The Bible, in Swedish, both Testaments (page 43)

faris‚erna och sadduc‚erna, s† att hopen blev delad. 023:008 Sadduc‚erna s„ga n„mligen att det icke finnes n†gon uppst†ndelse, ej heller n†gon „ngel eller ande, men faris‚erna bek„nna sig tro p† b†de det ena och det andra. 023:009 Och man begynte ropa och larma; och n†gra skriftl„rde som h”rde till faris‚ernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera med de andra och sade: ½Vi finna intet ont hos denne man. Kanh„nda har en ande eller en „ngel verkligen talat med honom.½
023:010 D† nu en s† h„ftig strid hade uppst†tt, fruktade ”versten att de skulle slita Paulus i stycken, och bj”d manskapet g† ned och rycka honom undan dem och f”ra honom till kasernen. 023:011 Natten d„refter kom Herren och stod framf”r honom och sade: ½Var vid gott mod; ty s†som du har vittnat om mig i Jerusalem, s† m†ste du ock vittna i Rom.½

023:012 N„r det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och f”rpliktade sig med dyr ed att varken „ta eller dricka, f”rr„n de hade dr„pt Paulus.
023:013 Och det var mer „n fyrtio m„n som s† hade sammansvurit sig. 023:014 Dessa gingo till ”verstepr„sterna och de „ldste och sade: ½Vi hava med dyr ed f”rpliktat oss att ingenting smaka, f”rr„n vi hava dr„pt Paulus.
023:015 S† m†n I nu, tillsammans med R†det, hemst„lla hos ”versten att han l†ter f”ra honom ned till eder, detta under f”regivande att I t„nken grundligare unders”ka hans sak. Vi skola d† vara redo att r”ja honom ur v„gen, innan han hinner fram.½

023:016 Men Paulus’ systerson fick h”ra om f”rs†tet. Han kom d„rf”r till kasernen och gick ditin och omtalade f”r Paulus vad han hade h”rt.
023:017 Paulus bad d† att en av h”vitsm„nnen skulle komma till honom, och sade: ½F”r denne yngling till ”versten; ty han har en underr„ttelse att l„mna honom.½
023:018 Denne tog honom d† med sig och f”rde honom till ”versten och sade: ½F†ngen Paulus har kallat mig till sig och bett mig f”ra denne yngling till dig, ty han har n†got att s„ga dig.½ 023:019 D† tog ”versten honom vid handen och gick avsides med honom och fr†gade honom: ½Vad „r det f”r en underr„ttelse du har att l„mna mig?½
023:020 Han svarade: ½Judarna hava kommit ”verens om att bedja dig att du i morgon l†ter f”ra Paulus ned till R†det, detta under f”regivande att det t„nker skaffa sig grundligare kunskap om honom.
023:021 G”r dem nu icke till viljes h„ri; ty mer „n fyrtio av dem ligga i f”rs†t f”r honom och hava med dyr ed f”rpliktat sig att varken „ta eller dricka, f”rr„n de hava r”jt honom ur v„gen. Och nu „ro de redo och v„nta allenast p† att du skall bevilja deras beg„ran.½
023:022 ™versten bj”d d† ynglingen att icke f”r n†gon omtala att han hade yppat detta f”r honom, och l„t honom sedan g†.

023:023 D„refter kallade han till sig tv† av h”vitsm„nnen och sade till dem: ½L†ten tv† hundra krigsm„n g”ra sig redo att i natt vid tredje timmen avg† till Cesarea, s† ock sjuttio ryttare och tv† hundra spjutb„rare.½
023:024 Och han tillsade dem att skaffa †snor, som de skulle l†ta Paulus rida p† s† att han oskadd kunde f”ras till landsh”vdingen Felix. 023:025 Och han skrev ett brev, s† lydande:

023:026 ½Klaudius Lysias h„lsar den „dle landsh”vdingen Felix.

023:027 Denne man blev gripen av judarna, och det var n„ra att han hade blivit d”dad av dem. D† kom jag tillst„des med mitt manskap och tog honom ifr†n dem, sedan jag hade f†tt veta att han var romersk medborgare.
023:028 Men d† jag ocks† ville veta vad de anklagade honom f”r, l„t jag st„lla honom inf”r deras Stora r†d.
023:029 Jag fann d† att anklagelsen mot honom g„llde n†gra tvistefr†gor i deras lag, men att han icke var anklagad f”r n†got som f”rtj„nade d”d eller f„ngelse.
023:030 Sedan har jag f†tt k„nnedom om att n†got anslag f”rehaves mot honom, och d„rf”r s„nder jag honom nu strax till dig. Jag har j„mv„l bjudit hans anklagare att inf”r dig f”ra sin talan mot honom.½

023:031 S† togo nu krigsm„nnen Paulus, s†som det hade blivit dem befallt, och f”rde honom om natten till Antipatris. 023:032 Dagen d„refter v„nde de sj„lva tillbaka till kasernen och l„to ryttarna f„rdas vidare med honom.
023:033 N„r dessa kommo till Cesarea, l„mnade de fram brevet till landsh”vdingen och f”rde j„mv„l Paulus fram inf”r honom. 023:034 Sedan han hade l„st brevet, fr†gade han fr†n vilket landskap han var; och n„r han hade f†tt veta att han var fr†n Cilicien, sade han:
023:035 ½Jag skall h”ra vad du har att s„ga, n„r ocks† dina anklagare hava kommit tillst„des.½ Och s† bj”d han att man skulle f”rvara honom i Herodes’ borg.
024:001 Fem dagar d„refter for ”verstepr„sten Ananias ditned med n†gra av de „ldste och en sakf”rare, Tertullus; dessa anm„lde inf”r landsh”vdingen klagom†l mot Paulus.
024:002 Och sedan denne hade blivit f”rekallad, begynte Tertullus sitt anklagelsetal; han sade:
024:003 ½Att vi genom dig †tnjuta mycken frid och ro, och att genom din f”rsorg, „dle Felix, goda †tg„rder hava blivit vidtagna f”r detta folk, det erk„nna vi p† allt s„tt och allest„des, med m†nga tacks„gelser.
024:004 Men f”r att icke alltf”r l„nge besv„ra dig beder jag att du, i din mildhet, ville h”ra allenast n†gra f† ord av oss. 024:005 Vi hava funnit att denne „r en f”rd„rvlig man, som uppv„cker strid bland alla judar i hela v„rlden, och att han „r en huvudman f”r nasar‚ernas parti.
024:006 Han har ock f”rs”kt att osk„ra helgedomen; d„rf”r grepo vi honom,
024:007
024:008 och du kan nu sj„lv anst„lla rannsakning med honom och s† skaffa dig k„nnedom om allt det som vi anklaga honom f”r.½

024:009 De andra judarna inst„mde h„ri och p†stodo att det f”rh”ll sig s†.

024:010 D† landsh”vdingen nu gav tecken †t Paulus att han skulle tala, tog han till orda och sade:
½Eftersom jag vet att du nu i m†nga †r har varit domare ”ver detta folk, f”rsvarar jag min sak med frimodighet. 024:011 Du kan sj„lv l„tt f”rvissa dig om att det icke „r mer „n tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem f”r att tillbedja. 024:012 Och varken i helgedomen eller i synagogorna eller ute i staden har man funnit mig tvista med n†gon eller st„lla till folkskockning.
024:013 Ej heller kunna de inf”r dig bevisa det som de nu anklaga mig f”r.
024:014 Men det bek„nner jag f”r dig att jag, i enlighet med ‘den v„gen’, vilken de kalla en partimening, s† tj„nar mina f„ders Gud, att jag tror allt vad som „r skrivet i lagen och i profeterna,
024:015 och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de d”da skola uppst†, b†de r„ttf„rdiga och or„ttf„rdiga. 024:016 D„rf”r l„gger ocks† jag mig vinn om att alltid hava ett okr„nkt samvete inf”r Gud och m„nniskor.

024:017 S† kom jag nu, efter flera †rs f”rlopp, tillbaka f”r att ”verl„mna n†gra allmosor till mitt folk och f”r att framb„ra offer.
024:018 D„runder p†tr„ffades jag i helgedomen, sedan jag hade l†tit helga mig, utan att hava v†llat n†gon folkskockning eller n†got larm,
024:019 av n†gra judar fr†n provinsen Asien, vilka nu borde vara h„r tillst„des inf”r dig och framst„lla sina klagom†l, om de hava n†got att anklaga mig f”r.
024:020 Eller ock m† dessa som „ro h„r tillst„des s„ga vad or„tt de funno mig skyldig till, n„r jag stod inf”r Stora r†det, 024:021 om det icke skulle vara i fr†ga om detta enda ord, som jag ljudeligen uttalade, d„r jag stod ibland dem: ‘Det „r f”r de d”das uppst†ndelses skull som jag i dag st†r inf”r r„tta h„r bland eder.’½

024:022 Men Felix, som mycket v„l k„nde till ½den v„gen½, uppsk”t m†let och sade: ½N„r ”versten Lysias kommer hit ned, vill jag unders”ka eder sak.½
024:023 Och han befallde h”vitsmannen att h†lla honom i f”rvar, dock s†, att man skulle behandla honom milt och icke hindra n†gon av hans n„rmaste fr†n att vara honom till tj„nst.

024:024 N†gon tid d„refter infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna; och han l„t h„mta Paulus och h”rde honom om tron p† Kristus Jesus.
024:025 Men n„r Paulus talade med dem om r„ttf„rdighet och †terh†llsamhet och om den tillstundande domen, blev Felix f”rskr„ckt och sade: ½G† din v„g f”r denna g†ng; n„r jag f†r l„glig tid, vill jag kalla dig till mig.½ 024:026 Han hoppades ocks† att han skulle f† penningar av Paulus, varf”r han ock ganska ofta l„t h„mta honom och samtalade med honom.

024:027 N„r tv† †r voro f”rlidna, fick Felix till eftertr„dare Porcius Festus. Och eftersom Felix ville g”ra judarna sig bev†gna, l„mnade han Paulus kvar i f„ngelset.

025:001 Tre dagar efter det att Festus hade tilltr„tt h”vdingd”met for han fr†n Cesarea upp till Jerusalem.
025:002 ™verstepr„sterna och de f”rn„msta bland judarna anm„lde d† inf”r honom klagom†l mot Paulus.
025:003 F”r att f† denne i sitt v†ld anh”llo de hos Festus och beg„rde s†som en ynnest, att han skulle l†ta h„mta honom till Jerusalem. De ville n„mligen l„gga f”rs†t f”r honom, s† att de kunde d”da honom under v„gen.
025:004 Festus svarade d† att Paulus h”lls i f”rvar i Cesarea, och att han sj„lv t„nkte inom kort fara dit tillbaka. 025:005 Och han tillade: ½De bland eder som det vederb”r m† allts† fara dit ned med mig och framl„gga sin anklagelse mot mannen, om han „r skyldig till n†got ont.½

025:006 Sedan han hade vistats hos dem h”gst †tta eller tio dagar, kom han †ter ned till Cesarea. Dagen d„refter satte han sig p† domars„tet och bj”d att Paulus skulle f”ras fram. 025:007 N„r denne hade infunnit sig, omringades han av de judar som hade kommit ned fr†n Jerusalem, och dessa framst„llde nu m†nga sv†ra beskyllningar. Men de f”rm†dde icke bevisa dem, 025:008 ty Paulus f”rsvarade sig och visade att han icke p† n†got s„tt hade f”rsyndat sig, vare sig mot judarnas lag eller mot helgedomen eller mot kejsaren.
025:009 Men Festus ville g”ra judarna sig bev†gna och fr†gade Paulus och sade: ½Vill du fara upp till Jerusalem och d„r st† till r„tta inf”r mig i denna sak?½
025:010 Paulus svarade: ½Jag st†r h„r inf”r kejserlig domstol, och av s†dan domstol b”r jag d”mas. Mot judarna har jag intet or„tt gjort, s†som du sj„lv mycket v„l vet.
025:011 Om jag nu eljest „r skyldig till n†got or„tt och har gjort n†got som f”rtj„nar d”den, s† vill jag icke undandraga mig att d”; men om deras anklagelser mot mig „ro utan grund, s† kan ingen giva mig till pris †t dem. Jag v„djar till kejsaren.½ — 025:012 Sedan Festus d„refter hade ”verlagt med sitt r†d, svarade han: ½Till kejsaren har du v„djat, till kejsaren skall du ock f† fara.½

025:013 Efter n†gra dagars f”rlopp kommo konung Agrippa och Bernice till Cesarea och h„lsade p† hos Festus.
025:014 Medan de nu i flera dagar vistades d„r, framlade Festus Paulus’ sak f”r konungen och sade: ½Felix har h„r l„mnat efter sig en man s†som f†nge;
025:015 och n„r jag var i Jerusalem, anm„lde judarnas ”verstepr„ster och „ldste klagom†l mot honom och beg„rde att han skulle d”mas skyldig.
025:016 Men jag svarade dem att det icke var romersk sed att prisgiva n†gon m„nniska, f”rr„n den anklagade hade f†tt st† ansikte mot ansikte med sina anklagare och haft tillf„lle att f”rsvara sig mot anklagelsen.
025:017 Sedan de hade kommit med mig hit, satte jag mig allts† utan uppskov, dagen d„refter, p† domars„tet och bj”d att mannen skulle f”ras fram.
025:018 Men n„r hans anklagare upptr„dde, anf”rde de mot honom ingen beskyllning f”r s†dana f”rbrytelser som jag hade t„nkt mig; 025:019 de voro allenast i tvist med honom om n†gra fr†gor som r”rde deras s„rskilda gudsdyrkan, och ang†ende en viss Jesus, som „r d”d, men om vilken Paulus p†stod att han lever. 025:020 D† jag var villr†dig huru jag skulle g”ra med unders”kningen h„rom, fr†gade jag om han ville fara till Jerusalem och d„r st† till r„tta i denna sak.
025:021 N„r Paulus d† sade sig vilja v„dja till kejsaren och beg„rde att bliva h†llen i f”rvar, f”r att sedan underg† rannsakning inf”r honom, bj”d jag att han skulle h†llas i f”rvar, till dess jag kunde s„nda honom till kejsaren.½
025:022 D† sade Agrippa till Festus: ½Jag skulle ocks† sj„lv g„rna vilja h”ra den mannen.½ Han svarade: ½I morgon skall du f† h”ra honom.½

025:023 Dagen d„refter kommo allts† Agrippa och Bernice, med stor st†t, och gingo in i domsalen, tillika med ”verstarna och de f”rn„msta m„nnen i staden; och p† Festus’ befallning blev Paulus inf”rd. 025:024 D† sade Festus: ½Konung Agrippa, och alla I andra som „ren har tillst„des med oss, I sen h„r den man f”r vilkens skull hela hopen av judar, b†de i Jerusalem och h„r, har legat ”ver mig med sina rop att han icke borde f† leva l„ngre. 025:025 Jag f”r min del har kommit till insikt om att han icke har gjort n†got som f”rtj„nar d”den;
025:026 men d† han nu sj„lv har v„djat till kejsaren, har jag beslutit att s„nda honom till denne. Jag har emellertid icke n†got s„kert besked om honom att giva min h”ge herre, n„r jag skriver. D„rf”r har jag f”rt honom fram inf”r eder, och f”rst och fr„mst inf”r dig, konung Agrippa, f”r att jag, efter det att rannsakning har; blivit h†llen, skall f† veta vad jag b”r skriva. 025:027 Ty det synes mig vara orimligt att s„nda †stad en f†nge, utan att p† samma g†ng giva till k„nna vad han „r anklagad f”r.½ 026:001 Agrippa sade nu till Paulus: ½Det tillst„djes dig att tala f”r din sak.½ D† r„ckte Paulus ut handen och talade s† till sitt f”rsvar:

026:002 ½Jag skattar mig lycklig att jag, i fr†ga om allt det som judarna anklaga mig f”r, i dag skall f”rsvara mig inf”r dig, konung Agrippa,
026:003 som s† v„l k„nner judarnas alla stadgar och tvistefr†gor. D„rf”r beder jag dig h”ra mig med t†lamod.

026:004 Hurudant mitt liv allt ifr†n ungdomen har varit, det veta alla judar, ty jag har ju fr†n tidiga †r framlevat det bland mitt folk och i Jerusalem.
026:005 Och sedan l†ng tid tillbaka k„nna de om mig — s†framt de nu vilja tillst† det — att jag har tillh”rt det str„ngaste partiet i v†r gudsdyrkan och levat s†som faris‚. 026:006 Och nu st†r jag h„r till r„tta f”r v†rt hopp om det som Gud har lovat v†ra f„der,
026:007 det vartill ock v†ra tolv stammar, under det de tj„na Gud med iver b†de natt och dag, hoppas att n† fram. F”r det hoppets skull, o konung, „r jag anklagad av judarna. 026:008 Varf”r h†lles det d† bland eder f”r otroligt att Gud uppv„cker d”da?

026:009 Jag f”r min del menade allts† att jag med all makt borde strida mot Jesu, nasar‚ens, namn;
026:010 s† gjorde jag ock i Jerusalem. Och m†nga av de heliga insp„rrade jag i f„ngelse, sedan jag av ”verstepr„sterna hade f†tt fullmakt d„rtill; och n„r man ville d”da dem, r”stade ock jag d„rf”r.
026:011 Och ”verallt i synagogorna f”rs”kte jag, g†ng p† g†ng, att genom straff tvinga dem till h„delse. I mitt raseri mot dem gick jag s† l†ngt, att jag f”rf”ljde dem till och med „nda in i utl„ndska st„der.

026:012 N„r jag nu i detta „rende var p† v„g till Damaskus, med fullmakt och uppdrag fr†n ”verstepr„sterna,
026:013 fick jag under min f„rd, o konung, mitt p† dagen se ett sken fr†n himmelen, klarare „n solens glans, kringstr†la mig och mina f”ljeslagare.
026:014 Och vi f”llo alla ned till jorden, och jag h”rde d† en r”st s„ga till mig p† hebreiska: ‘Saul, Saul, varf”r f”rf”ljer du mig’? Det „r dig sv†rt att spj„rna mot udden.’ 026:015 D† sade jag: ‘Vem „r du, Herre?’ Herren svarade: ‘Jag „r Jesus, den som du f”rf”ljer.
026:016 Men res dig upp och st† p† dina f”tter; ty d„rf”r har jag visat mig f”r dig, att jag har velat utse dig till en tj„nare och ett vittne, som skall vittna b†de om huru du nu har sett mig, och om huru jag vidare skall uppenbara mig f”r dig. 026:017 Och jag skall r„dda dig s†v„l fr†n ditt eget folk som fr†n hedningarna. Ty till dem s„nder jag dig, 026:018 f”r att du skall ”ppna deras ”gon, s† att de omv„nda sig fr†n m”rkret till ljuset, och fr†n Satans makt till Gud, p† det att de m†, genom tron p† mig, undf† syndernas f”rl†telse och f† sin lott bland dem som „ro helgade.’

026:019 S† blev jag d†, konung Agrippa, icke oh”rsam mot den himmelska synen,
026:020 utan predikade f”rst f”r dem som voro i Damaskus och i Jerusalem, och sedan ”ver hela judiska landet och f”r hedningarna, att de skulle g”ra b„ttring och omv„nda sig till Gud och g”ra s†dana g„rningar som tillh”ra b„ttringen. 026:021 F”r denna saks skull var det som judarna grepo mig i helgedomen och f”rs”kte att d”da mig.

026:022 Genom den hj„lp som jag har undf†tt av Gud st†r jag allts† „nnu i dag s†som ett vittne inf”r b†de sm† och stora; och jag s„ger intet annat, „n vad profeterna och Moses hava sagt skola ske, 026:023 n„mligen att Messias skulle lida och, s†som f”rstlingen av dem som uppst† fr†n de d”da, b„ra budskap om ljuset, s†v„l till v†rt eget folk som till hedningarna.½

026:024 N„r han p† detta satt f”rsvarade sig, utropade Festus: ½Du „r fr†n dina sinnen, Paulus; den myckna l„rdomen g”r dig f”rryckt.½ 026:025 Men Paulus svarade: ½Jag „r icke fr†n mina sinnen, „dle Festus; jag talar sanna ord med lugn besinning. 026:026 Konungen k„nner v„l till dessa ting; d„rf”r talar jag ocks† frimodigt inf”r honom. Ty jag kan icke tro att n†got av detta „r honom obekant; det har ju icke tilldragit sig i n†gon undang”md vr†.
026:027 Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror dem.½

026:028 D† sade Agrippa till Paulus: ½F”ga fattas att du ”vertalar mig och g”r mig till kristen.½
026:029 Paulus svarade: ½Vare sig det fattas litet eller fattas mycket, skulle jag ”nska inf”r Gud att icke allenast du, utan alla som i dag h”ra mig, m†tte bliva s†dana som jag „r, dock med undantag av dessa bojor.½

026:030 D„refter stod konungen upp, och med honom landsh”vdingen och Bernice och de som sutto d„r tillsammans med dem. 026:031 Och n„r de gingo d„rifr†n, talade de med varandra och sade: ½Den mannen har icke gjort n†got som f”rtj„nar d”d eller f„ngelse.½ 026:032 Och Agrippa sade till Festus: ½Denne man hade v„l kunnat frigivas, om han icke hade v„djat till kejsaren.½ 027:001 N„r det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev Paulus j„mte n†gra andra f†ngar ”verl„mnad †t en h”vitsman, vid namn Julius, som tillh”rde den kejserliga vakten. 027:002 Och vi gingo ombord p† ett skepp fr†n Adramyttium, som skulle anl”pa provinsen Asiens kustst„der. S† lade vi ut, och vi hade med oss Aristarkus, en macedonier fr†n Tessalonika. 027:003 Dagen d„refter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bem”tte Paulus med v„lvilja, tillstadde honom att bes”ka sina v„nner d„r och †tnjuta deras omv†rdnad.
027:004 N„r vi hade lagt ut d„rifr†n, seglade vi under Cypern, eftersom vinden l†g emot.
027:005 Och sedan vi hade seglat ”ver havet, utanf”r Cilicien och Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien. 027:006 D„r tr„ffade h”vitsmannen p† ett skepp fr†n Alexandria, som skulle segla till Italien, och p† det f”rde han oss ombord. 027:007 Under en l„ngre tid gick nu seglingen l†ngsamt, och vi kommo med knapp n”d inemot Knidus. Och d† vinden icke var oss gynnsam, seglade vi in under Kreta vid Salmone.
027:008 Det var med knapp n”d som vi kommo d„r f”rbi och hunno fram till en ort som kallades Goda hamnarna, icke l†ngt fr†n staden Lasea.

027:009 H„runder hade ganska l†ng tid hunnit f”rflyta, och sj”farten begynte redan vara os„ker; fastedagen var n„mligen redan f”rbi. Paulus varnade dem d†
027:010 och sade: ½I m†n, jag ser att denna sj”resa kommer att medf”ra vederv„rdigheter och stor olycka, icke allenast f”r last och skepp, utan ock f”r v†ra liv.½
027:011 Men h”vitsmannen trodde mer p† styrmannen och skepparen „n p† det som Paulus sade.
027:012 Och d† hamnen icke l†g v„l till f”r ”vervintring, var flertalet av den meningen att man borde l„gga ut d„rifr†n och f”rs”ka om man kunde komma fram till Fenix, en hamn p† Kreta, som ligger skyddad mot sydv„st och nordv„st; d„r skulle de sedan stanna ”ver vintern.
027:013 Och d† nu en lindrig sunnanvind bl†ste upp, menade de sig hava m†let vunnet, och lyfte ankar och foro t„tt utmed Kreta.

027:014 Men icke l†ngt d„refter kom en v†ldsam stormvind farande ned fr†n ”n; det var den s† kallade nordostorkanen. 027:015 D† skeppet av denna rycktes med och icke kunde h†llas upp mot vinden, g†vo vi efter och l„to det driva. 027:016 N„r vi kommo under en liten ” som hette Kauda, f”rm†dde vi dock, fast„n med knapp n”d, b„rga skeppsb†ten. 027:017 Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de n”dhj„lpsmedel och slogo t†g om skeppet. Och d† de fruktade att bliva kastade p† Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och l„to skeppet s† driva.
027:018 Och eftersom vi alltj„mt h†rt ansattes av stormen, vr„kte de dagen d„refter en del av lasten ”ver bord. 027:019 P† tredje dagen kastade de med egna h„nder ut skeppsredskapen. 027:020 Och d† under flera dagar varken sol eller stj„rnor hade synts, och stormen l†g ganska h†rt p†, hade vi icke mer n†got hopp om r„ddning.

027:021 D† nu m†nga funnos som ingenting ville f”rt„ra, tr„dde Paulus upp mitt ibland dem och sade: ½I m„n, I haden bort lyda mig och icke avsegla fr†n Kreta; I haden d† kunnat spara eder dessa vederv„rdigheter och denna olycka.
027:022 Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall f”rlora sitt liv; allenast skeppet skall g† f”rlorat. 027:023 Ty i natt kom en „ngel fr†n den Gud som jag tillh”r, och som jag ocks† tj„nar, och stod bredvid mig och sade: 027:024 ‘Frukta icke, Paulus. Du skall komma att st† inf”r kejsaren; och se, Gud har sk„nkt dig alla dem som segla med dig.’ 027:025 Varen d„rf”r vid gott mod, I m„n; ty jag har den f”rtr”stan till Gud, att s† skall ske som mig „r sagt.
027:026 Men p† en ” m†ste vi bliva kastade.½

027:027 N„r vi nu den fjortonde natten drevo omkring p† Adriatiska havet, tyckte sj”m„nnen sig vid midnattstiden finna att de n„rmade sig n†got land.
027:028 De lodade d† och funno tjugu famnars djup. N„r de hade kommit ett litet stycke l„ngre fram lodade de †ter och funno femton famnars djup.
027:029 D† fruktade de att vi skulle st”ta p† n†got skarpt grund, och kastade d„rf”r ut fyra ankaren fr†n akterskeppet och l„ngtade efter att det skulle dagas.
027:030 Sj”m„nnen ville emellertid fly ifr†n skeppet och firade ned skeppsb†ten i havet, under f”regivande att de t„nkte f”ra ut ankaren ifr†n f”rskeppet.
027:031 D† sade Paulus till h”vitsmannen och krigsm„nnen: ½Om icke dessa stanna kvar p† skeppet, s† kunnen I icke r„ddas.½ 027:032 D† h”ggo krigsm„nnen av de t†g som h”llo skeppsb†ten, och l„to den fara.

027:033 Medan det nu h”ll p† att dagas, uppmanade Paulus alla att taga sig mat och sade: ½Det „r i dag fjorton dagar som I haven v„ntat och f”rblivit fastande, utan att f”rt„ra n†got. 027:034 D„rf”r uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall f”rhj„lpa eder till r„ddning. Ty p† ingen av eder skall ett huvudh†r g† f”rlorat.
027:035 N„r han hade sagt detta, tog han ett br”d och tackade Gud i allas †syn och br”t det och begynte „ta. 027:036 D† blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, ocks† de. 027:037 Och vi voro p† skeppet tillsammans tv† hundra sjuttiosex personer.
027:038 Sedan de hade „tit sig m„tta, l„ttade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet.

027:039 N„r det blev dag, k„nde de icke igen landet; men de blevo varse en vik med l†g strand och besl”to d† att, om m”jligt, l†ta skeppet driva upp p† denna.
027:040 De kapade s† ankart†gen p† b†da sidor och l„mnade ankarna kvar i havet; tillika l”sgjorde de rodren och hissade f”rseglet f”r vinden och styrde mot stranden.
027:041 De st”tte d† p† ett rev och l„to skeppet g† upp p† det. D„r fastnade f”rskeppet och blev st†ende or”rligt, men akterskeppet begynte brytas s”nder av v†gsvallet.
027:042 D† ville krigsm„nnen d”da f†ngarna, f”r att ingen skulle kunna fly undan simmande.
027:043 Men h”vitsmannen ville r„dda Paulus och hindrade dem d„rf”r i deras upps†t, och bj”d att de simkunniga f”rst skulle kasta sig i vattnet och s”ka komma i land,
027:044 och att d„refter de ”vriga skulle giva sig ut, somliga p† plankor, andra p† spillror av skeppet. S† lyckades det f”r alla att komma v„lbeh†llna i land.

028:001 F”rst sedan vi hade blivit r„ddade, fingo vi veta att ”n hette Malta.
028:002 Och inf”dingarna visade oss en icke vanlig v„lvilja; de t„nde upp en eld och togo oss alla med sig dit, f”r det p†kommande regnets och f”r k”ldens skull.
028:003 N„r Paulus d† tog upp ett f†ng torra kvistar som han lade p† elden, kom, i f”ljd av hettan, en huggorm fram d„rur och h”gg sig fast vid hans hand.
028:004 D† inf”dingarna fingo se ormen h„nga d„r vid hans hand, sade de till varandra: ½Helt visst „r denne man en dr†pare, som r„ttvisans gudinna icke tillst„djer att leva, om han nu ock har blivit r„ddad undan havet.½
028:005 Men han skakade ormen ifr†n sig i elden och led ingen skada. 028:006 De v„ntade att han skulle sv„lla upp eller helt pl”tsligt falla ned d”d; men n„r de efter l†ng v„ntan fingo se att intet ont vederfors honom, „ndrade de mening och sade att han var en gud.

028:007 I n„rheten av detta st„lle var en lantg†rd, som tillh”rde den f”rn„mste mannen p† ”n, en som hette Publius; denne tog v„lvilligt emot oss och gav oss h„rb„rge i tre dagar. 028:008 Nu h„nde sig att Publius’ fader l†g sjuk i en magsjukdom med feberanfall. Paulus gick d† in till honom och bad och lade h„nderna p† honom och gjorde honom frisk. 028:009 Men n„r detta hade skett, kommo ocks† de av ”ns ”vriga inbyggare som hade n†gon sjukdom till honom och blevo botade. 028:010 Och de bevisade oss „ra p† m†ngahanda s„tt; och n„r vi skulle avsegla, f”rs†go de oss med vad vi beh”vde.

028:011 D† tre m†nader voro f”rlidna, avseglade vi p† ett skepp som hade legat vid ”n ”ver vintern; det var fr†n Alexandria och bar Tvillinggudarnas bilder.
028:012 Och vi lade till vid Syrakusa och stannade d„r i tre dagar. 028:013 D„rifr†n foro vi l„ngs kusten och kommo till Regium. Dagen d„refter fingo vi sunnanvind, och vi kommo s† redan p† andra dagen till Puteoli.
028:014 D„r tr„ffade vi p† br”der, och hos dem stannade vi, p† deras inbjudning, i sju dagar.

P† detta s„tt kommo vi till Rom.
028:015 S† snart br”derna d„r fingo h”ra om oss, gingo de oss till m”tes „nda till Forum Appii och Tres Taberne. N„r Paulus fick se dem, tackade han Gud och fick nytt mod.
028:016 Och d† vi hade kommit in i Rom, tillstaddes det Paulus att bo f”r sig sj„lv, med den krigsman som skulle bevaka honom.

028:017 Tre dagar d„refter kallade han tillhopa de f”rn„msta av judarna; och n„r de hade kommit tillsammans, sade han till dem: ½Mina br”der, fast„n jag icke har gjort n†got mot v†rt folk eller mot f„dernas stadgar, blev jag likv„l i Jerusalem ”verl„mnad i romarnas h„nder och f”rdes bort d„rifr†n s†som f†nge.
028:018 Och n„r de hade anst„llt rannsakning med mig, ville de giva mig l”s, eftersom jag icke hade gjort n†got som f”rtj„nade d”den. 028:019 Men d† judarna satte sig d„remot, n”dgades jag v„dja till kejsaren; dock, icke som om jag hade n†gon anklagelse att g”ra mot mitt folk.
028:020 Av denna orsak har jag kallat eder hit till mig, f”r att f† se eder och tala med eder, ty det „r f”r Israels hopps skull som jag „r bunden med denna kedja.½

028:021 D† svarade de honom: ½Vi hava icke fr†n Judeen mottagit n†gon skrivelse om dig, ej heller har n†gon av v†ra br”der kommit och ber„ttat eller sagt n†got ont om dig.
028:022 Men vi finna sk„ligt att du l†ter oss h”ra huru du t„nker. Ty om det partiet „r oss bekant att det allest„des m”tes med gens„gelse.

028:023 Sedan utsatte de en viss dag f”r honom, och p† den kommo „nnu flera till honom i hans h„rb„rge. D† vittnade han f”r dem om Guds rike och utlade vad d„rtill h”r, och f”rs”kte att ”vertyga dem i fr†ga om Jesus, med bevis b†de ur Moses’ lag och ur profeterna; d„rmed h”ll han p† fr†n morgonen „nda till aftonen. 028:024 Och somliga l„to ”vertyga sig av det som han sade, men andra trodde icke.
028:025 Och d† de icke kunde komma ”verens med varandra, gingo de sin v„g, och d„rvid sade Paulus allenast detta ord: ½R„tt talade den helige Ande genom profeten Esaias till edra f„der, 028:026 n„r han sade:

‘G† †stad och s„g till detta folk:
Med h”rande ”ron skolen I h”ra,
och dock alls intet f”rst†,
och med seende ”gon skolen I se,
och dock alls intet f”rnimma.
028:027 Ty detta folks hj„rta har blivit f”rstockat; och med ”ronen h”ra de illa,
och sina ”gon hava de tillslutit, s† att de icke se med sina ”gon
eller h”ra med sina ”ron
eller f”rst† med sina hj„rtan
och omv„nda sig och bliva helade av mig’

028:028 Det m†n I d„rf”r veta: till hedningarna bar denna Guds fr„lsning blivit s„nd; de skola ock akta d„rp†.½
028:030 I tv† hela †r bodde han sedan kvar i en bostad som han sj„lv hade hyrt. Och alla som kommo till honom tog han emot; 028:031 och han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus Kristus med all frimodighet, utan att n†gon hindrade honom d„ri.

Book 45 Romarna

001:001 Paulus, Jesu Kristi tj„nare, kallad till apostel, avskild till att f”rkunna Guds evangelium,
001:002 vilket Gud redan f”rut genom sina profeter hade i heliga skrifter utlovat,
001:003 evangelium om hans Son, vilken s†som m„nniska i k”ttet „r f”dd av Davids s„d
001:004 och s†som helig andevarelse „r med kraft bevisad vara Guds Son, allt ifr†n uppst†ndelsen fr†n de d”da, ja, evangelium om Jesus Kristus, v†r Herre,
001:005 genom vilken vi hava f†tt n†d och apostla„mbete f”r att, hans namn till „ra, uppr„tta trons lydnad bland alla hednafolk, 001:006 bland vilka j„mv„l I „ren, I som „ren kallade och Jesu Kristi egna —
001:007 jag, Paulus, h„lsar alla Guds „lskade som bo i Rom, dem som „ro kallade och heliga. N†d vare med eder och frid ifr†n Gud, v†r Fader, och Herren Jesus Kristus.

001:008 F”rst och fr„mst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus f”r eder alla, d„rf”r att man i hela v„rlden talar om eder tro. 001:009 Ty Gud, som jag i min ande tj„nar s†som f”rkunnare av evangelium om hans Son, han „r mitt vittne, han vet huru oavl†tligt jag t„nker p† eder
001:010 och i mina b”ner alltid beder att jag dock nu omsider m† f† ett gynnsamt tillf„lle att komma till eder, om Gud s† vill. 001:011 Ty jag l„ngtar efter att se eder, f”r att jag m† kunna meddela eder n†gon andlig n†deg†va till att styrka eder; 001:012 jag menar: f”r att jag i eder krets m† tillsammans med eder f† h„mta hugnad ur v†r gemensamma tro, eder och min.

001:013 Jag vill s„ga eder, mina br”der, att jag ofta har haft i sinnet att komma till eder, f”r att ocks† bland eder f† sk”rda n†gon frukt, s†som bland ”vriga hednafolk; dock har jag allt hittills blivit hindrad.
001:014 B†de mot greker och mot andra folk, b†de mot visa och mot ovisa har jag f”rpliktelser.
001:015 D„rf”r „r jag villig att f”rkunna evangelium ocks† f”r eder som bon i Rom.

001:016 Ty jag blyges icke f”r evangelium; ty det „r en Guds kraft till fr„lsning f”r var och en som tror, f”rst och fr„mst f”r juden, s† ock f”r greken.
001:017 R„ttf„rdighet fr†n Gud uppenbaras n„mligen d„ri, av tro till tro; s† „r ock skrivet: ½Den r„ttf„rdige skall leva av tro.½

001:018 Ty Guds vrede uppenbarar sig fr†n himmelen ”ver all ogudaktighet och or„ttf„rdighet hos m„nniskor som i or„ttf„rdighet undertrycka sanningen.
001:019 Vad man kan k„nna om Gud „r n„mligen uppenbart bland dem; Gud har ju uppenbarat det f”r dem.
001:020 Ty hans osynliga v„sen, hans eviga makt och gudomsh„rlighet hava „nda ifr†n v„rldens skapelse varit synliga, i det att de kunna f”rst†s genom hans verk. S† „ro de d† utan urs„kt. 001:021 Ty fast„n de hade l„rt k„nna Gud, prisade och tackade de honom dock icke s†som Gud, utan f”rf”llo till f†f„ngliga tankar; och s† blevo deras of”rst†ndiga hj„rtan f”rm”rkade. 001:022 N„r de ber”mde sig av att vara visa, blevo de d†rar 001:023 och bytte bort den of”rg„nglige Gudens h„rlighet mot bel„ten, som voro avbilder av f”rg„ngliga m„nniskor, ja ock av f†glar och fyrfotadjur och kr„lande djur.
001:024 D„rf”r prisgav Gud dem i deras hj„rtans beg„relser †t orenhet, s† att de med varandra sk„ndade sina kroppar. 001:025 De hade ju bytt bort Guds sanning mot l”gn och tagit sig f”r att dyrka och tj„na det skapade framf”r Skaparen, honom som „r h”gtlovad i evighet, amen.
001:026 F”rdenskull gav Gud dem till pris †t skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umg„nget mot ett onaturligt; 001:027 sammalunda ”verg†vo ock m„nnen det naturliga umg„nget med kvinnan och uppt„ndes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man. S† fingo de p† sig sj„lva uppb„ra sin villas tillb”rliga l”n.
001:028 Och eftersom de icke hade aktat det n†got v„rt att taga vara p† sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris †t ett ov„rdigt sinnelag, till att bedriva otillb”rliga ting. 001:029 S† hava de blivit uppfyllda av allt slags or„ttf„rdighet, ondska, girighet, elakhet; de „ro fulla av avund, mordlust, tr„tlystnad, svek, vr†ngsinthet;
001:030 de „ro ”rontasslare, f”rtalare, styggelser f”r Gud, v†ldsverkare, ”vermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot sina f”r„ldrar,
001:031 of”rst†ndiga, trol”sa, utan k„rlek till sina egna, utan barmh„rtighet mot andra.
001:032 Och fast„n de v„l veta vad Gud har stadgat s†som r„tt, att n„mligen de som handla s† f”rtj„na d”den, „r det dem icke nog att sj„lva s† g”ra, de giva ock sitt bifall †t andra som handla likas†.
002:001 D„rf”r „r du utan urs„kt, du m„nniska, vem du „n „r, som d”mer. Ty d„rmed att du d”mer en annan f”rd”mer du dig sj„lv, eftersom du, som d”mer den andre, sj„lv handlar p† samma s„tt. 002:002 Och vi veta att Guds dom verkligen kommer ”ver dem som handla s†.
002:003 Men du menar v„l detta, att du skall kunna undfly Guds dom, du m„nniska, som d”mer dem som handla s†, och dock g”r detsamma som de?
002:004 Eller f”raktar du hans godhets, skonsamhets och l†ngmodighets rikedom, utan att f”rst† att denna Guds godhet vill f”ra dig till b„ttring?
002:005 Genom din h†rdhet och ditt hj„rtas obotf„rdighet samlar du ju ”ver dig vrede, som skall drabba dig p† vredens dag, d† n„r det bliver uppenbart att Gud „r en r„ttvis domare. 002:006 Ty ½han skall vederg„lla var och en efter hans g„rningar½. 002:007 Evigt liv skall han giva †t dem som med uth†llighet i att g”ra det goda s”ka h„rlighet och „ra och of”rg„nglighet. 002:008 Men ”ver dem som „ro genstridiga och icke lyda sanningen, utan lyda or„ttf„rdigheten, ”ver dem kommer vrede och f”rt”rnelse. 002:009 Ja, bedr”velse och †ngest skall komma ”ver den m„nniskas sj„l, som g”r det onda, f”rst och fr„mst ”ver judens, s† ock ”ver grekens.
002:010 Men h„rlighet och „ra och frid skall tillfalla var och en som g”r det goda, f”rst och fr„mst juden, s† ock greken.

002:011 Ty hos Gud finnes intet anseende till personen; 002:012 alla de som utan lag hava syndat skola ock utan lag f”rg†s, och alla de som med lag hava syndat skola genom lag bliva d”mda. 002:013 Ty icke lagens h”rare „ro r„ttf„rdiga inf”r Gud, men lagens g”rare skola f”rklaras r„ttf„rdiga.
002:014 Ty d† hedningarna, som icke hava lag, av naturen g”ra vad lagen inneh†ller, s† „ro dessa, utan att hava lag, sig sj„lv en lag, 002:015 d† de ju s†lunda visa att lagens verk „ro skrivna i deras hj„rtan. D„rom utg”ra ocks† deras egna samveten ett vittnesb”rd, s† ock, i den inb”rdes umg„ngelsen, deras tankar, n„r dessa anklaga eller ock f”rsvara dem. 002:016 Ja, s† skall det befinnas vara p† den dag d† Gud, enligt det evangelium jag f”rkunnar, genom Kristus Jesus d”mer ”ver vad som „r f”rdolt hos m„nniskorna.

002:017 Du kallar dig jude och f”rlitar dig p† lagen och ber”mmer dig av Gud.
002:018 Du k„nner ock hans vilja, och eftersom du har f†tt din undervisning ur lagen, kan du d”ma om vad r„ttast „r; 002:019 och du tilltror dig att vara en ledare f”r blinda, ett ljus f”r m„nniskor som vandra i m”rker,
002:020 en uppfostrare f”r of”rst†ndiga, en l„rare f”r enfaldiga, eftersom du i lagen har uttrycket f”r kunskapen och sanningen. 002:021 Du som vill l„ra andra, du l„r icke dig sj„lv! Du som predikar att man icke skall stj„la, du beg†r sj„lv st”ld! 002:022 Du som s„ger att man icke skall beg† „ktenskapsbrott, du beg†r sj„lv s†dant brott! Du som h†ller avgudarna f”r styggelser, du g”r dig sj„lv skyldig till tempelr†n!
002:023 Du som ber”mmer dig av lagen, du van„rar Gud genom att ”vertr„da lagen,
002:024 ty, s†som det „r skrivet, ½f”r eder skull varder Guds namn sm„dat bland hedningarna½.

002:025 Ty v„l „r omsk„relse till gagn, om du h†ller lagen; men om du „r en lag”vertr„dare, s† „r du med din omsk„relse dock oomskuren. 002:026 Om nu den oomskurne h†ller lagens stadgar, skall han d† icke, fast„n han „r oomskuren, r„knas s†som omskuren? 002:027 Jo, och han som i f”ljd av sin h„rkomst „r oomskuren, men „nd† fullg”r lagen, skall bliva dig till dom, dig som „ger lagens bokstav och omsk„relsen, men likv„l „r en lag”vertr„dare. 002:028 Ty den „r icke jude, som „r det i utv„rtes m†tto, ej heller „r det omsk„relse, som sker utv„rtes p† k”ttet. 002:029 Nej, den „r jude, som „r det i inv„rtes m†tto, och omsk„relse „r hj„rtats omsk„relse, en som sker i Anden, och icke i kraft av bokstaven; och han har sin ber”mmelse, icke fr†n m„nniskor, utan fr†n Gud.
003:001 Vilket f”retr„de hava d† judarna, eller vad gagn hava de av omsk„relsen?
003:002 Jo, ett stort f”retr„de, p† allt s„tt; f”rst och fr„mst det, att de hava blivit betrodda med Guds l”ftesord. 003:003 Ty vad betyder det, om n†gra av dem blevo trol”sa? Kan d† deras trol”shet g”ra Guds trofasthet om intet? 003:004 Bort det! M† Gud st† s†som sannf„rdig, om ock ½var m„nniska „r en l”gnare½. S† „r ju skrivet:
½P† det att du m† finnas r„ttf„rdig i dina ord och f† r„tt, n„r man s„tter sig till doms ”ver dig.½

003:005 Men „r det nu s†, att v†r or„ttf„rdighet tj„nar till att bevisa Guds r„ttf„rdighet, vad skola vi d† s„ga? Kan v„l Gud, han som l†ter vredesdomen drabba, vara or„ttf„rdig? (Jag talar s†som vore det fr†ga om en m„nniska.)
003:006 Bort det! Huru skulle Gud d† kunna d”ma v„rlden? 003:007 Och † andra sidan, om Guds sannf„rdighet genom min l”gnaktighet „nnu mer har tr„tt i dagen, honom till „ra, varf”r skall d† jag likv„l d”mas s†som syndare?
003:008 Och varf”r skulle vi icke ½g”ra vad ont „r, f”r att gott m†tte komma d„rav½, s†som man, f”r att sm„da oss, p†st†r att vi g”ra, och s†som n†gra f”regiva att vi l„ra? — S†dana f† med r„tta sin dom.

003:009 Huru „r det allts†? Žro vi d† n†got f”rmer „n de andra? Ingalunda. Redan h„rf”rut har jag ju m†st anklaga b†de judar och greker f”r att allasammans vara under synd. 003:010 S† „r ock skrivet:
½Ingen r„ttf„rdig finnes,
icke en enda.
003:011 Ingen f”rst†ndig finnes,
ingen finnes som s”ker Gud.

003:012 Nej, alla hava de avvikit,
allasammans hava de blivit odugliga, ingen finnes som g”r vad gott „r,
det finnes ingen enda.

003:013 En ”ppen grav „r deras strupe, sina tungor bruka de till svek.
Huggormsgift „r inom deras l„ppar. 003:014 Deras mun „r full av f”rbannelse och bitterhet. 003:015 Deras f”tter „ro snara, n„r det g„ller att utgjuta blod. 003:016 F”r”delse och el„nde „r p† deras v„gar, 003:017 och fridens v„g k„nna de icke.
003:018 Guds fruktan „r icke f”r deras ”gon.½

003:019 Nu veta vi att allt vad lagen s„ger, det talar den till dem som hava lagen, f”r att var mun skall bliva tillstoppad och hela v„rlden st† med skuld inf”r Gud;
003:020 ty av lagg„rningar bliver intet k”tt r„ttf„rdigt inf”r honom. Vad som kommer genom lagen „r k„nnedom om synden.

003:021 Men nu har, utan lag, en r„ttf„rdighet fr†n Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om, 003:022 en r„ttf„rdighet fr†n Gud genom tro p† Jesus Kristus, f”r alla dem som tro. Ty h„r „r ingen †tskillnad. 003:023 Alla hava ju syndat och „ro i saknad av h„rligheten fr†n Gud; 003:024 och de bliva r„ttf„rdiggjorda utan f”rskyllan, av hans n†d, genom f”rlossningen i Kristus Jesus,
003:025 honom som Gud har st„llt fram s†som ett f”rsoningsmedel genom tro, i hans blod. S† ville Gud — d† han i sin skonsamhet hade haft f”rdrag med de synder som f”rut hade blivit beg†ngna — nu visa att han dock var r„ttf„rdig.
003:026 Ja, s† ville han i den tid som nu „r l„mna beviset f”r att han „r r„ttf„rdig. H„rigenom skulle han b†de sj„lv befinnas vara r„ttf„rdig och g”ra den r„ttf„rdig, som l†ter det bero p† tro p† Jesus.

003:027 Huru bliver det d† med v†r ber”mmelse? Den „r utest„ngd. Genom vilken lag? M†nne genom en g„rningarnas lag? Nej, genom en trons lag.
003:028 Vi h†lla n„mligen f”re att m„nniskan bliver r„ttf„rdig genom tro, utan lagg„rningar.
003:029 Eller „r Gud allenast judarnas Gud? Žr han icke ock hedningarnas? Jo, f”rvisso ocks† hedningarnas, 003:030 s† visst som Gud „r en, han som skall g”ra de omskurna r„ttf„rdiga av tro, s† ock de oomskurna genom tron.

003:031 G”ra vi d† vad lag „r om intet genom tron? Bort det! Vi g”ra tv„rtom lag g„llande.
004:001 Vad skola vi d† s„ga om Abraham, v†r stamfader efter k”ttet? 004:002 Om Abraham blev r„ttf„rdig av g„rningar, s† har han ju n†got att ber”mma sig av. Dock icke inf”r Gud.
004:003 Ty vad s„ger skriften? ½Abraham trodde Gud, och det r„knades honom till r„ttf„rdighet.½
004:004 Den som h†ller sig till g„rningar, honom bliver l”nen tillr„knad icke p† grund av n†d, utan p† grund av f”rtj„nst. 004:005 Men den som icke h†ller sig till g„rningar, utan tror p† honom som g”r den ogudaktige r„ttf„rdig, honom r„knas hans tro till r„ttf„rdighet.
004:006 S† prisar ock David den m„nniska salig, som Gud tillr„knar r„ttf„rdighet, utan g„rningar:
004:007 ½Saliga „ro de vilkas ”vertr„delser „ro f”rl†tna, och vilkas synder „ro ”verskylda.
004:008 Salig „r den man
som Herren icke tillr„knar synd.½

004:009 G„ller nu detta ordet ½salig½ de omskurna allenast eller ock de oomskurna? Vi s„ga ju att ½tron r„knades Abraham till r„ttf„rdighet½.
004:010 Huru blev den honom d† tillr„knad? Skedde det sedan han hade blivit omskuren, eller medan han „nnu var oomskuren? Det skedde icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han „nnu var oomskuren.
004:011 Och han undfick omsk„relsens tecken s†som ett insegel p† den r„ttf„rdighet genom tron, som han hade, medan han „nnu var oomskuren. Ty s† skulle han bliva en fader f”r alla oomskurna som tro, och s† skulle r„ttf„rdighet tillr„knas dem. 004:012 Han skulle ock bliva en fader f”r omskurna, n„mligen f”r s†dana som icke allenast „ro omskurna, utan ock vandra i sp†ren av den tro som v†r fader Abraham hade, medan han „nnu var oomskuren.

004:013 Det var n„mligen icke genom lag som Abraham och hans s„d undfick det l”ftet att han skulle f† v„rlden till arvedel; det var genom r„ttf„rdighet av tro.
004:014 Ty om de som l†ta det bero p† lag skola f† arvedelen, s† „r tron till intet nyttig, och l”ftet „r gjort om intet. 004:015 Vad lagen kommer †stad „r ju vredesdom; men d„r ingen lag finnes, d„r finnes icke heller n†gon ”vertr„delse. 004:016 D„rf”r m†ste det bero p† tro, f”r att det skulle vara av n†d, s† att l”ftet kunde bliva best†ndande f”r all hans s„d, icke blott f”r dem som h”rde till lagens folk, utan ock f”r dem som allenast hade Abrahams tro. Han „r ju allas v†r fader, 004:017 enligt detta skriftens ord: ½Jag har best„mt dig till att bliva en fader till m†nga folk½; han „r detta inf”r den Gud som han trodde, inf”r honom som g”r de d”da levande och kallar p† de ting som icke „ro till, likasom voro de till.

004:018 Och d„r ingen f”rhoppning fanns, d„r hoppades han „nd† och trodde; och han kunde s† bliva ½en fader till m†nga folk½, efter vad som var f”rutsagt: ½S† skall din s„d bliva.½ 004:019 Och han f”rsvagades icke i sin tro, n„r han bet„nkte huru hans egen kropp var s†som d”d — han var ju omkring hundra †r gammal — och huru j„mv„l Saras moderliv var s†som d”tt. 004:020 Han tvivlade icke p† Guds l”fte i otro, utan blev fastmer starkare i sin tro; ty han „rade Gud
004:021 och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han ocks† m„ktig att h†lla.
004:022 D„rf”r r„knades det honom ock till r„ttf„rdighet.

004:023 Men att det s† tillr„knades honom, det „r skrivet icke s†som g„llde det allenast honom,
004:024 utan det skulle g„lla ocks† oss; ty det skall tillr„knas j„mv„l oss, oss som tro p† honom som fr†n de d”da uppv„ckte Jesus, v†r Herre,
004:025 vilken utgavs f”r v†ra synders skull och uppv„cktes f”r v†r r„ttf„rdigg”relses skull.
005:001 D† vi nu hava blivit r„ttf„rdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud genom v†r Herre Jesus Kristus
005:002 — genom vilken vi ock hava f†tt tilltr„de till den n†d vari vi nu st† — och vi ber”mma oss i hoppet om Guds h„rlighet. 005:003 Och icke det allenast, vi till och med ber”mma oss av v†ra lidanden, eftersom vi veta att lidandet verkar st†ndaktighet, 005:004 och st†ndaktigheten bepr”vad fasthet, och fastheten hopp, 005:005 och hoppet l†ter oss icke komma p† skam; ty Guds k„rlek „r utgjuten i v†ra hj„rtan genom den helige Ande, vilken har blivit oss given.

005:006 Ty medan vi „nnu voro svaga, led Kristus, n„r tiden var inne, d”den f”r oss ogudaktiga.
005:007 N„ppeligen vill ju eljest n†gon d” ens f”r en r„ttf„rdig man — om nu ock till „ventyrs n†gon kan hava mod att d” f”r den som har gjort honom gott —
005:008 men Gud bevisar sin k„rlek till oss d„ri att Kristus dog f”r oss, medan vi „nnu voro syndare.
005:009 S† mycket mer skola vi d„rf”r, sedan vi nu hava blivit r„ttf„rdiggjorda i och genom hans blod, ocks† genom honom bliva fr„lsta undan vredesdomen.
005:010 Ty om vi, medan vi voro Guds ov„nner, blevo f”rsonade med honom genom hans Sons d”d, s† skola vi, sedan vi hava blivit f”rsonade, „nnu mycket mer bliva fr„lsta i och genom hans liv. 005:011 Och icke det allenast; vi ber”mma oss ock av Gud genom v†r Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu hava undf†tt f”rsoningen.

005:012 D„rf”r „r det s†: Genom en enda m„nniska har synden kommit in i v„rlden och genom synden d”den; och s† har d”den kommit ”ver alla m„nniskor, eftersom de alla hava syndat. 005:013 Ty synd fanns i v„rlden redan innan lagen fanns. Men synd tillr„knas icke d„r ingen lag finnes;
005:014 och dock har under tiden fr†n Adam till Moses d”den haft v„ldet ocks† ”ver dem som icke hade syndat genom en ”vertr„delse, i likhet med vad Adam gjorde, han som „r en f”rebild till den som skulle komma.

005:015 Likv„l „r det icke s† med n†deg†van, som det var med syndafallet. Ty om genom en endas fall de m†nga hava blivit d”den underlagda, s† har „nnu mycket mer Guds n†d och g†van i och genom n†d — vilken, ocks† den, „r kommen genom en enda m„nniska, Jesus Kristus — blivit p† ett ”verfl”dande s„tt de m†nga besk„rd.
005:016 Och med g†van „r det icke s†som det var med det som kom genom denne ene som syndade: domen kom genom en enda, och ledde till en f”rd”melsedom, men n†deg†van kom i f”ljd av m†ngas fall, och ledde till en r„ttf„rdigg”relsedom.
005:017 Och om d”den p† grund av en endas fall kom till konungav„lde genom denne ene, s† skola „nnu mycket mer de som undf† den ”verfl”dande n†den och r„ttf„rdighetsg†van f† konungsligt v„lde i liv, ocks† det genom en enda, Jesus Kristus. — 005:018 Allts†, likasom det, som kom genom en endas fall, f”r alla m„nniskor ledde till en f”rd”melsedom, s† leder det, som kom genom r„ttf„rdigg”relsedomen f”rmedelst en enda, f”r alla m„nniskor till en r„ttf„rdigg”relse som medf”r liv. 005:019 Ty s†som genom en enda m„nniskas olydnad de m†nga fingo st† s†som syndare, s† skola ock genom en endas lydnad de m†nga st† s†som r„ttf„rdiga.

005:020 Men lagen har d„rj„mte kommit in, f”r att fallet skulle bliva s† mycket st”rre; dock, d„r synden blev st”rre, d„r ”verfl”dade n†den mycket mer.
005:021 Ty s†som synden hade ut”vat sitt v„lde i och genom d”den, s† skulle nu ock n†den genom r„ttf„rdighet ut”va sitt v„lde till evigt liv, och det genom Jesus Kristus, v†r Herre.

006:001 Vad skola vi d† s„ga? Skola vi f”rbliva i synden, f”r att n†den skall bliva s† mycket st”rre?
006:002 Bort det! Vi som hava d”tt fr†n synden, huru skulle vi „nnu kunna leva i den?
006:003 Veten I d† icke att vi alla som hava blivit d”pta till Kristus Jesus, vi hava blivit d”pta till hans d”d? 006:004 Och vi hava s†, genom detta dop till d”den, blivit begravna med honom, f”r att, s†som Kristus uppv„cktes fr†n de d”da genom Faderns h„rlighet, ocks† vi skola vandra i ett nytt v„sende, i liv.
006:005 Ty om vi hava vuxit samman med honom genom en lika d”d, s† skola vi ock vara sammanvuxna med honom genom en lika uppst†ndelse. 006:006 Vi veta ju detta, att v†r gamla m„nniska har blivit korsf„st med honom, f”r att syndakroppen skall g”ras om intet, s† att vi icke mer tj„na synden.
006:007 Ty den som „r d”d, han „r friad ifr†n synden. 006:008 Hava vi nu d”tt med Kristus, s† tro vi att vi ock skola leva med honom,
006:009 eftersom vi veta att Kristus, sedan han har uppst†tt fr†n de d”da, icke mer d”r; d”den r†der icke mer ”ver honom. 006:010 Ty hans d”d var en d”d fr†n synden en g†ng f”r alla, men hans liv „r ett liv f”r Gud.
006:011 S† m†n ock I h†lla f”re att I „ren d”da fr†n synden och leven f”r Gud, i Kristus Jesus.

006:012 L†ten d„rf”r icke synden hava v„ldet i edra d”dliga kroppar, s† att I lyden deras beg„relser.
006:013 Och st„llen icke edra lemmar i syndens tj„nst, att vara or„ttf„rdighetsvapen, utan st„llen eder sj„lva i Guds tj„nst, s†som de d„r fr†n d”den hava kommit till livet, och edra lemmar i Guds tj„nst, att vara r„ttf„rdighetsvapen. 006:014 Ty synden skall icke r†da ”ver eder, eftersom I icke st†n under lagen, utan under n†den.

006:015 Huru „r det allts†? Skola vi synda, eftersom vi icke st† under lagen, utan under n†den? Bort det!
006:016 I veten ju, att n„r I st„llen eder i n†gons tj„nst f”r att lyda honom, s† „ren I tj„nare under denne, som I s†lunda lyden, vare sig det „r under synden, vilket leder till d”d, eller under lydnaden, vilket leder till r„ttf„rdighet. 006:017 Men Gud vare tack f”r att den tid „r f”rbi, d† I voren syndens tj„nare, och f”r att I haven blivit av hj„rtat lydiga, s† att I f”ljen den l„ra som har givits eder till m”nsterbild, 006:018 och f”r att I, n„r I nu haven gjorts fria ifr†n synden, haven blivit tj„nare under r„ttf„rdigheten — 006:019 om jag nu f†r tala p† m„nniskos„tt, f”r eder k”ttsliga svaghets skull. Ja, likasom I f”rr st„llden edra lemmar i orenhetens och or„ttf„rdighetens tj„nst, till or„ttf„rdighet, s† m†n I nu st„lla edra lemmar i r„ttf„rdighetens tj„nst, till helgelse. 006:020 Medan I voren syndens tj„nare, voren I ju fria ifr†n r„ttf„rdighetens tj„nst;
006:021 men vilken frukt sk”rdaden I d† d„rav? Jo, det som I nu blygens f”r; „nden p† s†dant „r ju d”den.
006:022 Men nu, d† I haven gjorts fria ifr†n synden och blivit Guds tj„nare, nu sk”rden I frukten av detta: I varden helgade; och „nden bliver att I undf†n evigt liv.
006:023 Ty den l”n som synden giver „r d”den, men den g†va som Gud av n†d giver „r evigt liv, i Kristus Jesus, v†r Herre. 007:001 Eller veten I icke, mina br”der — jag talar ju till s†dana som k„nna lagen — att lagen r†der ”ver en m„nniska f”r s† l†ng tid som hon lever?
007:002 S† „r ju en gift kvinna genom lag bunden vid sin man, s† l„nge denne lever; men om mannen d”r, d† „r hon l”st fr†n den lag som band henne vid mannen.
007:003 Allts†, om hon giver sig †t en annan man, medan hennes man lever, s† kallas hon „ktenskapsbryterska; men om mannen d”r, d† „r hon fri ifr†n lagen, s† att hon icke „r „ktenskapsbryterska, om hon giver sig †t en annan man.
007:004 S† haven ock I, mina br”der, genom Kristi kropp blivit d”dade fr†n lagen f”r att tillh”ra en annan, n„mligen honom som har uppst†tt fr†n de d”da, p† det att vi m† b„ra frukt †t Gud. 007:005 Ty medan vi „nnu voro i ett k”ttsligt v„sende, voro de syndiga lustar, som uppv„cktes genom lagen, verksamma i v†ra lemmar till att b„ra frukt †t d”den.
007:006 Men nu „ro vi l”sta fr†n lagen, i det att vi hava d”tt fr†n det varunder vi f”rr h”llos f†ngna; och s† tj„na vi nu i Andens nya v„sende, och icke i bokstavens gamla v„sende.

007:007 Vad skola vi d† s„ga? Žr lagen synd? Bort det! Men synden skulle jag icke hava l„rt k„nna, om icke genom lagen; ty jag hade icke vetat av beg„relsen, om icke lagen hade sagt: ½Du skall icke hava beg„relse.½
007:008 Men d† nu synden fick tillf„lle, uppv„ckte den genom budordet allt slags beg„relse i mig. Ty utan lag „r synden d”d. 007:009 Jag levde en g†ng utan lag; men n„r budordet kom, fick synden liv,
007:010 och jag hemf”ll †t d”den. S† befanns det att budordet, som var givet till liv, det blev mig till d”d;
007:011 ty d† synden fick tillf„lle, f”rledde den mig genom budordet och d”dade mig genom det.

007:012 Allts† „r visserligen lagen helig, och budordet heligt och r„ttf„rdigt och gott.
007:013 Har d† verkligen det som „r gott blivit mig till d”d? Bort det! Men synden har blivit det, f”r att s† skulle varda uppenbart att den var synd, i det att den genom n†got som sj„lvt var gott drog ”ver mig d”d; och s† skulle synden bliva till ”verm†tt syndig, genom budordet.

007:014 Vi veta ju att lagen „r andlig, men jag „r av k”ttslig natur, s†ld till tr„l under synden.
007:015 Ty jag kan icke fatta att jag handlar s†som jag g”r; jag g”r ju icke vad jag vill, men vad jag hatar, det g”r jag. 007:016 Om jag nu g”r det som jag icke vill, s† giver jag mitt bifall †t lagen och vidg†r att den „r god.
007:017 S† „r det nu icke mer jag som g”r s†dant, utan synden, som bor i mig.
007:018 Ty jag vet att i mig, det „r i mitt k”tt, bor icke n†got gott; viljan „r v„l tillst„des hos mig, men att g”ra det goda f”rm†r jag icke.
007:019 Ja, det goda som jag vill g”r jag icke; men det onda som jag icke vill, det g”r jag.
007:020 Om jag allts† g”r vad jag icke vill, s† „r det icke mer jag som g”r det, utan synden, som bor i mig.

007:021 S† finner jag nu hos mig, som har viljan att g”ra det goda, den lagen, att det onda fastmer „r tillst„des hos mig. 007:022 Ty efter min inv„rtes m„nniska har jag min lust i Guds lag; 007:023 men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid med den lag som „r i min h†g, en som g”r mig till f†nge under syndens lag, som „r i mina lemmar.
007:024 Jag arma m„nniska! Vem skall fr„lsa mig fr†n denna d”dens kropp? —
007:025 Gud vare tack, genom Jesus Kristus, v†r Herre!

Allts† tj„nar jag, s†dan jag „r i mig sj„lv, visserligen med min h†g Guds lag, men med k”ttet tj„nar jag syndens lag. 008:001 S† finnes nu ingen f”rd”melse f”r dem som „ro i Kristus Jesus. 008:002 Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri ifr†n syndens och d”dens lag.
008:003 Ty det som lagen icke kunde †stadkomma, i det den var f”rsvagad genom k”ttet, det gjorde Gud, d† han, f”r att borttaga synden, s„nde sin Son i syndigt k”tts gestalt och f”rd”mde synden i k”ttet.
008:004 S† skulle lagens krav uppfyllas i oss, som vandra icke efter k”ttet, utan efter Anden.

008:005 Ty de som „ro k”ttsliga, de hava sitt sinne v„nt till vad k”ttet tillh”r; men de som „ro andliga, de hava sitt sinne v„nt till vad Anden tillh”r.
008:006 Och k”ttets sinne „r d”d, medan Andens sinne „r liv och frid. 008:007 K”ttets sinne „r n„mligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke „r Guds lag underd†nigt, ej heller kan vara det. 008:008 Men de som „ro i ett k”ttsligt v„sende kunna icke behaga Gud.

008:009 I †ter „ren icke i ett k”ttsligt v„sende, utan i ett andligt, om eljest Guds Ande bor i eder; men den som icke har Kristi Ande, han h”r icke honom till.
008:010 Om nu Kristus „r i eder, s† „r v„l kroppen hemfallen †t d”den, f”r syndens skull, men Anden „r liv, f”r r„ttf„rdighetens skull. 008:011 Och om dens Ande, som uppv„ckte Jesus fr†n de d”da, bor i eder, s† skall han som uppv„ckte Kristus Jesus fr†n de d”da g”ra ocks† edra d”dliga kroppar levande, genom sin Ande, som bor i eder.

008:012 Allts†, mina br”der, hava vi icke n†gon f”rpliktelse mot k”ttet, s† att vi skola leva efter k”ttet.
008:013 Ty om i leven efter k”ttet, s† skolen I d”; men om I genom ande d”den kroppens g„rningar, s† skolen I leva. 008:014 Ty alla de som drivas av Guds Ande, de „ro Guds barn. 008:015 I haven ju icke f†tt en tr„ldomens ande, s† att I †ter skullen k„nna fruktan; I haven f†tt en barnaskapets ande, i vilken vi ropa: ½Abba! Fader!½
008:016 Anden sj„lv vittnar med v†r ande att vi „ro Guds barn. 008:017 Men „ro vi barn, s† „ro vi ock arvingar, n„mligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, f”r att ocks† med honom bliva f”rh„rligade.

008:018 Ty jag h†ller f”re att denna tidens lidanden intet betyda, i j„mf”relse med den h„rlighet som kommer att uppenbaras p† oss. 008:019 Ty skapelsens tr„ngtan str„cker sig efter Guds barns uppenbarelse.
008:020 Skapelsen har ju blivit lagd under f”rg„ngligheten, icke av eget val, utan f”r dens skull, som lade den d„runder; dock s†, att en f”rhoppning skulle finnas,
008:021 att ocks† skapelsen en g†ng skall bliva frigjord ifr†n sin tr„ldom under f”rg„ngelsen och komma till den frihet som tillh”r Guds barns h„rlighet.

008:022 Vi veta ju att „nnu i denna stund hela skapelsen samf„llt suckar och v†ndas.
008:023 Och icke den allenast; ocks† vi sj„lva, som hava f†tt Anden s†som f”rstlingsg†va, ocks† vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, v†r kropps f”rlossning.
008:024 Ty i hoppet „ro vi fr„lsta. Men ett hopp som man ser fullbordat „r icke mer ett hopp; huru kan n†gon hoppas det som han redan ser?
008:025 Om vi nu hoppas p† det som vi icke se, s† bida vi d„refter med st†ndaktighet.

008:026 S† kommer ock Anden v†r svaghet till hj„lp; ty vad vi r„tteligen b”ra bedja om, det veta vi icke, men Anden sj„lv manar gott f”r oss med outs„gliga suckar.
008:027 Och han som rannsakar hj„rtan, han vet vad Anden menar, ty det „r efter Guds behag som han manar gott f”r de heliga.

008:028 Men vi veta att f”r dem som „lska Gud samverkar allt till det b„sta, f”r dem som „ro kallade efter hans r†dslut. 008:029 Ty dem som f”rut hava blivit k„nda av honom, dem har han ock f”rut best„mt till att bliva hans Sons avbilder, honom lika, s† att denne skulle bliva den f”rstf”dde bland m†nga br”der. 008:030 Och dem som han har f”rut best„mt, dem kallar han ock, och dem som han har kallat, dem r„ttf„rdigg”r han ock, och dem som han har r„ttf„rdiggjort, dem f”rh„rligar han ock.

008:031 Vad skola vi nu s„ga h„rom? Žr Gud f”r oss, vem kan d† vara emot oss?
008:032 Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom f”r oss alla, huru skulle han kunna annat „n ocks† sk„nka oss allt med honom?
008:033 Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud „r den som r„ttf„rdigg”r. 008:034 Vem „r den som vill f”rd”ma? Kristus Jesus „r den som har d”tt, ja, „n mer, den som har uppst†tt; och han sitter p† Guds h”gra sida, han manar ock gott f”r oss.
008:035 Vem skulle kunna skilja oss fr†n Kristi k„rlek? M†nne bedr”velse eller †ngest eller f”rf”ljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller sv„rd?
008:036 S† „r ju skrivet:
½F”r din skull varda vi d”dade hela dagen; vi hava blivit aktade s†som slaktf†r.½ 008:037 Nej, i allt detta vinna vi en h„rlig seger genom honom som har „lskat oss.
008:038 Ty jag „r viss om att varken d”d eller liv, varken „nglar eller andefurstar, varken n†got som nu „r eller n†got som skall komma, 008:039 varken n†gon makt i h”jden eller n†gon makt i djupet, ej heller n†got annat skapat skall kunna skilja oss fr†n Guds k„rlek i Kristus Jesus, v†r Herre.
009:001 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke — d„rom b„r mitt samvete mig vittnesb”rd i den helige Ande — 009:002 n„r jag s„ger att jag har stor bedr”velse och oavl†tligt kval i mitt hj„rta.
009:003 Ja, jag skulle ”nska att jag sj„lv vore f”rbannad och bortkastad fr†n Kristus, om detta kunde gagna mina br”der, mina fr„nder efter k”ttet.
009:004 De „ro ju israeliter, dem tillh”ra barnaskapet och h„rligheten och f”rbunden och lagstiftningen och tempeltj„nsten och l”ftena. 009:005 Dem tillh”ra ock f„derna, och fr†n dem „r Kristus kommen efter k”ttet, han som „r ”ver allting, Gud, h”gtlovad i evighet, amen.

009:006 Detta s„ger jag icke som om Guds l”ftesord skulle hava blivit om intet. Ty ½Israel½, det „r icke detsamma som alla de som h„rstamma fr†n Israel.
009:007 Ej heller „ro de alla ½barn½, d„rf”r att de „ro Abrahams s„d. Nej, det heter: ½Genom Isak „r det som s„d skall uppkallas efter dig.½
009:008 Detta vill s„ga: Icke de „ro Guds barn, som „ro barn efter k”ttet, men de som „ro barn efter l”ftet, de r„knas f”r s„d. 009:009 Ty ett l”ftesord var det ordet: ½Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och d† skall Sara hava en son.½ 009:010 Žn mer: s† skedde ock, n„r Rebecka genom en och samme man, n„mligen v†r fader Isak, blev moder till sina barn. 009:011 Ty f”rr„n dessa voro f”dda, och innan de „nnu hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne sagt — f”r att Guds utkorelse-r†dslut skulle bliva best†ndande, varvid det icke skulle bero p† n†gons g„rningar, utan p† honom som kallar — 009:012 det ordet:
½Den „ldre skall tj„na den yngre.½

009:013 S† „r ock skrivet:
½Jakob „lskade jag,
men Esau hatade jag.½

009:014 Vad skola vi d† s„ga? Kan v„l or„ttf„rdighet finnas hos Gud? Bort det!
009:015 Han s„ger ju till Moses: ½Jag skall vara barmh„rtig mot den jag vill vara barmh„rtig emot, och jag skall f”rbarma mig ”ver den jag vill f”rbarma mig ”ver.½
009:016 Allts† beror det icke p† n†gon m„nniskas vilja eller str„van, utan p† Guds barmh„rtighet.
009:017 Ty skriften s„ger till Farao: ½Just d„rtill har jag l†tit dig uppst†, att jag skall visa min makt p† dig, och att mitt namn skall varda f”rkunnat p† hela jorden.½
009:018 Allts† „r han barmh„rtig mot vem han vill, och vem han vill f”rh„rdar han.

009:019 Nu torde du s„ga till mig: ½Vad har han d† att f”rebr† oss? Kan v„l n†gon st† emot hans vilja?½
009:020 O m„nniska, vem „r d† du, som vill tr„ta med Gud? Icke skall verket s„ga till sin m„stare: ½Varf”r gjorde du mig s†?½ 009:021 Har icke krukmakaren den makten ”ver leret, att han av samma lerklump kan g”ra ett k„rl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt?

009:022 Men om nu Gud, n„r han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likv„l i stor l†ngmodighet hade f”rdrag med ½vredens k„rl½, som voro f„rdiga till f”rd„rv, vad har du d† att s„ga? 009:023 Och om han gjorde detta f”r att tillika f† uppenbara sin h„rlighets rikedom p† ½barmh„rtighetens k„rl½, som han f”rut hade berett till h„rlighet?

009:024 Och till att vara s†dana har han ock kallat oss, icke allenast dem som „ro av judisk b”rd, utan j„mv„l dem som „ro av hednisk. 009:025 S† s„ger han ock hos Oseas:
½Det folk som icke var mitt folk, det skall jag kalla ‘mitt folk’,
och henne som jag icke „lskade
skall jag kalla ‘min „lskade’.
009:026 Och det skall ske att p† den ort d„r det sades till dem: ‘I „ren icke mitt folk’,
d„r skola de kallas ‘den levande Gudens barn’.½ 009:027 Men Esaias utropar om Israel:
½Om „n Israels barn vore till antalet s†som sanden i havet, s† skall dock allenast en kvarleva bliva fr„lst. 009:028 Ty dom skall Herren h†lla p† jorden, en slutdom, som avg”r saken med hast.½ 009:029 Och det „r s†som redan Esaias har sagt: ½Om Herren Sebaot icke hade l„mnat
en avkomma kvar †t oss,
d† vore vi s†som Sodom,
vi vore Gomorra lika.½

009:030 Vad skola vi d† s„ga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter r„ttf„rdighet, hava vunnit r„ttf„rdighet, n„mligen den r„ttf„rdighet som kommer av tro,
009:031 under det att Israel, som for efter en r„ttf„rdighetslag, icke har kommit till n†gon s†dan lag.
009:032 Varf”r? D„rf”r att de icke s”kte den p† trons v„g, utan s†som n†got som skulle vinnas p† g„rningarnas v„g. De st”tte sig mot st”testenen,
009:033 s†som det „r skrivet:
½Se, jag l„gger i Sion en st”testen och en klippa som skall bliva dem till fall; men den som tror p† den skall icke komma p† skam.½ 010:001 Mina br”der, mitt hj„rtas †stundan och min b”n till Gud f”r dem „r att de m† bliva fr„lsta.
010:002 Ty det vittnesb”rdet giver jag dem, att de nit„lska f”r Gud. Dock g”ra de detta icke med r„tt insikt. 010:003 De f”rst† n„mligen icke r„ttf„rdigheten fr†n Gud, utan s”ka att komma †stad en sin egen r„ttf„rdighet och hava icke givit sig under r„ttf„rdigheten fr†n Gud.

010:004 Ty lagen har f†tt sin „nde i Kristus, till r„ttf„rdighet f”r var och en som tror.
010:005 Moses skriver ju om den r„ttf„rdighet som kommer av lagen, att den m„nniska som ”var s†dan r„ttf„rdighet skall leva genom den. 010:006 Men den r„ttf„rdighet som kommer av tro s„ger s†: ½Du beh”ver icke fr†ga i ditt hj„rta: ‘Vem vill fara upp till himmelen (n„mligen f”r att h„mta Kristus ned)?’
010:007 ej heller: ‘Vem vill fara ned till avgrunden (n„mligen f”r att h„mta Kristus upp ifr†n de d”da?’½
010:008 Vad s„ger den d†? ½Ordet „r dig n„ra, i din mun och i ditt hj„rta (n„mligen ordet om tron, det som vi predika).½ 010:009 Ty om du med din mun bek„nner Jesus vara Herre och i ditt hj„rta tror att Gud har uppv„ckt honom fr†n de d”da, d† bliver du fr„lst.
010:010 Ty genom hj„rtats tro bliver man r„ttf„rdig, och genom munnens bek„nnelse bliver man fr„lst.
010:011 Skriften s„ger ju:
½Ingen som tror p† honom skall komma p† skam.½

010:012 Det „r ingen †tskillnad mellan jude och grek; alla hava ju en och samme Herre, och han har rikedomar att giva †t alla som †kalla honom.
010:013 Ty
½var och en som †kallar Herrens namn, han skall varda fr„lst½.

010:014 Men huru skulle de kunna †kalla den som de icke hava kommit till tro p†? Och huru skulle de kunna tro den som de icke hava h”rt? Och huru skulle de kunna h”ra, om ingen predikade? 010:015 Och huru skulle predikare kunna komma, om de icke bleve s„nda? S† „r och skrivet:
½Huru ljuvliga „ro icke fotstegen av de m„n som framb„ra gott budskap!½
010:016 Dock, icke alla hava blivit evangelium lydiga. Esaias s„ger ju: ½Herre, vem trodde vad som predikades f”r oss?½ 010:017 Allts† kommer tron av predikan, men predikan i kraft av Kristi ord.

010:018 Jag fr†gar d†: Hava de kanh„nda icke h”rt predikas? Jo, visserligen; det heter ju:
½Deras tal har g†tt ut ”ver hela jorden, och deras ord till v„rldens „ndar.½
010:019 Jag fr†gar d† vidare: Har Israel kanh„nda icke f”rst†tt det? Redan Moses s„ger:
½Jag skall uppv„cka eder avund mot ett folk som icke „r ett folk; mot ett hednafolk utan f”rst†nd skall jag reta eder till vrede.½ 010:020 Och Esaias g†r s† l†ngt, att han s„ger: ½Jag har l†tit mig finnas av dem som icke s”kte mig, jag har l†tit mig bliva uppenbar f”r dem som icke fr†gade efter mig.½ 010:021 Men om Israel s„ger han:
½Hela dagen har jag utr„ckt mina h„nder till ett oh”rsamt och genstr„vigt folk.½ 011:001 S† fr†gar jag nu: Har d† Gud f”rskjutit sitt folk? Bort det! Jag „r ju sj„lv en israelit, av Abrahams s„d och av Benjamins stam.
011:002 Gud har icke f”rskjutit sitt folk, som redan f”rut hade blivit k„nt av honom. Eller veten I icke vad skriften s„ger, d„r den talar om Elias, huru denne inf”r Gud tr„der upp mot Israel med dessa ord:
011:003 ½Herre, de hava dr„pt dina profeter och rivit ned dina altaren; jag allena „r kvar, och de st† efter mitt liv½? 011:004 Och vad f†r han d† f”r svar av Gud? ½Jag har l†tit bliva kvar †t mig sju tusen m„n, som icke hava b”jt kn„ f”r Baal.½ 011:005 Likas† finnes ock, i den tid som nu „r, en kvarleva, i kraft av en utkorelse som har skett av n†d.
011:006 Men har den skett av n†d, s† har den icke skett p† grund av g„rningar; annars vore n†d icke mer n†d.

011:007 Huru „r det allts†? Vad Israel st†r efter, det har det icke f†tt; allenast de utvalda hava f†tt det, medan de andra hava blivit f”rstockade.
011:008 S† „r ju skrivet: ½Gud har givit dem en s”mnaktighetens ande, ”gon som de icke kunna se med och ”ron som de icke kunna h”ra med; s† „r det „nnu i dag.½
011:009 Och David s„ger:
½M† deras bord bliva dem till en snara, s† att de bliva f†ngade;
m† det bliva dem till ett giller, s† att de f† sin vederg„llning.
011:010 M† deras ”gon f”rm”rkas,
s† att de icke se;
b”j deras rygg alltid.½

011:011 S† fr†gar jag nu: Var det d† f”r att de skulle komma p† fall som de stapplade? Bort det! Men genom deras fall har fr„lsningen kommit till hedningarna, f”r att de sj„lva skola ½uppv„ckas till avund½.
011:012 Och har nu redan deras fall varit till rikedom f”r v„rlden, och har deras f†talighet varit till rikedom f”r hedningarna, huru mycket mer skall icke deras fulltalighet s† bliva!

011:013 Men till eder, I som „ren av hednisk b”rd, s„ger jag: Eftersom jag nu „r en hedningarnas apostel, h†ller jag mitt „mbete h”gt —
011:014 om jag till „ventyrs s† skulle kunna ½uppv„cka avund½ hos dem som „ro mitt k”tt och blod och fr„lsa n†gra bland dem. 011:015 Ty om redan deras f”rkastelse hade med sig v„rldens f”rsoning, vad skall d† deras upptagande hava med sig, om icke liv fr†n de d”da?
011:016 Om f”rstlingsbr”det „r heligt, s† „r ock hela degen helig; och om roten „r helig, s† „ro ock grenarna heliga. 011:017 Men om nu n†gra av grenarna hava brutits bort, och du, som „r av ett vilt olivtr„d, har blivit inympad bland grenarna och med dem har f†tt delaktighet i det „kta olivtr„dets saftrika rot, 011:018 s† m† du icke d„rf”r f”rh„va dig ”ver grenarna. Nej, om du skulle vilja f”rh„va dig, s† besinna att det icke „r du som b„r roten, utan att roten b„r dig.

011:019 Nu s„ger du kanh„nda: ½Det var f”r att jag skulle bliva inympad som en del grenar br”tos bort.½
011:020 Visserligen. F”r sin otros skull blevo de bortbrutna, och du f†r vara kvar genom din tro. Hav d† inga h”gmodiga tankar, utan lev i fruktan.
011:021 Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, s† skall han icke heller skona dig.

011:022 Se allts† h„r Guds godhet och str„nghet: Guds str„nghet mot dem som f”llo och hans godhet mot dig, om du n„mligen h†ller dig fast vid hans godhet; annars bliver ocks† du borthuggen. 011:023 Men j„mv„l de andra skola bliva inympade, om de icke h†lla fast vid sin otro; Gud „r ju m„ktig att †ter inympa dem. 011:024 Ty om du har blivit borthuggen fr†n ditt av naturen vilda olivtr„d och mot naturen inympats i ett „delt olivtr„d, huru mycket snarare skola d† icke dessa kunna inympas i sitt eget „kta olivtr„d, det som de efter naturen tillh”ra!

011:025 Ty f”r att I, mina br”der, icke skolen h†lla eder sj„lva f”r kloka, vill jag yppa f”r eder denna hemlighet: F”rstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess hedningarna i fulltalig skara hava kommit in; 011:026 och s† skall hela Israel bliva fr„lst, s†som det „r skrivet: ½Fr†n Sion skall f”rlossaren komma,
han skall skaffa bort all ogudaktighet fr†n Jakob. 011:027 Och n„r jag borttager deras synder, d† skall detta vara det f”rbund, som jag g”r med dem.½

011:028 Se vi nu p† evangelium, s† „ro de hans ov„nner, f”r eder skull; men se vi p† utkorelsen, s† „ro de hans „lskade, f”r f„dernas skull.
011:029 Ty sina n†deg†vor och sin kallelse kan Gud icke †ngra. 011:030 S†som I f”rut voren oh”rsamma mot Gud, men nu genom dessas oh”rsamhet haven f†tt barmh„rtighet,
011:031 s† hava nu ock dessa varit oh”rsamma, f”r att de, genom den barmh„rtighet som har vederfarits eder, ocks† sj„lva skola f† barmh„rtighet.
011:032 Ty Gud har givit dem alla till pris †t oh”rsamhet, f”r att sedan f”rbarma sig ”ver dem alla.

011:033 O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga „ro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans v„gar!
011:034 Ty
½vem har l„rt k„nna Herrens sinne, eller vem har varit hans r†dgivare?
011:035 Eller vem har f”rst givit honom n†got, som han allts† b”r betala igen?½
011:036 Av honom och genom honom och till honom „r ju allting. Honom tillh”r „ran i evighet, amen.
012:001 S† f”rmanar jag nu eder, mina br”der, vid Guds barmh„rtighet, att framb„ra edra kroppar till ett levande, heligt och Gud v„lbehagligt offer — eder andliga tempeltj„nst. 012:002 Och skicken eder icke efter denna tids†lders v„sende, utan f”rvandlen eder genom edert sinnes f”rnyelse, s† att I kunnen pr”va vad som „r Guds vilja, vad som „r gott och v„lbehagligt och fullkomligt.

012:003 Ty i kraft av den n†d som har blivit mig given, tills„ger jag var och en av eder att icke hava h”gre tankar om sig „n tillb”rligt „r, utan t„nka blygsamt, i ”verensst„mmelse med det m†tt av tro som Gud har tilldelat var och en. 012:004 Ty s†som vi i en och samma kropp hava m†nga lemmar, men alla lemmarna icke hava samma f”rr„ttning,
012:005 s† utg”ra ock vi, fast„n m†nga, en enda kropp i Kristus, men var f”r sig „ro vi lemmar, varandra till tj„nst. 012:006 Och vi hava olika g†vor, alltefter den n†d som har blivit oss given. Har n†gon profetians g†va, s† bruke han den efter m†ttet av sin tro;
012:007 har n†gon f†tt en tj„nst, s† akte han p† tj„nsten; „r n†gon satt till l„rare, s† akte han p† sitt l„rarkall; 012:008 „r n†gon satt till att f”rmana, s† akte han p† sin plikt att f”rmana. Den som delar ut g†vor, han g”re det med gott hj„rta; den som „r satt till f”rest†ndare, han vare det med nit; den som ”var barmh„rtighet, han g”re det med gl„dje.

012:009 Eder k„rlek vare utan skrymtan; avskyn det onda, h†llen fast vid det goda.
012:010 Žlsken varandra av hj„rtat i broderlig k„rlek; s”ken ”vertr„ffa varandra i inb”rdes hedersbevisning.
012:011 Varen icke tr”ga, d„r det g„ller nit; varen brinnande i anden, tj„nen Herren.
012:012 Varen glada i hoppet, t†liga i bedr”velsen, uth†lliga i b”nen. 012:013 Tagen del i de heligas behov. Varen angel„gna om att bevisa g„stv„nlighet.
012:014 V„lsignen dem som f”rf”lja eder; v„lsignen, och f”rbannen icke. 012:015 Gl„djens med dem som „ro glada, gr†ten med dem som gr†ta. 012:016 Varen ens till sinnes med varandra. Haven icke edert sinne v„nt till vad h”gt „r, utan h†llen eder till det som „r ringa. H†llen icke eder sj„lva f”r kloka.
012:017 Vederg„llen ingen med ont f”r ont. Vinnl„ggen eder om vad gott „r inf”r var man.
012:018 H†llen frid med alla m„nniskor, om m”jligt „r, och s† mycket som p† eder beror.
012:019 H„mnens icke eder sj„lva, mina „lskade, utan l„mnen rum f”r vredesdomen; ty det „r skrivet: ½Min „r h„mnden, jag skall vederg„lla det, s„ger Herren.½
012:020 Fastmer,
½om din ov„n „r hungrig, s† giv honom att „ta, om han „r t”rstig, s† giv honom att dricka; ty om du s† g”r, samlar du gl”dande kol p† hans huvud.½ 012:021 L†t dig icke ”vervinnas av det onda, utan ”vervinn det onda med det goda.
013:001 Var och en vare underd†nig den ”verhet som han har ”ver sig. Ty ingen ”verhet finnes, som icke „r av Gud; all ”verhet som finnes „r f”rordnad av Gud.
013:002 D„rf”r, den som s„tter sig upp mot ”verheten, han st†r emot vad Gud har f”rordnat; men de som st† emot detta, de skola f† sin dom.
013:003 Ty de som hava v„ldet „ro till skr„ck, icke f”r dem som g”ra vad gott „r, utan f”r dem som g”ra vad ont „r. Vill du vara utan fruktan f”r ”verheten, s† g”r vad gott „r; du skall d† bliva prisad av den,
013:004 ty ”verheten „r en Guds tj„nare, dig till fromma. Men g”r du vad ont „r, d† m† du frukta; ty ”verheten b„r icke sv„rdet f”rg„ves, utan „r en Guds tj„nare, en h„mnare, till att utf”ra vredesdomen ”ver den som g”r vad ont „r. 013:005 D„rf”r m†ste man vara den underd†nig, icke allenast f”r vredesdomens skull, utan ock f”r samvetets skull. 013:006 F”rdenskull betalen I ju ock skatt; ty ”verheten f”rr„ttar Guds tj„nst och „r just f”r detta „ndam†l st„ndigt verksam.

013:007 S† given †t alla vad I „ren dem skyldiga; skatt †t den som skatt tillkommer, tull †t den som tull tillkommer, fruktan †t den som fruktan tillkommer, heder †t den som heder tillkommer. 013:008 Varen ingen n†got skyldiga — utom n„r det g„ller k„rlek till varandra; ty den som „lskar sin n„sta, han har uppfyllt lagen. 013:009 De buden: ½Du skall icke beg† „ktenskapsbrott½, ½Du skall icke dr„pa½, ½Du skall icke stj„la½, ½Du skall icke hava beg„relse½ och vilka andra bud som helst, de sammanfattas ju alla i det ordet: ½Du skall „lska din n„sta s†som dig sj„lv.½ 013:010 K„rleken g”r intet ont mot n„stan; allts† „r k„rleken lagens uppfyllelse.

013:011 Akten p† allt detta, s† mycket mer som I veten vad tiden lider, att stunden nu „r inne f”r eder att vakna upp ur s”mnen. Ty fr„lsningen „r oss nu n„rmare, „n d† vi kommo till tro. 013:012 Natten „r framskriden, och dagen „r n„ra. L†tom oss d„rf”r avl„gga m”rkrets g„rningar och ikl„da oss ljusets vapenrustning. 013:013 L†tom oss f”ra en h”visk vandel, s†som om dagen, icke med vilt leverne och dryckenskap, icke i otukt och l”saktighet, icke i kiv och avund.
013:014 Ikl„den eder fastmer Herren Jesus Kristus, och haven icke s†dan omsorg om k”ttet, att onda beg„relser d„rav uppv„ckas. 014:001 Om n†gon „r svag i tron, s† upptagen honom dock v„nligt, utan att d”ma ”ver andras bet„nkligheter.
014:002 Den ene har tro till att „ta vad som helst, under det att den som „r svag allenast „ter vad som v„xer p† jorden. 014:003 Den som „ter m† icke f”rakta den som icke „ter. Ej heller m† den som icke „ter d”ma den som „ter; ty Gud har upptagit honom, 014:004 och vem „r du som d”mer en annans tj„nare? Om han st†r eller faller, det kommer allenast hans egen herre vid; men han skall v„l bliva st†ende, ty Herren „r m„ktig att h†lla honom st†ende.

014:005 Den ene g”r skillnad mellan dag och dag, den andre h†ller alla dagar f”r lika; var och en vare fullt viss i sitt sinne. 014:006 Om n†gon s„rskilt aktar p† n†gon dag, s† g”r han detta f”r Herren, och om n†gon „ter, s† g”r han detta f”r Herren; han tackar ju Gud. S† ock, om n†gon avh†ller sig fr†n att „ta, g”r han detta f”r Herren, och han tackar Gud. 014:007 Ty ingen av oss lever f”r sig sj„lv, och ingen d”r f”r sig sj„lv.
014:008 Leva vi, s† leva vi f”r Herren; d” vi, s† d” vi f”r Herren. Evad vi leva eller d”, h”ra vi allts† Herren till. 014:009 Ty d„rf”r har Kristus d”tt och †ter blivit levande, att han skall vara herre ”ver b†de d”da och levande. 014:010 Men du, varf”r d”mer du din broder? Och du †ter, varf”r f”raktar du din broder? Vi skola ju alla en g†ng st† inf”r Guds domstol.
014:011 Ty det „r skrivet:
½S† sant jag lever, s„ger Herren, f”r mig skola alla kn„n b”ja sig,
och alla tungor skola prisa Gud.½ 014:012 Allts† skall var och en av oss inf”r Gud g”ra r„kenskap f”r sig sj„lv.

014:013 L†tom oss d„rf”r icke mer d”ma varandra. D”men hellre s†, att ingen m† f”r sin broder l„gga en st”testen eller n†got som bliver honom till fall.
014:014 Jag vet v„l och „r i Herren Jesus viss om att intet i sig sj„lvt „r orent; allenast om n†gon h†ller n†got f”r orent, s† „r det f”r honom orent.
014:015 Om nu genom din mat bekymmer v†llas din broder, s† vandrar du icke mer i k„rleken. Bliv icke genom din mat till f”rd„rv f”r den som Kristus har lidit d”den f”r.
014:016 L†ten allts† icke det goda som I haven f†tt bliva utsatt f”r sm„delse.
014:017 Ty Guds rike best†r icke i mat och dryck, utan i r„ttf„rdighet och frid och gl„dje i den helige Ande.
014:018 Den som h„ri tj„nar Kristus, han „r v„lbehaglig f”r Gud och h†ller provet inf”r m„nniskor.
014:019 Vi vilja allts† fara efter det som l„nder till frid och till inb”rdes uppbyggelse.
014:020 Bryt icke f”r mats skull ned Guds verk. V„l „r allting rent, men om „tandet f”r n†gon „r en st”testen, s† bliver det f”r den m„nniskan till ondo;
014:021 du g”r v„l i att avh†lla dig fr†n att „ta k”tt och dricka vin och fr†n annat som f”r din broder bliver en st”testen. 014:022 Den tro du har m† du hava f”r dig sj„lv inf”r Gud. Salig „r den som icke m†ste d”ma sig sj„lv, n„r det g„ller n†got som han har pr”vat vara r„tt.
014:023 Men om n†gon hyser bet„nkligheter och likv„l „ter, d† „r han d”md, eftersom det icke sker av tro. Ty allt som icke sker av tro, det „r synd.
015:001 Vi som „ro starka „ro pliktiga att b„ra de svagas skr”pligheter och att icke leva oss sj„lva till behag. 015:002 Var och en av oss m† leva sin n„sta till behag, honom till fromma och honom till uppbyggelse.
015:003 Kristus levde ju icke sig sj„lv till behag, utan med honom skedde s†som det „r skrivet:
½Dina sm„dares sm„delser hava fallit ”ver mig.½ 015:004 Ty allt vad som fordom har blivit skrivet, det „r skrivet oss till undervisning, f”r att vi, genom st†ndaktighet och genom den tr”st som skrifterna giva, skola bevara v†rt hopp. 015:005 Och st†ndaktighetens och tr”stens Gud give eder att vara ens till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterf”ljelse, 015:006 s† att I endr„ktigt och med en mun prisen v†r Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader.

015:007 D„rf”r m† den ene av eder v„nligt upptaga den andre, s†som Kristus, Gud till „ra, har upptagit eder. 015:008 Vad jag vill s„ga „r detta: F”r de omskurna har Kristus blivit en tj„nare, till ett vittnesb”rd om Guds sannf„rdighet, f”r att bekr„fta de l”ften som hade givits †t f„derna; 015:009 hedningarna †ter hava f†tt prisa Gud f”r hans barmh„rtighets skull. S† „r ock skrivet:
½F”rdenskull vill jag prisa dig bland hedningarna och lovsjunga ditt namn.½
015:010 Och †ter heter det:
½Jublen, I hedningar, med hans folk½; 015:011 s† ock:
½Loven Herren, alla hedningar,
ja, honom prise alla folk.½
015:012 S† s„ger ock Esaias: ½Telningen fr†n Jessais rot skall komma, ja, han som skall st† upp f”r att r†da ”ver hedningarna; p† honom skola hedningarna hoppas.½
015:013 Men hoppets Gud uppfylle eder med all gl„dje och frid i tron, s† att I haven ett ”verfl”dande hopp i den helige Andes kraft.

015:014 Jag „r v„l redan nu viss om att I, mina br”der, av eder sj„lva „ren fulla av godhet, uppfyllda med all kunskap, i st†nd j„mv„l att f”rmana varandra.
015:015 Dock har jag, p† ett delvis n†got dristigt s„tt, skrivit till eder med ytterligare p†minnelser, detta i kraft av den n†d som har blivit mig given av Gud:
015:016 att jag n„mligen skall f”rr„tta Kristi Jesu tj„nst bland hedningarna och vara en pr„sterlig f”rvaltare av Guds evangelium, s† att hedningarna bliva ett honom v„lbehagligt offer, helgat i den helige Ande.
015:017 Allts† „r det i Kristus Jesus som jag har n†got att ber”mma mig av i fr†ga om min tj„nst inf”r Gud.
015:018 Ty jag skall icke drista mig att orda om n†got annat „n vad Kristus, f”r att g”ra hedningarna lydaktiga, har verkat genom mig, med ord och med g„rning,
015:019 genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. S† har jag, fr†n Jerusalem och runt omkring „nda till Illyrien, ”verallt f”rkunnat evangelium om Kristus. 015:020 Och jag har h„rvid satt min „ra i att icke f”rkunna evangelium, d„r Kristi namn redan var k„nt, ty jag ville icke bygga p† en annans grundval;
015:021 utan s† har skett, som skrivet „r: ½De f”r vilka intet har varit f”rkunnat om honom skola f† se, och de som intet hava h”rt skola f”rst†.½

015:022 Det „r ocks† h„rigenom som jag s† m†nga g†nger har blivit f”rhindrad att komma till eder.
015:023 Men d† jag nu icke mer har n†got att utr„tta i dessa trakter och under ganska m†nga †r har l„ngtat efter att komma till eder, 015:024 vill jag bes”ka eder, n„r jag begiver mig till Spanien. Jag hoppas n„mligen att p† genomresan f† se eder och att d„refter av eder bliva utrustad f”r f„rden dit, sedan jag f”rst i n†gon m†n har f†tt min l„ngtan efter eder stillad. 015:025 Men nu far jag till Jerusalem med underst”d †t de heliga. 015:026 Macedonien och Akaja hava n„mligen k„nt sig manade att g”ra ett sammanskott †t dem bland de heliga i Jerusalem, som leva i fattigdom.
015:027 Ja, d„rtill hava de k„nt sig manade; de st† ocks† i skuld hos dem. Ty om hedningarna hava f†tt del i deras andliga goda, s† „ro de † sin sida skyldiga att vara dem till tj„nst med sitt lekamliga goda. —
015:028 N„r jag s† har fullgjort detta och l„mnat i deras h„nder vad som har blivit insamlat, „mnar jag d„rifr†n begiva mig till Spanien och taga v„gen genom eder stad.
015:029 Och jag vet, att n„r jag kommer till eder, kommer jag med Kristi v„lsignelse i fullt m†tt.

015:030 Och nu uppmanar jag eder, mina br”der, vid v†r Herre Jesus Kristus och vid v†r k„rlek i Anden, att bist† mig i min kamp, genom att bedja f”r mig till Gud,
015:031 att jag m† bliva fr„lst undan de oh”rsamma i Judeen, och att det underst”d som jag f”r med mig till Jerusalem m† bliva v„l mottaget av de heliga.
015:032 S† skall jag, om Gud vill, med gl„dje komma till eder och vederkvicka mig tillsammans med eder.

015:033 Fridens Gud vare med eder alla. Amen. 016:001 Jag anbefaller †t eder v†r syster Febe, som „r f”rsamlingstj„narinna i Kenkrea.
016:002 S† mottagen d† henne i Herren, s†som det h”ves de heliga, och bist†n henne i allt vari hon kan beh”va eder; ty hon har sj„lv varit ett st”d f”r m†nga och j„mv„l f”r mig.

016:003 H„lsen Priska och Akvila, mina medarbetare i Kristus Jesus. 016:004 De hava ju v†gat sitt liv f”r mig; och icke allenast jag tackar dem d„rf”r, utan ocks† alla hednaf”rsamlingar. 016:005 H„lsen ock den f”rsamling som kommer tillhopa i deras hus. H„lsen Epenetus, min „lskade broder, som „r f”rstlingen av dem som i provinsen Asien hava kommit till Kristus. 016:006 H„lsen Maria, som har arbetat s† mycket f”r eder. 016:007 H„lsen Andronikus och Junias, mina landsm„n och medf†ngar, som hava ett s† gott anseende bland apostlarna, och som l„ngre „n jag hava varit i Kristus.
016:008 H„lsen Ampliatus, min „lskade broder i Herren. 016:009 H„lsen Urbanus, v†r medarbetare i Kristus, och Stakys, min „lskade broder.
016:010 H„lsen Apelles, den i Kristus bepr”vade. H„lsen dem som h”ra till Aristobulus’ hus.
016:011 H„lsen Herodion, min landsman. H„lsen dem av Narcissus’ hus, som „ro i Herren.
016:012 H„lsen Tryfena och Tryfosa, som arbeta i Herren. H„lsen Persis, den „lskade systern, som har s† mycket arbetat i Herren. 016:013 H„lsen Rufus, den i Herren utvalde, och hans moder, som ocks† f”r mig har varit en moder.
016:014 H„lsen Asynkritus, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och de br”der som „ro tillsammans med dem.
016:015 H„lsen Filologus och Julia, Nereus och hans syster och Olympas och alla de heliga som „ro tillsammans med dem. 016:016 H„lsen varandra med en helig kyss. Alla Kristi f”rsamlingar h„lsa eder.

016:017 Men jag f”rmanar eder, mina br”der, att hava akt p† dem som v†lla tvedr„kt och kunna bliva eder till fall, i strid med den l„ra som I haven inh„mtat; dragen eder ifr†n dem. 016:018 Ty s†dana tj„na icke v†r Herre Kristus, utan sin egen buk; och genom sina milda ord och sitt fagra tal bedraga de oskyldiga m„nniskors hj„rtan.
016:019 Eder lydnad „r ju k„nd av alla. ™ver eder gl„der jag mig d„rf”r; men jag skulle ”nska att I voren visa i fr†ga om det goda, och menl”sa i fr†ga om det onda.
016:020 Och fridens Gud skall snart l†ta Satan bliva krossad under edra f”tter.

V†r Herres, Jesu Kristi, n†d vare med eder.

016:021 Timoteus, min medarbetare, h„lsar eder: s† g”ra ock Lucius och Jason och Sosipater, mina landsm„n.
016:022 Jag, Tertius, som har nedskrivit detta brev, h„lsar eder i Herren.
016:023 Gajus, min och hela f”rsamlingens v„rd, h„lsar eder. Erastus, stadens kamrerare, och brodern Kvartus h„lsar eder. 016:024

016:025 Men honom som f”rm†r styrka eder, enligt det evangelium jag f”rkunnar och min predikan om Jesus Kristus, ja, enligt den nu avsl”jade hemlighet som f”rut under ev„rdliga tider har varit outtalad,
016:026 men som nu har blivit uppenbarad och, enligt den eviga Gudens befallning, blivit, med st”d av profetiska skrifter, kungjord bland alla hedningar, f”r att bland dem uppr„tta trons lydnad — 016:027 honom, den ende vise Guden, tillh”r „ran, genom Jesus Kristus, i evigheternas evigheter. Amen.

Book 46 F”rsta Korinterna (1 Kor.)

001:001 Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, s† ock brodern Sostenes,
001:002 h„lsar den Guds f”rsamling som finnes i Korint, de i Kristus Jesus helgade, dem som „ro kallade och heliga, j„mte alla andra som †kalla v†r Herres, Jesu Kristi, namn, p† alla orter d„r de eller vi bo.
001:003 N†d vare med eder och frid ifr†n Gud, v†r Fader, och Herren Jesus Kristus.

001:004 Jag tackar Gud alltid f”r eder skull, f”r den Guds n†d som har blivit eder given i Kristus Jesus,
001:005 att I haven i honom blivit rikligen beg†vade i alla stycken, i fr†ga om allt vad tal och kunskap heter. 001:006 S† har ju ock vittnesb”rdet om Kristus blivit bef„st hos eder, 001:007 s† att I icke st†n tillbaka i fr†ga om n†gon n†deg†va, medan I v„nten p† v†r Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse. 001:008 Han skall ock g”ra eder st†ndaktiga intill „nden, s† att I „ren ostraffliga p† v†r Herres, Jesu Kristi, dag. 001:009 Gud „r trofast, han genom vilken I haven blivit kallade till gemenskap med hans Son, Jesus Kristus, v†r Herre.

001:010 Men jag f”rmanar eder, mina br”der, vid v†r Herres, Jesu Kristi, namn, att alla vara eniga i edert tal och att icke l†ta s”ndringar finnas bland eder, utan h†lla fast tillhopa i samma sinnelag och samma t„nkes„tt.
001:011 Det har n„mligen av Kloes husfolk blivit mig ber„ttat om eder, mina br”der, att tvister hava uppst†tt bland eder. 001:012 H„rmed menar jag att bland eder den ene s„ger: ½Jag h†ller mig till Paulus½, den andre: ½Jag h†ller mig till Apollos½, en annan: ½Jag h†ller mig till Cefas½, †ter en annan: ½Jag h†ller mig till Kristus.½ —
001:013 Žr d† Kristus delad? Icke blev v„l Paulus korsf„st f”r eder? Och icke bleven I v„l d”pta i Paulus’ namn? 001:014 Jag tackar Gud f”r att jag icke har d”pt n†gon bland eder utom Krispus och Gajus,
001:015 s† att ingen kan s„ga att I haven blivit d”pta i mitt namn. 001:016 Dock, jag har d”pt ocks† Stefanas’ husfolk; om jag eljest har d”pt n†gon vet jag icke.

001:017 Ty Kristus har icke s„nt mig till att d”pa, utan till att f”rkunna evangelium, och detta icke med en visdom som best†r i ord, f”r att Kristi kors icke skall ber”vas sin kraft. 001:018 Ty talet om korset „r visserligen en d†rskap f”r dem som g† f”rlorade, men f”r oss som bliva fr„lsta „r det en Guds kraft. 001:019 Det „r ju skrivet:
½Jag skall g”ra de visas vishet om intet, och de f”rst†ndigas f”rst†nd skall jag sl† ned.½

001:020 Ja, var „ro de visa? Var „ro de skriftl„rda? Var „ro denna tids†lders klyftiga m„n? Har icke Gud gjort denna v„rldens visdom till d†rskap?
001:021 Jo, eftersom v„rlden icke genom sin visdom l„rde k„nna Gud i hans visdom, behagade det Gud att genom den d†rskap han l„t predikas fr„lsa dem som tro.
001:022 Ty judarna beg„ra tecken, och grekerna †stunda visdom, 001:023 vi †ter predika en korsf„st Kristus, en som f”r judarna „r en st”testen och f”r hedningarna en d†rskap, 001:024 men som f”r de kallade, vare sig judar eller greker, „r en Kristus som „r Guds kraft och Guds visdom. 001:025 Ty Guds d†rskap „r visare „n m„nniskor, och Guds svaghet „r starkare „n m„nniskor.

001:026 Ty bet„nken, mina br”der, huru det var vid eder kallelse: icke m†nga som voro visa efter k”ttet blevo kallade, icke m†nga m„ktiga, icke m†nga av f”rn„mlig sl„kt. 001:027 Men det som f”r v„rlden var d†raktigt, det utvalde Gud, f”r att han skulle l†ta de visa komma p† skam.
001:028 Och det som i v„rlden var svagt, det utvalde Gud, f”r att han skulle l†ta det starka komma p† skam. Och det som i v„rlden var ringa och f”raktat, det utvalde Gud — ja, det som ingenting var — f”r att han skulle g”ra det till intet, som n†gonting var. 001:029 Ty han ville icke att n†got k”tt skulle kunna ber”mma sig inf”r Gud.
001:030 Men hans verk „r det, att I „ren i Kristus Jesus, som f”r oss har blivit till visdom fr†n Gud, till r„ttf„rdighet och helgelse och till f”rlossning,
001:031 f”r att s† skall ske, som det „r skrivet: ½Den som vill ber”mma sig, han ber”mme sig av Herren.½
002:001 N„r jag kom till eder, mina br”der, var det ocks† icke med h”ga ord eller h”g visdom som jag kom och frambar f”r eder Guds vittnesb”rd.
002:002 Ty jag hade beslutit mig f”r, att medan jag var bland eder icke veta om n†got annat „n Jesus Kristus, och honom s†som korsf„st. 002:003 Och jag upptr„dde hos eder i svaghet och med fruktan och mycken b„van.
002:004 Och mitt tal och min predikan framst„lldes icke med ”vertalande visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft; 002:005 ty eder tro skulle icke vara grundad p† m„nniskors visdom, utan p† Guds kraft.

002:006 Visdom tala vi dock bland dem som „ro fullmogna, men en visdom som icke tillh”r denna tids†lder eller denna tids†lders m„ktige, vilkas makt bliver till intet.
002:007 Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den f”rdolda, om vilken Gud, redan f”re tids†ldrarnas begynnelse, har best„mt att den skall bliva oss till h„rlighet,
002:008 och som ingen av denna tids†lders m„ktige har k„nt; ty om de hade k„nt den, s† hade de icke korsf„st h„rlighetens Herre. 002:009 Vi tala — s†som det heter i skriften — ½vad intet ”ga har sett och intet ”ra har h”rt, och vad ingen m„nniskas hj„rta har kunnat t„nka, vad Gud har berett †t dem som „lska honom½. 002:010 Ty f”r oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet. 002:011 Ty vilken m„nniska vet vad som „r i en m„nniska, utom den m„nniskans egen ande? Likas† k„nner ingen vad som „r i Gud, utom Guds Ande.
002:012 Men vi hava icke f†tt v„rldens ande, utan den Ande som „r av Gud, f”r att vi skola veta vad som har blivit oss sk„nkt av Gud.

002:013 Om detta tala vi ock, icke med s†dana ord som m„nsklig visdom l„r oss, utan med s†dana ord som Anden l„r oss; vi hava ju att tyda andliga ting f”r andliga m„nniskor. 002:014 Men en ½sj„lisk½ m„nniska tager icke emot vad som h”r Guds Ande till. Det „r henne en d†rskap, och hon kan icke f”rst† det, ty det m†ste utgrundas p† ett andligt s„tt. 002:015 Den andliga m„nniskan †ter kan utgrunda allt, men sj„lv kan hon icke utgrundas av n†gon.
002:016 Ty
½vem har l„rt k„nna Herrens sinne, s† att han skulle kunna undervisa honom?½ Men vi hava Kristi sinne.

003:001 Och jag kunde icke tala till eder, mina br”der, s†som till andliga m„nniskor, utan m†ste tala s†som till m„nniskor av k”ttslig natur, s†som till dem som „nnu „ro barn i Kristus. 003:002 Mj”lk gav jag eder att dricka; fast f”da gav jag eder icke, ty det f”rdrogen I d† „nnu icke. Ja, icke ens nu f”rdragen I det, 003:003 eftersom I „nnu haven ett k”ttsligt sinne. Ty om avund och kiv finnes bland eder, haven I icke d† ett k”ttsligt sinne, och vandren I icke d† p† vanligt m„nniskos„tt? 003:004 N„r den ene s„ger: ½Jag h†ller mig till Paulus½ och den andre: ½Jag h†ller mig till Apollos½, „ren I icke d† lika hopen av m„nniskor?

003:005 Vad „r d† Apollos? Vad „r Paulus? Allenast tj„nare, genom vilka I haven kommit till tro; och de „ro det i m†n av vad Herren har besk„rt †t var och en av dem.
003:006 Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav v„xten. 003:007 Allts† kommer det icke an p† den som planterar, ej heller p† den som vattnar, utan p† Gud, som giver v„xten. 003:008 Den som planterar och den som vattnar — den ene „r s†som den andre, dock s†, att var och en skall f† sin s„rskilda l”n efter sitt s„rskilda arbete.
003:009 Ty vi „ro Guds medarbetare; I „ren ett Guds †kerf„lt, en Guds byggnad.

003:010 Efter den Guds n†d som blev mig given lade jag grunden s†som en f”rfaren byggm„stare, och en annan bygger nu vidare d„rp†. Men var och en m† se till, huru han bygger d„rp†. 003:011 Ty en annan grund kan ingen l„gga, „n den som „r lagd, n„mligen Jesus Kristus;
003:012 men om n†gon bygger p† den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med tr„, h” och str†,
003:013 s† skall det en g†ng visa sig huru det „r med vars och ens verk. ½Den dagen½ skall g”ra det kunnigt; ty den skall uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk „r, det skall elden pr”va.
003:014 Om det byggnadsverk, som n†gon har uppf”rt p† den grunden, bliver best†ndande, s† skall han undf† l”n; 003:015 men om hans verk br„nnes upp, s† skall han g† miste om l”nen. Sj„lv skall han dock bliva fr„lst, men s†som igenom eld.

003:016 Veten I icke att I „ren ett Guds tempel och att Guds Ande bor i eder?
003:017 Om nu n†gon f”rd„rvar Guds tempel, s† skall Gud f”rd„rva honom; ty Guds tempel „r heligt, och det templet „ren I.

003:018 Ingen bedrage sig sj„lv. Om n†gon bland eder menar sig vara vis genom denna tids†lders visdom, s† blive han en d†re, f”r att han skall kunna bliva vis.
003:019 Ty denna v„rldens visdom „r d†rskap inf”r Gud. Det „r ju skrivet:
½Han f†ngar de visa i deras klokskap½; 003:020 s† ock:
½Herren k„nner
de visas tankar,
han vet att de „ro f†f„ngliga.½

003:021 S† ber”mme sig d† ingen av m„nniskor. Allt h”r ju eder till; 003:022 det m† vara Paulus eller Apollos eller Cefas eller hela v„rlden, det m† vara liv eller d”d, vad som nu „r, eller vad som skall komma, alltsammans h”r eder till.
003:023 Men I h”ren Kristus till, och Kristus h”r Gud till.

004:001 S†som Kristi tj„nare och s†som f”rvaltare av Guds hemligheter, s† m† man anse oss.
004:002 Vad man nu d„rut”ver s”ker hos f”rvaltare „r att en s†dan m† befinnas vara trogen.
004:003 F”r mig betyder det likv„l f”ga att I — eller ”verhuvud n†gon m„nsklig domstol — s„tten eder till doms ”ver mig. Ja, jag vill icke ens s„tta mig till doms ”ver mig sj„lv. 004:004 Ty v„l vet jag intet med mig, men d„rigenom „r jag icke r„ttf„rdigad; det „r Herren som sitter till doms ”ver mig. 004:005 D”men d„rf”r icke f”rr„n tid „r, icke f”rr„n Herren kommer, han som skall draga fram i ljuset vad som „r f”rdolt i m”rker och uppenbara alla hj„rtans r†dslag. Och d† skall var och en undf† av Gud den ber”mmelse som honom tillkommer.

004:006 Detta, mina br”der, har jag nu f”r eder skull s† framst„llt, som g„llde det mig och Apollos; ty jag vill att I skolen i fr†ga om oss l„ra eder detta: ½Icke ut”ver vad skrivet „r.½ Jag vill icke att I skolen st† emot varandra, uppbl†sta var och en ”ver sin l„rare.
004:007 Vem s„ger d† att du har n†got f”retr„de? Och vad „ger du, som du icke har f†tt dig givet? Men har du nu f†tt dig givet vad du har, huru kan du d† ber”mma dig, s†som om du icke hade f†tt det dig givet?

004:008 I „ren kant„nka redan m„tta, I haven redan blivit rika; oss f”rutan haven I blivit sannskyldiga konungar! Ja, jag skulle ”nska att I verkligen haden blivit konungar, s† att vi kunde f† bliva edra medkonungar.
004:009 Mig tyckes n„mligen att Gud har st„llt oss apostlar h„r s†som de ringaste bland alla, s†som livd”mda m„n; ett sk†despel hava vi ju blivit f”r v„rlden, f”r b†de „nglar och m„nniskor. 004:010 Vi „ro d†rar f”r Kristi skull, men I „ren kloka i Kristus; vi „ro svaga, men I „ren starka; I „ren „rade, men vi „ro f”raktade.
004:011 Žnnu i denna stund lida vi b†de hunger och t”rst, vi m†ste g† nakna, vi f† uppb„ra hugg och slag, vi hava intet stadigt hemvist,
004:012 vi m†ste m”da oss och arbeta med v†ra h„nder. Vi bliva sm„dade och v„lsigna likv„l; vi lida f”rf”ljelse och h„rda dock ut; 004:013 man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit s†som v„rldens avskum, s†som var mans avskrap, och vi „ro s† „nnu alltj„mt.

004:014 Detta skriver jag, icke f”r att komma eder att blygas, utan s†som en f”rmaning till mina „lskade barn. 004:015 Ty om I „n haden tio tusen uppfostrare i Kristus, s† haven I dock icke m†nga f„der; det var ju jag som i Kristus Jesus genom evangelium f”dde eder till liv.
004:016 D„rf”r f”rmanar jag eder: Bliven mina efterf”ljare.

004:017 Just f”r denna saks skull s„nder jag nu till eder Timoteus, min „lskade och trogne son i Herren; han skall p†minna eder om huru jag g†r till v„ga i Kristus, i enlighet med den l„ra jag f”rkunnar allest„des, i alla f”rsamlingar. 004:018 Nu „r det v„l s†, att somliga hava blivit uppbl†sta, under f”rmenande att jag icke skulle komma till eder. 004:019 Men om Herren s† vill, skall jag snart komma till eder; och d† skall jag l„ra k„nna, icke dessa uppbl†sta m„nniskors ord, utan deras kraft.
004:020 Ty Guds rike best†r icke i ord, utan i kraft. 004:021 Vilketdera viljen I nu: skall jag komma till eder med ris eller i k„rlek och saktmods ande?
005:001 Det f”rljudes s†v„l att ”verhuvud otukt bedrives bland eder, som ock att s†dan otukt f”rekommer, som man icke ens finner bland hedningarna, n„mligen att en son har sin faders hustru. 005:002 Och „nd† „ren I uppbl†sta och haven icke fastmer blivit uppfyllda av s†dan sorg, att I haven drivit ut ur eder krets den som har gjort detta.
005:003 Jag, som v„l till kroppen „r fr†nvarande, men till anden n„rvarande, har f”r min del redan, s†som vore jag n„rvarande, f„llt domen ”ver den som har f”r”vat en s†dan og„rning: 005:004 i Herren Jesu namn skola vi komma tillsammans, I och min ande,