The Bible, in Swedish, both Testaments (page 26)

ja, f”rgripa mig p† min Guds namn.

030:010 F”rtala icke en tj„nare inf”r hans herre; han kunde eljest f”rbanna dig, s† att du stode d„r med skam.

030:011 Ett sl„kte d„r man f”rbannar sin fader, och d„r man icke v„lsignar sin moder;
030:012 ett sl„kte som tycker sig vara rent, fast„n det icke har avtv†tt sin orenlighet; 030:013 ett sl„kte — huru stolta „ro icke dess ”gon, och huru fulla av h”gmod „ro icke dess blickar! 030:014 ett sl„kte vars t„nder „ro sv„rd, och vars kindt„nder „ro knivar,
s† att de „ta ut de betryckta ur landet och de fattiga ur m„nniskornas krets!

030:015 Blodigeln har tv† d”ttrar:
½Giv hit, giv hit.½
Tre finnas, som icke kunna m„ttas, ja, fyra, som aldrig s„ga: ½Det „r nog½: 030:016 d”dsriket och den ofruktsammas kved, jorden, som icke kan m„ttas med vatten, och elden, som aldrig s„ger: ½Det „r nog.½

030:017 Den som bespottar sin fader
och f”rsm†r att lyda sin moder
hans ”ga skola korparna vid b„cken hacka ut, och ”rnens ungar skola „ta upp det.

030:018 Tre ting „ro mig f”r underbara, ja, fyra finnas, som jag icke kan sp†ra: 030:019 ”rnens v„g under himmelen,
ormens v„g ”ver klippan,
skeppets v„g mitt i havet
och en mans v„g hos en ung kvinna.

030:020 S†dant „r „ktenskapsbryterskans s„tt: hon njuter sig m„tt och stryker sig s† om munnen och s„ger: ½Jag har intet or„tt gjort.½

030:021 Tre finnas, under vilka jorden darrar, ja, fyra, under vilka den ej kan uth„rda: 030:022 under en tr„l, n„r han bliver konung, och en d†re, n„r han f†r „ta sig m„tt, 030:023 under en f”rsm†dd kvinna, n„r hon f†r man och en tj„nstekvinna, n„r hon tr„nger undan sin fru.

030:024 Fyra finnas, som „ro sm† p† jorden, och likv„l „r stor vishet dem besk„rd: 030:025 myrorna „ro ett svagt folk,
men de bereda om sommaren sin f”da; 030:026 klippdassarna „ro ett folk med ringa kraft, men i klippan bygga de sig hus;
030:027 gr„shopporna hava ingen konung, men i h„rordning draga de alla ut;
030:028 gecko-”dlan kan gripas med h„nderna, dock bor hon i konungapalatser.

030:029 Tre finnas, som skrida st†tligt fram, ja, fyra, som hava en st†tlig g†ng:
030:030 lejonet, hj„lten bland djuren, som ej viker tillbaka f”r n†gon,
030:031 en stridsrustad h„st och en bock och en konung i spetsen f”r sin h„r.

030:032 Om du har f”rh„vt dig, evad det var d†rskap eller det var medveten synd, s† l„gg handen p† munnen. 030:033 Ty s†som ost pressas ut ur mj”lk, och s†som blod pressas ut ur n„san,
s† utpressas kiv ur vrede.
—-
031:001 Detta „r konung Lemuels ord, vad hans moder sade, n„r hon f”rmanade honom:

031:002 H”r, min son, ja, h”r, du mitt livs son, h”r, du mina l”ftens son.
031:003 Giv icke din kraft †t kvinnor, v„nd icke dina v„gar till dem som „ro konungars f”rd„rv.

031:004 Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fr†ga efter starka drycker. 031:005 De kunde eljest under sitt drickande f”rg„ta lagen och f”rv„nda r„tten f”r alla el„ndets barn. 031:006 Nej, †t den olycklige give man starka drycker och vin †t dem som hava en bedr”vad sj„l. 031:007 M† dessa dricka och f”rg„ta sitt armod och h”ra upp att t„nka p† sin vederm”da.

031:008 Uppl†t din mun till f”rm†n f”r den stumme och till att skaffa alla hj„lpl”sa r„tt. 031:009 Ja, uppl†t din mun och d”m med r„ttvisa, och skaffa den betryckte och fattige r„tt.

—-

031:010 En idog hustru, var finner man en s†dan? L†ngt h”gre „n p„rlor st†r hon i pris.

031:011 P† henne f”rlitar sig hennes mans hj„rta, och b„rgning kommer icke att fattas honom.

031:012 Hon g”r honom vad ljuvt „r och icke vad lett „r, i alla sina levnadsdagar.

031:013 Omsorg har hon om ull och lin och l†ter sina h„nder arbeta med lust.

031:014 Hon „r s†som en k”pmans skepp, sitt f”rr†d h„mtar hon fj„rran ifr†n.

031:015 Medan det „nnu „r natt, st†r hon upp och s„tter fram mat †t sitt husfolk,
†t tj„narinnorna deras best„mda del.

031:016 Hon har planer p† en †ker, och hon skaffar sig den; av sina h„nders f”rv„rv planterar hon en ving†rd.

031:017 Hon omgjordar sina l„nder med kraft och l„gger driftighet i sina armar.

031:018 S† f”rm„rker hon att hennes hush†llning g†r v„l; hennes lampa sl„ckes icke ut om natten.

031:019 Till spinnrocken griper hon med sina h„nder, och hennes fingrar fatta om sl„ndan.

031:020 F”r den betryckte ”ppnar hon sin hand och r„cker ut sina armar mot den fattige.

031:021 Av sn”tiden fruktar hon intet f”r sitt hus, ty hela hennes hus har kl„der av scharlakan.

031:022 Sk”na t„cken g”r hon †t sig, hon har kl„der av finaste linne och purpur.

031:023 Hennes man „r k„nd i stadens portar, d„r han sitter bland landets „ldste.

031:024 Fina linneskjortor g”r hon och s„ljer dem, och b„lten avyttrar hon till kr„maren.

031:025 Kraft och heder „r hennes kl„dnad, och hon ler mot den dag som kommer.

031:026 Sin mun uppl†ter hon med vishet, och har v„nlig f”rmaning p† sin tunga.

031:027 Hon vakar ”ver ordningen i sitt hus och „ter ej i l„ttja sitt br”d.

031:028 Hennes s”ner st† upp och prisa henne s„ll, hennes man likas† och f”rkunnar hennes lov:

031:029 ½M†nga idoga kvinnor hava funnits, men du, du ”verg†r dem allasammans.½

031:030 Sk”nhet „r f”rg„nglig och f„gring en vindfl„kt; men prisas m† en hustru som fruktar HERREN.

031:031 M† hon f† njuta sina g„rningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.

Book 21 Predikaren

001:001 Detta „r predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.

001:002 F†f„ngligheters f†f„nglighet! s„ger Predikaren. F†f„ngligheters f†f„nglighet! Allt „r f†f„nglighet!

001:003 Vad f”rm†n har m„nniskan av all m”da som hon g”r sig under solen?
001:004 Sl„kte g†r, och sl„kte kommer, och jorden st†r evinnerligen kvar.
001:005 Och solen g†r upp, och solen g†r ned, och har sedan †ter br†tt att komma till den ort d„r hon g†r upp. 001:006 Vinden far mot s”der och v„nder sig s† mot norr; den v„nder sig och v„nder sig, allt under det att den far fram, och s† begynner den †ter sitt kretslopp.
001:007 Alla floder rinna ut i havet, och „nd† bliver havet aldrig fullt; d„r floderna f”rut hava runnit, dit rinna de st„ndigt †ter.
001:008 Alla arbetar utan rast; ingen kan uts„ga det. ™gat m„ttas icke av att se, och ”rat bliver icke fullt av att h”ra. 001:009 Vad som har varit „r vad som kommer att vara, och vad som har h„nt „r vad som kommer att h„nda; intet nytt sker under solen. 001:010 Intr„ffar n†got varom man ville s„ga: ½Se, detta „r nytt½, s† har detsamma „nd† skett redan f”rut, i gamla tider, som voro f”re oss.
001:011 Man kommer icke ih†g dem som levde f”re oss. Och dem som skola uppst† efter oss skall man icke heller komma ih†g bland dem som leva „nnu senare.

001:012 Jag, Predikaren, var konung ”ver Israel i Jerusalem. 001:013 Och jag v„nde mitt hj„rta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som h„nder under himmelen; s†dant „r ett uselt besv„r, som Gud har givit m„nniskors barn till att pl†ga sig med.
001:014 N„r jag nu s†g p† allt vad som h„nder under himmelen, se, d† var det allt f†f„nglighet och ett jagande efter vind.

001:015 Det som „r krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i n†gon r„kning.

001:016 Jag sade i mitt hj„rta: ½Se, jag har f”rv„rvat mig stor vishet, och jag har f”r”kat den, s† att den ”verg†r allas som f”re mig hava regerat ”ver Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hj„rta inh„mtat i rikt m†tt.½
001:017 Men n„r jag nu v„nde mitt hj„rta till att f”rst† vishet och till att f”rst† of”rnuft och d†rskap, d† ins†g jag att ocks† detta var ett jagande efter vind.

001:018 Ty d„r mycken vishet „r, d„r „r mycken gr„melse; och den som f”r”kar sin insikt, han f”r”kar sin pl†ga. 002:001 Jag sade i mitt hj„rta: ½V„lan, jag vill pr”va huru gl„dje kommer dig, g”r dig nu goda dagar.½ Men se, ocks† detta var f†f„nglighet.

002:002 Jag m†ste s„ga om l”jet: ½Det „r d†rskap½, och om gl„djen: ½Vad gagnar den till?½

002:003 I mitt hj„rta begrundade jag huru jag skulle pl„ga min kropp med vin — allt under det att mitt hj„rta „gnade sig †t vishet — och huru jag skulle h†lla fast vid d†rskap, till dess jag finge se vad som vore b„st f”r m„nniskors barn att g”ra under himmelen, de dagar de leva.

002:004 Jag f”retog mig stora arbeten, jag byggde hus †t mig, jag planterade ving†rdar †t mig.
002:005 Jag anlade †t mig lustg†rdar och parker och planterade i dem alla slags frukttr„d.
002:006 Jag anlade vattendammar †t mig f”r att ur dem vattna den skog av tr„d, som v„xte upp.
002:007 Jag k”pte tr„lar och tr„linnor, och hemf”dda tj„nare fostrades †t mig; jag fick ock boskap, f„kreatur och f†r, i st”rre myckenhet „n n†gon som f”re mig hade varit i Jerusalem. 002:008 Jag samlade mig j„mv„l silver och guld och allt vad konungar och l„nder kunna „ga; jag skaffade mig s†ngare och s†ngerskor och vad som „r m„nniskors lust: en hustru, ja, m†nga.

002:009 S† blev jag stor, allt mer och mer, st”rre „n n†gon som f”re mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag „nd† min vishet.
002:010 Intet som mina ”gon beg„rde undanh”ll jag dem, och ingen gl„dje nekade jag mitt hj„rta. Ty mitt hj„rta fann gl„dje i all min m”da, och detta var min beh†llna del av all min m”da.

002:011 Men n„r jag s† v„nde mig till att betrakta alla de verk som mina h„nder hade gjort, och den m”da som jag hade nedlagt p† dem, se, d† var det allt f†f„nglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan r„knas f”r vinning.

002:012 N„r jag allts† v„nde mig till att j„mf”ra vishet med of”rnuft och d†rskap — ty vad kunna de m„nniskor g”ra, som komma efter konungen, annat „n detsamma som man redan f”rut har gjort? — 002:013 d† ins†g jag att visheten v„l har samma f”retr„de framf”r d†rskapen, som ljuset har framf”r m”rkret:

002:014 Den vise har ”gon i sitt huvud, men d†ren vandrar i m”rker.

Dock m„rkte jag att det g†r den ene som den andre. 002:015 D† sade jag i mitt hj„rta: ½S†som det g†r d†ren, s† skall det ock g† mig; vad gagn har d† d„rav att jag „r f”rmer i vishet?½ Och jag sade i mitt hj„rta att ocks† detta var f†f„nglighet. 002:016 Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som d†rens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara f”rg„tet. Och m†ste icke den vise d” s†v„l som d†ren?

002:017 Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som h„nder under solen, eftersom allt „r f†f„nglighet och ett jagande efter vind.
002:018 Ja, jag blev led vid all den m”da som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag †t n†gon annan som skall komma efter mig m†ste l„mna vad jag har gjort.
002:019 Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en d†re? Men „nd† skall han f† r†da ”ver allt det varp† jag har nedlagt min m”da och min vishet under solen. Ocks† detta „r f†f„nglighet.

002:020 S† begynte jag d† att †ter f”rtvivla i mitt hj„rta ”ver all den m”da som jag hade gjort mig under solen. 002:021 Ty om en m„nniska med vishet och insikt och skicklighet har utst†tt sin m”da, s† m†ste hon dock l„mna sin del †t en annan som icke har haft n†gon m”da d„rmed. Ocks† detta „r f†f„nglighet och ett stort el„nde.

002:022 Ja, vad gagn har m„nniskan av all m”da och hj„rteoro som hon g”r sig under solen?
002:023 Alla hennes dagar „ro ju fulla av pl†ga, och det besv„r hon har „r fullt av gr„melse; icke ens om natten f†r hennes hj„rta n†gon ro. Ocks† detta „r f†f„nglighet.

002:024 Det „r icke en lycka som beror av m„nniskan sj„lv, att hon kan „ta och dricka och g”ra sig goda dagar under sin m”da. Jag ins†g att ocks† detta kommer fr†n Guds hand, hans som har sagt: 002:025 ½Vem kan „ta, och vem kan njuta, mig f”rutan?½ 002:026 Ty †t den m„nniska som t„ckes honom giver han vishet och insikt och gl„dje; men †t syndaren giver han besv„ret att samla in och l„gga tillhopa, f”r att det sedan m† tillfalla n†gon som t„ckes Gud. Ocks† detta „r f†f„nglighet och ett jagande efter vind. 003:001 Allting har sin tid, och vart f”retag under himmelen har sin stund.
003:002 F”das har sin tid, och d” har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.
003:003 Dr„pa har sin tid, och l„ka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.
003:004 Gr†ta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.
003:005 Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avh†lla sig fr†n famntag har sin tid.
003:006 S”ka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. F”rvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.
003:007 Riva s”nder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.
003:008 Žlska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.

003:009 Vad f”rm†n av sin m”da har d† den som arbetar?

003:010 Jag s†g vilket besv„r Gud har givit m„nniskors barn till att pl†ga sig med.

003:011 Allt har han gjort sk”nt f”r sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i m„nniskornas hj„rtan, dock s†, att de icke f”rm† att till fullo, ifr†n begynnelsen intill „nden, fatta det verk som Gud har gjort.

003:012 Jag ins†g att intet „r b„ttre f”r dem, „n att de „ro glada och g”ra sig goda dagar, s† l„nge de leva.
003:013 Men om n†gon kan „ta och dricka och njuta vad gott „r under all sin m”da, s† „r ocks† detta en Guds g†va.

003:014 Jag ins†g att allt vad Gud g”r skall f”rbliva evinnerligen; man kan icke l„gga n†got d„rtill, ej heller taga n†got d„rifr†n. Och Gud har s† gjort, f”r att man skall frukta honom. 003:015 Vad som „r, det var redan f”rut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan f”rut; Gud s”ker blott fram det f”rg†ngna.

003:016 Ytterligare s†g jag under solen att p† domars„tet r†dde or„ttf„rdighet, och p† r„ttf„rdighetens s„te or„ttf„rdighet. 003:017 D† sade jag i mitt hj„rta: B†de den r„ttf„rdige och den or„ttf„rdige skall Gud d”ma; ty vart f”retag och allt vad man g”r har sin tid hos honom.
003:018 Jag sade i mitt hj„rta: F”r m„nniskornas skull sker detta, p† det att Gud m† pr”va dem, och p† det att de sj„lva m† inse att de „ro s†som f„nad.
003:019 Ty det g†r m„nniskors barn s†som det g†r f„naden, dem alla g†r det lika. S†som f„naden d”r, s† d” ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, m„nniskorna hava intet framf”r f„naden, ty allt „r f†f„nglighet.
003:020 Alla g†r de till samma m†l; alla have de kommit av stoft, och alla skola de †ter varda stoft.
003:021 Vem kan veta om m„nniskornas ande att den stiger upp†t, och om f„nadens ande att den far ned under jorden?

003:022 Och jag s†g att intet „r b„ttre f”r m„nniskan, „n att hon „r glad under sitt arbete; ty detta „r den del hon f†r. Ty vem kan f”ra henne tillbaka, s† att hon f†r se och hava gl„dje av vad som skall ske efter henne?
004:001 Och ytterligare s†g jag p† alla de v†ldsg„rningar som f”r”vas under solen. Jag s†g f”rtryckta f„lla t†rar, och ingen fanns, som tr”stade dem; jag s†g dem lida ”verv†ld av sina f”rtryckares hand, och ingen fanns, som tr”stade dem. 004:002 D† prisade jag de d”da, som redan hade f†tt d”, lyckliga framf”r de levande, som „nnu leva;
004:003 Men lycklig framf”r b†da prisade jag den som „nnu icke hade kommit till, den som hade sluppit att se vad ont som g”res under solen.

004:004 Och jag s†g att all m”da och all skicklighet i vad som g”res icke „r annat „n den enes avund mot den andre. Ocks† detta „r f†f„nglighet och ett jagande efter vind.

004:005 D†ren l„gger h„nderna i kors och t„r s† sitt eget k”tt.

004:006 Ja, b„ttre „r en handfull ro „n b†da h„nderna fulla med m”da och med jagande efter vind.

004:007 Och ytterligare s†g jag n†got som „r f†f„nglighet under solen: 004:008 m†ngen finnes, som st†r ensam och icke har n†gon j„mte sig, varken son eller broder; och likv„l „r det ingen „nde p† all hans m”da, och hans ”gon bliva icke m„tta p† rikedom. Och f”r vem m”dar jag mig d† och nekar mig sj„lv vad gott „r? Ocks† detta „r f†f„nglighet och ett uselt besv„r.

004:009 B„ttre „r att vara tv† „n en, ty de tv† f† st”rre vinning av sin m”da.
004:010 Om n†gondera faller, s† kan ju den andre resa upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom.
004:011 Likaledes, om tv† ligga tillsammans, s† hava de det varmt; men huru skall den ensamme bliva varm?
004:012 Och om n†gon kan sl† ned den som „r ensam, s† h†lla dock tv† st†nd mot angriparen. Och en tretvinnad tr†d brister icke s† snart.

004:013 B„ttre „r en gammal konung som „r d†raktig och ej har f”rst†nd nog att l†ta varna sig „r en fattig yngling med vishet. 004:014 Ty ifr†n f„ngelset gick en g†ng en s†dan till konungav„lde, fast„n han var f”dd i fattigdom inom den andres rike. 004:015 Jag s†g huru alla som levde och r”rde sig under solen f”ljde ynglingen, denne nye som skulle tr„da i den f”rres st„lle; 004:016 det var ingen „nde p† hela skaran av alla dem som han gick i spetsen f”r. Men „nd† hava de efterkommande ingen gl„dje av honom. Ty ocks† detta „r f†f„nglighet och ett jagande efter vind.

005:017 Bevara din fot, n„r du g†r till Guds hus; att komma dit f”r att h”ra „r b„ttre „n n†got slaktoffer som d†rarna framb„ra; ty de „ro of”rst†ndiga och g”ra s† vad ont „r. 005:001 Var icke obet„nksam med din mun, och l†t icke ditt hj„rta f”rhasta sig med att uttala n†got ord inf”r Gud. Gud „r ju i himmelen, och du „r p† jorden; l†t d„rf”r dina ord vara f†.

005:002 Ty tankl”shet har med sig m†ngahanda besv„r, och en d†res r”st har ”verfl”d p† ord.

005:003 N„r du har gjort ett l”fte †t Gud, s† dr”j icke att infria det; ty till d†rar har han icke behag. Det l”fte du har givit skall du infria.
005:004 Det „r b„ttre att du intet lovar, „n att du g”r ett l”fte och icke infriar det.
005:005 L†t icke din mun draga skuld ”ver hela din kropp; och s„g icke inf”r Guds s„ndebud att det var ett f”rhastande. Icke vill du att Gud skall f”rt”rnas f”r ditt tals skull, s† att han f”rd„rvar sina h„nders verk?
005:006 Se, d„r mycken tankl”shet och f†f„nglighet „r, d„r „r ock en myckenhet av ord. Ja, Gud m† du frukta.

005:007 Om du ser att den fattige f”rtryckes, och att r„tt och r„ttf„rdighet v†ldf”res i landet, s† f”rundra dig icke d„r”ver; ty p† den h”ge vaktar en h”gre, och andra „nnu h”gre vakta p† dem b†da.
005:008 Och vid allt detta „r det en f”rm†n f”r ett land att hava en konung som s† styr, att marken bliver brukad.

005:009 Den som s† „lskar penningar bliver icke m„tt p† penningar, och den som „lskar rikedom har ingen vinning d„rav.

Ocks† detta „r f†f„nglighet.

005:010 N„r „godelarna f”r”kas, bliva ock de som „ta av dem m†nga; och till vad gagn „ro de d† f”r „garen, utom att hans ”gon f† se dem?
005:011 S”t „r arbetarens s”mn, vare sig han har litet eller mycket att „ta; men den rikes ”verfl”d tillst„djer honom icke att sova.

005:012 Ett bedr”vligt el„nde som jag har sett under solen „r det att hopsparad rikedom kan bliva sin „gare till skada. 005:013 Och om rikedomen har g†tt f”rlorad f”r n†gon genom en olycka, s† f†r hans son, om han har f”tt en son, alls intet d„rav. 005:014 S†dan som han kom ur sin moders liv m†ste han sj„lv †ter g† bort, lika naken som han kom, och f”r sin m”da f†r han alls intet som han kan taga med sig.
005:015 Ocks† det „r ett bedr”vligt el„nde. Om han m†ste g† bort alldeles s†dan som han kom, vad f”rm†n har han d† d„rav att han s† m”dar sig — f”r vind?
005:016 Nej, alla sina livsdagar framlever han i m”rker; och mycken gr„melse har han, och pl†ga och f”rtret.

005:017 Se, vad jag har funnit vara b„st och sk”nast f”r m„nniskan, det „r att hon „ter och dricker och g”r sig goda dagar vid den m”da som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne; ty detta „r den del hon f†r.
005:018 Och om Gud †t n†gon har givit rikedom och skatter, och d„rtill f”runnat honom makt att njuta h„rav och att g”ra sig till godo sin del och att vara glad under sin m”da, s† „r ocks† detta en Guds g†va.
005:019 Ty man t„nker d† icke s† mycket p† sina livsdagars g†ng, n„r Gud f”rl„nar gl„dje i hj„rtat.
006:001 Ett el„nde som jag har sett under solen, och som kommer tungt ”ver m„nniskorna „r det,
006:002 n„r Gud †t n†gon har givit rikedom och skatter och „ra, s† att denne f”r sin r„kning intet saknar av allt det han ”nskar sig, och Gud sedan icke f”runnar honom makt att sj„lv njuta d„rav, utan l†ter en fr„mling f† njuta d„rav; detta „r f†f„nglighet och en usel pl†ga.
006:003 Om en man „n finge hundra barn och finge leva i m†nga †r, ja, om hans livsdagar bleve „n s† m†nga, men hans sj„l icke finge njuta sig m„tt av hans goda, och om han s† bleve utan begravning, d† s„ger jag: lyckligare „n han „r ett ofullg†nget foster. 006:004 Ty s†som ett f†f„ngligt ting har detta kommit till v„rlden, och i m”rker g†r det bort, och i m”rker h”ljes dess namn; 006:005 det fick ej ens se solen, och det vet av intet. Ett s†dant har b„ttre ro „n han.
006:006 Ja, om han „n levde i tv† g†nger tusen †r utan att f† njuta n†got gott — g† icke „nd† alla till samma m†l?

006:007 All m„nniskans m”da „r f”r hennes mun, och likv„l bliver hennes hunger icke m„ttad.

006:008 Ty vad f”rm†n har den vise framf”r d†ren? Vad b†tar det den fattige, om han f”rst†r att skicka sig inf”r de levande?

006:009 B„ttre „r att se n†got f”r ”gonen „n att fara efter n†got med beg„ret.

Ocks† detta „r f†f„nglighet och ett jagande efter vind.

006:010 Vad som „r, det var redan f”rut n„mnt vid namn; f”rutbest„mt var vad en m„nniska skulle bliva. Och hon kan icke g† till r„tta med honom som „r m„ktigare „n hon sj„lv. 006:011 Ty om man ock ordar „n s† mycket och d„rmed f”r”kar f†f„ngligheten, vad f”rm†n har man d„rav?

006:001 Ty vem vet vad gott som skall h„nda en m„nniska i livet, under de f†f„ngliga livsdagar som hon f†r framleva, lik en skugga? Och vem kan s„ga en m„nniska vad som efter henne skall ske under solen?

007:002 B„ttre „r gott namn „n god salva, och b„ttre „r d”dens dag „n f”delsedagen. 007:003 B„ttre „n att g† i g„stabudshus „r det att g† i sorgehus;
ty d„r „r „nden f”r alla m„nniskor, och den efterlevande m† l„gga det p† hj„rtat. 007:004 B„ttre „r gr„melse „n l”je,
ty av det som g”r ansiktet sorgset far hj„rtat v„l. 007:005 De visas hj„rtan „ro i sorgehus, och d†rarnas hj„rtan i hus d„r man gl„des.

007:006 B„ttre „r att h”ra f”rebr†elser av en vis man „n att f† h”ra s†ng av d†rar.
007:007 Ty s†som sprakandet av t”rne under grytan, s† „r d†rarnas l”je.

Ocks† detta „r f†f„nglighet.

007:008 Ty vinningslystnad g”r den vise till en d†re, och mutor f”rd„rva hj„rtat.

007:009 B„ttre „r slutet p† en sak „n dess begynnelse; b„ttre „r en t†lmodig man „n en h”gmodig.

007:010 Var icke f”r hastig i ditt sinne till att gr„ma dig, ty gr„melse bor i d†rars br”st.

007:011 Sp”rj icke: ½Varav kommer det att forna dagar voro b„ttre „n v†ra?½ Ty icke av vishet kan du fr†ga s†.

007:012 J„mgod med arvgods „r vishet, ja, hon „r f”rmer i v„rde f”r dom som se solen.
007:013 Ty under vishetens besk„rm „r man s†som under penningens besk„rm, men den f”rst†ndiges f”rm†n „r att visheten beh†ller sin „gare vid liv.

007:014 Se p† Guds verk; vem kan g”ra rakt vad han har gjort krokigt? 007:015 Var allts† vid gott mod under den goda dagen, och bet„nk under den onda dagen att Gud har gjort denna s†v„l som den andra, f”r att m„nniskan icke skall kunna utfinna n†got om det som skall ske, n„r hon „r borta.

007:016 Det ena som det andra har jag sett under mina f†f„ngliga dagar: m†ngen r„ttf„rdig som har f”rg†tts i sin r„ttf„rdighet, och m†ngen or„ttf„rdig som l„nge har f†tt leva i sin ondska.

007:017 Var icke alltf”r r„ttf„rdighet, och var icke alltf”r mycket vis; icke vill du f”rd„rva dig sj„lv?
007:018 Var icke alltf”r or„ttf„rdig, och var icke en d†re; icke vill du d” i f”rtid?
007:019 Det „r b„st att du h†ller fast vid det ena, utan att „nd† sl„ppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utv„g ur allt detta.

007:020 Visheten g”r den vise starkare „n tio v„ldiga i staden.

007:021 Ty ingen m„nniska „r s† r„ttf„rdig p† jorden, att hon g”r vad gott „r och icke beg†r n†gon synd.

007:022 Akta icke heller p† alla ord som man talar, eljest kunde du f† h”ra din egen tj„nare uttala f”rbannelser ”ver dig. 007:023 Ditt hj„rta vet ju att du sj„lv m†ngen g†ng har uttalat f”rbannelser ”ver andra.

007:024 Detta allt har jag f”rs”kt att utr”na genom vishet. Jag sade: ½Jag vill bliva vis½, men visheten f”rblev fj„rran ifr†n mig. 007:025 Ja, tingens v„sen ligger i fj„rran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?

007:026 N„r jag v„nde mig med mitt hj„rta till att eftersinna och begrunda, och till att s”ka visheten och det som „r huvudsumman, och till att f”rst† ogudaktigheten i dess d†rskap och d†raktigheten i dess of”rnuft,
007:027 d† fann jag n†got som var bittrare „n d”den: kvinnan, hon som sj„lv „r ett n„t, och har ett hj„rta som „r en snara, och armar som „ro bojor. Den som t„ckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes f†nge.
007:028 Se, detta fann jag, s„ger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra f”r att komma till huvudsumman. 007:029 N†got gives, som min sj„l best„ndigt har s”kt, men som jag icke har funnit: v„l har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.

007:030 Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort m„nniskorna s†dana de borde vara, men sj„lva t„nka de ut m†ngahanda funder. 008:001 Vem „r lik den vise,
och vem f”rst†r att s† uttyda en sak? Visheten g”r m„nniskans ansikte ljust, genom den f”rvandlas det r†a i hennes uppsyn.

008:002 Jag s„ger er: Akta p† konungens bud, ja, g”r det f”r den eds skull som du har svurit vid Gud. 008:003 F”rhasta dig icke att ”vergiva honom, inl†t dig ej p† n†got som „r ont;
han kan ju g”ra allt vad han vill. 008:004 Ty en konungs ord „r m„ktigt,
och vem kan s„ga till honom: ½Vad g”r du?½

008:005 Den som h†ller budet skall icke veta av n†got ont; och tid och s„tt skall den vises hj„rta l„ra k„nna. 008:006 Ty vart f”retag har sin tid och sitt s„tt, och en m„nniskas ondska kommer tungt ”ver henne. 008:007 Hon vet ju icke vad som kommer att ske; vem kan s„ga henne huru n†got kommer att ske? 008:008 Ingen m„nniska har makt ”ver vinden, till att hejda den, ej heller har n†gon makt ”ver d”dens dag, ej heller finnes undflykt i krig;
s† kan ogudaktigheten icke r„dda sin man.

008:009 Allt detta s†g jag, n„r jag gav akt p† allt vad som h„nder under solen, i en tid d† den ena m„nniskan har makt ”ver den andra, henne till olycka.
008:010 Ock likaledes s†g jag att de ogudaktiga fingo komma i sin grav och g† till vila, under det att s†dana som hade gjort vad r„tt var m†ste draga bort ifr†n den Heliges boning och blevo f”rg„tna i staden. Ocks† detta „r f†f„nglighet.

008:011 D„rf”r att dom icke strax g†r ”ver vad ont som g”res, f† m„nniskors barn dristighet att g”ra det ont „r, 008:012 eftersom syndaren hundra g†nger kan g”ra vad ont „r och likv„l f†r l„nge leva. Dock vet jag ju att det skall g† de gudfruktiga v„l, d„rf”r att de frukta Gud,
008:013 men att det icke skall g† den ogudaktige v„l, och att hans dagar icke skola f”rl„ngas, s†som skuggan f”rl„nges, eftersom han icke fruktar Gud.

008:014 En f†f„nglighet som h„nder h„r p† jorden „r det att r„ttf„rdiga finnas, vilka det g†r s†som hade de gjort de ogudaktigas g„rningar, och att ogudaktiga finnas, vilka det g†r s†som hade de gjort de r„ttf„rdigas g„rningar. Jag sade: Ocks† detta „r f†f„nglighet.

008:015 S† prisade jag d† gl„djen och fann att intet „r b„ttre f”r m„nniskan under solen, „n att hon „ter ock dricker och „r glad, s† att detta f†r f”lja henne vid hennes m”da, under de livsdagar som Gud giver henne under solen.

008:016 N„r jag v„nde mitt hj„rta till att f”rst† vishet, och till att betrakta det besv„r som man g”r sig p† jorden utan att f† s”mn i sina ”gon, varken dag eller natt,
008:017 d† ins†g jag att det „r s† med alla Guds verk, att m„nniskan icke f”rm†r fatta vad som h„nder under solen; ty huru mycket en m„nniska „n m”dar sig f”r att utforska det, fattar hon det „nd† icke. Och om n†gon vis man t„nker att han skall kunna f”rst† det, s† kommer han „nd† icke att kunna fatta det. 009:001 Ja, allt detta har jag besinnat, och jag har s”kt pr”va allt detta, huru de r„ttf„rdiga och de visa och deras verk „ro i Guds v†ld. Varken om k„rlek eller hat kan en m„nniska veta n†got f”rut; allt kan f”rest† henne.
009:002 Ja, allt kan vederfaras alla; det g†r den r„ttf„rdige s†som den ogudaktige, den gode och rene s†som den orene, den som offrar s†som den vilken icke offrar; den gode r„knas lika med syndaren, den som sv„r bliver lik den som har f”rsyn f”r att sv„rja.

009:003 Ett el„nde vid allt som h„nder under solen „r detta, att det g†r alla lika. D„rf”r „ro ock m„nniskornas hj„rtan fulla med ondska, och of”rnuft „r i deras hj„rtan, s† l„nge de leva; och sedan m†ste de ned bland de d”da.

009:004 F”r den som utkoras att vara i de levandes skara finnes ju „nnu n†got att hoppas; ty b„ttre „r att vara en levande hund „n ett d”tt lejon.
009:005 Och v„l veta de som leva att de m†ste d”, men de d”da vet alls intet, och de hava ingen vinning mer att v„nta, utan deras †minnelse „r f”rg„ten.
009:006 B†de deras k„rlek och deras hat och deras avund hava redan n†tt sin „nde, och aldrig n†gonsin f† de mer n†gon del i vad som h„nder under solen.

009:007 V„lan, s† „t d† ditt br”d med gl„dje, och drick ditt vin med glatt hj„rta, ty Gud har redan i f”rv„g givit sitt bifall till vad du g”r.
009:008 L†t dina kl„der alltid vara vita, och l†t aldrig olja fattas p† ditt huvud.
009:009 Njut livet med n†gon kvinna som du „lskar, s† l„nge de f†f„ngliga livsdagar vara, som f”rl„nas dig under solen, ja, under alla dina f†f„ngliga dagar; ty detta „r den del du f†r i livet vid den m”da som du g”r dig under solen. 009:010 Allt vad du f”rm†r utr„tta med din kraft m† du s”ka utr„tta; ty i d”dsriket, dit du g†r, kan man icke verka eller t„nka, d„r finnes ingen insikt eller vishet.

009:011 Ytterligare s†g jag under solen att det icke beror av de snabba huru de lyckas i l”pandet, icke av hj„ltarna huru striden utfaller, icke av de visa huru de f† sitt br”d, icke av de kloka vad rikedom de f”rv„rva, eller av de f”rst†ndiga vad ynnest de vinna, utan att allt f”r dem beror av tid och l„genhet. 009:012 Ty m„nniskan k„nner icke sin tid, lika litet som fiskarna, vilka f†ngas i olycksn„tet, eller f†glarna, vilka fastna i snaran. S†som dessa, s† sn„rjas ock m„nniskornas barn p† olyckans tid, n„r of„rd pl”tsligt faller ”ver dem.

009:013 Ocks† detta s†g jag under solen, ett visdomsverk, som tycktes mig stort:
009:014 Det fanns en liten stad med f† inv†nare, och mot den kom en stor konung och bel„grade den och byggde stora b†lverk mot den. 009:015 Men d„rinne fanns en fattig man som var vis; och denne r„ddade staden genom sin vishet. Dock, sedan t„nkte ingen m„nniska p† denne fattige man.
009:016 D† sade jag: V„l „r vishet b„ttre „n styrka, men den fattiges vishet bliver icke f”raktad, och hans ord varda icke h”rda.

010:017 De vises ord, om de ock h”ras helt stilla, „ro f”rmer „n allt ropande av en d†rarnas ”verste.

010:018 B„ttre „r vishet „n krigsredskap; ty en enda som felar kan f”rd„rva mycket gott. 010:001 Giftflugor v†lla stank och j„sning i salvoberedarens salva; s† uppv„ger ett grand av d†rskap b†de vishet och „ra.

010:002 Den vise har sitt hj„rta †t h”ger, men d†ren har sitt hj„rta †t v„nster.
010:003 Ja, varhelst d†ren g†r kommer hans f”rst†nd till korta, och till alla s„ger han ifr†n, att han „r en d†re.

010:004 Om hos en furste vrede uppst†r mot dig, s† h†ll dig dock stilla,
ty saktmod g”r stora synder ogjorda.

010:005 Ett el„nde gives, som jag har sett under solen, ett fel som beror av den som har makten: 010:006 att d†rskap s„ttes p† h”ga platser, medan f”rn„mliga m„n f† sitta i f”rnedring. 010:007 Jag har sett tr„lar f„rdas till h„st och h”vdingar f† g† till fots s†som tr„lar.

010:008 Den som gr„ver en grop, han faller sj„lv d„ri, och den som bryter ned en mur, honom stinger ormen. 010:009 Den som v„ltrar bort stenar bliver skadad av dem, den som hugger ved kommer i fara d„rvid.

010:010 Om man icke slipar eggen,
n„r ett j„rn har blivit sl”tt,
s† m†ste man anstr„nga krafterna dess mer; och vishet „r att g”ra allt p† b„sta s„tt.

010:011 Om ormen f†r stinga, innan han har blivit tjusad, s† har besv„rjaren intet gagn av sin konst.

010:012 Med sin muns ord f”rv„rvar den vise ynnest, men d†rens l„ppar f”rd„rva honom sj„lv. 010:013 Begynnelsen p† hans muns ord „r d†rskap, och „nden p† hans tal „r uselt of”rnuft.

010:014 Och d†ren „r rik p† ord;
dock vet ingen m„nniska vad som skall ske; vem kan s„ga en m„nniska vad som efter henne skall ske?

010:015 D†rens m”da bliver honom tung, ty icke ens till staden hittar han fram.

010:016 Ve dig, du land vars konung „r ett barn, och vars furstar h†lla m†ltid redan p† morgonen! 010:017 V„l dig, du land vars konung „r en „dling, och vars furstar h†lla m†ltid i tillb”rlig tid, med m†ttlighet, och icke f”r att ”verlasta sig!

010:018 Genom l„ttja f”rfalla husets bj„lkar, och genom f”rsumlighet dryper det in i huset.

010:019 Till sin f”rlustelse h†ller man g„stabud, och vinet g”r livet glatt;
men penningen „r det som f”rl„nar alltsammans.

010:020 Uttala ej ens i din tanke f”rbannelser ”ver en konung, och ej ens i din sovkammare f”rbannelser ”ver en rik man; ty himmelens f†glar b”ra fram ditt tal, och de bevingade f”rkunna vad du har sagt. 011:001 S„nd ditt br”d ”ver vattnet,
ty i tidens l„ngd f†r du det tillbaka.

011:002 Dela vad du har i sju delar, ja, i †tta, ty du vet icke vilken olycka som kan g† ”ver landet.

011:003 Om molnen „ro fulla av regn, s† t”mma de ut det p† jorden;
och om ett tr„d faller omkull,
det m† falla mot s”der eller mot norr, s† ligger det p† den plats d„r det har fallit.

011:004 En vindspejare f†r aldrig s†, och en molnspanare f†r aldrig sk”rda.

011:005 Lika litet som du vet vart vinden far, eller huru benen bildas i den havandes liv, lika litet f”rst†r du Guds verk,
hans som verkar alltsammans.

011:006 S† ut om morgonen din s„d,
och underl†t det ej heller om aftonen, ty du vet icke vilketdera som „r gagneligast, eller om det ena j„mte det andra „r b„st.

011:007 Och ljuset „r ljuvligt,
och det „r gott f”r ”gonen att f† se solen.

011:008 Ja, om en m„nniska f†r leva „n s† m†nga †r, s† m† hon vara glad under dem alla,
men bet„nka, att eftersom m”rkrets dagar bliva s† m†nga, „r „nd† allt som h„nder f†f„nglighet.

012:009 Gl„d dig, du yngling, din ungdom, och l†t ditt hj„rta unna dig fr”jd i din ungdomstid; ja, vandra de v„gar ditt hj„rta lyster och s†, som det behagar dina ”gon.
Men vet att Gud f”r allt detta
skall draga dig till doms.
012:010 Ja, l†t gr„melse vika ur ditt hj„rta, och h†ll pl†ga borta fr†n din kropp.
Ty ungdom och blomstring „r f†f„nglighet.

012:001 S† t„nk d† p† din Skapare i din ungdomstid, f”rr„n de onda dagarna komma
och de †r nalkas, om vilka du skall s„ga: ½Jag finner icke behag i dem½;
012:002 Ja, f”rr„n solen bliver f”rm”rkad, och dagsljuset och m†nen och stj„rnorna; f”re den †lder d† molnen komma igen efter regnet, 012:003 den tid d† v„ktarna i huset darra och de starka m„nnen kr”ka sig;
d† malerskorna sitta f†f„nga, s† f† som de nu hava blivit, och sk†derskorna hava det m”rkt i sina f”nster; 012:004 d† d”rrarna †t gatan st„ngas till, medan ljudet fr†n kvarnen f”rsvagas;
d† man st†r upp, n„r f†geln begynner kvittra, och alla s†ngens t„rnor s„nka r”sten;
012:005 d† man fruktar f”r var backe och f”rskr„ckelser bo p† v„garna;
d† mandeltr„det blommar
och gr„shoppan sl„par sig fram
och kaprisknoppen bliver utan kraft, nu d† m„nniskan skall fara till sin eviga boning och gr†tarna redan g† och v„nta p† gatan; 012:006 ja, f”rr„n silversn”ret ryckes bort och den gyllene sk†len sl†s s”nder,
och f”rr„n „mbaret vid k„llan krossas och hjulet sl†s s”nder och faller i brunnen 012:007 och stoftet v„nder †ter till jorden, varifr†n det har kommit, och anden v„nder †ter till Gud, som har givit den.

012:008 F†f„ngligheters f†f„nglighet! s„ger Predikaren. Allt „r f†f„nglighet!

—-

012:009 F”r ”vrigt „r att s„ga att Predikaren var en vis man, som ocks† annars l„rde folket insikt och ”verv„gde och rannsakade; m†nga ordspr†k f”rfattade han.
012:010 Predikaren s”kte efter att finna v„lbehagliga ord, s†dant som med r„tt kunde skrivas, och s†dant som med sanning kunde s„gas.

012:011 De visas ord „ro s†som uddar, och lika indrivna spikar „ro deras t„nkespr†k. De „ro g†vor fr†n en och samma Herde.

012:012 Och f”r ”vrigt „r utom detta att s„ga: Min son, l†t varna dig!

Ingen „nde „r p† det myckna bokskrivandet, och mycket studerande g”r kroppen tr”tt.

012:013 Žnden p† talet, om vi vilja h”ra huvudsumman, „r detta: Frukta Gud och h†ll hans bud, ty det h”r alla m„nniskor till. 012:014 Ty Gud skall draga alla g„rningar till doms, n„r han d”mer allt vad f”rborgat „r, evad det „r gott eller ont.

Book 22 H”ga Visan

001:001 S†ngernas s†ng av Salomo.

001:002 Kyssar give han mig, kyssar av sin mun! Ty din k„rlek „r mer ljuv „n vin.
001:003 Ljuv „r doften av dina salvor, ja, en utgjuten salva „r ditt namn;
f”rdenskull hava t„rnorna dig k„r.

001:004 Drag mig med dig! Med hast vilja vi f”lja dig. Ja, konungen har f”rt mig in i sina gemak; Vi vilja fr”jdas och vara glada ”ver dig, vi vilja prisa din k„rlek h”gre „n vin; med r„tta har man dig k„r.
—-

001:005 Svart „r jag, dock „r jag t„ck, I Jerusalems d”ttrar,
lik Kedars hyddor,
lik Salomos t„lt.
001:006 Sen icke d„rp† att jag „r s† svart, att solen har br„nt mig s†.
Min moders s”ner blevo vreda p† mig och satte mig till ving†rdsvakterska;
min egen ving†rd kunde jag icke vakta. 001:007 ½S„g mig, du som min sj„l har k„r: Var f”r du din hjord i bet?
Var l†ter du den vila om middagen? M† jag slippa att g† lik en vilsekommen kvinna vid dina v„nners hjordar.½

001:008 ½Om du icke vet det,
du sk”naste bland kvinnor,
s† g† blott †stad i hjordens sp†r, och f”r dina killingar i bet
vid herdarnas t„lt.½
—-

001:009 ½Vid ett sto i Faraos spann
f”rliknar jag dig, min „lskade. 001:010 Dina kinder „ro s† t„cka med sina kedjeh„ngen, din hals med sina p„rlerader.
001:011 Kedjeh„ngen av guld vilja vi skaffa †t dig med silverkulor p†.½

001:012 ½Medan konungen h†ller sin fest, sprider min nardus sin doft.
001:013 Min v„n „r f”r mig ett myrrag”mme, som jag b„r i min barm.
001:014 Min v„n „r f”r mig en klase cyperblommor fr†n En-Gedis ving†rdar.½

001:015 ½Vad du „r sk”n, min „lskade! Vad du „r sk”n!
Dina ”gon „ro duvor.½

001:016 ½Vad du „r sk”n, min v„n!
Ja, ljuvlig „r du,
och gr”nskande „r v†rt vilol„ger. 001:017 Bj„lkarna i v†r boning „ro cedrar, och cypresser v†r v„ggpanel.½
002:001 ½Jag „r ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen.½

002:002 ½Ja, s†som en lilja bland t”rnen, s† „r min „lskade bland jungfrur.½
002:003 ½S†som ett „ppeltr„d bland vildmarkens tr„d, s† „r min v„n bland ynglingar;
ljuvligt „r mig att sitta i dess skugga, och s”t „r dess frukt f”r min mun.

002:004 I vinsalen har han f”rt mig in, och k„rleken „r hans baner ”ver mig.

002:005 Vederkvicken mig med druvkakor, styrken mig med „pplen;
ty jag „r sjuk av k„rlek.½
—-

002:006 Hans v„nstra arm vilar under mitt huvud, och hans h”gra omfamnar mig.

002:007 Jag besv„r eder,
I Jerusalems d”ttrar,
vid gaseller och hindar p† marken: Oroen icke k„rleken, st”ren den icke,
f”rr„n den sj„lv s† vill.
—-

002:008 H”r, d„r „r min v„n!
Ja, d„r kommer han,
springande ”ver bergen,
hoppande fram p† h”jderna.
002:009 Lik en gasell „r min v„n
eller lik en ung hjort.

Se, nu st†r han d„r
bakom v†r v„gg,
han blickar in genom f”nstret,
han sk†dar genom gallret.
002:010 Min v„n begynner tala,
han s„ger till mig:

½St† upp, min „lskade,
du min sk”na, och kom hitut.
002:011 Ty se, vintern „r f”rbi,
regntiden „r f”rliden
och har g†tt sin kos.
002:012 Blommorna visa sig p† marken, tiden har kommit, d† vintr„den sk„ras, och turturduvan l†ter h”ra
sin r”st i v†rt land.
002:013 Fikontr„dets frukter begynna att mogna, vintr„den st† redan i blom,
de sprida sin doft.
St† upp, min „lskade, min sk”na,
och kom hitut.

002:014 Du min duva i bergsklyftan,
i klippv„ggens g”msle,
l†t mig se ditt ansikte,
l†t mig h”ra din r”st;
ty din r”st „r s† ljuv,
och ditt ansikte „r s† t„ckt.½
—-

002:015 F†ngen r„varna †t oss,
de sm† r„varna,
ving†rdarnas f”rd„rvare,
nu d† v†ra ving†rdar st† i blom. —-

002:016 Min v„n „r min,
och jag „r hans,
d„r han f”r sin hjord i bet ibland liljor. 002:017 Till dess morgonvinden bl†ser
och skuggorna fly,
m† du str”va omkring,
lik en gasell, min v„n,
eller lik en ung hjort,
p† de kassiadoftande bergen.
003:005 5. — Brudt†get beskrives v. 6–11.

003:001 D„r jag l†g p† mitt l„ger om natten, s”kte jag honom som min sj„l har k„r;
jag s”kte honom, men fann honom icke.

003:002 ½Jag vill st† upp och g† omkring i staden, p† gatorna och p† torgen;
jag vill s”ka honom som min sj„l har k„r.½

Jag s”kte honom, men fann honom icke.

003:003 V„ktarna m”tte mig,
d„r de gingo omkring i staden.
½Haven I sett honom som min sj„l har k„r?½

003:004 Knappt hade jag kommit f”rbi dem, s† fann jag honom som min sj„l har k„r. Jag tog honom fatt, och jag sl„ppte honom icke, f”rr„n jag hade f”rt honom in i min moders hus, in i min fostrarinnas kammare.
—-

003:005 Jag besv„r eder,
I Jerusalems d”ttrar,
vid gaseller och hindar p† marken: Oroen icke k„rleken, st”ren den icke,
f”rr„n den sj„lv s† vill.
—-

003:006 Vem „r hon som kommer hitupp fr†n ”knen s†som i stoder av r”k,
kringdoftad av myrra och r”kelse
och alla slags k”pmannakryddor?

003:007 Se, det „r Salomos b„rstol!
Sextio hj„ltar omgiva den,
utvalda bland Israels hj„ltar.
003:008 Alla b„ra de sv„rd
och „ro v„l f”rfarna i strid.
Var och en har sitt sv„rd vid sin l„nd, till v„rn mot nattens faror.

003:009 En praktb†r „r det som konung Salomo har l†tit g”ra †t sig
av virke fr†n Libanon.
003:010 Dess sidost”d „ro gjorda av silver, ryggst”det av guld,
s„tet belagt med purpurr”tt tyg. Innantill „r den prydd i k„rlek
av Jerusalems d”ttrar.
003:011 I Sions d”ttrar,
g†n ut och sk†den
konung Salomo med lust,
sk†den kransen som hans moder har kr”nt honom med p† hans br”llopsdag,
p† hans hj„rtefr”jds dag.
004:001 Vad du „r sk”n, min „lskade, vad du „r sk”n! Dina ”gon „ro duvor,
d„r de skymta genom din sl”ja.
Ditt h†r „r likt en hjord av getter som str”mma nedf”r Gileads berg.
004:002 Dina t„nder likna en hjord av nyklippta tackor, nyss uppkomna ur badet,
allasammans med tvillingar,
ofruktsam „r ingen ibland dem.
004:003 Ett rosenr”tt sn”re likna dina l„ppar, och t„ck „r din mun.
Lik ett brustet granat„pple „r din kind, d„r den skymtar genom din sl”ja.
004:004 Din hals „r lik Davids torn, det v„l bef„sta;
tusen sk”ldar h„nga d„rp†,
hj„ltarnas alla sk”ldar.
004:005 Din barm „r lik ett killingpar, tvillingar av en gasell,
som g† i bet ibland liljor.

004:006 Till dess morgonvinden bl†ser och skuggorna fly,
vill jag g† bort till myrraberget, till den r”kelsedoftande h”jden.

004:007 Du „r sk”n alltigenom, min „lskade, p† dig finnes ingen fl„ck.
—-

004:008 Kom med mig fr†n Libanon, min brud, kom med mig fr†n Libanon.
Stig ned fr†n Amanas topp,
fr†n toppen av Senir och Hermon,
fr†n lejonens hemvist,
fr†n pantrarnas berg.
—-

004:009 Du har tagit mitt hj„rta, du min syster, min brud; du har tagit mitt hj„rta med en enda blick, med en enda l„nk av kedjan kring din hals.

004:010 Huru sk”n „r icke din k„rlek, du min syster, min brud!
Huru ljuv „r icke din k„rlek!
Ja, mer ljuv „n vin;
och doften av dina salvor
”verg†r all v„llukt.
004:011 Av s”tma drypa
dina l„ppar, min brud;
din tunga g”mmer
honung och mj”lk,
och doften av dina kl„der
„r s†som Libanons doft.
—-

004:012 ½En tillsluten lustg†rd
„r min syster, min brud,
en tillsluten brunn,
en f”rseglad k„lla.
004:013 S†som en park av granattr„d skjuter du upp, med de „dlaste frukter,
med cyperblommor och nardusplantor, 004:014 med nardus och saffran,
kalmus och kanel
och r”kelsetr„d av alla slag,
med myrra och aloe
och de yppersta kryddor av alla slag.

004:015 Ja, en k„lla i lustg†rden „r du, en brunn med friskt vatten
och ett rinnande fl”de ifr†n Libanon.½

004:016 ½Vakna upp, du nordanvind,
och kom, du sunnanvind;
bl†s genom min lustg†rd,
l†t dess v„llukt str”mma ut.
M† min v„n komma till sin lustg†rd och „ta dess „dla frukter.½

004:001 ½Ja, jag kommer till min lustg†rd, du min syster, min brud;
jag h„mtar min myrra och mina v„lluktande kryddor, jag „ter min honungskaka och min honung, jag dricker mitt vin och min mj”lk.½
—-

Žten, I k„ra, och dricken,
ja, berusen eder av k„rlek.

005:002 Jag l†g och sov, dock vakade mitt hj„rta. H”r, d† klappar min v„n p† d”rren:

½™ppna f”r mig, du min syster,
min „lskade, min duva, min fromma; ty mitt huvud „r fullt av dagg,
mina lockar av nattens droppar.½

005:003 ½Jag har lagt av mina kl„der; skulle jag nu †ter taga dem p† mig?
Jag har tvagit mina f”tter;
skulle jag nu orena dem?½

005:004 Min v„n r„ckte in sin hand genom luckan; d† r”rdes mitt hj„rta ”ver honom.
005:005 Jag stod upp f”r att ”ppna f”r min v„n, och mina h„nder dr”po av myrra,
mina fingrar av flytande myrra,
som fuktade rigelns handtag.

005:006 S† ”ppnade jag f”r min v„n,
men min v„n var borta och f”rsvunnen. Min sj„l blev utom sig vid tanken p† hans ord.

Jag s”kte honom, men fann honom icke; jag ropade p† honom, men han svarade mig icke. 005:007 V„ktarna m”tte mig,
d„r de gingo omkring i staden,
de slogo mig, de s†rade mig;
de ryckte av mig min mantel,
v„ktarna p† murarna.

005:008 ½Jag besv„r eder,
I Jerusalems d”ttrar,
om I finnen min v„n,
s† s„gen — ja, vad skolen I s„ga honom? Att jag „r sjuk av k„rlek!½

005:009 ½Vad „r d† din v„n f”rmer „n andra v„nner, du sk”naste bland kvinnor?
Vad „r din v„n f”rmer „n andra v„nner, eftersom du s† besv„r oss?½

005:010 ½Min v„n „r str†lande vit och r”d, h„rlig framf”r tio tusen.
005:011 Hans huvud „r finaste guld, hans lockar palmtr„dsvippor,
och svarta s†som korpen.
005:012 Hans ”gon likna duvor
invid vattenb„ckar,
duvor som bada sig i mj”lk
och sitta invid br„ddfull rand. 005:013 Hans kinder liknar v„lluktrika blomsters„ngar, skrin med doftande kryddor.
Hans l„ppar „ro r”da liljor;
de drypa av flytande myrra.
005:014 Hans h„nder „ro tenar av guld, besatta med krysoliter.
Hans midja „r formad av elfenben, ”vert„ckt med safirer.
005:015 Hans ben „ro pelare av vitaste marmor, som vila p† fotstycken av finaste guld. Att se honom „r s†som att se Libanon;
st†tlig „r han s†som en ceder.
005:016 Hans mun „r idel s”tma,
hela hans v„sende „r ljuvlighet. S†dan „r min v„n, ja, s†dan „r min „lskade, I Jerusalems d”ttrar.½

005:017 ½Vart har han d† g†tt, din v„n, du sk”naste bland kvinnor?
Vart har din v„n tagit v„gen?
L†t oss hj„lpa dig att s”ka honom.½

005:001 ½Min v„n har g†tt ned till sin lustg†rd, till sina v„lluktrika blomsters„ngar, f”r att l†ta sin hjord beta i lustg†rdarna och f”r att plocka liljor.

005:002 Jag „r min v„ns,
och min v„n „r min,
d„r han f”r sin hjord i bet ibland liljor.

006:003 Du „r sk”n s†som Tirsa, min „lskade, ljuvlig s†som Jerusalem,
”verv„ldigande s†som en h„rskara.

006:004 V„nd bort ifr†n mig dina ”gon, ty de hava underkuvat mig.
Ditt h†r „r likt en hjord av getter som str”mma nedf”r Gilead.
006:005 Dina t„nder likna en hjord av tackor, nyss uppkomna ur badet,
allasammans med tvillingar,
ofruktsam „r ingen ibland dem.
006:006 Lik ett brustet granat„pple „r din kind, d„r den skymtar genom din sl”ja.
—-

006:007 Sextio „ro drottningarna,
och †ttio bihustrurna,
och t„rnorna en otalig skara.
006:008 Men en enda „r hon,
min duva, min fromma,
hon, sin moders endaste,
hon, sin fostrarinnas utkorade. N„r jungfrur se henne, prisa de henne s„ll, drottningar och bihustrur h”ja hennes lov. —-

006:009 Vem „r hon som d„r blickar fram lik en morgonrodnad, sk”n s†som m†nen,
str†lande s†som solen,
”verv„ldigande s†som en h„rskara?

006:010 Till valn”tslunden gick jag ned, f”r att gl„dja mig †t gr”nskan i dalen, f”r att se om vintr„den hade slagit ut, om granattr„den hade f†tt blommor.
006:011 Of”rt„nkt satte mig d† min k„rlek upp p† mitt furstefolks vagnar.

007:012 ½V„nd om, v„nd om,
du brud fr†n Sulem,
v„nd om, v„nd om, s† att vi f† se p† dig.½ ½Vad finnen I att se hos bruden fr†n Sulem, d„r hon r”r sig s†som i vapendans?½
007:001 ½Huru sk”na „ro icke dina f”tter i sina skor, du „dla!
Dina h”fters rundning
„r s†som ett br”stsp„nnes kupor, gjorda av en konstn„rs h„nder.
007:002 Ditt sk”te „r en rundad sk†l, m† vinet aldrig fattas d„ri.
Din midja „r en veteh”g,
omh„gnad av liljor.
007:003 Din barm „r lik ett killingpar, tvillingar av en gasell.
007:004 Din hals liknar Elfenbenstornet, dina ”gon dammarna i Hesbon,
vid Bat-Rabbimsporten.
Din n„sa „r s†som Libanonstornet, som sk†dar ut mot Damaskus.
007:005 Ditt huvud h”jer sig s†som Karmel, och lockarna p† ditt huvud hava purpurglans. En konung „r f†ngad i deras snara.½
—-

007:006 ½Huru sk”n och huru ljuv „r du icke, du k„rlek, s† f”ljd av lust!

007:007 Ja, din v„xt „r s†som ett palmtr„ds, och din barm liknar fruktklasar.
007:008 Jag t„nker: I det palmtr„det vill jag stiga upp, jag vill gripa tag i dess kvistar.
M† din barm d† vara mig
s†som vintr„dets klasar
och doften av din andedr„kt
s†som „pplens doft
007:009 och din mun s†som ljuvaste vin!½

½Ja, ett vin som l„tt glider ned i min v„n och fuktar de slumrandes l„ppar.
007:010 Jag „r min v„ns,
och till mig st†r hans †tr†.½
—-

007:011 Kom, min v„n;
l†t oss g† ut p† landsbygden
och stanna i byarna ”ver natten.
007:012 Bittida m† vi g† till ving†rdarna, f”r att se om vintr„den hava slagit ut,
om knopparna hava ”ppnat sig,
om granattr„den hava f†tt blommor. D„r vill jag giva
min k„rlek †t dig.

007:013 K„rleks„pplena sprida sin doft, och vid v†ra d”rrar finnas alla slags „dla frukter, b†de nya och gamla;
†t dig, min v„n, har jag f”rvarat dem. 008:001 Ack att du vore s†som en min broder, ammad vid min moders br”st!
Om jag d† m”tte dig d„rute, s† finge jag kyssa dig, och ingen skulle t„nka illa om mig d„rf”r. 008:002 Jag finge d† ledsaga dig,
f”ra dig in i min moders hus,
och du skulle undervisa mig;
kryddat vin skulle jag giva dig att dricka, saft fr†n mitt granattr„d.
—-

008:003 Hans v„nstra arm vilar under mitt huvud, och hans h”gra omfamnar mig.

008:004 Jag besv„r eder,
I Jerusalems d”ttrar:
Oroen icke k„rleken, st”ren den icke, f”rr„n den sj„lv s† vill.

008:005 Vem „r hon som kommer hitupp fr†n ”knen, st”dd p† sin v„n?

½D„r under „ppeltr„det v„ckte jag dig; d„r var det som din moder hade f”tt dig, d„r f”dde dig hon som gav dig livet.

008:006 Hav mig s†som en signetring vid ditt hj„rta, s†som en signetring p† din arm.

Ty k„rleken „r stark s†som d”den,
dess tr„ngtan obetvinglig s†som d”dsriket; dess gl”d „r s†som eldens gl”d,
en HERRENS l†ga „r den.
008:007 De st”rsta vatten f”rm† ej utsl„cka k„rleken, str”mmar kunna icke f”rdr„nka den.
Om n†gon ville giva alla „godelar i sitt hus f”r k„rleken, s† skulle han „nd† bliva f”rsm†dd.½
—-

008:008 ½Vi hava en syster, en helt ung, som „nnu icke har n†gon barm.
Vad skola vi g”ra med v†r syster, n„r tiden kommer, att man vill vinna henne?½ 008:009 ½Žr hon en mur,
s† bygga vi p† den
ett kr”n av silver;
men „r hon en d”rr,
s† bomma vi f”r den
med en cederplanka.½

008:010 ½Jag „r en mur,
och min barm „r s†som tornen d„rp†; s† blev jag i hans ”gon
en kvinna som var ynnest v„rd.½ —-

008:011 En ving†rd „gde Salomo i Baal-Hamon, den ving†rden l„mnade han †t v„ktare;
tusen siklar silver var
kunde de h„mta ur dess frukt.

008:012 Men min ving†rd, den har jag sj„lv i min v†rd. Du, Salomo, m† taga dina tusen,
och tv† hundra m† de f†, som vakta dess frukt. —-

008:013 ½Du lustg†rdarnas inbyggerska, v„nnerna lyssna efter din r”st;
l†t mig h”ra den.½

008:014 ½Skynda †stad, min v„n,
lik en gasell
eller lik en ung hjort,
upp p† de v„lluktrika bergen.½

Book 23 Jesaja

001:001 Detta „r Jesajas, Amos’ sons, syner, vad han sk†dade ang†ende Juda och Jerusalem i Ussias, Jotams, Ahas’ och Hiskias, Juda konungars, tid.
001:002 H”ren, I himlar,
och lyssna, du jord;
ty HERREN talar.
Barn har jag uppf”tt och fostrat, men de hava avfallit fr†n mig.
001:003 En oxe k„nner sin „gare
och en †sna sin herres krubba,
men Israel k„nner intet,
mitt folk f”rst†r intet.

001:004 Ve dig, du syndiga sl„kte,
du skuldbelastade folk,
du og„rningsm„ns avf”da,
I vanartiga barn,
som haven ”vergivit HERREN,
f”raktat Israels Helige
och vikit bort ifr†n honom!
001:005 Var skall man mer sl† eder, d† I s† fortg†n i avf„llighet?
Hela huvudet „r ju krankt,
och hela hj„rtat „r sjukt.
001:006 Ifr†n fotbladet „nda upp till huvudet finnes intet helt,
blott s†rm„rken och bl†nader
och friska s†r,
icke utkramade eller f”rbundna
eller lenade med olja.
001:007 Edert land „r en ”demark,
edra st„der „ro uppbr„nda i eld, edra †krar bliva i eder †syn
f”rt„rda av fr„mlingar;
en ”del„ggelse „r det,
s†som d„r fr„mlingar hava omst”rtat allt. 001:008 Allenast dottern Sion st†r kvar d„r, s†som en hydda i en ving†rd,
s†som ett vaktskjul p† ett gurkf„lt, s†som en insp„rrad stad.
001:009 Om HERREN Sebaot icke hade l„mnat en liten †terstod kvar †t oss,
d† vore vi s†som Sodom,
vi vore Gomorra lika.

001:010 H”ren HERRENS ord,
I Sodomsfurstar,
lyssna till v†r Guds lag,
du Gomorra-folk.
001:011 Vad skall jag med edra m†nga slaktoffer? s„ger HERREN.
Jag „r m„tt p† br„nnoffer av v„durar och p† g”dkalvars fett,
och till blod av tjurar och lamm
och bockar har jag intet behag. 001:012 N„r I kommen f”r att tr„da fram inf”r mitt ansikte,
vem beg„r d† av eder det,
att mina f”rg†rdar trampas ned? 001:013 B„ren ej vidare fram
f†f„ngliga spisoffer;
†ngan av dem „r
en styggelse f”r mig.
Nym†nader och sabbater
och utlysta fester,
ondska i f”rening med h”gtidsf”rsamlingar, s†dant kan jag icke lida.
001:014 Edra nym†nader och h”gtider hatar min sj„l;
de hava blivit mig en b”rda,
jag orkar ej b„ra den.
001:015 Ja, huru I „n utr„cken edra h„nder, s† g”mmer jag mina ”gon f”r eder,
och om I „n mycket bedjen,
s† h”r jag icke d„rp†.
Edra h„nder „ro fulla av blod;
001:016 tv†n eder d†, och renen eder. Skaffen edert onda v„sende
bort ifr†n mina ”gon.
H”ren upp att g”ra, vad ont „r. 001:017 L„ren att g”ra vad gott „r,
faren efter det r„tt „r,
visen f”rtryckaren p† b„ttre v„gar, skaffen den faderl”se r„tt,
utf”ren „nkans sak.

001:018 Kom, l†t oss g† till r„tta
med varandra, s„ger HERREN.
Om edra synder „n „ro blodr”da,
s† kunna de bliva sn”vita,
och om de „ro r”da s†som scharlakan, s† kunna de bliva s†som vit ull.
001:019 Om I „ren villiga att h”ra, skolen I f† „ta av landets goda.
001:020 Men „ren I ovilliga och genstr„viga, skolen I f”rt„ras av sv„rd;
ty s† har HERRENS mun talat.

001:021 Huru har hon icke blivit en sk”ka, den trogna staden!
Den var full av r„tt,
r„ttf„rdighet bodde d„rinne,
men nu bo d„r m”rdare.
001:022 Ditt silver har blivit slagg, ditt „dla vin „r utsp„tt med vatten.
001:023 Dina styresm„n „ro upprorsm„n och tjuvars stallbr”der.
Alla „lskar de mutor
och fara efter vinning.
Den faderl”se skaffa de icke r„tt, och „nkans sak
kommer icke inf”r dem.
001:024 D„rf”r s„ger Herren,
HERREN Sebaot,
den Starke i Israel:
Ve! Jag vill sl„cka
min harm p† mina ov„nner
och h„mnas p† mina fiender.
001:025 Jag vill v„nda min hand emot dig och bortrensa ditt slagg s†som med lutsalt och skaffa bort all din o„dla malm.
001:026 Jag vill †ter giva dig
s†dana domare som tillf”rne,
och s†dana r†dsherrar
som du f”rut „gde.
D„refter skall du kallas
½r„ttf„rdighetens stad½,
½en trogen stad½.
001:027 Sion skall genom r„tt bliva f”rlossad och dess omv„nda genom r„ttf„rdighet. 001:028 Men f”rd„rv skall drabba
alla ”vertr„dare och syndare,
och de som ”vergiva HERREN,
de skola f”rg†s.
001:029 Ja, de skola komma p† skam med de terebinter som voro eder fr”jd;
och I skolen f† blygas ”ver de lustg†rdar som I haden s† k„ra.
001:030 Ty I skolen bliva s†som en terebint med vissnade l”v
och varda lika en lustg†rd
utan n†got vatten.
001:031 Och de v„ldige skola varda s†som bl†r, och deras verk s†som en gnista,
och de skola tillsammans brinna,
och ingen skall kunna sl„cka.

002:001 Detta „r vad Jesaja, Amos’ son, sk†dade ang†ende Juda och Jerusalem.

002:002 Och det skall ske i kommande dagar att det berg d„r HERRENS hus „r
skall st† d„r fast grundat
och vara det yppersta ibland bergen och upph”jt ”ver andra h”jder;
och alla hednafolk skola str”mma dit, 002:003 ja, m†nga folk skola g† †stad
och skola s„ga:
½Upp, l†t oss draga †stad
till HERRENS berg,
upp till Jakobs Guds hus,
f”r att han m† undervisa oss om sina v„gar, s† att vi kunna vandra p† hans stigar.½ Ty fr†n Sion skall lag utg†,
och HERRENS ord fr†n Jerusalem. 002:004 Och han skall d”ma mellan hednafolken och skipa r„tt †t m†nga folk.
D† skola de smida sina sv„rd till plogbillar och sina spjut till ving†rdsknivar.
Folken skola ej mer lyfta sv„rd mot varandra och icke mer l„ra sig att strida.

002:005 I av Jakobs hus, kommen,
l†tom oss vandra i HERRENS ljus.
002:006 Ty du har f”rskjutit ditt folk, Jakobs hus,
d„rf”r att de „ro fulla av ™sterlandets v„sende och ”va teckentyderi s†som filist‚erna; ja, med fr„mlingar f”rbinda de sig.
002:007 Deras land „r fullt av silver och guld, och p† deras skatter „r ingen „nde;
deras land „r fullt av h„star,
och p† deras vagnar „r ingen „nde; 002:008 deras land „r ock fullt av avgudar, och sina egna h„nders verk tillbedja de, det som deras fingrar hava gjort.
002:009 D„rf”r bliva m„nniskorna nedb”jda och m„nnen ”dmjukade;
du kan icke f”rl†ta dem.

002:010 Fly in i klippan,
och g”m dig i jorden,
f”r HERRENS fruktansv„rda makt
och f”r hans h”ga majest„t.
002:011 Ty m„nniskornas h”gmodiga ”gon skola bliva ”dmjukade,
och m„nnens ”vermod skall bliva nedb”jt, och HERREN allena
skall vara h”g p† den dagen.
002:012 Ty en dag har HERREN Sebaot best„mt, som skall komma ”ver allt stolt och ”vermodigt och ”ver allt som „r upph”jt,
och det skall bliva ”dmjukat,
002:013 ja, ”ver alla Libanons cedrar, de h”ga och stolta,
och ”ver alla Basans ekar;
002:014 ”ver alla h”ga berg
och alla stolta h”jder,
002:015 ”ver alla h”ga torn
och alla fasta murar,
002:016 ”ver alla Tarsis-skepp,
ja, ”ver allt som „r sk”nt att sk†da. 002:017 Och m„nniskornas h”gmod skall bliva nedb”jt och m„nnens ”vermod nedbrutet,
och HERREN allena
skall vara h”g p† den dagen.
002:018 Men avgudarna skola alldeles f”rg†s.

002:019 Och man skall fly in i klippgrottor och in i jordh†lor,
f”r HERRENS fruktansv„rda makt
och f”r hans h”ga majest„t,
n„r han st†r upp f”r att f”rskr„cka jorden. 002:020 P† den dagen skola m„nniskorna kasta bort †t mullvadar och fl„derm”ss
de avgudar av silver
och de avgudar av guld,
som de hava gjort †t sig f”r att tillbedja. 002:021 Ja, de skola fly in i klippr„mnor och in i bergsklyftor,
f”r HERRENS fruktansv„rda makt
och f”r hans h”ga majest„t,
n„r han st†r upp f”r att f”rskr„cka jorden. 002:022 S† f”rliten eder nu ej mer p† m„nniskor, i vilkas n„sa „r allenast en fl„kt;
ty huru ringa „ro icke de att akta! 003:001 Ty se, Herren, HERREN Sebaot skall taga bort ifr†n Jerusalem och Juda allt slags st”d och uppeh„lle — all mat till uppeh„lle och all dryck till uppeh„lle —
003:002 hj„ltar och krigsm„n, domare och profeter, sp†m„n och „ldste, 003:003 underh”vitsm„n och h”gtuppsatta m„n, r†dsherrar och sl”jdkunnigt folk och m„n som „ro f”rfarna i besv„rjelsekonst. 003:004 Och jag skall giva dem ynglingar till furstar, och barnsligt sj„lvsv†ld skall f† r†da ”ver dem.
003:005 Av folket skall den ene f”rtrycka den andre, var och en sin n„sta; den unge skall s„tta sig upp mot den gamle, den ringe mot den h”gt ansedde.
003:006 N„r d† s† sker, att n†gon fattar tag i en annan i hans faders hus och s„ger: ½Du „ger en mantel, du skall bliva v†r styresman; tag du hand om detta vacklande rike½ — 003:007 d† skall denne svara och s„ga: ½Jag kan icke skaffa bot; i mitt hus finnes varken br”d eller mantel. Mig skolen I icke s„tta till styresman ”ver folket.½

003:008 Ty Jerusalem vacklar, och Juda faller, d† de nu med sitt tal och sina g„rningar st† emot HERREN och „ro genstr„viga mot hans h„rlighets blickar.
003:009 Deras uppsyn vittnar emot dem; och likasom Sodoms folk bedriva de sina synder uppenbart och d”lja dem icke. Ve ”ver deras sj„lar, ty sj„lva hava de berett sig olycka! 003:010 Om den r„ttf„rdige m†n I t„nka att det skall g† honom v„l, ty s†dana skola „ta sina g„rningars frukt. 003:011 Men ve ”ver den ogudaktige! Honom skall det g† illa, ty efter hans g„rningar skall hans vederg„llning bliva.

003:012 Mitt folks beh„rskare „r ett barn, och kvinnor r†da ”ver det.
Mitt folk, dina ledare f”ra dig vilse och f”rd„rva den v„g, som du skulle g†.

003:013 Men HERREN st†r redo att g† till r„tta, han tr„der fram f”r att d”ma folken;
003:014 HERREN vill g† till doms
med sitt folks „ldste och med dess furstar. ½I haven sk”vlat ving†rden;
rov fr†n de fattiga „r i edra hus. 003:015 Huru kunnen I s† krossa mitt folk och s”ndermala de fattiga?½
S† s„ger Herren, HERREN Sebaot.

003:016 Och HERREN s„ger: Eftersom Sions d”ttrar „ro s† h”gmodiga, och g† med rak hals och spela med ”gonen, och g† d„r och trippa och pingla med sina fotringar,
003:017 d„rf”r skall Herren l†ta Sions d”ttrars hj„ssor bliva fulla av skorv, och HERREN skall blotta deras blygd. 003:018 P† den dagen skall Herren taga bort all deras st†t: fotringar, pannband och halsprydnader,
003:019 ”rh„ngen, armband och sl”jor, 003:020 huvudprydnader, fotstegskedjor, g”rdlar, luktflaskor och amuletter,
003:021 fingerringar och n„sringar, 003:022 h”gtidsdr„kter, k†por, mantlar och pungar, 003:023 speglar, fina linneskjortor, huvudbindlar och flor. 003:024 Och d„r skall vara stank i st„llet f”r v„llukt, rep i st„llet f”r b„lte, skalligt huvud i st„llet f”r krusat h†r, h”lje av s„cktyg i st„llet f”r h”gtidsmantel, m„rken av br„nnj„rn i st„llet f”r sk”nhet.

003:025 Dina m„n skola falla f”r sv„rd och dina hj„ltar i krig:
003:026 hennes portar skola klaga och s”rja, och ”vergiven skall hon sitta p† marken.

003:001 Och p† den tiden skola sju kvinnor fatta i en och samma man och s„ga: ½Vi vilja sj„lva f”da oss och sj„lva kl„da oss; l†t oss allenast f† b„ra ditt namn, och tag s† bort v†r sm„lek.½

004:002 P† den tiden skall det som HERREN l†ter v„xa bliva till prydnad och h„rlighet, och vad landet alstrar bliva till ber”mmelse och „ra, f”r den r„ddade skaran i Israel.
004:003 Och det skall ske att den som l„mnas ”vrig i Sion och den som bliver kvar i Jerusalem, han skall d† kallas helig, var och en som „r upptecknad till liv i Jerusalem — 004:004 n„r en g†ng Herren har avtv†tt Sions d”ttrars orenlighet och bortsk”ljt ur Jerusalem dess blodskulder genom r„ttens och reningens ande.
004:005 Och HERREN skall ”ver hela Sions bergs omr†de och ”ver dess h”gtidsskaror skapa en molnsky och en r”k om dagen, och skenet av en l†gande eld om natten; ty ett besk„rmande t„ckelse skall vila ”ver all dess h„rlighet.
004:006 Och ett skygd skall vara d„r”ver till skugga under dagens hetta, och till en tillflykt och ett v„rn mot st”rtskurar och regn. 005:001 Jag vill sjunga om min v„n, min v„ns s†ng om hans ving†rd.

Min v„n hade en ving†rd
p† en b”rdig bergskulle.
005:002 Och han hackade upp den
och rensade den fr†n stenar
och planterade d„r „dla vintr„d; han byggde ett vakttorn d„rinne,
han h”gg ock ut ett presskar d„ri. S† v„ntade han att den skulle b„ra „kta druvor, men den bar vilddruvor.
005:003 Och nu, I Jerusalems inv†nare och I Juda m„n,
f„llen nu eder dom
mellan mig och min ving†rd.
005:004 Vad kunde mer g”ras f”r min ving†rd, „n vad jag har gjort f”r den?
Varf”r bar den d† vilddruvor,
n„r jag v„ntade att den skulle b„ra „kta druvor? 005:005 S† vill jag nu kung”ra f”r eder vad jag skall g”ra med min ving†rd:
Jag skall taga bort dess h„gnad,
och den skall givas till sk”vling; jag skall bryta ned dess mur,
och den skall bliva nedtrampad. 005:006 Jag skall i grund f”rd„rva den, ingen skall sk„ra den eller gr„va d„ri. Den skall fyllas med tistel och t”rne; och molnen skall jag f”rbjuda
att s„nda ned regn p† den.

005:007 Ty HERREN Sebaots ving†rd,
det „r Israels hus;
och Juda folk
„r hans „lsklingsplantering.
Men n„r han v„ntade laglydnad,
d† fann han lagbrott,
och n„r han v„ntade r„ttf„rdighet, fann han skriande or„ttf„rdighet. —

005:008 Ve eder som l„ggen hus till hus och fogen †ker till †ker,
intill dess att rum ej mer finnes och I „ren de enda som bo i landet!
005:009 Fr†n HERREN Sebaot
ljuder det s† i mina ”ron:
Sannerligen, de m†nga husen
skola bliva ”de;
huru stora och sk”na de „n „ro,
skola de bliva tomma p† inv†nare. 005:010 Ty en ving†rd p† tio plogland
skall giva allenast ett batm†tt, och en homers uts„de
skall giva blott en efa.

005:011 Ve dem som st† bittida upp
f”r att hasta till starka drycker, och som sitta intill sena natten
f”r att upphetta sig med vin!
005:012 Harpor och psaltare,
pukor och fl”jter och vin
hava de vid sina dryckeslag,
men p† HERRENS g„rningar
akta de icke,
p† hans h„nders verk
se de icke.
005:013 D„rf”r skall mitt folk of”rt„nkt f”ras bort i f†ngenskap;
dess „dlingar skola lida hunger
och dess larmande skaror f”rsm„kta av t”rst. 005:014 Ja, d„rf”r sp„rrar d”dsriket
upp sitt gap,
det ”ppnar sina k„ftar
utan allt m†tt,
och stadens yperste
m†ste fara ditned,
j„mte dess larmande och sorlande skaror, envar som fr”jdar sig d„rinne.
005:015 S† bliva m„nniskorna nedb”jda och m„nnen ”dmjukade,
ja, ”dmjukade varda
de h”gmodigas ”gon.
005:016 Men HERREN Sebaot
bliver h”g genom sin dom,
Gud, den helige,
bevisar sig helig genom r„ttf„rdighet. 005:017 Och lamm g† d„r i bet
s†som p† sin egen mark,
och p† de rikas ”detomter
s”ka vandrande herdar sin f”da.

005:018 Ve dem som draga fram missg„rningsstraff med l”gnens t†g
och syndastraff
s†som med vagnslinor,
005:019 dem som s„ga: ½M† han hasta, m† han skynda med sitt verk,
s† att vi f† se det;
m† det som Israels Helige har beslutit nalkas och komma,
s† att vi f”rnimma det!½

005:020 Ve dem som kalla det onda gott, och det goda ont,
dem som g”ra m”rker till ljus,
och ljus till m”rker,
dem som g”ra surt till s”tt,
och s”tt till surt!

005:021 Ve dem som „ro visa i sina egna ”gon och h†lla sig sj„lva f”r kloka!
005:022 Ve dem som „ro hj„ltar
i att dricka vin
och som „ro tappra
i att blanda starka drycker,
005:023 dem som giva den skyldige r„tt f”r mutors skull,
men ber”va den oskyldige
vad som „r hans r„tt!

005:024 D„rf”r, s†som eldsflamman f”rt„r str†, och s†som halm sjunker tillsammans i l†gan, s† skall deras rot f”rruttna,
och deras l”v skola flyga bort s†som stoft, eftersom de f”rkastade HERREN Sebaots lag och f”raktade Israels Heliges ord.

005:025 D„rf”r har HERRENS vrede
uppt„nts mot hans folk,
och han utr„cker sin hand
emot det och sl†r det,
s† att bergen darra,
och s† att d”da kroppar ligga
s†som orenlighet p† gatorna.
Vid allt detta v„nder hans vrede icke †ter, hans hand „r „nnu utr„ckt.

005:026 Och han reser upp ett baner
f”r hednafolken i fj„rran,
och lockar p† dem att de skola komma fr†n jordens „nda;
och se, snart och med hast
komma de dit.
005:027 Ingen finnes bland dem, som „r tr”tt, ingen som „r stapplande.
Ingen unnar sig slummer
och ingen s”mn;
p† ingen lossnar b„ltet
omkring hans l„nder,
och f”r ingen brister
en skorem s”nder.
005:028 Deras pilar „ro skarpa,
och deras b†gar „ro alla sp„nda; deras h„stars hovar
„ro s†som av flinta,
och deras vagnshjul likna stormvinden. 005:029 Deras skriande „r s†som en lejoninnas; de skria s†som unga lejon,
rytande gripa de sitt rov och b„ra bort det, och ingen finnes, som r„ddar.
005:030 Ett rytande ”ver folket
h”res p† den dagen,
likt rytandet av ett hav;
och sk†dar man ned p† jorden,
se, d† „r d„r m”rker och n”d,
och ljuset „r f”rm”rkat genom t”cken. 006:001 I det †r d† konung Ussia dog s†g jag Herren sitta p† en h”g och upph”jd tron, och sl„pet p† hans mantel uppfyllde templet. 006:002 Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med tv† bet„ckte de sina ansikten, med tv† bet„ckte de sina f”tter, och med tv† fl”go de.
006:003 Och den ene ropade till den andre och sade:

½Helig, helig, helig „r HERREN Sebaot; hela jorden „r full av hans h„rlighet.½

006:004 Och d”rrtr”sklarnas f„sten darrade, n„r ropet lj”d; och huset blev uppfyllt av r”k.

006:005 D† sade jag: ½Ve mig, jag f”rg†s! Ty jag har orena l„ppar, och jag bor ibland ett folk som har orena l„ppar, och mina ”gon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.½
006:006 Men en av seraferna fl”g fram till mig, och han hade i sin hand ett gl”dande kol, som han med en t†ng hade tagit p† altaret. 006:007 Och han r”rde d„rmed vid min mun. D„refter sade han: ½Se, d† nu detta har r”rt vid dina l„ppar, har din missg„rning blivit tagen ifr†n dig, och din synd „r f”rsonad.½

006:008 Och jag h”rde Herren tala, och han sade: ½Vem skall jag s„nda, och vem vill vara v†r budb„rare?½ Och jag sade: ½Se, h„r „r jag, s„nd mig.½
006:009 D† sade han: ½G† †stad och s„g till detta folk:

‘H”ren alltj„mt, men f”rst†n intet; sen alltj„mt, men f”rnimmen intet’.
006:010 F”rstocka detta folks hj„rta, och tillslut dess ”ron,
och f”rblinda dess ”gon,
s† att det icke kan se med sina ”gon, eller h”ra med sina ”ron,
eller f”rst† med sitt hj„rta,
och omv„nda sig och bliva helat.½

006:011 Men jag sade: ½F”r huru l†ng tid, Herre?½ Han svarade: ½Till dess att st„derna bliva ”de och utan n†gon inv†nare, och husen utan folk, och till dess att f„lten ligga ”de och f”rh„rjade.
006:012 Och n„r HERREN har f”rt folket bort i fj„rran och ”dsligheten bliver stor i landet,
006:013 och allenast en tiondedel „nnu „r kvar d„ri, d† skall denna ytterligare f”r”das s†som en terebint eller en ek av vilken en stubbe har l„mnats kvar, n„r den f„lldes. Den stubben skall vara en helig s„d.½
007:001 Och i Ahas’, Jotams sons, Ussias sons, Juda konungs, tid h„nde sig att Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas son, Israels konung, drogo upp mot Jerusalem f”r att er”vra det (vilket de likv„l icke f”rm†dde g”ra).
007:002 Och n„r det blev ber„ttat f”r Davids hus att aram‚erna hade l„grat sig i Efraim, d† sk„lvde hans och hans folks hj„rtan, s†som skogens tr„d sk„lva f”r vinden.

007:003 Men HERREN sade till Jesaja: ½G† †stad med din son Sear-Jasub och m”t Ahas vid „ndan av ™vre dammens vattenledning, p† v„gen till Valkarf„ltet,
007:004 och s„g till honom: Tag dig till vara och h†ll dig stilla; frukta icke och var icke f”rsagd i ditt hj„rta f”r dessa tv† rykande brandstumpar, f”r Resin med aram‚erna och f”r Remaljas son, i deras f”rgrymmelse.
007:005 Eftersom Aram med Efraim och Remaljas son hava gjort upp onda planer mot dig och sagt:
007:006 ‘Vi vilja draga upp mot Juda och sl† det med skr„ck och er”vra det †t oss och g”ra Tabals son till konung d„r’, 007:007 d„rf”r s„ger Herren, HERREN: Det skall icke lyckas, det skall icke ske.

007:008 Ty Damaskus „r Arams huvud, och Resin „r Damaskus’ huvud; och om sextiofem †r skall Efraim vara krossat, s† att det icke mer „r ett folk.
007:009 Och Samaria „r Efraims huvud, och Remaljas son „r Samarias huvud. Om I icke haven tro, skolen I icke hava ro.½

007:010 Och HERREN talade ytterligare till Ahas och sade: 007:011 ½Beg„r ett tecken fr†n HERREN, din Gud; du m† beg„ra det vare