The Bible, in Swedish, both Testaments (page 31)

033:013 I Bergsbygdens, L†glandets och Sydlandets st„der, i Benjamins land i Jerusalems omnejd och i andra Juda st„der skola „nnu en g†ng hjordar draga fram, f”rbi herdar som r„kna dem, s„ger HERREN.

033:014 Se, dagar skola komma, s„ger HERREN, d† jag skall uppfylla det l”ftesord som jag har talat om Israels hus och ang†ende Juda hus.

033:015 I de dagarna och p† den tiden skall jag l†ta en r„ttf„rdig telning v„xa upp †t David.
Han skall skaffa r„tt
och r„ttf„rdighet p† jorden.
033:016 I de dagarna skall Juda varda fr„lst och Jerusalem bo i trygghet;
och man skall kalla det s†:
HERREN v†r r„ttf„rdighet.

033:017 Ty s† s„ger HERREN: Aldrig skall den tid komma, d† icke en avkomling av David sitter p† Israels hus’ tron, 033:018 aldrig den tid d† icke en avkomling av de levitiska pr„sterna g”r tj„nst inf”r mig och alla dagar b„r fram br„nnoffer och f”rbr„nner spisoffer och anst„ller slaktoffer.

033:019 Och HERRENS ord kom till Jeremia; han sade: 033:020 S† s„ger HERREN: F”rst n„r I g”ren om intet mitt f”rbund med dagen och mitt f”rbund med natten, s† att det icke bliver dag och natt i r„tt tid,
033:021 f”rst d† skall mitt f”rbund med min tj„nare David bliva om intet, s† att icke l„ngre en avkomling av honom sitter s†som konung p† hans tron, och f”rst d† mitt f”rbund med de levitiska pr„sterna, som g”ra tj„nst †t mig.
033:022 Lika or„knelig som himmelens h„rskara „r, och lika otalig som sanden „r i havet, lika talrik skall jag l†ta min tj„nare Davids s„d bliva och lika m†nga leviterna, som g”ra tj„nst †t mig.

033:023 Och HERRENS ord kom till Jeremia; han sade: 033:024 Har du icke m„rkt huru detta folk talar och s„ger: ½De b†da sl„kter som HERREN utvalde, dem har han f”rkastat½? Och s† s„ga de f”raktligt om mitt folk att det icke mer synes dem vara ett folk.
033:025 Men s† s„ger HERREN: Om mitt f”rbund med dag och natt icke „r best†ndande, och om jag icke har stadgat en fast ordning f”r himmel och jord,
033:026 allenast d† skall jag f”rkasta Jakobs och Davids, min tj„nares, s„d, s† att jag icke mer av hans s„d tager dem som skola r†da ”ver Abrahams, Isaks och Jakobs s„d. Ty jag skall †ter uppr„tta dem och f”rbarma mig ”ver dem.
034:001 Detta „r det ord som kom till Jeremia fr†n HERREN, n„r Nebukadressar, konungen i Babel, med hela sin h„r och med alla de riken p† jorden, som lydde under hans v„lde, och med alla folk angrep Jerusalem och alla dess lydst„der; han sade: 034:002 S† s„ger HERREN, Israels Gud: G† †stad och s„g till Sidkia, Juda konung, ja, s„g till honom: S† s„ger HERREN: Se, jag skall giva denna stad i den babyloniske konungens hand, och han skall br„nna upp den i eld.
034:003 Och du sj„lv skall icke kunna undkomma hans hand, utan skall f”rvisso bliva gripen och given i hans hand, s† att du n”dgas st† inf”r konungen i Babel, ”ga mot ”ga; och han skall muntligen tala med dig, och du skall komma till Babel. 034:004 Men h”r HERRENS ord, du Sidkia, Juda konung: S† s„ger HERREN om dig: Du skall icke d” genom sv„rd.
034:005 Nej, i frid skall du d”; och likasom man har anst„llt f”rbr„nning till dina f„ders, de f”rra konungarnas, „ra, deras som hava varit f”re dig, s† skall man ock anst„lla f”rbr„nning till din „ra och h†lla d”dsklagan efter dig: ½Ack ve, Herre!½ Ty detta har jag talat, s„ger HERREN.

034:006 Och profeten Jeremia talade till Sidkia, Juda konung, allt detta i Jerusalem,
034:007 under det att den babyloniske konungens h„r bel„grade Jerusalem och allt som „nnu †terstod av st„der i Juda, n„mligen Lakis och Aseka; ty dessa voro de enda av Juda st„der, som „nnu voro kvar och voro bef„sta.

034:008 Detta „r det ord som kom till Jeremia fr†n HERREN, sedan konung Sidkia hade slutit ett f”rbund med allt folket i Jerusalem d„rom att de bland sig skulle utropa frihet,
034:009 s† att var och en skulle sl„ppa sin tr„l och sin tr„linna fria, om det var en hebreisk man eller kvinna, p† det att icke den ene juden skulle hava den andre till tr„l.
034:010 Och detta h”rsammades av alla furstarna och allt folket, av dem som hade varit med om f”rbundet och lovat att var och en skulle sl„ppa sin tr„l och sin tr„linna fria, s† att han icke mer skulle hava dem till tr„lar; de h”rsammade det och sl„ppte dem. 034:011 Men sedermera „ndrade de sig och togo tillbaka de tr„lar och tr„linnor som de hade sl„ppt fria, och gjorde dem †ter till tr„lar och tr„linnor.
034:012 D† kom HERRENS ord till Jeremia fr†n HERREN; han sade: 034:013 S† s„ger HERREN, Israels Gud: Jag sj„lv sl”t ett f”rbund med edra f„der p† den tid d† jag f”rde dem ut ur Egyptens land, ur tr„ldomshuset; jag sade:
034:014 ½N„r sju †r „ro f”rlidna, skall var och en av eder sl„ppa sin broder, hebr‚en, som har s†lt sig †t dig och tj„nat dig i sex †r; du skall d† sl„ppa honom fri ur din tj„nst.½ Dock ville edra f„der icke h”ra p† mig eller b”ja sina ”ron d„rtill. 034:015 Men I haven nyss v„nt om och gjort vad r„tt „r i mina ”gon, i det att I haven utropat frihet var och en f”r sin broder. Och I haven h„rom slutit ett f”rbund inf”r mitt ansikte, i det hus som „r uppkallat efter mitt namn.
034:016 Men nu haven I †ter „ndrat eder och ohelgat mitt namn och tagit tillbaka var och en sin tr„l och sin tr„linna, dem som I haden sl„ppt fria till att g† vart de ville; ja, I haven nu †ter gjort dem till edra tr„lar och tr„linnor.
034:017 D„rf”r s„ger HERREN s†: I haven icke h”rt p† mig och utropat frihet var och en f”r sin broder och sin n„sta. S† utropar d† jag, s„ger HERREN, f”r eder frihet att hemfalla †t sv„rd, pest och hungersn”d; ja, jag skall g”ra eder till en varnagel f”r alla riken p† jorden.
034:018 Och de m„n som hava ”vertr„tt mitt f”rbund och icke h†llit f”rpliktelserna vid det f”rbund de sl”to inf”r mitt ansikte — vid kalven som av dem blev huggen i tv† stycken, mellan vilka de gingo —
034:019 dessa m„n, n„mligen Judas och Jerusalems furstar, hovm„nnen och pr„sterna och allt folket i landet, som gingo mellan styckena av kalven,
034:020 dem skall jag giva i deras fienders hand, i de m„ns hand, som st† efter deras liv; och deras d”da kroppar skola bliva mat †t himmelens f†glar och markens djur.
034:021 Och Sidkia, Juda konung, med hans furstar skall jag giva i deras fienders hand, i de m„ns hand, som st† efter deras liv, och i h„nderna p† den babyloniske konungens h„r, som nu har dragit bort ifr†n eder.
034:022 Se, jag skall giva dem befallning, s„ger HERREN, att de †ter skola draga mot denna stad och bel„gra den; och de skola d† intaga den och br„nna upp den i eld. Och Juda st„der skall jag g”ra till en ”demark, d„r ingen bor.
035:001 Detta „r det ord som kom till Jeremia fr†n HERREN i Jojakims, Josias sons, Juda konungs, tid; han sade 035:002 G† bort till rekabiternas sl„kt och tala med dem, och f”r dem till HERRENS hus, in i en av kamrarna, och giv dem vin att dricka.

035:003 D† tog jag med mig Jaasanja, son till Jeremia, son till Habassinja, j„mte hans br”der och alla hans s”ner och rekabiternas hela ”vriga sl„kt,
035:004 och f”rde dem till HERRENS hus, in i den kammare som innehades av s”nerna till gudsmannen Hanan, Jigdaljas son, den kammare som ligger bredvid furstarnas, ovanom d”rrvaktaren Maasejas, Sallums sons, kammare.
035:005 Och jag satte fram f”r rekabiternas sl„kt kannor, fulla med vin, s† ock b„gare, och sade till dem: ½Dricken vin?½ 035:006 Men de svarade: ½Vi dricka icke vin. Ty v†r fader Jonadab, Rekabs son, har bjudit oss och sagt: ‘I och edra barn skolen aldrig dricka vin;
035:007 och hus skolen I icke bygga, och s„d skolen I icke s†, och ving†rdar skolen I icke plantera, ej heller „ga s†dana, utan I skolen bo i t„lt i all eder tid, f”r att I m†n l„nge leva i det land d„r I bon s†som fr„mlingar.’
035:008 Och vi hava h”rsammat v†r fader Jonadabs, Rekabs sons, befallning, i allt vad han har bjudit oss, s† att vi med v†ra hustrur och v†ra s”ner och d”ttrar aldrig dricka vin, 035:009 ej heller bygga hus till att bo i, ej heller „ga ving†rdar eller †krar eller s„d.
035:010 Vi hava allts† bott i t„lt och hava h”rsammat och gjort allt vad v†r fader Jonadab har bjudit oss.
035:011 Men n„r Nebukadressar, konungen i Babel, drog upp och f”ll in i landet, sade vi: ‘V„lan, vi vilja begiva oss till Jerusalem, undan kald‚ernas och aram‚ernas h„r.’ Och s† bosatte vi oss i Jerusalem.½

035:012 Och HERRENS ord kom till Jeremia; han sade: 035:013 S† s„ger HERREN Sebaot, Israels Gud: G† †stad och s„g till Juda m„n och till Jerusalems inv†nare: Skolen I d† icke taga emot tuktan, s† att I h”ren mina ord, s„ger HERREN? 035:014 Det bud som Jonadab, Rekabs son, gav sina barn, att de icke skulle dricka vin, det har blivit iakttaget, och „nnu i dag dricka de icke vin, av h”rsamhet mot sin faders bud. Men sj„lv har jag titt och ofta talat till eder, och I haven dock icke h”rsammat mig.
035:015 Och titt och ofta har jag s„nt till eder alla mina tj„nare profeterna och l†tit s„ga: ½V„nden om, var och en fr†n sin onda v„g, och b„ttren edert v„sende, och f”ljen icke efter andra gudar, s† att I tj„nen dem; d† skolen I f† bo i det land som jag har givit †t eder och edra f„der.½ Men I b”jden icke edert ”ra d„rtill och h”rden icke p† mig.
035:016 Eftersom nu detta folk icke har h”rsammat mig, s†som Jonadabs, Rekabs sons, barn hava iakttagit det bud som deras fader gav dem,
035:017 d„rf”r s„ger HERREN, h„rskarornas Gud, Israels Gud, s†: Se, ”ver Juda och ”ver alla Jerusalems inv†nare skall jag l†ta all den olycka komma, som jag har f”rkunnat ”ver dem, d„rf”r att de icke h”rde, n„r jag talade till dem, och icke svarade, n„r jag kallade p† dem.

035:018 Och till rekabiternas sl„kt sade Jeremia: S† s„ger HERREN Sebaot, Israels Gud: D„rf”r att I haven h”rsammat eder fader Jonadabs bud och h†llit alla hans bud och i alla stycken gjort s†som han har bjudit eder,
035:019 d„rf”r s„ger HERREN Sebaot, Israels Gud, s†: Aldrig skall den tid komma, d† icke en avkomling av Jonadab, Rekabs son, st†r inf”r mitt ansikte.
036:001 I Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fj„rde regerings†r kom detta ord till Jeremia fr†n HERREN; han sade: 036:002 Tag dig en bokrulle och teckna d„ri upp allt vad jag har talat till dig ang†ende Israel och Juda och alla hednafolk, fr†n den dag d† jag f”rst talade till dig i Josias tid „nda till denna dag.
036:003 Kanh„nda skall Juda hus, n„r de h”ra all den olycka som jag har i sinnet att g”ra dem, v„nda om, var och en fr†n sin onda v„g, och s† skall jag f”rl†ta dem deras missg„rning och synd.

036:004 D† kallade Jeremia till sig Baruk, Nerias son; och efter Jeremias diktamen tecknade Baruk i en bokrulle upp alla de ord som HERREN hade talat till honom.
036:005 Och Jeremia bj”d Baruk och sade: ½Jag „r sj„lv under tv†ng, s† att jag icke kan begiva mig till HERRENS hus. 036:006 Men g† du dit; och ur den rulle som du har skrivit efter min diktamen m† du d„rp† fastedagen l„sa UPP HERRENS ord inf”r folket i HERRENS hus. Inf”r hela Juda, s† m†nga som komma in fr†n sina st„der, m† du ock l„sa upp dem. 036:007 Kanh„nda skola de d† b”nfalla inf”r HERREN och v„nda om, var och en fr†n sin onda v„g. Ty stor „r den vrede och f”rt”rnelse som HERREN har uttalat ”ver detta folk.½
036:008 Och Baruk, Nerias son, gjorde alldeles s†som profeten Jeremia hade bjudit honom: i HERRENS hus l„ste han ur boken upp HERRENS ord.

036:009 I Jojakims, Josias sons, Juda konungs, femte regerings†r, i nionde m†naden, utlystes n„mligen en fasta inf”r HERREN, vilken h”lls av allt folket i Jerusalem och av allt det folk som fr†n Juda st„der hade kommit till Jerusalem. 036:010 D† l„ste Baruk ur boken upp Jeremias ord; han l„ste upp dem i HERRENS hus, i sekreteraren Gemarjas, Safans sons, kammare p† den ”vre f”rg†rden, vid ing†ngen till nya porten p† HERRENS hus, inf”r allt folket.
036:011 N„r nu Mika; son till Gemarja, son till Safan, hade h”rt alla HERRENS ord uppl„sas ur boken,
036:012 gick han ned till konungshuset och in i sekreterarens kammare; d„r sutto d† alla furstarna: sekreteraren Elisama, Delaja, Semajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Safans son, Sidkia, Hananjas son, och alla de andra furstarna. 036:013 Och Mika omtalade f”r dem allt vad han hade h”rt Baruk l„sa upp ur boken inf”r folket.
036:014 D† s„nde alla furstarna Jehudi, son till Netanja, son till Selemja, Kusis son, †stad till Baruk och l„to s„ga honom: ½Tag med dig den rulle varur du har l„st inf”r folket, och kom hit.½ Och Baruk, Nerias son, tog rullen med sig och kom till dem. 036:015 D† sade de till honom: ½S„tt dig ned och l„s den inf”r oss.½ Och Baruk l„ste inf”r dem.
036:016 N„r de d† h”rde allt som stod d„r, s†go de med f”rskr„ckelse p† varandra och sade till Baruk: ½Vi m†ste omtala f”r konungen allt som st†r h„r.½
036:017 Och de fr†gade Baruk och sade: ½Tala om f”r oss huru det skedde att du efter hans diktamen tecknade upp allt detta.½ 036:018 Baruk svarade dem: ½Han dikterade f”r mig allt detta, och jag tecknade upp det i boken med bl„ck.½
036:019 D† sade furstarna till Baruk: ½G† och g”m dig, du j„mte Jeremia, och l†ten ingen veta var I „ren.½

036:020 D„refter, sedan de hade l„mnat rullen i f”rvar i sekreteraren Elisamas kammare, gingo de in till konungen p† f”rg†rden och omtalade s† allt f”r konungen.
036:021 D† s„nde konungen Jehudi att h„mta rullen; och denne h„mtade den fr†n sekreteraren Elisamas kammare. Sedan l„ste Jehudi upp den inf”r konungen och inf”r alla furstarna, som stodo omkring konungen.
036:022 Konungen bodde d† i vinterhuset, ty det var den nionde m†naden. Och kolpannan stod p†t„nd framf”r honom; 036:023 och s† ofta Jehudi hade l„st tre eller fyra spalter, skar han av rullen med pennkniven och kastade stycket p† elden i kolpannan, „nda till dess att hela rullen var f”rt„rd av elden i kolpannan. 036:024 Och varken konungen sj„lv eller n†gon av hans tj„nare blev f”rskr„ckt eller rev s”nder sina kl„der, n„r de h”rde allt detta som uppl„stes.
036:025 Och fast„n Elnatan, Delaja och Gemarja b†do konungen att han icke skulle br„nna upp rullen, lyssnade han icke till dem. 036:026 I st„llet bj”d konungen Jerameel, konungasonen, och Seraja, Asriels son, och Selemja, Abdeels son, att de skulle gripa skrivaren Baruk och profeten Jeremia. Men HERREN g”mde dem undan.

036:027 Men sedan konungen hade br„nt upp rullen med det som Baruk efter Jeremias diktamen hade skrivit d„ri, kom HERRENS ord till Jeremia; han sade:
036:028 Tag dig nu †ter en annan rulle och teckna d„ri upp allt vad som f”rut stod i den f”rra rullen, den som Jojakim, Juda konung, br„nde upp.
036:029 Men ang†ende Jojakim, Juda konung, skall du s„ga: S† s„ger HERREN: Du har br„nt upp denna rulle och sagt: ½Huru kunde du skriva d„ri att konungen i Babel f”rvisso skall komma och f”rd„rva detta land, och g”ra slut p† b†de m„nniskor och djur d„ri?½
036:030 D„rf”r s„ger HERREN s† om Jojakim, Juda konung: Ingen „ttling av honom skall sitta p† Davids tron; och hans egen d”da kropp skall komma att ligga utkastad, prisgiven †t hettan om dagen och †t k”lden om natten.
036:031 Och jag skall hems”ka honom och hans avkomlingar och hans tj„nare f”r deras missg„rnings skull, och ”ver dem och ”ver Jerusalems inv†nare och ”ver Juda m„n skall jag l†ta all den olycka komma, som jag har f”rkunnat ”ver dem, fast„n de icke hava velat h”ra.

036:032 D† tog Jeremia en annan rulle och gav den †t skrivaren Baruk, Nerias son; och efter Jeremias diktamen tecknade denne d„ri upp allt vad som hade st†tt i den bok som Jojakim, Juda konung, hade br„nt upp i eld. Och till detta lades ytterligare mycket annat av samma slag.
037:001 Och Sidkia, Josias son, blev konung i st„llet f”r Konja, Jojakims son; ty Nebukadressar, konungen i Babel, gjorde honom till konung i Juda land.
037:002 Men varken han eller hans tj„nare eller folket i landet h”rda p† HERRENS ord, dem som han talade genom profeten Jeremia. 037:003 Dock s„nde konung Sidkia †stad Jehukal, Selemjas son, och pr„sten Sefanja, Maasejas son, till profeten Jeremia och l„t s„ga: ½Bed f”r oss till HERREN, v†r Gud.½ 037:004 Jeremia gick d† „nnu ut och in bland folket, ty man hade „nnu icke satt honom i f„ngelse.
037:005 Och Faraos h„r hade d† dragit ut fr†n Egypten; och n„r kald‚erna, som bel„grade Jerusalem, hade f†tt h”ra ryktet d„rom, hade de dragit sig tillbaka fr†n Jerusalem. 037:006 D† kom HERRENS ord till profeten Jeremia; han sade: 037:007 S† s„ger HERREN, Israels Gud: S† skolen I svara Juda konung, som har s„nt eder till mig f”r att fr†ga mig: ½Se, Faraos h„r, som har dragit ut till eder hj„lp, skall v„nda tillbaka till sitt land Egypten.
037:008 Sedan skola kald‚erna komma tillbaka och bel„gra denna stad och de skola d† intaga den och br„nna upp den i eld. 037:009 D„rf”r s„ger HERREN s†: Bedragen icke eder sj„lva med att t„nka: ‘Kald‚erna skola nu en g†ng f”r alla draga bort ifr†n oss’; ty de skola icke draga bort.
037:010 Nej, om I „n s† slogen kald‚ernas hela h„r, n„r de strida mot eder, att allenast n†gra sv†rt s†rade m„n blevo kvar av dem, s† skulle dessa resa sig upp, var och en i sitt t„lt, och skulle br„nna upp denna stad i eld.

037:011 Men n„r kald‚ernas h„r hade dragit sig tillbaka fr†n Jerusalem f”r Faraos har,
037:012 ville Jeremia l„mna Jerusalem och begiva sig till Benjamins land, f”r att d„r taga i besittning en jordlott bland folket. 037:013 N„r han d† kom till Benjaminsporten, stod d„r s†som vakthavande en man vid namn Jiria, son till Selemja, son till Hananja; denne grep profeten Jeremia och sade: ½Du vill g† ”ver till kald‚erna.½
037:014 Jeremia svarade: ½Det „r icke sant; jag vill icke g† ”ver till kald‚erna½, men ingen h”rde p† honom. Och Jiria grep Jeremia och f”rde honom till furstarna.
037:015 Och furstarna f”rt”rnades p† Jeremia och l„to hudfl„nga honom och satte honom i h„kte i sekreteraren Jonatans hus, ty detta hade de gjort till f„ngelse.

037:016 Men n„r Jeremia hade kommit i f„ngelseh†lan, ned i f†ngvalven, och suttit d„r en l†ng tid,
037:017 s„nde konung Sidkia och l„t h„mta honom; och hemma hos sig fr†gade konungen honom hemligen och sade: ½Har n†got ord kommit fr†n HERREN Jeremia svarade: ½Ja½; och han tillade: ½Du skall bliva given i den babyloniske konungens hand. 037:018 D„refter fr†gade Jeremia konung Sidkia: ½Varmed har jag f”rsyndat mig mot dig och dina tj„nare och detta folk, eftersom I haven satt mig i f„ngelse?
037:019 Och var „ro nu edra profeter, som profeterade f”r eder och sade: ‘Konungen i Babel skall icke komma ”ver eder och ”ver detta land’?
037:020 S† h”r mig nu, herre konung; v„rdes upptaga min b”n: s„nd mig icke tillbaka till sekreteraren Jonatans hus, p† det att jag icke m† d” d„r.½
037:021 P† konung Sidkias befallning satte man d† Jeremia i f”rvar i f„ngelseg†rden, och gav honom en kaka br”d om dagen fr†n Bagargatan, till dess att det var slut p† allt br”det i staden. S† stannade Jeremia i f„ngelseg†rden. 038:001 Men Sefatja, Mattans son, och Gedalja, Pashurs son, och Jukal, Selemjas son, och Pashur, Malkias son, h”rde huru Jeremia talade till allt folket och sade:
038:002 ½S† s„ger HERREN: Den som stannar kvar i denna stad, han skall d” genom sv„rd eller hunger eller pest, men den som giver sig †t kald‚erna, han skall f† leva, ja, han skall vinna sitt liv s†som ett byte och f† leva.
038:003 Ty s† s„ger HERREN: Denna stad skall f”rvisso bliva given i h„nderna p† den babyloniske konungens h„r, och han skall intaga den.
038:004 D† sade furstarna till konungen: ½Denne man b”r d”das, eftersom han g”r folket modl”st, b†de det krigsfolk som „nnu „r kvar h„r i staden och j„mv„l allt det ”vrig: folket, i det att han talar s†dan: ord till dem. Ty denne man s”ker icke folkets v„lf„rd, utan dess olycka.
038:005 Konung Sidkia svarade: ½V„lan han „r i eder hand; ty konungen f”rm†r intet mot eder.½
038:006 D† togo de Jeremia och kastad honom i konungasonen Malkias brunn p† f„ngelseg†rden; de sl„ppte Jeremia ditned med t†g. I brunnen var intet vatten, men dy, och Jeremia sj”nk ned i dyn.

038:007 N„r nu etiopiern Ebed-Melek, en hovman, som befann sig i konungshuset, under det att konungen uppeh”ll sig i Benjaminsporten, fick h”ra att de hade s„nkt Jeremia ned i brunnen,
038:008 begav han sig †stad fr†n konungshuset och talade till konungen och sade:
038:009 ½Min herre konung, dessa m„n hava handlat illa i allt vad de hava gjort mot profeten Jeremia; ty de hava kastat honom i brunnen, d„r han strax m†ste d” av hunger, d† nu intet br”d finnes i staden.
038:010 D† bj”d konungen etiopiern Ebed-Melek och sade: ½Tag med dig h„rifr†n trettio m„n, och drag profeten Jeremia upp ur brunnen, innan han d”r.½
038:011 S† tog d† Ebed-Melek m„nnen med sig och begav sig till konungshuset, till rummet under skattkammaren, och h„mtade d„rifr†n trasor av s”nderrivna och utslitna kl„der och l„t s„nka ned dem med t†g till Jeremia i brunnen. 038:012 Och etiopiern Ebed-Melek sade till Jeremia: ½L„gg trasorna av de s”nderrivna och utslitna kl„derna under dina armar, mellan dem och t†gen.½ Och Jeremia gjorde s†.
038:013 Sedan drogo de med t†gen Jeremia upp ur brunnen. Men Jeremia m†ste stanna i f„ngelseg†rden.

038:014 D„refter s„nde konung Sidkia †stad och l„t h„mta profeten Jeremia till sig vid tredje ing†ngen till HERRENS hus. Och konungen sade till Jeremia: ½Jag vill fr†ga dig n†got d”lj intet f”r mig.½
038:015 Jeremia sade till Sidkia: ½Om jag s„ger dig n†got, s† kommer du f”rvisso att l†ta d”da mig; och om jag giver dig ett r†d, s† h”r du icke p† mig.½
038:016 D† gav konung Sidkia Jeremia sin ed, hemligen, och sade: ½S† sant HERREN lever, han som har givit oss detta v†rt liv: jag skall icke l†ta d”da dig, ej heller skall jag l„mna dig i h„nderna p† dessa m„n som st† efter ditt liv.½ 038:017 D† sade Jeremia till Sidkia: ½S† s„ger HERREN, h„rskarornas Gud, Israels Gud: Om du giver dig †t den babyloniske konungens furstar, s† skall du f† leva, och denna stad skall d† icke bliva uppbr„nd i eld, utan du och ditt hus skolen f† leva. 038:018 Men om du icke giver dig †t den babyloniske konungens furstar, d† skall denna stad bliva given i kald‚ernas hand, och de skola br„nna upp den i eld, och du sj„lv skall icke undkomma deras hand.½
038:019 Konung Sidkia svarade Jeremia: ½Jag r„des f”r de judar som hava g†tt ”ver till kald‚erna; kanh„nda skall man l„mna mig i deras h„nder, och de skola d† hantera mig sk„ndligt.½ 038:020 Jeremia sade: ½Man skall icke g”ra det. H”r blott HERRENS r”st i vad jag s„ger dig, s† skall det g† dig v„l, och du skall f† leva.
038:021 Men om du v„grar att giva dig, s† „r detta vad HERREN har uppenbarat f”r mig:
038:022 Se, alla de kvinnor som „ro kvar i Juda konungs hus skola d† f”ras ut till den babyloniske konungens furstar; och kvinnorna skola klaga:

‘Dina v„nner s”kte f”rleda dig,
och de fingo makt med dig.
Dina f”tter fastnade i dyn;
d† drogo de sig undan’

038:023 Och alla dina hustrur och dina barn skall man f”ra ut till kald‚erna, och du sj„lv skall icke undkomma deras hand, utan skall varda gripen av den babyloniske konungens hand och bliva en orsak till att denna stad br„nnes upp i eld.½

038:024 D† sade Sidkia till Jeremia: ½L†t ingen f† veta vad h„r har blivit talat; eljest m†ste du d”.
038:025 Och om furstarna f† h”ra att jag har talat med dig, och de komma till dig och s„ga till dig: ‘L†t oss veta vad du har sagt till konungen; d”lj intet f”r oss, s† skola vi icke d”da dig; s„g oss ock vad konungen har sagt till dig’ —
038:026 d† skall du svara dem: ‘Jag b”nf”ll inf”r konungen att han icke skulle s„nda mig tillbaka till Jonatans hus f”r att d” d„r.’½ 038:027 Och alla furstarna kommo till Jeremia och fr†gade honom; men han svarade dem alldeles s†som konungen hade bjudit honom. D† tego de och gingo bort ifr†n honom, eftersom ingen hade h”rt huru det verkligen hade g†tt till.
038:028 Men Jeremia fick stanna i f„ngelseg†rden „nda till den dag d† Jerusalem blev intaget.

039:001 — efter det att Nebukadressar, konungen i Babel, med hela sin h„r hade kommit till Jerusalem och begynt bel„gra det i Sidkia, Juda konungs, nionde regerings†r, i tionde m†naden, 039:002 och efter det att staden; hade blivit stormad i Sidkias elfte regerings†r, i fj„rde m†naden, p† nionde dagen m†naden 039:003 drogo alla den babyloniske konungens furstar d„rin och stannade i Mellersta porten: n„mligen Nergal Sareser, Samgar-Nebo, Sarsekim, ”verste hovmannen, Nergal-Sareser, ”verste magern, och alla den babyloniske konungens ”vriga furstar. 039:004 Och n„r Sidkia, Juda konung, med allt sitt krigsfolk fick se dem, flydde de och drogo om natten ut ur staden, p† den v„g som ledde till den kungliga tr„dg†rden, genom porten mellan de b†da murarna; och han tog v„gen bort †t Hedmarken till. 039:005 Men kald‚ernas h„r f”rf”ljde dem och de hunno upp Sidkia p† Jeriko hedmarker. Och de togo fatt honom och f”rde honom till Nebukadressar, den babyloniske konungen, i Ribla i Hamats land; d„r h”ll denne rannsakning och dom med honom. 039:006 Och den babyloniske konungen l„t i Ribla slakta Sidkias barn inf”r hans ”gon; ocks† alla andra Juda „dlingar l„t konungen i Babel slakta.
039:007 Och p† Sidkia sj„lv l„t han sticka ut ”gonen och l„t f„ngsla honom med kopparfj„ttrar, f”r att f”ra honom till Babel. 039:008 Och kald‚erna br„nde upp i eld b†de konungens hus och folkets hus och br”to ned Jerusalems murar.
039:009 Och †terstoden av folket, dem som voro kvar i staden, och de ”ver l”pare som hade g†tt ”ver till honom, och vad som f”r ”vrigt var kvar av folket, dem f”rde Nebusaradan, ”versten f”r drabanterna, bort till Babel.
039:010 Men av de ringaste bland folket, av dem som ingenting hade, l„mnade Nebusaradan, ”versten f”r drabanterna, n†gra kvar i Juda land, och gav dem samtidigt ving†rdar och †kerf„lt.

039:011 Och Nebukadressar, konungen Babel, gav genom Nebusaradan, ”versten f”r drabanterna, befallning ang†ende Jeremia och sade: 039:012 ½Tag honom och se i honom till godo, och g”r honom icke n†got ont, utan g”r med honom efter som han sj„lv beg„r av dig.½ 039:013 D† s„nde Nebusaradan, ”versten f”r drabanterna, och Nebusasban, ”verste hovmannen, och Nergal-Sareser, ”verste magern, och alla den babyloniske konungens ”vriga v„ldige — 039:014 dessa s„nde bort och l„to h„mta Jeremia ifr†n f„ngelseg†rden och l„mnade honom †t Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, p† det att denne skulle f”ra honom hem; s† fick han stanna d„r bland folket.

039:015 Men HERRENS ord hade kommit till Jeremia, medan han var insp„rrad i f„ngelseg†rden; han hade sagt: 039:016 G† och s„g till etiopiern Ebed-Melek: S† s„ger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, vad jag har f”rkunnat, det skall jag l†ta komma ”ver denna stad, till dess olycka och icke till dess lycka, och det skall uppfyllas i din †syn p† den dagen. 039:017 Men dig skall jag r„dda p† den dagen, s„ger HERREN, och du skall icke bliva given i de m„ns hand, som du fruktar f”r. 039:018 Ty jag skall f”rvisso l†ta dig komma undan, och du skall icke falla f”r sv„rd, utan vinna ditt liv s†som ett byte, d„rf”r att du har f”rtr”stat p† mig, s„ger HERREN. 040:001 Detta „r det ord som kom till Jeremia fr†n HERREN, sedan Nebusaradan, ”versten f”r drabanterna, hade sl„ppt honom l”s fr†n Rama; denne l„t n„mligen h„mta honom, d„r han l†g bunden med kedjor bland alla andra f†ngar ifr†n Jerusalem och Juda, som skulle f”ras bort till Babel.
040:002 ™versten f”r drabanterna l„t allts† h„mta Jeremia och sade till honom: ½HERREN, din Gud, hade f”rkunnat denna olycka ”ver denna plats;
040:003 och HERREN har l†tit den komma och har gjort s†som han hade sagt. I haden ju syndat mot HERREN och icke h”rt hans r”st, och d„rf”r har detta vederfarits eder.
040:004 Och se, nu l”ser jag dig i dag ur kedjorna som dina h„nder hava varit bundna med. Om du „r sinnad att komma med mig till Babel, s† kom, och jag skall d† se dig till godo; men om du icke „r sinnad att komma med mig till Babel, s† g”r det icke. Se, hela landet ligger ”ppet f”r dig; dit dig synes gott och r„tt att g†, dit m† du g†.½
040:005 Och d† han „nnu dr”jde att v„nda tillbaka, tillade han: ½V„nd tillbaka till Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, som konungen i Babel har satt ”ver Juda st„der, och stanna hos honom bland folket. Eller g† †t vilket annat h†ll som helst dit det behagar dig att g†.½ Och ”versten f”r drabanterna gav honom v„gkost och sk„nker och l„t honom g†.
040:006 S† begav sig d† Jeremia till Gedalja, Ahikams son, i Mispa och stannade hos honom bland folket som var kvar i landet.

040:007 N„r d† alla krigsh”vitsm„nnen p† landsbygden j„mte sina m„n fingo h”ra att konungen i Babel hade satt Gedalja, Ahikams son, ”ver landet, och att han hade anf”rtrott †t honom m„n kvinnor och barn, och dem av de ringaste i landet, som man icke hade f”rt bort till Babel,
040:008 kommo de till Gedalja i Mispa, n„mligen Ismael, Netanjas son, Johanan och Jonatan, Kareas s”ner, Seraja, Tanhumets son, netofatiten Ofais s”ner och Jesanja, maakatitens son, med sina m„n.
040:009 Och Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, gav dem och deras m„n sin ed och sade: ½Frukten icke f”r att tj„na kald‚erna. Stannen kvar i landet, och tj„nen konungen i Babel, s† skall det g† eder v„l.
040:010 Se, sj„lv stannar jag kvar i Mispa, f”r att vara till tj„nst †t kald‚er som komma till oss; men I m†n insamla vin och frukt och olja och l„gga det i edra k„rl, och stanna kvar i de st„der som I haven tagit i besittning.½
040:011 D† nu ocks† alla de judar som voro i Moabs och Ammons barns och Edoms land, och de som voro i andra l„nder h”rde att konungen i Babel hade l†tit n†gra av judarna bliva kvar, och att han hade satt ”ver dem Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, 040:012 v„nde alla dessa judar tillbaka fr†n alla de orter dit de hade blivit f”rdrivna, och kommo till Juda land, till Gedalja i Mispa. Och de inb„rgade vin och frukt i stor myckenhet.

040:013 Men Johanan, Kareas son, och alla krigsh”vitsm„nnen p† landsbygden kommo till Gedalja i Mispa
040:014 och sade till honom: ½Du vet v„l att Baalis, Ammons barns konung, har s„nt hit Ismael, Netanjas son, f”r att sl† ihj„l dig?½ Men Gedalja, Ahikams son, trodde dem icke. 040:015 Och Johanan, Kareas son, sade i hemlighet till Gedalja i Mispa: ½L†t mig g† †stad och dr„pa Ismael, Netanjas son; ingen skall f† veta det. Varf”r skulle han f† sl† ihj„l dig och s† bliva en orsak till att vi judar, som hava f”rsamlats till dig, allasammans f”rskingras, och vad som „r kvar av Juda f”rg†s?½ 040:016 Men Gedalja, Ahikams son, sade till Johanan, Kareas son: ½Du f†r icke g”ra detta; ty vad du s„ger om Ismael „r icke sant.½ 041:001 Men i sjunde m†naden kom Ismael, son till Netanja, son till Elisama, av konungslig b”rd och en av konungens v„ldige, med tio m„n till Gedalja, Ahikams son, i Mispa, och de h”llo m†ltid tillsammans i Mispa.
041:002 Och Ismael, Netanjas son, j„mte de tio m„n som voro med honom, ”verf”ll d† Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, och slog honom till d”ds med sv„rd, honom som konungen i Babel hade satt ”ver landet.
041:003 D„rj„mte dr„pte Ismael alla de judar som voro hos Gedalja i Mispa, s† ock alla de kald‚er som funnos d„r, och som tillh”rde krigsfolket.

041:004 Dagen efter den d† han hade d”dat Gedalja, och innan „nnu n†gon visste av detta,
041:005 kom en skara av †ttio m„n fr†n Sikem, Silo och Samaria; de hade rakat av sig sk„gget och rivit s”nder sina kl„der och ristat m„rken p† sig, och hade med sig spisoffer och r”kelse till att framb„ra i HERRENS hus.
041:006 Och Ismael, Netanjas son, gick ut emot dem fr†n Mispa, gr†tande utan uppeh†ll. Och n„r han m”tte dem, sade han till dem: ½Kommen in till Gedalja, Ahikams son.½
041:007 Men n„r de hade kommit in i staden, blevo de nedstuckna av Ismael, Netanjas son, och de m„n som voro med honom, och kastade i brunnen.
041:008 Men bland dem funnos tio m„n som sade till Ismael: ½D”da oss icke; ty vi hava f”rr†d av vete, korn, olja och honung g”mda p† landsbygden.½ D† l„t han dem vara och d”dade dem icke med de andra.
041:009 Och brunnen i vilken Ismael kastade kropparna av alla de m„n som han hade dr„pt, n„r han dr„pte Gedalja, var densamma som konung Asa hade l†tit g”ra, n„r Baesa, Israels konung, anf”ll honom; denna fylldes nu av Ismael, Netanjas son, med ihj„lslagna m„n. 041:010 D„refter bortf”rde Ismael s†som f†ngar allt det folk som var kvar i Mispa, konungad”ttrarna och allt annat folk som hade l„mnats kvar i Mispa, och som Nebusaradan, ”versten f”r drabanterna, hade anf”rtrott †t Gedalja, Ahikams son; dem bortf”rde Ismael, Netanjas son; s†som f†ngar och drog †stad bort till Ammons barn.

041:011 Men n„r Johanan, Kareas son, och alla de krigsh”vitsm„n som voro med honom fingo h”ra om allt det onda som Ismael, Netanjas son, hade gjort,
041:012 togo de alla sina m„n och gingo †stad f”r att strida mot Ismael, Netanjas son; och de tr„ffade p† honom vid det stora vattnet i Gibeon.
041:013 D† nu hela skaran av dem som Ismael f”rde med sig fick se Johanan, Kareas son, och alla de krigsh”vitsm„n som voro med honom, blevo de glada;
041:014 och de v„nde om, hela skaran av dem som Ismael hade bortf”rt s†som f†ngar ifr†n Mispa, och g†vo sig †stad tillbaka till Johanan, Kareas son.
041:015 Men Ismael, Netanjas son, r„ddade sig med †tta m„n undan Johanan och begav sig till Ammons barn.

041:016 Och Johanan, Kareas son, och alla de krigsh”vitsm„n som voro med honom togo med sig allt som var kvar av folket, dem av Mispas inv†nare, som han hade vunnit tillbaka fr†n Ismael, Netanjas son, sedan denne hade dr„pt Gedalja, Ahikams son: b†de krigsm„n och kvinnor och barn och hovm„n, som han hade h„mtat tillbaka fr†n Gibeon.
041:017 Och de drogo †stad; men i Kimhams h„rb„rge invid Bet-Lehem stannade de, f”r att sedan draga vidare och komma till Egypten, 041:018 undan kald‚erna; ty de fruktade f”r dessa, eftersom Ismael, Netanjas son, hade dr„pt Gedalja, Ahikams son, vilken konungen i Babel hade satt ”ver landet
042:001 D† tr„dde alla krigsh”vitsm„nnen fram, j„mte Johanan, Kareas son, och Jesanja, Hosajas son, s† ock allt folket, b†de sm† och stora,
042:002 och sade till profeten Jeremia: ½V„rdes upptaga v†r b”n: bed f”r oss till HERREN, din Gud, f”r hela denna kvarleva — ty vi „ro blott n†gra f†, som hava blivit kvar av m†nga; du ser med egna ”gon att det „r s† med oss.
042:003 M† s† HERREN, din Gud, kung”ra f”r oss vilken v„g vi b”ra g†, och vad vi hava att g”ra.½
042:004 Profeten Jeremia svarade dem: ½Jag vill lyssna till eder. Ja, jag vill bedja till HERREN, eder Gud, s†som I haven beg„rt. Och vadhelst HERREN svarar eder skall jag f”rkunna f”r eder; intet skall jag undanh†lla f”r eder.½
042:005 D† sade de till Jeremia: ½HERREN vare ett sannf„rdigt och osvikligt vittne mot oss, om vi icke i alla stycken g”ra efter det ord varmed HERREN, din Gud, s„nder dig till oss. 042:006 Det m† vara gott eller ont, s† vilja vi h”ra HERRENS, v†r Guds, r”st, hans som vi s„nda dig till; p† det att det m† g† oss v„l, n„r vi h”ra HERRENS, v†r Guds, r”st.½

042:007 Och tio dagar d„refter kom HERRENS ord till Jeremia. 042:008 D† kallade han till sig Johanan, Kareas son, och alla de krigsh”vitsm„n som voro med honom, och allt folket, b†de sm† och stora,
042:009 och sade till dem: S† s„ger HERREN, Israels Gud, han som I haven s„nt mig till, f”r att jag skulle hos honom b”nfalla f”r eder: 042:010 Om I stannen kvar i detta land, s† skall jag uppbygga eder och ej mer sl† eder ned; jag skall plantera eder och ej mer upprycka eder. Ty jag †ngrar det onda som jag har gjort eder. 042:011 Frukten icke mer f”r konungen i Babel, som I nu frukten f”r, frukten icke f”r honom, s„ger HERREN. Ty jag „r med eder och vill fr„lsa eder och r„dda eder ur hans hand. 042:012 Jag vill l†ta eder finna barmh„rtighet; ja, han skall bliva barmh„rtig mot eder och l†ta eder v„nda tillbaka till edert land.
042:013 Men om I s„gen: ½Vi vilja icke stanna i detta land½, om I allts† icke h”ren HERRENS, eder Guds, r”st,
042:014 utan t„nken: ½Nej, vi vilja begiva oss till Egyptens land, d„r vi slippa att se krig och h”ra basunljud och hungra efter br”d, d„r vilja vi bo½ —
042:015 v„lan, h”ren d† HERRENS ord, I kvarblivna av Juda: S† s„ger HERREN Sebaot, Israels Gud: Om I verkligen st„llen eder f„rd till Egypten och kommen dit, f”r att bo d„r s†som fr„mlingar, 042:016 s† skall sv„rdet, som I frukten f”r, hinna upp eder d„r i Egyptens land, och hungersn”den, som I r„dens f”r, skall f”lja efter eder dit till Egypten, och d„r skolen I d”. 042:017 Ja, de m„nniskor som st„lla sin f„rd till Egypten, f”r att bo d„r, skola alla d” genom sv„rd, hunger och pest, och ingen av dem skall slippa undan och kunna r„dda sig fr†n den olycka som jag skall l†ta komma ”ver dem.
042:018 Ty s† s„ger HERREN Sebaot, Israels Gud: Likasom min vrede och f”rt”rnelse har utgjutit sig ”ver Jerusalems inv†nare, s† skall ock min f”rt”rnelse utgjuta sig ”ver eder, om I begiven eder till Egypten, och I skolen bliva ett exempel som man n„mner, n„r man f”rbannar, och ett f”rem†l f”r h„pnad, bannande och sm„lek, och I skolen aldrig mer f† se denna ort. 042:019 Ja, HERREN s„ger till eder, I kvarblivna av Juda: Begiven eder icke till Egypten. M„rken v„l att jag i dag har varnat eder. 042:020 Ty I bedrogen eder sj„lva, n„r I s„nden mig till HERREN, eder Gud, och saden: ½Bed f”r oss till HERREN, v†r Gud; och vadhelst HERREN, v†r Gud, s„ger, det m† du f”rkunna f”r oss, s† vilja vi g”ra det.½
042:021 Jag har nu i dag f”rkunnat det f”r eder. Men I haven icke velat h”ra HERRENS, eder Guds, r”st, i allt det varmed han har s„nt mig till eder.
042:022 S† veten nu att I skolen d” genom sv„rd, hunger och pest, p† den ort dit I †stunden att komma, f”r att bo d„r s†som fr„mlingar. 043:001 Men n„r Jeremia hade talat till allt folket alla HERRENS, deras Guds, ord, med vilka HERREN, deras Gud, hade s„nt honom till dem, allt som sagt „r,
043:002 d† svarade Asarja, Hosajas son, och Johanan, Kareas son, och alla de ”vriga fr„cka m„nnen — dessa svarade Jeremia: ½Det „r icke sant vad du s„ger; HERREN, v†r Gud, har icke s„nt dig och l†tit s„ga: ‘I skolen icke begiva eder till Egypten, f”r att bo d„r s†som fr„mlingar.’
043:003 Nej, det „r Baruk, Nerias son, som uppeggar dig mot oss, p† det att vi m† bliva givna i kald‚ernas hand, f”r att dessa skola d”da oss eller f”ra oss bort till Babel.½ 043:004 Och varken Johanan, Kareas son, eller n†gon av krigsh”vitsm„nnen eller n†gon av folket ville h”ra HERRENS r”st och stanna kvar i Juda land.
043:005 I st„llet togo Johanan, Kareas son, och alla krigsh”vitsm„nnen med sig alla de kvarblivna av Juda, dem som fr†n alla de folk till vilka de hade varit f”rdrivna hade kommit tillbaka, f”r att bo i Juda land,
043:006 b†de m„n, kvinnor och barn, d„r till konungad”ttrarna och alla andra som Nebusaradan, ”versten f”r drabanterna, hade l„mnat kvar hos Gedalja, son till Ahikam, son till Safan, j„mv„l profeten Jeremia och Baruk, Nerias son, 043:007 och beg†vo sig till Egyptens land, ty de ville icke h”ra HERRENS r”st. Och de kommo s† fram till Tapanhes.

043:008 Och HERRENS ord kom till Jeremia i Tapanhes; han sade: 043:009 Tag dig n†gra stora stenar och mura in dem i murbruket, d„r tegelgolvet l„gges, vid ing†ngen till Faraos hus i Tapanhes; g”r detta inf”r judiska m„ns ”gon
043:010 och s„g till dem: S† s„ger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, jag skall s„nda †stad och h„mta min tj„nare Nebukadressar, konungen i Babel, och hans tron skall jag s„tta upp ovanp† de stenar som jag har l†tit mura in har, och han skall p† dem breda ut sin tronmatta.
043:011 Ty han skall komma och sl† Egyptens land och giva i pestens v†ld den som h”r pesten till, i f†ngenskapens v†ld den som h”r f†ngenskapen till, i sv„rdets v†ld den som h”r sv„rdet till.
043:012 Och jag skall t„nda eld p† Egyptens gudahus, och han skall br„nna upp dem och f”ra gudarna bort. Och han skall rensa Egyptens land fr†n ohyra, likasom en herde rensar sin mantel; sedan skall han draga d„rifr†n i god ro. 043:013 Och han skall sl† s”nder stoderna i Bet-Semes i Egyptens land, och Egyptens gudahus skall han br„nna upp i eld. 044:001 Detta „r det ord som kom till Jeremia ang†ende alla de judar som bodde i Egyptens land, dem som bodde i Migdol, Tapanhes, Nof och Patros’ land; han sade:
044:002 ½S† s„ger HERREN Sebaot, Israels Gud: I haven sett all den olycka som jag har l†tit komma ”ver Jerusalem och ”ver alla Juda st„der — Se, de „ro nu ”delagda, och ingen bor i dem; 044:003 detta f”r den ondskas skull som de bedrevo till att f”rt”rna mig, i det att de gingo bort och t„nde offereld och tj„nade andra gudar, som varken I sj„lva eller edra f„der haden k„nt. 044:004 Och titt och ofta s„nde jag till eder alla mina tj„nare profeterna och l„t s„ga: ‘Bedriven icke denna styggelse, som jag hatar.’
044:005 Men de ville icke h”ra eller b”ja sitt ”ra d„rtill, s† att de omv„nde sig fr†n sin ondska och upph”rde att t„nda offereld †t andra gudar.
044:006 D„rf”r blev min f”rt”rnelse och vrede utgjuten, och den brann i Juda st„der och p† Jerusalems gator, s† att de blevo ”delagda och f”r”dda, s†som de nu „ro.
044:007 Och nu s„ger HERREN, h„rskarornas Gud, Israels Gud, s†: Varf”r bereden I eder sj„lva stor olycka? I utroten ju ur Juda b†de man och kvinna, b†de barn och spenabarn bland eder, s† att ingen kvarleva av eder kommer att †terst†;
044:008 I f”rt”rnen ju mig genom edra h„nders verk, i det att I t„nden offereld †t andra gudar i Egyptens land, dit I haven kommit, f”r att bo d„r s†som fr„mlingar. H„rav m†ste ske att I varden utrotade, och bliven ett exempel som man n„mner, n„r man f”rbannar, och ett f”rem†l f”r sm„lek bland alla jordens folk. 044:009 Haven I f”rg„tit edra f„ders onda g„rningar och Juda konungars onda g„rningar och deras hustrurs onda g„rningar och edra egna onda g„rningar och edra hustrurs onda g„rningar, vad de gjorde i Juda land och p† Jerusalems gator?
044:010 Žnnu i dag „ro de icke ”dmjukade; de frukta intet och vandra icke efter min lag och mina stadgar, dem som jag f”relade eder och edra f„der.
044:011 D„rf”r s„ger HERREN Sebaot, Israels Gud, s†: Se, jag skall v„nda mitt ansikte mot eder till eder olycka, till att utrota hela Juda.
044:012 Och jag skall gripa de kvarblivna av Juda, som hava st„llt sin f„rd till Egyptens land, f”r att bo d„r s†som fr„mlingar. Och de skola allasammans f”rg†s, i Egyptens land skola de falla; genom sv„rd och hunger skola de f”rg†s, b†de sm† och stora, ja, genom sv„rd och hunger skola de d”. Och de skola bliva ett exempel som man n„mner, n„r man f”rbannar, och ett f”rem†l f”r h„pnad, bannande och sm„lek.
044:013 Och jag skall hems”ka dem som bo i Egyptens land, likasom jag hems”kte Jerusalem, med sv„rd, hunger och pest. 044:014 Och bland de kvarblivna av Juda, som hava kommit f”r att bo s†som fr„mlingar d„r i Egyptens land, skall ingen kunna r„dda sig och slippa undan, s† att han kan v„nda tillbaka till Juda land, dit de dock †stunda att f† v„nda tillbaka, f”r att bo d„r. Nej, de skola icke f† v„nda tillbaka dit, f”rutom n†gra f† som bliva r„ddade.½

044:015 D† svarade alla m„nnen — vilka v„l visste att deras hustrur t„nde offereld †t andra gudar — och alla kvinnorna, som stodo d„r i en stor hop, s† ock allt folket som bodde i Egyptens land, i Patros, de svarade Jeremia och sade:
044:016 ½I det som du har talat till oss i HERRENS namn vilja vi icke h”rsamma dig,
044:017 utan vi vilja g”ra allt vad v†r mun har lovat, n„mligen t„nda offereld †t himmelens drottning och utgjuta drickoffer †t henne, s†som vi och v†ra fader, v†ra konungar och furstar gjorde i Juda st„der och p† Jerusalems gator. D† hade vi br”d nog, och det gick oss v„l, och vi s†go icke till n†gon olycka. 044:018 Men fr†n den stund d† vi upph”rde att t„nda offereld †t himmelens drottning och utgjuta drickoffer †t henne hava vi lidit brist p† allt, och f”rg†tts genom sv„rd och hunger. 044:019 Och n„r vi nu t„nda offereld †t himmelens drottning och utgjuta drickoffer †t henne, „r det d† utan v†ra m„ns samtycke som vi †t henne g”ra offerkakor, vilka „ro avbilder av henne, och som vi utgjuta drickoffer †t henne?½

044:020 Men Jeremia sade till allt folket, till m„nnen och kvinnorna och allt folket, som hade givit honom detta svar, han sade: 044:021 ½F”rvisso har HERREN kommit ih†g och t„nkt p† huru I haven t„nt offereld i Juda st„der och p†. Jerusalems gator, b†de I sj„lva och edra f„der, b†de edra konungar och furstar och folket i landet.
044:022 Och HERREN kunde icke l„ngre hava f”rdrag med eder f”r edert onda v„sendes skull, och f”r de styggelsers skull som I bedreven, utan edert land blev ”delagt och ett f”rem†l f”r h„pnad och f”rbannelse, s† att ingen kunde bo d„r, s†som vi nu se.
044:023 D„rf”r att I t„nden offereld och syndaden mot HERREN och icke villen h”ra HERRENS r”st eller vandra efter hans lag, efter hans stadgar och vittnesb”rd, d„rf”r har denna olycka tr„ffat eder, s†som vi nu se½.

044:024 Och Jeremia sade ytterligare till allt folket och till alla kvinnorna: ½H”ren HERRENS ord, I alla av Juda, som „ren i Egyptens land,
044:025 S† s„ger HERREN Sebaot, Israels Gud: I och edra hustrur haven med edra h„nder fullgjort vad I taladen med eder mun, n„r I saden: ‘F”rvisso vilja vi fullg”ra de l”ften som vi gjorde, att t„nda offereld †t himmelens drottning och utgjuta drickoffer †t henne.’ V„lan, I m†n h†lla edra l”ften och fullg”ra edra l”ften;
044:026 men h”ren d† ocks† HERRENS ord, I alla av Juda, som bon i Egyptens land: Se, jag sv„r vid mitt stora namn, s„ger HERREN, att i hela Egyptens land mitt namn icke mer skall varda n„mnt av n†gon judisk mans mun, s† att han s„ger: ‘S† sant Herren, HERREN lever.’
044:027 Ty se, jag skall vaka ”ver dem, till deras olycka, och icke till deras lycka, och alla m„n av Juda, som „ro i Egyptens land, skola f”rg†s genom sv„rd och hunger, till dess att de hava f†tt en „nde.
044:028 Och allenast n†gra som undkomma sv„rdet skola f† v„nda tillbaka fr†n Egyptens land till Juda land, en ringa hop. Och s† skola alla kvarblivna av Juda, som hava kommit till Egyptens land, f”r att bo d„r s†som fr„mlingar, f† f”rnimma vilkens ord det „r som bliver best†ndande, mitt eller deras.

044:029 Och detta skall f”r eder vara tecknet till att jag skall hems”ka eder p† denna ort, s„ger HERREN, och I skolen s† f”rnimma att mina ord om eder f”rvisso skola bliva best†ndande, eder till olycka:
044:030 S† s„ger HERREN: Se, jag skall giva Farao Hofra, konungen i Egypten i hans fienders hand och i de m„ns hand, som st† efter hans liv, likasom jag har givit Sidkia, Juda konung, i Nebukadressars, den babyloniske konungens, hand, hans som var hans fiende, och som stod efter hans liv.½ 045:001 Detta „r det ord som profeten Jeremia talade till Baruk, Nerias son, n„r denne efter Jeremias diktamen tecknade upp dessa tal i en bok, under Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fj„rde regerings†r; han sade:
045:002 S† s„ger HERREN, Israels Gud, om dig, Baruk: 045:003 Du s„ger: ½Ve mig, ty HERREN har lagt ny sorg till min f”rra pl†ga! Jag „r s† tr”tt av suckande och finner ingen ro.½ 045:004 Men s† skall du svara honom: S† s„ger HERREN: Se, vad jag har byggt upp, det m†ste jag riva ned, och vad jag har planterat, det m†ste jag rycka upp; och detta g„ller hela jorden. 045:005 Och du beg„r stora ting f”r dig! Beg„r icke n†got s†dant; ty se, jag skall l†ta olycka komma ”ver all k”tt, s„ger HERREN, men dig skall jag l†ta vinna ditt liv s†som ett byte, till vilken ort du „n m† g†.
046:001 Detta „r vad som kom till profeten Jeremia s†som HERRENS ord om hednafolken.

046:002 Om Egypten, ang†ende den egyptiske konungen Farao Nekos h„r, som stod invid floden Frat, vid Karkemis, och som blev slagen av Nebukadressar, konungen i Babel, i Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fj„rde regerings†r.

046:003 Reden till sk”ld och sk„rm,
och rycken fram till strid.
046:004 Sp„nnen f”r h„starna och bestigen springarna, och st„llen upp eder,
med hj„lmarna p†.
G”ren spjuten blanka,
ikl„den eder pansaren.

046:005 Men varav kommer detta som jag nu ser? De „ro f”rf„rade.
De vika tillbaka;
deras hj„ltar bliva slagna.
De taga till flykten
utan att v„nda sig om.
Skr„ck fr†n alla sidor!
s„ger HERREN.
046:006 Ej ens den snabbaste kan fly undan, ej ens hj„lten kan r„dda sig.
Norrut, invid floden Frat,
d„r stappla de och falla.

046:007 Vem „r denne som stiger upp s†som Nilfloden, denne vilkens vatten svalla s†som str”mmar? 046:008 Det „r Egypten som stiger upp s†som Nilfloden, och s†som str”mmar svalla hans vatten. Han s„ger: ½Jag vill stiga upp och ”vert„cka landet; jag vill f”rd„rva st„derna och dem som bo d„rinne.½ 046:009 Ja, dragen ditupp, I h„star;
stormen fram, I vagnar.
M† hj„ltarna t†ga fram,
etiopier och put‚er,
rustade med sk”ldar,
och lud‚er, rustade med b†gar,
b†gar som de sp„nna.
046:010 Ty detta „r Herrens; HERREN Sebaots, dag, en h„mndedag, d† han skall h„mnas p† sina motst†ndare; nu skall sv„rdet frossa sig m„tt
och dricka sig rusigt av deras blod. Ty ett slaktoffer vill Herren, HERREN Sebaot, anst„lla i nordlandet vid floden Frat.
046:011 Drag upp till Gilead och h„mta balsam, du jungfru dotter Egypten.
Men f”rg„ves skaffar du dig l„kemedel i m„ngd; du kan icke bliva helad.
046:012 Folken f† h”ra om din skam, och av dina klagorop bliver jorden full; ty den ene hj„lten stapplar p† den andre, och de falla b†da tillsammans.

046:013 Detta „r det ord som HERREN talade till profeten Jeremia om att Nebukadressar, konungen i Babel, skulle komma och sl† Egyptens land:

046:014 F”rkunnen i Egypten
och kung”ren i Migdol,
ja, kung”ren i Nof,
s† ock i Tapanhes,
och s„gen: ½Tr„d fram och g”r dig redo, ty sv„rdet frossar runt omkring dig.½
046:015 Varf”r „ro dina v„ldige slagna till marken? De kunde ej h†lla st†nd, ty HERREN st”tte dem bort. 046:016 Han kom m†nga att stappla,
och s† f”llo de, den ene ”ver den andre; de ropade: ½Upp, l†t oss v„nda tillbaka till v†rt folk och till v†rt f„dernesland,
undan det h„rjande sv„rdet.½
046:017 Ja, man ropar d„r:
½Farao „r f”rlorad, Egyptens konung! Han har f”rfelat sin tid.½
046:018 S† sant jag lever, s„ger konungen, han vilkens namn „r HERREN Sebaot,
en skall komma, v„ldig s†som Tabor ibland bergen, s†som Karmel vid havet.
046:019 S† reden nu till †t eder, I dottern Egyptens inbyggare, vad man beh”ver, n„r man skall g† i landsflykt. Ty Nof skall bliva en ”demark
och varda uppbr„nt, s† att ingen kan bo d„r.

046:020 En sk”n kviga „r Egypten;
men en broms kommer farande norrifr†n. 046:021 Ocks† de legoknektar hon har i sitt land, lika g”dda kalvar,
ja, ocks† de v„nda d† om och fly allasammans, de kunna icke h†lla st†nd.
Ty deras of„rds dag har kommit ”ver dem, deras hems”kelses tid.
046:022 Tyst smyger hon undan s†som en kr„lande orm, ty med h„rsmakt draga de fram,
och med yxor komma de ”ver henne, s†som g„llde det att hugga ved.
046:023 De f„lla hennes skog, s„ger HERREN, ty ogenomtr„nglig „r den;
talrikare „ro de „n gr„shoppor,
ja, de kunna ej r„knas.
046:024 P† skam kommer dottern Egypten; hon bliver given i nordlandsfolkets hand.

046:025 S† s„ger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, jag skall hems”ka Amon fr†n No, s† ock Farao och Egypten med dess gudar och dess konungar, ja, b†de Farao och dem som f”rlita sig p† honom. 046:026 Och jag skall giva dem i de mans hand, som st† efter deras liv, i Nebukadressars, den babyloniske konungens, och i hans tj„nares hand. Men d„refter skall landet bliva bebott s†som i forna dagar, s„ger HERREN.

046:027 S† frukta d† icke, du min tj„nare Jakob, och var ej f”rf„rad, du Israel;
ty se, jag skall fr„lsa dig ur det avl„gsna landet, och dina barn ur deras f†ngenskaps land. Och Jakob skall f† komma tillbaka
och leva i ro och s„kerhet,
och ingen skall f”rskr„cka honom. 046:028 Ja, frukta icke, du min tj„nare Jakob, s„ger HERREN, ty jag „r med dig.
Och jag skall g”ra „nde p† alla de folk till vilka jag har drivit dig bort;
men p† dig vill jag ej alldeles g”ra „nde, jag vill blott tukta dig med m†tta;
ty alldeles ostraffad kan jag ju ej l†ta dig bliva. 047:001 Detta „r vad som kom till profeten Jeremia s†som HERRENS ord om filist‚erna, f”rr„n Farao hade intagit Gasa. 047:002 S† s„ger HERREN:
Se, vatten stiga upp norrifr†n
och v„xa till en ”versv„mmande str”m; de ”versv„mma landet och allt vad d„ri „r, st„derna med dem som bo d„rinne.
Och m„nniskorna ropa,
alla landets inbyggare j„mra sig 047:003 N„r bullret h”res av hans hingstars hovslag, n„r hans vagnar d†na,
n„r hans hjuldon rassla,
d† se ej f„derna sig om efter barnen, s† maktl”sa st† de
047:004 inf”r den dag som kommer
med f”rd„rv ”ver alla filist‚er, med underg†ng f”r alla dem som „ro kvar till att f”rsvara Tyrus och Sidon.
Ty HERREN skall f”rd„rva filist‚erna, kvarlevan fr†n Kaftors ”.
047:005 Skallighet stundar f”r Gasa, det „r f”rbi med Askelon,
med kvarlevan i deras dalbygd.
Huru l„nge skall du rista m„rken p† dig?

047:006 Ack ve! Du HERRENS sv„rd,
n„r skall du „ntligen f† ro,
Drag dig tillbaka i din skida,
vila dig och var stilla.
047:007 Dock, huru skulle det kunna f† ro, d† det „r HERRENS bud det utf”r?
Mot Askelon, mot Kustlandet vid havet, mot dem har han best„mt det.
048:001 Om Moab.

S† s„ger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ve ”ver Nebo, ty det „r f”rst”rt!
Kirjataim har kommit p† skam och „r intaget, f„stet har kommit p† skam och ligger krossat. 048:002 Moabs ber”mmelse „r icke mer.
I Hesbon f”rehar man onda anslag mot det: ½Upp, l†t oss utrota det, s† att det icke mer „r ett folk.½ Ocks† du, Madmen, skall f”rg”ras,
sv„rdet skall f”lja dig i sp†ren. 048:003 Klagorop h”ras fr†n Horonaim,
f”r”delse och stort brak.
048:004 Ja, Moab ligger f”rst”rt;
h”gljutt klaga dess barn.
048:005 Uppf”r Halluhots h”jd stiger man under gr†t, och p† v„gen ned till Horonaim
h”ras †ngestfulla klagorop ”ver f”rst”relsen. 048:006 Flyn, r„dden edra liv,
och bliven som torra buskar i ”knen. 048:007 Ty d„rf”r att du f”rlitar dig p† dina verk och dina skatter, skall ock du bliva intagen; och Kemos skall g† bort i f†ngenskap
och hans pr„ster och furstar med honom. 048:008 Och en f”rh„rjare skall komma ”ver var stad, s† att ingen stad skall kunna r„dda sig; dalen skall bliva f”rst”rd och sl„tten ”delagd, s†som HERREN har sagt.
048:009 Given vingar †t Moab,
ty flygande m†ste han fly bort.
Hans st„der skola bliva mark,
och ingen skall bo i dem.
048:010 F”rbannad vare den som f”rsumligt utf”r HERRENS verk,
f”rbannad vare den som dr”jer
att bloda sitt sv„rd.

048:011 I s„kerhet har Moab levat fr†n sin ungdom och har legat i ro p† sin dr„gg;
han har icke varit t”md ur ett k„rl i ett annat, icke vandrat bort i f†ngenskap;
d„rf”r har hans smak beh†llit sig, och hans lukt har ej f”rvandlats.
048:012 Se, d„rf”r skola dagar komma, s„ger HERREN, d† jag skall s„nda till honom vintappare, som skola tappa honom
och t”mma hans k„rl
och krossa hans krukor.
048:013 D† skall Moab komma p† skam med Kemos, likasom Israels hus kom p† skam med Betel, som det f”rlitade sig p†.
048:014 Huru kunnen I s„ga: ½Vi „ro hj„ltar och tappra m„n i striden½?
048:015 Moab skall „nd† bliva f”rst”rt, dess st„der skola g† upp i r”k,
och dess utvalda unga manskap
m†ste ned till att slaktas;
s† s„ger konungen,
han vilkens namn „r HERREN Sebaot. 048:016 Snart kommer Moabs of„rd,
och hans olycka hastar fram med fart. 048:017 ™mken honom, I alla som bon omkring honom, I alla som k„nnen hans namn.
S„gen: ½Huru s”nderbruten „r icke den starka spiran, den pr„ktiga staven!½

048:018 Stig ned fr†n din h„rlighet och s„tt dig p† torra marken, du dottern Dibons folk;
ty Moabs f”rh„rjare drager upp mot dig och f”rst”r dina f„sten.
048:019 St„ll dig vid v„gen och spela omkring dig, du Aroers folk;
fr†ga m„nnen som fly och kvinnorna som s”ka r„dda sig, s„g: ½Vad har h„nt?½
048:020 Moab har kommit p† skam, ja, det „r krossat; j„mren eder och ropen
F”rkunnen vid Arnon
att Moab „r f”rst”rt.

048:021 Domen har kommit ”ver sl„ttlandet, ”ver Holon, Jahas och Mofaat, 048:022 ”ver Dibon, Nebo och Bet-Diblataim, 048:023 ”ver Kirjataim, Bet-Gamul och Bet-Meon, 048:024 ”ver Keriot och Bosra och ”ver alla andra st„der i Moabs land, vare sig de ligga fj„rran eller n„ra.
048:025 Avhugget „r Moabs horn, och hans arm „r s”nderbruten, s„ger HERREN.

048:026 G”ren honom drucken, ty han har f”rh„vt sig mot HERREN; ja, m† Moab ragla omkull i sina egna spyor och bliva till †tl”je, ocks† han.
048:027 Eller var icke Israel till ett †tl”je f”r dig? Blev han d† ertappad bland tjuvar,
eftersom du skakar huvudet, s† ofta du talar om honom?

048:028 ™vergiven edra st„der
och byggen bo i klipporna,
I Moabs inbyggare,
och bliven lika duvor
som bygga sina n„sten
bortom klyftans gap.

048:029 Vi hava h”rt om Moabs h”gmod, det ”verm†ttan h”ga,
om hans stolthet, h”gmod och h”gf„rd och hans hj„rtas f”rh„velse.
048:030 Jag k„nner, s„ger HERREN, hans ”vermod och op†litlighet, hans l”sa tal och op†litliga handlingss„tt. 048:031 D„rf”r m†ste jag j„mra mig f”r Moabs skull; ”ver hela Moab m†ste jag klaga.
™ver Kir-Heres’ m„n m† man sucka. 048:032 Mer „n Jaeser gr†ter, m†ste jag gr†ta ”ver dig, du Sibmas vintr„d,
du vars rankor gingo ”ver havet
och n†dde till Jaesers hav;
mitt i din sommar och din vinb„rgning har ju en f”rh„rjare slagit ned.
048:033 Gl„dje och fr”jd „r nu avb„rgad fr†n de b”rdiga f„lten
och fr†n Moabs land.
P† vinet i pressarna har jag gjort slut; man trampar ej mer vin under sk”rdeskri, sk”rdeskriet „r intet sk”rdeskri mer. 048:034 Fr†n Hesbon, j„mmerstaden, „nda till Eleale, „nda till Jahas upph„ver man rop,
och fr†n Soar „nda till Horonaim, till Eglat-Selisia;
ty ocks† Nimrims vatten
bliva torr ”kenmark.
048:035 Och jag skall i Moab s† g”ra, s„ger HERREN, att ingen mer framb„r offer p† offerh”jden och ingen mer t„nder offereld †t sin gud.

048:036 D„rf”r klagar mitt hj„rta s†som en fl”jt ”ver Moab, ja, mitt hj„rta klagar s†som en fl”jt ”ver Kir-Heres’ m„n: vad de hava kvar av sitt f”rv„rv g†r ju f”rlorat.
048:037 Ty alla huvuden „ro skalliga och alla sk„gg avskurna; p† alla h„nder „ro s†rm„rken och omkring l„nderna s„cktyg.
048:038 P† alla Moabs tak och p† dess torg h”res allenast d”dsklagan, ty jag har krossat Moab s†som ett v„rdel”st k„rl, s„ger HERREN.

048:039 Huru f”rf„rad „r han icke! I m†n j„mra eder. Huru v„nder icke Moab ryggen till med blygd! Ja, Moab bliver ett †tl”je och en skr„ck f”r alla dem som bo d„romkring.

048:040 Ty s† s„ger HERREN: Se, en som liknar en ”rn sv„var fram och breder ut sina vingar ”ver Moab.
048:041 Keriot bliver intaget, bergf„stena bliva er”vrade. Och Moabs hj„ltars hj„rtan bliva p† den dagen s†som en kvinnas hj„rta, n„r hon „r barnsn”d.
048:042 Ja, Moab skall f”rg”ras s† att det icke mer „r ett folk, ty det har f”rh„vt sig mot HERREN.

048:043 Faror, fallgropar och f„llor v„nta eder, I Moabs inbyggare, s„ger HERREN.
048:044 Om n†gon flyr undan faran, s† st”rtar han i fallgropen, och om han kommer upp ur fallgropen, s† f†ngas han i f„llan. Ty jag skall l†ta ett hems”kelsens †r komma ”ver dem, ”ver Moab, s„ger HERREN.
048:045 I Hesbons skugga stanna de, det „r ute med flyktingarnas kraft.

Ty eld gick ut fr†n Hesbon,
en l†ga fr†n Sihons land;
och den f”rt„rde Moabs tinning,
hj„ssan p† stridslarmets s”ner.
048:046 Ve dig, Moab!
F”rlorat „r Kemos’ folk.
Ty dina s”ner „ro tagna till f†nga, och dina d”ttrar f”rda bort i f†ngenskap.

048:047 Men i kommande dagar skall jag †ter uppr„tta Moab, s„ger HERREN.

S† l†ngt om domen ”ver Moab.
049:001 Om Ammons barn.

S† s„ger HERREN:
Har Israel nu inga barn,
eller har han ingen arvinge mer?
Eller varf”r har Malkam tagit arv, efter Gad, och varf”r bor hans folk i dess st„der? 049:002 Se, d„rf”r skola dagar komma, s„ger HERREN d† jag skall l†ta h”ra ett h„rskri
mot Rabba i Ammons barns land;
och d† skall det bliva en ”de grush”g, och dess lydst„der skola br„nnas upp i eld; och Israel skall d† taga arv
efter dem som hava tagit hans arv, s„ger HERREN. 049:003 J„mra dig, du Hesbon, ty Ai „r f”rst”rt; ropen, I Rabbas d”ttrar.
H”ljen eder i sorgdr„kt, klagen,
och g†n omkring i g†rdarna;
ty Malkam m†ste vandra bort i f†ngenskap, och hans pr„ster och furstar med honom.

049:004 Varf”r ber”mmer du dig av dina dalar, av att din dal fl”dar ”ver, du avf„lliga dotter? Du som f”rlitar dig p† dina skatter och s„ger: ½Vem skall v„l komma †t mig?½, 049:005 se, jag skall l†ta f”rskr„ckelse komma ”ver dig fr†n alla dem som bo omkring dig, s„ger Herren, HERREN Sebaot. Och I skolen varda bortdrivna, var och en †t sitt h†ll och ingen skall f”rsamla de flyktande.
049:006 Men d„refter skall jag †ter uppr„tta Ammons barn, s„ger HERREN.

049:007 Om Edom.

S† s„ger HERREN Sebaot:
Finnes d† ingen vishet mer i Teman? Har all r†dighet f”rsvunnit ifr†n de f”rst†ndiga? Žr deras vishet utt”md?
049:008 Flyn, v„nden om, g”mmen eder djupt nere, I Dedans inbyggare.
Ty ”ver Esau skall jag l†ta of„rd komma p† hans hems”kelses tid.
049:009 N„r vinb„rgare komma ”ver dig, skola de icke l„mna kvar n†gon eftersk”rd. N„r tjuvar komma om natten,
skola de f”rd„rva s† mycket dem lyster. 049:010 Ty jag skall blotta Esau,
jag skall uppenbara hans g”mslen, och han skall icke lyckas h†lla sig dold; f”rd„rv skall drabba hans barn, hans br”der och grannar, och han skall icke mer vara till.
049:011 Bekymra dig ej om dina faderl”sa, jag vill beh†lla dem vid liv; och m† dina „nkor f”rtr”sta p† mig.

049:012 Ty s† s„ger HERREN: Se, de som icke hade f”rskyllt att dricka kalken, de n”dgas att dricka den; skulle d† du bliva ostraffad? Nej, du skall icke bliva ostraffad, utan skall n”dgas att dricka den.
049:013 Ty vid mig sj„lv har jag svurit, s„ger HERREN, att Bosra skall bliva ett f”rem†l f”r h„pnad och sm„lek; det skall f”r”das och bliva ett exempel som man n„mner, n„r man f”rbannar; och alla dess lydst„der skola bliva ”demarker f”r ev„rdlig tid.

049:014 Ett budskap har jag h”rt fr†n HERREN, och en budb„rare „r uts„nd bland folken: ½F”rsamlen eder och kommen emot det,
och st†n upp till strid.
049:015 Ty se, jag skall g”ra dig ringa bland folken, f”raktad bland m„nniskorna.
049:016 Den f”rf„ran du v„ckte har bedragit dig, ja, ditt hj„rtas ”vermod,
d„r du sitter ibland bergsklyftorna och h†ller dig fast h”gst uppe p† h”jden. Om du „n byggde ditt n„ste s† h”gt uppe som ”rnen, s† skulle jag dock st”rta dig ned d„rifr†n, s„ger HERREN.

049:017 Och Edom skall bliva ett f”rem†l f”r h„pnad; alla som g† d„r fram skola h„pna och vissla vid tanken p† alla dess pl†gor. 049:018 Likasom n„r Sodom och Gomorra med sina grannst„der omst”rtades, s„ger HERREN, s† skall ingen mer bo d„r och intet m„nniskobarn d„r vistas.

049:019 Se, lik ett lejon som drager upp fr†n Jordanbygdens sn†r och bryter in p† frodiga betesmarker skall jag i ett ”gonblick jaga dem bort d„rifr†n; och den som jag utv„ljer skall jag s„tta till herde ”ver dem. Ty vem „r min like, och vem kan st„lla mig till ansvar? Och vilken „r den herde som kan best† inf”r mig? 049:020 H”ren d„rf”r det r†d som HERREN har lagt mot Edom, och de tankar som han har mot Temans inbyggare: Ja, herdegossarna skola sannerligen sl„pas bort; sannerligen, deras betesmark skall h„pna ”ver dem.
049:021 Vid d†net av deras fall b„var jorden; man skriar s†, att ljudet h”res „nda borta vid R”da havet.
049:022 Se, en som liknar en ”rn lyfter sig och sv„var fram och breder ut sina vingar ”ver Bosra. Och Edoms hj„ltars hj„rtan bliva p† den dagen s†som en kvinnas hj„rta, n„r hon „r i barnsn”d.

049:023 Om Damaskus.

Hamat och Arpad komma p† skam;
ty ett ont budskap f† de h”ra,
och de betagas av †ngest.
I havet r†der oro;
det kan ej vara stilla.
049:024 Damaskus f”rlorar modet,
det v„nder sig om till flykt,
ty skr„ck har fattat det;
†ngest och v†nda har gripit det,
lik en barnaf”derskas.
049:025 Varf”r l„t man den icke vara, den ber”mda staden,
min gl„djes stad?
049:026 S† m†ste nu dess unga m„n
falla p† dess gator,
och alla dess stridsm„n
f”rg”ras p† den dagen,
s„ger HERREN Sebaot.
049:027 Och jag skall t„nda eld
p† Damaskus’ murar,
och elden skall f”rt„ra
Ben-Hadads palatser.

049:028 Om Kedar och Hasors riken, som blevo slagna av Nebukadressar, konungen i Babel.

S† s„ger HERREN:
Upp, ja, dragen †stad upp mot Kedar, och f”rd„rven ™sterlandets s”ner.
049:029 Deras hyddor och deras hjordar m† man taga, deras t„lt och allt deras bohag
och deras kameler m† f”ras bort ifr†n dem och man m† ropa ”ver dem; ½Skr„ck fr†n alla sidor!½ 049:030 Flyn, ja, flykten med hast,
g”mmen eder djupt nere, I Hasors inbyggare, s„ger HERREN, ty Nebukadressar, konungen i Babel,
har lagt r†d mot eder
och t„nkt ut mot eder ett anslag. 049:031 Upp, s„ger HERREN, ja, dragen ditupp mot ett fredligt folk, som bor d„r i trygghet, utan b†de portar och bommar,
i sin avskilda boning.
049:032 Deras kameler skola bliva edert byte, och deras myckna boskap skall bliva edert rov; och jag skall f”rstr” dem †t alla v„derstreck, m„nnen med det kantklippta h†ret
och fr†n alla sidor skall jag l†ta of„rd komma ”ver dem, s„ger HERREN.
049:033 Och Hasor skall bliva en boning f”r schakaler en ”demark till ev„rdlig tid;
ingen skall mer bo d„r
och intet m„nniskobarn d„r vistas.

049:034 Detta „r vad som kom till profeten Jeremia s†som HERRENS ord om Elam, i begynnelsen av Sidkias, Juda konungs, regering; han sade:
049:035 S† s„ger HERREN Sebaot: Se, jag skall bryta s”nder Elams b†ge, deras yppersta makt.
049:036 Och fr†n himmelens fyra „ndar skall jag l†ta fyra vindar komma mot Elam, och skall f”rstr” dess folk †t alla dessa v„derstreck; och intet folk skall finnas, dit icke de f”rdrivna ifr†n Elam skola komma.
049:037 Och jag skall g”ra elamiterna f”rf„rade f”r sina fiender och f”r dem som st† efter deras liv, och jag skall l†ta olycka komma ”ver dem, min vredes gl”d, s„ger HERREN. Jag skall s„nda sv„rdet efter dem, till dess att jag har gjort „nde p† dem. 049:038 Och jag skall s„tta upp min tron i Elam och f”rg”ra d„r b†de konung och furstar, s„ger HERREN.
049:039 Men i kommande dagar skall jag †ter uppr„tta Elam, s„ger HERREN. 050:001 Detta „r det ord som HERREN talade om Babel, om kald‚ernas land, genom profeten Jeremia.

050:002 F”rkunnen detta bland folken och kung”ren det, och resen upp ett baner; kung”ren det, d”ljen det icke. S„gen: Babel „r intaget, Bel har kommit p† skam, Merodak „r krossad, ja, dess avgudar hava kommit p† skam, dess el„ndiga avgudar „ro krossade. 050:003 Ty ett folk drager upp mot det norrifr†n, som skall g”ra dess land till en ”demark, s† att ingen kan bo d„ri; b†de m„nniskor och djur skola fly bort.

050:004 I de dagarna och p† den tiden, s„ger HERREN, skola Israels barn komma vandrande tillsammans med Juda barn; under gr†t skola de g† †stad och s”ka HERREN, sin Gud.
050:005 De skola fr†ga efter Sion; hit†t skola deras ansikten vara v„nda: ½Kommen! M† man nu h†lla fast vid HERREN i ett evigt f”rbund, som aldrig varder f”rg„tet.½

050:006 En vilsekommen hjord var mitt folk. Deras herdar hade f”rt dem vilse och l„to dem irra omkring p† bergen. S† str”vade de fr†n berg till h”jd och gl”mde sin r„tta l„gerplats. 050:007 Alla som tr„ffade p† dem †to upp dem, och deras ov„nner sade: ½Vi †draga oss ingen skuld d„rmed.½ S† skedde, d„rf”r att de hade syndat mot HERREN, r„ttf„rdighetens boning, mot HERREN, deras f„ders hopp.

050:008 Flyn ut ur Babel, dragen bort ifr†n kald‚ernas land, och bliven lika bockar som hasta framf”r hjorden.
050:009 Ty se, jag skall uppv„cka fr†n nordlandet en hop av stora folk och f”ra dem upp mot Babel, och de skola rusta sig till strid mot det; fr†n det h†llet skall det bliva intaget. Deras pilar skola vara s†som en lyckosam hj„ltes, som icke v„nder tillbaka utan seger.
050:010 Och Kaldeen skall l„mnas till plundring; dess plundrare skola alla f† nog, s„ger HERREN.
050:011 Ja, om I „n gl„djens och fr”jden eder, I som sk”vlen min arvedel, om I „n hoppen s†som kvigor p† tr”skplatsen och frusten s†som hingstar,
050:012 eder moder skall dock komma storligen p† skam; hon som har f”tt eder skall f† blygas. Se, bland folken skall hon bliva den yttersta — en ”ken, ett torrt land och en hedmark! 050:013 F”r HERRENS f”rt”rnelses skull m†ste det ligga obebott och alltigenom vara en ”demark. Alla som g† fram vid Babel skola h„pna och vissla vid tanken p† alla dess pl†gor.

050:014 Rusten eder till strid mot Babel fr†n alla sidor, I som sp„nnen b†ge; skjuten p† henne, sparen icke p† pilarna; ty mot HERREN har hon syndat.
050:015 H”jen segerrop ”ver henne p† alla sidor: ½Hon har m†st giva sig; fallna „ro hennes st”djepelare, nedrivna hennes murar!½ Detta „r ju HERRENS h„mnd, s† h„mnens d† p† henne. S†som hon har gjort, s† m†n I g”ra mot henne.
050:016 Utroten ur Babel b†de dem som s† och dem som i sk”rdens tid f”ra lien. Undan det h„rjande sv„rdet m† envar nu v„nda om till sitt folk och envar fly hem till sitt land.

050:017 Israel var ett vilsekommet f†r som jagades av lejon. F”rst †ts det upp av konungen i Assyrien, och sist har Nebukadressar, konungen i Babel, gnagt dess ben.
050:018 D„rf”r s„ger HERREN Sebaot, Israels Gud, s†: Se, jag skall hems”ka konungen i Babel och hans land, likasom jag har hems”kt konungen i Assyrien.
050:019 Och jag skall f”ra Israel tillbaka till hans betesmarker, och han skall f† g† bet p† Karmel och i Basan; och p† Efraims berg och i Gilead skall han f† „ta sig m„tt. 050:020 I de dagarna och p† den tider s„ger HERREN, skall man s”ka efter Israels missg„rning, och den skall icke mer vara till, och efter Juda synder, och de skola icke mer bliva funna; ty jag skall f”rl†ta dem som jag l†ter leva kvar.

050:021 Drag ut mot Merataims land och mot inbyggarna i Pekod. F”rf”lj dem och d”da dem och giv dem till spillo, s„ger HERREN, och g”r i alla stycken s†som jag har befallt dig. 050:022 Krigsrop h”ras i landet, och stort brak. 050:023 Huru s”nderbruten och krossad „r den icke, den hammare som slog hela jorden! Huru har icke Babel blivit till h„pnad bland folken!
050:024 Jag lade ut en snara f”r dig, och s† blev du f†ngad, Babel, f”rr„n du visste d„rav; du blev ertappad och gripen, ty det var med HERREN som du hade givit dig i strid. 050:025 HERREN ”ppnade sin rustkammare och tog fram sin vredes vapen. Ty ett verk hade Herren, HERREN Sebaot, att utf”ra i kald‚ernas land.
050:026 Ja, kommen ”ver det fr†n alla sidor, ”ppnen dess f”rr†dskammare, kasten i en h”g vad d„r finnes, s†som man g”r med s„d, och given det till spillo; l†ten intet d„rav bliva kvar. 050:027 Nedg”ren alla dess tjurar, f”ren dem ned till att slaktas. Ve dem, ty deras dag har kommit, deras hems”kelses tid! 050:028 H”r huru de fly och s”ka r„dda sig ur Babels land, f”r att i Sion f”rkunna HERRENS, v†r Guds, h„mnd, h„mnden f”r hans tempel.

050:029 B†den upp mot Babel folk i m„ngd, allt vad b†gskyttar heter; l„gren eder runt omkring det, l†ten ingen undkomma. Vederg„llen det efter dess g„rningar; g”ren mot det alldeles s†som det sj„lvt har gjort. Ty mot HERREN har det handlat ”vermodigt, mot Israels Helige.
050:030 D„rf”r skola dess unga man falla p† dess gator, och alla dess stridsm„n skola f”rg”ras p† den dagen, s„ger HERREN.

050:031 Se, jag skall v„nda mig mot dig, du ”vermodige, s„ger Herren, HERREN Sebaot, ty din dag har kommit, den tid d† jag vill hems”ka dig.
050:032 D† skall den ”vermodige stappla och falla, och ingen skall kunna uppr„tta honom. Och jag skall t„nda eld p† hans st„der, och elden skall f”rt„ra allt omkring honom.

050:033 S† s„ger HERREN Sebaot: F”rtryckta „ro Israels barn, och Juda barn j„mte dem. Alla de som hava fart dem i f†ngenskap h†lla dem fast och vilja icke sl„ppa dem.
050:034 Men deras f”rlossare „r stark; HERREN Sebaot „r hans namn. Han skall f”rvisso utf”ras deras sak, s† att han skaffar ro †t jorden — men oro †t Babels inv†nare.

050:035 Sv„rd komme ”ver kald‚erna, s„ger HERREN, ”ver Babels inv†nare, ”ver dess furstar och dess visa m„n!
050:036 Sv„rd komme ”ver l”gnprofeterna, s† att de st† d„r s†som d†rar! Sv„rd komme ”ver dess hj„ltar, s† att de bliva f”rf„rade! 050:037 Sv„rd komme ”ver dess h„star och vagnar och ”ver allt fr„mmande folk d„rinne, s† att de bliva s†som kvinnor! Sv„rd komme ”ver dess skatter, s† att de bliva tagna s†som byte! 050:038 Torka komme ”ver dess vatten, s† att de bliva uttorkade! Ty det „r ett bel„tenas land, och skr„ckgudar dyrka de s†som vanvettiga m„nniskor.
050:039 D„rf”r skola nu schakaler bo d„r tillsammans med andra ”kendjur, och strutsar skola d„r f† sin boning. Aldrig mer skall det bliva bebyggt, fr†n sl„kte till sl„kte skall det vara obebott.
050:040 Likasom n„r Sodom och Gomorra med sina grannst„der omst”rtades av Gud, s„ger HERREN, s† skall ingen mer bo d„r och intet m„nniskobarn d„r vistas.

050:041 Se, ett folk kommer norrifr†n; ett stort folk och m†nga konungar resa sig och komma fr†n jordens yttersta „nda. 050:042 De f”ra b†ge och lans, de „ro grymma och utan f”rbarmande. D†net av dem „r s†som havets brus, och p† sina h„star rida de fram, rustade s†som k„mpar till strid, mot dig, du dotter Babel. 050:043 N„r konungen i Babel h”r ryktet om dem, sjunka hans h„nder ned; „ngslan griper honom, †ngest lik en barnaf”derskas.

050:044 Se, lik ett lejon som drager upp fr†n Jordanbygdens sn†r och bryter in p† frodiga betesmarker skall jag i ett ”gonblick jaga dem bort d„rifr†n; och den som jag utv„ljer skall jag s„tta till herde ”ver dem. Ty vem „r min like, och vem kan st„lla mig till ansvar? Och vilken „r den herde som kan best† inf”r mig? 050:045 H”ren d„rf”r det r†d som HERREN har lagt mot Babel, och de tankar som han har mot kald‚ernas land: Ja, herdegossarna skola sannerligen sl„pas bort; sannerligen, deras betesmark skall h„pna ”ver dem.
050:046 N„r man ropar: ½Babel „r intaget½, d† b„var jorden, och ett skriande h”res bland folken.

051:001 S† s„ger HERREN: Se, jag skall uppv„cka mot Babel och mot Leb-Kamais inbyggare en f”rd„rvares ande. 051:002 Och jag skall s„nda fr„mlingar mot Babel, och de skola kasta det med kastskovlar och ”del„gga dess land. Ja, fr†n alla sidor skola de komma emot det p† olyckans dag. 051:003 Skyttar skola sp„nna sina b†gar mot dem som d„r sp„nna b†ge, och mot dem som d„r yvas i pansar. Skonen icke dess unga m„n, given hela dess h„r till spillo.
051:004 D”dsslagna m„n skola d† falla i kald‚ernas land och genomborrade man p† dess gator.
051:005 Ty Israel och Juda „ro icke „nkor som hava blivit ”vergivna av sin Gud, av HERREN Sebaot, d„rf”r att deras land var fullt av skuld mot Israels Helige.
051:006 Flyn ut ur Babel; m† var och en s”ka r„dda sitt liv, s† att I icke f”rg†s genom dess missg„rning. Ty detta „r f”r HERREN en h„mndens tid, d† han vill vederg„lla det vad det har gjort.

051:007 Babel var i HERRENS hand en gyllene kalk som gjorde hela jorden drucken. Av dess vin drucko folken, och s† blevo folken s†som vanvettiga.
051:008 Men pl”tsligt „r nu Babel fallet och krossat. J„mren eder ”ver henne, h„mten balsam f”r hennes pl†ga, om hon till „ventyrs kan helas.
051:009 ½Ja, vi hava s”kt hela Babel, men hon har icke kunnat helas; l†t oss l„mna henne och g† var och en till sitt land. Ty hennes straffdom r„cker upp till himmelen och n†r allt upp till skyarna.
051:010 HERREN har l†tit v†r r„tt g† fram; kom, l†t oss f”rt„lja i Sion HERRENS, v†r Guds, verk.½

051:011 V„ssen pilarna, fatten sk”ldarna. HERREN har uppv„ckt de mediska konungarnas ande; ty hans tankar „ro v„nda mot Babel till att f”rd„rva det. Ja, HERRENS h„mnd „r h„r, h„mnden f”r hans tempel.
051:012 Resen upp ett baner mot Babels murar, h†llen str„ng vakt, st„llen ut v„ktare, l„ggen bakh†ll; ty HERREN har fattat sitt beslut, och han g”r vad han har talat mot Babels inv†nare. 051:013 Du som bor vid stora vatten och „r s† rik p† skatter, din „nde har nu kommit, din vinningslystnads m†tt „r fyllt. 051:014 HERREN Sebaot har svurit vid sig sj„lv: sannerligen, om jag „n har uppfyllt dig med m„nniskor s† talrika som gr„shoppor, s† skall man dock f† upph„va sk”rdeskri ”ver dig.

051:015 Han har gjort jorden genom sin kraft, han har berett jordens krets genom sin vishet, och genom sitt f”rst†nd har han utsp„nt himmelen. 051:016 N„r han vill l†ta h”ra sin r”st, d† brusa himmelens vatten,
d† l†ter han regnskyar stiga upp fr†n jordens „nda; han l†ter ljungeldar komma med regn
och f”r vinden ut ur dess f”rvaringsrum. 051:017 S†som d†rar st† d† alla m„nniskor d„r och begripa intet; guldsmederna komma d† alla p† skam med sina bel„ten, ty deras gjutna bel„ten „ro l”gn,
och ingen ande „r i dem.
051:018 De „ro f†f„nglighet, en tillverkning att le †t; n„r hems”kelsen kommer ”ver dem, m†ste de f”rg†s. 051:019 Men s†dan „r icke han som „r Jakobs del; nej, det „r han som har skapat allt,
och s„rskilt sin arvedels stam.
HERREN Sebaot „r hans namn.

051:020 Du var min hammare, mitt stridsvapen; med dig krossade jag folk, med dig f”rd„rvade jag riken. 051:021 Med dig krossade jag h„st och ryttare; med dig krossade jag vagn och k”rsven. 051:022 Med dig krossade jag man och kvinna; med dig krossade jag gammal och ung;
med dig krossade jag yngling och jungfru. 051:023 Med dig krossade jag herden och hans hjord; med dig krossade jag †kermannen och hans oxpar; med dig krossade jag st†th†llare och landsh”vding.

051:024 Men nu skall jag vederg„lla Babel och alla Kaldeens inbyggare allt det onda som de hava f”r”vat mot Sion, inf”r edra ”gon, s„ger HERREN.
051:025 Se, jag skall v„nda mig mot dig, du f”rd„rvets berg, s„ger HERREN, du som f”rd„rvade hela jorden; och jag skall utr„cka min hand mot dig och v„ltra dig ned fr†n klipporna och g”ra dig till ett f”rbr„nt berg,
051:026 s† att man icke av dig skall kunna taga vare sig h”rnsten eller grundsten, utan du skall bliva en ”demark f”r ev„rdlig tid, s„ger HERREN.

051:027 Resen upp ett baner p† jorden, st”ten i basun ibland folken, invigen folk till strid mot det, b†den upp mot det riken, b†de Ararats, Minnis och Askenas’, tills„tten h”vdingar mot det, dragen ditupp med h„star som likna borstiga gr„shoppor. 051:028 Invigen folk till strid mot det: Mediens konungar, dess st†th†llare och alla dess landsh”vdingar, och hela det land som lyder under deras v„lde.
051:029 D† darrar jorden och b„var, ty nu fullbordas vad HERREN t„nkte mot Babel: att han ville g”ra Babels land till en ”demark, d„r ingen skulle bo.
051:030 Babels hj„ltar upph”ra att strida, de sitta stilla i sina f„sten; deras styrka har f”rsvunnit, de hava blivit s†som kvinnor. Man har t„nt eld p† dess boningar; dess bommar „ro s”nderbrutna.
051:031 L”parna l”pa mot varandra, den ene budb„raren korsar den andres v„g, med bud till konungen i Babel om att hela hans stad †r intagen,
051:032 att vadst„llena „ro besatta och dammarna f”rbr„nda i eld och krigsm„nnen gripna av skr„ck.

051:033 Ty s† s„ger HERREN Sebaot, Israels Gud: Dottern Babel „r s†som en tr”skplats, n„r man just har trampat till den; „nnu en liten tid, och sk”rdetiden kommer f”r henne.

051:034 Upp„tit mig och f”rgjort mig har han, Nebukadressar, konungen i Babel. Han har gjort mig till ett tomt k„rl; lik en drake har han uppslukat mig, han har fyllt sin buk med mina l„ckerheter och drivit mig bort.
051:035 ½Den or„tt mig har skett och det som har vederfarits mitt k”tt, det komme ”ver Babel½, s† m† Sions inv†nare s„ga; och ½Mitt blod komme ”ver Kaldeens inbyggare½, s† m† Jerusalem s„ga.

051:036 D„rf”r s„ger HERREN s†:
Se, jag skall utf”ra din sak
och utkr„va din h„mnd.
Jag skall l†ta dess hav sina bort och dess brunn uttorka,
051:037 och Babel skall bliva en stenhop, en boning f”r schakaler,
ett f”rem†l f”r h„pnad och begabberi, s† att ingen kan bo d„r.
051:038 Alla ryta de nu s†som lejon; de skria s†som lejonungar.
051:039 Men n„r de „ro som mest uppt„nda, skall jag tillreda †t dem ett g„stabud; jag skall g”ra dem druckna,
s† att de jubla.
S† skola de somna in i en evig s”mn, ur vilken de aldrig skola uppvakna,
s„ger HERREN.
051:040 Jag skall f”ra dem ned till att slaktas s†som lamm, likasom v„durar och bockar.

051:041 Huru har icke Sesak blivit intaget och hon som var hela jordens ber”mmelse er”vrad! Huru har icke Babel blivit ett f”rem†l f”r h„pnad bland folken!
051:042 Havet steg upp ”ver Babel; av dess brusande b”ljor blev det ”vert„ckt. 051:043 S† blev av dess st„der en ”demark, ett torrt land och en hedmark,
ett land d„r ingen bor,
och d„r intet m„nniskobarn g†r fram. 051:044 Ja, jag skall hems”ka Bel i Babel och taga ut ur hans gap vad han har slukat; och folken skola icke mer str”mma till honom. Babels murar skola ock falla.

051:045 Dragen ut d„rifr†n, mitt folk; m† var och en s”ka r„dda sitt liv undan HERRENS vredes gl”d.
051:046 Varen icke f”rsagda i edra hj„rtan, och frukten icke f”r de olycksbud som h”ras i landet, om „n ett olycksbud kommer det ena †ret och sedan n„sta †r ett nytt olycksbud, och om „n v†ld r†der p† jorden och h„rskare st†r mot h„rskare.

051:047 Se, d„rf”r skola dagar komma, d† jag skall hems”ka Babels bel„ten, och d† hela dess land skall st† med skam och alla skola falla slagna d„rinne.
051:048 D† skola himmel och jord jubla ”ver Babel, de och allt vad i dem „r, d† nu f”rh„rjarna komma ”ver det norrifr†n, s„ger HERREN. 051:049 Ja, I slagna av Israel, ocks† Babel m†ste falla, likasom f”r Babel m„nniskor f”llo slagna ”ver hela jorden.

051:050 I som haven lyckats r„dda eder undan sv„rdet, g†n †stad, stannen icke. Kommen ih†g HERREN, i fj„rran land, och t„nken p† Jerusalem.
051:051 Vi st† h„r med skam, ja vi m†ste h”ra sm„delse; blygsel h”ljer v†rt ansikte, ty fr„mlingar hava kastat sig ”ver vad heligt som fanns i HERRENS hus.
051:052 Se, d„rf”r skola dagar komma, s„ger HERREN, d† jag skall hems”ka dess bel„ten, och d† slagna m„n skola j„mra sig i hela dess land.
051:053 Om Babel „n stege upp till himmelen, och om det gjorde sin bef„stning „n s† h”g och stark s† skulle dock f”rh„rjare ifr†n mig komma ”ver det, s„ger HERREN.

051:054 Klagorop h”ras fr†n Babel, och stort brak fr†n kald‚ernas land. 051:055 Ty HERREN f”rh„rjar Babel och g”r slut p† det stora larmet d„rinne. Och deras b”ljor brusa s†som stora vatten; d†net av dem ljuder h”gt.
051:056 Ty ”ver det, ”ver Babel, kommer en f”rh„rjare, och dess hj„ltar tagas till f†nga, deras b†gar brytas s”nder. Se, HERREN „r en vederg„llningens Gud; han l”nar till fullo. 051:057 Ja, jag skall g”ra dess furstar druckna, s† ock dess visa m„n, dess st†th†llare, dess landsh”vdingar och dess hj„ltar, och de skola somna in i en evig s”mn, ur vilken de aldrig skola uppvakna, s„ger konungen, han vilkens namn „r HERREN Sebaot.

051:058 S† s„ger HERREN Sebaot:
Det vida Babels murar
skola i grund omst”rtas,
och dess h”ga portar
skola br„nnas upp i eld.
S† m”da sig folken
f”r det som skall bliva till intet, och folkslagen arbeta sig tr”tta
f”r det som skall f”rbr„nnas av elden.

051:059 Detta „r vad profeten Jeremia bj”d Seraja, son till Neria, son till Mahaseja, n„r denne begav sig till Babel med Sidkia, Juda konung, i hans fj„rde regerings†r. Seraja var n„mligen den som hade bestyret med l„gerplatserna.
051:060 Och Jeremia tecknade i en och samma bok upp alla de olyckor som skulle komma ”ver Babel, allt detta som nu „r skrivet om Babel. 051:061 Jeremia sade till Seraja: ½N„r du kommer till Babel, s† se till, att du l„ser upp allt detta.
051:062 Och du skall s„ga: ‘HERRE, du har sj„lv talat om denna ort att du vill f”rd„rva den, s† att ingen mer skall bo d„r, varken n†gon m„nniska eller n†got djur; ty den skall vara en ”demark f”r ev„rdlig tid.’
051:063 Och n„r du har l„st upp boken till slut, s† bind en sten vid den och kasta den ut i Frat,
051:064 och s„g: ‘P† detta s„tt skall Babel sjunka ned och icke mer komma upp, f”r den olyckas skull som jag skall l†ta komma ”ver det, mitt under deras „vlan.’½

S† l†ngt Jeremias ord.

052:001 Sidkia var tjuguett †r gammal, n„r han blev konung, och han regerade elva †r i Jerusalem. Hans moder hette Hamital, Jeremias dotter, fr†n Libna.
052:002 Han gjorde vad ont var i HERRENS ”gon, alldeles s†som Jojakim hade gjort.
052:003 Ty p† grund av HERRENS vrede skedde vad som skedde med Jerusalem och Juda, till dess att han kastade dem bort ifr†n sitt ansikte.

Och Sidkia avf”ll fr†n konungen i Babel. 052:004 D†, i hans nionde regerings†r, i tionde m†naden, p† tionde dagen i m†naden, kom Nebukadressar, konungen i Babel, med hela sin h„r till Jerusalem, och de bel„grade det; och de byggde en bel„gringsmur runt omkring det.
052:005 S† blev staden bel„grad och f”rblev s† „nda till konung Sidkias elfte regerings†r.
052:006 Men i fj„rde m†naden, p† nionde dagen i m†naden, var hungersn”den s† stor i staden, att m„ngden av folket icke hade n†got att „ta.
052:007 Och staden stormades, och allt krigsfolket flydde och drog ut ur staden om natten genom porten mellan de b†da murarna (den port som ledde till den kungliga tr„dg†rden), medan kald‚erna l†go runt omkring staden; och de togo v„gen †t Hedmarken till. 052:008 Men kald‚ernas h„r f”rf”ljde konungen, och de hunno upp Sidkia p† Jerikos hedmarker, sedan hela hans h„r hade ”vergivit honom och skingrat sig.
052:009 Och de grepo konungen och f”rde honom till den babyloniske konungen i Ribla i Hamats land; d„r h”ll denne rannsakning och dom med honom.
052:010 Och konungen i Babel l„t slakta Sidkias barn inf”r hans ”gon; d„rj„mte l„t han ock slakta alla Juda furstar i Ribla. 052:011 Och p† Sidkia sj„lv l„t han sticka ut ”gonen och l„t f„ngsla honom med kopparfj„ttrar. Och konungen i Babel f”rde honom d„refter till Babel och l„t honom sitta i f„ngelsehuset „nda till hans d”dsdag.

052:012 I femte m†naden, p† tionde dagen i m†naden, detta i den babyloniske konungen Nebukadressars nittonde regerings†r, kom Nebusaradan, ”versten f”r drabanterna; denne var den babyloniske konungens f”rtroendeman vid Jerusalem.
052:013 Han br„nde upp HERRENS hus och konungshuset; ja, alla hus i Jerusalem, i synnerhet alla de f”rn„mas hus, br„nde han upp i eld.
052:014 Och alla murar runt omkring Jerusalem br”tos ned av hela den h„r av kald‚er, som ”versten f”r drabanterna hade med sig. 052:015 Och en del av de ringaste bland folket och den ”vriga †terstoden av folket, dem som voro kvar i staden, och de ”verl”pare som hade g†tt ”ver till konungen i Babel, s† ock det hantverksfolk som fanns kvar, dem f”rde Nebusaradan, ”versten f”r drabanterna, bort i f†ngenskap.
052:016 Men av de ringaste i landet l„mnade Nebusaradan, ”versten f”r drabanterna, n†gra kvar till ving†rdsm„n och †kerm„n.

052:017 Kopparpelarna i HERRENS hus, b„ckenst„llen och kopparhavet i HERRENS hus slogo kald‚erna s”nder och f”rde all kopparen till Babel.
052:018 Och askk„rlen, skovlarna, knivarna, de b†da slagen av sk†lar och alla koppark„rl som hade begagnats vid gudstj„nsten togo de bort.
052:019 Likaledes tog ”versten f”r drabanterna bort faten, fyrfaten, offersk†larna, askk„rlen, ljusstakarna, de andra sk†larna och b„garna, allt vad som var av rent guld eller av rent silver. 052:020 Vad ang†r de tv† pelarna, havet som var allenast ett, och de tolv kopparoxarna under b„ckenst„llen, som konung Salomo hade l†tit g”ra till HERRENS hus, s† kunde kopparen i alla dessa f”rem†l icke v„gas.
052:021 Och vad pelarna ang†r, s† var den ena pelaren aderton alnar h”g, och en tolv alnar l†ng tr†d m„tte dess omf†ng, och den var fyra finger tjock och ih†lig.
052:022 Och ovanp† den var ett pelarhuvud av koppar; och detta ena pelarhuvud var fem alnar h”gt, och ett n„tverk och granat„pplen funnos p† pelarhuvudet runt omkring, alltsammans av koppar. Och likadant var det p† den andra pelaren med fina granat„pplen. 052:023 Och granat„pplena voro nittiosex ut†t; men tillsammans voro granat„pplena p† n„tverket runt omkring ett hundra.

052:024 Och ”versten f”r drabanterna tog ”verstepr„sten Seraja j„mte Sefanja pr„sten n„st under honom, s† ock de tre som h”llo vakt vid tr”skeln,
052:025 och fr†n staden tog han en hovman, den som var anf”rare f”r krigsfolket, och sju av konungens n„rmaste m„n, som p†tr„ffades i staden, s† ock h„rh”vitsmannens sekreterare, som pl„gade utskriva folket i landet till krigstj„nst, och sextio andra m„n av landets folk, som p†tr„ffades i staden — 052:026 dessa tog Nebusaradan, ”versten f”r drabanterna, och f”rde dem till den babyloniske konungen i Ribla.
052:027 Och konungen i Babel l„t avliva dem d„r, i Ribla i Hamats land. S† blev Juda bortf”rt fr†n sitt land.

052:028 Detta „r antalet av dem som Nebukadressar f”rde bort: i det sjunde †ret tre tusen tjugutre judar,
052:029 och i Nebukadressars adertonde: regerings†r †tta hundra trettiotv† personer fr†n Jerusalem.
052:030 Men i Nebukadressars tjugutredje regerings†r bortf”rde Nebusaradan, ”versten f”r drabanterna, av judarna sju hundra fyrtiofem personer. Hela antalet utgjorde fyra tusen sex hundra personer.

052:031 Men i det trettiosjunde †ret sedan Jojakin, Juda konung, hade blivit bortf”rd i f†ngenskap, i tolfte m†naden, p† tjugufemte dagen i m†naden, tog Evil-Merodak, konungen i Babel — samma †r han blev konung — Jojakin, Juda konung, till n†der och f”rde honom ut ur f„ngelset.
052:032 Och han talade v„nligt med honom och gav honom ”versta platsen bland de konungar som voro hos honom i Babel. 052:033 Han fick l„gga av sin f†ngdr„kt och best„ndigt „ta vid hans bord, s† l„nge han levde.
052:034 Och ett st„ndigt underh†ll gavs honom fr†n konungen i Babel, visst f”r var dag, „nda till hans d”dsdag, s† l„nge han levde.

Book 25 Klagovisorna

001:001 Huru ”vergiven sitter hon icke, den folkrika staden!
Hon har blivit lik en „nka.
Hon som var s† m„ktig bland folken, en furstinna bland l„nderna,
hon m†ste nu g”ra tr„ltj„nst.
001:002 Bittert gr†ter hon i natten, och t†rar rinna utf”r hennes kind.
Ingen finnes, som tr”star henne,
bland alla hennes v„nner.
Alla hennes n„rmaste hava varit trol”sa mot henne; de hava blivit hennes fiender.
001:003 Juda har m†st g† i landsflykt efter att hava utst†tt el„nde och sv†ra vederm”dor;
hon bor nu bland hedningarna
och finner ingen ro.
Alla hennes f”rf”ljare hava fallit ”ver henne, mitt i hennes tr†ngm†l.
001:004 V„garna till Sion ligga s”rjande, d† nu ingen kommer till h”gtiderna.
Alla hennes portar „ro ”de,
hennes pr„ster sucka.
Hennes jungfrur „ro bedr”vade,
och sj„lv s”rjer hon bittert.
001:005 Hennes ov„nner hava f†tt ”vermakten, f”r hennes fiender g†r allt v„l.
Ty HERREN har s„nt henne bedr”velser f”r hennes m†nga ”vertr„delsers skull. Hennes barn hava m†st g† i f†ngenskap, bortdrivna av ov„nnen.
001:006 S† har all dottern Sions h„rlighet f”rsvunnit ifr†n henne.
Hennes furstar likna hjortar
som icke finna n†got bete;
vanm„ktiga s”ka de fly bort,
undan sina f”rf”ljare.
001:007 I denna sitt el„ndes och sin husvillhets tid kommer Jerusalem ih†g
allt vad dyrbart hon „gde
i forna dagar.
Nu d† hennes folk har fallit f”r ov„nnens hand och hon icke har n†gon hj„lpare
nu se hennes ov„nner
med h†n p† hennes underg†ng.
001:008 Sv†rt hade Jerusalem f”rsynda sig; d„rf”r har hon blivit en styggelse.
Alla som „rade henne f”rakta henne nu, d† de se hennes blygd.
D„rf”r suckar hon ock sj„lv
och drager sig undan.
001:009 Orenhet fl„ckar hennes kl„desf†llar; hon t„nkte icke p† anden.
D„rf”r vart hennes fall s† gruvligt; ingen finnes, som tr”star henne.
Se, HERRE, till mitt el„nde,
ty fienden f”rh„ver sig.
001:010 Ov„nnen r„ckte ut sin hand efter allt vad dyrbart hon „gde;
ja, hon fick se huru hedningar
kommo in i hennes helgedom,
just s†dana som du hade f”rbjudit att komma in i din f”rsamling.
001:011 Allt hennes folk m†ste med suckan tigga sitt br”d;
f”r vad dyrbart de „gde m†ste de k”pa sig mat till att stilla sin hunger.
Se, HERRE, och akta p†
huru f”raktad jag har blivit.
001:012 G†r detta eder ej till sinnes, I alla som dragen v„gen fram? Akten h„rp† och sen till:
kan n†gon pl†ga vara lik den
varmed jag har blivit hems”kt,
den varmed HERREN har bedr”vat mig p† sin gl”dande vredes dag?
001:013 Fr†n h”jden s„nde han en eld i mina ben och f”rd„rvade dem.
Han bredde ut ett n„t f”r mina f”tter, han st”tte mig tillbaka.
F”r”delse l„t han g† ”ver mig,
han gjorde mig maktl”s f”r alltid. 001:014 Mina ”vertr„delser kn”tos samman av hans hand till ett ok,
hopbundna lades de p† min hals;
s† br”t han ned min kraft.
Herren gav mig i h„nderna p† m„nniskor som jag ej kan st† emot.
001:015 Alla de tappra k„mpar jag hyste aktade Herren f”r intet.
Han lyste ut h”gtid, mig till f”rd„rv, f”r att krossa mina unga m„n.
Ja, vinpressen trampade Herren
till of„rd f”r jungfrun dottern Juda. 001:016 F”rdenskull gr†ter jag;
mitt ”ga, det flyter i t†rar;
ty fj„rran ifr†n mig „ro de som skulle tr”sta mig och vederkvicka min sj„l.
F”r”delse har g†tt ”ver mina barn, ty fienden har blivit mig ”verm„ktig. 001:017 Sion r„cker ut sina h„nder,
men ingen finnes, som tr”star henne; mot Jakob b†dade HERREN upp
ov„nner fr†n alla sidor;
Jerusalem har blivit
en styggelse ibland dem.
001:018 Ja, HERREN „r r„ttf„rdig,
ty jag var genstr„vig mot hans bud. H”ren d†, alla I folk,
och sen min pl†ga:
mina jungfrur och mina unga m„n
fingo g† i f†ngenskap.
001:019 Jag kallade p† mina v„nner, men de bedrogo mig.
Mina pr„ster och mina „ldste
f”rgingos i staden,
medan de tiggde sig mat
f”r att stilla sin hunger.
001:020 Se HERRE, huru jag „r i n”d, mitt innersta „r uppr”rt.
Mitt hj„rta v„nder sig i mitt br”st, d„rf”r att jag var s† genstr„vig.
Ute har sv„rdet f”rgjort mina barn, och inomhus pesten.
001:021 V„l h”r man huru jag suckar, men ingen finnes, som tr”star mig;