ja, frgripa mig p min Guds namn.
030:010 Frtala icke en tjnare infr hans herre; han kunde eljest frbanna dig, s att du stode dr med skam.
030:011 Ett slkte dr man frbannar sin fader, och dr man icke vlsignar sin moder;
030:012 ett slkte som tycker sig vara rent, fastn det icke har avtvtt sin orenlighet; 030:013 ett slkte — huru stolta ro icke dess gon, och huru fulla av hgmod ro icke dess blickar! 030:014 ett slkte vars tnder ro svrd, och vars kindtnder ro knivar,
s att de ta ut de betryckta ur landet och de fattiga ur mnniskornas krets!
030:015 Blodigeln har tv dttrar:
½Giv hit, giv hit.½
Tre finnas, som icke kunna mttas, ja, fyra, som aldrig sga: ½Det r nog½: 030:016 ddsriket och den ofruktsammas kved, jorden, som icke kan mttas med vatten, och elden, som aldrig sger: ½Det r nog.½
030:017 Den som bespottar sin fader
och frsmr att lyda sin moder
hans ga skola korparna vid bcken hacka ut, och rnens ungar skola ta upp det.
030:018 Tre ting ro mig fr underbara, ja, fyra finnas, som jag icke kan spra: 030:019 rnens vg under himmelen,
ormens vg ver klippan,
skeppets vg mitt i havet
och en mans vg hos en ung kvinna.
030:020 Sdant r ktenskapsbryterskans stt: hon njuter sig mtt och stryker sig s om munnen och sger: ½Jag har intet ortt gjort.½
030:021 Tre finnas, under vilka jorden darrar, ja, fyra, under vilka den ej kan uthrda: 030:022 under en trl, nr han bliver konung, och en dre, nr han fr ta sig mtt, 030:023 under en frsmdd kvinna, nr hon fr man och en tjnstekvinna, nr hon trnger undan sin fru.
030:024 Fyra finnas, som ro sm p jorden, och likvl r stor vishet dem beskrd: 030:025 myrorna ro ett svagt folk,
men de bereda om sommaren sin fda; 030:026 klippdassarna ro ett folk med ringa kraft, men i klippan bygga de sig hus;
030:027 grshopporna hava ingen konung, men i hrordning draga de alla ut;
030:028 gecko-dlan kan gripas med hnderna, dock bor hon i konungapalatser.
030:029 Tre finnas, som skrida sttligt fram, ja, fyra, som hava en sttlig gng:
030:030 lejonet, hjlten bland djuren, som ej viker tillbaka fr ngon,
030:031 en stridsrustad hst och en bock och en konung i spetsen fr sin hr.
030:032 Om du har frhvt dig, evad det var drskap eller det var medveten synd, s lgg handen p munnen. 030:033 Ty ssom ost pressas ut ur mjlk, och ssom blod pressas ut ur nsan,
s utpressas kiv ur vrede.
—-
031:001 Detta r konung Lemuels ord, vad hans moder sade, nr hon frmanade honom:
031:002 Hr, min son, ja, hr, du mitt livs son, hr, du mina lftens son.
031:003 Giv icke din kraft t kvinnor, vnd icke dina vgar till dem som ro konungars frdrv.
031:004 Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att frga efter starka drycker. 031:005 De kunde eljest under sitt drickande frgta lagen och frvnda rtten fr alla elndets barn. 031:006 Nej, t den olycklige give man starka drycker och vin t dem som hava en bedrvad sjl. 031:007 M dessa dricka och frgta sitt armod och hra upp att tnka p sin vedermda.
031:008 Upplt din mun till frmn fr den stumme och till att skaffa alla hjlplsa rtt. 031:009 Ja, upplt din mun och dm med rttvisa, och skaffa den betryckte och fattige rtt.
—-
031:010 En idog hustru, var finner man en sdan? Lngt hgre n prlor str hon i pris.
031:011 P henne frlitar sig hennes mans hjrta, och brgning kommer icke att fattas honom.
031:012 Hon gr honom vad ljuvt r och icke vad lett r, i alla sina levnadsdagar.
031:013 Omsorg har hon om ull och lin och lter sina hnder arbeta med lust.
031:014 Hon r ssom en kpmans skepp, sitt frrd hmtar hon fjrran ifrn.
031:015 Medan det nnu r natt, str hon upp och stter fram mat t sitt husfolk,
t tjnarinnorna deras bestmda del.
031:016 Hon har planer p en ker, och hon skaffar sig den; av sina hnders frvrv planterar hon en vingrd.
031:017 Hon omgjordar sina lnder med kraft och lgger driftighet i sina armar.
031:018 S frmrker hon att hennes hushllning gr vl; hennes lampa slckes icke ut om natten.
031:019 Till spinnrocken griper hon med sina hnder, och hennes fingrar fatta om slndan.
031:020 Fr den betryckte ppnar hon sin hand och rcker ut sina armar mot den fattige.
031:021 Av sntiden fruktar hon intet fr sitt hus, ty hela hennes hus har klder av scharlakan.
031:022 Skna tcken gr hon t sig, hon har klder av finaste linne och purpur.
031:023 Hennes man r knd i stadens portar, dr han sitter bland landets ldste.
031:024 Fina linneskjortor gr hon och sljer dem, och blten avyttrar hon till krmaren.
031:025 Kraft och heder r hennes kldnad, och hon ler mot den dag som kommer.
031:026 Sin mun upplter hon med vishet, och har vnlig frmaning p sin tunga.
031:027 Hon vakar ver ordningen i sitt hus och ter ej i lttja sitt brd.
031:028 Hennes sner st upp och prisa henne sll, hennes man likas och frkunnar hennes lov:
031:029 ½Mnga idoga kvinnor hava funnits, men du, du vergr dem allasammans.½
031:030 Sknhet r frgnglig och fgring en vindflkt; men prisas m en hustru som fruktar HERREN.
031:031 M hon f njuta sina grningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.
Book 21 Predikaren
001:001 Detta r predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.
001:002 Ffngligheters ffnglighet! sger Predikaren. Ffngligheters ffnglighet! Allt r ffnglighet!
001:003 Vad frmn har mnniskan av all mda som hon gr sig under solen?
001:004 Slkte gr, och slkte kommer, och jorden str evinnerligen kvar.
001:005 Och solen gr upp, och solen gr ned, och har sedan ter brtt att komma till den ort dr hon gr upp. 001:006 Vinden far mot sder och vnder sig s mot norr; den vnder sig och vnder sig, allt under det att den far fram, och s begynner den ter sitt kretslopp.
001:007 Alla floder rinna ut i havet, och nd bliver havet aldrig fullt; dr floderna frut hava runnit, dit rinna de stndigt ter.
001:008 Alla arbetar utan rast; ingen kan utsga det. gat mttas icke av att se, och rat bliver icke fullt av att hra. 001:009 Vad som har varit r vad som kommer att vara, och vad som har hnt r vad som kommer att hnda; intet nytt sker under solen. 001:010 Intrffar ngot varom man ville sga: ½Se, detta r nytt½, s har detsamma nd skett redan frut, i gamla tider, som voro fre oss.
001:011 Man kommer icke ihg dem som levde fre oss. Och dem som skola uppst efter oss skall man icke heller komma ihg bland dem som leva nnu senare.
001:012 Jag, Predikaren, var konung ver Israel i Jerusalem. 001:013 Och jag vnde mitt hjrta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som hnder under himmelen; sdant r ett uselt besvr, som Gud har givit mnniskors barn till att plga sig med.
001:014 Nr jag nu sg p allt vad som hnder under himmelen, se, d var det allt ffnglighet och ett jagande efter vind.
001:015 Det som r krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i ngon rkning.
001:016 Jag sade i mitt hjrta: ½Se, jag har frvrvat mig stor vishet, och jag har frkat den, s att den vergr allas som fre mig hava regerat ver Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjrta inhmtat i rikt mtt.½
001:017 Men nr jag nu vnde mitt hjrta till att frst vishet och till att frst ofrnuft och drskap, d insg jag att ocks detta var ett jagande efter vind.
001:018 Ty dr mycken vishet r, dr r mycken grmelse; och den som frkar sin insikt, han frkar sin plga. 002:001 Jag sade i mitt hjrta: ½Vlan, jag vill prva huru gldje kommer dig, gr dig nu goda dagar.½ Men se, ocks detta var ffnglighet.
002:002 Jag mste sga om ljet: ½Det r drskap½, och om gldjen: ½Vad gagnar den till?½
002:003 I mitt hjrta begrundade jag huru jag skulle plga min kropp med vin — allt under det att mitt hjrta gnade sig t vishet — och huru jag skulle hlla fast vid drskap, till dess jag finge se vad som vore bst fr mnniskors barn att gra under himmelen, de dagar de leva.
002:004 Jag fretog mig stora arbeten, jag byggde hus t mig, jag planterade vingrdar t mig.
002:005 Jag anlade t mig lustgrdar och parker och planterade i dem alla slags frukttrd.
002:006 Jag anlade vattendammar t mig fr att ur dem vattna den skog av trd, som vxte upp.
002:007 Jag kpte trlar och trlinnor, och hemfdda tjnare fostrades t mig; jag fick ock boskap, fkreatur och fr, i strre myckenhet n ngon som fre mig hade varit i Jerusalem. 002:008 Jag samlade mig jmvl silver och guld och allt vad konungar och lnder kunna ga; jag skaffade mig sngare och sngerskor och vad som r mnniskors lust: en hustru, ja, mnga.
002:009 S blev jag stor, allt mer och mer, strre n ngon som fre mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag nd min vishet.
002:010 Intet som mina gon begrde undanhll jag dem, och ingen gldje nekade jag mitt hjrta. Ty mitt hjrta fann gldje i all min mda, och detta var min behllna del av all min mda.
002:011 Men nr jag s vnde mig till att betrakta alla de verk som mina hnder hade gjort, och den mda som jag hade nedlagt p dem, se, d var det allt ffnglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan rknas fr vinning.
002:012 Nr jag allts vnde mig till att jmfra vishet med ofrnuft och drskap — ty vad kunna de mnniskor gra, som komma efter konungen, annat n detsamma som man redan frut har gjort? — 002:013 d insg jag att visheten vl har samma fretrde framfr drskapen, som ljuset har framfr mrkret:
002:014 Den vise har gon i sitt huvud, men dren vandrar i mrker.
Dock mrkte jag att det gr den ene som den andre. 002:015 D sade jag i mitt hjrta: ½Ssom det gr dren, s skall det ock g mig; vad gagn har d drav att jag r frmer i vishet?½ Och jag sade i mitt hjrta att ocks detta var ffnglighet. 002:016 Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som drens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara frgtet. Och mste icke den vise d svl som dren?
002:017 Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som hnder under solen, eftersom allt r ffnglighet och ett jagande efter vind.
002:018 Ja, jag blev led vid all den mda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag t ngon annan som skall komma efter mig mste lmna vad jag har gjort.
002:019 Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dre? Men nd skall han f rda ver allt det varp jag har nedlagt min mda och min vishet under solen. Ocks detta r ffnglighet.
002:020 S begynte jag d att ter frtvivla i mitt hjrta ver all den mda som jag hade gjort mig under solen. 002:021 Ty om en mnniska med vishet och insikt och skicklighet har utsttt sin mda, s mste hon dock lmna sin del t en annan som icke har haft ngon mda drmed. Ocks detta r ffnglighet och ett stort elnde.
002:022 Ja, vad gagn har mnniskan av all mda och hjrteoro som hon gr sig under solen?
002:023 Alla hennes dagar ro ju fulla av plga, och det besvr hon har r fullt av grmelse; icke ens om natten fr hennes hjrta ngon ro. Ocks detta r ffnglighet.
002:024 Det r icke en lycka som beror av mnniskan sjlv, att hon kan ta och dricka och gra sig goda dagar under sin mda. Jag insg att ocks detta kommer frn Guds hand, hans som har sagt: 002:025 ½Vem kan ta, och vem kan njuta, mig frutan?½ 002:026 Ty t den mnniska som tckes honom giver han vishet och insikt och gldje; men t syndaren giver han besvret att samla in och lgga tillhopa, fr att det sedan m tillfalla ngon som tckes Gud. Ocks detta r ffnglighet och ett jagande efter vind. 003:001 Allting har sin tid, och vart fretag under himmelen har sin stund.
003:002 Fdas har sin tid, och d har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.
003:003 Drpa har sin tid, och lka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.
003:004 Grta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.
003:005 Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhlla sig frn famntag har sin tid.
003:006 Ska upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Frvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.
003:007 Riva snder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.
003:008 lska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.
003:009 Vad frmn av sin mda har d den som arbetar?
003:010 Jag sg vilket besvr Gud har givit mnniskors barn till att plga sig med.
003:011 Allt har han gjort sknt fr sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i mnniskornas hjrtan, dock s, att de icke frm att till fullo, ifrn begynnelsen intill nden, fatta det verk som Gud har gjort.
003:012 Jag insg att intet r bttre fr dem, n att de ro glada och gra sig goda dagar, s lnge de leva.
003:013 Men om ngon kan ta och dricka och njuta vad gott r under all sin mda, s r ocks detta en Guds gva.
003:014 Jag insg att allt vad Gud gr skall frbliva evinnerligen; man kan icke lgga ngot drtill, ej heller taga ngot drifrn. Och Gud har s gjort, fr att man skall frukta honom. 003:015 Vad som r, det var redan frut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan frut; Gud sker blott fram det frgngna.
003:016 Ytterligare sg jag under solen att p domarstet rdde orttfrdighet, och p rttfrdighetens ste orttfrdighet. 003:017 D sade jag i mitt hjrta: Bde den rttfrdige och den orttfrdige skall Gud dma; ty vart fretag och allt vad man gr har sin tid hos honom.
003:018 Jag sade i mitt hjrta: Fr mnniskornas skull sker detta, p det att Gud m prva dem, och p det att de sjlva m inse att de ro ssom fnad.
003:019 Ty det gr mnniskors barn ssom det gr fnaden, dem alla gr det lika. Ssom fnaden dr, s d ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, mnniskorna hava intet framfr fnaden, ty allt r ffnglighet.
003:020 Alla gr de till samma ml; alla have de kommit av stoft, och alla skola de ter varda stoft.
003:021 Vem kan veta om mnniskornas ande att den stiger uppt, och om fnadens ande att den far ned under jorden?
003:022 Och jag sg att intet r bttre fr mnniskan, n att hon r glad under sitt arbete; ty detta r den del hon fr. Ty vem kan fra henne tillbaka, s att hon fr se och hava gldje av vad som skall ske efter henne?
004:001 Och ytterligare sg jag p alla de vldsgrningar som frvas under solen. Jag sg frtryckta flla trar, och ingen fanns, som trstade dem; jag sg dem lida vervld av sina frtryckares hand, och ingen fanns, som trstade dem. 004:002 D prisade jag de dda, som redan hade ftt d, lyckliga framfr de levande, som nnu leva;
004:003 Men lycklig framfr bda prisade jag den som nnu icke hade kommit till, den som hade sluppit att se vad ont som gres under solen.
004:004 Och jag sg att all mda och all skicklighet i vad som gres icke r annat n den enes avund mot den andre. Ocks detta r ffnglighet och ett jagande efter vind.
004:005 Dren lgger hnderna i kors och tr s sitt eget ktt.
004:006 Ja, bttre r en handfull ro n bda hnderna fulla med mda och med jagande efter vind.
004:007 Och ytterligare sg jag ngot som r ffnglighet under solen: 004:008 mngen finnes, som str ensam och icke har ngon jmte sig, varken son eller broder; och likvl r det ingen nde p all hans mda, och hans gon bliva icke mtta p rikedom. Och fr vem mdar jag mig d och nekar mig sjlv vad gott r? Ocks detta r ffnglighet och ett uselt besvr.
004:009 Bttre r att vara tv n en, ty de tv f strre vinning av sin mda.
004:010 Om ngondera faller, s kan ju den andre resa upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom.
004:011 Likaledes, om tv ligga tillsammans, s hava de det varmt; men huru skall den ensamme bliva varm?
004:012 Och om ngon kan sl ned den som r ensam, s hlla dock tv stnd mot angriparen. Och en tretvinnad trd brister icke s snart.
004:013 Bttre r en gammal konung som r draktig och ej har frstnd nog att lta varna sig r en fattig yngling med vishet. 004:014 Ty ifrn fngelset gick en gng en sdan till konungavlde, fastn han var fdd i fattigdom inom den andres rike. 004:015 Jag sg huru alla som levde och rrde sig under solen fljde ynglingen, denne nye som skulle trda i den frres stlle; 004:016 det var ingen nde p hela skaran av alla dem som han gick i spetsen fr. Men nd hava de efterkommande ingen gldje av honom. Ty ocks detta r ffnglighet och ett jagande efter vind.
005:017 Bevara din fot, nr du gr till Guds hus; att komma dit fr att hra r bttre n ngot slaktoffer som drarna frambra; ty de ro ofrstndiga och gra s vad ont r. 005:001 Var icke obetnksam med din mun, och lt icke ditt hjrta frhasta sig med att uttala ngot ord infr Gud. Gud r ju i himmelen, och du r p jorden; lt drfr dina ord vara f.
005:002 Ty tanklshet har med sig mngahanda besvr, och en dres rst har verfld p ord.
005:003 Nr du har gjort ett lfte t Gud, s drj icke att infria det; ty till drar har han icke behag. Det lfte du har givit skall du infria.
005:004 Det r bttre att du intet lovar, n att du gr ett lfte och icke infriar det.
005:005 Lt icke din mun draga skuld ver hela din kropp; och sg icke infr Guds sndebud att det var ett frhastande. Icke vill du att Gud skall frtrnas fr ditt tals skull, s att han frdrvar sina hnders verk?
005:006 Se, dr mycken tanklshet och ffnglighet r, dr r ock en myckenhet av ord. Ja, Gud m du frukta.
005:007 Om du ser att den fattige frtryckes, och att rtt och rttfrdighet vldfres i landet, s frundra dig icke drver; ty p den hge vaktar en hgre, och andra nnu hgre vakta p dem bda.
005:008 Och vid allt detta r det en frmn fr ett land att hava en konung som s styr, att marken bliver brukad.
005:009 Den som s lskar penningar bliver icke mtt p penningar, och den som lskar rikedom har ingen vinning drav.
Ocks detta r ffnglighet.
005:010 Nr godelarna frkas, bliva ock de som ta av dem mnga; och till vad gagn ro de d fr garen, utom att hans gon f se dem?
005:011 St r arbetarens smn, vare sig han har litet eller mycket att ta; men den rikes verfld tillstdjer honom icke att sova.
005:012 Ett bedrvligt elnde som jag har sett under solen r det att hopsparad rikedom kan bliva sin gare till skada. 005:013 Och om rikedomen har gtt frlorad fr ngon genom en olycka, s fr hans son, om han har ftt en son, alls intet drav. 005:014 Sdan som han kom ur sin moders liv mste han sjlv ter g bort, lika naken som han kom, och fr sin mda fr han alls intet som han kan taga med sig.
005:015 Ocks det r ett bedrvligt elnde. Om han mste g bort alldeles sdan som han kom, vad frmn har han d drav att han s mdar sig — fr vind?
005:016 Nej, alla sina livsdagar framlever han i mrker; och mycken grmelse har han, och plga och frtret.
005:017 Se, vad jag har funnit vara bst och sknast fr mnniskan, det r att hon ter och dricker och gr sig goda dagar vid den mda som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne; ty detta r den del hon fr.
005:018 Och om Gud t ngon har givit rikedom och skatter, och drtill frunnat honom makt att njuta hrav och att gra sig till godo sin del och att vara glad under sin mda, s r ocks detta en Guds gva.
005:019 Ty man tnker d icke s mycket p sina livsdagars gng, nr Gud frlnar gldje i hjrtat.
006:001 Ett elnde som jag har sett under solen, och som kommer tungt ver mnniskorna r det,
006:002 nr Gud t ngon har givit rikedom och skatter och ra, s att denne fr sin rkning intet saknar av allt det han nskar sig, och Gud sedan icke frunnar honom makt att sjlv njuta drav, utan lter en frmling f njuta drav; detta r ffnglighet och en usel plga.
006:003 Om en man n finge hundra barn och finge leva i mnga r, ja, om hans livsdagar bleve n s mnga, men hans sjl icke finge njuta sig mtt av hans goda, och om han s bleve utan begravning, d sger jag: lyckligare n han r ett ofullgnget foster. 006:004 Ty ssom ett ffngligt ting har detta kommit till vrlden, och i mrker gr det bort, och i mrker hljes dess namn; 006:005 det fick ej ens se solen, och det vet av intet. Ett sdant har bttre ro n han.
006:006 Ja, om han n levde i tv gnger tusen r utan att f njuta ngot gott — g icke nd alla till samma ml?
006:007 All mnniskans mda r fr hennes mun, och likvl bliver hennes hunger icke mttad.
006:008 Ty vad frmn har den vise framfr dren? Vad btar det den fattige, om han frstr att skicka sig infr de levande?
006:009 Bttre r att se ngot fr gonen n att fara efter ngot med begret.
Ocks detta r ffnglighet och ett jagande efter vind.
006:010 Vad som r, det var redan frut nmnt vid namn; frutbestmt var vad en mnniska skulle bliva. Och hon kan icke g till rtta med honom som r mktigare n hon sjlv. 006:011 Ty om man ock ordar n s mycket och drmed frkar ffngligheten, vad frmn har man drav?
006:001 Ty vem vet vad gott som skall hnda en mnniska i livet, under de ffngliga livsdagar som hon fr framleva, lik en skugga? Och vem kan sga en mnniska vad som efter henne skall ske under solen?
007:002 Bttre r gott namn n god salva, och bttre r ddens dag n fdelsedagen. 007:003 Bttre n att g i gstabudshus r det att g i sorgehus;
ty dr r nden fr alla mnniskor, och den efterlevande m lgga det p hjrtat. 007:004 Bttre r grmelse n lje,
ty av det som gr ansiktet sorgset far hjrtat vl. 007:005 De visas hjrtan ro i sorgehus, och drarnas hjrtan i hus dr man gldes.
007:006 Bttre r att hra frebrelser av en vis man n att f hra sng av drar.
007:007 Ty ssom sprakandet av trne under grytan, s r drarnas lje.
Ocks detta r ffnglighet.
007:008 Ty vinningslystnad gr den vise till en dre, och mutor frdrva hjrtat.
007:009 Bttre r slutet p en sak n dess begynnelse; bttre r en tlmodig man n en hgmodig.
007:010 Var icke fr hastig i ditt sinne till att grma dig, ty grmelse bor i drars brst.
007:011 Sprj icke: ½Varav kommer det att forna dagar voro bttre n vra?½ Ty icke av vishet kan du frga s.
007:012 Jmgod med arvgods r vishet, ja, hon r frmer i vrde fr dom som se solen.
007:013 Ty under vishetens beskrm r man ssom under penningens beskrm, men den frstndiges frmn r att visheten behller sin gare vid liv.
007:014 Se p Guds verk; vem kan gra rakt vad han har gjort krokigt? 007:015 Var allts vid gott mod under den goda dagen, och betnk under den onda dagen att Gud har gjort denna svl som den andra, fr att mnniskan icke skall kunna utfinna ngot om det som skall ske, nr hon r borta.
007:016 Det ena som det andra har jag sett under mina ffngliga dagar: mngen rttfrdig som har frgtts i sin rttfrdighet, och mngen orttfrdig som lnge har ftt leva i sin ondska.
007:017 Var icke alltfr rttfrdighet, och var icke alltfr mycket vis; icke vill du frdrva dig sjlv?
007:018 Var icke alltfr orttfrdig, och var icke en dre; icke vill du d i frtid?
007:019 Det r bst att du hller fast vid det ena, utan att nd slppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utvg ur allt detta.
007:020 Visheten gr den vise starkare n tio vldiga i staden.
007:021 Ty ingen mnniska r s rttfrdig p jorden, att hon gr vad gott r och icke begr ngon synd.
007:022 Akta icke heller p alla ord som man talar, eljest kunde du f hra din egen tjnare uttala frbannelser ver dig. 007:023 Ditt hjrta vet ju att du sjlv mngen gng har uttalat frbannelser ver andra.
007:024 Detta allt har jag frskt att utrna genom vishet. Jag sade: ½Jag vill bliva vis½, men visheten frblev fjrran ifrn mig. 007:025 Ja, tingens vsen ligger i fjrran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?
007:026 Nr jag vnde mig med mitt hjrta till att eftersinna och begrunda, och till att ska visheten och det som r huvudsumman, och till att frst ogudaktigheten i dess drskap och draktigheten i dess ofrnuft,
007:027 d fann jag ngot som var bittrare n dden: kvinnan, hon som sjlv r ett nt, och har ett hjrta som r en snara, och armar som ro bojor. Den som tckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fnge.
007:028 Se, detta fann jag, sger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra fr att komma till huvudsumman. 007:029 Ngot gives, som min sjl bestndigt har skt, men som jag icke har funnit: vl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.
007:030 Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort mnniskorna sdana de borde vara, men sjlva tnka de ut mngahanda funder. 008:001 Vem r lik den vise,
och vem frstr att s uttyda en sak? Visheten gr mnniskans ansikte ljust, genom den frvandlas det ra i hennes uppsyn.
008:002 Jag sger er: Akta p konungens bud, ja, gr det fr den eds skull som du har svurit vid Gud. 008:003 Frhasta dig icke att vergiva honom, inlt dig ej p ngot som r ont;
han kan ju gra allt vad han vill. 008:004 Ty en konungs ord r mktigt,
och vem kan sga till honom: ½Vad gr du?½
008:005 Den som hller budet skall icke veta av ngot ont; och tid och stt skall den vises hjrta lra knna. 008:006 Ty vart fretag har sin tid och sitt stt, och en mnniskas ondska kommer tungt ver henne. 008:007 Hon vet ju icke vad som kommer att ske; vem kan sga henne huru ngot kommer att ske? 008:008 Ingen mnniska har makt ver vinden, till att hejda den, ej heller har ngon makt ver ddens dag, ej heller finnes undflykt i krig;
s kan ogudaktigheten icke rdda sin man.
008:009 Allt detta sg jag, nr jag gav akt p allt vad som hnder under solen, i en tid d den ena mnniskan har makt ver den andra, henne till olycka.
008:010 Ock likaledes sg jag att de ogudaktiga fingo komma i sin grav och g till vila, under det att sdana som hade gjort vad rtt var mste draga bort ifrn den Heliges boning och blevo frgtna i staden. Ocks detta r ffnglighet.
008:011 Drfr att dom icke strax gr ver vad ont som gres, f mnniskors barn dristighet att gra det ont r, 008:012 eftersom syndaren hundra gnger kan gra vad ont r och likvl fr lnge leva. Dock vet jag ju att det skall g de gudfruktiga vl, drfr att de frukta Gud,
008:013 men att det icke skall g den ogudaktige vl, och att hans dagar icke skola frlngas, ssom skuggan frlnges, eftersom han icke fruktar Gud.
008:014 En ffnglighet som hnder hr p jorden r det att rttfrdiga finnas, vilka det gr ssom hade de gjort de ogudaktigas grningar, och att ogudaktiga finnas, vilka det gr ssom hade de gjort de rttfrdigas grningar. Jag sade: Ocks detta r ffnglighet.
008:015 S prisade jag d gldjen och fann att intet r bttre fr mnniskan under solen, n att hon ter ock dricker och r glad, s att detta fr flja henne vid hennes mda, under de livsdagar som Gud giver henne under solen.
008:016 Nr jag vnde mitt hjrta till att frst vishet, och till att betrakta det besvr som man gr sig p jorden utan att f smn i sina gon, varken dag eller natt,
008:017 d insg jag att det r s med alla Guds verk, att mnniskan icke frmr fatta vad som hnder under solen; ty huru mycket en mnniska n mdar sig fr att utforska det, fattar hon det nd icke. Och om ngon vis man tnker att han skall kunna frst det, s kommer han nd icke att kunna fatta det. 009:001 Ja, allt detta har jag besinnat, och jag har skt prva allt detta, huru de rttfrdiga och de visa och deras verk ro i Guds vld. Varken om krlek eller hat kan en mnniska veta ngot frut; allt kan frest henne.
009:002 Ja, allt kan vederfaras alla; det gr den rttfrdige ssom den ogudaktige, den gode och rene ssom den orene, den som offrar ssom den vilken icke offrar; den gode rknas lika med syndaren, den som svr bliver lik den som har frsyn fr att svrja.
009:003 Ett elnde vid allt som hnder under solen r detta, att det gr alla lika. Drfr ro ock mnniskornas hjrtan fulla med ondska, och ofrnuft r i deras hjrtan, s lnge de leva; och sedan mste de ned bland de dda.
009:004 Fr den som utkoras att vara i de levandes skara finnes ju nnu ngot att hoppas; ty bttre r att vara en levande hund n ett dtt lejon.
009:005 Och vl veta de som leva att de mste d, men de dda vet alls intet, och de hava ingen vinning mer att vnta, utan deras minnelse r frgten.
009:006 Bde deras krlek och deras hat och deras avund hava redan ntt sin nde, och aldrig ngonsin f de mer ngon del i vad som hnder under solen.
009:007 Vlan, s t d ditt brd med gldje, och drick ditt vin med glatt hjrta, ty Gud har redan i frvg givit sitt bifall till vad du gr.
009:008 Lt dina klder alltid vara vita, och lt aldrig olja fattas p ditt huvud.
009:009 Njut livet med ngon kvinna som du lskar, s lnge de ffngliga livsdagar vara, som frlnas dig under solen, ja, under alla dina ffngliga dagar; ty detta r den del du fr i livet vid den mda som du gr dig under solen. 009:010 Allt vad du frmr utrtta med din kraft m du ska utrtta; ty i ddsriket, dit du gr, kan man icke verka eller tnka, dr finnes ingen insikt eller vishet.
009:011 Ytterligare sg jag under solen att det icke beror av de snabba huru de lyckas i lpandet, icke av hjltarna huru striden utfaller, icke av de visa huru de f sitt brd, icke av de kloka vad rikedom de frvrva, eller av de frstndiga vad ynnest de vinna, utan att allt fr dem beror av tid och lgenhet. 009:012 Ty mnniskan knner icke sin tid, lika litet som fiskarna, vilka fngas i olycksntet, eller fglarna, vilka fastna i snaran. Ssom dessa, s snrjas ock mnniskornas barn p olyckans tid, nr ofrd pltsligt faller ver dem.
009:013 Ocks detta sg jag under solen, ett visdomsverk, som tycktes mig stort:
009:014 Det fanns en liten stad med f invnare, och mot den kom en stor konung och belgrade den och byggde stora blverk mot den. 009:015 Men drinne fanns en fattig man som var vis; och denne rddade staden genom sin vishet. Dock, sedan tnkte ingen mnniska p denne fattige man.
009:016 D sade jag: Vl r vishet bttre n styrka, men den fattiges vishet bliver icke fraktad, och hans ord varda icke hrda.
010:017 De vises ord, om de ock hras helt stilla, ro frmer n allt ropande av en drarnas verste.
010:018 Bttre r vishet n krigsredskap; ty en enda som felar kan frdrva mycket gott. 010:001 Giftflugor vlla stank och jsning i salvoberedarens salva; s uppvger ett grand av drskap bde vishet och ra.
010:002 Den vise har sitt hjrta t hger, men dren har sitt hjrta t vnster.
010:003 Ja, varhelst dren gr kommer hans frstnd till korta, och till alla sger han ifrn, att han r en dre.
010:004 Om hos en furste vrede uppstr mot dig, s hll dig dock stilla,
ty saktmod gr stora synder ogjorda.
010:005 Ett elnde gives, som jag har sett under solen, ett fel som beror av den som har makten: 010:006 att drskap sttes p hga platser, medan frnmliga mn f sitta i frnedring. 010:007 Jag har sett trlar frdas till hst och hvdingar f g till fots ssom trlar.
010:008 Den som grver en grop, han faller sjlv dri, och den som bryter ned en mur, honom stinger ormen. 010:009 Den som vltrar bort stenar bliver skadad av dem, den som hugger ved kommer i fara drvid.
010:010 Om man icke slipar eggen,
nr ett jrn har blivit sltt,
s mste man anstrnga krafterna dess mer; och vishet r att gra allt p bsta stt.
010:011 Om ormen fr stinga, innan han har blivit tjusad, s har besvrjaren intet gagn av sin konst.
010:012 Med sin muns ord frvrvar den vise ynnest, men drens lppar frdrva honom sjlv. 010:013 Begynnelsen p hans muns ord r drskap, och nden p hans tal r uselt ofrnuft.
010:014 Och dren r rik p ord;
dock vet ingen mnniska vad som skall ske; vem kan sga en mnniska vad som efter henne skall ske?
010:015 Drens mda bliver honom tung, ty icke ens till staden hittar han fram.
010:016 Ve dig, du land vars konung r ett barn, och vars furstar hlla mltid redan p morgonen! 010:017 Vl dig, du land vars konung r en dling, och vars furstar hlla mltid i tillbrlig tid, med mttlighet, och icke fr att verlasta sig!
010:018 Genom lttja frfalla husets bjlkar, och genom frsumlighet dryper det in i huset.
010:019 Till sin frlustelse hller man gstabud, och vinet gr livet glatt;
men penningen r det som frlnar alltsammans.
010:020 Uttala ej ens i din tanke frbannelser ver en konung, och ej ens i din sovkammare frbannelser ver en rik man; ty himmelens fglar bra fram ditt tal, och de bevingade frkunna vad du har sagt. 011:001 Snd ditt brd ver vattnet,
ty i tidens lngd fr du det tillbaka.
011:002 Dela vad du har i sju delar, ja, i tta, ty du vet icke vilken olycka som kan g ver landet.
011:003 Om molnen ro fulla av regn, s tmma de ut det p jorden;
och om ett trd faller omkull,
det m falla mot sder eller mot norr, s ligger det p den plats dr det har fallit.
011:004 En vindspejare fr aldrig s, och en molnspanare fr aldrig skrda.
011:005 Lika litet som du vet vart vinden far, eller huru benen bildas i den havandes liv, lika litet frstr du Guds verk,
hans som verkar alltsammans.
011:006 S ut om morgonen din sd,
och underlt det ej heller om aftonen, ty du vet icke vilketdera som r gagneligast, eller om det ena jmte det andra r bst.
011:007 Och ljuset r ljuvligt,
och det r gott fr gonen att f se solen.
011:008 Ja, om en mnniska fr leva n s mnga r, s m hon vara glad under dem alla,
men betnka, att eftersom mrkrets dagar bliva s mnga, r nd allt som hnder ffnglighet.
012:009 Gld dig, du yngling, din ungdom, och lt ditt hjrta unna dig frjd i din ungdomstid; ja, vandra de vgar ditt hjrta lyster och s, som det behagar dina gon.
Men vet att Gud fr allt detta
skall draga dig till doms.
012:010 Ja, lt grmelse vika ur ditt hjrta, och hll plga borta frn din kropp.
Ty ungdom och blomstring r ffnglighet.
012:001 S tnk d p din Skapare i din ungdomstid, frrn de onda dagarna komma
och de r nalkas, om vilka du skall sga: ½Jag finner icke behag i dem½;
012:002 Ja, frrn solen bliver frmrkad, och dagsljuset och mnen och stjrnorna; fre den lder d molnen komma igen efter regnet, 012:003 den tid d vktarna i huset darra och de starka mnnen krka sig;
d malerskorna sitta ffnga, s f som de nu hava blivit, och skderskorna hava det mrkt i sina fnster; 012:004 d drrarna t gatan stngas till, medan ljudet frn kvarnen frsvagas;
d man str upp, nr fgeln begynner kvittra, och alla sngens trnor snka rsten;
012:005 d man fruktar fr var backe och frskrckelser bo p vgarna;
d mandeltrdet blommar
och grshoppan slpar sig fram
och kaprisknoppen bliver utan kraft, nu d mnniskan skall fara till sin eviga boning och grtarna redan g och vnta p gatan; 012:006 ja, frrn silversnret ryckes bort och den gyllene sklen sls snder,
och frrn mbaret vid kllan krossas och hjulet sls snder och faller i brunnen 012:007 och stoftet vnder ter till jorden, varifrn det har kommit, och anden vnder ter till Gud, som har givit den.
012:008 Ffngligheters ffnglighet! sger Predikaren. Allt r ffnglighet!
—-
012:009 Fr vrigt r att sga att Predikaren var en vis man, som ocks annars lrde folket insikt och vervgde och rannsakade; mnga ordsprk frfattade han.
012:010 Predikaren skte efter att finna vlbehagliga ord, sdant som med rtt kunde skrivas, och sdant som med sanning kunde sgas.
012:011 De visas ord ro ssom uddar, och lika indrivna spikar ro deras tnkesprk. De ro gvor frn en och samma Herde.
012:012 Och fr vrigt r utom detta att sga: Min son, lt varna dig!
Ingen nde r p det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gr kroppen trtt.
012:013 nden p talet, om vi vilja hra huvudsumman, r detta: Frukta Gud och hll hans bud, ty det hr alla mnniskor till. 012:014 Ty Gud skall draga alla grningar till doms, nr han dmer allt vad frborgat r, evad det r gott eller ont.
Book 22 Hga Visan
001:001 Sngernas sng av Salomo.
001:002 Kyssar give han mig, kyssar av sin mun! Ty din krlek r mer ljuv n vin.
001:003 Ljuv r doften av dina salvor, ja, en utgjuten salva r ditt namn;
frdenskull hava trnorna dig kr.
001:004 Drag mig med dig! Med hast vilja vi flja dig. Ja, konungen har frt mig in i sina gemak; Vi vilja frjdas och vara glada ver dig, vi vilja prisa din krlek hgre n vin; med rtta har man dig kr.
—-
001:005 Svart r jag, dock r jag tck, I Jerusalems dttrar,
lik Kedars hyddor,
lik Salomos tlt.
001:006 Sen icke drp att jag r s svart, att solen har brnt mig s.
Min moders sner blevo vreda p mig och satte mig till vingrdsvakterska;
min egen vingrd kunde jag icke vakta. 001:007 ½Sg mig, du som min sjl har kr: Var fr du din hjord i bet?
Var lter du den vila om middagen? M jag slippa att g lik en vilsekommen kvinna vid dina vnners hjordar.½
001:008 ½Om du icke vet det,
du sknaste bland kvinnor,
s g blott stad i hjordens spr, och fr dina killingar i bet
vid herdarnas tlt.½
—-
001:009 ½Vid ett sto i Faraos spann
frliknar jag dig, min lskade. 001:010 Dina kinder ro s tcka med sina kedjehngen, din hals med sina prlerader.
001:011 Kedjehngen av guld vilja vi skaffa t dig med silverkulor p.½
001:012 ½Medan konungen hller sin fest, sprider min nardus sin doft.
001:013 Min vn r fr mig ett myrragmme, som jag br i min barm.
001:014 Min vn r fr mig en klase cyperblommor frn En-Gedis vingrdar.½
001:015 ½Vad du r skn, min lskade! Vad du r skn!
Dina gon ro duvor.½
001:016 ½Vad du r skn, min vn!
Ja, ljuvlig r du,
och grnskande r vrt vilolger. 001:017 Bjlkarna i vr boning ro cedrar, och cypresser vr vggpanel.½
002:001 ½Jag r ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen.½
002:002 ½Ja, ssom en lilja bland trnen, s r min lskade bland jungfrur.½
002:003 ½Ssom ett ppeltrd bland vildmarkens trd, s r min vn bland ynglingar;
ljuvligt r mig att sitta i dess skugga, och st r dess frukt fr min mun.
002:004 I vinsalen har han frt mig in, och krleken r hans baner ver mig.
002:005 Vederkvicken mig med druvkakor, styrken mig med pplen;
ty jag r sjuk av krlek.½
—-
002:006 Hans vnstra arm vilar under mitt huvud, och hans hgra omfamnar mig.
002:007 Jag besvr eder,
I Jerusalems dttrar,
vid gaseller och hindar p marken: Oroen icke krleken, stren den icke,
frrn den sjlv s vill.
—-
002:008 Hr, dr r min vn!
Ja, dr kommer han,
springande ver bergen,
hoppande fram p hjderna.
002:009 Lik en gasell r min vn
eller lik en ung hjort.
Se, nu str han dr
bakom vr vgg,
han blickar in genom fnstret,
han skdar genom gallret.
002:010 Min vn begynner tala,
han sger till mig:
½St upp, min lskade,
du min skna, och kom hitut.
002:011 Ty se, vintern r frbi,
regntiden r frliden
och har gtt sin kos.
002:012 Blommorna visa sig p marken, tiden har kommit, d vintrden skras, och turturduvan lter hra
sin rst i vrt land.
002:013 Fikontrdets frukter begynna att mogna, vintrden st redan i blom,
de sprida sin doft.
St upp, min lskade, min skna,
och kom hitut.
002:014 Du min duva i bergsklyftan,
i klippvggens gmsle,
lt mig se ditt ansikte,
lt mig hra din rst;
ty din rst r s ljuv,
och ditt ansikte r s tckt.½
—-
002:015 Fngen rvarna t oss,
de sm rvarna,
vingrdarnas frdrvare,
nu d vra vingrdar st i blom. —-
002:016 Min vn r min,
och jag r hans,
dr han fr sin hjord i bet ibland liljor. 002:017 Till dess morgonvinden blser
och skuggorna fly,
m du strva omkring,
lik en gasell, min vn,
eller lik en ung hjort,
p de kassiadoftande bergen.
003:005 5. — Brudtget beskrives v. 6–11.
003:001 Dr jag lg p mitt lger om natten, skte jag honom som min sjl har kr;
jag skte honom, men fann honom icke.
003:002 ½Jag vill st upp och g omkring i staden, p gatorna och p torgen;
jag vill ska honom som min sjl har kr.½
Jag skte honom, men fann honom icke.
003:003 Vktarna mtte mig,
dr de gingo omkring i staden.
½Haven I sett honom som min sjl har kr?½
003:004 Knappt hade jag kommit frbi dem, s fann jag honom som min sjl har kr. Jag tog honom fatt, och jag slppte honom icke, frrn jag hade frt honom in i min moders hus, in i min fostrarinnas kammare.
—-
003:005 Jag besvr eder,
I Jerusalems dttrar,
vid gaseller och hindar p marken: Oroen icke krleken, stren den icke,
frrn den sjlv s vill.
—-
003:006 Vem r hon som kommer hitupp frn knen ssom i stoder av rk,
kringdoftad av myrra och rkelse
och alla slags kpmannakryddor?
003:007 Se, det r Salomos brstol!
Sextio hjltar omgiva den,
utvalda bland Israels hjltar.
003:008 Alla bra de svrd
och ro vl frfarna i strid.
Var och en har sitt svrd vid sin lnd, till vrn mot nattens faror.
003:009 En praktbr r det som konung Salomo har ltit gra t sig
av virke frn Libanon.
003:010 Dess sidostd ro gjorda av silver, ryggstdet av guld,
stet belagt med purpurrtt tyg. Innantill r den prydd i krlek
av Jerusalems dttrar.
003:011 I Sions dttrar,
gn ut och skden
konung Salomo med lust,
skden kransen som hans moder har krnt honom med p hans brllopsdag,
p hans hjrtefrjds dag.
004:001 Vad du r skn, min lskade, vad du r skn! Dina gon ro duvor,
dr de skymta genom din slja.
Ditt hr r likt en hjord av getter som strmma nedfr Gileads berg.
004:002 Dina tnder likna en hjord av nyklippta tackor, nyss uppkomna ur badet,
allasammans med tvillingar,
ofruktsam r ingen ibland dem.
004:003 Ett rosenrtt snre likna dina lppar, och tck r din mun.
Lik ett brustet granatpple r din kind, dr den skymtar genom din slja.
004:004 Din hals r lik Davids torn, det vl befsta;
tusen skldar hnga drp,
hjltarnas alla skldar.
004:005 Din barm r lik ett killingpar, tvillingar av en gasell,
som g i bet ibland liljor.
004:006 Till dess morgonvinden blser och skuggorna fly,
vill jag g bort till myrraberget, till den rkelsedoftande hjden.
004:007 Du r skn alltigenom, min lskade, p dig finnes ingen flck.
—-
004:008 Kom med mig frn Libanon, min brud, kom med mig frn Libanon.
Stig ned frn Amanas topp,
frn toppen av Senir och Hermon,
frn lejonens hemvist,
frn pantrarnas berg.
—-
004:009 Du har tagit mitt hjrta, du min syster, min brud; du har tagit mitt hjrta med en enda blick, med en enda lnk av kedjan kring din hals.
004:010 Huru skn r icke din krlek, du min syster, min brud!
Huru ljuv r icke din krlek!
Ja, mer ljuv n vin;
och doften av dina salvor
vergr all vllukt.
004:011 Av stma drypa
dina lppar, min brud;
din tunga gmmer
honung och mjlk,
och doften av dina klder
r ssom Libanons doft.
—-
004:012 ½En tillsluten lustgrd
r min syster, min brud,
en tillsluten brunn,
en frseglad klla.
004:013 Ssom en park av granattrd skjuter du upp, med de dlaste frukter,
med cyperblommor och nardusplantor, 004:014 med nardus och saffran,
kalmus och kanel
och rkelsetrd av alla slag,
med myrra och aloe
och de yppersta kryddor av alla slag.
004:015 Ja, en klla i lustgrden r du, en brunn med friskt vatten
och ett rinnande flde ifrn Libanon.½
004:016 ½Vakna upp, du nordanvind,
och kom, du sunnanvind;
bls genom min lustgrd,
lt dess vllukt strmma ut.
M min vn komma till sin lustgrd och ta dess dla frukter.½
004:001 ½Ja, jag kommer till min lustgrd, du min syster, min brud;
jag hmtar min myrra och mina vlluktande kryddor, jag ter min honungskaka och min honung, jag dricker mitt vin och min mjlk.½
—-
ten, I kra, och dricken,
ja, berusen eder av krlek.
005:002 Jag lg och sov, dock vakade mitt hjrta. Hr, d klappar min vn p drren:
½ppna fr mig, du min syster,
min lskade, min duva, min fromma; ty mitt huvud r fullt av dagg,
mina lockar av nattens droppar.½
005:003 ½Jag har lagt av mina klder; skulle jag nu ter taga dem p mig?
Jag har tvagit mina ftter;
skulle jag nu orena dem?½
005:004 Min vn rckte in sin hand genom luckan; d rrdes mitt hjrta ver honom.
005:005 Jag stod upp fr att ppna fr min vn, och mina hnder drpo av myrra,
mina fingrar av flytande myrra,
som fuktade rigelns handtag.
005:006 S ppnade jag fr min vn,
men min vn var borta och frsvunnen. Min sjl blev utom sig vid tanken p hans ord.
Jag skte honom, men fann honom icke; jag ropade p honom, men han svarade mig icke. 005:007 Vktarna mtte mig,
dr de gingo omkring i staden,
de slogo mig, de srade mig;
de ryckte av mig min mantel,
vktarna p murarna.
005:008 ½Jag besvr eder,
I Jerusalems dttrar,
om I finnen min vn,
s sgen — ja, vad skolen I sga honom? Att jag r sjuk av krlek!½
005:009 ½Vad r d din vn frmer n andra vnner, du sknaste bland kvinnor?
Vad r din vn frmer n andra vnner, eftersom du s besvr oss?½
005:010 ½Min vn r strlande vit och rd, hrlig framfr tio tusen.
005:011 Hans huvud r finaste guld, hans lockar palmtrdsvippor,
och svarta ssom korpen.
005:012 Hans gon likna duvor
invid vattenbckar,
duvor som bada sig i mjlk
och sitta invid brddfull rand. 005:013 Hans kinder liknar vlluktrika blomstersngar, skrin med doftande kryddor.
Hans lppar ro rda liljor;
de drypa av flytande myrra.
005:014 Hans hnder ro tenar av guld, besatta med krysoliter.
Hans midja r formad av elfenben, vertckt med safirer.
005:015 Hans ben ro pelare av vitaste marmor, som vila p fotstycken av finaste guld. Att se honom r ssom att se Libanon;
sttlig r han ssom en ceder.
005:016 Hans mun r idel stma,
hela hans vsende r ljuvlighet. Sdan r min vn, ja, sdan r min lskade, I Jerusalems dttrar.½
005:017 ½Vart har han d gtt, din vn, du sknaste bland kvinnor?
Vart har din vn tagit vgen?
Lt oss hjlpa dig att ska honom.½
005:001 ½Min vn har gtt ned till sin lustgrd, till sina vlluktrika blomstersngar, fr att lta sin hjord beta i lustgrdarna och fr att plocka liljor.
005:002 Jag r min vns,
och min vn r min,
dr han fr sin hjord i bet ibland liljor.
006:003 Du r skn ssom Tirsa, min lskade, ljuvlig ssom Jerusalem,
vervldigande ssom en hrskara.
006:004 Vnd bort ifrn mig dina gon, ty de hava underkuvat mig.
Ditt hr r likt en hjord av getter som strmma nedfr Gilead.
006:005 Dina tnder likna en hjord av tackor, nyss uppkomna ur badet,
allasammans med tvillingar,
ofruktsam r ingen ibland dem.
006:006 Lik ett brustet granatpple r din kind, dr den skymtar genom din slja.
—-
006:007 Sextio ro drottningarna,
och ttio bihustrurna,
och trnorna en otalig skara.
006:008 Men en enda r hon,
min duva, min fromma,
hon, sin moders endaste,
hon, sin fostrarinnas utkorade. Nr jungfrur se henne, prisa de henne sll, drottningar och bihustrur hja hennes lov. —-
006:009 Vem r hon som dr blickar fram lik en morgonrodnad, skn ssom mnen,
strlande ssom solen,
vervldigande ssom en hrskara?
006:010 Till valntslunden gick jag ned, fr att gldja mig t grnskan i dalen, fr att se om vintrden hade slagit ut, om granattrden hade ftt blommor.
006:011 Ofrtnkt satte mig d min krlek upp p mitt furstefolks vagnar.
007:012 ½Vnd om, vnd om,
du brud frn Sulem,
vnd om, vnd om, s att vi f se p dig.½ ½Vad finnen I att se hos bruden frn Sulem, dr hon rr sig ssom i vapendans?½
007:001 ½Huru skna ro icke dina ftter i sina skor, du dla!
Dina hfters rundning
r ssom ett brstspnnes kupor, gjorda av en konstnrs hnder.
007:002 Ditt skte r en rundad skl, m vinet aldrig fattas dri.
Din midja r en vetehg,
omhgnad av liljor.
007:003 Din barm r lik ett killingpar, tvillingar av en gasell.
007:004 Din hals liknar Elfenbenstornet, dina gon dammarna i Hesbon,
vid Bat-Rabbimsporten.
Din nsa r ssom Libanonstornet, som skdar ut mot Damaskus.
007:005 Ditt huvud hjer sig ssom Karmel, och lockarna p ditt huvud hava purpurglans. En konung r fngad i deras snara.½
—-
007:006 ½Huru skn och huru ljuv r du icke, du krlek, s fljd av lust!
007:007 Ja, din vxt r ssom ett palmtrds, och din barm liknar fruktklasar.
007:008 Jag tnker: I det palmtrdet vill jag stiga upp, jag vill gripa tag i dess kvistar.
M din barm d vara mig
ssom vintrdets klasar
och doften av din andedrkt
ssom pplens doft
007:009 och din mun ssom ljuvaste vin!½
½Ja, ett vin som ltt glider ned i min vn och fuktar de slumrandes lppar.
007:010 Jag r min vns,
och till mig str hans tr.½
—-
007:011 Kom, min vn;
lt oss g ut p landsbygden
och stanna i byarna ver natten.
007:012 Bittida m vi g till vingrdarna, fr att se om vintrden hava slagit ut,
om knopparna hava ppnat sig,
om granattrden hava ftt blommor. Dr vill jag giva
min krlek t dig.
007:013 Krlekspplena sprida sin doft, och vid vra drrar finnas alla slags dla frukter, bde nya och gamla;
t dig, min vn, har jag frvarat dem. 008:001 Ack att du vore ssom en min broder, ammad vid min moders brst!
Om jag d mtte dig drute, s finge jag kyssa dig, och ingen skulle tnka illa om mig drfr. 008:002 Jag finge d ledsaga dig,
fra dig in i min moders hus,
och du skulle undervisa mig;
kryddat vin skulle jag giva dig att dricka, saft frn mitt granattrd.
—-
008:003 Hans vnstra arm vilar under mitt huvud, och hans hgra omfamnar mig.
008:004 Jag besvr eder,
I Jerusalems dttrar:
Oroen icke krleken, stren den icke, frrn den sjlv s vill.
008:005 Vem r hon som kommer hitupp frn knen, stdd p sin vn?
½Dr under ppeltrdet vckte jag dig; dr var det som din moder hade ftt dig, dr fdde dig hon som gav dig livet.
008:006 Hav mig ssom en signetring vid ditt hjrta, ssom en signetring p din arm.
Ty krleken r stark ssom dden,
dess trngtan obetvinglig ssom ddsriket; dess gld r ssom eldens gld,
en HERRENS lga r den.
008:007 De strsta vatten frm ej utslcka krleken, strmmar kunna icke frdrnka den.
Om ngon ville giva alla godelar i sitt hus fr krleken, s skulle han nd bliva frsmdd.½
—-
008:008 ½Vi hava en syster, en helt ung, som nnu icke har ngon barm.
Vad skola vi gra med vr syster, nr tiden kommer, att man vill vinna henne?½ 008:009 ½r hon en mur,
s bygga vi p den
ett krn av silver;
men r hon en drr,
s bomma vi fr den
med en cederplanka.½
008:010 ½Jag r en mur,
och min barm r ssom tornen drp; s blev jag i hans gon
en kvinna som var ynnest vrd.½ —-
008:011 En vingrd gde Salomo i Baal-Hamon, den vingrden lmnade han t vktare;
tusen siklar silver var
kunde de hmta ur dess frukt.
008:012 Men min vingrd, den har jag sjlv i min vrd. Du, Salomo, m taga dina tusen,
och tv hundra m de f, som vakta dess frukt. —-
008:013 ½Du lustgrdarnas inbyggerska, vnnerna lyssna efter din rst;
lt mig hra den.½
008:014 ½Skynda stad, min vn,
lik en gasell
eller lik en ung hjort,
upp p de vlluktrika bergen.½
Book 23 Jesaja
001:001 Detta r Jesajas, Amos’ sons, syner, vad han skdade angende Juda och Jerusalem i Ussias, Jotams, Ahas’ och Hiskias, Juda konungars, tid.
001:002 Hren, I himlar,
och lyssna, du jord;
ty HERREN talar.
Barn har jag uppftt och fostrat, men de hava avfallit frn mig.
001:003 En oxe knner sin gare
och en sna sin herres krubba,
men Israel knner intet,
mitt folk frstr intet.
001:004 Ve dig, du syndiga slkte,
du skuldbelastade folk,
du ogrningsmns avfda,
I vanartiga barn,
som haven vergivit HERREN,
fraktat Israels Helige
och vikit bort ifrn honom!
001:005 Var skall man mer sl eder, d I s fortgn i avfllighet?
Hela huvudet r ju krankt,
och hela hjrtat r sjukt.
001:006 Ifrn fotbladet nda upp till huvudet finnes intet helt,
blott srmrken och blnader
och friska sr,
icke utkramade eller frbundna
eller lenade med olja.
001:007 Edert land r en demark,
edra stder ro uppbrnda i eld, edra krar bliva i eder syn
frtrda av frmlingar;
en delggelse r det,
ssom dr frmlingar hava omstrtat allt. 001:008 Allenast dottern Sion str kvar dr, ssom en hydda i en vingrd,
ssom ett vaktskjul p ett gurkflt, ssom en insprrad stad.
001:009 Om HERREN Sebaot icke hade lmnat en liten terstod kvar t oss,
d vore vi ssom Sodom,
vi vore Gomorra lika.
001:010 Hren HERRENS ord,
I Sodomsfurstar,
lyssna till vr Guds lag,
du Gomorra-folk.
001:011 Vad skall jag med edra mnga slaktoffer? sger HERREN.
Jag r mtt p brnnoffer av vdurar och p gdkalvars fett,
och till blod av tjurar och lamm
och bockar har jag intet behag. 001:012 Nr I kommen fr att trda fram infr mitt ansikte,
vem begr d av eder det,
att mina frgrdar trampas ned? 001:013 Bren ej vidare fram
ffngliga spisoffer;
ngan av dem r
en styggelse fr mig.
Nymnader och sabbater
och utlysta fester,
ondska i frening med hgtidsfrsamlingar, sdant kan jag icke lida.
001:014 Edra nymnader och hgtider hatar min sjl;
de hava blivit mig en brda,
jag orkar ej bra den.
001:015 Ja, huru I n utrcken edra hnder, s gmmer jag mina gon fr eder,
och om I n mycket bedjen,
s hr jag icke drp.
Edra hnder ro fulla av blod;
001:016 tvn eder d, och renen eder. Skaffen edert onda vsende
bort ifrn mina gon.
Hren upp att gra, vad ont r. 001:017 Lren att gra vad gott r,
faren efter det rtt r,
visen frtryckaren p bttre vgar, skaffen den faderlse rtt,
utfren nkans sak.
001:018 Kom, lt oss g till rtta
med varandra, sger HERREN.
Om edra synder n ro blodrda,
s kunna de bliva snvita,
och om de ro rda ssom scharlakan, s kunna de bliva ssom vit ull.
001:019 Om I ren villiga att hra, skolen I f ta av landets goda.
001:020 Men ren I ovilliga och genstrviga, skolen I frtras av svrd;
ty s har HERRENS mun talat.
001:021 Huru har hon icke blivit en skka, den trogna staden!
Den var full av rtt,
rttfrdighet bodde drinne,
men nu bo dr mrdare.
001:022 Ditt silver har blivit slagg, ditt dla vin r utsptt med vatten.
001:023 Dina styresmn ro upprorsmn och tjuvars stallbrder.
Alla lskar de mutor
och fara efter vinning.
Den faderlse skaffa de icke rtt, och nkans sak
kommer icke infr dem.
001:024 Drfr sger Herren,
HERREN Sebaot,
den Starke i Israel:
Ve! Jag vill slcka
min harm p mina ovnner
och hmnas p mina fiender.
001:025 Jag vill vnda min hand emot dig och bortrensa ditt slagg ssom med lutsalt och skaffa bort all din odla malm.
001:026 Jag vill ter giva dig
sdana domare som tillfrne,
och sdana rdsherrar
som du frut gde.
Drefter skall du kallas
½rttfrdighetens stad½,
½en trogen stad½.
001:027 Sion skall genom rtt bliva frlossad och dess omvnda genom rttfrdighet. 001:028 Men frdrv skall drabba
alla vertrdare och syndare,
och de som vergiva HERREN,
de skola frgs.
001:029 Ja, de skola komma p skam med de terebinter som voro eder frjd;
och I skolen f blygas ver de lustgrdar som I haden s kra.
001:030 Ty I skolen bliva ssom en terebint med vissnade lv
och varda lika en lustgrd
utan ngot vatten.
001:031 Och de vldige skola varda ssom blr, och deras verk ssom en gnista,
och de skola tillsammans brinna,
och ingen skall kunna slcka.
002:001 Detta r vad Jesaja, Amos’ son, skdade angende Juda och Jerusalem.
002:002 Och det skall ske i kommande dagar att det berg dr HERRENS hus r
skall st dr fast grundat
och vara det yppersta ibland bergen och upphjt ver andra hjder;
och alla hednafolk skola strmma dit, 002:003 ja, mnga folk skola g stad
och skola sga:
½Upp, lt oss draga stad
till HERRENS berg,
upp till Jakobs Guds hus,
fr att han m undervisa oss om sina vgar, s att vi kunna vandra p hans stigar.½ Ty frn Sion skall lag utg,
och HERRENS ord frn Jerusalem. 002:004 Och han skall dma mellan hednafolken och skipa rtt t mnga folk.
D skola de smida sina svrd till plogbillar och sina spjut till vingrdsknivar.
Folken skola ej mer lyfta svrd mot varandra och icke mer lra sig att strida.
002:005 I av Jakobs hus, kommen,
ltom oss vandra i HERRENS ljus.
002:006 Ty du har frskjutit ditt folk, Jakobs hus,
drfr att de ro fulla av sterlandets vsende och va teckentyderi ssom filisterna; ja, med frmlingar frbinda de sig.
002:007 Deras land r fullt av silver och guld, och p deras skatter r ingen nde;
deras land r fullt av hstar,
och p deras vagnar r ingen nde; 002:008 deras land r ock fullt av avgudar, och sina egna hnders verk tillbedja de, det som deras fingrar hava gjort.
002:009 Drfr bliva mnniskorna nedbjda och mnnen dmjukade;
du kan icke frlta dem.
002:010 Fly in i klippan,
och gm dig i jorden,
fr HERRENS fruktansvrda makt
och fr hans hga majestt.
002:011 Ty mnniskornas hgmodiga gon skola bliva dmjukade,
och mnnens vermod skall bliva nedbjt, och HERREN allena
skall vara hg p den dagen.
002:012 Ty en dag har HERREN Sebaot bestmt, som skall komma ver allt stolt och vermodigt och ver allt som r upphjt,
och det skall bliva dmjukat,
002:013 ja, ver alla Libanons cedrar, de hga och stolta,
och ver alla Basans ekar;
002:014 ver alla hga berg
och alla stolta hjder,
002:015 ver alla hga torn
och alla fasta murar,
002:016 ver alla Tarsis-skepp,
ja, ver allt som r sknt att skda. 002:017 Och mnniskornas hgmod skall bliva nedbjt och mnnens vermod nedbrutet,
och HERREN allena
skall vara hg p den dagen.
002:018 Men avgudarna skola alldeles frgs.
002:019 Och man skall fly in i klippgrottor och in i jordhlor,
fr HERRENS fruktansvrda makt
och fr hans hga majestt,
nr han str upp fr att frskrcka jorden. 002:020 P den dagen skola mnniskorna kasta bort t mullvadar och fldermss
de avgudar av silver
och de avgudar av guld,
som de hava gjort t sig fr att tillbedja. 002:021 Ja, de skola fly in i klipprmnor och in i bergsklyftor,
fr HERRENS fruktansvrda makt
och fr hans hga majestt,
nr han str upp fr att frskrcka jorden. 002:022 S frliten eder nu ej mer p mnniskor, i vilkas nsa r allenast en flkt;
ty huru ringa ro icke de att akta! 003:001 Ty se, Herren, HERREN Sebaot skall taga bort ifrn Jerusalem och Juda allt slags std och uppehlle — all mat till uppehlle och all dryck till uppehlle —
003:002 hjltar och krigsmn, domare och profeter, spmn och ldste, 003:003 underhvitsmn och hgtuppsatta mn, rdsherrar och sljdkunnigt folk och mn som ro frfarna i besvrjelsekonst. 003:004 Och jag skall giva dem ynglingar till furstar, och barnsligt sjlvsvld skall f rda ver dem.
003:005 Av folket skall den ene frtrycka den andre, var och en sin nsta; den unge skall stta sig upp mot den gamle, den ringe mot den hgt ansedde.
003:006 Nr d s sker, att ngon fattar tag i en annan i hans faders hus och sger: ½Du ger en mantel, du skall bliva vr styresman; tag du hand om detta vacklande rike½ — 003:007 d skall denne svara och sga: ½Jag kan icke skaffa bot; i mitt hus finnes varken brd eller mantel. Mig skolen I icke stta till styresman ver folket.½
003:008 Ty Jerusalem vacklar, och Juda faller, d de nu med sitt tal och sina grningar st emot HERREN och ro genstrviga mot hans hrlighets blickar.
003:009 Deras uppsyn vittnar emot dem; och likasom Sodoms folk bedriva de sina synder uppenbart och dlja dem icke. Ve ver deras sjlar, ty sjlva hava de berett sig olycka! 003:010 Om den rttfrdige mn I tnka att det skall g honom vl, ty sdana skola ta sina grningars frukt. 003:011 Men ve ver den ogudaktige! Honom skall det g illa, ty efter hans grningar skall hans vedergllning bliva.
003:012 Mitt folks behrskare r ett barn, och kvinnor rda ver det.
Mitt folk, dina ledare fra dig vilse och frdrva den vg, som du skulle g.
003:013 Men HERREN str redo att g till rtta, han trder fram fr att dma folken;
003:014 HERREN vill g till doms
med sitt folks ldste och med dess furstar. ½I haven skvlat vingrden;
rov frn de fattiga r i edra hus. 003:015 Huru kunnen I s krossa mitt folk och sndermala de fattiga?½
S sger Herren, HERREN Sebaot.
003:016 Och HERREN sger: Eftersom Sions dttrar ro s hgmodiga, och g med rak hals och spela med gonen, och g dr och trippa och pingla med sina fotringar,
003:017 drfr skall Herren lta Sions dttrars hjssor bliva fulla av skorv, och HERREN skall blotta deras blygd. 003:018 P den dagen skall Herren taga bort all deras stt: fotringar, pannband och halsprydnader,
003:019 rhngen, armband och sljor, 003:020 huvudprydnader, fotstegskedjor, grdlar, luktflaskor och amuletter,
003:021 fingerringar och nsringar, 003:022 hgtidsdrkter, kpor, mantlar och pungar, 003:023 speglar, fina linneskjortor, huvudbindlar och flor. 003:024 Och dr skall vara stank i stllet fr vllukt, rep i stllet fr blte, skalligt huvud i stllet fr krusat hr, hlje av scktyg i stllet fr hgtidsmantel, mrken av brnnjrn i stllet fr sknhet.
003:025 Dina mn skola falla fr svrd och dina hjltar i krig:
003:026 hennes portar skola klaga och srja, och vergiven skall hon sitta p marken.
003:001 Och p den tiden skola sju kvinnor fatta i en och samma man och sga: ½Vi vilja sjlva fda oss och sjlva klda oss; lt oss allenast f bra ditt namn, och tag s bort vr smlek.½
004:002 P den tiden skall det som HERREN lter vxa bliva till prydnad och hrlighet, och vad landet alstrar bliva till bermmelse och ra, fr den rddade skaran i Israel.
004:003 Och det skall ske att den som lmnas vrig i Sion och den som bliver kvar i Jerusalem, han skall d kallas helig, var och en som r upptecknad till liv i Jerusalem — 004:004 nr en gng Herren har avtvtt Sions dttrars orenlighet och bortskljt ur Jerusalem dess blodskulder genom rttens och reningens ande.
004:005 Och HERREN skall ver hela Sions bergs omrde och ver dess hgtidsskaror skapa en molnsky och en rk om dagen, och skenet av en lgande eld om natten; ty ett beskrmande tckelse skall vila ver all dess hrlighet.
004:006 Och ett skygd skall vara drver till skugga under dagens hetta, och till en tillflykt och ett vrn mot strtskurar och regn. 005:001 Jag vill sjunga om min vn, min vns sng om hans vingrd.
Min vn hade en vingrd
p en brdig bergskulle.
005:002 Och han hackade upp den
och rensade den frn stenar
och planterade dr dla vintrd; han byggde ett vakttorn drinne,
han hgg ock ut ett presskar dri. S vntade han att den skulle bra kta druvor, men den bar vilddruvor.
005:003 Och nu, I Jerusalems invnare och I Juda mn,
fllen nu eder dom
mellan mig och min vingrd.
005:004 Vad kunde mer gras fr min vingrd, n vad jag har gjort fr den?
Varfr bar den d vilddruvor,
nr jag vntade att den skulle bra kta druvor? 005:005 S vill jag nu kungra fr eder vad jag skall gra med min vingrd:
Jag skall taga bort dess hgnad,
och den skall givas till skvling; jag skall bryta ned dess mur,
och den skall bliva nedtrampad. 005:006 Jag skall i grund frdrva den, ingen skall skra den eller grva dri. Den skall fyllas med tistel och trne; och molnen skall jag frbjuda
att snda ned regn p den.
005:007 Ty HERREN Sebaots vingrd,
det r Israels hus;
och Juda folk
r hans lsklingsplantering.
Men nr han vntade laglydnad,
d fann han lagbrott,
och nr han vntade rttfrdighet, fann han skriande orttfrdighet. —
005:008 Ve eder som lggen hus till hus och fogen ker till ker,
intill dess att rum ej mer finnes och I ren de enda som bo i landet!
005:009 Frn HERREN Sebaot
ljuder det s i mina ron:
Sannerligen, de mnga husen
skola bliva de;
huru stora och skna de n ro,
skola de bliva tomma p invnare. 005:010 Ty en vingrd p tio plogland
skall giva allenast ett batmtt, och en homers utsde
skall giva blott en efa.
005:011 Ve dem som st bittida upp
fr att hasta till starka drycker, och som sitta intill sena natten
fr att upphetta sig med vin!
005:012 Harpor och psaltare,
pukor och fljter och vin
hava de vid sina dryckeslag,
men p HERRENS grningar
akta de icke,
p hans hnders verk
se de icke.
005:013 Drfr skall mitt folk ofrtnkt fras bort i fngenskap;
dess dlingar skola lida hunger
och dess larmande skaror frsmkta av trst. 005:014 Ja, drfr sprrar ddsriket
upp sitt gap,
det ppnar sina kftar
utan allt mtt,
och stadens yperste
mste fara ditned,
jmte dess larmande och sorlande skaror, envar som frjdar sig drinne.
005:015 S bliva mnniskorna nedbjda och mnnen dmjukade,
ja, dmjukade varda
de hgmodigas gon.
005:016 Men HERREN Sebaot
bliver hg genom sin dom,
Gud, den helige,
bevisar sig helig genom rttfrdighet. 005:017 Och lamm g dr i bet
ssom p sin egen mark,
och p de rikas detomter
ska vandrande herdar sin fda.
005:018 Ve dem som draga fram missgrningsstraff med lgnens tg
och syndastraff
ssom med vagnslinor,
005:019 dem som sga: ½M han hasta, m han skynda med sitt verk,
s att vi f se det;
m det som Israels Helige har beslutit nalkas och komma,
s att vi frnimma det!½
005:020 Ve dem som kalla det onda gott, och det goda ont,
dem som gra mrker till ljus,
och ljus till mrker,
dem som gra surt till stt,
och stt till surt!
005:021 Ve dem som ro visa i sina egna gon och hlla sig sjlva fr kloka!
005:022 Ve dem som ro hjltar
i att dricka vin
och som ro tappra
i att blanda starka drycker,
005:023 dem som giva den skyldige rtt fr mutors skull,
men berva den oskyldige
vad som r hans rtt!
005:024 Drfr, ssom eldsflamman frtr str, och ssom halm sjunker tillsammans i lgan, s skall deras rot frruttna,
och deras lv skola flyga bort ssom stoft, eftersom de frkastade HERREN Sebaots lag och fraktade Israels Heliges ord.
005:025 Drfr har HERRENS vrede
upptnts mot hans folk,
och han utrcker sin hand
emot det och slr det,
s att bergen darra,
och s att dda kroppar ligga
ssom orenlighet p gatorna.
Vid allt detta vnder hans vrede icke ter, hans hand r nnu utrckt.
005:026 Och han reser upp ett baner
fr hednafolken i fjrran,
och lockar p dem att de skola komma frn jordens nda;
och se, snart och med hast
komma de dit.
005:027 Ingen finnes bland dem, som r trtt, ingen som r stapplande.
Ingen unnar sig slummer
och ingen smn;
p ingen lossnar bltet
omkring hans lnder,
och fr ingen brister
en skorem snder.
005:028 Deras pilar ro skarpa,
och deras bgar ro alla spnda; deras hstars hovar
ro ssom av flinta,
och deras vagnshjul likna stormvinden. 005:029 Deras skriande r ssom en lejoninnas; de skria ssom unga lejon,
rytande gripa de sitt rov och bra bort det, och ingen finnes, som rddar.
005:030 Ett rytande ver folket
hres p den dagen,
likt rytandet av ett hav;
och skdar man ned p jorden,
se, d r dr mrker och nd,
och ljuset r frmrkat genom tcken. 006:001 I det r d konung Ussia dog sg jag Herren sitta p en hg och upphjd tron, och slpet p hans mantel uppfyllde templet. 006:002 Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med tv betckte de sina ansikten, med tv betckte de sina ftter, och med tv flgo de.
006:003 Och den ene ropade till den andre och sade:
½Helig, helig, helig r HERREN Sebaot; hela jorden r full av hans hrlighet.½
006:004 Och drrtrsklarnas fsten darrade, nr ropet ljd; och huset blev uppfyllt av rk.
006:005 D sade jag: ½Ve mig, jag frgs! Ty jag har orena lppar, och jag bor ibland ett folk som har orena lppar, och mina gon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.½
006:006 Men en av seraferna flg fram till mig, och han hade i sin hand ett gldande kol, som han med en tng hade tagit p altaret. 006:007 Och han rrde drmed vid min mun. Drefter sade han: ½Se, d nu detta har rrt vid dina lppar, har din missgrning blivit tagen ifrn dig, och din synd r frsonad.½
006:008 Och jag hrde Herren tala, och han sade: ½Vem skall jag snda, och vem vill vara vr budbrare?½ Och jag sade: ½Se, hr r jag, snd mig.½
006:009 D sade han: ½G stad och sg till detta folk:
‘Hren alltjmt, men frstn intet; sen alltjmt, men frnimmen intet’.
006:010 Frstocka detta folks hjrta, och tillslut dess ron,
och frblinda dess gon,
s att det icke kan se med sina gon, eller hra med sina ron,
eller frst med sitt hjrta,
och omvnda sig och bliva helat.½
006:011 Men jag sade: ½Fr huru lng tid, Herre?½ Han svarade: ½Till dess att stderna bliva de och utan ngon invnare, och husen utan folk, och till dess att flten ligga de och frhrjade.
006:012 Och nr HERREN har frt folket bort i fjrran och dsligheten bliver stor i landet,
006:013 och allenast en tiondedel nnu r kvar dri, d skall denna ytterligare frdas ssom en terebint eller en ek av vilken en stubbe har lmnats kvar, nr den flldes. Den stubben skall vara en helig sd.½
007:001 Och i Ahas’, Jotams sons, Ussias sons, Juda konungs, tid hnde sig att Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas son, Israels konung, drogo upp mot Jerusalem fr att ervra det (vilket de likvl icke frmdde gra).
007:002 Och nr det blev berttat fr Davids hus att aramerna hade lgrat sig i Efraim, d sklvde hans och hans folks hjrtan, ssom skogens trd sklva fr vinden.
007:003 Men HERREN sade till Jesaja: ½G stad med din son Sear-Jasub och mt Ahas vid ndan av vre dammens vattenledning, p vgen till Valkarfltet,
007:004 och sg till honom: Tag dig till vara och hll dig stilla; frukta icke och var icke frsagd i ditt hjrta fr dessa tv rykande brandstumpar, fr Resin med aramerna och fr Remaljas son, i deras frgrymmelse.
007:005 Eftersom Aram med Efraim och Remaljas son hava gjort upp onda planer mot dig och sagt:
007:006 ‘Vi vilja draga upp mot Juda och sl det med skrck och ervra det t oss och gra Tabals son till konung dr’, 007:007 drfr sger Herren, HERREN: Det skall icke lyckas, det skall icke ske.
007:008 Ty Damaskus r Arams huvud, och Resin r Damaskus’ huvud; och om sextiofem r skall Efraim vara krossat, s att det icke mer r ett folk.
007:009 Och Samaria r Efraims huvud, och Remaljas son r Samarias huvud. Om I icke haven tro, skolen I icke hava ro.½
007:010 Och HERREN talade ytterligare till Ahas och sade: 007:011 ½Begr ett tecken frn HERREN, din Gud; du m begra det vare