fariserna och sadducerna, s att hopen blev delad. 023:008 Sadducerna sga nmligen att det icke finnes ngon uppstndelse, ej heller ngon ngel eller ande, men fariserna beknna sig tro p bde det ena och det andra. 023:009 Och man begynte ropa och larma; och ngra skriftlrde som hrde till farisernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputera med de andra och sade: ½Vi finna intet ont hos denne man. Kanhnda har en ande eller en ngel verkligen talat med honom.½
023:010 D nu en s hftig strid hade uppsttt, fruktade versten att de skulle slita Paulus i stycken, och bjd manskapet g ned och rycka honom undan dem och fra honom till kasernen. 023:011 Natten drefter kom Herren och stod framfr honom och sade: ½Var vid gott mod; ty ssom du har vittnat om mig i Jerusalem, s mste du ock vittna i Rom.½
023:012 Nr det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna och frpliktade sig med dyr ed att varken ta eller dricka, frrn de hade drpt Paulus.
023:013 Och det var mer n fyrtio mn som s hade sammansvurit sig. 023:014 Dessa gingo till versteprsterna och de ldste och sade: ½Vi hava med dyr ed frpliktat oss att ingenting smaka, frrn vi hava drpt Paulus.
023:015 S mn I nu, tillsammans med Rdet, hemstlla hos versten att han lter fra honom ned till eder, detta under fregivande att I tnken grundligare underska hans sak. Vi skola d vara redo att rja honom ur vgen, innan han hinner fram.½
023:016 Men Paulus’ systerson fick hra om frstet. Han kom drfr till kasernen och gick ditin och omtalade fr Paulus vad han hade hrt.
023:017 Paulus bad d att en av hvitsmnnen skulle komma till honom, och sade: ½Fr denne yngling till versten; ty han har en underrttelse att lmna honom.½
023:018 Denne tog honom d med sig och frde honom till versten och sade: ½Fngen Paulus har kallat mig till sig och bett mig fra denne yngling till dig, ty han har ngot att sga dig.½ 023:019 D tog versten honom vid handen och gick avsides med honom och frgade honom: ½Vad r det fr en underrttelse du har att lmna mig?½
023:020 Han svarade: ½Judarna hava kommit verens om att bedja dig att du i morgon lter fra Paulus ned till Rdet, detta under fregivande att det tnker skaffa sig grundligare kunskap om honom.
023:021 Gr dem nu icke till viljes hri; ty mer n fyrtio av dem ligga i frst fr honom och hava med dyr ed frpliktat sig att varken ta eller dricka, frrn de hava rjt honom ur vgen. Och nu ro de redo och vnta allenast p att du skall bevilja deras begran.½
023:022 versten bjd d ynglingen att icke fr ngon omtala att han hade yppat detta fr honom, och lt honom sedan g.
023:023 Drefter kallade han till sig tv av hvitsmnnen och sade till dem: ½Lten tv hundra krigsmn gra sig redo att i natt vid tredje timmen avg till Cesarea, s ock sjuttio ryttare och tv hundra spjutbrare.½
023:024 Och han tillsade dem att skaffa snor, som de skulle lta Paulus rida p s att han oskadd kunde fras till landshvdingen Felix. 023:025 Och han skrev ett brev, s lydande:
023:026 ½Klaudius Lysias hlsar den dle landshvdingen Felix.
023:027 Denne man blev gripen av judarna, och det var nra att han hade blivit ddad av dem. D kom jag tillstdes med mitt manskap och tog honom ifrn dem, sedan jag hade ftt veta att han var romersk medborgare.
023:028 Men d jag ocks ville veta vad de anklagade honom fr, lt jag stlla honom infr deras Stora rd.
023:029 Jag fann d att anklagelsen mot honom gllde ngra tvistefrgor i deras lag, men att han icke var anklagad fr ngot som frtjnade dd eller fngelse.
023:030 Sedan har jag ftt knnedom om att ngot anslag frehaves mot honom, och drfr snder jag honom nu strax till dig. Jag har jmvl bjudit hans anklagare att infr dig fra sin talan mot honom.½
023:031 S togo nu krigsmnnen Paulus, ssom det hade blivit dem befallt, och frde honom om natten till Antipatris. 023:032 Dagen drefter vnde de sjlva tillbaka till kasernen och lto ryttarna frdas vidare med honom.
023:033 Nr dessa kommo till Cesarea, lmnade de fram brevet till landshvdingen och frde jmvl Paulus fram infr honom. 023:034 Sedan han hade lst brevet, frgade han frn vilket landskap han var; och nr han hade ftt veta att han var frn Cilicien, sade han:
023:035 ½Jag skall hra vad du har att sga, nr ocks dina anklagare hava kommit tillstdes.½ Och s bjd han att man skulle frvara honom i Herodes’ borg.
024:001 Fem dagar drefter for versteprsten Ananias ditned med ngra av de ldste och en sakfrare, Tertullus; dessa anmlde infr landshvdingen klagoml mot Paulus.
024:002 Och sedan denne hade blivit frekallad, begynte Tertullus sitt anklagelsetal; han sade:
024:003 ½Att vi genom dig tnjuta mycken frid och ro, och att genom din frsorg, dle Felix, goda tgrder hava blivit vidtagna fr detta folk, det erknna vi p allt stt och allestdes, med mnga tacksgelser.
024:004 Men fr att icke alltfr lnge besvra dig beder jag att du, i din mildhet, ville hra allenast ngra f ord av oss. 024:005 Vi hava funnit att denne r en frdrvlig man, som uppvcker strid bland alla judar i hela vrlden, och att han r en huvudman fr nasarernas parti.
024:006 Han har ock frskt att oskra helgedomen; drfr grepo vi honom,
024:007
024:008 och du kan nu sjlv anstlla rannsakning med honom och s skaffa dig knnedom om allt det som vi anklaga honom fr.½
024:009 De andra judarna instmde hri och pstodo att det frhll sig s.
024:010 D landshvdingen nu gav tecken t Paulus att han skulle tala, tog han till orda och sade:
½Eftersom jag vet att du nu i mnga r har varit domare ver detta folk, frsvarar jag min sak med frimodighet. 024:011 Du kan sjlv ltt frvissa dig om att det icke r mer n tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem fr att tillbedja. 024:012 Och varken i helgedomen eller i synagogorna eller ute i staden har man funnit mig tvista med ngon eller stlla till folkskockning.
024:013 Ej heller kunna de infr dig bevisa det som de nu anklaga mig fr.
024:014 Men det beknner jag fr dig att jag, i enlighet med ‘den vgen’, vilken de kalla en partimening, s tjnar mina fders Gud, att jag tror allt vad som r skrivet i lagen och i profeterna,
024:015 och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de dda skola uppst, bde rttfrdiga och orttfrdiga. 024:016 Drfr lgger ocks jag mig vinn om att alltid hava ett okrnkt samvete infr Gud och mnniskor.
024:017 S kom jag nu, efter flera rs frlopp, tillbaka fr att verlmna ngra allmosor till mitt folk och fr att frambra offer.
024:018 Drunder ptrffades jag i helgedomen, sedan jag hade ltit helga mig, utan att hava vllat ngon folkskockning eller ngot larm,
024:019 av ngra judar frn provinsen Asien, vilka nu borde vara hr tillstdes infr dig och framstlla sina klagoml, om de hava ngot att anklaga mig fr.
024:020 Eller ock m dessa som ro hr tillstdes sga vad ortt de funno mig skyldig till, nr jag stod infr Stora rdet, 024:021 om det icke skulle vara i frga om detta enda ord, som jag ljudeligen uttalade, dr jag stod ibland dem: ‘Det r fr de ddas uppstndelses skull som jag i dag str infr rtta hr bland eder.’½
024:022 Men Felix, som mycket vl knde till ½den vgen½, uppskt mlet och sade: ½Nr versten Lysias kommer hit ned, vill jag underska eder sak.½
024:023 Och han befallde hvitsmannen att hlla honom i frvar, dock s, att man skulle behandla honom milt och icke hindra ngon av hans nrmaste frn att vara honom till tjnst.
024:024 Ngon tid drefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna; och han lt hmta Paulus och hrde honom om tron p Kristus Jesus.
024:025 Men nr Paulus talade med dem om rttfrdighet och terhllsamhet och om den tillstundande domen, blev Felix frskrckt och sade: ½G din vg fr denna gng; nr jag fr lglig tid, vill jag kalla dig till mig.½ 024:026 Han hoppades ocks att han skulle f penningar av Paulus, varfr han ock ganska ofta lt hmta honom och samtalade med honom.
024:027 Nr tv r voro frlidna, fick Felix till eftertrdare Porcius Festus. Och eftersom Felix ville gra judarna sig bevgna, lmnade han Paulus kvar i fngelset.
025:001 Tre dagar efter det att Festus hade tilltrtt hvdingdmet for han frn Cesarea upp till Jerusalem.
025:002 versteprsterna och de frnmsta bland judarna anmlde d infr honom klagoml mot Paulus.
025:003 Fr att f denne i sitt vld anhllo de hos Festus och begrde ssom en ynnest, att han skulle lta hmta honom till Jerusalem. De ville nmligen lgga frst fr honom, s att de kunde dda honom under vgen.
025:004 Festus svarade d att Paulus hlls i frvar i Cesarea, och att han sjlv tnkte inom kort fara dit tillbaka. 025:005 Och han tillade: ½De bland eder som det vederbr m allts fara dit ned med mig och framlgga sin anklagelse mot mannen, om han r skyldig till ngot ont.½
025:006 Sedan han hade vistats hos dem hgst tta eller tio dagar, kom han ter ned till Cesarea. Dagen drefter satte han sig p domarstet och bjd att Paulus skulle fras fram. 025:007 Nr denne hade infunnit sig, omringades han av de judar som hade kommit ned frn Jerusalem, och dessa framstllde nu mnga svra beskyllningar. Men de frmdde icke bevisa dem, 025:008 ty Paulus frsvarade sig och visade att han icke p ngot stt hade frsyndat sig, vare sig mot judarnas lag eller mot helgedomen eller mot kejsaren.
025:009 Men Festus ville gra judarna sig bevgna och frgade Paulus och sade: ½Vill du fara upp till Jerusalem och dr st till rtta infr mig i denna sak?½
025:010 Paulus svarade: ½Jag str hr infr kejserlig domstol, och av sdan domstol br jag dmas. Mot judarna har jag intet ortt gjort, ssom du sjlv mycket vl vet.
025:011 Om jag nu eljest r skyldig till ngot ortt och har gjort ngot som frtjnar dden, s vill jag icke undandraga mig att d; men om deras anklagelser mot mig ro utan grund, s kan ingen giva mig till pris t dem. Jag vdjar till kejsaren.½ — 025:012 Sedan Festus drefter hade verlagt med sitt rd, svarade han: ½Till kejsaren har du vdjat, till kejsaren skall du ock f fara.½
025:013 Efter ngra dagars frlopp kommo konung Agrippa och Bernice till Cesarea och hlsade p hos Festus.
025:014 Medan de nu i flera dagar vistades dr, framlade Festus Paulus’ sak fr konungen och sade: ½Felix har hr lmnat efter sig en man ssom fnge;
025:015 och nr jag var i Jerusalem, anmlde judarnas versteprster och ldste klagoml mot honom och begrde att han skulle dmas skyldig.
025:016 Men jag svarade dem att det icke var romersk sed att prisgiva ngon mnniska, frrn den anklagade hade ftt st ansikte mot ansikte med sina anklagare och haft tillflle att frsvara sig mot anklagelsen.
025:017 Sedan de hade kommit med mig hit, satte jag mig allts utan uppskov, dagen drefter, p domarstet och bjd att mannen skulle fras fram.
025:018 Men nr hans anklagare upptrdde, anfrde de mot honom ingen beskyllning fr sdana frbrytelser som jag hade tnkt mig; 025:019 de voro allenast i tvist med honom om ngra frgor som rrde deras srskilda gudsdyrkan, och angende en viss Jesus, som r dd, men om vilken Paulus pstod att han lever. 025:020 D jag var villrdig huru jag skulle gra med underskningen hrom, frgade jag om han ville fara till Jerusalem och dr st till rtta i denna sak.
025:021 Nr Paulus d sade sig vilja vdja till kejsaren och begrde att bliva hllen i frvar, fr att sedan underg rannsakning infr honom, bjd jag att han skulle hllas i frvar, till dess jag kunde snda honom till kejsaren.½
025:022 D sade Agrippa till Festus: ½Jag skulle ocks sjlv grna vilja hra den mannen.½ Han svarade: ½I morgon skall du f hra honom.½
025:023 Dagen drefter kommo allts Agrippa och Bernice, med stor stt, och gingo in i domsalen, tillika med verstarna och de frnmsta mnnen i staden; och p Festus’ befallning blev Paulus infrd. 025:024 D sade Festus: ½Konung Agrippa, och alla I andra som ren har tillstdes med oss, I sen hr den man fr vilkens skull hela hopen av judar, bde i Jerusalem och hr, har legat ver mig med sina rop att han icke borde f leva lngre. 025:025 Jag fr min del har kommit till insikt om att han icke har gjort ngot som frtjnar dden;
025:026 men d han nu sjlv har vdjat till kejsaren, har jag beslutit att snda honom till denne. Jag har emellertid icke ngot skert besked om honom att giva min hge herre, nr jag skriver. Drfr har jag frt honom fram infr eder, och frst och frmst infr dig, konung Agrippa, fr att jag, efter det att rannsakning har; blivit hllen, skall f veta vad jag br skriva. 025:027 Ty det synes mig vara orimligt att snda stad en fnge, utan att p samma gng giva till knna vad han r anklagad fr.½ 026:001 Agrippa sade nu till Paulus: ½Det tillstdjes dig att tala fr din sak.½ D rckte Paulus ut handen och talade s till sitt frsvar:
026:002 ½Jag skattar mig lycklig att jag, i frga om allt det som judarna anklaga mig fr, i dag skall frsvara mig infr dig, konung Agrippa,
026:003 som s vl knner judarnas alla stadgar och tvistefrgor. Drfr beder jag dig hra mig med tlamod.
026:004 Hurudant mitt liv allt ifrn ungdomen har varit, det veta alla judar, ty jag har ju frn tidiga r framlevat det bland mitt folk och i Jerusalem.
026:005 Och sedan lng tid tillbaka knna de om mig — sframt de nu vilja tillst det — att jag har tillhrt det strngaste partiet i vr gudsdyrkan och levat ssom faris. 026:006 Och nu str jag hr till rtta fr vrt hopp om det som Gud har lovat vra fder,
026:007 det vartill ock vra tolv stammar, under det de tjna Gud med iver bde natt och dag, hoppas att n fram. Fr det hoppets skull, o konung, r jag anklagad av judarna. 026:008 Varfr hlles det d bland eder fr otroligt att Gud uppvcker dda?
026:009 Jag fr min del menade allts att jag med all makt borde strida mot Jesu, nasarens, namn;
026:010 s gjorde jag ock i Jerusalem. Och mnga av de heliga insprrade jag i fngelse, sedan jag av versteprsterna hade ftt fullmakt drtill; och nr man ville dda dem, rstade ock jag drfr.
026:011 Och verallt i synagogorna frskte jag, gng p gng, att genom straff tvinga dem till hdelse. I mitt raseri mot dem gick jag s lngt, att jag frfljde dem till och med nda in i utlndska stder.
026:012 Nr jag nu i detta rende var p vg till Damaskus, med fullmakt och uppdrag frn versteprsterna,
026:013 fick jag under min frd, o konung, mitt p dagen se ett sken frn himmelen, klarare n solens glans, kringstrla mig och mina fljeslagare.
026:014 Och vi fllo alla ned till jorden, och jag hrde d en rst sga till mig p hebreiska: ‘Saul, Saul, varfr frfljer du mig’? Det r dig svrt att spjrna mot udden.’ 026:015 D sade jag: ‘Vem r du, Herre?’ Herren svarade: ‘Jag r Jesus, den som du frfljer.
026:016 Men res dig upp och st p dina ftter; ty drfr har jag visat mig fr dig, att jag har velat utse dig till en tjnare och ett vittne, som skall vittna bde om huru du nu har sett mig, och om huru jag vidare skall uppenbara mig fr dig. 026:017 Och jag skall rdda dig svl frn ditt eget folk som frn hedningarna. Ty till dem snder jag dig, 026:018 fr att du skall ppna deras gon, s att de omvnda sig frn mrkret till ljuset, och frn Satans makt till Gud, p det att de m, genom tron p mig, undf syndernas frltelse och f sin lott bland dem som ro helgade.’
026:019 S blev jag d, konung Agrippa, icke ohrsam mot den himmelska synen,
026:020 utan predikade frst fr dem som voro i Damaskus och i Jerusalem, och sedan ver hela judiska landet och fr hedningarna, att de skulle gra bttring och omvnda sig till Gud och gra sdana grningar som tillhra bttringen. 026:021 Fr denna saks skull var det som judarna grepo mig i helgedomen och frskte att dda mig.
026:022 Genom den hjlp som jag har undftt av Gud str jag allts nnu i dag ssom ett vittne infr bde sm och stora; och jag sger intet annat, n vad profeterna och Moses hava sagt skola ske, 026:023 nmligen att Messias skulle lida och, ssom frstlingen av dem som uppst frn de dda, bra budskap om ljuset, svl till vrt eget folk som till hedningarna.½
026:024 Nr han p detta satt frsvarade sig, utropade Festus: ½Du r frn dina sinnen, Paulus; den myckna lrdomen gr dig frryckt.½ 026:025 Men Paulus svarade: ½Jag r icke frn mina sinnen, dle Festus; jag talar sanna ord med lugn besinning. 026:026 Konungen knner vl till dessa ting; drfr talar jag ocks frimodigt infr honom. Ty jag kan icke tro att ngot av detta r honom obekant; det har ju icke tilldragit sig i ngon undangmd vr.
026:027 Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror dem.½
026:028 D sade Agrippa till Paulus: ½Fga fattas att du vertalar mig och gr mig till kristen.½
026:029 Paulus svarade: ½Vare sig det fattas litet eller fattas mycket, skulle jag nska infr Gud att icke allenast du, utan alla som i dag hra mig, mtte bliva sdana som jag r, dock med undantag av dessa bojor.½
026:030 Drefter stod konungen upp, och med honom landshvdingen och Bernice och de som sutto dr tillsammans med dem. 026:031 Och nr de gingo drifrn, talade de med varandra och sade: ½Den mannen har icke gjort ngot som frtjnar dd eller fngelse.½ 026:032 Och Agrippa sade till Festus: ½Denne man hade vl kunnat frigivas, om han icke hade vdjat till kejsaren.½ 027:001 Nr det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev Paulus jmte ngra andra fngar verlmnad t en hvitsman, vid namn Julius, som tillhrde den kejserliga vakten. 027:002 Och vi gingo ombord p ett skepp frn Adramyttium, som skulle anlpa provinsen Asiens kuststder. S lade vi ut, och vi hade med oss Aristarkus, en macedonier frn Tessalonika. 027:003 Dagen drefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemtte Paulus med vlvilja, tillstadde honom att beska sina vnner dr och tnjuta deras omvrdnad.
027:004 Nr vi hade lagt ut drifrn, seglade vi under Cypern, eftersom vinden lg emot.
027:005 Och sedan vi hade seglat ver havet, utanfr Cilicien och Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien. 027:006 Dr trffade hvitsmannen p ett skepp frn Alexandria, som skulle segla till Italien, och p det frde han oss ombord. 027:007 Under en lngre tid gick nu seglingen lngsamt, och vi kommo med knapp nd inemot Knidus. Och d vinden icke var oss gynnsam, seglade vi in under Kreta vid Salmone.
027:008 Det var med knapp nd som vi kommo dr frbi och hunno fram till en ort som kallades Goda hamnarna, icke lngt frn staden Lasea.
027:009 Hrunder hade ganska lng tid hunnit frflyta, och sjfarten begynte redan vara osker; fastedagen var nmligen redan frbi. Paulus varnade dem d
027:010 och sade: ½I mn, jag ser att denna sjresa kommer att medfra vedervrdigheter och stor olycka, icke allenast fr last och skepp, utan ock fr vra liv.½
027:011 Men hvitsmannen trodde mer p styrmannen och skepparen n p det som Paulus sade.
027:012 Och d hamnen icke lg vl till fr vervintring, var flertalet av den meningen att man borde lgga ut drifrn och frska om man kunde komma fram till Fenix, en hamn p Kreta, som ligger skyddad mot sydvst och nordvst; dr skulle de sedan stanna ver vintern.
027:013 Och d nu en lindrig sunnanvind blste upp, menade de sig hava mlet vunnet, och lyfte ankar och foro ttt utmed Kreta.
027:014 Men icke lngt drefter kom en vldsam stormvind farande ned frn n; det var den s kallade nordostorkanen. 027:015 D skeppet av denna rycktes med och icke kunde hllas upp mot vinden, gvo vi efter och lto det driva. 027:016 Nr vi kommo under en liten som hette Kauda, frmdde vi dock, fastn med knapp nd, brga skeppsbten. 027:017 Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de ndhjlpsmedel och slogo tg om skeppet. Och d de fruktade att bliva kastade p Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och lto skeppet s driva.
027:018 Och eftersom vi alltjmt hrt ansattes av stormen, vrkte de dagen drefter en del av lasten ver bord. 027:019 P tredje dagen kastade de med egna hnder ut skeppsredskapen. 027:020 Och d under flera dagar varken sol eller stjrnor hade synts, och stormen lg ganska hrt p, hade vi icke mer ngot hopp om rddning.
027:021 D nu mnga funnos som ingenting ville frtra, trdde Paulus upp mitt ibland dem och sade: ½I mn, I haden bort lyda mig och icke avsegla frn Kreta; I haden d kunnat spara eder dessa vedervrdigheter och denna olycka.
027:022 Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall frlora sitt liv; allenast skeppet skall g frlorat. 027:023 Ty i natt kom en ngel frn den Gud som jag tillhr, och som jag ocks tjnar, och stod bredvid mig och sade: 027:024 ‘Frukta icke, Paulus. Du skall komma att st infr kejsaren; och se, Gud har sknkt dig alla dem som segla med dig.’ 027:025 Varen drfr vid gott mod, I mn; ty jag har den frtrstan till Gud, att s skall ske som mig r sagt.
027:026 Men p en mste vi bliva kastade.½
027:027 Nr vi nu den fjortonde natten drevo omkring p Adriatiska havet, tyckte sjmnnen sig vid midnattstiden finna att de nrmade sig ngot land.
027:028 De lodade d och funno tjugu famnars djup. Nr de hade kommit ett litet stycke lngre fram lodade de ter och funno femton famnars djup.
027:029 D fruktade de att vi skulle stta p ngot skarpt grund, och kastade drfr ut fyra ankaren frn akterskeppet och lngtade efter att det skulle dagas.
027:030 Sjmnnen ville emellertid fly ifrn skeppet och firade ned skeppsbten i havet, under fregivande att de tnkte fra ut ankaren ifrn frskeppet.
027:031 D sade Paulus till hvitsmannen och krigsmnnen: ½Om icke dessa stanna kvar p skeppet, s kunnen I icke rddas.½ 027:032 D hggo krigsmnnen av de tg som hllo skeppsbten, och lto den fara.
027:033 Medan det nu hll p att dagas, uppmanade Paulus alla att taga sig mat och sade: ½Det r i dag fjorton dagar som I haven vntat och frblivit fastande, utan att frtra ngot. 027:034 Drfr uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall frhjlpa eder till rddning. Ty p ingen av eder skall ett huvudhr g frlorat.
027:035 Nr han hade sagt detta, tog han ett brd och tackade Gud i allas syn och brt det och begynte ta. 027:036 D blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, ocks de. 027:037 Och vi voro p skeppet tillsammans tv hundra sjuttiosex personer.
027:038 Sedan de hade tit sig mtta, lttade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet.
027:039 Nr det blev dag, knde de icke igen landet; men de blevo varse en vik med lg strand och beslto d att, om mjligt, lta skeppet driva upp p denna.
027:040 De kapade s ankartgen p bda sidor och lmnade ankarna kvar i havet; tillika lsgjorde de rodren och hissade frseglet fr vinden och styrde mot stranden.
027:041 De sttte d p ett rev och lto skeppet g upp p det. Dr fastnade frskeppet och blev stende orrligt, men akterskeppet begynte brytas snder av vgsvallet.
027:042 D ville krigsmnnen dda fngarna, fr att ingen skulle kunna fly undan simmande.
027:043 Men hvitsmannen ville rdda Paulus och hindrade dem drfr i deras uppst, och bjd att de simkunniga frst skulle kasta sig i vattnet och ska komma i land,
027:044 och att drefter de vriga skulle giva sig ut, somliga p plankor, andra p spillror av skeppet. S lyckades det fr alla att komma vlbehllna i land.
028:001 Frst sedan vi hade blivit rddade, fingo vi veta att n hette Malta.
028:002 Och infdingarna visade oss en icke vanlig vlvilja; de tnde upp en eld och togo oss alla med sig dit, fr det pkommande regnets och fr kldens skull.
028:003 Nr Paulus d tog upp ett fng torra kvistar som han lade p elden, kom, i fljd av hettan, en huggorm fram drur och hgg sig fast vid hans hand.
028:004 D infdingarna fingo se ormen hnga dr vid hans hand, sade de till varandra: ½Helt visst r denne man en drpare, som rttvisans gudinna icke tillstdjer att leva, om han nu ock har blivit rddad undan havet.½
028:005 Men han skakade ormen ifrn sig i elden och led ingen skada. 028:006 De vntade att han skulle svlla upp eller helt pltsligt falla ned dd; men nr de efter lng vntan fingo se att intet ont vederfors honom, ndrade de mening och sade att han var en gud.
028:007 I nrheten av detta stlle var en lantgrd, som tillhrde den frnmste mannen p n, en som hette Publius; denne tog vlvilligt emot oss och gav oss hrbrge i tre dagar. 028:008 Nu hnde sig att Publius’ fader lg sjuk i en magsjukdom med feberanfall. Paulus gick d in till honom och bad och lade hnderna p honom och gjorde honom frisk. 028:009 Men nr detta hade skett, kommo ocks de av ns vriga inbyggare som hade ngon sjukdom till honom och blevo botade. 028:010 Och de bevisade oss ra p mngahanda stt; och nr vi skulle avsegla, frsgo de oss med vad vi behvde.
028:011 D tre mnader voro frlidna, avseglade vi p ett skepp som hade legat vid n ver vintern; det var frn Alexandria och bar Tvillinggudarnas bilder.
028:012 Och vi lade till vid Syrakusa och stannade dr i tre dagar. 028:013 Drifrn foro vi lngs kusten och kommo till Regium. Dagen drefter fingo vi sunnanvind, och vi kommo s redan p andra dagen till Puteoli.
028:014 Dr trffade vi p brder, och hos dem stannade vi, p deras inbjudning, i sju dagar.
P detta stt kommo vi till Rom.
028:015 S snart brderna dr fingo hra om oss, gingo de oss till mtes nda till Forum Appii och Tres Taberne. Nr Paulus fick se dem, tackade han Gud och fick nytt mod.
028:016 Och d vi hade kommit in i Rom, tillstaddes det Paulus att bo fr sig sjlv, med den krigsman som skulle bevaka honom.
028:017 Tre dagar drefter kallade han tillhopa de frnmsta av judarna; och nr de hade kommit tillsammans, sade han till dem: ½Mina brder, fastn jag icke har gjort ngot mot vrt folk eller mot fdernas stadgar, blev jag likvl i Jerusalem verlmnad i romarnas hnder och frdes bort drifrn ssom fnge.
028:018 Och nr de hade anstllt rannsakning med mig, ville de giva mig ls, eftersom jag icke hade gjort ngot som frtjnade dden. 028:019 Men d judarna satte sig dremot, ndgades jag vdja till kejsaren; dock, icke som om jag hade ngon anklagelse att gra mot mitt folk.
028:020 Av denna orsak har jag kallat eder hit till mig, fr att f se eder och tala med eder, ty det r fr Israels hopps skull som jag r bunden med denna kedja.½
028:021 D svarade de honom: ½Vi hava icke frn Judeen mottagit ngon skrivelse om dig, ej heller har ngon av vra brder kommit och berttat eller sagt ngot ont om dig.
028:022 Men vi finna skligt att du lter oss hra huru du tnker. Ty om det partiet r oss bekant att det allestdes mtes med gensgelse.
028:023 Sedan utsatte de en viss dag fr honom, och p den kommo nnu flera till honom i hans hrbrge. D vittnade han fr dem om Guds rike och utlade vad drtill hr, och frskte att vertyga dem i frga om Jesus, med bevis bde ur Moses’ lag och ur profeterna; drmed hll han p frn morgonen nda till aftonen. 028:024 Och somliga lto vertyga sig av det som han sade, men andra trodde icke.
028:025 Och d de icke kunde komma verens med varandra, gingo de sin vg, och drvid sade Paulus allenast detta ord: ½Rtt talade den helige Ande genom profeten Esaias till edra fder, 028:026 nr han sade:
‘G stad och sg till detta folk:
Med hrande ron skolen I hra,
och dock alls intet frst,
och med seende gon skolen I se,
och dock alls intet frnimma.
028:027 Ty detta folks hjrta har blivit frstockat; och med ronen hra de illa,
och sina gon hava de tillslutit, s att de icke se med sina gon
eller hra med sina ron
eller frst med sina hjrtan
och omvnda sig och bliva helade av mig’
028:028 Det mn I drfr veta: till hedningarna bar denna Guds frlsning blivit snd; de skola ock akta drp.½
028:030 I tv hela r bodde han sedan kvar i en bostad som han sjlv hade hyrt. Och alla som kommo till honom tog han emot; 028:031 och han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus Kristus med all frimodighet, utan att ngon hindrade honom dri.
Book 45 Romarna
001:001 Paulus, Jesu Kristi tjnare, kallad till apostel, avskild till att frkunna Guds evangelium,
001:002 vilket Gud redan frut genom sina profeter hade i heliga skrifter utlovat,
001:003 evangelium om hans Son, vilken ssom mnniska i kttet r fdd av Davids sd
001:004 och ssom helig andevarelse r med kraft bevisad vara Guds Son, allt ifrn uppstndelsen frn de dda, ja, evangelium om Jesus Kristus, vr Herre,
001:005 genom vilken vi hava ftt nd och apostlambete fr att, hans namn till ra, upprtta trons lydnad bland alla hednafolk, 001:006 bland vilka jmvl I ren, I som ren kallade och Jesu Kristi egna —
001:007 jag, Paulus, hlsar alla Guds lskade som bo i Rom, dem som ro kallade och heliga. Nd vare med eder och frid ifrn Gud, vr Fader, och Herren Jesus Kristus.
001:008 Frst och frmst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus fr eder alla, drfr att man i hela vrlden talar om eder tro. 001:009 Ty Gud, som jag i min ande tjnar ssom frkunnare av evangelium om hans Son, han r mitt vittne, han vet huru oavltligt jag tnker p eder
001:010 och i mina bner alltid beder att jag dock nu omsider m f ett gynnsamt tillflle att komma till eder, om Gud s vill. 001:011 Ty jag lngtar efter att se eder, fr att jag m kunna meddela eder ngon andlig ndegva till att styrka eder; 001:012 jag menar: fr att jag i eder krets m tillsammans med eder f hmta hugnad ur vr gemensamma tro, eder och min.
001:013 Jag vill sga eder, mina brder, att jag ofta har haft i sinnet att komma till eder, fr att ocks bland eder f skrda ngon frukt, ssom bland vriga hednafolk; dock har jag allt hittills blivit hindrad.
001:014 Bde mot greker och mot andra folk, bde mot visa och mot ovisa har jag frpliktelser.
001:015 Drfr r jag villig att frkunna evangelium ocks fr eder som bon i Rom.
001:016 Ty jag blyges icke fr evangelium; ty det r en Guds kraft till frlsning fr var och en som tror, frst och frmst fr juden, s ock fr greken.
001:017 Rttfrdighet frn Gud uppenbaras nmligen dri, av tro till tro; s r ock skrivet: ½Den rttfrdige skall leva av tro.½
001:018 Ty Guds vrede uppenbarar sig frn himmelen ver all ogudaktighet och orttfrdighet hos mnniskor som i orttfrdighet undertrycka sanningen.
001:019 Vad man kan knna om Gud r nmligen uppenbart bland dem; Gud har ju uppenbarat det fr dem.
001:020 Ty hans osynliga vsen, hans eviga makt och gudomshrlighet hava nda ifrn vrldens skapelse varit synliga, i det att de kunna frsts genom hans verk. S ro de d utan urskt. 001:021 Ty fastn de hade lrt knna Gud, prisade och tackade de honom dock icke ssom Gud, utan frfllo till ffngliga tankar; och s blevo deras ofrstndiga hjrtan frmrkade. 001:022 Nr de bermde sig av att vara visa, blevo de drar 001:023 och bytte bort den ofrgnglige Gudens hrlighet mot belten, som voro avbilder av frgngliga mnniskor, ja ock av fglar och fyrfotadjur och krlande djur.
001:024 Drfr prisgav Gud dem i deras hjrtans begrelser t orenhet, s att de med varandra skndade sina kroppar. 001:025 De hade ju bytt bort Guds sanning mot lgn och tagit sig fr att dyrka och tjna det skapade framfr Skaparen, honom som r hgtlovad i evighet, amen.
001:026 Frdenskull gav Gud dem till pris t skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umgnget mot ett onaturligt; 001:027 sammalunda vergvo ock mnnen det naturliga umgnget med kvinnan och upptndes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man. S fingo de p sig sjlva uppbra sin villas tillbrliga ln.
001:028 Och eftersom de icke hade aktat det ngot vrt att taga vara p sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris t ett ovrdigt sinnelag, till att bedriva otillbrliga ting. 001:029 S hava de blivit uppfyllda av allt slags orttfrdighet, ondska, girighet, elakhet; de ro fulla av avund, mordlust, trtlystnad, svek, vrngsinthet;
001:030 de ro rontasslare, frtalare, styggelser fr Gud, vldsverkare, vermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot sina frldrar,
001:031 ofrstndiga, trolsa, utan krlek till sina egna, utan barmhrtighet mot andra.
001:032 Och fastn de vl veta vad Gud har stadgat ssom rtt, att nmligen de som handla s frtjna dden, r det dem icke nog att sjlva s gra, de giva ock sitt bifall t andra som handla likas.
002:001 Drfr r du utan urskt, du mnniska, vem du n r, som dmer. Ty drmed att du dmer en annan frdmer du dig sjlv, eftersom du, som dmer den andre, sjlv handlar p samma stt. 002:002 Och vi veta att Guds dom verkligen kommer ver dem som handla s.
002:003 Men du menar vl detta, att du skall kunna undfly Guds dom, du mnniska, som dmer dem som handla s, och dock gr detsamma som de?
002:004 Eller fraktar du hans godhets, skonsamhets och lngmodighets rikedom, utan att frst att denna Guds godhet vill fra dig till bttring?
002:005 Genom din hrdhet och ditt hjrtas obotfrdighet samlar du ju ver dig vrede, som skall drabba dig p vredens dag, d nr det bliver uppenbart att Gud r en rttvis domare. 002:006 Ty ½han skall vederglla var och en efter hans grningar½. 002:007 Evigt liv skall han giva t dem som med uthllighet i att gra det goda ska hrlighet och ra och ofrgnglighet. 002:008 Men ver dem som ro genstridiga och icke lyda sanningen, utan lyda orttfrdigheten, ver dem kommer vrede och frtrnelse. 002:009 Ja, bedrvelse och ngest skall komma ver den mnniskas sjl, som gr det onda, frst och frmst ver judens, s ock ver grekens.
002:010 Men hrlighet och ra och frid skall tillfalla var och en som gr det goda, frst och frmst juden, s ock greken.
002:011 Ty hos Gud finnes intet anseende till personen; 002:012 alla de som utan lag hava syndat skola ock utan lag frgs, och alla de som med lag hava syndat skola genom lag bliva dmda. 002:013 Ty icke lagens hrare ro rttfrdiga infr Gud, men lagens grare skola frklaras rttfrdiga.
002:014 Ty d hedningarna, som icke hava lag, av naturen gra vad lagen innehller, s ro dessa, utan att hava lag, sig sjlv en lag, 002:015 d de ju slunda visa att lagens verk ro skrivna i deras hjrtan. Drom utgra ocks deras egna samveten ett vittnesbrd, s ock, i den inbrdes umgngelsen, deras tankar, nr dessa anklaga eller ock frsvara dem. 002:016 Ja, s skall det befinnas vara p den dag d Gud, enligt det evangelium jag frkunnar, genom Kristus Jesus dmer ver vad som r frdolt hos mnniskorna.
002:017 Du kallar dig jude och frlitar dig p lagen och bermmer dig av Gud.
002:018 Du knner ock hans vilja, och eftersom du har ftt din undervisning ur lagen, kan du dma om vad rttast r; 002:019 och du tilltror dig att vara en ledare fr blinda, ett ljus fr mnniskor som vandra i mrker,
002:020 en uppfostrare fr ofrstndiga, en lrare fr enfaldiga, eftersom du i lagen har uttrycket fr kunskapen och sanningen. 002:021 Du som vill lra andra, du lr icke dig sjlv! Du som predikar att man icke skall stjla, du begr sjlv stld! 002:022 Du som sger att man icke skall beg ktenskapsbrott, du begr sjlv sdant brott! Du som hller avgudarna fr styggelser, du gr dig sjlv skyldig till tempelrn!
002:023 Du som bermmer dig av lagen, du vanrar Gud genom att vertrda lagen,
002:024 ty, ssom det r skrivet, ½fr eder skull varder Guds namn smdat bland hedningarna½.
002:025 Ty vl r omskrelse till gagn, om du hller lagen; men om du r en lagvertrdare, s r du med din omskrelse dock oomskuren. 002:026 Om nu den oomskurne hller lagens stadgar, skall han d icke, fastn han r oomskuren, rknas ssom omskuren? 002:027 Jo, och han som i fljd av sin hrkomst r oomskuren, men nd fullgr lagen, skall bliva dig till dom, dig som ger lagens bokstav och omskrelsen, men likvl r en lagvertrdare. 002:028 Ty den r icke jude, som r det i utvrtes mtto, ej heller r det omskrelse, som sker utvrtes p kttet. 002:029 Nej, den r jude, som r det i invrtes mtto, och omskrelse r hjrtats omskrelse, en som sker i Anden, och icke i kraft av bokstaven; och han har sin bermmelse, icke frn mnniskor, utan frn Gud.
003:001 Vilket fretrde hava d judarna, eller vad gagn hava de av omskrelsen?
003:002 Jo, ett stort fretrde, p allt stt; frst och frmst det, att de hava blivit betrodda med Guds lftesord. 003:003 Ty vad betyder det, om ngra av dem blevo trolsa? Kan d deras trolshet gra Guds trofasthet om intet? 003:004 Bort det! M Gud st ssom sannfrdig, om ock ½var mnniska r en lgnare½. S r ju skrivet:
½P det att du m finnas rttfrdig i dina ord och f rtt, nr man stter sig till doms ver dig.½
003:005 Men r det nu s, att vr orttfrdighet tjnar till att bevisa Guds rttfrdighet, vad skola vi d sga? Kan vl Gud, han som lter vredesdomen drabba, vara orttfrdig? (Jag talar ssom vore det frga om en mnniska.)
003:006 Bort det! Huru skulle Gud d kunna dma vrlden? 003:007 Och andra sidan, om Guds sannfrdighet genom min lgnaktighet nnu mer har trtt i dagen, honom till ra, varfr skall d jag likvl dmas ssom syndare?
003:008 Och varfr skulle vi icke ½gra vad ont r, fr att gott mtte komma drav½, ssom man, fr att smda oss, pstr att vi gra, och ssom ngra fregiva att vi lra? — Sdana f med rtta sin dom.
003:009 Huru r det allts? ro vi d ngot frmer n de andra? Ingalunda. Redan hrfrut har jag ju mst anklaga bde judar och greker fr att allasammans vara under synd. 003:010 S r ock skrivet:
½Ingen rttfrdig finnes,
icke en enda.
003:011 Ingen frstndig finnes,
ingen finnes som sker Gud.
003:012 Nej, alla hava de avvikit,
allasammans hava de blivit odugliga, ingen finnes som gr vad gott r,
det finnes ingen enda.
003:013 En ppen grav r deras strupe, sina tungor bruka de till svek.
Huggormsgift r inom deras lppar. 003:014 Deras mun r full av frbannelse och bitterhet. 003:015 Deras ftter ro snara, nr det gller att utgjuta blod. 003:016 Frdelse och elnde r p deras vgar, 003:017 och fridens vg knna de icke.
003:018 Guds fruktan r icke fr deras gon.½
003:019 Nu veta vi att allt vad lagen sger, det talar den till dem som hava lagen, fr att var mun skall bliva tillstoppad och hela vrlden st med skuld infr Gud;
003:020 ty av laggrningar bliver intet ktt rttfrdigt infr honom. Vad som kommer genom lagen r knnedom om synden.
003:021 Men nu har, utan lag, en rttfrdighet frn Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om, 003:022 en rttfrdighet frn Gud genom tro p Jesus Kristus, fr alla dem som tro. Ty hr r ingen tskillnad. 003:023 Alla hava ju syndat och ro i saknad av hrligheten frn Gud; 003:024 och de bliva rttfrdiggjorda utan frskyllan, av hans nd, genom frlossningen i Kristus Jesus,
003:025 honom som Gud har stllt fram ssom ett frsoningsmedel genom tro, i hans blod. S ville Gud — d han i sin skonsamhet hade haft frdrag med de synder som frut hade blivit begngna — nu visa att han dock var rttfrdig.
003:026 Ja, s ville han i den tid som nu r lmna beviset fr att han r rttfrdig. Hrigenom skulle han bde sjlv befinnas vara rttfrdig och gra den rttfrdig, som lter det bero p tro p Jesus.
003:027 Huru bliver det d med vr bermmelse? Den r utestngd. Genom vilken lag? Mnne genom en grningarnas lag? Nej, genom en trons lag.
003:028 Vi hlla nmligen fre att mnniskan bliver rttfrdig genom tro, utan laggrningar.
003:029 Eller r Gud allenast judarnas Gud? r han icke ock hedningarnas? Jo, frvisso ocks hedningarnas, 003:030 s visst som Gud r en, han som skall gra de omskurna rttfrdiga av tro, s ock de oomskurna genom tron.
003:031 Gra vi d vad lag r om intet genom tron? Bort det! Vi gra tvrtom lag gllande.
004:001 Vad skola vi d sga om Abraham, vr stamfader efter kttet? 004:002 Om Abraham blev rttfrdig av grningar, s har han ju ngot att bermma sig av. Dock icke infr Gud.
004:003 Ty vad sger skriften? ½Abraham trodde Gud, och det rknades honom till rttfrdighet.½
004:004 Den som hller sig till grningar, honom bliver lnen tillrknad icke p grund av nd, utan p grund av frtjnst. 004:005 Men den som icke hller sig till grningar, utan tror p honom som gr den ogudaktige rttfrdig, honom rknas hans tro till rttfrdighet.
004:006 S prisar ock David den mnniska salig, som Gud tillrknar rttfrdighet, utan grningar:
004:007 ½Saliga ro de vilkas vertrdelser ro frltna, och vilkas synder ro verskylda.
004:008 Salig r den man
som Herren icke tillrknar synd.½
004:009 Gller nu detta ordet ½salig½ de omskurna allenast eller ock de oomskurna? Vi sga ju att ½tron rknades Abraham till rttfrdighet½.
004:010 Huru blev den honom d tillrknad? Skedde det sedan han hade blivit omskuren, eller medan han nnu var oomskuren? Det skedde icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han nnu var oomskuren.
004:011 Och han undfick omskrelsens tecken ssom ett insegel p den rttfrdighet genom tron, som han hade, medan han nnu var oomskuren. Ty s skulle han bliva en fader fr alla oomskurna som tro, och s skulle rttfrdighet tillrknas dem. 004:012 Han skulle ock bliva en fader fr omskurna, nmligen fr sdana som icke allenast ro omskurna, utan ock vandra i spren av den tro som vr fader Abraham hade, medan han nnu var oomskuren.
004:013 Det var nmligen icke genom lag som Abraham och hans sd undfick det lftet att han skulle f vrlden till arvedel; det var genom rttfrdighet av tro.
004:014 Ty om de som lta det bero p lag skola f arvedelen, s r tron till intet nyttig, och lftet r gjort om intet. 004:015 Vad lagen kommer stad r ju vredesdom; men dr ingen lag finnes, dr finnes icke heller ngon vertrdelse. 004:016 Drfr mste det bero p tro, fr att det skulle vara av nd, s att lftet kunde bliva bestndande fr all hans sd, icke blott fr dem som hrde till lagens folk, utan ock fr dem som allenast hade Abrahams tro. Han r ju allas vr fader, 004:017 enligt detta skriftens ord: ½Jag har bestmt dig till att bliva en fader till mnga folk½; han r detta infr den Gud som han trodde, infr honom som gr de dda levande och kallar p de ting som icke ro till, likasom voro de till.
004:018 Och dr ingen frhoppning fanns, dr hoppades han nd och trodde; och han kunde s bliva ½en fader till mnga folk½, efter vad som var frutsagt: ½S skall din sd bliva.½ 004:019 Och han frsvagades icke i sin tro, nr han betnkte huru hans egen kropp var ssom dd — han var ju omkring hundra r gammal — och huru jmvl Saras moderliv var ssom dtt. 004:020 Han tvivlade icke p Guds lfte i otro, utan blev fastmer starkare i sin tro; ty han rade Gud
004:021 och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han ocks mktig att hlla.
004:022 Drfr rknades det honom ock till rttfrdighet.
004:023 Men att det s tillrknades honom, det r skrivet icke ssom gllde det allenast honom,
004:024 utan det skulle glla ocks oss; ty det skall tillrknas jmvl oss, oss som tro p honom som frn de dda uppvckte Jesus, vr Herre,
004:025 vilken utgavs fr vra synders skull och uppvcktes fr vr rttfrdiggrelses skull.
005:001 D vi nu hava blivit rttfrdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud genom vr Herre Jesus Kristus
005:002 — genom vilken vi ock hava ftt tilltrde till den nd vari vi nu st — och vi bermma oss i hoppet om Guds hrlighet. 005:003 Och icke det allenast, vi till och med bermma oss av vra lidanden, eftersom vi veta att lidandet verkar stndaktighet, 005:004 och stndaktigheten beprvad fasthet, och fastheten hopp, 005:005 och hoppet lter oss icke komma p skam; ty Guds krlek r utgjuten i vra hjrtan genom den helige Ande, vilken har blivit oss given.
005:006 Ty medan vi nnu voro svaga, led Kristus, nr tiden var inne, dden fr oss ogudaktiga.
005:007 Nppeligen vill ju eljest ngon d ens fr en rttfrdig man — om nu ock till ventyrs ngon kan hava mod att d fr den som har gjort honom gott —
005:008 men Gud bevisar sin krlek till oss dri att Kristus dog fr oss, medan vi nnu voro syndare.
005:009 S mycket mer skola vi drfr, sedan vi nu hava blivit rttfrdiggjorda i och genom hans blod, ocks genom honom bliva frlsta undan vredesdomen.
005:010 Ty om vi, medan vi voro Guds ovnner, blevo frsonade med honom genom hans Sons dd, s skola vi, sedan vi hava blivit frsonade, nnu mycket mer bliva frlsta i och genom hans liv. 005:011 Och icke det allenast; vi bermma oss ock av Gud genom vr Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu hava undftt frsoningen.
005:012 Drfr r det s: Genom en enda mnniska har synden kommit in i vrlden och genom synden dden; och s har dden kommit ver alla mnniskor, eftersom de alla hava syndat. 005:013 Ty synd fanns i vrlden redan innan lagen fanns. Men synd tillrknas icke dr ingen lag finnes;
005:014 och dock har under tiden frn Adam till Moses dden haft vldet ocks ver dem som icke hade syndat genom en vertrdelse, i likhet med vad Adam gjorde, han som r en frebild till den som skulle komma.
005:015 Likvl r det icke s med ndegvan, som det var med syndafallet. Ty om genom en endas fall de mnga hava blivit dden underlagda, s har nnu mycket mer Guds nd och gvan i och genom nd — vilken, ocks den, r kommen genom en enda mnniska, Jesus Kristus — blivit p ett verfldande stt de mnga beskrd.
005:016 Och med gvan r det icke ssom det var med det som kom genom denne ene som syndade: domen kom genom en enda, och ledde till en frdmelsedom, men ndegvan kom i fljd av mngas fall, och ledde till en rttfrdiggrelsedom.
005:017 Och om dden p grund av en endas fall kom till konungavlde genom denne ene, s skola nnu mycket mer de som undf den verfldande nden och rttfrdighetsgvan f konungsligt vlde i liv, ocks det genom en enda, Jesus Kristus. — 005:018 Allts, likasom det, som kom genom en endas fall, fr alla mnniskor ledde till en frdmelsedom, s leder det, som kom genom rttfrdiggrelsedomen frmedelst en enda, fr alla mnniskor till en rttfrdiggrelse som medfr liv. 005:019 Ty ssom genom en enda mnniskas olydnad de mnga fingo st ssom syndare, s skola ock genom en endas lydnad de mnga st ssom rttfrdiga.
005:020 Men lagen har drjmte kommit in, fr att fallet skulle bliva s mycket strre; dock, dr synden blev strre, dr verfldade nden mycket mer.
005:021 Ty ssom synden hade utvat sitt vlde i och genom dden, s skulle nu ock nden genom rttfrdighet utva sitt vlde till evigt liv, och det genom Jesus Kristus, vr Herre.
006:001 Vad skola vi d sga? Skola vi frbliva i synden, fr att nden skall bliva s mycket strre?
006:002 Bort det! Vi som hava dtt frn synden, huru skulle vi nnu kunna leva i den?
006:003 Veten I d icke att vi alla som hava blivit dpta till Kristus Jesus, vi hava blivit dpta till hans dd? 006:004 Och vi hava s, genom detta dop till dden, blivit begravna med honom, fr att, ssom Kristus uppvcktes frn de dda genom Faderns hrlighet, ocks vi skola vandra i ett nytt vsende, i liv.
006:005 Ty om vi hava vuxit samman med honom genom en lika dd, s skola vi ock vara sammanvuxna med honom genom en lika uppstndelse. 006:006 Vi veta ju detta, att vr gamla mnniska har blivit korsfst med honom, fr att syndakroppen skall gras om intet, s att vi icke mer tjna synden.
006:007 Ty den som r dd, han r friad ifrn synden. 006:008 Hava vi nu dtt med Kristus, s tro vi att vi ock skola leva med honom,
006:009 eftersom vi veta att Kristus, sedan han har uppsttt frn de dda, icke mer dr; dden rder icke mer ver honom. 006:010 Ty hans dd var en dd frn synden en gng fr alla, men hans liv r ett liv fr Gud.
006:011 S mn ock I hlla fre att I ren dda frn synden och leven fr Gud, i Kristus Jesus.
006:012 Lten drfr icke synden hava vldet i edra ddliga kroppar, s att I lyden deras begrelser.
006:013 Och stllen icke edra lemmar i syndens tjnst, att vara orttfrdighetsvapen, utan stllen eder sjlva i Guds tjnst, ssom de dr frn dden hava kommit till livet, och edra lemmar i Guds tjnst, att vara rttfrdighetsvapen. 006:014 Ty synden skall icke rda ver eder, eftersom I icke stn under lagen, utan under nden.
006:015 Huru r det allts? Skola vi synda, eftersom vi icke st under lagen, utan under nden? Bort det!
006:016 I veten ju, att nr I stllen eder i ngons tjnst fr att lyda honom, s ren I tjnare under denne, som I slunda lyden, vare sig det r under synden, vilket leder till dd, eller under lydnaden, vilket leder till rttfrdighet. 006:017 Men Gud vare tack fr att den tid r frbi, d I voren syndens tjnare, och fr att I haven blivit av hjrtat lydiga, s att I fljen den lra som har givits eder till mnsterbild, 006:018 och fr att I, nr I nu haven gjorts fria ifrn synden, haven blivit tjnare under rttfrdigheten — 006:019 om jag nu fr tala p mnniskostt, fr eder kttsliga svaghets skull. Ja, likasom I frr stllden edra lemmar i orenhetens och orttfrdighetens tjnst, till orttfrdighet, s mn I nu stlla edra lemmar i rttfrdighetens tjnst, till helgelse. 006:020 Medan I voren syndens tjnare, voren I ju fria ifrn rttfrdighetens tjnst;
006:021 men vilken frukt skrdaden I d drav? Jo, det som I nu blygens fr; nden p sdant r ju dden.
006:022 Men nu, d I haven gjorts fria ifrn synden och blivit Guds tjnare, nu skrden I frukten av detta: I varden helgade; och nden bliver att I undfn evigt liv.
006:023 Ty den ln som synden giver r dden, men den gva som Gud av nd giver r evigt liv, i Kristus Jesus, vr Herre. 007:001 Eller veten I icke, mina brder — jag talar ju till sdana som knna lagen — att lagen rder ver en mnniska fr s lng tid som hon lever?
007:002 S r ju en gift kvinna genom lag bunden vid sin man, s lnge denne lever; men om mannen dr, d r hon lst frn den lag som band henne vid mannen.
007:003 Allts, om hon giver sig t en annan man, medan hennes man lever, s kallas hon ktenskapsbryterska; men om mannen dr, d r hon fri ifrn lagen, s att hon icke r ktenskapsbryterska, om hon giver sig t en annan man.
007:004 S haven ock I, mina brder, genom Kristi kropp blivit ddade frn lagen fr att tillhra en annan, nmligen honom som har uppsttt frn de dda, p det att vi m bra frukt t Gud. 007:005 Ty medan vi nnu voro i ett kttsligt vsende, voro de syndiga lustar, som uppvcktes genom lagen, verksamma i vra lemmar till att bra frukt t dden.
007:006 Men nu ro vi lsta frn lagen, i det att vi hava dtt frn det varunder vi frr hllos fngna; och s tjna vi nu i Andens nya vsende, och icke i bokstavens gamla vsende.
007:007 Vad skola vi d sga? r lagen synd? Bort det! Men synden skulle jag icke hava lrt knna, om icke genom lagen; ty jag hade icke vetat av begrelsen, om icke lagen hade sagt: ½Du skall icke hava begrelse.½
007:008 Men d nu synden fick tillflle, uppvckte den genom budordet allt slags begrelse i mig. Ty utan lag r synden dd. 007:009 Jag levde en gng utan lag; men nr budordet kom, fick synden liv,
007:010 och jag hemfll t dden. S befanns det att budordet, som var givet till liv, det blev mig till dd;
007:011 ty d synden fick tillflle, frledde den mig genom budordet och ddade mig genom det.
007:012 Allts r visserligen lagen helig, och budordet heligt och rttfrdigt och gott.
007:013 Har d verkligen det som r gott blivit mig till dd? Bort det! Men synden har blivit det, fr att s skulle varda uppenbart att den var synd, i det att den genom ngot som sjlvt var gott drog ver mig dd; och s skulle synden bliva till vermtt syndig, genom budordet.
007:014 Vi veta ju att lagen r andlig, men jag r av kttslig natur, sld till trl under synden.
007:015 Ty jag kan icke fatta att jag handlar ssom jag gr; jag gr ju icke vad jag vill, men vad jag hatar, det gr jag. 007:016 Om jag nu gr det som jag icke vill, s giver jag mitt bifall t lagen och vidgr att den r god.
007:017 S r det nu icke mer jag som gr sdant, utan synden, som bor i mig.
007:018 Ty jag vet att i mig, det r i mitt ktt, bor icke ngot gott; viljan r vl tillstdes hos mig, men att gra det goda frmr jag icke.
007:019 Ja, det goda som jag vill gr jag icke; men det onda som jag icke vill, det gr jag.
007:020 Om jag allts gr vad jag icke vill, s r det icke mer jag som gr det, utan synden, som bor i mig.
007:021 S finner jag nu hos mig, som har viljan att gra det goda, den lagen, att det onda fastmer r tillstdes hos mig. 007:022 Ty efter min invrtes mnniska har jag min lust i Guds lag; 007:023 men i mina lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid med den lag som r i min hg, en som gr mig till fnge under syndens lag, som r i mina lemmar.
007:024 Jag arma mnniska! Vem skall frlsa mig frn denna ddens kropp? —
007:025 Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vr Herre!
Allts tjnar jag, sdan jag r i mig sjlv, visserligen med min hg Guds lag, men med kttet tjnar jag syndens lag. 008:001 S finnes nu ingen frdmelse fr dem som ro i Kristus Jesus. 008:002 Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri ifrn syndens och ddens lag.
008:003 Ty det som lagen icke kunde stadkomma, i det den var frsvagad genom kttet, det gjorde Gud, d han, fr att borttaga synden, snde sin Son i syndigt ktts gestalt och frdmde synden i kttet.
008:004 S skulle lagens krav uppfyllas i oss, som vandra icke efter kttet, utan efter Anden.
008:005 Ty de som ro kttsliga, de hava sitt sinne vnt till vad kttet tillhr; men de som ro andliga, de hava sitt sinne vnt till vad Anden tillhr.
008:006 Och kttets sinne r dd, medan Andens sinne r liv och frid. 008:007 Kttets sinne r nmligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke r Guds lag underdnigt, ej heller kan vara det. 008:008 Men de som ro i ett kttsligt vsende kunna icke behaga Gud.
008:009 I ter ren icke i ett kttsligt vsende, utan i ett andligt, om eljest Guds Ande bor i eder; men den som icke har Kristi Ande, han hr icke honom till.
008:010 Om nu Kristus r i eder, s r vl kroppen hemfallen t dden, fr syndens skull, men Anden r liv, fr rttfrdighetens skull. 008:011 Och om dens Ande, som uppvckte Jesus frn de dda, bor i eder, s skall han som uppvckte Kristus Jesus frn de dda gra ocks edra ddliga kroppar levande, genom sin Ande, som bor i eder.
008:012 Allts, mina brder, hava vi icke ngon frpliktelse mot kttet, s att vi skola leva efter kttet.
008:013 Ty om i leven efter kttet, s skolen I d; men om I genom ande dden kroppens grningar, s skolen I leva. 008:014 Ty alla de som drivas av Guds Ande, de ro Guds barn. 008:015 I haven ju icke ftt en trldomens ande, s att I ter skullen knna fruktan; I haven ftt en barnaskapets ande, i vilken vi ropa: ½Abba! Fader!½
008:016 Anden sjlv vittnar med vr ande att vi ro Guds barn. 008:017 Men ro vi barn, s ro vi ock arvingar, nmligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, fr att ocks med honom bliva frhrligade.
008:018 Ty jag hller fre att denna tidens lidanden intet betyda, i jmfrelse med den hrlighet som kommer att uppenbaras p oss. 008:019 Ty skapelsens trngtan strcker sig efter Guds barns uppenbarelse.
008:020 Skapelsen har ju blivit lagd under frgngligheten, icke av eget val, utan fr dens skull, som lade den drunder; dock s, att en frhoppning skulle finnas,
008:021 att ocks skapelsen en gng skall bliva frigjord ifrn sin trldom under frgngelsen och komma till den frihet som tillhr Guds barns hrlighet.
008:022 Vi veta ju att nnu i denna stund hela skapelsen samfllt suckar och vndas.
008:023 Och icke den allenast; ocks vi sjlva, som hava ftt Anden ssom frstlingsgva, ocks vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vr kropps frlossning.
008:024 Ty i hoppet ro vi frlsta. Men ett hopp som man ser fullbordat r icke mer ett hopp; huru kan ngon hoppas det som han redan ser?
008:025 Om vi nu hoppas p det som vi icke se, s bida vi drefter med stndaktighet.
008:026 S kommer ock Anden vr svaghet till hjlp; ty vad vi rtteligen bra bedja om, det veta vi icke, men Anden sjlv manar gott fr oss med outsgliga suckar.
008:027 Och han som rannsakar hjrtan, han vet vad Anden menar, ty det r efter Guds behag som han manar gott fr de heliga.
008:028 Men vi veta att fr dem som lska Gud samverkar allt till det bsta, fr dem som ro kallade efter hans rdslut. 008:029 Ty dem som frut hava blivit knda av honom, dem har han ock frut bestmt till att bliva hans Sons avbilder, honom lika, s att denne skulle bliva den frstfdde bland mnga brder. 008:030 Och dem som han har frut bestmt, dem kallar han ock, och dem som han har kallat, dem rttfrdiggr han ock, och dem som han har rttfrdiggjort, dem frhrligar han ock.
008:031 Vad skola vi nu sga hrom? r Gud fr oss, vem kan d vara emot oss?
008:032 Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom fr oss alla, huru skulle han kunna annat n ocks sknka oss allt med honom?
008:033 Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud r den som rttfrdiggr. 008:034 Vem r den som vill frdma? Kristus Jesus r den som har dtt, ja, n mer, den som har uppsttt; och han sitter p Guds hgra sida, han manar ock gott fr oss.
008:035 Vem skulle kunna skilja oss frn Kristi krlek? Mnne bedrvelse eller ngest eller frfljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svrd?
008:036 S r ju skrivet:
½Fr din skull varda vi ddade hela dagen; vi hava blivit aktade ssom slaktfr.½ 008:037 Nej, i allt detta vinna vi en hrlig seger genom honom som har lskat oss.
008:038 Ty jag r viss om att varken dd eller liv, varken nglar eller andefurstar, varken ngot som nu r eller ngot som skall komma, 008:039 varken ngon makt i hjden eller ngon makt i djupet, ej heller ngot annat skapat skall kunna skilja oss frn Guds krlek i Kristus Jesus, vr Herre.
009:001 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke — drom br mitt samvete mig vittnesbrd i den helige Ande — 009:002 nr jag sger att jag har stor bedrvelse och oavltligt kval i mitt hjrta.
009:003 Ja, jag skulle nska att jag sjlv vore frbannad och bortkastad frn Kristus, om detta kunde gagna mina brder, mina frnder efter kttet.
009:004 De ro ju israeliter, dem tillhra barnaskapet och hrligheten och frbunden och lagstiftningen och tempeltjnsten och lftena. 009:005 Dem tillhra ock fderna, och frn dem r Kristus kommen efter kttet, han som r ver allting, Gud, hgtlovad i evighet, amen.
009:006 Detta sger jag icke som om Guds lftesord skulle hava blivit om intet. Ty ½Israel½, det r icke detsamma som alla de som hrstamma frn Israel.
009:007 Ej heller ro de alla ½barn½, drfr att de ro Abrahams sd. Nej, det heter: ½Genom Isak r det som sd skall uppkallas efter dig.½
009:008 Detta vill sga: Icke de ro Guds barn, som ro barn efter kttet, men de som ro barn efter lftet, de rknas fr sd. 009:009 Ty ett lftesord var det ordet: ½Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och d skall Sara hava en son.½ 009:010 n mer: s skedde ock, nr Rebecka genom en och samme man, nmligen vr fader Isak, blev moder till sina barn. 009:011 Ty frrn dessa voro fdda, och innan de nnu hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne sagt — fr att Guds utkorelse-rdslut skulle bliva bestndande, varvid det icke skulle bero p ngons grningar, utan p honom som kallar — 009:012 det ordet:
½Den ldre skall tjna den yngre.½
009:013 S r ock skrivet:
½Jakob lskade jag,
men Esau hatade jag.½
009:014 Vad skola vi d sga? Kan vl orttfrdighet finnas hos Gud? Bort det!
009:015 Han sger ju till Moses: ½Jag skall vara barmhrtig mot den jag vill vara barmhrtig emot, och jag skall frbarma mig ver den jag vill frbarma mig ver.½
009:016 Allts beror det icke p ngon mnniskas vilja eller strvan, utan p Guds barmhrtighet.
009:017 Ty skriften sger till Farao: ½Just drtill har jag ltit dig uppst, att jag skall visa min makt p dig, och att mitt namn skall varda frkunnat p hela jorden.½
009:018 Allts r han barmhrtig mot vem han vill, och vem han vill frhrdar han.
009:019 Nu torde du sga till mig: ½Vad har han d att frebr oss? Kan vl ngon st emot hans vilja?½
009:020 O mnniska, vem r d du, som vill trta med Gud? Icke skall verket sga till sin mstare: ½Varfr gjorde du mig s?½ 009:021 Har icke krukmakaren den makten ver leret, att han av samma lerklump kan gra ett krl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt?
009:022 Men om nu Gud, nr han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likvl i stor lngmodighet hade frdrag med ½vredens krl½, som voro frdiga till frdrv, vad har du d att sga? 009:023 Och om han gjorde detta fr att tillika f uppenbara sin hrlighets rikedom p ½barmhrtighetens krl½, som han frut hade berett till hrlighet?
009:024 Och till att vara sdana har han ock kallat oss, icke allenast dem som ro av judisk brd, utan jmvl dem som ro av hednisk. 009:025 S sger han ock hos Oseas:
½Det folk som icke var mitt folk, det skall jag kalla ‘mitt folk’,
och henne som jag icke lskade
skall jag kalla ‘min lskade’.
009:026 Och det skall ske att p den ort dr det sades till dem: ‘I ren icke mitt folk’,
dr skola de kallas ‘den levande Gudens barn’.½ 009:027 Men Esaias utropar om Israel:
½Om n Israels barn vore till antalet ssom sanden i havet, s skall dock allenast en kvarleva bliva frlst. 009:028 Ty dom skall Herren hlla p jorden, en slutdom, som avgr saken med hast.½ 009:029 Och det r ssom redan Esaias har sagt: ½Om Herren Sebaot icke hade lmnat
en avkomma kvar t oss,
d vore vi ssom Sodom,
vi vore Gomorra lika.½
009:030 Vad skola vi d sga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter rttfrdighet, hava vunnit rttfrdighet, nmligen den rttfrdighet som kommer av tro,
009:031 under det att Israel, som for efter en rttfrdighetslag, icke har kommit till ngon sdan lag.
009:032 Varfr? Drfr att de icke skte den p trons vg, utan ssom ngot som skulle vinnas p grningarnas vg. De sttte sig mot sttestenen,
009:033 ssom det r skrivet:
½Se, jag lgger i Sion en sttesten och en klippa som skall bliva dem till fall; men den som tror p den skall icke komma p skam.½ 010:001 Mina brder, mitt hjrtas stundan och min bn till Gud fr dem r att de m bliva frlsta.
010:002 Ty det vittnesbrdet giver jag dem, att de nitlska fr Gud. Dock gra de detta icke med rtt insikt. 010:003 De frst nmligen icke rttfrdigheten frn Gud, utan ska att komma stad en sin egen rttfrdighet och hava icke givit sig under rttfrdigheten frn Gud.
010:004 Ty lagen har ftt sin nde i Kristus, till rttfrdighet fr var och en som tror.
010:005 Moses skriver ju om den rttfrdighet som kommer av lagen, att den mnniska som var sdan rttfrdighet skall leva genom den. 010:006 Men den rttfrdighet som kommer av tro sger s: ½Du behver icke frga i ditt hjrta: ‘Vem vill fara upp till himmelen (nmligen fr att hmta Kristus ned)?’
010:007 ej heller: ‘Vem vill fara ned till avgrunden (nmligen fr att hmta Kristus upp ifrn de dda?’½
010:008 Vad sger den d? ½Ordet r dig nra, i din mun och i ditt hjrta (nmligen ordet om tron, det som vi predika).½ 010:009 Ty om du med din mun beknner Jesus vara Herre och i ditt hjrta tror att Gud har uppvckt honom frn de dda, d bliver du frlst.
010:010 Ty genom hjrtats tro bliver man rttfrdig, och genom munnens beknnelse bliver man frlst.
010:011 Skriften sger ju:
½Ingen som tror p honom skall komma p skam.½
010:012 Det r ingen tskillnad mellan jude och grek; alla hava ju en och samme Herre, och han har rikedomar att giva t alla som kalla honom.
010:013 Ty
½var och en som kallar Herrens namn, han skall varda frlst½.
010:014 Men huru skulle de kunna kalla den som de icke hava kommit till tro p? Och huru skulle de kunna tro den som de icke hava hrt? Och huru skulle de kunna hra, om ingen predikade? 010:015 Och huru skulle predikare kunna komma, om de icke bleve snda? S r och skrivet:
½Huru ljuvliga ro icke fotstegen av de mn som frambra gott budskap!½
010:016 Dock, icke alla hava blivit evangelium lydiga. Esaias sger ju: ½Herre, vem trodde vad som predikades fr oss?½ 010:017 Allts kommer tron av predikan, men predikan i kraft av Kristi ord.
010:018 Jag frgar d: Hava de kanhnda icke hrt predikas? Jo, visserligen; det heter ju:
½Deras tal har gtt ut ver hela jorden, och deras ord till vrldens ndar.½
010:019 Jag frgar d vidare: Har Israel kanhnda icke frsttt det? Redan Moses sger:
½Jag skall uppvcka eder avund mot ett folk som icke r ett folk; mot ett hednafolk utan frstnd skall jag reta eder till vrede.½ 010:020 Och Esaias gr s lngt, att han sger: ½Jag har ltit mig finnas av dem som icke skte mig, jag har ltit mig bliva uppenbar fr dem som icke frgade efter mig.½ 010:021 Men om Israel sger han:
½Hela dagen har jag utrckt mina hnder till ett ohrsamt och genstrvigt folk.½ 011:001 S frgar jag nu: Har d Gud frskjutit sitt folk? Bort det! Jag r ju sjlv en israelit, av Abrahams sd och av Benjamins stam.
011:002 Gud har icke frskjutit sitt folk, som redan frut hade blivit knt av honom. Eller veten I icke vad skriften sger, dr den talar om Elias, huru denne infr Gud trder upp mot Israel med dessa ord:
011:003 ½Herre, de hava drpt dina profeter och rivit ned dina altaren; jag allena r kvar, och de st efter mitt liv½? 011:004 Och vad fr han d fr svar av Gud? ½Jag har ltit bliva kvar t mig sju tusen mn, som icke hava bjt kn fr Baal.½ 011:005 Likas finnes ock, i den tid som nu r, en kvarleva, i kraft av en utkorelse som har skett av nd.
011:006 Men har den skett av nd, s har den icke skett p grund av grningar; annars vore nd icke mer nd.
011:007 Huru r det allts? Vad Israel str efter, det har det icke ftt; allenast de utvalda hava ftt det, medan de andra hava blivit frstockade.
011:008 S r ju skrivet: ½Gud har givit dem en smnaktighetens ande, gon som de icke kunna se med och ron som de icke kunna hra med; s r det nnu i dag.½
011:009 Och David sger:
½M deras bord bliva dem till en snara, s att de bliva fngade;
m det bliva dem till ett giller, s att de f sin vedergllning.
011:010 M deras gon frmrkas,
s att de icke se;
bj deras rygg alltid.½
011:011 S frgar jag nu: Var det d fr att de skulle komma p fall som de stapplade? Bort det! Men genom deras fall har frlsningen kommit till hedningarna, fr att de sjlva skola ½uppvckas till avund½.
011:012 Och har nu redan deras fall varit till rikedom fr vrlden, och har deras ftalighet varit till rikedom fr hedningarna, huru mycket mer skall icke deras fulltalighet s bliva!
011:013 Men till eder, I som ren av hednisk brd, sger jag: Eftersom jag nu r en hedningarnas apostel, hller jag mitt mbete hgt —
011:014 om jag till ventyrs s skulle kunna ½uppvcka avund½ hos dem som ro mitt ktt och blod och frlsa ngra bland dem. 011:015 Ty om redan deras frkastelse hade med sig vrldens frsoning, vad skall d deras upptagande hava med sig, om icke liv frn de dda?
011:016 Om frstlingsbrdet r heligt, s r ock hela degen helig; och om roten r helig, s ro ock grenarna heliga. 011:017 Men om nu ngra av grenarna hava brutits bort, och du, som r av ett vilt olivtrd, har blivit inympad bland grenarna och med dem har ftt delaktighet i det kta olivtrdets saftrika rot, 011:018 s m du icke drfr frhva dig ver grenarna. Nej, om du skulle vilja frhva dig, s besinna att det icke r du som br roten, utan att roten br dig.
011:019 Nu sger du kanhnda: ½Det var fr att jag skulle bliva inympad som en del grenar brtos bort.½
011:020 Visserligen. Fr sin otros skull blevo de bortbrutna, och du fr vara kvar genom din tro. Hav d inga hgmodiga tankar, utan lev i fruktan.
011:021 Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, s skall han icke heller skona dig.
011:022 Se allts hr Guds godhet och strnghet: Guds strnghet mot dem som fllo och hans godhet mot dig, om du nmligen hller dig fast vid hans godhet; annars bliver ocks du borthuggen. 011:023 Men jmvl de andra skola bliva inympade, om de icke hlla fast vid sin otro; Gud r ju mktig att ter inympa dem. 011:024 Ty om du har blivit borthuggen frn ditt av naturen vilda olivtrd och mot naturen inympats i ett delt olivtrd, huru mycket snarare skola d icke dessa kunna inympas i sitt eget kta olivtrd, det som de efter naturen tillhra!
011:025 Ty fr att I, mina brder, icke skolen hlla eder sjlva fr kloka, vill jag yppa fr eder denna hemlighet: Frstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara intill dess hedningarna i fulltalig skara hava kommit in; 011:026 och s skall hela Israel bliva frlst, ssom det r skrivet: ½Frn Sion skall frlossaren komma,
han skall skaffa bort all ogudaktighet frn Jakob. 011:027 Och nr jag borttager deras synder, d skall detta vara det frbund, som jag gr med dem.½
011:028 Se vi nu p evangelium, s ro de hans ovnner, fr eder skull; men se vi p utkorelsen, s ro de hans lskade, fr fdernas skull.
011:029 Ty sina ndegvor och sin kallelse kan Gud icke ngra. 011:030 Ssom I frut voren ohrsamma mot Gud, men nu genom dessas ohrsamhet haven ftt barmhrtighet,
011:031 s hava nu ock dessa varit ohrsamma, fr att de, genom den barmhrtighet som har vederfarits eder, ocks sjlva skola f barmhrtighet.
011:032 Ty Gud har givit dem alla till pris t ohrsamhet, fr att sedan frbarma sig ver dem alla.
011:033 O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga ro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vgar!
011:034 Ty
½vem har lrt knna Herrens sinne, eller vem har varit hans rdgivare?
011:035 Eller vem har frst givit honom ngot, som han allts br betala igen?½
011:036 Av honom och genom honom och till honom r ju allting. Honom tillhr ran i evighet, amen.
012:001 S frmanar jag nu eder, mina brder, vid Guds barmhrtighet, att frambra edra kroppar till ett levande, heligt och Gud vlbehagligt offer — eder andliga tempeltjnst. 012:002 Och skicken eder icke efter denna tidslders vsende, utan frvandlen eder genom edert sinnes frnyelse, s att I kunnen prva vad som r Guds vilja, vad som r gott och vlbehagligt och fullkomligt.
012:003 Ty i kraft av den nd som har blivit mig given, tillsger jag var och en av eder att icke hava hgre tankar om sig n tillbrligt r, utan tnka blygsamt, i verensstmmelse med det mtt av tro som Gud har tilldelat var och en. 012:004 Ty ssom vi i en och samma kropp hava mnga lemmar, men alla lemmarna icke hava samma frrttning,
012:005 s utgra ock vi, fastn mnga, en enda kropp i Kristus, men var fr sig ro vi lemmar, varandra till tjnst. 012:006 Och vi hava olika gvor, alltefter den nd som har blivit oss given. Har ngon profetians gva, s bruke han den efter mttet av sin tro;
012:007 har ngon ftt en tjnst, s akte han p tjnsten; r ngon satt till lrare, s akte han p sitt lrarkall; 012:008 r ngon satt till att frmana, s akte han p sin plikt att frmana. Den som delar ut gvor, han gre det med gott hjrta; den som r satt till frestndare, han vare det med nit; den som var barmhrtighet, han gre det med gldje.
012:009 Eder krlek vare utan skrymtan; avskyn det onda, hllen fast vid det goda.
012:010 lsken varandra av hjrtat i broderlig krlek; sken vertrffa varandra i inbrdes hedersbevisning.
012:011 Varen icke trga, dr det gller nit; varen brinnande i anden, tjnen Herren.
012:012 Varen glada i hoppet, tliga i bedrvelsen, uthlliga i bnen. 012:013 Tagen del i de heligas behov. Varen angelgna om att bevisa gstvnlighet.
012:014 Vlsignen dem som frflja eder; vlsignen, och frbannen icke. 012:015 Gldjens med dem som ro glada, grten med dem som grta. 012:016 Varen ens till sinnes med varandra. Haven icke edert sinne vnt till vad hgt r, utan hllen eder till det som r ringa. Hllen icke eder sjlva fr kloka.
012:017 Vedergllen ingen med ont fr ont. Vinnlggen eder om vad gott r infr var man.
012:018 Hllen frid med alla mnniskor, om mjligt r, och s mycket som p eder beror.
012:019 Hmnens icke eder sjlva, mina lskade, utan lmnen rum fr vredesdomen; ty det r skrivet: ½Min r hmnden, jag skall vederglla det, sger Herren.½
012:020 Fastmer,
½om din ovn r hungrig, s giv honom att ta, om han r trstig, s giv honom att dricka; ty om du s gr, samlar du gldande kol p hans huvud.½ 012:021 Lt dig icke vervinnas av det onda, utan vervinn det onda med det goda.
013:001 Var och en vare underdnig den verhet som han har ver sig. Ty ingen verhet finnes, som icke r av Gud; all verhet som finnes r frordnad av Gud.
013:002 Drfr, den som stter sig upp mot verheten, han str emot vad Gud har frordnat; men de som st emot detta, de skola f sin dom.
013:003 Ty de som hava vldet ro till skrck, icke fr dem som gra vad gott r, utan fr dem som gra vad ont r. Vill du vara utan fruktan fr verheten, s gr vad gott r; du skall d bliva prisad av den,
013:004 ty verheten r en Guds tjnare, dig till fromma. Men gr du vad ont r, d m du frukta; ty verheten br icke svrdet frgves, utan r en Guds tjnare, en hmnare, till att utfra vredesdomen ver den som gr vad ont r. 013:005 Drfr mste man vara den underdnig, icke allenast fr vredesdomens skull, utan ock fr samvetets skull. 013:006 Frdenskull betalen I ju ock skatt; ty verheten frrttar Guds tjnst och r just fr detta ndaml stndigt verksam.
013:007 S given t alla vad I ren dem skyldiga; skatt t den som skatt tillkommer, tull t den som tull tillkommer, fruktan t den som fruktan tillkommer, heder t den som heder tillkommer. 013:008 Varen ingen ngot skyldiga — utom nr det gller krlek till varandra; ty den som lskar sin nsta, han har uppfyllt lagen. 013:009 De buden: ½Du skall icke beg ktenskapsbrott½, ½Du skall icke drpa½, ½Du skall icke stjla½, ½Du skall icke hava begrelse½ och vilka andra bud som helst, de sammanfattas ju alla i det ordet: ½Du skall lska din nsta ssom dig sjlv.½ 013:010 Krleken gr intet ont mot nstan; allts r krleken lagens uppfyllelse.
013:011 Akten p allt detta, s mycket mer som I veten vad tiden lider, att stunden nu r inne fr eder att vakna upp ur smnen. Ty frlsningen r oss nu nrmare, n d vi kommo till tro. 013:012 Natten r framskriden, och dagen r nra. Ltom oss drfr avlgga mrkrets grningar och iklda oss ljusets vapenrustning. 013:013 Ltom oss fra en hvisk vandel, ssom om dagen, icke med vilt leverne och dryckenskap, icke i otukt och lsaktighet, icke i kiv och avund.
013:014 Iklden eder fastmer Herren Jesus Kristus, och haven icke sdan omsorg om kttet, att onda begrelser drav uppvckas. 014:001 Om ngon r svag i tron, s upptagen honom dock vnligt, utan att dma ver andras betnkligheter.
014:002 Den ene har tro till att ta vad som helst, under det att den som r svag allenast ter vad som vxer p jorden. 014:003 Den som ter m icke frakta den som icke ter. Ej heller m den som icke ter dma den som ter; ty Gud har upptagit honom, 014:004 och vem r du som dmer en annans tjnare? Om han str eller faller, det kommer allenast hans egen herre vid; men han skall vl bliva stende, ty Herren r mktig att hlla honom stende.
014:005 Den ene gr skillnad mellan dag och dag, den andre hller alla dagar fr lika; var och en vare fullt viss i sitt sinne. 014:006 Om ngon srskilt aktar p ngon dag, s gr han detta fr Herren, och om ngon ter, s gr han detta fr Herren; han tackar ju Gud. S ock, om ngon avhller sig frn att ta, gr han detta fr Herren, och han tackar Gud. 014:007 Ty ingen av oss lever fr sig sjlv, och ingen dr fr sig sjlv.
014:008 Leva vi, s leva vi fr Herren; d vi, s d vi fr Herren. Evad vi leva eller d, hra vi allts Herren till. 014:009 Ty drfr har Kristus dtt och ter blivit levande, att han skall vara herre ver bde dda och levande. 014:010 Men du, varfr dmer du din broder? Och du ter, varfr fraktar du din broder? Vi skola ju alla en gng st infr Guds domstol.
014:011 Ty det r skrivet:
½S sant jag lever, sger Herren, fr mig skola alla knn bja sig,
och alla tungor skola prisa Gud.½ 014:012 Allts skall var och en av oss infr Gud gra rkenskap fr sig sjlv.
014:013 Ltom oss drfr icke mer dma varandra. Dmen hellre s, att ingen m fr sin broder lgga en sttesten eller ngot som bliver honom till fall.
014:014 Jag vet vl och r i Herren Jesus viss om att intet i sig sjlvt r orent; allenast om ngon hller ngot fr orent, s r det fr honom orent.
014:015 Om nu genom din mat bekymmer vllas din broder, s vandrar du icke mer i krleken. Bliv icke genom din mat till frdrv fr den som Kristus har lidit dden fr.
014:016 Lten allts icke det goda som I haven ftt bliva utsatt fr smdelse.
014:017 Ty Guds rike bestr icke i mat och dryck, utan i rttfrdighet och frid och gldje i den helige Ande.
014:018 Den som hri tjnar Kristus, han r vlbehaglig fr Gud och hller provet infr mnniskor.
014:019 Vi vilja allts fara efter det som lnder till frid och till inbrdes uppbyggelse.
014:020 Bryt icke fr mats skull ned Guds verk. Vl r allting rent, men om tandet fr ngon r en sttesten, s bliver det fr den mnniskan till ondo;
014:021 du gr vl i att avhlla dig frn att ta ktt och dricka vin och frn annat som fr din broder bliver en sttesten. 014:022 Den tro du har m du hava fr dig sjlv infr Gud. Salig r den som icke mste dma sig sjlv, nr det gller ngot som han har prvat vara rtt.
014:023 Men om ngon hyser betnkligheter och likvl ter, d r han dmd, eftersom det icke sker av tro. Ty allt som icke sker av tro, det r synd.
015:001 Vi som ro starka ro pliktiga att bra de svagas skrpligheter och att icke leva oss sjlva till behag. 015:002 Var och en av oss m leva sin nsta till behag, honom till fromma och honom till uppbyggelse.
015:003 Kristus levde ju icke sig sjlv till behag, utan med honom skedde ssom det r skrivet:
½Dina smdares smdelser hava fallit ver mig.½ 015:004 Ty allt vad som fordom har blivit skrivet, det r skrivet oss till undervisning, fr att vi, genom stndaktighet och genom den trst som skrifterna giva, skola bevara vrt hopp. 015:005 Och stndaktighetens och trstens Gud give eder att vara ens till sinnes med varandra i Kristi Jesu efterfljelse, 015:006 s att I endrktigt och med en mun prisen vr Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader.
015:007 Drfr m den ene av eder vnligt upptaga den andre, ssom Kristus, Gud till ra, har upptagit eder. 015:008 Vad jag vill sga r detta: Fr de omskurna har Kristus blivit en tjnare, till ett vittnesbrd om Guds sannfrdighet, fr att bekrfta de lften som hade givits t fderna; 015:009 hedningarna ter hava ftt prisa Gud fr hans barmhrtighets skull. S r ock skrivet:
½Frdenskull vill jag prisa dig bland hedningarna och lovsjunga ditt namn.½
015:010 Och ter heter det:
½Jublen, I hedningar, med hans folk½; 015:011 s ock:
½Loven Herren, alla hedningar,
ja, honom prise alla folk.½
015:012 S sger ock Esaias: ½Telningen frn Jessais rot skall komma, ja, han som skall st upp fr att rda ver hedningarna; p honom skola hedningarna hoppas.½
015:013 Men hoppets Gud uppfylle eder med all gldje och frid i tron, s att I haven ett verfldande hopp i den helige Andes kraft.
015:014 Jag r vl redan nu viss om att I, mina brder, av eder sjlva ren fulla av godhet, uppfyllda med all kunskap, i stnd jmvl att frmana varandra.
015:015 Dock har jag, p ett delvis ngot dristigt stt, skrivit till eder med ytterligare pminnelser, detta i kraft av den nd som har blivit mig given av Gud:
015:016 att jag nmligen skall frrtta Kristi Jesu tjnst bland hedningarna och vara en prsterlig frvaltare av Guds evangelium, s att hedningarna bliva ett honom vlbehagligt offer, helgat i den helige Ande.
015:017 Allts r det i Kristus Jesus som jag har ngot att bermma mig av i frga om min tjnst infr Gud.
015:018 Ty jag skall icke drista mig att orda om ngot annat n vad Kristus, fr att gra hedningarna lydaktiga, har verkat genom mig, med ord och med grning,
015:019 genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. S har jag, frn Jerusalem och runt omkring nda till Illyrien, verallt frkunnat evangelium om Kristus. 015:020 Och jag har hrvid satt min ra i att icke frkunna evangelium, dr Kristi namn redan var knt, ty jag ville icke bygga p en annans grundval;
015:021 utan s har skett, som skrivet r: ½De fr vilka intet har varit frkunnat om honom skola f se, och de som intet hava hrt skola frst.½
015:022 Det r ocks hrigenom som jag s mnga gnger har blivit frhindrad att komma till eder.
015:023 Men d jag nu icke mer har ngot att utrtta i dessa trakter och under ganska mnga r har lngtat efter att komma till eder, 015:024 vill jag beska eder, nr jag begiver mig till Spanien. Jag hoppas nmligen att p genomresan f se eder och att drefter av eder bliva utrustad fr frden dit, sedan jag frst i ngon mn har ftt min lngtan efter eder stillad. 015:025 Men nu far jag till Jerusalem med understd t de heliga. 015:026 Macedonien och Akaja hava nmligen knt sig manade att gra ett sammanskott t dem bland de heliga i Jerusalem, som leva i fattigdom.
015:027 Ja, drtill hava de knt sig manade; de st ocks i skuld hos dem. Ty om hedningarna hava ftt del i deras andliga goda, s ro de sin sida skyldiga att vara dem till tjnst med sitt lekamliga goda. —
015:028 Nr jag s har fullgjort detta och lmnat i deras hnder vad som har blivit insamlat, mnar jag drifrn begiva mig till Spanien och taga vgen genom eder stad.
015:029 Och jag vet, att nr jag kommer till eder, kommer jag med Kristi vlsignelse i fullt mtt.
015:030 Och nu uppmanar jag eder, mina brder, vid vr Herre Jesus Kristus och vid vr krlek i Anden, att bist mig i min kamp, genom att bedja fr mig till Gud,
015:031 att jag m bliva frlst undan de ohrsamma i Judeen, och att det understd som jag fr med mig till Jerusalem m bliva vl mottaget av de heliga.
015:032 S skall jag, om Gud vill, med gldje komma till eder och vederkvicka mig tillsammans med eder.
015:033 Fridens Gud vare med eder alla. Amen. 016:001 Jag anbefaller t eder vr syster Febe, som r frsamlingstjnarinna i Kenkrea.
016:002 S mottagen d henne i Herren, ssom det hves de heliga, och bistn henne i allt vari hon kan behva eder; ty hon har sjlv varit ett std fr mnga och jmvl fr mig.
016:003 Hlsen Priska och Akvila, mina medarbetare i Kristus Jesus. 016:004 De hava ju vgat sitt liv fr mig; och icke allenast jag tackar dem drfr, utan ocks alla hednafrsamlingar. 016:005 Hlsen ock den frsamling som kommer tillhopa i deras hus. Hlsen Epenetus, min lskade broder, som r frstlingen av dem som i provinsen Asien hava kommit till Kristus. 016:006 Hlsen Maria, som har arbetat s mycket fr eder. 016:007 Hlsen Andronikus och Junias, mina landsmn och medfngar, som hava ett s gott anseende bland apostlarna, och som lngre n jag hava varit i Kristus.
016:008 Hlsen Ampliatus, min lskade broder i Herren. 016:009 Hlsen Urbanus, vr medarbetare i Kristus, och Stakys, min lskade broder.
016:010 Hlsen Apelles, den i Kristus beprvade. Hlsen dem som hra till Aristobulus’ hus.
016:011 Hlsen Herodion, min landsman. Hlsen dem av Narcissus’ hus, som ro i Herren.
016:012 Hlsen Tryfena och Tryfosa, som arbeta i Herren. Hlsen Persis, den lskade systern, som har s mycket arbetat i Herren. 016:013 Hlsen Rufus, den i Herren utvalde, och hans moder, som ocks fr mig har varit en moder.
016:014 Hlsen Asynkritus, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och de brder som ro tillsammans med dem.
016:015 Hlsen Filologus och Julia, Nereus och hans syster och Olympas och alla de heliga som ro tillsammans med dem. 016:016 Hlsen varandra med en helig kyss. Alla Kristi frsamlingar hlsa eder.
016:017 Men jag frmanar eder, mina brder, att hava akt p dem som vlla tvedrkt och kunna bliva eder till fall, i strid med den lra som I haven inhmtat; dragen eder ifrn dem. 016:018 Ty sdana tjna icke vr Herre Kristus, utan sin egen buk; och genom sina milda ord och sitt fagra tal bedraga de oskyldiga mnniskors hjrtan.
016:019 Eder lydnad r ju knd av alla. ver eder glder jag mig drfr; men jag skulle nska att I voren visa i frga om det goda, och menlsa i frga om det onda.
016:020 Och fridens Gud skall snart lta Satan bliva krossad under edra ftter.
Vr Herres, Jesu Kristi, nd vare med eder.
016:021 Timoteus, min medarbetare, hlsar eder: s gra ock Lucius och Jason och Sosipater, mina landsmn.
016:022 Jag, Tertius, som har nedskrivit detta brev, hlsar eder i Herren.
016:023 Gajus, min och hela frsamlingens vrd, hlsar eder. Erastus, stadens kamrerare, och brodern Kvartus hlsar eder. 016:024
016:025 Men honom som frmr styrka eder, enligt det evangelium jag frkunnar och min predikan om Jesus Kristus, ja, enligt den nu avsljade hemlighet som frut under evrdliga tider har varit outtalad,
016:026 men som nu har blivit uppenbarad och, enligt den eviga Gudens befallning, blivit, med std av profetiska skrifter, kungjord bland alla hedningar, fr att bland dem upprtta trons lydnad — 016:027 honom, den ende vise Guden, tillhr ran, genom Jesus Kristus, i evigheternas evigheter. Amen.
Book 46 Frsta Korinterna (1 Kor.)
001:001 Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, s ock brodern Sostenes,
001:002 hlsar den Guds frsamling som finnes i Korint, de i Kristus Jesus helgade, dem som ro kallade och heliga, jmte alla andra som kalla vr Herres, Jesu Kristi, namn, p alla orter dr de eller vi bo.
001:003 Nd vare med eder och frid ifrn Gud, vr Fader, och Herren Jesus Kristus.
001:004 Jag tackar Gud alltid fr eder skull, fr den Guds nd som har blivit eder given i Kristus Jesus,
001:005 att I haven i honom blivit rikligen begvade i alla stycken, i frga om allt vad tal och kunskap heter. 001:006 S har ju ock vittnesbrdet om Kristus blivit befst hos eder, 001:007 s att I icke stn tillbaka i frga om ngon ndegva, medan I vnten p vr Herres, Jesu Kristi, uppenbarelse. 001:008 Han skall ock gra eder stndaktiga intill nden, s att I ren ostraffliga p vr Herres, Jesu Kristi, dag. 001:009 Gud r trofast, han genom vilken I haven blivit kallade till gemenskap med hans Son, Jesus Kristus, vr Herre.
001:010 Men jag frmanar eder, mina brder, vid vr Herres, Jesu Kristi, namn, att alla vara eniga i edert tal och att icke lta sndringar finnas bland eder, utan hlla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tnkestt.
001:011 Det har nmligen av Kloes husfolk blivit mig berttat om eder, mina brder, att tvister hava uppsttt bland eder. 001:012 Hrmed menar jag att bland eder den ene sger: ½Jag hller mig till Paulus½, den andre: ½Jag hller mig till Apollos½, en annan: ½Jag hller mig till Cefas½, ter en annan: ½Jag hller mig till Kristus.½ —
001:013 r d Kristus delad? Icke blev vl Paulus korsfst fr eder? Och icke bleven I vl dpta i Paulus’ namn? 001:014 Jag tackar Gud fr att jag icke har dpt ngon bland eder utom Krispus och Gajus,
001:015 s att ingen kan sga att I haven blivit dpta i mitt namn. 001:016 Dock, jag har dpt ocks Stefanas’ husfolk; om jag eljest har dpt ngon vet jag icke.
001:017 Ty Kristus har icke snt mig till att dpa, utan till att frkunna evangelium, och detta icke med en visdom som bestr i ord, fr att Kristi kors icke skall bervas sin kraft. 001:018 Ty talet om korset r visserligen en drskap fr dem som g frlorade, men fr oss som bliva frlsta r det en Guds kraft. 001:019 Det r ju skrivet:
½Jag skall gra de visas vishet om intet, och de frstndigas frstnd skall jag sl ned.½
001:020 Ja, var ro de visa? Var ro de skriftlrda? Var ro denna tidslders klyftiga mn? Har icke Gud gjort denna vrldens visdom till drskap?
001:021 Jo, eftersom vrlden icke genom sin visdom lrde knna Gud i hans visdom, behagade det Gud att genom den drskap han lt predikas frlsa dem som tro.
001:022 Ty judarna begra tecken, och grekerna stunda visdom, 001:023 vi ter predika en korsfst Kristus, en som fr judarna r en sttesten och fr hedningarna en drskap, 001:024 men som fr de kallade, vare sig judar eller greker, r en Kristus som r Guds kraft och Guds visdom. 001:025 Ty Guds drskap r visare n mnniskor, och Guds svaghet r starkare n mnniskor.
001:026 Ty betnken, mina brder, huru det var vid eder kallelse: icke mnga som voro visa efter kttet blevo kallade, icke mnga mktiga, icke mnga av frnmlig slkt. 001:027 Men det som fr vrlden var draktigt, det utvalde Gud, fr att han skulle lta de visa komma p skam.
001:028 Och det som i vrlden var svagt, det utvalde Gud, fr att han skulle lta det starka komma p skam. Och det som i vrlden var ringa och fraktat, det utvalde Gud — ja, det som ingenting var — fr att han skulle gra det till intet, som ngonting var. 001:029 Ty han ville icke att ngot ktt skulle kunna bermma sig infr Gud.
001:030 Men hans verk r det, att I ren i Kristus Jesus, som fr oss har blivit till visdom frn Gud, till rttfrdighet och helgelse och till frlossning,
001:031 fr att s skall ske, som det r skrivet: ½Den som vill bermma sig, han bermme sig av Herren.½
002:001 Nr jag kom till eder, mina brder, var det ocks icke med hga ord eller hg visdom som jag kom och frambar fr eder Guds vittnesbrd.
002:002 Ty jag hade beslutit mig fr, att medan jag var bland eder icke veta om ngot annat n Jesus Kristus, och honom ssom korsfst. 002:003 Och jag upptrdde hos eder i svaghet och med fruktan och mycken bvan.
002:004 Och mitt tal och min predikan framstlldes icke med vertalande visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft; 002:005 ty eder tro skulle icke vara grundad p mnniskors visdom, utan p Guds kraft.
002:006 Visdom tala vi dock bland dem som ro fullmogna, men en visdom som icke tillhr denna tidslder eller denna tidslders mktige, vilkas makt bliver till intet.
002:007 Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den frdolda, om vilken Gud, redan fre tidsldrarnas begynnelse, har bestmt att den skall bliva oss till hrlighet,
002:008 och som ingen av denna tidslders mktige har knt; ty om de hade knt den, s hade de icke korsfst hrlighetens Herre. 002:009 Vi tala — ssom det heter i skriften — ½vad intet ga har sett och intet ra har hrt, och vad ingen mnniskas hjrta har kunnat tnka, vad Gud har berett t dem som lska honom½. 002:010 Ty fr oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet. 002:011 Ty vilken mnniska vet vad som r i en mnniska, utom den mnniskans egen ande? Likas knner ingen vad som r i Gud, utom Guds Ande.
002:012 Men vi hava icke ftt vrldens ande, utan den Ande som r av Gud, fr att vi skola veta vad som har blivit oss sknkt av Gud.
002:013 Om detta tala vi ock, icke med sdana ord som mnsklig visdom lr oss, utan med sdana ord som Anden lr oss; vi hava ju att tyda andliga ting fr andliga mnniskor. 002:014 Men en ½sjlisk½ mnniska tager icke emot vad som hr Guds Ande till. Det r henne en drskap, och hon kan icke frst det, ty det mste utgrundas p ett andligt stt. 002:015 Den andliga mnniskan ter kan utgrunda allt, men sjlv kan hon icke utgrundas av ngon.
002:016 Ty
½vem har lrt knna Herrens sinne, s att han skulle kunna undervisa honom?½ Men vi hava Kristi sinne.
003:001 Och jag kunde icke tala till eder, mina brder, ssom till andliga mnniskor, utan mste tala ssom till mnniskor av kttslig natur, ssom till dem som nnu ro barn i Kristus. 003:002 Mjlk gav jag eder att dricka; fast fda gav jag eder icke, ty det frdrogen I d nnu icke. Ja, icke ens nu frdragen I det, 003:003 eftersom I nnu haven ett kttsligt sinne. Ty om avund och kiv finnes bland eder, haven I icke d ett kttsligt sinne, och vandren I icke d p vanligt mnniskostt? 003:004 Nr den ene sger: ½Jag hller mig till Paulus½ och den andre: ½Jag hller mig till Apollos½, ren I icke d lika hopen av mnniskor?
003:005 Vad r d Apollos? Vad r Paulus? Allenast tjnare, genom vilka I haven kommit till tro; och de ro det i mn av vad Herren har beskrt t var och en av dem.
003:006 Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav vxten. 003:007 Allts kommer det icke an p den som planterar, ej heller p den som vattnar, utan p Gud, som giver vxten. 003:008 Den som planterar och den som vattnar — den ene r ssom den andre, dock s, att var och en skall f sin srskilda ln efter sitt srskilda arbete.
003:009 Ty vi ro Guds medarbetare; I ren ett Guds kerflt, en Guds byggnad.
003:010 Efter den Guds nd som blev mig given lade jag grunden ssom en frfaren byggmstare, och en annan bygger nu vidare drp. Men var och en m se till, huru han bygger drp. 003:011 Ty en annan grund kan ingen lgga, n den som r lagd, nmligen Jesus Kristus;
003:012 men om ngon bygger p den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med tr, h och str,
003:013 s skall det en gng visa sig huru det r med vars och ens verk. ½Den dagen½ skall gra det kunnigt; ty den skall uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk r, det skall elden prva.
003:014 Om det byggnadsverk, som ngon har uppfrt p den grunden, bliver bestndande, s skall han undf ln; 003:015 men om hans verk brnnes upp, s skall han g miste om lnen. Sjlv skall han dock bliva frlst, men ssom igenom eld.
003:016 Veten I icke att I ren ett Guds tempel och att Guds Ande bor i eder?
003:017 Om nu ngon frdrvar Guds tempel, s skall Gud frdrva honom; ty Guds tempel r heligt, och det templet ren I.
003:018 Ingen bedrage sig sjlv. Om ngon bland eder menar sig vara vis genom denna tidslders visdom, s blive han en dre, fr att han skall kunna bliva vis.
003:019 Ty denna vrldens visdom r drskap infr Gud. Det r ju skrivet:
½Han fngar de visa i deras klokskap½; 003:020 s ock:
½Herren knner
de visas tankar,
han vet att de ro ffngliga.½
003:021 S bermme sig d ingen av mnniskor. Allt hr ju eder till; 003:022 det m vara Paulus eller Apollos eller Cefas eller hela vrlden, det m vara liv eller dd, vad som nu r, eller vad som skall komma, alltsammans hr eder till.
003:023 Men I hren Kristus till, och Kristus hr Gud till.
004:001 Ssom Kristi tjnare och ssom frvaltare av Guds hemligheter, s m man anse oss.
004:002 Vad man nu drutver sker hos frvaltare r att en sdan m befinnas vara trogen.
004:003 Fr mig betyder det likvl fga att I — eller verhuvud ngon mnsklig domstol — stten eder till doms ver mig. Ja, jag vill icke ens stta mig till doms ver mig sjlv. 004:004 Ty vl vet jag intet med mig, men drigenom r jag icke rttfrdigad; det r Herren som sitter till doms ver mig. 004:005 Dmen drfr icke frrn tid r, icke frrn Herren kommer, han som skall draga fram i ljuset vad som r frdolt i mrker och uppenbara alla hjrtans rdslag. Och d skall var och en undf av Gud den bermmelse som honom tillkommer.
004:006 Detta, mina brder, har jag nu fr eder skull s framstllt, som gllde det mig och Apollos; ty jag vill att I skolen i frga om oss lra eder detta: ½Icke utver vad skrivet r.½ Jag vill icke att I skolen st emot varandra, uppblsta var och en ver sin lrare.
004:007 Vem sger d att du har ngot fretrde? Och vad ger du, som du icke har ftt dig givet? Men har du nu ftt dig givet vad du har, huru kan du d bermma dig, ssom om du icke hade ftt det dig givet?
004:008 I ren kantnka redan mtta, I haven redan blivit rika; oss frutan haven I blivit sannskyldiga konungar! Ja, jag skulle nska att I verkligen haden blivit konungar, s att vi kunde f bliva edra medkonungar.
004:009 Mig tyckes nmligen att Gud har stllt oss apostlar hr ssom de ringaste bland alla, ssom livdmda mn; ett skdespel hava vi ju blivit fr vrlden, fr bde nglar och mnniskor. 004:010 Vi ro drar fr Kristi skull, men I ren kloka i Kristus; vi ro svaga, men I ren starka; I ren rade, men vi ro fraktade.
004:011 nnu i denna stund lida vi bde hunger och trst, vi mste g nakna, vi f uppbra hugg och slag, vi hava intet stadigt hemvist,
004:012 vi mste mda oss och arbeta med vra hnder. Vi bliva smdade och vlsigna likvl; vi lida frfljelse och hrda dock ut; 004:013 man talar illa om oss, men vi tala goda ord. Vi hava blivit ssom vrldens avskum, ssom var mans avskrap, och vi ro s nnu alltjmt.
004:014 Detta skriver jag, icke fr att komma eder att blygas, utan ssom en frmaning till mina lskade barn. 004:015 Ty om I n haden tio tusen uppfostrare i Kristus, s haven I dock icke mnga fder; det var ju jag som i Kristus Jesus genom evangelium fdde eder till liv.
004:016 Drfr frmanar jag eder: Bliven mina efterfljare.
004:017 Just fr denna saks skull snder jag nu till eder Timoteus, min lskade och trogne son i Herren; han skall pminna eder om huru jag gr till vga i Kristus, i enlighet med den lra jag frkunnar allestdes, i alla frsamlingar. 004:018 Nu r det vl s, att somliga hava blivit uppblsta, under frmenande att jag icke skulle komma till eder. 004:019 Men om Herren s vill, skall jag snart komma till eder; och d skall jag lra knna, icke dessa uppblsta mnniskors ord, utan deras kraft.
004:020 Ty Guds rike bestr icke i ord, utan i kraft. 004:021 Vilketdera viljen I nu: skall jag komma till eder med ris eller i krlek och saktmods ande?
005:001 Det frljudes svl att verhuvud otukt bedrives bland eder, som ock att sdan otukt frekommer, som man icke ens finner bland hedningarna, nmligen att en son har sin faders hustru. 005:002 Och nd ren I uppblsta och haven icke fastmer blivit uppfyllda av sdan sorg, att I haven drivit ut ur eder krets den som har gjort detta.
005:003 Jag, som vl till kroppen r frnvarande, men till anden nrvarande, har fr min del redan, ssom vore jag nrvarande, fllt domen ver den som har frvat en sdan ogrning: 005:004 i Herren Jesu namn skola vi komma tillsammans, I och min ande,