This page contains affiliate links. As Amazon Associates we earn from qualifying purchases.
Writers:
Language:
Form:
Genre:
Published:
Edition:
Collection:
Tags:
FREE Audible 30 days

sig nedifr†n djupet eller uppifr†n h”jden.½ 007:012 Men Ahas svarade: ½Jag beg„r intet, jag vill icke fresta HERREN.½
007:013 D† sade han: ½S† h”ren d†, I av Davids hus: Žr det eder icke nog att I s„tten m„nniskors t†lamod p† prov? Viljen I ock pr”va min Guds t†lamod?
007:014 S† skall d† Herren sj„lv giva eder ett tecken: Se, den unga kvinnan skall varda havande och f”da en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel.
007:015 Gr„ddmj”lk och honung skall bliva hans mat inemot den tid d† han f”rst†r att f”rkasta vad ont „r och utv„lja vad gott „r. 007:016 Ty innan gossen f”rst†r att f”rkasta vad ont „r och utv„lja vad gott „r, skall det land f”r vars b†da konungar du gruvar dig vara ”de.
007:017 Och ”ver dig och ”ver ditt folk och ”ver din faders hus skall HERREN l†ta dagar komma, s†dana som icke hava kommit allt ifr†n den tid d† Efraim skilde sig fr†n Juda: konungen i Assyrien. 007:018 Ty p† den tiden skall HERREN locka p† flugorna l„ngst borta vid Egyptens str”mmar och p† bisv„rmarna i Assyriens land; 007:019 och de skola komma och sl† ned, alla tillhopa, i bergsd„lder och stenklyftor, i alla t”rnsn†r och p† alla betesmarker. 007:020 P† den tiden skall HERREN med en rakkniv som tingas p† andra sidan floden — n„mligen med konungen i Assyrien — raka av allt h†r b†de p† huvudet och nedtill; ja, ocks† sk„gget skall den taga bort.

007:021 P† den tiden skall en kviga och tv† tackor vara vad en man f”der upp.
007:022 Men han skall f† mj”lk i s†dan myckenhet att han kan leva av gr„ddmj”lk; ja, alla som finnas kvar i landet skola leva av gr„ddmj”lk och honung.
007:023 Och det skall ske p† den tiden, att d„r nu tusen vintr„d st†, v„rda tusen siklar silver, d„r skall ”verallt v„xa tistel och t”rne.
007:024 Med pilar och b†ge skall man g† dit, ty hela landet skall vara tistel och t”rne.
007:025 Och alla de berg d„r man nu arbetar med hackan, dem skall man ej mer betr„da, av fruktan f”r tistel och t”rne; de skola bliva platser dit oxar drivas, och marker som trampas ned av f†r.½

008:001 Och HERREN sade till mig: ½Tag dig en stor tavla och skriv p† den med tydlig stil Maher-salal Has-bas. 008:002 Och jag vill taga mig p†litliga vittnen: pr„sten Uria och Sakarja, Jeberekjas son.½

008:003 Och jag gick in till profetissan, och hon blev havande och f”dde en son. Och HERREN sade till mig: ½Giv honom namnet Maher-salal Has-bas.
008:004 Ty f”rr„n gossen kan s„ga ‘fader’ och ‘moder’ skall man b„ra Damaskus’ skatter och byte fr†n Samaria fram f”r konungen i Assyrien.½

008:005 Och HERREN talade vidare till mig och sade: 008:006 ½Eftersom detta folk f”raktar Siloas vatten, som flyter s† stilla, och har sin fr”jd med Resin och Remaljas son, 008:007 se, d„rf”r skall HERREN l†ta komma ”ver dem flodens vatten, de v„ldiga och stora, n„mligen konungen i Assyrien med all hans h„rlighet. Och den skall stiga ”ver alla sina br„ddar och g† ”ver alla sina str„nder.
008:008 Den skall tr„nga fram i Juda, sv„mma ”ver och utbreda sig och r„cka „nda upp till halsen; och med sina utbredda vingar, skall den uppfylla ditt land, Immanuel, s† vitt det „r.½ 008:009 Rasen, I folk; I skolen dock krossas. Lyssnen, alla I fj„rran l„nder.
Rusten eder; I skolen dock krossas. Ja, rusten eder; I skolen dock krossas. 008:010 G”ren upp planer; de varda dock om intet. Avtalen, vad I viljen; det skall dock ej lyckas. Ty Gud „r med oss.

008:011 Ty s† sade HERREN till mig, n„r hans hand kom ”ver mig med makt och han varnade mig f”r att vandra p† detta folks v„g: 008:012 I skolen icke kalla f”r sammansv„rjning allt vad detta folk kallar sammansv„rjning, ej heller skolen I frukta vad det fruktar, I skolen icke f”rskr„ckas d„rf”r. 008:013 Nej, HERREN Sebaot skolen I h†lla helig; honom skolen I frukta, och f”r honom skolen I f”rskr„ckas.
008:014 S† skall han varda f”r eder n†got heligt; men f”r de tv† Israels hus skall han bliva en st”testen och en klippa till fall och f”r Jerusalems inv†nare en snara och ett giller. 008:015 M†nga av dem skola stupa d„rp†, de skola falla och krossas, de skola sn„rjas och varda f†ngade.

008:016 L„gg vittnesb”rdet ombundet och lagen f”rseglad i mina l„rjungars hj„rtan.

008:017 S† vill jag f”rbida HERREN, d† han nu d”ljer sitt ansikte f”r Jakobs hus; jag vill v„nta efter honom. 008:018 Se, jag och barnen som HERREN har givit mig, vi „ro tecken och f”rebilder i Israel, fr†n HERREN Sebaot, som bor p† Sions berg.

008:019 Och n„r man s„ger till eder: ½Fr†gen andebesv„rjare och sp†m„n, dem som viska och mumla½, s† svaren: ½Skall icke ett folk fr†ga sin Gud? Skall man fr†ga de d”da f”r de levande?½

008:020 ½Nej, h†llen eder till lagen, till vittnesb”rdet!½ S† skola f”rvisso en g†ng de n”dgas mana, f”r vilka nu ingen morgonrodnad finnes.
008:021 De skola draga omkring i landet, nedtryckta och hungrande, och i sin hunger skola de f”rbittras och skola f”rbanna sin konung och sin Gud. Och de skola v„nda blicken upp†t, de skola ock sk†da ned p† jorden;
008:022 men se, d„r „r n”d och m”rker och natt av †ngest. Ja, tjockt m”rker „r de f”rdrivnas liv.

009:001 Dock, natt skall icke f”rbliva d„r nu †ngest r†der. I den f”rg†ngna tiden har har han l†tit Sebulons och Naftalis land vara ringa aktat, men i framtiden skall han l†ta det komma till „ra, trakten utmed Havsv„gen, landet p† andra sidan Jordan, hedningarnas omr†de.

009:002 Det folk som vandrar i m”rkret skall se ett stort ljus;
ja, ”ver dem som bo i d”dsskuggans land skall ett ljus skina klart.
009:003 Du skall g”ra folket talrikt, du skall g”ra dess gl„dje stor;
inf”r dig skola de gl„dja sig,
s†som man gl„des under sk”rdetiden, s†som man fr”jdar sig,
n„r man utskiftar byte.
009:004 Ty du skall bryta s”nder deras b”rdors ok och deras skuldrors gissel
och deras pl†gares stav,
likasom i Midjans tid.
009:005 Och skon som krigaren bar i stridslarmet, och manteln som s”lades i blod,
allt s†dant skall br„nnas upp
och f”rt„ras av eld.
009:006 Ty ett barn varder oss f”tt, en son bliver oss given,
och p† hans skuldror
skall herrad”met vila;
och hans namn skall vara:
Underbar i r†d,
V„ldig Gud,
Evig fader,
Fridsfurste.
009:007 S† skall herrad”met varda stort och friden utan „nde
”ver Davids tron
och ”ver hans rike;
s† skall det bef„stas och st”djas med r„tt och r„ttf„rdighet,
fr†n nu och till evig tid.
HERREN Sebaots nit„lskan
skall g”ra detta.

009:008 Ett ord s„nder Herren mot Jakob, och det sl†r ned i Israel,
009:009 och allt folket f†r f”rnimma det, Efraim och Samarias inv†nare,
de som s„ga i sitt ”vermod
och i sitt hj„rtas stolthet:
009:010 ½Tegelmurar hava fallit,
men med huggen sten bygga vi upp nya; mullb„rsfikontr„d har man huggit ned,
men cedertr„d s„tta vi i deras st„lle.½ 009:011 Och HERREN uppreser mot dem Resins ov„nner och uppeggar deras fiender,
009:012 aram‚erna fr†n den ena sidan och filist‚erna fr†n den andra,
och de „ta upp Israel med glupska gap. Vid allt detta v„nder hans vrede icke †ter, hans hand „r „nnu utr„ckt.

009:013 Men folket v„nder ej †ter
till honom som sl†r dem;
Herren Sebaot
s”ka de icke.
009:014 D„rf”r avhugger HERREN p† Israel b†de huvud och svans,
han hugger av b†de palmtopp och s„vstr†, allt p† en dag —
009:015 de „ldste och h”gst uppsatte de „ro huvudet,
och profeterna, de falska v„gvisarna, de „ro svansen.
009:016 Ty detta folks ledare f”ra det vilse, och de som l†ta leda sig g† i f”rd„rvet. 009:017 D„rf”r kan Herren icke gl„dja sig ”ver dess unga m„n,
ej heller hava f”rbarmande
med dess faderl”sa och „nkor;
ty de „ro allasammans gudl”sa og„rningsm„n, och var mun talar d†rskap.
Vid allt detta v„nder hans vrede icke †ter, hans hand „r „nnu utr„ckt.

009:018 Ty ogudaktigheten f”rbr„nner s†som en eld, den f”rt„r tistel och t”rne;
den t„nder p† den tjocka skogen,
s† att den g†r upp i h”ga virvlar av r”k. 009:019 Genom HERREN Sebaots f”rgrymmelse har landet r†kat i brand,
och folket „r likasom eldsmat;
den ene skonar icke den andre.
009:020 Man river †t sig till h”ger och f”rbliver dock hungrig, man tager f”r sig till v„nster och bliver dock ej m„tt; envar „ter k”ttet p† sin egen arm:
009:021 Manasse „ter Efraim,
och Efraim Manasse,
och b†da tillhopa v„nda sig mot Juda. Vid allt detta v„nder hans vrede icke †ter, hans hand „r „nnu utr„ckt.
010:001 Ve eder som stadgen or„ttf„rdiga stadgar! I skriven, men v†ldslagar skriven I
010:002 f”r att vr„nga de ringas sak och ber”va de fattiga i mitt folk deras r„tt, f”r att g”ra „nkor till edert byte
och plundra de faderl”sa.
010:003 Vad viljen I g”ra p† hems”kelsens dag, n„r ov„dret kommer fj„rran ifr†n?
Till vem viljen I fly f”r att f† hj„lp, och var viljen I l„mna edra skatter i f”rvar? 010:004 Om man ej b”jer kn„ s†som f†nge, s† m†ste man falla bland de dr„pta.
Vid allt detta v„nder hans vrede icke †ter, hans hand „r „nnu utr„ckt.

010:005 Ve ”ver Assur, min vredes ris, som b„r min ogunst s†som en stav i sin hand! 010:006 Mot ett gudl”st folk s„nder jag honom, och mot min f”rgrymmelses folk bjuder jag honom g†, f”r att taga rov och g”ra byte,
och f”r att nedtrampa det s†som orenlighet p† gatorna. 010:007 Men s† menar icke han,
och i sitt hj„rta t„nker han ej s†, utan hans hj„rta st†r efter att f”rg”ra och efter att utrota folk i m„ngd.
010:008 Han s„ger: ½Žro mina h”vdingar ej allasammans konungar? 010:009 Har det icke g†tt Kalno s†som Karkemis, och Hamat s†som Arpad,
och Samaria s†som Damaskus?
010:010 D† min hand har tr„ffat de andra gudarnas riken, vilkas bel„ten voro f”rmer „n Jerusalems och Samarias, 010:011 skulle jag d† ej kunna g”ra med Jerusalem och dess gudabilder vad jag har gjort med Samaria och dess gudar?½

010:012 Men n„r Herren har fullbordat allt sitt verk p† Sions berg och i Jerusalem, d† skall jag hems”ka den assyriske konungens hj„rtas h”gmodsfrukt och hans stolta ”gons f”rh„velse. 010:013 Ty han s„ger:

½Med min hands kraft har jag utf”rt detta och genom min vishet, ty jag har f”rst†nd. Jag flyttade folkens gr„nser,
deras f”rr†d utplundrade jag,
och i min v„ldighet st”tte jag h„rskarna fr†n tronen. 010:014 Och min hand grep efter folkens skatter s†som efter f†geln„sten,
och s†som man samlar ”vergivna „gg, s† samlade jag jordens alla l„nder;
ingen fanns, som r”rde vingen
eller ”ppnade n„bben till n†got ljud.½

010:015 Skall d† yxan ber”mma sig mot honom som hugger med den, eller s†gen f”rh„va sig mot honom som s„tter den i r”relse? Som om k„ppen satte i r”relse honom som lyfter den, eller staven lyfte en som dock „r f”rmer „n ett stycke tr„! 010:016 S† skall d† Herren, HERREN Sebaot s„nda t„rande sjukdom i hans feta kropp, och under hans h„rlighet skall brinna en brand likasom en brinnande eld.
010:017 Och Israels ljus skall bliva en eld och hans Helige en l†ga,
och den skall br„nna upp och f”rt„ra dess t”rnen och dess tistlar, allt p† en dag.
010:018 Och p† hans skogars och parkers h„rlighet skall han alldeles g”ra en „nde;
det skall vara, s†som n„r en sjuk t„res bort. 010:019 De tr„d som bliva kvar i hans skog skola vara l„tt r„knade;
ett barn skall kunna teckna upp dem.

010:020 P† den tiden skall kvarlevan av Israel och den r„ddade skaran av Jakobs hus
ej vidare st”dja sig vid honom som slog dem; i trohet skola de st”dja sig
vid HERREN, Israels Helige.
010:021 En kvarleva skall omv„nda sig, en kvarleva av Jakob,
till Gud, den v„ldige.
010:022 Ty om „n ditt folk, Israel, vore s†som sanden i havet,
s† skall dock allenast en kvarleva d„r omv„nda sig. F”r”delsen „r oryggligt besluten,
den kommer med r„ttf„rdighet s†som en flod. 010:023 Ty f”rst”ring och oryggligt besluten straffdom skall Herren, HERREN Sebaot
l†ta komma ”ver hela jorden.

010:024 D„rf”r s„ger Herren, HERREN Sebaot s†: Frukta icke, mitt folk, du som bor i Sion, f”r Assur, n„r han sl†r dig med riset och upplyfter sin stav mot dig, s†som man gjorde i Egypten. 010:025 Ty „nnu allenast en liten tid, och ogunsten skall hava en „nde, och min vrede skall v„nda sig till deras f”rd„rv. 010:026 Och HERREN Sebaot skall sv„nga sitt gissel ”ver dem, s†som n„r han slog Midjan vid Orebsklippan; och sin stav, som han r„ckte ut ”ver havet, skall han †ter upplyfta, s†som han gjorde i Egypten.
010:027 P† den tiden skall hans b”rda tagas bort ifr†n din skuldra och hans ok ifr†n din hals, ty oket skall brista s”nder f”r fetmas skull.

010:028 Han kommer ”ver Ajat,
han drager fram genom Migron;
i Mikmas l„mnar han sin tross.
010:029 De draga fram ”ver passet; i Geba taga de nattkvarter.
Rama b„var;
Sauls Gibea flyr.
010:030 Ropa h”gt,
du dotter Gallim.
Giv akt, du Laisa.
Arma Anatot!
010:031 Madmena flyktar;
Gebims inv†nare b„rga sitt gods. 010:032 Žnnu samma dag
st†r han i Nob;
han lyfter sin hand
mot dottern Sions berg,
mot Jerusalems h”jd.
010:033 Men se, d† avhugger Herren, HERREN Sebaot den lummiga kronan, med f”rskr„ckande makt; de resliga stammarna ligga f„llda,
de h”ga tr„den st”rta ned.
010:034 Den tjocka skogen nedhugges med j„rnet; Libanons skogar falla f”r den v„ldige.

011:001 Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, och en telning fr†n dess r”tter skall b„ra frukt. 011:002 Och p† honom skall HERRENS
Ande vila,
vishets och f”rst†nds Ande,
r†ds och starkhets Ande,
HERRENS kunskaps
och fruktans Ande.
011:003 Han skall hava sitt v„lbehag i HERRENS fruktan; och han skall icke d”ma efter som ”gonen se eller skipa lag efter som ”ronen h”ra. 011:004 Utan med r„ttf„rdighet skall han d”ma de arma och med r„ttvisa skipa lag
†t de ”dmjuka p† jorden.
Och han skall sl† jorden
med sin muns stav,
och med sina l„ppars anda
d”da de ogudaktiga.
011:005 R„ttf„rdighet skall vara b„ltet omkring hans l„nder
och trofasthet b„ltet
omkring hans h”fter.
011:006 D† skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon
och g”dboskap skola s„mjas tillhopa, och en liten gosse
skall valla dem.
011:007 Kor och bj”rnar skola g† och beta, deras ungar skola ligga tillhopa,
och lejon skola „ta halm
likasom oxar.
011:008 Ett spenabarn skall leka
invid en huggorms h†l
och ett avvant barn str„cka ut sin hand efter basiliskens ”ga.
011:009 Ingenst„des p† mitt heliga berg skall man d† g”ra vad ont och f”rd„rvligt „r,
ty landet skall vara fullt
av HERRENS kunskap,
likasom havsdjupet „r fyllt av vattnet.

011:010 Och det skall ske p† den tiden att hednafolken skola s”ka telningen fr†n Isais rot, d„r han st†r s†som ett baner f”r folken; och hans boning skall vara idel h„rlighet. 011:011 Och HERREN skall p† den tiden „nnu en g†ng r„cka ut sin hand, f”r att f”rv„rva †t sig kvarlevan av sitt folk, vad som har blivit r„ddat fr†n Assyrien, Egypten, Patros, Etiopien, Elam, Sinear, Hamat och havsl„nderna.

011:012 Och han skall resa upp ett baner f”r hednafolken och samla Israels f”rdrivna m„n;
och Juda f”rskingrade kvinnor skall han h„mta tillhopa fr†n jordens fyra h”rn.
011:013 D† skall Efraims avund upph”ra och Juda ov„nskap bliva utrotad;
Efraim skall ej hysa avund mot Juda, och Juda icke ov„nskap mot Efraim.
011:014 Men s†som rovf†glar skola de sl† ned p† filist‚ernas skuldra v„sterut,
tillsammans skola de taga byte
av ”sterl„nningarna;
Edom och Moab
skola gripas av deras hand,
och Ammons barn
skola bliva dem h”rsamma.
011:015 Och HERREN skall giva till spillo Egyptens havsvik
och lyfta sin hand
mot floden i f”rgrymmelse;
och han skall klyva den i sju b„ckar och g”ra s†, att man torrskodd kan g† d„r”ver. 011:016 S† skall d„r bliva en banad v„g f”r den kvarleva av hans folk,
som har blivit r„ddad fr†n Assur, likasom det var f”r Israel
p† den dag d† de drogo upp
ur Egyptens land.
012:001 P† den tiden skall du s„ga:

½Jag tackar dig, HERRE,
ty v„l var du vred p† mig,
men din vrede har upph”rt,
och du tr”star mig.
012:002 Se, Gud „r min fr„lsning,
jag „r trygg och fruktar icke;
ty HERREN, HERREN
„r min starkhet och min lovs†ng, och han blev mig till fr„lsning.½

012:003 Och I skolen ”sa vatten med fr”jd ur fr„lsningens k„llor
012:004 och skolen s„ga p† den tiden:

½Tacken HERREN,
†kallen hans namn,
g”ren hans g„rningar kunniga bland folken; f”rt„ljen att hans namn „r h”gt.
012:005 Lovsjungen HERREN,
ty han har gjort h„rliga ting;
detta vare kunnigt
”ver hela jorden.
012:006 Ropen av fr”jd och jublen, I Sions inv†nare,
ty Israels Helige
„r stor bland eder.
013:001 Detta „r en utsaga om Babel, vad som uppenbarades f”r Jesaja, Amos’ son.

013:002 Resen upp ett baner p† ett kalt berg, ropen h”gt till dem;
viften med handen att de m† draga in genom de m„ktiges portar.
013:003 Jag sj„lv har b†dat upp mina invigda, ja, kallat mina hj„ltar till mitt vredesverk, min stolta skara, som jublar.

013:004 H”r, det larmar p† bergen
s†som av ett stort folk.
H”r, det sorlar av riken
med hopade hednafolk.
HERREN Sebaot m”nstrar
sin krigarskara.
013:005 Ifr†n fj„rran land komma de, ifr†n himmelens „nda,
HERREN och hans vredes redskap,
f”r att f”rd„rva hela jorden.
013:006 J„mren eder, ty n„ra „r HERRENS dag; s†som v†ld fr†n den Allsv†ldige kommer den. 013:007 D„rf”r sjunka alla h„nder ned,
och alla m„nniskohj„rtan f”rf„ras. 013:008 Man f”rskr„ckes, man gripes
av †ngest och kval,
ja, v†ndas s†som en barnaf”derska. H„pen stirrar den ene p† den andre;
r”da s†som eldsl†gor „ro deras ansikten. 013:009 Se, HERRENS dag kommer,
gruvlig och med f”rgrymmelse
och med vredesgl”d,
f”r att g”ra jorden till en ”demark och utrota syndarna som d„r bo.
013:010 Ty himmelens stj„rnor och stj„rnbilder s„nda ej mer ut sitt ljus,
solen g†r m”rk upp,
och m†nens ljus skiner icke.
013:011 Jag skall hems”ka jordens krets f”r dess ondska och de ogudaktiga f”r deras missg„rning; jag skall g”ra slut p† de fr„ckas ”vermod och sl† ned v†ldsverkarnas h”gmod.
013:012 Jag skall g”ra en man mer s„llsynt „n fint guld, en m„nniska mer s„llsynt „n guld fr†n Ofir. 013:013 D„rf”r skall jag komma himmelen att darra, och jorden skall b„va och vika fr†n sin plats — genom HERREN Sebaots f”rgrymmelse,
p† hans gl”dande vredes dag.

013:014 Och likasom jagade gaseller
och en hjord som ingen samlar
v„nda de d† hem, var och en till sitt folk, och fly, var och en till sitt land.
013:015 Men envar som upphinnes bliver genomborrad, och envar som gripes faller f”r sv„rd. 013:016 Deras sp„da barn krossas
inf”r deras ”gon,
deras hus plundras,
och deras kvinnor sk„ndas.

013:017 Ty se, jag vill uppv„cka mot dem mederna, som akta silver f”r intet
och icke fr†ga efter guld.
013:018 Deras b†gar skola f„lla de unga m„nnen, med frukten i moderlivet hava de intet f”rbarmande, och barnen skona de icke.
013:019 Och det skall g† med Babel, rikenas krona, kald‚ernas „ra och stolthet,
likasom n„r Gud omst”rtade Sodom och Gomorra. 013:020 Aldrig mer skall det bliva bebyggt, fr†n sl„kte till sl„kte skall det ligga obebott; ingen arab skall d„r sl† upp sitt t„lt, ingen herde l„gra sig d„r med sin hjord. 013:021 Nej, ”knens djur skola l„gra sig d„r, och dess hus skola fyllas av uvar;
strutsar skola bo d„r,
och gastar skola hoppa d„r.
013:022 Schakaler skola tjuta i dess palatser och ”kenhundar i praktbyggnaderna.
Snart kommer dess tid;
dess dagar skola ej f”rdr”jas.
014:001 Ty HERREN skall f”rbarma sig ”ver Jakob och „nnu en g†ng utv„lja Israel och l†ta dem komma till ro i deras land; och fr„mlingar skola sluta sig till dem och h†lla sig till Jakobs hus. 014:002 Och folk skola taga dem och f”ra dem hem igen; men Israels hus skall l„gga dem under sig s†som sin arvedel i HERRENS land, och skall g”ra dem till tr„lar och tr„linnor. S† skola de f† sina f†ngvaktare till f†ngar och r†da ”ver sina pl†gare.

014:003 Och p† den dag d† HERREN l†ter dig f† ro fr†n din vederm”da och †ngest, och fr†n den h†rda tr„ldom som har varit dig p†lagd, 014:004 d† skall du st„mma upp denna visa ”ver konungen i Babel, du skall s„ga:

½Vilken „nde har icke pl†garen f†tt, vilken „nde pinoorten!
014:005 HERREN har brutit s”nder
de ogudaktigas stav,
tyrannernas ris,
014:006 det ris som i grymhet slog folken med slag p† slag,
och i vrede h„rskade ”ver folkslagen med skoningsl”s f”rf”ljelse.
014:007 Hela jorden har nu f†tt vila och ro; man brister ut i jubel.
014:008 Sj„lva cypresserna gl„dja sig ”ver ditt fall, s† ock Libanons cedrar:
‘Sedan du nu ligger d„r, drager ingen hitupp f”r att hugga ned oss.’

014:009 D”dsriket d„rnere st”res i sin ro f”r din skull, n„r det m†ste taga emot dig.
Skuggorna d„r v„ckas upp f”r din skull, jordens alla v„ldige;
folkens alla konungar m†ste st† upp fr†n sina troner.
014:010 De upph„va alla sin r”st
och s„ga till dig:
‘S† har d† ocks† du blivit maktl”s s†som vi, ja, blivit v†r like.’
014:011 Ned till d”dsriket har din h„rlighet m†st fara, och dina harpors buller;
f”rruttnelse „r b„dden under dig, och maskar „ro ditt t„cke.

014:012 Huru har du icke fallit ifr†n himmelen, du str†lande morgonstj„rna!
Huru har du icke blivit f„lld till jorden, du folkens f”rg”rare!
014:013 Det var du som sade i ditt hj„rta: ‘Jag vill stiga upp till himmelen;
h”gt ovanf”r Guds stj„rnor
vill jag st„lla min tron;
jag vill s„tta mig p† gudaf”rsamlingens berg l„ngst uppe i norr.
014:014 Jag vill stiga upp ”ver molnens h”jder, g”ra mig lik den H”gste.’

014:015 Nej, ned till d”dsriket m†ste du fara, l„ngst ned i graven.
014:016 De som se dig stirra p† dig, de betrakta dig och s„ga:
‘Žr detta den man som kom jorden att darra och riken att b„va,
014:017 den som f”rvandlade jordkretsen till en ”ken och f”rst”rde dess st„der,
den som aldrig frigav sina f†ngar, s† att de fingo †terv„nda hem?’

014:018 Folkens alla konungar
ligga allasammans med „ra
var och en i sitt vilorum;
014:019 men du ligger obegraven och bortkastad, lik en f”raktad gren;
du ligger d„r ”verh”ljd av dr„pta, av sv„rdsslagna m„n,
av d”da som hava farit ned i gravkammaren, lik ett f”rtrampat as.
014:020 Du skulle icke s†som de
f† vila i en grav,
ty du f”rd„rvade ditt land
och dr„pte ditt folk.

Om og„rningsm„nnens avf”da
skall man aldrig mer tala.
014:021 Anst„llen ett blodbad p† hans s”ner f”r deras f„ders missg„rning.
De f† ej st† upp och besitta jorden och fylla jordkretsens yta med st„der.½

014:022 Nej, jag skall st† upp emot dem, s„ger HERREN Sebaot; och jag skall utrota ur Babel b†de namn och kvarleva, b†de barn och efterkommande, s„ger HERREN.
014:023 Och jag skall g”ra det till ett tillh†ll f”r r”rdrommar och fylla det med sumpsj”ar; ja, jag skall bortsopa det med ”del„ggelsens kvast, s„ger HERREN Sebaot.

014:024 HERREN Sebaot har svurit och sagt: Sannerligen, s†som jag har t„nkt, s† skall det ske, och vad jag har beslutit, det skall fullbordas. 014:025 Jag skall krossa Assur i mitt land, och p† mina berg skall jag f”rtrampa honom. S† skall hans ok bliva borttaget ifr†n dem och hans b”rda tagas av deras skuldra. 014:026 Detta „r det beslut som „r fattat mot hela jorden;
detta „r den hand som „r utr„ckt
mot alla folk.
014:027 Ty HERREN Sebaot har beslutit det; vem kan d† g”ra det om intet?
Hans hand „r det som „r utr„ckt;
vem kan avv„nda den?

014:028 I det †r d† konung Ahas dog f”rkunnades f”ljande utsaga:

014:029 Gl„d dig icke, du filist‚ernas hela land, ”ver att det ris som slog dig „r s”nderbrutet; ty fr†n ormens rot skall en basilisk komma fram, och dennes avkomma bliver en flygande drake. 014:030 De utarmade skola sedan f† bete och de fattiga f† l„gra sig i trygghet; men telningarna fr†n din rot skall jag d”da genom hunger, och vad som bliver kvar av dig skall dr„pas. 014:031 J„mra dig, du port; ropa, du stad; f”rsm„lt av †ngest, du filist‚ernas hela land. Ty norrifr†n kommer en r”k;
i fiendeskarornas t†g bliver ingen efter.

014:032 Vad skall man d† svara
det fr„mmande folkets s„ndebud?

Jo, att det „r HERREN som har grundat Sion, och att de betryckta bland hans folk d„r hava sin tillflykt. 015:001 Utsaga om Moab.

Ja, med Ar-Moab „r det ute den natt d† det f”rst”res. Ja, med Kir-Moab „r det ute den natt d† det f”rst”res. 015:002 Habbait och Dibon stiga upp
p† offerh”jderna f”r att gr†ta; uppe i Nebo och Medeba
j„mrar sig Moab;
alla huvuden d„r „ro skalliga,
alla sk„gg avskurna.
015:003 P† dess gator b„r man sorgdr„kt, s† ock p† dess tak;
p† dess torg j„mra sig alla
och flyta i t†rar.
015:004 Hesbon och Eleale h”ja klagorop, s† att det h”res „nda till Jahas.
D„rf”r skria ock Moabs krigare;
hans sj„l v†ndas i honom.
015:005 Mitt hj„rta klagar ”ver Moab, ty hans flyktingar fly „nda till Soar, till Eglat-Selisia;
uppf”r Halluhits h”jd
stiger man under gr†t,
och p† v„gen till Horonaim
h”jas klagorop ”ver f”rst”relsen. 015:006 Nimrims vatten
bliva torr ”kenmark,
gr„set f”rtorkas, brodden vissnar, intet gr”nt l„mnas kvar.
015:007 terstoden av sitt f”rv„rv, sitt sparda gods,
b„r man d„rf”r nu bort
”ver Piltr„dsb„cken.
015:008 Ja, klagoropen ljuda
runtom i Moabs land;
till Eglaim n†r dess j„mmer
och till Beer-Elim dess j„mmer. 015:009 Dimons vatten
„ro fulla av blod.
Ja, „nnu n†got mer
skall jag l†ta komma ”ver Dimon; ett lejon ”ver Moabs r„ddade,
”ver det som bliver kvar av landet. 016:001 ½S„nden †stad de lamm
som landets herre b”r hava
fr†n Sela genom ”knen
till dottern Sions berg.½
016:002 Och s†som flyktande f†glar, lika skr„mda f†gelungar
komma Moabs d”ttrar
till Arnons vadst„llen.
016:003 De s„ga: ½Giv oss r†d,
bliv medlare f”r oss.
L†t din skugga vara s†som natten, nu mitt i middagshettan.
Skydda de f”rdrivna;
r”j icke de flyktande.
016:004 L†t mina f”rdrivna
finna h„rb„rge hos dig,
var f”r Moab ett besk„rm
mot f”rd„rvaren,
till dess att utpressaren ej mer „r till och f”rd„rvet f†r en „nde
och f”rtryckarna f”rsvinna
bort ur landet.
016:005 S† skall genom eder mildhet eder tron bliva bef„st,
och p† den skall sitta trygg
i Davids hydda
en furste som far efter vad r„tt „r och fr„mjar r„ttf„rdighet.½

016:006 Vi hava h”rt om Moabs h”gmod, det ”verm†ttan h”ga,
om hans h”gf„rd, h”gmod och ”vermod och op†litligheten i hans l”sa tal.
016:007 D„rf”r m†ste nu Moab j„mra sig ”ver Moab, hela landet m†ste j„mra sig.
™ver Kir-Haresets druvkakor m†sten I sucka i djup bedr”velse.
016:008 Ty Hesbons f„lt „ro f”rvissnade, s† ock Sibmas vintr„d,
vilkas „dla druvor
slogo folkens herrar till marken, vilkas rankor n†dde till Jaeser
och f”rirrade sig i ”knen,
vilkas skott bredde ut sig
och gingo ”ver havet.
016:009 D„rf”r gr†ter jag ”ver Sibmas vintr„d, s†som Jaeser gr†ter;
med mina t†rar vattnar jag dig, Hesbon, och dig, Eleale.
Ty mitt i din sommar och din b„rgningstid har ett sk”rdeskri slagit ned.
016:010 Gl„dje och fr”jd „r nu avb„rgad fr†n de b”rdiga f„lten,
och i ving†rdarna h”jes intet gl„djerop, h”res intet jubel;
ingen trampar vin i pressarna,
p† sk”rdeskriet har jag gjort slut. 016:011 D„rf”r klagar mitt hj„rta
s†som en harpa ”ver Moab,
ja, mitt innersta ”ver Kir-Heres. 016:012 Ty huru „n Moab „vlas att tr„da upp p† offerh”jden och huru han „n g†r in i sin helgedom och beder, s† utr„ttar han intet d„rmed.

016:013 Detta „r det ord, som HERREN tillf”rne talade till Moab. 016:014 Men nu har HERREN †ter talat och sagt: Inom tre †r, s†som dagakarlen r„knar †ren, skall Moab i sin h„rlighet, med alla sina stora skaror, varda aktad f”r intet; och vad som bliver kvar skall vara litet och ringa, icke mycket v„rt. 017:001 Utsaga om Damaskus.

Se, Damaskus skall upph”ra att vara en stad; det skall falla och bliva en stenhop.
017:002 Aroers st„der varda ”vergivna; de bliva tillh†ll f”r hjordar,
som l„gra sig d„r ost”rda.
017:003 Det „r f”rbi med Efraims v„rn, med Damaskus’ konungad”me
och med kvarlevan av Aram.
Det skall g† med dem s†som med Israels barns h„rlighet, s„ger HERREN Sebaot.

017:004 Och det skall ske p† den tiden att Jakobs h„rlighet v„ndes i armod,
och att hans feta kropp bliver mager. 017:005 Det g†r, s†som n„r sk”rdemannen samlar ihop s„den och med sin arm sk”rdar axen;
det g†r, s†som n„r man plockar ax i Refaims-dalen:
017:006 en ringa eftersk”rd l„mnas kvar d„r, s†som n„r man sl†r ned oliver,
tv† eller tre b„r l„mnas kvar
h”gst uppe i toppen,
fyra eller fem
p† tr„dets kvistar,
s„ger HERREN, Israels Gud.

017:007 P† den tiden skola m„nniskorna blicka upp till sin Skapare
och deras ”gon se upp
till Israels Helige.
017:008 M„nniskorna skola ej v„nda sin blick till de altaren som deras h„nder hava gjort;
p† sina fingrars verk
skola de icke se,
icke p† Aserorna eller p† solstoderna.

017:009 P† den tiden skola deras fasta st„der bliva lika de ”vergivna f„sten i skogarna och p† bergstopparna, som ”verg†vos, n„r Israels barn drogo in; allt skall bliva ”delagt.

017:010 Ty du har f”rg„tit din fr„lsnings Gud, och du t„nker icke p† din fasta klippa. D„rf”r planterar du ljuvliga planteringar och s„tter i dem fr„mmande vintr„d.
017:011 Och v„l f†r du dem att v„xa h”gt samma dag du planterar dem, och morgonen d„refter f†r du dina plantor att blomma, men sk”rden f”rsvinner p† hems”kelsens dag, d† pl†gan bliver olidlig.

017:012 H”r, det brusar av m†nga folk, det brusar, s†som havet brusar.
Det d†nar av folkslag,
det d†nar, s†som v„ldiga vatten d†na. 017:013 Ja, det d†nar av folkslag,
s†som stora vatten d†na.
Men han n„pser dem, och de fly bort i fj„rran; de jagas bort s†som agnar f”r vinden, uppe p† bergen, och s†som virvlande l”v f”r stormen.
017:014 N„r aftonen „r inne, se, d† kommer f”rskr„ckelsen, och f”rr„n morgonen gryr, „ro de sin kos. Detta bliver v†ra sk”vlares del,
v†ra plundrares lott.

018:001 H”r, du land d„r flygf„n surra, du land bortom Etiopiens str”mmar,
018:002 du som har s„nt budb„rare ”ver havet, i r”rskepp h„n ”ver vattnet!

G†n †stad, I snabba s„ndebud,
till det resliga folket med gl„nsande hy, till folket som „r s† fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket,
vars land genomsk„res av str”mmar.

018:003 I jordkretsens alla inbyggare, I som bon p† jorden:
sen till, n„r man reser upp
baner p† bergen,
och n„r man st”ter i basun,
s† lyssnen d„rtill.
018:004 Ty s† har HERREN sagt till mig: ½I stillhet vill jag sk†da ned fr†n min boning, s†som solglans gl”der
fr†n en klar himmel,
s†som molnet utgjuter dagg
under sk”rdetidens hetta.½
018:005 Ty f”rr„n sk”rdetiden „r inne, just n„r blomningen „r slut
och blomman f”rbytes
i mognad druva,
skall han avsk„ra rankorna
med ving†rdskniv
och hugga av rotskotten
och skaffa dem bort.
018:006 Alltsammans skall l„mnas till pris †t rovf†glarna p† bergen
och †t djuren p† marken;
rovf†glarna skola d„r hava sina n„sten ”ver sommaren och markens alla djur ligga d„r om vintern.

018:007 P† den tiden skola sk„nker b„ras fram till HERREN Sebaot fr†n det resliga folket med gl„nsande hy, fr†n folket som „r s† fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land genomsk„res av str”mmar — till den plats d„r HERREN Sebaots namn bor, till Sions berg.
019:001 Utsaga om Egypten.

Se, HERREN far fram
p† ett ilande moln
och kommer till Egypten.
Egyptens avgudar
b„va d† f”r honom,
och egyptiernas hj„rtan
f”rf„ras i deras br”st.
019:002 Och jag skall uppegga egyptier mot egyptier, s† att broder skall strida mot broder
och v„n mot v„n,
stad mot stad
och rike mot rike.
019:003 Och egyptiernas f”rst†nd
skall f”rsvinna ur deras hj„rtan, och deras r†d skall jag g”ra om intet; de skola d† fr†ga sina avgudar och signare, sina andebesv„rjare och sp†m„n.
019:004 Men jag skall giva egyptierna i en h†rd herres hand,
och en grym konung skall f† r†da ”ver dem, s„ger Herren, HERREN Sebaot.
019:005 Och vattnet skall f”rsvinna ur havet, och floden skall sina bort och uttorka. 019:006 Str”mmarna skola utbreda stank, Egyptens kanaler
skola f”rminskas och sina bort; r”r och vass skall f”rvissna.
019:007 Žngarna vid Nilfloden,
l„ngs flodens strand,
och alla s„desf„lt vid floden,
de skola f”rtorka, f”rd„rvas och varda till intet. 019:008 Dess fiskare skola klaga,
alla som kasta ut krok i floden skola s”rja; och de som l„gga ut n„t i vattnet
skola st† d„r modl”sa.
019:009 De som arbeta i h„cklat lin skola komma p† skam,
s† ock de som v„va fina tyger.
019:010 Landets st”djepelare skola bliva krossade och alla de som arbeta f”r l”n
gripas av †ngest.
019:011 S†som idel d†rar
st† d† Soans furstar;
Faraos visaste r†dgivare
giva blott of”rnuftiga r†d.
Huru kunnen I d† s„ga till Farao: ½Jag „r en son av visa m„n,
en son av forntidens konungar½? 019:012 Ja, var „r dina vise?
M† de f”rkunna f”r dig — ty de veta det ju — vad HERREN Sebaot
har beslutit ”ver Egypten.
019:013 Nej, Soans furstar hava blivit d†rar, Nofs furstar „ro bedragna,
Egypten f”res vilse
av dem som voro h”rnstenar i dess stammar. 019:014 HERREN har d„r utgjutit
en f”rvirringens ande,
s† att de komma Egypten att ragla, vadhelst det f”retager sig,
s†som en drucken raglar i sina spyor. 019:015 Och Egypten skall icke hava framg†ng i vad n†gon d„r g”r,
evad han „r huvud eller svans,
evad han „r palmtopp eller s„vstr†.

019:016 P† den tiden skola egyptierna vara s†som kvinnor: de skola b„va och f”rskr„ckas f”r HERREN Sebaots upplyfta hand, n„r han lyfter den mot dem.
019:017 Och Juda land skall bliva en skr„ck f”r egyptierna; s† ofta man n„mner det f”r dem, skola de f”rskr„ckas, f”r det besluts skull som HERREN Sebaot har fattat ”ver dem.

019:018 P† den tiden skola i Egyptens land finnas fem st„der som tala Kanaans tungom†l, och som sv„rja vid HERREN Sebaot; en av dem skall heta Ir-Haheres.

019:019 P† den tiden skall ett altare vara rest †t HERREN mitt i Egyptens land, s† ock en stod †t HERREN vid landets gr„ns. 019:020 Och de skola vara till tecken och vittnesb”rd f”r HERREN Sebaot i egyptiernas land: n„r de ropa till HERREN om hj„lp mot f”rtryckare, d† skall han s„nda dem en fr„lsare och f”rsvarare, och han skall r„dda dem.
019:021 Och HERREN skall g”ra sig k„nd f”r egyptierna, ja, egyptierna skola l„ra k„nna HERREN p† den tiden; och de skola tj„na honom med slaktoffer och spisoffer, de skola g”ra l”ften †t HERREN och f† infria dem.

019:022 S† skall d† HERREN sl† Egypten — sl†, men ock hela; n„r de omv„nda sig till HERREN, skall han b”nh”ra dem och hela dem.

019:023 P† den tiden skall en banad v„g leda fr†n Egypten till Assyrien, och assyrierna skola komma in i Egypten, och egyptierna in i Assyrien; och egyptierna skola h†lla gudstj„nst tillsammans med assyrierna.
019:024 P† den tiden skall Israel, s†som den tredje i f”rbundet, st† vid sidan av Egypten och Assyrien, till en v„lsignelse p† jorden. 019:025 Och HERREN Sebaot skall v„lsigna dem och s„ga:

V„lsignad vare du Egypten, mitt folk, och du Assyrien, mina h„nder verk,
och du Israel, min arvedel!

020:001 I det †r d† Tartan kom till Asdod, uts„nd av Sargon, konungen i Assyrien — varefter han ock bel„grade Asdod och intog det — 020:002 p† den tiden talade HERREN genom Jesaja, Amos’ son, och sade: ½Upp, l”s s„cktygskl„dnaden fr†n dina l„nder, och drag dina skor av dina f”tter.½ Och denne gjorde s† och gick naken och barfota.
020:003 Sedan sade HERREN: ½Likasom min tj„nare Jesaja har g†tt naken och barfota och nu i tre †r varit till tecken och f”rebild ang†ende Egypten och Etiopien,
020:004 s† skall konungen i Assyrien l†ta f†ngarna ifr†n Egypten och de bortf”rda fr†n Etiopien, b†de unga och gamla, vandra †stad nakna och barfota, med blottad bak, Egypten till blygd. 020:005 D† skola de h„pna och blygas ”ver Etiopien, som var deras hopp, och ”ver Egypten, som var deras stolthet. 020:006 P† den dagen skola inbyggarna h„r i kustlandet s„ga: ‘Se, s† gick det med dem som voro v†rt hopp, med dem till vilka vi flydde, f”r att f† hj„lp och bliva r„ddade undan konungen i Assyrien; huru skola vi d† sj„lva kunna undkomma?’½ 021:001 Utsaga om ™knen vid havet.

Likasom en storm
som far fram i Sydlandet
kommer det fr†n ”knen,
fr†n det fruktansv„rda landet.
021:002 En gruvlig syn
har blivit mig kungjord:
½H„rjare h„rja,
r”vare r”va.
Drag upp, du Elam!
Tr„ng p†, du Mediens folk!
P† all suckan
vill jag g”ra slut.½
021:003 F”rdenskull darra
nu mina l„nder,
†ngest griper mig,
lik en barnaf”derskas †ngest;
f”rvirring kommer ”ver mig,
s† att jag icke kan h”ra,
f”rskr„ckelse fattar mig,
s† att jag icke kan se.
021:004 Mitt hj„rta „r utom sig,
jag kv„ljes av f”rf„ran;
skymningen, som jag l„ngtade efter, v†llar mig nu skr„ck.

021:005 Man dukar bord,
man breder ut t„cken,
man „ter och dricker.
Nej, st†n upp, I furstar;
sm”rjen edra sk”ldar!

021:006 Ty s† har Herren
sagt till mig:
½G† och st„ll ut en v„ktare;
vad han f†r se, det m† han f”rkunna. 021:007 Och om han ser ett t†g,
ryttare par efter par,
ett t†g av †snor,
ett t†g av kameler,
d† m† han giva akt,
noga giva akt.½

021:008 Och denne ropade,
s†som ett lejon ryter:
½Herre, h„r st†r jag
p† vakt best„ndigt,
dagen igenom,
och jag f”rbliver
h„r p† min post
natt efter natt.
021:009 Och se, nu kommer h„r
ett t†g av m„n,
ryttare par efter par!½
Och †ter talade han och sade:
½Fallet, fallet „r Babel!
Alla dess gudabel„ten
„ro nedbrutna till jorden.½

021:010 O du mitt krossade,
mitt s”ndertr”skade folk,
vad jag har h”rt
av HERREN Sebaot,
Israels Gud,
det har jag f”rkunnat f”r eder.

021:011 Utsaga om Duma.

Man ropar till mig fr†n Seir:
½V„ktare, vad lider natten?
V„ktare, vad lider natten?½
021:012 V„ktaren svarar:
½Morgon har kommit,
och likv„l „r det natt.
Viljen I fr†ga mer, s† fr†gen;
kommen tillbaka igen.½

021:013 Utsaga ”ver Arabien.

Tagen natth„rb„rge i Arabiens vildmark, I karavaner fr†n Dedan.
021:014 M† man komma emot de t”rstande och giva dem vatten.
Ja, inbyggarna i Temas land
g† de flyktande till m”tes med br”d. 021:015 Ty de fly undan sv„rd,
undan draget sv„rd,
och undan sp„nd b†ge
och undan krigets tunga.

021:016 Ty s† har Herren sagt till mig: Om ett †r, s†som dagakarlen r„knar †ret, skall all Kedars h„rlighet vara f”rg†ngen, 021:017 och f”ga skall d† vara kvar av Kedars hj„ltars b†gar, s† m†nga de „ro. Ty s† har HERREN, Israels Gud, talat. 022:001 Utsaga om Synernas dal.

Vad „r d† p† f„rde,
eftersom allt ditt folk
stiger upp p† taken?
022:002 Du larmuppfyllda,
du bullrande stad,
du glada stad!
Dina slagna hava icke
blivit slagna med sv„rd,
ej d”dats i strid.
022:003 Alla dina furstar
hava samf„llt flytt undan,
utan b†gskott blevo de f†ngar.
Ja, s† m†nga som p†tr„ffades hos dig blevo allasammans f†ngar,
huru l†ngt bort de „n flydde.
022:004 D„rf”r s„ger jag:
V„nden blicken ifr†n mig,
jag m†ste gr†ta bitterligen;
trugen icke p† mig tr”st
f”r att dottern mitt folk
har blivit f”rst”rd.
022:005 Ty en dag med f”rvirring, nedtrampning och best”rtning kommer fr†n Herren, HERREN Sebaot,
i Synernas dal,
med nedbrutna murar
och med rop upp mot berget.

022:006 Elam hade fattat kogret,
vagnsk„mpar och ryttare f”ljde honom; Kir hade blottat sk”lden.
022:007 Dina sk”naste dalar voro fyllda med vagnar, och ryttarna hade fattat st†nd vid porten.

022:008 Juda blev blottat och l†g utan skydd. D† sk†dade du bort efter vapnen i Skogshuset.
022:009 Och I s†gen att Davids stad hade m†nga r„mnor, och I samladen upp vattnet i Nedre dammen.
022:010 Husen i Jerusalem r„knaden I, och I br”ten ned husen f”r att bef„sta muren.
022:011 Och mellan de b†da murarna gjorden I en beh†llare f”r vattnet fr†n Gamla dammen. Men I sk†daden icke upp till honom som hade verkat detta; till honom som f”r l„nge sedan hade best„mt det s†gen I icke.
022:012 Herren, HERREN Sebaot kallade eder p† den dagen till gr†t och klagan, till att raka edra huvuden och h”lja eder i sorgdr„kt. 022:013 Men i st„llet h„ng†ven I eder †t fr”jd och gl„dje; I d”daden oxar och slaktaden f†r, I †ten k”tt och drucken vin, I saden: ½L†tom oss „ta och dricka, ty i morgon m†ste vi d”.½ 022:014 D„rf”r ljuder fr†n HERREN Sebaot denna uppenbarelse i mina ”ron: Sannerligen, denna eder missg„rning skall icke bliva f”rsonad, s† l„nge I leven, s„ger Herren, HERREN Sebaot.

022:015 S† sade Herren, HERREN Sebaot: G† bort till honom d„r, f”rvaltaren, ”verhovm„staren Sebna, och s„g till honom: 022:016 Vad g”r du h„r, och vem t„nker du l„gga h„r, eftersom du h„r hugger ut en grav †t dig? Du som hugger ut din grav s† h”gt uppe, du som i klippan urholkar en boning †t dig, 022:017 du m† veta att HERREN skall slunga dig l†ngt bort, en s†dan man som du „r. Han skall rulla dig tillhopa till en klump, 022:018 han skall hopnysta dig s†som ett nystan, och kasta dig s†som en boll bort till ett land som har utrymme nog f”r dig; d„r skall du d”, och dit skola dina h„rliga vagnar komma, du skamfl„ck f”r din herres hus.

022:019 Ja, jag skall st”ta dig bort ifr†n din plats, och fr†n din tj„nst skall du bliva avsatt.
022:020 Och p† den dagen skall jag kalla p† min tj„nare Eljakim, Hilkias son;
022:021 honom skall jag ikl„da din livkl„dnad, och med ditt b„lte skall jag omgjorda honom, och skall l„gga ditt v„lde i hans hand, s† att han bliver en fader f”r Jerusalems inv†nare och f”r Juda hus.
022:022 Och jag skall giva honom Davids hus’ nyckel att b„ra; n„r han uppl†ter, skall ingen tillsluta, och n„r han tillsluter, skall ingen uppl†ta.
022:023 Och jag skall sl† in honom till en stadig spik i en fast v„gg, och han skall bliva ett „res„te f”r sin faders hus. 022:024 Men om d† hans faders hus, s† tungt det „r, h„nger sig p† honom, med „ttlingar och avkomlingar — alla slags sm†k„rl av vad slag som helst, sk†lar eller allahanda krukor — 022:025 d†, p† den dagen, s„ger HERREN Sebaot, skall spiken, som var inslagen i den fasta v„ggen lossna; den skall g† s”nder och falla ned, och b”rdan som h„ngde d„rp†, skall krossas. Ty s† har HERREN talat.
023:001 Utsaga om Tyrus.

J„mren eder, I Tarsis-skepp! Ty det „r ”delagt, utan hus och utan g„ster; fr†n kitt‚ernas land n†r dem budskapet h„rom. 023:002 Sitten stumma, I kustlandets inv†nare!

K”pm„n fr†n Sidon, sj”farande m„n, uppfyllde dig; 023:003 av Sihors s„d och Nilflodens sk”rdar skaffade du dig vinning, i det du for ”ver stora vatten och drev handel d„rmed bland folken. 023:004 Men st† d„r nu med skam, du Sidon; ty s† s„ger havet, havets f„ste: ½S† „r jag d† utan avkomma och har icke f”tt n†gra barn, icke uppf”tt ynglingar, icke fostrat jungfrur.½ 023:005 N„r man f†r h”ra detta i Egypten, d† b„var man vid ryktet om Tyrus.

023:006 Dragen bort till Tarsis och j„mren eder, I kustlandets inv†nare.
023:007 Žr detta eder glada stad,
hon den urgamla,
som av sina f”tter bars till fj„rran land, f”r att g„sta d„r?
023:008 Vem besl”t detta ”ver Tyrus, henne som delade ut kronor,
vilkens k”pm„n voro furstar,
vilkens kr„mare voro storm„n p† jorden? 023:009 HERREN Sebaot var den som besl”t det, f”r att sl† ned all den stolta h„rligheten och ”dmjuka alla storm„n p† jorden.

023:010 Bred nu ut dig ”ver ditt land s†som Nilfloden, du dotter Tarsis;
du b„r ingen boja mer.

023:011 Han r„ckte ut sin hand ”ver havet, han kom konungariken att darra;
HERREN bj”d om Kanaans f„sten
att de skulle ”del„ggas.
023:012 Han sade: ½Du skall ej allt framgent f† leva i fr”jd,
du kr„nkta jungfru,
du dotter Sidon.
St† upp och drag bort till kitt‚ernas land; dock, ej heller d„r f†r du ro.
023:013 Se, kald‚ernas land,
folket som f”rr ej var till,
de vilkas land Assyrien gjorde till boning †t ”knens djur,
de resa d„r sina bel„gringstorn
och omst”rta stadens platser
och g”ra den till en grush”g.
023:014 J„mren eder, I Tarsis-skepp, ty edert f„ste „r f”rst”rt.½

023:015 P† den tiden skall Tyrus ligga f”rg„tet i sjuttio †r, s†som r†dde d„r alltj„mt en och samma konung; men efter sjuttio †r skall det g† med Tyrus, s†som det heter i visan om sk”kan:

023:016 ½Tag din harpa
och g† omkring i staden,
du f”rg„tna sk”ka;
spela vackert
och sjung flitigt,
s† att man kommer ih†g dig.½

023:017 Ty efter sjuttio †r skall HERREN se till Tyrus, och det skall †ter f† begynna att taga emot sk”kol”n och bedriva otukt med jordens alla konungariken i den vida v„rlden. 023:018 Men hennes handelsf”rv„rv och vad hon f†r s†som sk”kol”n skall vara helgat †t HERREN; det skall icke l„ggas upp och icke g”mmas, utan de som bo inf”r HERRENS ansikte skola av hennes handelsf”rv„rv hava mat till fyllest och pr„ktiga kl„der. 024:001 Se, HERREN ”del„gger jorden
och f”r”der den;
han omv„lver, vad d„rp† „r,
och f”rstr”r dess inbyggare.
024:002 Och det g†r pr„sten s†som folket, husbonden s†som tj„naren,
husfrun s†som tj„narinnan,
s„ljaren s†som k”paren,
l†ntagaren s†som l†ngivaren,
g„lden„ren s†som borgen„ren.
024:003 Jorden bliver i grund ”delagd och i grund utplundrad;
ty HERREN har talat
detta ord.
024:004 Jorden s”rjer och tvinar bort, jordkretsen f”rsm„ktar och tvinar bort, vad h”gt „r bland jordens folk f”rsm„ktar. 024:005 Ty jorden har blivit ohelgad
under sina inbyggare;
de hava ”vertr„tt lagarna,
de hava f”rvandlat r„tten,
brutit det eviga f”rbundet.
024:006 D„rf”r uppfr„ter f”rbannelse jorden, och de som bo d„r m†ste lida, vad de hava f”rskyllt; d„rf”r f”rt„ras jordens inbyggare av hetta, s† att ej m†nga m„nniskor finnas kvar. 024:007 Vinmusten s”rjer,
vintr„det f”rsm„ktar;
de som voro s† hj„rteglada sucka nu alla. 024:008 Det „r f”rbi med fr”jden vid pukornas ljud, de gladas larm ha tystnat;
det „r f”rbi med fr”jden vid harpans klang. 024:009 Vin dricker man icke mer under s†ng, rusdrycken k„nnes bitter f”r dem som dricka den. 024:010 Nedbruten ligger den ”de staden; vart hus „r st„ngt, s† att ingen kommer d„rin. 024:011 D„rute h”res klagorop ”ver vinet; all gl„dje „r s†som en nedg†ngen sol,
all jordens fr”jd har flyktat.
024:012 ™del„ggelse allenast „r kvar i staden, och porten „r slagen i spillror.

024:013 Ty det m†ste s† g† p† jorden bland folken, s†som det g†r, n„r man sl†r ned oliver, s†som n„r man g”r en eftersk”rd, sedan vinb„rgningen „r slut.
024:014 Dessa h„va d† upp sin r”st och jubla; fr”jderop ”ver HERRENS h”ghet ljuda borta i v„ster:
024:015 ½Žren d„rf”r HERREN i ”sterns bygder, „ven i havsl„nderna HERRENS, Israels Guds, namn.½
024:016 Fr†n jordens „nda h”ra vi lovs†nger: ½En h„rlig lott f†r den r„ttf„rdige!½ Men jag s„ger: Jag arme, jag arme, ve mig! H„rjare h„rja, ja h„rjande fara h„rjare fram. 024:017 Faror, fallgropar och f„llor v„nta eder, I jordens inbyggare. 024:018 Och om n†gon flyr undan farlighetsropen, s† st”rtar han i fallgropen, och om han kommer upp ur fallgropen, s† f†ngas han i f„llan. Ty f”nstren i h”jden „ro ”ppnade, och jordens grundvalar b„va.
024:019 Jorden brister, ja, den brister; jorden r„mnar, ja, den r„mnar; jorden vacklar, ja, den vacklar;
024:020 jorden raglar, ja, den raglar s†som en drucken; den gungar s†som vaktskjulet i tr„dets topp. Dess ”vertr„delse vilar tung p† den, och den faller och kan icke mer st† upp.

024:021 P† den tiden skall HERREN hems”ka h”jdens h„r uppe i h”jden och jordens konungar nere p† jorden.
024:022 Och de skola samlas tillhopa, s†som f†ngar hopsamlas i f†nggropen, och skola inneslutas i f„ngelse; sent omsider n†r dem hems”kelsen.
024:023 D† skall m†nen blygas och solen sk„mmas; ty HERREN Sebaot skall d† vara konung p† Sions berg och i Jerusalem, och hans „ldste skola sk†da h„rlighet.
025:001 HERRE, du „r min Gud;
jag vill upph”ja dig, jag vill prisa ditt namn, ty du g”r underfulla ting,
du utf”r r†dslut ifr†n fordom tid, fasta och best†ndande.
025:002 Ja, du har gjort staden till en stenhop, den bef„sta staden till en grush”g;
fr„mlingarnas palats st†r ej mer d„r s†som en stad, aldrig skall det byggas upp igen.
025:003 D„rf”r m†ste nu det vilda folket „ra dig, den grymma hednastaden frukta dig.
025:004 Ty du har varit ett v„rn f”r den arme, ett v„rn f”r den fattige i hans n”d,
en tillflykt mot st”rtskurar,
ett skygd under hettan.
Ty v†ldsverkarnas raseri
„r likasom en st”rtskur mot en v„gg. 025:005 Och s†som du kuvar hettan, n„r det „r som torrast, s† kuvar du fr„mlingarnas larm;
ja, s†som hettan d„mpas genom molnens skugga, s† d„mpas de grymmas segers†ng.

025:006 Och HERREN Sebaot skall p† detta berg g”ra ett g„stabud f”r alla folk,
ett g„stabud med feta r„tter,
ett g„stabud med starkt vin,
ja, med feta, m„rgfulla r„tter,
med starkt vin, v„l klarat.
025:007 Och han skall p† detta berg g”ra om intet det dok som h”ljer alla folk,
och det t„ckelse som bet„cker alla folkslag. 025:008 Han skall f”r alltid g”ra d”den om intet; och Herren, HERREN
skall avtorka t†rarna
fr†n alla ansikten,
och skall taga bort
sitt folks sm„lek
”verallt p† jorden.
Ty s† har HERREN talat.

025:009 P† den tiden skall man s„ga: Se, d„r „r v†r Gud,
som vi f”rbidade
och som skulle fr„lsa oss.
Ja, d„r „r HERREN, som vi f”rbidade; l†tom oss fr”jdas och vara glada ”ver hans fr„lsning. 025:010 Ty HERRENS hand skall vila ”ver detta berg, men Moab skall bliva nedtrampad i sitt eget land, likasom str† trampas ned i g”dselp”len. 025:011 Och huru han „n d„r breder ut sina h„nder, lik simmaren, n„r han simmar,
s† skall dock hans h”gmod bliva nedbrutet, trots hans h„nders alla konster.
025:012 Ja, dina murars h”ga f„ste st”rtar han omkull och ”dmjukar,
han sl†r det till jorden, ned i stoftet. 026:001 P† den tiden skall man sjunga denna s†ng i Juda land:

½V†r stad giver oss styrka;
murar och v„rn
bereda oss fr„lsning.
026:002 L†ten upp portarna,
s† att ett r„ttf„rdigt folk
f†r draga d„rin,
ett som h†ller tro.
026:003 Den som „r fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid;
ty p† dig f”rtr”star han.
026:004 F”rtr”sten d† p† HERREN
till evig tid;
ty HERREN, HERREN
„r en evig klippa.
026:005 Ty dem som trona i h”jden, dem st”rtar han ned,
ja, den h”ga staden;
han ”dmjukar den,
”dmjukar den till jorden,
han sl†r den ned i stoftet.
026:006 Den trampas under f”tterna, under de f”rtrycktas f”tter,
under de armas steg.½

026:007 Men den r„ttf„rdiges v„g „r j„mn; †t den r„ttf„rdige bereder du
en j„mnad stig.
026:008 Ja, p† dina domars v„g,
HERRE, f”rbida vi dig;
till ditt namn och ditt pris
st†r v†r sj„ls tr„ngtan.
026:009 Min sj„l tr„ngtar efter dig om natten, och anden i mig s”ker dig bittida;
ty n„r dina domar drabbar jorden, l„ra sig jordkretsens
inbyggare r„ttf„rdighet.
026:010 Om n†d bevisas mot den ogudaktige, s† l„r han sig icke r„ttf„rdighet;
i det land, d„r r„tt skulle ”vas, g”r han d† vad or„tt „r
och ser icke HERRENS h”ghet.

026:011 HERRE, din hand „r upplyft,
men de se det icke;
m† de nu med blygsel
se din nit„lskan f”r folket;
ja, m† eld f”rt„ra
dina ov„nner.
026:012 HERRE, du skall skaffa
frid †t oss,
ty allt vad vi hava utr„ttat
har du utf”rt †t oss.
026:013 HERREN, v†r Gud,
andra herrar „n du
hava h„rskat ”ver oss,
men allenast dig prisa vi,
allenast ditt namn.
026:014 De d”da f† icke liv igen,
skuggorna st† ej †ter upp;
d„rf”r hems”kte och f”rgjorde du dem och utrotade all deras †minnelse.

026:015 Du f”r”kade en g†ng folket, HERRE; du f”r”kade folket och bevisade dig h„rlig; du utvidgade landets alla gr„nser.
026:016 HERRE, i n”den hava de nu s”kt dig, de hava utgjutit tysta b”ner,
n„r din tuktan kom ”ver dem.
026:017 S†som en havande kvinna,
d† hon „r n„ra att f”da,
v†ndas och ropar
i sina kval,
s† var det med oss
inf”r ditt ansikte, o HERRE.
026:018 Vi voro ocks† havande och v†ndades; men n„r vi f”dde, var det vind.
Vi kunde icke bereda
fr„lsning †t landet;
inga m„nniskor f”das mer
till att bo p† jordens krets.
026:019 Men dina d”da m† f† liv igen; mina d”das kroppar m† †ter st† upp.
Vaknen upp och jublen,
I som liggen i graven;
ty din dagg „r en ljusets dagg,
och jorden skall giva igen de avsomnade. 026:020 V„lan d†, mitt folk,
g† in i dina kamrar
och st„ng igen d”rrarna om dig;
g”m dig ett litet ”gonblick,
till dess att vreden har g†tt f”rbi. 026:021 Ty se, HERREN
tr„der ut ur sin boning,
f”r att hems”ka jordens inbyggare f”r deras missg„rning;
och jorden skall l†ta komma i dagen allt blod som d„r har blivit utgjutet, och skall icke l„ngre bet„cka
dem som d„r hava blivit dr„pta. 027:001 P† den tiden skall HERREN
med sitt sv„rd, det h†rda,
det stora och starka,
hems”ka Leviatan,
den snabba ormen,
och Leviatan,
den ringlande ormen,
och skall dr„pa draken,
som ligger i havet.

027:002 P† den tiden skall finnas
en ving†rd, rik p† vin,
och man skall sjunga om den:

027:003 Jag, HERREN, „r dess vaktar, †ter och †ter vattnar jag den.
F”r att ingen skall skada den,
vaktar jag den natt och dag.
027:004 Jag vredgas icke p† den;
nej, om tistel och t”rne
ville begynna strid,
s† skulle jag g† l”st d„rp†
och br„nna upp alltsammans.
027:005 Eller ock m†ste man s”ka skydd hos mig och g”ra fred med mig;
ja, fred m†ste man g”ra med mig.

027:006 I tider som komma skall Jakob skjuta r”tter och Israel gr”nska och blomstra;
jordkretsen skola de uppfylla med sin frukt. 027:007 Har man v„l pl†gat dem s†, som han pl†gade deras pl†gare? Eller dr„ptes de s†, som deras dr„pta fiender blevo dr„pta? 027:008 Nej, v„l n„pste han folket, n„r han f”rkastade och f”rsk”t det, v„l ryckte han bort det med sin h†rda vind, p† ”stanstormens dag;
027:009 men d„rf”r kan ock Jakobs missg„rning d† bliva f”rsonad
och deras synds borttagande
d† giva fullmogen frukt,
n„r alla stenar i deras altaren „ro f”rst”rda — s†som d† man krossar s”nder kalkstycken — och n„r Aseror och solstoder ej mer resas upp.

027:010 Se, den fasta staden ligger ”de, den har blivit en folktom plats,
”vergiven s†som en ”ken,
kalvar g† d„r i bet
och l„gra sig d„r
och avbita de kvistar d„r finnas. 027:011 Och n„r grenarna „ro torra, bryter man av dem, och kvinnor komma
och g”ra upp eld med dem.
Ty detta „r icke ett folk med f”rst†nd; d„rf”r visar deras skapare dem intet f”rbarmande, och deras danare dem ingen misskund.

027:012 Och det skall ske p† den tiden att HERREN anst„ller en inb„rgning,
fr†n den strida floden intill Egyptens b„ck; och I skolen varda insamlade,
en och en, I Israels barn.
027:013 Och det skall ske p† den tiden att man st”ter i en stor basun;
och de som hava varit borttappade i Assyriens land och f”rdrivna till Egyptens land,
de skola d† komma;
och de skola tillbedja HERREN
p† det heliga berget i Jerusalem. 028:001 Ve dig, du Efraims
druckna m„ns stolta krona,
du hans str†lande h„rlighets
vissnande blomster
p† bergshj„ssan ovan de vinberusades b”rdiga dal!
028:002 Se, fr†n Herren kommer
en som „r stark och v„ldig,
lik en hagelskur,
en f”r”dande storm,
lik en st”rtskur med v„ldiga,
”versv„mmande vatten,
som sl†r allt till jorden med mat. 028:003 Under f”tterna bliver den d† trampad, Efraims druckna m„ns
stolta krona.
028:004 Och det g†r med hans str†lande h„rlighets vissnande blomma
p† bergshj„ssan ovan
den b”rdiga dalen,
s†som det g†r med ett fikon d„rnere, ett som har mognat f”re sommarsk”rden: s† snart n†gon f†r syn d„rp†, slukar han det, medan han „nnu har det i sin hand.
028:005 P† den tiden skall HERREN Sebaot bliva en h„rlig krona
och en str†lande krans
f”r kvarlevan av sitt folk;
028:006 och han skall bliva en r„ttens ande f”r den som skipar r„tt,
och en starkhetsmakt
f”r dem som driva fienden p† porten.

028:007 Men ocks† h„r
raglar man av vin,
stapplar man av starka drycker; b†de pr„ster och profeter
ragla av starka drycker,
de „ro ”verlastade av vin,
de stappla av starka drycker;
de ragla, n„r de profetera,
de vackla, n„r de skipa r„tt.
028:008 Ja, alla bord „ro fulla
av v„mjeliga spyor,
ingen ren fl„ck finnes.
028:009 — ½Vem „r det d† han vill l„ra f”rst†nd, och vem skall han f† att giva akt p† sin predikan? Žro vi d† nyss avvanda fr†n modersmj”lken, nyss tagna fr†n modersbr”stet?
028:010 Det „r ju gnat p† gnat, gnat p† gnat, prat p† prat, prat p† prat,
litet h„r, litet d„r!½
028:011 — Ja v„l, genom stammande l„ppar och p† ett fr„mmande tungom†l
skall han tala till detta folk,
028:012 han som en g†ng sade till dem: ½H„r „r vilostaden,
l†ten den tr”tte f† vila;
h„r „r vederkvickelsens ort.½
Men s†dant ville de icke h”ra.
028:013 S† skall d† HERRENS ord bliva f”r dem ½gnat p† gnat, gnat p† gnat,
prat p† prat, prat p† prat,
litet h„r, litet d„r½.
Och s† skola de, b„st de g† d„r,
falla bakl„nges och krossas,
varda sn„rjda och f†ngade.

028:014 H”ren d„rf”r HERRENS ord,
I bespottare,
I som r†den ”ver folket
h„r i Jerusalem.
028:015 Eftersom I s„gen: ½Vi hava slutit ett f”rbund med d”den,
med d”dsriket hava vi
ing†tt ett f”rdrag;
om ock gisslet far fram likt en ”versv„mmande flod, skall det icke n† oss,
ty vi hava gjort l”gnen till v†r tillflykt och falskheten till v†rt besk„rm½,
028:016 d„rf”r s„ger Herren, HERREN s†: Se, jag har lagt i Sion en grundsten,
en bepr”vad sten,
en dyrbar h”rnsten, fast grundad; den som tror p† den beh”ver icke fly. 028:017 Och jag skall l†ta r„tten vara m„tsn”ret och r„ttf„rdigheten s„nklodet.
Och hagel skall sl† ned eder l”gntillflykt, och vatten skall sk”lja bort edert besk„rm. 028:018 Och edert f”rbund med d”den
skall bliva utpl†nat,
och edert f”rdrag med d”dsriket
skall icke best†;
n„r gisslet far fram likt en ”versv„mmande flod, d† solen I varda nedtrampade.
028:019 S† ofta det far fram,
skall det tr„ffa eder;
ty morgon efter morgon skall det fara fram, ja, b†de dag och natt.
Idel f”rskr„ckelse bliver det,
n„r I m†sten akta p† den predikan. 028:020 Ty s„ngen bliver d† f”r kort
att str„cka ut sig p†
och t„cket f”r knappt
att svepa in sig i.
028:021 Ty HERREN skall st† upp
likasom p† Perasims berg,
och han skall l†ta se sin vrede
likasom i Gibeons dal.
Han skall utf”ra sitt verk,
ett s„llsamt verk;
han skall f”rr„tta sitt arbete,
ett f”runderligt arbete.
028:022 S† h”ren nu upp med eder bespottelse, f”r att edra band ej m† bliva „n h†rdare; ty om f”rst”ring och oryggligt besluten straffdom ”ver hela jorden har jag h”rt fr†n Herren, HERREN Sebaot.

028:023 Lyssnen och h”ren min r”st,
akten h„rp† och h”ren mitt tal.
028:024 N„r †kermannen vill s†,
pl”jer han d† best„ndigt
och hackar upp och harvar sin mark? 028:025 Nej, fastmer: sedan han har j„mnat f„ltet, str”r han ju d„r svartkummin
och kastar dit kryddkummin
och s†r vete i rader
och korn p† dess s„rskilda plats
och sp„lt i kanten.
028:026 Ty hans Gud har undervisat honom och l„rt honom det r„tta s„ttet.
028:027 Man tr”skar ju ej heller svartkummin med tr”skvagn och l†ter ej vagnshjul g† ”ver kryddkummin, utan klappar ut svartkummin med stav
och kryddkummin med k„pp.
028:028 Och br”ds„den, tr”skar man s”nder den? Nej, man pl„gar icke oavl†tligt tr”ska den och driva sina vagnshjul och h„star d„r”ver; man vill ju icke tr”ska s”nder den.
028:029 Ocks† detta kommer
fr†n HERREN Sebaot;
han „r underbar i r†d
och stor i vishet.
029:001 Ve dig, Ariel, Ariel,
du stad, d„r David slog upp sitt l„ger! L„ggen †r till †r
och l†ten h”gtiderna fullborda sitt kretslopp, 029:002 s† skall jag bringa Ariel i tr†ngm†l; j„mmer skall f”lja p† j„mmer,
och d† bliver det f”r mig ett verkligt Ariel. 029:003 Jag skall sl† l„ger runt omkring dig och omsluta dig med vallar
och resa upp b†lverk emot dig.
029:004 D† skall du tala djupt nedifr†n jorden, och dina ord skola d„mpade komma fram ur stoftet; din r”st skall h”ras s†som en andes ur jorden, och ur stoftet skall du viska fram dina ord. 029:005 Men fr„mlingshopen skall bliva s†som fint damm och v†ldsverkarhopen s†som bortflyende agnar; pl”tsligt och med hast skall detta ske. 029:006 Fr†n HERREN Sebaot skall hems”kelsen komma, med tord”n och jordb„vning och stort dunder, med storm och ov„der
och med l†gor av f”rt„rande eld.
029:007 Och hela hopen av alla de folk som drogo i strid mot Ariel,
de skola vara s†som en dr”msyn om natten, alla som drogo i strid mot det och dess borg och bragte det i tr†ngm†l.
029:008 S†som n„r den hungrige dr”mmer att han „ter, men vaknar och k„nner sin buk vara tom, och s†som n„r den t”rstande dr”mmer att han dricker, men vaknar och k„nner sig t”rstig och f”rsm„ktande, s† skall det g† med hela hopen av alla de folk som drogo i strid mot Sions berg.

029:009 St†n d„r med h„pnad, ja, varen h„pna; stirren eder blinda, ja, varen blinda, I som „ren druckna, men icke av vin,
I som raglen, men icke av starka drycker. 029:010 Ty HERREN har utgjutit ”ver eder en tung s”mns ande
och har tillslutit edra ”gon;
han har h”ljt m”rker ”ver profeterna och ”ver siarna, edra ledare.

029:011 Och s† har profetsynen om allt detta blivit f”r eder lik orden i en f”rseglad bok: om man r„cker en s†dan †t n†gon som kan l„sa och s„ger: ½L„s detta½, s† svarar han: ½Jag kan det icke, den „r ju f”rseglad½,
029:012 och om man r„cker den †t n†gon som icke kan l„sa och s„ger: ½L„s detta½, s† svarar han: ½Jag kan icke l„sa.½

029:013 Och HERREN har sagt:
Eftersom detta folk nalkas mig med sin mun och „rar mig med sina l„ppar,
men l†ter sitt hj„rta vara l†ngt ifr†n mig, s† att deras fruktan f”r mig
best†r i inl„rda m„nniskobud,
029:014 d„rf”r skall jag „nnu en g†ng g”ra underbara ting mot detta folk,
ja, underbara och f”runderliga; de visas vishet skall f”rg†s,
och de f”rst†ndigas f”rst†nd skall bliva f”rm”rkat.

029:015 Ve eder, I som s”ken att d”lja edra r†dslag f”r HERREN i djupet, och som bedriven edra verk i m”rkret, I som s„gen: ½Vem ser oss, och vem k„nner oss?½
029:016 Huru f”rv„nda „ren I icke! Skall d† leret aktas lika med krukmakaren? Skall verket s„ga om sin m„stare: ½Han har icke gjort mig½? Eller skall bilden s„ga om honom som har format den: ½Han f”rst†r intet½?

029:017 Se, „nnu allenast en liten tid, och Libanon skall f”rvandlas till ett b”rdigt f„lt och det b”rdiga f„ltet r„knas s†som vildmark. 029:018 De d”va skola p† den tiden
h”ra vad som l„ses f”r de,
och de blindas ”gon skola se
och vara fria ifr†n dunkel och m”rker; 029:019 och de ”dmjuka skola d† k„nna
allt st”rre gl„dje i HERREN;
och de fattigaste bland m„nniskor skola fr”jda sig i Israels Helige.
029:020 Ty v†ldsverkarna „ro d† icke mer till, bespottarna hava f†tt en „nde,
och de som stodo efter f”rd„rv „ro alla utrotade, 029:021 de som genom sitt tal gjorde att oskyldiga blevo f„llda och sn„rjde den som skulle skipa r„tt i porten och genom l”gn vr„ngde r„tten f”r den r„ttf„rdige.

029:022 D„rf”r s„ger HERREN s† till Jakobs hus, han som f”rlossade Abraham:
Nu skall Jakob icke mer beh”va blygas, nu skall hans ansikte ej vidare blekna; 029:023 ty n„r han — hans barn — f† se mina h„nder verk ibland sig, d† skola de h†lla mitt namn heligt,
de skola h†lla Jakobs Helige helig och f”rskr„ckas f”r Israels Gud.
029:024 De f”rvillade skola d† f† f”rst†nd, och de knorrande skola taga emot l„rdom. 030:001 Ve eder, I vanartiga barn,
s„ger HERREN,
I som g”ren upp r†dslag
som icke komma fr†n mig,
och sluten f”rbund,
utan att min Ande „r med,
s† att I d„rigenom hopen
synd p† synd,
030:002 I som dragen ned till Egypten, utan att hava r†dfr†gat min mun,
f”r att s”ka eder ett v„rn hos Farao och en tillflykt under Egyptens skugga! 030:003 Se, Faraos v„rn
skall bliva eder till skam,
och tillflykten under Egyptens skugga skall bliva eder till blygd.
030:004 Ty om ock hans furstar „ro i Soan, och om „n hans s„ndebud komma „nda till Hanes, 030:005 s† skall dock var man f† blygas ”ver detta folk, som icke kan hj„lpa dem,
icke vara till bist†nd och hj„lp, utan allenast till skam och sm„lek.

030:006 Utsaga om S”derlandets odjur.

Genom ett farornas och †ngestens land, d„r lejoninnor och lejon hava sitt tillh†ll, j„mte huggormar och flygande drakar,
d„r f”ra de p† †snors ryggar sina rikedomar och p† kamelers pucklar sina skatter
till ett folk som icke kan hj„lpa dem. 030:007 Ty Egyptens bist†nd „r f†f„nglighet och tomhet; d„rf”r kallar jag det landet
½Rahab, som ingenting utr„ttar½.

030:008 S† g† nu in och skriv detta p† en tavla, som m† f”rvaras bland dem, och teckna upp det i en bok, s† att det bevaras f”r kommande dagar, alltid och evinnerligen. 030:009 Ty det „r ett genstr„vigt folk, trol”sa barn, barn som icke vilja h”ra HERRENS lag,
030:010 utan s„ga till siarna: ½Upph”ren med edra syner½, och till profeterna: ½Profeteren icke f”r oss vad sant „r; talen till oss s†dant som „r oss v„lbehagligt, profeteren bedr„gliga ting; 030:011 viken av ifr†n v„gen, g†n †t sidan fr†n stigen, skaffen bort ur v†r †syn Israel Helige.½
030:012 D„rf”r s„ger Israels Helige s†: ½Eftersom I f”rakten detta ord och f”rtr”sten p† v†ld och vr†nghet och st”djen eder p† s†dant, 030:013 d„rf”r skall denna missg„rning bliva f”r eder s†som ett fallf„rdigt stycke p† en h”g mur, vilket mer och mer giver sig ut, till dess att muren pl”tsligt och med hast st”rtar ned och krossas;
030:014 den krossa, s†som n„r man v†ldsamt sl†r en lerkruka i bitar, s† v†ldsamt att man bland bitarna icke kan finna en sk„rva stor nog att d„rmed taga eld fr†n eldstaden eller ”sa upp vatten ur dammen.½
030:015 Ty s† s„ger Herren, HERREN, Israels Helige: ½Om i v„nden om och „ren stilla, skolen I bliva fr„lsta, genom stillhet och f”rtr”stan varden I starka.½ Men i viljen icke. 030:016 I s„gen: ½Nej, p† h„star vilja vi jaga fram½ — d„rf”r skolen I ocks† bliva jagade; ½p† snabba springare vilja vi rida †stad½ — d„rf”r skola ock edra f”rf”ljare vara snabba. 030:017 Tusen av eder skola fly f”r en enda mans hot eller f”r fem m„ns hot, till dess att vad som „r kvar av eder bliver s†som en ensam st†ng p† bergets topp, s†som ett baner p† h”jden. 030:018 Ja, d„rf”r v„ntar HERREN, till dess att han kan vara eder n†dig; d„rf”r tronar han i h”ghet, till dess att han kan f”rbarma sig ”ver eder. Ty en domens Gud „r HERREN; saliga „ro alla de som v„nta efter honom.

030:019 Ja, du folk som bor p† Sion, i Jerusalem, ingalunda m† du gr†ta. Han skall f”rvisso vara dig n†dig, n„r du ropar; s† snart han h”r din r”st, skall han svara dig.
030:020 Ty v„l skall Herren giva eder n”dens br”d och f†ngenskapens dryck, men sedan skola dina l„rare icke mer s„ttas † sido, utan dina ”gon skola se upp till dina l„rare. 030:021 Och om du viker av, vare sig †t h”ger eller †t v„nster, s† skola dina ”ron h”ra detta ord ljuda bakom dig; ½H„r „r v„gen, vandren p† en.½
030:022 D† skolen I akta f”r orent silvret varmed edra skurna bel„ten „ro ”verdragna, och guldet varmed edra gjutna bel„ten „ro belagda; du skall kasta ut det s†som orenlighet och s„ga till det: ½Bort h„rifr†n!½
030:023 Och han skall giva regn †t s„den som du har s†tt p† din mark, och han skall av markens gr”da giva dig br”d som „r kraftigt och n„rande; och din boskap skall p† den tiden g† i bet p† vida „ngar.
030:024 Och oxarna och †snorna med vilka man brukar jorden, de skola „ta saltad blands„d om man har kastat med vanna och kastskovel. 030:025 Och p† alla h”ga berg och alla stora h”jder skola b„ckar rinna upp med str”mmande vatten — n„r den stora slaktningens dag kommer, d† torn skola falla.
030:026 Och m†nens ljus skall bliva s†som solens ljus, och solens ljus skall varda sju g†nger klarare, s†som ett sjufaldigt dagsljus, n„r den tid kommer, d† HERREN f”rbinder sitt folks skador och helar s†ren efter slagen som det har f†tt.

030:027 Se, HERRENS namn
kommer fj„rran ifr†n,
med brinnande vrede
och med tunga r”kmoln;
hans l„ppar „ro fulla av f”rgrymmelse, och hans tunga „r s†som f”rt„rande eld; 030:028 hans andedr„kt „r lik en str”m som sv„mmar ”ver, s† att den n†r „nd† upp till halsen.
Ty han vill s†lla folken
i f”rintelsens s†ll
och l„gga i folkslagens mun
ett betsel, till att leda dem vilse. 030:029 D† skolen I sjunga s†som i en natt d† man firar helig h”gtid,
och edra hj„rtan skola gl„dja sig, s†som n„r man under fl”jters ljud
t†gar upp p† HERRENS berg,
upp till Israels klippa.
030:030 Och HERREN skall l†ta h”ra sin r”st i majest„t
och visa huru hans arm drabbar,
i vredesf”rgrymmelse
och med f”rt„rande eldsl†ga,
med storm och st”rtskurar
och hagelstenar.
030:031 Ty f”r HERRENS r”st
skall Assur bliva f”rf„rad,
n„r han sl†r honom med sitt ris. 030:032 Och s† ofta staven far fram
och HERREN efter sitt r†dslut
l†ter den falla p† honom
skola pukor och harpor ljuda.
G†ng p† g†ng skall han lyfta sin arm till att strida mot honom.
030:033 Ty en Tofetplats
„r l„ngesedan tillredd,
ja ock f”r konungen „r den gjord redo, och djup och vid „r den;
dess rund „r fylld av eld
och av ved i myckenhet,
och lik en svavelstr”m
skall HERRENS Ande
s„tta den i brand.

031:001 Ve dem som draga †stad
ned till Egypten f”r att f† hj„lp, i det de f”rlita sig p† h„star,
dem som s„tta sin f”rtr”stan p† vagnar, d„rf”r att d„r finnas s† m†nga,
och p† ryttare,
d„rf”r att m„ngden „r s† stor,
men som ej v„nda sin blick
till Israels Helige
och icke fr†ga efter HERREN!
031:002 Ocks† han „r ju vis;
han l†ter olyckan komma,
och han ryggar icke sina ord.
Han reser sig upp mot de ondas hus och mot den hj„lp som og„rningsm„nnen s„nda. 031:003 Ty egyptierna „ro m„nniskor och „ro icke Gud, deras h„star „ro k”tt och icke ande.
Och HERREN skall r„cka ut sin hand, och d† skall hj„lparen vackla
och den hj„lpte falla,
och b†da skola tillhopa f”rg†s.
031:004 Ty s† har HERREN sagt till mig: S†som ett lejon ryter,
ett ungt lejon ”ver sitt rov,
och icke skr„mmes bort
av herdarnas rop
eller r„des f”r deras larm,
n„r de i m„ngd samlas dit,
s† skall HERREN Sebaot fara ned
f”r att strida p† Sions berg
och uppe p† dess h”jd.
031:005 S†som f†geln breder ut sina vingar, s† skall HERREN Sebaot
besk„rma Jerusalem;
han skall besk„rma och hj„lpa,
han skall skona och r„dda.

031:006 S† v„nden nu om till honom, fr†n vilken I haven avfallit genom ett s† djupt fall, I Israels barn.
031:007 Ty p† den tiden skall var och en av eder kasta bort de avgudar av silver och de avgudar av guld, som edra h„nder hava gjort †t eder till synd.
031:008 Och Assur skall falla, men icke f”r en mans sv„rd; ett sv„rd, som icke „r en m„nniskas, skall f”rt„ra honom. Han skall fly f”r sv„rd, och hans unga m„n skola bliva tr„lar. 031:009 Och hans klippa skall f”rg†s av skr„ck, och hans furstar skola i f”rf„ran fly ifr†n baneret. S† s„ger HERREN, han som har sin eld p† Sion och sin ugn i Jerusalem.
032:001 En konung skall uppst†, som skall regera med r„ttf„rdighet, och h„rskare, som skola h„rska med r„ttvisa. 032:002 Var och en av dem skall vara
s†som en tillflykt i stormen,
ett skydd mot st”rtskuren;
de skola vara s†som vattenb„ckar i en ”demark, s†som skuggan av en v„ldig klippa
i ett t”rstigt land.
032:003 D† skola de seendes ”gon icke vara f”rblindade, och de h”randes ”ron skola lyssna till. 032:004 D† skola de l„ttsinnigas hj„rtan bliva f”rst†ndiga och vinna kunskap, och de stammandes tungor skola tala
flytande och tydligt.
032:005 D†ren skall d† icke mer heta „dling, ej heller bedragaren kallas herre.
032:006 Ty en d†re talar d†rskap,
och hans hj„rta reder till f”rd„rv; s† ”var han gudl”shet
och talar, vad f”rv„nt „r, om HERREN, s† l†ter han den hungrige sv„lta
och nekar den t”rstige en dryck vatten. 032:007 Och bedragaren brukar onda vapen, han t„nker ut sk„ndliga anslag
till att f”rd„rva de betryckta genom l”gnaktiga ord, f”rd„rva en fattig, som har r„tt i sin talan. 032:008 Men en „dling t„nker „dla tankar och st†r fast vid det som „delt „r.

032:009 I kvinnor, som „ren s† s„kra,