The Bible, in Swedish, both Testaments (page 23)

077:002 Jag vill h”ja min r”st till Gud och ropa; jag vill h”ja min r”st till Gud,
f”r att han m† lyssna till mig. 077:003 P† min n”ds dag s”ker jag Herren; min hand „r utstr„ckt om natten
och f”rtr”ttas icke;
min sj„l vill icke l†ta tr”sta sig. 077:004 Jag vill t„nka p† Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande f”rsm„ktar. Sela.

077:005 Mina ”gonlock h†ller du ”ppna; jag „r full av oro och kan icke tala.
077:006 Jag t„nker p† forntidens dagar, p† †r som l„ngesedan hava g†tt.
077:007 Jag vill om natten komma ih†g mitt str„ngaspel; i mitt hj„rta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.

077:008 Skall d† Herren f”rkasta evinnerligen och ingen n†d mer bevisa?
077:009 Žr det d† ute med hans godhet f”r best„ndigt, har hans ord blivit till intet f”r alla tider? 077:010 Har Gud f”rg„tit att vara n†dig eller i vrede tillslutit sin barmh„rtighet? Sela.

077:011 Jag svarar: Nej, detta „r min pl†gas tid, den H”gstes h”gra hand „r ej s†som f”rr. 077:012 Jag vill prisa HERRENS g„rningar, ja, jag vill t„nka p† dina fordomtima under; 077:013 jag vill begrunda alla dina g„rningar och eftersinna dina verk.

077:014 Gud, i helighet g†r din v„g; vem „r en gud s† stor som Gud?
077:015 Du „r Gud, en Gud som g”r under; du har uppenbarat din makt bland folken. 077:016 Med v„ldig arm f”rlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. Sela.

077:017 Vattnen s†go dig, och Gud,
vattnen s†go dig och v†ndades,
sj„lva djupen darrade.
077:018 Molnen g”to ut str”mmar av vatten, skyarna l„to h”ra sin r”st,
och dina pilar foro omkring.
077:019 Ditt dunder lj”d i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets,
jorden darrade och b„vade.
077:020 Genom havet gick din v„g,
din stig genom stora vatten,
och dina fotsp†r fann man icke.
077:021 S† f”rde du ditt folk s†som en hjord genom Moses och Arons hand.
078:001 En s†ng av Asaf.

Lyssna, mitt folk, till min undervisning; b”jen edra ”ron till min muns ord.
078:002 Jag vill ”ppna min mun till l„rorikt tal, uppenbara f”rborgade ting ifr†n fordom. 078:003 Vad vi hava h”rt och k„nna,
och vad v†ra f„der hava f”rt„ljt f”r oss, 078:004 det vilja vi icke d”lja f”r deras barn; f”r ett kommande sl„kte vilja vi f”rt„lja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.

078:005 Ty han uppr„ttade ett vittnesb”rd i Jakob och stiftade en lag i Israel;
han p†bj”d den f”r v†ra f„der,
och de skulle kung”ra den f”r sina barn. 078:006 S† skulle det bliva kunnigt f”r ett kommande sl„kte, f”r barn som en g†ng skulle f”das,
och dessa skulle st† upp och f”rt„lja det f”r sina barn.

078:007 D† skulle de s„tta sitt hopp till Gud och icke f”rg„ta Guds verk,
utan taga hans bud i akt.
078:008 Och de skulle icke bliva, s†som deras f„der, ett genstr„vigt och upproriskt sl„kte, ett sl„kte som icke h”ll sitt hj„rta st†ndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.

078:009 Efraims barn, v„lbev„pnade b†gskyttar, v„nde om p† stridens dag.
078:010 De h”llo icke Guds f”rbund, och efter hans lag ville de ej vandra. 078:011 De gl”mde hans g„rningar
och de under han hade l†tit dem se.

078:012 Ja, inf”r deras f„der hade han gjort under, i Egyptens land, p† Soans mark.
078:013 Han kl”v havet och l„t dem g† d„rigenom och l„t vattnet st† s†som en h”g.
078:014 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
078:015 Han kl”v s”nder klippor i ”knen och gav dem rikligen att dricka, s†som ur v„ldiga hav. 078:016 Rinnande b„ckar l„t han framg† ur klippan och vatten flyta ned s†som str”mmar.

078:017 Likv„l syndade de allt framgent mot honom och voro genstr„viga mot den H”gste, i ”knen. 078:018 De frestade Gud i sina hj„rtan, i det de beg„rde mat f”r sin lystnad.
078:019 Och de talade mot Gud, de sade: ½Kan v„l Gud
duka ett bord i ”knen?
078:020 Se, visst slog han klippan, s† att vatten fl”dade
och b„ckar str”mmade fram,
men kan han ock giva br”d
eller skaffa k”tt †t sitt folk?½

078:021 S† f”rgrymmades d† HERREN, n„r han h”rde det; och eld uppt„ndes i Jakob,
jag, vrede kom ”ver Israel,
078:022 eftersom de icke trodde p† Gud och ej f”rtr”stade p† hans fr„lsning.

078:023 Och han gav befallning †t skyarna i h”jden och ”ppnade himmelens d”rrar;
078:024 han l„t manna regna ”ver dem till f”da, och korn fr†n himmelen gav han dem.
078:025 Žnglabr”d fingo m„nniskor „ta; han s„nde dem mat till fyllest.

078:026 Han l„t ”stanvinden fara ut p† himmelen, och genom sin makt f”rde han sunnanvinden fram. 078:027 Och han l„t k”tt regna ”ver dem s†som stoft, bevingade f†glar s†som havets sand;
078:028 han l„t det falla ned i sitt l„ger, runt omkring sin boning.

078:029 D† †to de och blevo ”verm„tta; han l„t dem f† vad de hade lystnad efter. 078:030 Men „nnu hade de icke stillat sin lystnad, „nnu var maten i deras mun,
078:031 d† kom Guds vrede ”ver dem; han s„nde d”d bland deras ypperste
och slog ned Israels unga m„n.

078:032 Likv„l syndade de alltj„mt
och trodde icke p† hans under.
078:033 D† l„t han deras dagar f”rsvinna i f”rg„ngelse och deras †r i pl”tslig underg†ng.

078:034 N„r han dr„pte folket, fr†gade de efter honom och v„nde om och s”kte Gud.
078:035 De t„nkte d† p† att Gud var deras klippa, och att Gud den H”gste var deras f”rlossare; 078:036 och de talade inst„llsamt f”r honom med sin mun och skrymtade f”r honom med sin tunga. 078:037 Men deras hj„rtan h”llo sig icke st†ndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans f”rbund.

078:038 Dock, han „r barmh„rtig, han f”rl†ter missg„rning, och han vill icke f”rd„rva.
D„rf”r avv„nde han ofta sin vrede och l„t ej hela sin f”rt”rnelse bryta fram. 078:039 Ty han t„nkte d„rp† att de voro k”tt, en vind som far bort och icke kommer †ter.

078:040 Huru ofta voro de ej genstr„viga mot honom i ”knen och bedr”vade honom i ”demarken!
078:041 Ja, de frestade Gud allt framgent och f”rt”rnade Israels Helige.
078:042 De bet„nkte icke vad hans hand hade utr„ttat p† den tid d† han f”rlossade dem fr†n ov„nnen, 078:043 d† han gjorde sina tecken i Egypten och sina under p† Soans mark.

078:044 D„r f”rvandlade han deras str”mmar till blod, s† att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten; 078:045 han s„nde bland dem flugsv„rmar, som †to dem, och paddor, som voro dem till f”rd„rv.

078:046 Han gav deras gr”da †t gr„smaskar och deras arbetes frukt †t gr„shoppor; 078:047 han slog deras vintr„d med hagel och deras fikontr„d med hagelstenar;
078:048 han gav deras husdjur till pris †t hagel och deras boskap †t ljungeldar.

078:049 Han s„nde ”ver dem sin vredes gl”d, f”rgrymmelse och ogunst och n”d,
en skara av olycks„nglar.
078:050 Han gav fritt lopp †t sin vrede; han skonade icke deras sj„l fr†n d”den, utan gav deras liv till pris †t pesten. 078:051 Och han slog allt f”rstf”tt i Egypten, kraftens f”rstling i Hams hyddor.

078:052 Och han l„t sitt folk bryta upp s†som en f†rhjord och f”rde dem s†som en boskapshjord genom ”knen. 078:053 Han ledde dem s„kert, s† att de icke beh”vde frukta; men deras fiender ”vert„cktes av havet. 078:054 Och han l„t dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans h”gra hand hade f”rv„rvat. 078:055 Han f”rjagade hedningarna f”r dem och gav dem deras land till arvslott
och l„t Israels stammar bo i deras hyddor.

078:056 Men i sin genstr„vighet frestade de Gud den H”gste och h”llo icke hans vittnesb”rd;
078:057 de veko trol”st tillbaka, de s†som deras f„der, de v„nde om, lika en b†ge som sviker.
078:058 De f”rt”rnade honom med sina offerh”jder och retade honom genom sina bel„ten.

078:059 Gud f”rnam det och vart f”rgrymmad och f”rkastade Israel med harm.
078:060 Och han f”rsk”t sin boning i Silo, det t„lt han hade slagit upp bland m„nniskorna; 078:061 han gav sin makt i f†ngenskap
och sin „ra i fiendehand.

078:062 Ja, han gav sitt folk till pris †t sv„rdet, och p† sin arvedel f”rgrymmades han.
078:063 Deras unga m„n f”rt„rdes av eld, och deras jungfrur blevo utan bruds†ng. 078:064 Deras pr„ster f”llo f”r sv„rd,
och inga „nkor kunde h†lla klagogr†t.

078:065 D† vaknade Herren s†som ur en s”mn, han reste sig, lik en hj„lte som hade legat d”vad av vin. 078:066 Och han slog sina ov„nner tillbaka, evig sm„lek l„t han komma ”ver dem.
078:067 Han f”rkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.

078:068 Men han utvalde Juda stam,
Sions berg, som han „lskade.
078:069 Och han byggde sin helgedom h”g s†som himmelen, fast s†som jorden, som han har grundat f”r evigt. 078:070 Och han utvalde sin tj„nare David och tog honom ifr†n f†rhjordens f†llor.

078:071 Ja, ifr†n f†ren h„mtade han honom och satte honom till en herde f”r Jakob, sitt folk, och f”r Israel, sin arvedel.
078:072 Och han var deras herde med redligt hj„rta och ledde dem med f”rst†ndig hand.

079:001 En psalm av Asaf.

Gud, hedningarna hava fallit in i din arvedel, de hava orenat ditt heliga tempel,
de hava gjort Jerusalem till en stenhop. 079:002 De hava givit dina tj„nares kroppar till mat †t himmelens f†glar,
dina frommas k”tt †t markens djur. 079:003 De hava utgjutit deras blod s†som vatten, runt omkring Jerusalem,
och ingen fanns, som begrov dem.
079:004 Vi hava blivit till sm„lek f”r v†ra grannar, till spott och h†n f”r dem som bo omkring oss.

079:005 Huru l„nge, o HERRE,
skall du s† oavl†tligen vredgas, huru l„nge skall din nit„lskan
brinna s†som eld?
079:006 Utgjut din f”rt”rnelse
”ver hedningarna, som ej k„nna dig, och ”ver de riken
som icke †kalla ditt namn.
079:007 Ty de hava upp„tit Jakob,
och hans boning hava de f”r”tt.

079:008 T„nk ej, oss till men,
p† f”rf„dernas missg„rningar,
l†t din barmh„rtighet snarligen
komma oss till m”tes,
ty vi „ro i stort el„nde.
079:009 Hj„lp oss, du v†r fr„lsnings Gud, f”r ditt namns „ras skull;
r„dda oss och f”rl†t oss
v†ra synder f”r ditt namns skull.

079:010 Varf”r skulle hedningarna f† s„ga: ½Var „r nu deras Gud?½
L†t det inf”r v†ra ”gon
bliva kunnigt p† hedningarna
huru du h„mnas dina tj„nares
utgjutna blod.
079:011 L†t de f†ngnas klagan
komma inf”r ditt ansikte,
l†t efter din arms v„ldighet
d”dens barn bliva vid liv.
079:012 Och giv v†ra grannar sjufalt tillbaka i deras sk”te
den sm„delse varmed de hava
sm„dat dig, Herre.

079:013 Men vi som „ro ditt folk
och f†r i din hjord,
vi vilja tacka dig evinnerligen,
vi vilja f”rt„lja ditt lov
fr†n sl„kte till sl„kte.
080:001 F”r s†ngm„staren, efter ½Liljor½; ett vittnesb”rd; av Asaf; en psalm.

080:002 Lyssna, du Israels herde,
du som leder Josef s†som din hjord; du som tronar p† keruberna, tr„d fram i glans. 080:003 L†t din makt vakna upp
till att g† framf”r Efraim och Benjamin och Manasse, och kom till v†r fr„lsning.

080:004 Gud, uppr„tta oss,
och l†t ditt ansikte lysa, s† att vi varda fr„lsta.

080:005 HERRE Gud Sebaot,
huru l„nge skall du vredgas
vid ditt folks b”n?
080:006 Du har l†tit dem „ta t†rebr”d och givit dem t†rar att dricka i fullt m†tt. 080:007 Du g”r oss till ett tr„to„mne f”r v†ra grannar, och v†ra fiender bespotta oss.

080:008 Gud Sebaot, uppr„tta oss,
och l†t ditt ansikte lysa, s† att vi varda fr„lsta.

080:009 Ett vintr„d flyttade du fr†n Egypten, du f”rjagade hedningarna och planterade det. 080:010 Du r”jde rum f”r det,
och det slog r”tter
och uppfyllde landet.
080:011 Bergen blevo bet„ckta av dess skugga och Guds cedrar av dess rankor;
080:012 det utbredde sina revor „nda till havet och sina telningar intill floden.

080:013 Varf”r har du d† brutit ned dess h„gnad, s† att alla v„gfarande riva till sig d„rav? 080:014 Vildsvinet fr†n skogen frossar d„rp†, och djuren p† marken „ta d„rav.

080:015 Gud Sebaot, v„nd †ter,
sk†da ned fr†n himmelen och se h„rtill, och l†t dig v†rda om detta vintr„d.
080:016 Skydda tr„det som din h”gra hand har planterat, och den son som du har fostrat †t dig. 080:017 Det „r f”rbr„nt av eld och kringhugget; f”r ditt ansiktes n„pst f”rg†s de.
080:018 H†ll din hand ”ver din h”gra hands man, ”ver den m„nniskoson som du har fostrat †t dig. 080:019 D† skola vi icke vika ifr†n dig; beh†ll oss vid liv, s† skola vi †kalla ditt namn.

080:020 HERRE Gud Sebaot, uppr„tta oss; l†t ditt ansikte lysa, s† att vi varda fr„lsta. 081:001 F”r s†ngm„staren, till Gitt¡t; av Asaf.

081:002 H”jen gl„djerop till Gud, v†r starkhet, h”jen jubel till Jakobs Gud.
081:003 St„mmen upp lovs†ng och l†ten pukor ljuda, ljuvliga harpor tillsammans med psaltare. 081:004 St”ten i basun vid nym†naden,
vid fullm†nen, p† v†r h”gtidsdag.

081:005 Ty detta „r en stadga f”r Israel, en Jakobs Guds r„tt.
081:006 Det best„mde han till ett vittnesb”rd i Josef, n„r han drog ut mot Egyptens land.

Jag h”r ett tal som „r mig nytt:
081:007 ½Jag lyfte b”rdan fr†n hans skuldra, hans h„nder blevo fria ifr†n lastkorgen. 081:008 I n”den ropade du, och jag r„ddade dig; jag svarade dig, h”ljd i tord”n,
jag pr”vade dig vid Meribas vatten. Sela.

081:009 H”r, mitt folk, och l†t mig varna dig; Israel, o att du ville h”ra mig!
081:010 Hos dig skall icke finnas n†gon annan gud, och du skall ej tillbedja n†gon fr„mmande gud. 081:011 Jag „r HERREN, din Gud,
som har f”rt dig upp ur Egyptens land; l†t din mun vitt upp, s† att jag f†r uppfylla den.

081:012 Men mitt folk ville ej h”ra min r”st, och Israel var mig icke till viljes.
081:013 D† l„t jag dem g† i deras hj„rtans h†rdhet, det fingo vandra efter sina egna r†dslag.

081:014 O att mitt folk ville h”ra mig, och att Israel ville vandra p† mina v„gar! 081:015 D† skulle jag snart kuva deras fiender och v„nda min hand mot deras ov„nner.

081:016 De som hata HERREN skulle d† visa honom underd†nighet, och hans folks tid skulle vara evinnerligen. 081:017 Och han skulle bespisa det med b„sta vete; ja, med honung ur klippan skulle jag m„tta dig.½ 082:001 En psalm av Asaf.

Gud st†r i gudaf”rsamlingen,
mitt ibland gudarna h†ller han dom:

082:002 ½Huru l„nge skolen I d”ma or„tt och vara partiska f”r de ogudaktiga? Sela. 082:003 Skaffen den arme och faderl”se r„tt, given den betryckte och torftige r„ttvisa. 082:004 Befrien den arme och fattige,
r„dden honom fr†n de ogudaktigas hand.

082:005 Men de veta intet och hava intet f”rst†nd, de vandra i m”rker;
jordens alla grundvalar vackla.
082:006 Jag har v„l sagt att I „ren gudar och allasammans den H”gstes s”ner;
082:007 men I m†sten dock d”, s†som m„nniskor d”, och falla, likav„l som var furste faller.½

082:008 Ja, st† upp, o Gud;
h†ll dom ”ver jorden,
ty med arvsr„tt r†der du
”ver alla folk.

083:001 En s†ng, en psalm av Asaf.

083:002 Gud, var icke s† tyst,
tig icke och var icke s† stilla, o Gud. 083:003 Ty se, dina fiender larma,
och de som hata dig resa upp huvudet. 083:004 Mot ditt folk f”rehava de listiga anslag och r†dsl† mot dem som du beskyddar.
083:005 De s„ga: ½Kom, l†t oss utrota dem, s† att de ej mer „ro ett folk,
och s† att ingen mer t„nker
p† Israels namn.½

083:006 Ty endr„ktigt r†dsl† dem med varandra, de sluta mot dig ett f”rbund:
083:007 Edoms t„lt och ismaeliterna, Moab och hagariterna,
083:008 Gebal och Ammon och Amalek, filist‚erna tillika med dem som bo i Tyrus; 083:009 Assur har ock slutit sig till dem, han har l†nat sin arm †t Lots barn. Sela.

083:010 G”r med dem s†som du gjorde med Midjan, s†som med Sisera och Jabin vid Kisons b„ck, 083:011 dem som f”rgjordes vid En-Dor
och blevo till g”dning †t marken. 083:012 L†t det g† deras „dlingar
s†som det gick Oreb och Seeb,
och alla deras furstar
s†som det gick Seba och Salmunna, 083:013 eftersom de s„ga: ½Guds „ngder
vilja vi intaga †t oss.½

083:014 Min Gud, l†t dem bliva s†som virvlande l”v, s†som str† f”r vinden.
083:015 Lik en eld som f”rbr„nner skog och lik en l†ga som avsvedjar berg
083:016 f”rf”lje du dem med ditt ov„der, och f”rskr„cke du dem med din storm.
083:017 G”r deras ansikten fulla med skam, s† att de s”ka ditt namn, o HERRE.

083:018 Ja, m† de komma p† skam och f”rskr„ckas till evig tid, m† de f† blygas och f”rg†s.
083:019 Och m† de f”rnimma att du allena b„r namnet ½HERREN½,
den H”gste ”ver hela jorden.
084:001 F”r s†ngm„staren, till Gitt¡t; av Koras s”ner; en psalm.

084:002 Huru ljuvliga „ro icke dina boningar, HERRE Sebaot!
084:003 Min sj„l l„ngtar och tr„ngtar efter HERRENS g†rdar,
min sj„l och min kropp
jubla mot levande Gud.
084:004 Ty sparven har funnit ett hus och svalan ett bo †t sig,
d„r hon kan l„gga sina ungar:
dina altaren, HERRE Sebaot,
min konung och min Gud.

084:005 Saliga „ro de som bo i ditt hus; de lova dig best„ndigt. Sela.

084:006 Saliga „ro de m„nniskor
som i dig hava sin starkhet,
de vilkas h†g st†r till dina v„gar. 084:007 N„r de vandra genom T†redalen,
g”ra de den rik p† k„llor,
och h”stregnet h”ljer den med v„lsignelser. 084:008 De g† fr†n kraft till kraft;
s† tr„da de fram inf”r Gud p† Sion.

084:009 HERRE Gud Sebaot,
h”r min b”n,
lyssna, du Jakobs Gud. Sela.
084:010 Gud, v†r sk”ld, ser h„rtill, och akta p† din smordes ansikte.

084:011 Ty en dag i dina g†rdar „r b„ttre „n eljest tusen.
Jag vill hellre vakta d”rren
i min Guds hus
„n dv„ljas i de ogudaktigas hyddor. 084:012 Ty HERREN Gud
„r sol och sk”ld;
HERREN giver
n†d och „ra;
han v„grar icke dem n†got gott,
som vandra i ostrafflighet.
084:013 HERRE Sebaot,
salig „r den m„nniska
som f”rtr”star p† dig.

085:001 F”r s†ngm„staren; av Koras s”ner; en psalm.

085:002 HERRE, du var f”rr ditt land n†dig, du uppr„ttade †ter Jakobs hus.
085:003 Du f”rl„t ditt folks missg„rning, du ”verskylde all dess synd. Sela.
085:004 Du l„t all din f”rgrymmelse fara och v„nde dig ifr†n din vredes gl”d.

085:005 S† v„nd dig nu †ter till oss, du v†r fr„lsnings Gud, och upph”r med din f”rt”rnelse mot oss. 085:006 Vill du d† vredgas p† oss evinnerligen och l†ta din vrede vara fr†n sl„kte till sl„kte? 085:007 Vill du icke †ter giva oss liv, s† att ditt folk f†r gl„djas i dig?
085:008 HERRE, l†t oss se din n†d, och giv oss din fr„lsning.

085:009 Jag vill h”ra vad Gud, HERREN, talar: se, han talar frid till sitt folk
och till sina fromma;
m† de blott icke v„nda †ter till d†rskap. 085:010 Ja, hans fr„lsning „r n„ra dem som frukta honom, och s† skall „ra bo i v†rt land.
085:011 Godhet och trofasthet skola d„r m”tas, r„ttf„rdighet och frid kyssas;
085:012 trofasthet skall v„xa upp ur jorden och r„ttf„rdighet blicka ned fr†n himmelen. 085:013 HERREN skall giva oss vad gott „r, och v†rt land skall giva sin gr”da.
085:014 R„ttf„rdighet skall g† framf”r honom, den skall ock stadigt f”lja i hans sp†r. 086:001 En b”n av David.

HERRE, b”j till mig ditt ”ra
och svara mig,
ty jag „r betryckt och fattig.
086:002 Bevara min sj„l,
ty jag „r from;
du min Gud,
fr„ls din tj„nare,
som f”rtr”star p† dig.
086:003 Var mig n†dig, o Herre,
ty hela dagen
ropar jag till dig.
086:004 Gl„d din tj„nares sj„l,
ty till dig, Herre,
upplyfter jag min sj„l.
086:005 Ty du, o Herre,
„r god och f”rl†tande
och stor i n†d mot alla
som †kalla dig.
086:006 Lyssna, HERRE, till mitt bedjande, och akta p† mina b”ners ljud.
086:007 P† min n”ds dag †kallar jag dig, ty du skall svara mig.

086:008 Ingen „r dig lik bland gudarna, Herre, och intet „r s†som dina verk.
086:009 Hedningarna, som du har gjort, skola alla komma
och tillbedja inf”r dig, Herre, och skola „ra ditt namn.
086:010 Ty du „r stor,
och du g”r stora under;
du allena „r Gud.

086:011 Visa mig, HERRE, din v„g;
jag vill vandra i din sanning.
Beh†ll mitt hj„rta vid det ena
att jag fruktar ditt namn.
086:012 D† vill jag tacka dig, Herre, min Gud, av allt mitt hj„rta
och „ra ditt namn evinnerligen;
086:013 ty din n†d „r stor ”ver mig, och du r„ddar min sj„l
ur d”dsrikets djup.

086:014 Gud, fr„cka m„nniskor
hava rest sig upp mot mig,
och v†ldsverkarnas hop
st†r efter mitt liv;
de hava icke dig f”r ”gonen.
086:015 Men du, Herre,
„r en barmh„rtig och n†dig Gud, l†ngmodig och stor
i mildhet och trofasthet.

086:016 V„nd dig till mig och var mig n†dig, giv †t din tj„nare din makt,
och fr„ls din tj„narinnas son.
086:017 G”r ett tecken med mig, s† att det g†r mig v„l; och m† de som hata mig se med blygd
att du, o HERRE,
hj„lper mig och tr”star mig.
087:001 Av Koras s”ner; en psalm, en s†ng.

Den stad han har grundat st†r p† de heliga bergen; 087:002 HERREN „lskar Sions portar
mest bland alla Jakobs boningar.
087:003 H„rliga ting „ro talade om dig, du Guds stad. Sela.

087:004 ½Rahab och Babel
skall jag n„mna bland mina bek„nnare; s† ock Filisteen och Tyrus och Kus,
dessa „ro f”dda d„r.½

087:005 Ja, om Sion skall det s„gas: ½Den ene som den andre „r f”dd d„rinne.½ Och han, den H”gste, skall h†lla det vid makt.

087:006 Ja, n„r HERREN tecknar upp folken, d† skall han r„kna s†:
½Dessa „ro f”dda d„r.½ Sela.
087:007 Och under s†ng och dans skall man s„ga: ½Alla mina k„llor „ro i dig.½
088:001 En s†ng, en psalm av Koras s”ner; f”r s†ngm„staren, till Mahalat-leann¢t; en s†ng av esraiten Heman.

088:002 HERRE, min fr„lsnings Gud,
dag och natt ropar jag inf”r dig. 088:003 L†t min b”n komma inf”r ditt ansikte, b”j ditt ”ra till mitt rop.

088:004 Ty min sj„l „r m„ttad med lidanden, och mitt liv har kommit n„ra d”dsriket. 088:005 Jag „r aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag „r s†som en man utan livskraft.
088:006 Jag „r ”vergiven bland de d”da, lik de slagna som ligga i graven,
dem p† vilka du icke mer t„nker,
och som „ro avskilda fr†n din hand. 088:007 Ja, du har s„nkt mig ned underst i graven, ned i m”rkret, ned i djupet.
088:008 Den vrede vilar tung p† mig, och alla dina b”ljors svall l†ter du g† ”ver mig. Sela.

088:009 Du har drivit mina f”rtrogna l†ngt bort ifr†n mig; du har gjort mig till en styggelse f”r dem; jag ligger f†ngen och kan icke komma ut. 088:010 Mitt ”ga f”rtvinar av lidande;
HERRE, jag †kallar dig dagligen,
jag utr„cker mina h„nder till dig.

088:011 G”r du v„l under f”r de d”da, eller kunna skuggorna st† upp och tacka dig? Sela. 088:012 F”rt„ljer man i graven om din n†d, i avgrunden om din trofasthet?
088:013 K„nner man i m”rkret dina under, och din r„ttf„rdighet i gl”mskans land?

088:014 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min b”n dig till m”tes. 088:015 Varf”r f”rkastar du, HERRE, min sj„l, varf”r d”ljer du ditt ansikte f”r mig?

088:016 Betryckt „r jag och d”ende allt ifr†n min ungdom; jag m†ste b„ra dina f”rskr„ckelser, s† att jag „r n„ra att f”rtvivla. 088:017 Din vredes l†gor g† ”ver mig,
dina fasor f”rg”ra mig.
088:018 De omgiva mig best„ndigt s†som vatten, de kringr„nna mig allasammans.
088:019 Du har drivit v„n och fr„nde l†ngt bort ifr†n mig; i mina f”rtrognas st„lle har jag nu m”rkret. 089:001 En s†ng av esraiten Etan.

089:002 Jag vill sjunga om HERRENS
n†deg„rningar evinnerligen;
jag vill l†ta min mun f”rkunna din trofasthet, fr†n sl„kte till sl„kte.
089:003 Ja, jag s„ger: F”r evig tid skall n†d byggas upp;
i himmelen, d„r bef„ster du
din trofasthet.

089:004 ½Jag har slutit ett f”rbund med min utvalde, med ed har jag lovat min tj„nare David: 089:005 ‘Jag skall bef„sta din s„d f”r evig tid och bygga din tron fr†n sl„kte till sl„kte.’½ Sela.

089:006 Av himlarna prisas
dina under, o HERRE,
och i de heligas f”rsamling
din trofasthet.
089:007 Ty vilken i skyn
kan liknas vid HERREN,
vilken bland Guds s”ner
kan aktas lik HERREN?

089:008 Ja, Gud „r mycket f”rskr„cklig i de heligas r†d
och fruktansv„rd ut”ver alla
som „ro omkring honom.
089:009 HERRE, h„rskarornas Gud,
vem „r dig lik?
Stark „r HERREN;
och din trofasthet „r runt omkring dig.

089:010 Du „r den som r†der
”ver havets uppror;
n„r dess b”ljor resa sig,
stillar du dem.
089:011 Du krossade Rahab,
s† att han l†g lik en slagen;
med din m„ktiga arm
f”rstr”dde du dina fiender.

089:012 Din „r himmelen,
din „r ock jorden;
du har grundat jordens krets
med allt vad d„rp† „r.
089:013 Norr och s”der,
dem har du skapat;
Tabor och Hermon
jubla i ditt namn.

089:014 Du har en arm
med hj„ltekraft,
m„ktig „r din hand,
h”g „r din h”gra hand.
089:015 R„ttf„rdighet och r„tt
„ro din trons f„ste,
n†d och sanning
st† inf”r ditt ansikte.

089:016 Saligt „r det folk
som vet vad jubel „r,
de som vandra, o HERRE,
i ditt ansiktes ljus.

089:017 I ditt namn fr”jda de sig alltid, och genom din r„ttf„rdighet upph”jas de.

089:018 Ty du „r deras starkhet och prydnad, och genom din n†d upph”jer du v†rt horn. 089:019 Ty han som „r v†r sk”ld tillh”r HERREN, v†r konung tillh”r Israels Helige.

089:020 P† den tiden talade du i en syn till dina fromma och sade:
½Jag har lagt hj„lp i en hj„ltes hans, jag har upph”jt en yngling ur folket.

089:021 Jag har funnit min tj„nare David och smort honom med min helig olja.
089:022 Min hand skall stadigt vara med honom, och min arm skall styrka honom.

089:023 Ingen fiende skall of”rt„nkt komma ”ver honom, och ingen or„ttf„rdig skall f”rtrycka honom; 089:024 nej, jag skall krossa hans ov„nner framf”r honom, och jag skall hems”ka dem som hata honom.

089:025 Min trofasthet och min n†d skola vara med honom, och i mitt namn skall hans horn varda upph”jt. 089:026 Jag skall l„gga havet under hans hand och str”mmarna under hans h”gra hand.

089:027 Han skall kalla mig s†: ‘Du min fader, min Gud och min fr„lsnings klippa.’
089:028 Ja, jag skall g”ra honom till den f”rstf”dde, till den h”gste bland konungarna p† jorden.

089:029 Jag skall bevara min n†d †t honom evinnerligen, och mitt f”rbund med honom skall f”rbliva fast. 089:030 Jag skall l†ta hans s„d best† till evig tid, och hans tron, s† l„nge himmelen varar.

089:031 Om hans barn ”vergiva min lag och icke vandra efter mina r„tter,
089:032 om de bryta mot mina stadgar och icke h†lla mina bud,
089:033 d† skall jag v„l hems”ka deras ”vertr„delse med ris och deras missg„rning med pl†gor,
089:034 men min n†d skall jag ej taga ifr†n honom, och jag skall icke svika i trofasthet.

089:035 Jag skall icke bryta mitt f”rbund, och vad mina l„ppar hava talat skall jag ej f”r„ndra. 089:036 En g†ng har jag svurit det vid min helighet, och mitt l”fte till David skall jag icke bryta.

089:037 Hans s„d skall f”rbliva evinnerligen och hans tron inf”r mig s† l„nge som solen; 089:038 s†som m†nen skall den best† evinnerligen. Och trofast „r vittnet i skyn.½ Sela.

089:039 Men nu har du f”rkastat och f”rskjutit din smorde och handlat i vrede mot honom.
089:040 Du har uppl”st f”rbundet med din tj„nare, du har osk„rat hans krona
och kastat den ned till jorden.

089:041 Du har brutit ned alla hans murar, du har gjort hans f„sten till spillror. 089:042 Alla som g† v„gen fram plundra honom, han har blivit till sm„lek f”r sina grannar.

089:043 Du har upph”jt hans ov„nners h”gra hand och berett alla hans fiender gl„dje.
089:044 Ja, du har l†tit hans sv„rdsegg vika tillbaka och icke h†llit honom uppe i striden.

089:045 Du har gjort slut p† hans glans och slagit hans tron till jorden.
089:046 Du har f”rkortat hans ungdoms dagar, du har h”ljt honom med skam. Sela.

089:047 Huru l„nge, o HERRE,
skall du s† alldeles f”rd”lja dig? Huru l„nge skall din vrede
brinna s†som eld?
089:048 T„nk p† huru kort
mitt liv varar,
och huru f”rg„ngliga du har skapat alla m„nniskors barn.

089:049 Ty vilken „r den man som f†r leva och undg†r att se d”den?
Vem r„ddar din sj„l
fr†n d”dsrikets v†ld? Sela.
089:050 Herre, var „ro
din forna n†deg„rningar,
vad du lovade David med ed
i din trofasthet.

089:051 T„nk, Herre,
p† dina tj„nares sm„lek,
p† vad jag m†ste f”rdraga
av alla de m†nga folken;
089:052 t„nk p† huru dina fiender
sm„da, o HERRE,
huru de sm„da
din smordes fotsp†r.
—-

089:053 Lovad vare HERREN evinnerligen! Amen, Amen. Fj„rde boken

090:001 En b”n av gudsmannen Mose.

Herre, du har varit v†r tillflykt fr†n sl„kte till sl„kte. 090:002 F”rr„n bergen blevo till
och du frambragte jorden och v„rlden, ja, fr†n evighet till evighet
„r du, o Gud.

090:003 Du l†ter m„nniskorna v„nda †ter till stoft, du s„ger: ½V„nden †ter, I m„nniskors barn.½ 090:004 Ty tusen †r „ro i dina ”gon
s†som den dag som f”rgick i g†r;
ja, de „ro s†som en nattv„kt.

090:005 Du sk”ljer dem bort; de „ro s†som en s”mn. Om morgonen likna de gr„set som frodas; 090:006 det blomstrar upp och frodas om morgonen, men om aftonen torkar det bort och f”rvissnar.

090:007 Ty vi f”rg†s genom din vrede, och genom din f”rt”rnelse ryckas vi pl”tsligt bort. 090:008 Du st„ller v†ra missg„rningar inf”r dig, v†ra f”rborgade synder i ditt ansiktes ljus.

090:009 Ja, alla v†ra dagar f”rsvinna genom din f”rgrymmelse, vi lykta v†ra †r s†som en suck.
090:010 V†rt liv varar sjuttio †r
eller †ttio †r, om det bliver l†ngt; och n„r det „r som b„st, „r det m”da och f†f„nglighet, ty det g†r snart f”rbi, likasom fl”ge vi bort.

090:011 Vem besinnar din vredes makt och din f”rgrymmelse, s† att han fruktar dig? 090:012 L„r oss bet„nka huru f† v†ra dagar „ro, f”r att vi m† undf† visa hj„rtan.

090:013 HERRE, v„nd †ter. Huru l„nge dr”jer du? F”rbarma dig ”ver dina tj„nare.
090:014 M„tta oss med din n†d, n„r morgonen gryr, s† att vi f† jubla och vara glada i alla v†ra livsdagar.

090:015 Giv oss gl„dje s† m†nga dagar som du har pl†gat oss, s† m†nga †r som vi hava lidit olycka.
090:016 L†t dina g„rningar uppenbaras f”r dina tj„nare och din h„rlighet ”ver deras barn.

090:017 Och HERRENS, v†r Guds, ljuvlighet komme ”ver oss.
M† du fr„mja f”r oss
v†ra h„nders verk;
ja, v†ra h„nders verk fr„mje du.
091:001 Den som sitter under den H”gstes besk„rm och vilar under den Allsm„ktiges skugga, 091:002 han s„ger: ½I HERREN har jag min tillflykt och min borg, min Gud, p† vilken jag f”rtr”star.½

091:003 Ja, han skall r„dda dig ifr†n f†gelf„ngarens snara och ifr†n pesten, som f”rd„rvar.
091:004 Med sina fj„drar skall han bet„cka dig, och under hans vingar skall du finna tillflykt; hans trofasthet „r sk”ld och sk„rm.

091:005 Du skall icke beh”va frukta nattens fasor, icke pilen, som flyger om dagen,
091:006 icke pesten, som g†r fram i m”rkret, eller farsoten, som ”del„gger vid middagens ljus.

091:007 Om ock tusen falla vid din sida, ja, tio tusen vid din h”gra sida,
s† skall det dock icke drabba dig. 091:008 Dina ”gon skola blott sk†da d„rp† med lust, och du skall se de ogudaktigas l”n.
091:009 Ty du har sagt: ½Du, HERRE, „r mitt skygd½, och du har gjort den H”gste till din tillflykt.

091:010 Ingen olycka skall vederfaras dig, och ingen pl†ga skall nalkas din hydda. 091:011 Ty han skall giva sina „nglar befallning om dig, att de skola bevara dig p† alla dina v„gar. 091:012 De skola b„ra dig p† h„nderna,
s† att du icke st”ter din fot mot n†gon sten. 091:013 ™ver lejon och huggormar skall du g† fram, du skall trampa ned unga lejon och drakar.

091:014 ½Han h†ller sig intill mig, d„rf”r skall jag befria honom; jag skall beskydda honom, d„rf”r att han k„nner mitt namn. 091:015 Han †kallar mig, och jag skall svara honom; jag „r med honom i n”den,
jag skall r„dda honom och l†ta honom komma till „ra. 091:016 Jag skall m„tta honom med l†ngt liv och l†ta honom se min fr„lsning.½
092:001 En psalm, en s†ng f”r sabbatsdagen.

092:002 Det „r gott att tacka HERREN och att lovsjunga ditt namn, du den H”gste, 092:003 att om morgonen f”rkunna din n†d, och n„r natten har kommit din trofasthet, 092:004 med tiostr„ngat instrument och psaltare, med spel p† harpa.

092:005 Ty du gl„der mig, HERRE, med dina g„rningar; jag vill jubla ”ver dina h„nders verk. 092:006 Huru stora „ro icke dina verk, o HERRE! Ja, ”verm†ttan djupa „ro dina tankar.
092:007 En of”rnuftig man besinnar det ej, och en d†re f”rst†r icke s†dant.

092:008 Om ock de ogudaktiga gr”nska s†som gr„s och og„rningsm„nnen blomstra allasammans, s† sker det till f”rd„rv f”r evig tid. 092:009 Men du, HERRE, „r h”g evinnerligen. 092:010 Ty se, dina fiender, HERRE,
se, dina fiender f”rg†s,
alla og„rningsm„nnen bliva f”rstr”dda.

092:011 Men mitt horn g”r du h”gt s†som vildoxens; jag varder ”vergjuten med frisk olja.
092:012 Och med lust f†r mitt ”ga sk†da p† mina f”rf”ljare och mina ”ron h”ra om de onda
som resa sig upp mot mig.
092:013 Den r„ttf„rdige gr”nskar s†som ett palmtr„d, s†som en ceder p† Libanon v„xer han till.

092:014 Ja, s†dana „ro planterade i HERRENS hus; de gr”nska i v†r Guds g†rdar.
092:015 Žnnu n„r de bliva gamla, skjuta de skott, de frodas och gr”nska;
092:016 s† f”r att de skola f”rkunna att HERREN „r r„ttf„rdig, min klippa, han i vilken or„tt icke finnes. 093:001 HERREN „r min konung!
Han har kl„tt sig i h„rlighet.
HERREN har kl„tt sig,
omgjordat sig med makt;
d„rf”r st†r jordkretsen fast
och vacklar icke.
093:002 Din tron st†r fast ifr†n fordom tid, du „r fr†n evighet.

093:003 HERRE, str”mmarna hava upph„vt, str”mmarna hava upph„vt sin r”st,
ja, str”mmarna upph„va sitt d†n.

093:004 Men v„ldig „r HERREN i h”jden, mer „n bruset av stora vatten,
v„ldiga vatten, havets br„nningar.

093:005 Dina vittnesb”rd „ro fasta alltigenom; helighet h”ves ditt hus,
HERRE, evinnerligen.
094:001 Du h„mndens Gud, o HERRE,
du h„mndens Gud, tr„d fram i glans. 094:002 Res dig, du jordens domare,
vederg„ll de h”gmodiga vad de hava gjort.

094:003 Huru l„nge skola de ogudaktiga, o HERRE, huru l„nge skola de ogudaktiga triumfera? 094:004 Deras mun fl”dar ”ver av fr„ckt tal; de f”rh„va sig, alla og„rningsm„nnen.

094:005 Ditt folk, o HERRE, krossa de, och din arvedel f”rtrycka de.
094:006 Žnkor och fr„mlingar dr„pa de, och faderl”sa m”rda de.
094:007 Och de s„ga: ½HERREN ser det icke, Jakobs Gud m„rker det icke.½

094:008 M„rken sj„lva, I of”rnuftiga bland folket; I d†rar, n„r kommen I till f”rst†nd?

094:009 Den som har planterat ”rat,
skulle han icke h”ra?
Den som har danat ”gat,
skulle han icke se?
094:010 Den som h†ller hedningarna i tukt, skulle han icke straffa,
han som l„r m„nniskorna f”rst†nd? 094:011 HERREN k„nner
m„nniskornas tankar,
han vet att de sj„lva „ro f†f„nglighet.

094:012 S„ll „r den man
som du, HERRE, undervisar,
och som du l„r genom din lag,
094:013 f”r att skaffa honom ro f”r olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder gr„vd.

094:014 Ty HERREN f”rskjuter icke sitt folk, och sin arvedel ”vergiver han icke.
094:015 Nej, r„ttf„rdighet skall †ter g„lla i r„tten, och alla r„ttsinniga skola h†lla sig d„rtill.

094:016 Vem st†r upp till att f”rsvara mig mot de onda, vem bist†r mig mot og„rningsm„nnen?
094:017 Om HERREN icke vore min hj„lp, s† bodde min sj„l snart i det tysta.

094:018 N„r jag t„nkte: ½Min fot vacklar½, d† st”dde mig din n†r, o HERRE:
094:019 N„r jag hade mycket bekymmer i mitt hj„rta, d† gladde din tr”st min sj„l.

094:020 Kan f”rd„rvets domars„te hava gemenskap med dig, det s„te d„r man ”ver v†ld i lagens namn, 094:021 d„r de tr„nga den r„ttf„rdiges sj„l och f”rd”ma oskyldigt blod?

094:022 Men HERREN bliver f”r mig en borg, min Gud bliver min tillflykts klippa.
094:023 Och han l†ter deras f”rd„rv v„nda tillbaka ”ver dem och f”rg”r dem f”r deras ondskas skull. Ja, HERREN, v†r Gud, f”rg”r dem.
095:001 Kommen, l†tom oss h”ja gl„djerop till HERREN, jubel till v†r fr„lsnings klippa.
095:002 L†tom oss tr„da fram f”r hans ansikte med tacks„gelse och h”ja jubel till honom med lovs†nger.

095:003 Ty HERREN „r en stor Gud,
en stor konung ”ver alla gudar.
095:004 Han har jordens djup i sin hand, och bergens h”jder „ro hans;
095:005 hans „r havet, ty han har gjort det, och hans h„nder hava danat det torra.

095:006 Kommen, l†tom oss tillbedja och nedfalla, l†tom oss kn„b”ja f”r HERREN, v†r skapare. 095:007 Ty han „r v†r Gud,
och vi „ro det folk som han har till sin hjord, vi „ro f†r som st† under hans v†rd.
095:008 O att I villen i dag h”ra hans r”st!

F”rh„rden icke edra hj„rtan s†som i Meriba, s†som p† Massas dag i ”knen,
095:009 d„r edra f„der frestade mig, d„r de pr”vade mig, fast„n de hade sett mina verk. 095:010 I fyrtio †r var det sl„ktet mig till leda, och jag sade: ½De „ro ett folk som far vilse med sitt hj„rta, och de vilja icke veta av mina v„gar.½ 095:011 S† svor jag d† i min vrede:
½De skola icke komma in i min vila.½ 096:001 Sjungen till HERRENS „ra
en ny s†ng,
sjungen till HERRENS „ra,
alla l„nder.
096:002 Sjungen till HERRENS „ra,
loven hans namn.
B†den gl„dje var dag,
f”rkunnen hans fr„lsning.
096:003 F”rt„ljen bland hedningarna hans „ra, bland alla folk hans under.

096:004 Ty stor „r HERREN
och h”gt lovad,
fruktansv„rd „r han
mer „n alla gudar.
096:005 Ty folkens alla gudar „ro avgudar, men HERREN „r den som har gjort himmelen. 096:006 Majest„t och h„rlighet „ro inf”r hans ansikte, makt och glans i hans helgedom.

096:007 Given †t HERREN,
I folkens sl„kter,
given †t HERREN
„ra och makt;
096:008 given †t HERREN
hans namns „ra,
b„ren fram sk„nker,
och kommen i hans g†rdar.
096:009 Tillbedjen HERREN
i helig skrud,
b„ven f”r hans ansikte,
alla l„nder.
096:010 S„gen bland hedningarna:
½HERREN „r nu konung!
D„rf”r st†r jordkretsen fast och vacklar icke; han d”mer folken med r„ttvisa.½

096:011 Himmelen vare glad,
och jorden fr”jde sig;
havet bruse
och allt vad d„ri „r.
096:012 Marken gl„dje sig
och allt som „r d„rp†,
ja, d† juble
alla skogens tr„d.
096:013 inf”r HERREN, ty han kommer, ty han kommer f”r att d”ma jorden.
Han skall d”ma jordens krets med r„ttf„rdighet och folken med sin trofasthet.
097:001 HERREN „r nu konung!
D„rf”r fr”jde sig jorden;
havsl„nderna gl„dje sig, s† m†nga som de „ro. 097:002 Moln och t”cken omgiva honom,
r„ttf„rdighet och r„tt
„ro hans trons f„ste.
097:003 Eld g†r framf”r honom
och f”rbr„nner hans ov„nner runt omkring.

097:004 Hans ljungeldar lysa upp jordens krets; jorden ser det och b„var.
097:005 Bergen sm„lta
s†som vax f”r HERREN,
f”r hela jordens Herre.
097:006 Himlarna f”rkunna hans r„ttf„rdighet, och alla folk se hans „ra.

097:007 Alla de skola komma p† skam, som dyrka bel„ten, de som ber”mma sig av avgudar.
Alla gudar skola tillbedja honom. 097:008 Sion h”r det och gl„der sig,
och Juda d”ttrar fr”jda sig
f”r dina domars skull, HERRE.
097:009 Ty du, HERRE, „r den H”gste ”ver hela jorden;
du „r h”gt upph”jd
”ver alla gudar.

097:010 I som „lsken HERREN, haten det onda. Han bevarar sina frommas sj„lar,
ur de ogudaktigas hand r„ddar han dem. 097:011 Ljus „r uts†tt f”r den r„ttf„rdige och gl„dje f”r de r„ttsinniga.
097:012 Gl„djens, I r„ttf„rdige, i HERREN, och prisen hans heliga namn.
098:001 En psalm.

Sjungen till HERREN „ra
en ny s†ng,
ty han har gjort under.
Han har vunnit seger med sin h”gra hand och med sin v„ldiga arm.
098:002 HERREN har l†tit sin fr„lsning bliva kunnig, han har uppenbarat sin r„ttf„rdighet
f”r hedningarnas ”gon.
098:003 Han har t„nkt p† sin n†d och trofasthet mot Israels hus;
alla jordens „ndar hava sett
huru v†r Gud fr„lsar.

098:004 H”jen jubel till HERREN, alla l„nder; bristen ut i gl„djerop och lovsjungen. 098:005 Lovsjungen HERREN med harpa,
med harpa och med lovs†ngs ljud.
098:006 H”jen jubel med trumpeter och med basuners ljud inf”r HERREN, konungen.

098:007 Havet bruse och allt vad d„ri „r, jordens krets och de som bo d„rp†.
098:008 Str”mmarna klappe i h„nderna, bergen juble med varandra,
098:009 inf”r HERREN, ty han kommer f”r att d”ma jorden.
Han skall d”ma jordens krets med r„ttf„rdighet och folken med r„ttvisa.
099:001 HERREN „r nu konung!
D„rf”r darra folken.
Han som tronar p† keruberna!
D„rf”r sk„lver jorden.
099:002 HERREN „r stor i Sion,
och upph”jd „r han
”ver alla folk.
099:003 D„rf”r prisar man ditt namn, det stora och fruktansv„rda.
Helig „r han.

099:004 Och konungen i sin makt
„lskar vad r„tt „r.
Ja, du h†ller r„ttvisa vid makt,
r„tt och r„ttf„rdighet
”var du i Jakob.
099:005 Upph”jen HERREN, v†r Gud,
och tillbedjen vid hans fotapall. Helig „r han.

099:006 Mose och Aron voro bland hans pr„ster, och Samuel bland dem som †kallade hans namn; de ropade till HERREN,
och han svarade dem.
099:007 I molnstoden talade
han d† till dem;
de h”llo hans vittnesb”rd
och den lag som han gav dem.

099:008 Ja, HERRE, v†r Gud,
du svarade dem;
du var mot dem
en f”rl†tande Gud —
och en h„mnare ”ver deras g„rningar. 099:009 Upph”jen HERREN, v†r Gud,
och tillbedjen inf”r hans heliga berg. Ty helig „r HERREN, v†r Gud.
100:001 En tacks„gelsepsalm.

H”jen jubel till HERREN, alla l„nder. 100:002 Tj„nen HERREN med gl„dje,
kommen inf”r hans ansikte med fr”jderop. 100:003 F”rnimmen att HERREN „r Gud.
Han har gjort oss, och icke vi sj„lva, till sitt folk och till f†r i sin hjord. 100:004 G†n in i hans portar med tacks„gelse, i hans g†rdar med lov;
tacken honom, loven hans namn.
100:005 Ty HERREN „r god,
hans n†d varar evinnerligen
och hans trofasthet fr†n sl„kte till sl„kte. 101:001 Av David; en psalm.

Om n†d och r„tt vill jag sjunga,
dig, HERRE, lovs„ga.
101:002 Jag vill akta p† ostrafflighetens v„g — n„r kommer du till mig?

Jag vill f”ra en ostrafflig vandel, d„r jag bor i mitt hus.
101:003 Jag v„nder mitt ”ga ej till det som f”rd„rvligt „r.

Att ”va or„ttf„rdighet hatar jag;
s†dant skall ej l†da vid mig.
101:004 Ett vr†ngt hj„rta vare fj„rran ifr†n mig; vad ont „r vill jag ej veta av.

101:005 Den som i hemlighet f”rtalar sin n„sta, honom vill jag f”rg”ra;
den som har stolta ”gon och h”gmodigt hj„rta, honom lider jag icke.

101:006 Mina ”gon se efter de trogna i landet, f”r att de m† bo hos mig;
den som vandrar p† ostrafflighetens v„g, han f†r vara min tj„nare.

101:007 Den f†r icke bo i mitt hus,
som ”var svek;
den som talar l”gn skall ej best† inf”r mina ”gon.

101:008 Morgon efter morgon skall jag f”rg”ra alla ogudaktiga i landet
och utrota alla og„rningsm„n
ur HERRENS stad.
102:001 B”n av en betryckt, n„r han f”rsm„ktar och utgjuter sitt bekymmer inf”r HERREN.

102:002 HERRE, h”r min b”n,
och l†t mitt rop komma inf”r dig. 102:003 D”lj icke ditt ansikte f”r mig, n„r jag „r i n”d.
B”j ditt ”ra till mig;
n„r jag ropar,
s† skynda att svara mig.

102:004 Ty mina dagar hava f”rsvunnit s†som r”k, benen i min kropp „ro f”rtorkade s†som av eld. 102:005 Mitt hj„rta „r f”rbr„nt s†som gr„s och f”rvissnat; ty jag f”rg„ter att „ta mitt br”d.
102:006 F”r min h”gljudda suckans skull tr„nga benen i min kropp ut till huden.

102:007 Jag „r lik en pelikan i ”knen, jag „r s†som en uggla bland ruiner.
102:008 Jag f†r ingen s”mn och har blivit lik en ensam f†gel p† taket.
102:009 Hela dagen sm„da mig mina fiender; de som rasa mot mig f”rbanna med mitt namn.

102:010 Ty jag „ter aska s†som br”d
och blandar min dryck med gr†t,
102:011 f”r din vredes och f”rt”rnelses skull, d„rf”r att du har gripit mig och kastat mig bort. 102:012 Mina dagar „ro s†som skuggan, n„r den f”rl„nges, och jag sj„lv f”rvissnar s†som gr„s.

102:013 Men du, o HERRE,
tronar evinnerligen,
och din †minnelse varar fr†n sl„kte till sl„kte. 102:014 Du skall st† upp
och f”rbarma dig ”ver Sion;
se, det „r tid att du bevisar det n†d; ja, stunden har kommit.
102:015 Ty dina tj„nare hava dess stenar k„ra och ”mka sig ”ver dess grus.

102:016 D† skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din h„rlighet, 102:017 n„r en g†ng HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin h„rlighet;
102:018 n„r han har v„nt sig till de utblottades b”n och upph”rt att f”rakta deras b”n.

102:019 Det skall tecknas upp
f”r ett kommande sl„kte,
och det folk som varder skapat
skall lova HERREN,
102:020 att han har blickat ned
fr†n sin heliga h”jd,
att HERREN har sk†dat
fr†n himmelen ned till jorden,
102:021 f”r att h”ra den f†ngnes klagan, f”r att befria d”dens barn,
102:022 p† det att man i Sion
m† f”rkunna HERRENS namn
och hans lov i Jerusalem,
102:023 n„r alla folk f”rsamlas,
och alla riken, f”r att tj„na HERREN.

102:024 Han har p† v„gen nedb”jt min kraft, han har f”rkortat mina dagar.
102:025 Jag s„ger: Min Gud,
tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens †r vara fr†n sl„kte till sl„kte. 102:026 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna „ro dina h„nder verk:
102:027 de skola f”rg†s, men du f”rbliver, de skola alla n”tas ut s†som en kl„dnad; du skall f”rvanda dem s†som man byter om sin dr„kt, och de fara h„n.

102:028 Men du „r densamme,
och dina †r skola icke hava n†gon „nde. 102:029 Dina tj„nares barn skola f† bo i landet, och deras avkomma skall best† inf”r dig. 103:001 Av David.

Lova HERREN, min sj„l,
och allt det i mig „r hans heliga namn. 103:002 Lova HERREN, min sj„l,
och f”rg„t icke vad gott han har gjort, 103:003 han som f”rl†ter dig alla dina missg„rningar och helar alla dina brister,
103:004 han som f”rlossar ditt liv fr†n graven och kr”ner dig med n†d och barmh„rtighet, 103:005 han som m„ttar ditt beg„r med sitt goda, s† att du bliver ung p† nytt s†som en ”rn.

103:006 HERREN g”r r„ttf„rdighetens verk och skaffar r„tt †t alla f”rtryckta.
103:007 Han l„t Mose se sina v„gar, Israels barn sina g„rningar.
103:008 Barmh„rtig och n†dig „r HERREN, l†ngmodig och stor i mildhet.
103:009 Han g†r icke st„ndigt till r„tta och beh†ller ej vrede evinnerligen.
103:010 Han handlar icke med oss efter v†ra synder och vederg„ller oss icke efter v†ra missg„rningar.

103:011 Ty s† h”g som himmelen „r ”ver jorden, s† v„ldig „r hans n†d ”ver dem som frukta honom. 103:012 S† l†ngt som ”ster „r fr†n v„ster l†ter han v†ra ”vertr„delser vara fr†n oss. 103:013 S†som en fader f”rbarmar sig ”ver barnen, s† f”rbarmar sig HERREN ”ver dem som frukta honom. 103:014 Ty han vet vad f”r ett verk vi „ro, han t„nker d„rp† att vi „ro stoft.

103:015 En m„nniskas dagar „ro s†som gr„set, hon blomstrar s†som ett blomster p† marken. 103:016 N„r vinden g†r d„r”ver, d† „r det icke mer, och dess plats vet icke mer d„rav.
103:017 Men HERRENS n†d varar fr†n evighet till evighet ”ver dem som frukta honom,
och hans r„ttf„rdighet intill barnbarn, 103:018 n„r man h†ller hans f”rbund
och t„nker p† hans befallningar och g”r efter dem.

103:019 HERREN har st„llt sin tron i himmelen, och hans konungav„lde omfattar allt.
103:020 Loven HERREN, I hans „nglar, I starke hj„ltar, som utr„tten hans befallning, s† snart I h”ren ljudet av hans befallning. 103:021 Loven HERREN, I alla hans h„rskaror, I hans tj„nare, som utr„tten hans vilja. 103:022 Loven HERREN, I alla hans verk, varhelst hans herrad”me „r.
Min sj„l, lova HERREN.
104:001 Lova HERREN, min sj„l.
HERRE, min Gud, du „r h”g och stor, i majest„t och h„rlighet „r du kl„dd.
104:002 Du h”ljer dig i ljus s†som i en mantel, du sp„nner ut himmelen s†som ett t„lt; 104:003 du timrar p† vattnen dina salar, molnen g”r du till din vagn,
och du far fram p† vindens vingar. 104:004 Du g”r vindar till dina s„ndebud, eldsl†gor till dina tj„nare.

104:005 Du grundade jorden p† hennes f„sten, s† att hon icke vacklar till evig tid. 104:006 Med djupet bet„ckte du henne s†som med en kl„dnad; upp”ver bergen stodo vattnen.
104:007 Men f”r din n„pst flydde de; f”r ljudet av ditt dunder hastade de undan. 104:008 Berg h”jde sig, och dalar s„nkte sig, p† den plats som du hade best„mt f”r dem. 104:009 En gr„ns satte du, som vattnen ej fingo ”verskrida, s† att de icke †ter skulle bet„cka jorden.

104:010 Du l„t k„llor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin v„g.
104:011 De vattna alla markens djur, vild†snorna sl„cka i dem sin t”rst.
104:012 Vid dem bo himmelens f†glar, fr†n tr„dens grenar h”ja de sin r”st.

104:013 Du vattnar bergen fr†n dina salar, jorden m„ttas av den frukt du skapar.
104:014 Du l†ter gr„s skjuta upp f”r djuren och ”rter till m„nniskans tj„nst.
S† framalstrar du br”d ur jorden
104:015 och vin, som gl„der m„nniskans hj„rta; s† g”r du hennes ansikte gl„nsande av olja, och br”det styrker m„nniskans hj„rta.
104:016 HERRENS tr„d varda ock m„ttade, Libanons cedrar, som han har planterat; 104:017 f†glarna bygga d„r sina n„sten, h„gern g”r sitt bo i cypresserna.
104:018 Stenbockarna hava f†tt de h”ga bergen, klyftorna „r klippdassarnas tillflykt.

104:019 Du gjorde m†nen till att best„mma tiderna; solen vet stunden d† den skall g† ned. 104:020 Du s„nder m”rker, och det bliver natt; d† komma alla skogens djur i r”relse,
104:021 de unga lejonen ryta efter rov och beg„ra sin f”da av Gud.
104:022 Solen g†r upp; d† draga de sig tillbaka och l„gga sig ned i sina kulor.
104:023 M„nniskan g†r d† ut till sin g„rning och till sitt arbete intill aftonen.

104:024 Huru m†ngfaldiga „ro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla.
Jorden „r full av vad du har skapat. 104:025 Se ock havet, det stora ock vida: ett tall”st vimmel r”r sig d„ri,
djur b†de stora och sm†.
104:026 D„r g† skeppen sin v„g fram, Leviatan, som du har skapat att leka d„ri.

104:027 Alla v„nta de efter dig,
att du skall giva dem deras mat i r„tt tid. 104:028 Du giver dem, d† samla de in;
du uppl†ter din hand,
d† varda de m„ttade med goda h†vor. 104:029 Du f”rd”ljer ditt ansikte, d† f”rskr„ckas de; du tager bort deras ande, d† f”rg†s de och v„nda †ter till sitt stoft igen.
104:030 Du s„nder ut din ande, d† varda de skapade, och du f”rnyar jordens anlete.

104:031 HERRENS „ra f”rblive evinnerligen; m† HERREN gl„dja sig ”ver sina verk,
104:032 han som sk†dar p† jorden, och hon b„var, han som r”r vid bergen, och de ryka.
104:033 Jag vill sjunga till HERRENS „ra, s† l„nge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, s† l„nge jag „r till. 104:034 Mitt tal behage honom v„l;
m† jag sj„lv f† gl„dja mig i HERREN. 104:035 Men m† syndare f”rsvinna ifr†n jorden och inga ogudaktiga mer vara till.
Lova HERREN, min sj„l

Halleluja!
105:001 Tacken HERREN,
†kallen hans namn,
g”ren hans g„rningar kunniga bland folken. 105:002 Sjungen till hans „ra,
lovs„gen honom,
talen om alla hans under.
105:003 Ber”mmen eder av hans heliga namn; gl„dje sig av hj„rtat
de som s”ka HERREN.

105:004 Fr†gen efter HERREN och hans makt, s”ken hans ansikte best„ndigt.
105:005 T„nken p† de underbara verk som han har gjort, p† hans under och hans muns domar,
105:006 I Abrahams, hans tj„nares, s„d, I Jakobs barn, hans utvalda.

105:007 Han „r HERREN, v†r Gud;
”ver hela jorden g† hans domar.
105:008 Han t„nker evinnerligen p† sitt f”rbund, intill tusen sl„kten p† vad han har stadgat, 105:009 p† det f”rbund han sl”t med Abraham och p† sin ed till Isak.

105:010 Han fastst„llde det f”r Jakob till en stadga, f”r Israel till ett evigt f”rbund;
105:011 han sade: ½t dig vill jag giva Kanaans land, det skall bliva eder arvedels lott.½
105:012 D† voro de „nnu en liten hop, de voro ringa och fr„mlingar d„rinne.

105:013 Och de vandrade †stad ifr†n folk till folk, ifr†n ett rike bort till ett annat.
105:014 Han tillstadde ingen att g”ra dem skada, han straffade konungar f”r deras skull: 105:015 ½Kommen icke vid mina smorda,
och g”ren ej mina profeter n†got ont.½

105:016 Och n„r han bj”d hungersn”d komma ”ver landet och f”rd„rvade allt deras livsuppeh„lle, 105:017 d† s„nde han †stad en man framf”r dem: Josef blev s†ld till tr„l.
105:018 Man slog hans f”tter i bojor, i j„rn fick han ligga fj„ttrad,
105:019 till den tid d† hans ord uppfylldes, d† HERRENS tal bevisade hans oskuld.

105:020 D† s„nde konungen och l„t sl„ppa honom l”s, folkens beh„rskare gav honom fri.
105:021 Han satte honom till herre ”ver sitt hus, till att r†da ”ver all hans egendom;
105:022 han skulle binda hans furstar efter sin vilja och l„ra hans „ldste vishet.

105:023 Och Israel kom till Egypten, Jakob blev en g„st i Hams land.
105:024 Och HERREN gjorde sitt folk mycket fruktsamt och m„ktigare „n dess ov„nner voro,
105:025 de vilkas hj„rtan han v„nde till att hata hans folk, till att l„gga onda r†d mot hans tj„nare.

105:026 Han s„nde Mose, sin tj„nare, och Aron, som han hade utvalt.
105:027 De gjorde hans tecken ibland dem och under i Hams land.
105:028 Han s„nde m”rker och l„t allt bliva m”rkt; och de stodo icke emot hans ord.

105:029 Han f”rvandlade deras vatten till blod och l„t s† deras fiskar d”.
105:030 Deras land kom att vimla av paddor, „nda in i deras konungars kamrar.
105:031 Han bj”d, och flugsv„rmar kommo, mygg i hela deras land.

105:032 Han gav dem hagel f”r regn,
eldsl†gor s„nde han i deras land. 105:033 Och han slog deras vintr„d och fikontr„d och br”t s”nder tr„den i deras land.

105:034 Han bj”d, och gr„shoppor kommo, och gr„smaskar i tall”s m„ngd.
105:035 De †to upp alla ”rter i deras land, de †to upp frukten p† deras mark.
105:036 Och han slog allt f”rstf”tt i deras land, f”rstlingen av all deras kraft.

105:037 S† f”rde han dem ut, med silver och guld, och i hans stammar var ingen som stapplade. 105:038 Egyptierna gladde sig, n„r de drogo ut; ty f”rskr„ckelse f”r Israel hade fallit ”ver dem. 105:039 Han bredde ut ett moln till skygd, och en eld f”r att lysa om natten.

105:040 De beg„rde, d† l„t han vaktlar komma, och med br”d fr†n himmelen m„ttade han dem. 105:041 Han ”ppnade klippan, och vatten fl”dade; det gick genom ”knen s†som en str”m.
105:042 Ty han t„nkte p† sitt heliga ord, p† sin tj„nare Abraham.

105:043 S† f”rde han ut sitt folk med fr”jd, med jubel dem som han hade utvalt.
105:044 Han gav †t dem hedningarnas l„nder, och folkens f”rv„rv fingo de till besittning, 105:045 f”r att de skulle h†lla hans stadgar och taga hans lagar i akt.

Halleluja!
106:001 Halleluja!
Tacken HERREN, ty han „r god,
ty hans n†d varar evinnerligen.
106:002 Vem kan uttala HERRENS v„ldiga g„rningar och f”rkunna allt hans lov?
106:003 Saliga „ro de som akta p† vad r„tt „r, de som alltid ”va r„ttf„rdighet.

106:004 T„nk p† mig, HERRE, efter din n†d mot ditt folk, bes”k mig med din fr„lsning,
106:005 s† att jag med lust f†r se dina utvaldas lycka, gl„dja mig med ditt folks gl„dje,
ber”mma mig med din arvedel.

106:006 Vi hava syndat likasom v†ra f„der, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga. 106:007 V†ra f„der i Egypten aktade icke p† dina under; de t„nkte icke p† dina m†nga n†deg„rningar, utan voro genstr„viga vid havet, invid R”da havet.

106:008 Men han fr„lste dem f”r sitt namns skull, f”r att g”ra sin makt kunnig.
106:009 Han n„pste R”da havet, s† att det blev torrt, och f”rde dem genom djupen s†som genom en ”ken.

106:010 Han fr„lste dem fr†n deras motst†ndares hand och f”rlossade dem ifr†n fiendens hand. 106:011 Vattnet ”vert„ckte deras ov„nner; icke en enda av dem blev kvar.

106:012 D† trodde de p† hans ord,
d† sj”ngo de hans lov.
106:013 Men snart gl”mde de hans g„rningar, de f”rbidade icke hans r†d.

106:014 De grepos av lystnad i ”knen och frestade Gud i ”demarken.
106:015 D† gav han dem vad de beg„rde, men s„nde t„rande sjukdom ”ver dem.

106:016 Och de uppt„ndes av avund mot Mose i l„gret, mot Aron, HERRENS helige.
106:017 Men jorden ”ppnade sig och uppslukade Datan och ”vert„ckte Abirams hop.
106:018 Och eld begynte brinna i deras hop, en l†ga br„nde upp de ogudaktiga.

106:019 De gjorde en kalv vid Horeb
och tillb†do ett gjutet bel„te;
106:020 sin „ra bytte de bort
mot bilden av en oxe, som „ter gr„s.

106:021 De gl”mde Gud, sin fr„lsare, som hade gjort s† stora ting i Egypten, 106:022 s† underbara verk i Hams land,
s† fruktansv„rda g„rningar vid R”da havet.

106:023 D† hotade han att f”rg”ra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, tr„dde fram s†som medlare inf”r honom
till att avv„nda hans vrede, s† att den icke skulle f”rd„rva.

106:024 De f”raktade det ljuvliga landet och trodde icke p† hans ord.
106:025 De knorrade i sina t„lt
och lyssnade icke till HERRENS r”st.

106:026 D† lyfte han upp sin hand mot dem och svor att sl† ned dem i ”knen,
106:027 att sl† ned deras barn ibland hedningarna och f”rstr” dem i l„nderna.

106:028 Och de sl”to sig till Baal-Peor och †to det som var offrat †t d”da.
106:029 De f”rt”rnade Gud med sina g„rningar, och en hems”kelse br”t in ”ver dem.

106:030 Men Pinehas tr„dde fram och skipade r„tt, och s† upph”rde hems”kelsen;
106:031 det vart honom r„knat till r„ttf„rdighet fr†n sl„kte till sl„kte, f”r evig tid.

106:032 De f”rt”rnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa f”r deras skull. 106:033 Ty de voro genstr„viga mot hans Ande, och han talade obet„nksamt med sina l„ppar.

106:034 De f”rgjorde icke de folk
om vilka HERREN hade givit dem befallning, 106:035 utan beblandade sig med hedningarna och l„rde sig deras g„rningar.
106:036 De tj„nade deras avgudar,
och dessa blevo dem till en snara.

106:037 Och de offrade sina s”ner och d”ttrar till offer †t onda andar.
106:038 Ja, de utg”to oskyldigt blod, sina s”ners och d”ttrars blod
och offrade dessa †t Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder. 106:039 S† blevo de orena genom sina g„rningar och betedde sig trol”st i sina verk.

106:040 D† uppt„ndes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse. 106:041 Och han gav dem i hedningars hand, s† att de som hatade dem fingo r†da ”ver dem.

106:042 Deras fiender tr„ngde dem,
och de blevo kuvade under deras hand. 106:043 M†nga g†nger r„ddade han dem,
men de voro genstr„viga i sin egenvilja och f”rgingos s† genom sin missg„rning.

106:044 Men han s†g till dem i deras n”d, n„r han h”rde deras rop.
106:045 Och han t„nkte, dem till fromma, p† sitt f”rbund och ”mkade sig efter sin stora n†d.
106:046 Och han l„t dem finna barmh„rtighet inf”r alla dem som hade f”rt dem i f†ngenskap.

106:047 Fr„ls oss, HERRE, v†r Gud,
och f”rsamla oss fr†n hedningarna, s† att vi f† prisa ditt heliga namn
och ber”mma oss av ditt lov.
—-

106:048 Lovad vare HERREN, Israels Gud, fr†n evighet till evighet! Och allt folket s„ge: ½Amen, Halleluja!½
Femte boken

107:001 Tacken HERREN, ty han „r god, ty hans n†d varar evinnerligen.
107:002 S† s„ge HERRENS f”rlossade, de som han har f”rlossat ur n”den,
107:003 de som han har f”rsamlat ifr†n l„nderna, fr†n ”ster och fr†n v„ster,
fr†n norr och fr†n havssidan.

107:004 De irrade omkring i ”knen p† ”de stigar, de funno ingen stad d„r de kunde bo;
107:005 de hungrade och t”rstade,
deras sj„l f”rsm„ktade i dem.
107:006 Men de ropade till HERREN i sin n”d, och han r„ddade dem ur deras tr†ngm†l. 107:007 Och han ledde dem p† en r„tt v„g, s† att de kommo till en stad d„r de kunde bo. 107:008 De m† tacka HERREN f”r hans n†d och f”r hans under med m„nniskors barn, 107:009 att han m„ttade den f”rsm„ktande sj„len och uppfyllde den hungrande sj„len med sitt goda.

107:010 De sutto i m”rker och d”dsskugga, f†ngna i el„nde och j„rnbojor,
107:011 d„rf”r att de hade varit genstr„viga mot Guds ord och hade f”raktat den H”gstes r†d.
107:012 Han kuvade deras hj„rtan med olycka; de kommo p† fall och hade ingen hj„lpare. 107:013 Men de ropade till HERREN i sin n”d, och han fr„lste dem ur deras tr†ngm†l; 107:014 han f”rde dem ut ur m”rkret och d”dsskuggan, och deras bojor slet han s”nder.
107:015 De m† tacka HERREN f”r hans n†d och f”r hans under med m„nniskors barn, 107:016 att han krossade kopparportarna och br”t s”nder j„rnbommarna.

107:017 De voro of”rnuftiga, ty de vandrade i ”vertr„delse, och blevo nu pl†gade f”r sina missg„rningars skull; 107:018 deras sj„l v„mjdes vid all mat, och de voro n„ra d”dens portar.
107:019 Men de ropade till HERREN i sin n”d, och han fr„lste dem ur deras tr†ngm†l. 107:020 Han s„nde sitt ord och botade dem och r„ddade dem fr†n graven.
107:021 De m† tacka HERREN f”r hans n†d och f”r hans under med m„nniskors barn; 107:022 de m† offra lovets offer
och f”rt„lja hans verk med jubel.

107:023 De foro p† havet med skepp
och drevo sin handel p† stora vatten; 107:024 d„r fingo de se HERRENS g„rningar och hans under p† havsdjupet.
107:025 Med sitt ord uppv„ckte han stormvinden, s† att den h„vde upp dess b”ljor.
107:026 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras sj„l uppl”stes av †ngest.
107:027 De raglade och stapplade s†som druckna, och all deras vishet blev till intet.
107:028 Men de ropade till HERREN i sin n”d, och han f”rde dem ut ur deras tr†ngm†l. 107:029 Han f”rbytte stormen i lugn,
s† att b”ljorna omkring dem tystnade. 107:030 Och de blevo glada att det vart stilla, och han f”rde dem till den hamn dit de ville. 107:031 De m† tacka HERREN f”r hans n†d och f”r hans under med m„nniskors barn; 107:032 de m† upph”ja honom i folkets f”rsamling och lova honom d„r de „ldste sitta.

107:033 Han gjorde str”mmar till ”ken, k„llspr†ng till torr mark,
107:034 b”rdigt land till salthed, f”r dess inbyggares ondskas skull.
107:035 Han gjorde ”knen till en vattenrik sj” och torrt land till k„llspr†ng.
107:036 Och han l„t de hungrande bo d„r, och de byggde en stad d„r de kunde bo. 107:037 De bes†dde †krar och planterade ving†rdar, som g†vo dem sin frukt i avkastning.
107:038 Han v„lsignade dem, och de f”r”kades storligen, och deras boskapshjordar l„t han icke f”rminskas. 107:039 V„l blevo de sedan ringa och nedb”jda, i det olycka och bedr”velse tryckte dem, 107:040 men han som utgjuter f”rakt ”ver furstar och l†ter dem irra omkring i v„gl”sa ”demarker, 107:041 han upph”jde d† den fattige ur el„ndet och l„t sl„kterna v„xa till s†som f†rhjordar. 107:042 De redliga se det och gl„dja sig, och all or„ttf„rdighet m†ste tillsluta sin mun.

107:043 Den som „r vis, han akte h„rp† och besinne HERRENS n†deg„rningar.
108:001 En s†ng, en psalm av David.

108:002 Mitt hj„rta „r frimodigt, o Gud, jag vill sjunga och lova; ja, s† vill min „ra. 108:003 Vakna upp, psaltare och harpa;
jag vill v„cka morgonrodnaden.

108:004 Jag vill tacka dig bland folken, HERREN, och lovsjunga dig bland folkslagen.
108:005 Ty din n†d „r stor „nda upp”ver himmelen, och din trofasthet allt upp till skyarna.

108:006 Upph”jd vare du, Gud, ”ver himmelen, och ”ver hela jorden str„cke sig din „ra.

108:007 P† det att dina v„nner m† varda r„ddade, m† du giva seger med din h”gra hand och b”nh”ra mig.

108:008 Gud har talat i sin helgedom: ½Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem och skall avm„ta Suckots dal.
108:009 Mitt „r Gilead, mitt „r Manasse, Efraim „r mitt huvuds v„rn,
108:010 Juda min h„rskarstav;
Moab „r mitt tvagningsk„rl,
p† Edom kastar jag min sko;
”ver filist‚ernas land h”jer jag jubelrop.½

108:011 Vem skall f”ra mig till den fasta staden, vem leder mig till Edom?
108:012 Har icke du, o Gud, f”rkastat oss, s† att du ej drager ut med v†ra h„rar, o Gud? 108:013 Giv oss hj„lp mot ov„nnen;
ty m„nniskors hj„lp „r f†f„nglighet. 108:014 Med Gud kunna vi g”ra m„ktiga ting; han skall f”rtrampa v†ra ov„nner.

109:001 F”r s†ngm„staren; av David; en psalm.

Min lovs†ngs Gud, tig icke.
109:002 Ty sin ogudaktiga mun,
sin falska mun
hava de uppl†tit mot mig,
de hava talat mot mig
med l”gnaktig tunga.
109:003 Med h„tska ord
hava de omgivit mig,
de hava begynt strid
mot mig utan sak.
109:004 Till l”n f”r min k„rlek
st† de mig emot,
men jag beder allenast.
109:005 De hava bevisat mig
ont f”r gott
och hat f”r min k„rlek.

109:006 L†t en ogudaktig man tr„da upp emot honom, och l†t en †klagare st† p† hans h”gra sida. 109:007 N„r han kommer inf”r r„tta, m† han d”mas skyldig, och hans b”n vare synd.
109:008 Blive hans dagar f†,
hans „mbete tage en annan.
109:009 Varde hans barn faderl”sa
och hans hustru „nka.
109:010 M† hans barn alltid
g† husvilla och tigga
och s”ka sitt br”d fj„rran ifr†n ”delagda hem. 109:011 M† ockraren f† i sin snara
allt vad han „ger,
och m† fr„mmande plundra hans gods. 109:012 M† ingen finnas,
som hyser misskund med honom,
och ingen, som f”rbarmar sig
”ver hans faderl”sa.
109:013 Hans framtid varde avskuren, i n„sta led vare s†danas
namn utpl†nat.
109:014 Hans f„ders missg„rning
varde ih†gkommen inf”r HERREN,
och hans moders synd
varde icke utpl†nad.
109:015 M† den alltid st†
inf”r HERRENS ”gon;
ja, s†dana m„ns †minnelse
m† utrotas fr†n jorden.
109:016 Ty han t„nkte ju icke
p† att ”va misskund,
utan f”rf”ljde den
som var betryckt och fattig
och den vilkens hj„rta var bedr”vat, f”r att d”da dem.
109:017 Han „lskade f”rbannelse,
och den kom ”ver honom;
han hade icke behag till v„lsignelse, och den blev fj„rran ifr†n honom.
109:018 Han kl„dde sig i f”rbannelse s†som i en kl„dnad, och s†som vatten tr„ngde den in i hans liv och s†som olja in i hans ben.
109:019 Den varde honom s†som en mantel att h”lja sig i, och s†som en g”rdel att alltid omgjorda sig med. 109:020 Detta vare mina motst†ndares
l”n fr†n HERREN,
och deras som tala ont mot min sj„l.

109:021 Men du, HERRE, Herre,
st† mig bi f”r ditt namn skull;
god „r ju din n†d, s† m† du d† r„dda mig. 109:022 Ty jag „r betryckt och fattig,
och mitt hj„rta „r genomborrat i mitt br”st. 109:023 S†som skuggan, n„r den f”rl„nges, g†r jag bort; jag ryckes bort s†som en gr„shoppssv„rm. 109:024 Mina kn„n „ro vacklande av fasta, och min kropp f”rlorar sitt hull.
109:025 Till sm„lek har jag blivit inf”r dem; n„r de se mig, skaka de huvudet.

109:026 Hj„lp mig, HERRE, min Gud;
fr„ls mig efter din n†d;
109:027 och m† de f”rnimma att det „r din hand, att du, HERRE, har gjort det.
109:028 Om de f”rbanna,
s† v„lsigna du;
om de resa sig upp,
s† komme de p† skam,
men m† din tj„nare f† gl„dja sig. 109:029 Mina motst†ndare varde kl„dda i blygd och h”ljda i skam s†som i en mantel.

109:030 Min mun skall storligen
tacka HERREN;
mitt ibland m†nga vill jag lova honom. 109:031 Ty han st†r p† den fattiges h”gra sida f”r att fr„lsa honom fr†n dem som f”rd”ma hans sj„l. 110:001 Av David; en psalm.

HERREN sade till min herre:
½S„tt dig p† min h”gra sida,
till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.½
110:002 Din makts spira skall HERREN utstr„cka fr†n Sion;
du skall h„rska mitt ibland dina fiender. 110:003 Villigt kommer ditt folk,
n„r du samlar din h„r;
i helig skrud kommer
din unga skara inf”r dig,
s†som daggen kommer
ur morgonrodnadens sk”te.

110:004 HERREN har svurit
och skall icke †ngra sig:
½Du „r en pr„st till evig tid
efter Melki-Sedeks s„tt.½
110:005 Herren „r p† din h”gra sida,