The Bible, in Swedish, both Testaments (page 42)

004:015 De befallde dem allts† att g† ut fr†n r†dsf”rsamlingen. Sedan ”verlade de med varandra
004:016 och sade: ½Vad skola vi g”ra med dessa m„n? Att ett m„rkligt tecken har blivit gjort av dem, det „r ju uppenbart f”r alla Jerusalems inv†nare, och vi kunna icke f”rneka det. 004:017 Men f”r att detta icke „nnu mer skall komma ut bland folket, m† vi str„ngeligen f”rbjuda dem att h„danefter i det namnet tala f”r n†gon m„nniska.½

004:018 D„refter kallade de in dem och f”rbj”do dem helt och h†llet att tala eller undervisa i Jesu namn.
004:019 Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: ½Om det „r r„tt inf”r Gud att vi h”rsamma eder mer „r Gud, d„rom m†n I sj„lva d”ma;
004:020 vi f”r v†r del kunna icke underl†ta att tala vad vi hava sett och h”rt.½
004:021 D† f”rbj”do de dem detsamma „nnu str„ngare, men l„to dem sedan g†. Ty eftersom alla prisade Gud f”r det som hade skett, kunde de, f”r folkets skull, icke finna n†gon utv„g genom att straffa dem.
004:022 Mannen som genom detta tecken hade blivit botad var n„mligen ”ver fyrtio †r gammal.

004:023 N„r de allts† hade blivit l”sgivna, kommo de till sina egna och omtalade f”r dem allt vad ”verstepr„sterna och de „ldste hade sagt dem.
004:024 D† de h”rde detta, ropade de endr„ktigt till Gud och sade:

½Herre, det „r du som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem „r.
004:025 Och du har genom v†r fader Davids, din tj„nares, mun sagt genom helig ande:
‘Varf”r larmade hedningarna
och t„nkte folken f†f„nglighet?
004:026 Jordens konungar tr„dde fram, och furstarna samlade sig tillhopa
mot Herren och hans Smorde.’

004:027 Ja, i sanning, de f”rsamlade sig i denna stad mot din helige tj„nare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar; 004:028 de f”rsamlade sig till att utf”ra allt vad din hand och ditt r†dslut f”rut hade best„mt skola ske.
004:029 Och nu, Herre, se till deras hotelser, och giv dina tj„nare att de med all frimodighet m† f”rkunna ditt ord, 004:030 i det att du utr„cker din hand till att bota de sjuka, och till att l†ta tecken och under ske genom din helige tj„nare Jesu namn.½

004:031 N„r de hade slutat att bedja, skakades platsen d„r de voro f”rsamlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och de f”rkunnade Guds ord med frimodighet.

004:032 Och i hela skaran av dem som trodde var ett hj„rta och en sj„l. Ingen enda kallade n†got av det han „gde f”r sitt, utan du hade allting gemensamt.
004:033 Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesb”rdet om Herren Jesu uppst†ndelse; och stor n†d var ”ver dem alla. 004:034 Bland dem fanns ingen som led n”d; ty alla som „gde n†got jordstycke eller n†got hus s†lde detta och buro fram betalningen f”r det s†lda
004:035 och lade den f”r apostlarnas f”tter, och man delade ut d„rav, s† att var och en fick efter som han beh”vde.

004:036 Josef, som av apostlarna ock kallades Barnabas (det betyder f”rmanaren), en levit som var b”rdig fr†n Cypern, 004:037 ocks† han s†lde en †ker som han „gde och bar fram penningarna och lade dem f”r apostlarnas f”tter.
005:001 Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira s†lde ett jordagods,
005:002 och han tog d„rvid, med sin hustrus vetskap, undan n†got av betalningen d„rf”r; allenast en del bar han fram och lade f”r apostlarnas f”tter.
005:003 D† sade Petrus: ½Ananias, varf”r har Satan f†tt uppfylla ditt hj„rta, s† att du har velat bedraga den helige Ande och taga undan n†got av betalningen f”r jordstycket? 005:004 Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och n„r det var s†lt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du f† n†got s†dant i sinnet? Du har ljugit, icke f”r m„nniskor, utan f”r Gud.½
005:005 N„r Ananias h”rde dessa ord, f”ll han ned och gav upp andan. Och stor fruktan kom ”ver alla som h”rde detta. 005:006 Och de yngre m„nnen stodo upp och h”ljde in honom och buro ut honom och begrovo honom.

005:007 Vid pass tre timmar d„refter kom hans hustru in, utan att veta om, vad som hade skett.
005:008 Petrus sade d† till henne: ½S„g mig, var det f”r den summan I s†lden jordstycket?½ Hon svarade: ½Ja, f”r den summan.½ 005:009 D† sade Petrus till henne: ½Huru kunden I vilja komma ”verens om att fresta Herrens Ande? Se, h„rutanf”r d”rren h”ras nu fotstegen av de m„n som hava begravt din man; och de skola b„ra ut ocks† dig.½
005:010 Och strax f”ll hon ned vid hans f”tter och gav upp andan; och n„r de unge m„nnen kommo in, funno de henne d”d. De buro d† ut henne och begrovo henne bredvid hennes man. 005:011 Och stor fruktan kom ”ver hela f”rsamlingen och ”ver alla andra som h”rde detta.

005:012 Och genom apostlarna gjordes m†nga tecken och under bland folket; och de h”llo sig alla endr„ktigt tillsammans i Salomos pelarg†ng.
005:013 Av de andra dristade sig ingen att n„rma sig dem, men folket h”ll dem i „ra.
005:014 Och „nnu flera trodde och sl”to sig till Herren, hela skaror av b†de m„n och kvinnor.
005:015 Ja, man bar de sjuka ut p† gatorna och lade dem p† b†rar och i s„ngar, f”r att, n„r Petrus kom g†ende, †tminstone hans skugga m†tte falla p† n†gon av dem.
005:016 Och j„mv„l fr†n st„derna runt omkring Jerusalem kom folket i skaror och f”rde med sig sjuka och s†dana som voro pl†gade av orena andar; och alla blevo botade.

005:017 D† stod ”verstepr„sten upp och alla som h”llo med honom — de som h”rde till sadduc‚ernas parti — och de uppfylldes av nit„lskan
005:018 och l„to gripa apostlarna och s„tta dem i allm„nt h„kte. 005:019 Men en Herrens „ngel ”ppnade om natten f„ngelsets portar och f”rde ut dem och sade:
005:020 ½G†n †stad och tr„den upp i helgedomen, och talen till folket alla det sanna livets ord.½
005:021 N„r de hade h”rt detta, gingo de inemot dagbr„ckningen in i helgedomen och undervisade.

Emellertid kommo ”verstepr„sten och de som h”llo med honom och sammankallade Stora r†det, alla Israels barns „ldste. D„refter s„nde de †stad till f„ngelset f”r att h„mta dem. 005:022 Men n„r r„ttstj„narna kommo dit, funno de dem icke i f„ngelset. De v„nde d† tillbaka och omtalade detta 005:023 och sade: ½F„ngelset funno vi st„ngt med all omsorg och v„ktarna st†ende utanf”r portarna, men d† vi ”ppnade, funno vi ingen d„rinne.½
005:024 N„r tempelvaktens bef„lhavare och ”verstepr„sterna h”rde detta, visst de icke vad de skulle t„nka d„rom, eller vad som skulle bliva av detta.
005:025 D† kom n†gon och ber„ttade f”r den: ½De m„n som I haven insatt i f„ngelset, de st† nu i helgedomen och undervisa folket.½

005:026 Bef„lhavaren gick d† med r„ttstj„narna †stad och h„mtade dem; dock brukade de icke v†ld, ty de fruktade att bliva stenade av folket.
005:027 Och sedan de hade h„mtat dem, f”rde de dem fram inf”r Stora r†det. Och ”verstepr„sten anst„llde f”rh”r med dem 005:028 och sade: ½Vi hava ju allvarligen f”rbjudit eder att undervisa i det namnet, och likv„l haven I uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och I viljen nu l†ta den mannens blod komma ”ver oss.½
005:029 Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: ½Man m†ste lyda Gud mer „n m„nniskor.
005:030 V†ra f„ders Gud har uppv„ckt Jesus, som I haden upph„ngt p† tr„ och d”dat.
005:031 Och Gud har med sin h”gra hand upph”jt honom till en h”vding och fr„lsare, f”r att †t Israel f”rl„na b„ttring och syndernas f”rl†telse.
005:032 Om allt detta kunna vi sj„lva vittna, s† ock den helige Ande, vilken Gud har givit †t dem som „ro honom lydiga.½

005:033 N„r de h”rde detta, blevo de mycket f”rbittrade och ville d”da dem.
005:034 Men en faris‚, en lagl„rare vid namn Gamaliel, som var aktad av allt folket, stod d† upp i R†det och tillsade att man f”r en kort stund skulle f”ra ut m„nnen.
005:035 Sedan sade han till de andra: ½I m„n av Israel, sen eder f”r vad I t„nken g”ra med dessa m„n.
005:036 F”r en tid sedan upptr„dde ju Teudas och gav sig ut f”r att n†got vara, och till honom sl”t sig en hop av vid pass fyra hundra m„n. Och han blev d”dad, och alla som hade trott p† honom f”rskingrades och blevo till intet. 005:037 Efter honom upptr„dde Judas fr†n Galileen, vid den tid d† skattskrivningen p†gick; denne f”rledde en hop folk till avfall, s† att de f”ljde honom. Ocks† han f”rgicks, och alla som hade trott p† honom blevo f”rskingrade.
005:038 Och nu s„ger jag eder: Befatten eder icke med dessa m„n, utan l†ten dem vara; ty skulle detta vara ett r†dslag eller ett verk av m„nniskor, s† kommer det att sl†s ned; 005:039 men „r det av Gud, s† kunnen I icke sl† ned dessa m„n. Sen till, att I icke m†n befinnas strida mot Gud sj„lv.½

005:040 Och de lydde hans r†d; de kallade in apostlarna, och sedan de hade l†tit gissla dem, f”rbj”do de dem att tala i Jesu namn och l„to dem d„refter g†.

005:041 Och de gingo ut fr†n r†dsf”rsamlingen, glada ”ver att de hade aktats v„rdiga att lida sm„lek f”r det namnets skull. 005:042 Och de upph”rde icke att var dag undervisa i helgedomen och hemma i husen och f”rkunna evangelium om Kristus Jesus. 006:001 Vid denna tid, d† nu l„rjungarnas antal f”r”kades, begynte de grekiska judarna knorra mot de inf”dda hebr‚erna ”ver att deras „nkor blevo f”rbisedda vid den dagliga utdelningen. 006:002 D† sammankallade de tolv hela l„rjungaskaran och sade: ½Det „r icke tillb”rligt att vi f”rsumma Guds ord f”r att g”ra tj„nst vid borden.
006:003 S† utsen nu bland eder, I br”der, sju m„n som hava gott vittnesb”rd om sig och „ro fulla av ande och vishet, m„n som vi kunna s„tta till att sk”ta denna syssla. 006:004 Vi skola d† helt f† „gna oss †t b”nen och †t ordets tj„nst.½

006:005 Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde Stefanus, en man som var full av tro och helig ande, vidare Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas, slutligen Nikolaus, en proselyt fr†n Antiokia.
006:006 Dem l„to de tr„da fram f”r apostlarna, och dessa b†do och lade h„nderna p† dem.

006:007 Och Guds ord hade framg†ng, och l„rjungarnas antal f”r”kades mycket i Jerusalem; och en stor hop av pr„sterna blevo lydiga och trodde.

006:008 Och Stefanus var full av n†d och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.
006:009 Men av dem som h”rde till den synagoga som kallades ½De frigivnes och cyren‚ernas och alexandrinernas synagoga½, s† ock av dem som voro fr†n Cilicien och provinsen Asien, stodo n†gra upp f”r att disputera med Stefanus.
006:010 Dock f”rm†dde de icke st† emot den vishet och den ande som h„r talade.
006:011 D† skaffade de n†gra m„n som f”reg†vo att de hade h”rt honom tala h„diska ord mot Moses och mot Gud. 006:012 De uppeggade s† folket och de „ldste och de skriftl„rde och ”verf”llo honom och grepo honom och f”rde honom inf”r Stora r†det.
006:013 D„r l„to de falska vittnen tr„da fram, vilka sade: ½Denne man upph”r icke att tala mot v†r heliga plats och mot lagen. 006:014 Ty vi hava h”rt honom s„ga att Jesus, han fr†n Nasaret, skall bryta ned denna byggnad och f”r„ndra de stadgar som Moses har givit oss.½
006:015 D† nu alla som sutto i R†det f„ste sina ”gon p† honom, syntes dem hans ansikte vara s†som en „ngels ansikte. 007:001 Och ”verstepr„sten fr†gade: ½F”rh†ller detta sig s†?½ 007:002 D† sade han:

½Br”der och f„der, h”ren mig. H„rlighetens Gud uppenbarade sig f”r v†r fader Abraham, medan han „nnu var i Mesopotamien, och f”rr„n han bosatte sig i Karran,
007:003 och sade till honom: ‘G† ut ur ditt land och fr†n din sl„kt, och drag till det land som jag skall visa dig.’ 007:004 D† gick han †stad ut ur kald‚ernas land och bosatte sig i Karran. Sedan, efter han faders d”d, bj”d Gud honom att flytta d„rifr†n till detta land, d„r I nu bon. 007:005 Han gav honom ingen arvedel d„ri, icke ens s† mycket som en fotsbredd, men lovade att giva det till besittning †t honom och †t hans s„d efter honom; detta var p† den tid d† han „nnu icke hade n†gon son.
007:006 Och vad Gud sade var detta, att hans s„d skulle leva s†som fr„mlingar i ett land som icke tillh”rde dem, och att man skulle g”ra dem till tr„lar och f”rtrycka dem i fyra hundra †r. 007:007 ‘Men det folk vars tr„lar de bliva skall jag d”ma’, sade Gud; ‘sedan skola de draga ut och h†lla gudstj„nst †t mig p† denna plats.’

007:008 Och han uppr„ttade ett omsk„relsens f”rbund med honom. Och s† f”dde han Isak och omskar honom p† †ttonde dagen, och Isak f”dde Jakob, och Jakob f”dde v†ra tolv stamf„der.

007:009 Och v†ra stamf„der avundades Josef och s†lde honom till Egypten. Men Gud var med honom
007:010 och fr„lste honom ur allt hans betryck och l„t honom finna n†d och gav honom vishet inf”r Farao, konungen i Egypten; och denne satte honom till herre ”ver Egypten och ”ver hela sitt hus. 007:011 Och hungersn”d kom ”ver hela Egypten och Kanaan med stort betryck, och v†ra f„der kunde icke f† n†got att „ta. 007:012 Men n„r Jakob fick h”ra att br”d fanns i Egypten, s„nde han v†ra f„der †stad dit, en f”rsta g†ng.
007:013 Sedan, n„r de f”r andra g†ngen kommo dit, blev Josef igenk„nd av sina br”der, och Farao fick kunskap och Josefs sl„kt. 007:014 D„refter s„nde Josef †stad och kallade till sig sin fader Jakob och hela sin sl„kt, sjuttiofem personer. 007:015 Och Jakob for ned till Egypten; och han dog d„r, han s†v„l som v†ra f„der.
007:016 Och man f”rde dem d„rifr†n till Sikem och lade dem i den grav som Abraham f”r en summa penningar hade k”pt av Emmors barn i Sikem.

007:017 Och alltefter som tiden nalkades att det l”fte skulle uppfyllas, som Gud hade givit Abraham, v„xte folket till och f”r”kade sig i Egypten,
007:018 till dess en ny konung ”ver Egypten uppstod, en som icke visste av Josef.
007:019 Denne konung gick listigt till v„ga mot v†rt folk och f”rtryckte v†ra f„der och drev dem till att uts„tta sina sp„da barn, f”r att dessa icke skulle bliva vid liv.

007:020 Vid den tiden f”ddes Moses, och han ‘var ett vackert barn’ inf”r Gud. Under tre m†nader fostrades han i sin faders hus; 007:021 sedan, n„r han hade blivit utsatt, l„t Faraos dotter h„mta honom till sig och uppfostra honom s†som sin egen son. 007:022 Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var m„ktig i ord och g„rningar.
007:023 Men n„r han blev fyrtio †r gammal, fick han i sinnet att bes”ka sina br”der, Israels barn.
007:024 N„r han d† s†g att en av dem led or„tt, tog han den misshandlade i f”rsvar och h„mnades honom, i det att han slog ihj„l egyptiern.
007:025 Nu menade han att hans br”der skulle f”rst† att Gud genom honom ville bereda dem fr„lsning; men de f”rstodo det icke. 007:026 Dagen d„refter kom han †ter fram till dem, d„r de tvistade, och ville f”rlika dem och sade: ‘I m„n, I „ren ju br”der; varf”r g”ren I d† varandra or„tt?’
007:027 Men den som gjorde or„tt mot sin landsman st”tte bort honom och sade: ‘Vem har satt dig till h”vding och domare ”ver oss? 007:028 Kanske du vill d”da mig, s†som du i g†r d”dade egyptiern?’ 007:029 Vid det talet flydde Moses bort och levde sedan s†som fr„mling i Madiams land och f”dde d„r tv† s”ner.

007:030 Och n„r fyrtio „r „ter voro f”rlidna, uppenbarade sig f”r honom, i ”knen vid berget Sinai, en „ngel i en brinnande t”rnbuske. 007:031 N„r Moses s†g detta, f”rundrade han sig ”ver synen; och d† han gick fram f”r att se vad det var, h”rdes Herrens r”st: 007:032 ‘Jag „r dina f„ders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.’ D† greps Moses av b„van och dristade sig icke att se dit. 007:033 Och Herren sade till honom: ‘L”s dina skor av dina f”tter, ty platsen d„r du st†r „r helig mark.
007:034 Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras suckan har jag h”rt, och jag har stigit ned f”r att r„dda dem. D„rf”r m† du nu g† †stad; jag vill s„nda dig till Egypten.

007:035 Denne Moses, som de hade f”rnekat, i det de sade: ‘Vem har satt dig till h”vding och domare?’, honom s„nde Gud att vara b†de en h”vding och en f”rlossare, genom „ngeln som uppenbarade sig f”r honom i t”rnbusken.
007:036 Det var han som f”rde ut dem, och som gjorde under och tecken i Egyptens land och i R”da havet och i ”knen, under fyrtio †r.

007:037 Det var samme Moses som sade till Israels barn: ‘En profet skall Gud l†ta uppst† †t eder, av edra br”der, en som „r mig lik.’ 007:038 Det var och han, som under den tid d† menigheten levde i ”knen, b†de var hos „ngeln, som talade med honom p† berget Sinai, och tillika hos v†ra f„der; och han undfick levande ord f”r att giva dem †t eder.
007:039 Men v†ra f„der ville icke bliva honom lydiga, utan st”tte bort honom och v„nde sig med sina hj„rtan mot Egypten 007:040 och sade till Aron: ‘G”r oss gudar, som kunna g† framf”r oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som f”rde oss ut ur Egyptens land.’
007:041 Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer †t avguden och gladde sig ”ver sina h„nders verk. 007:042 D† v„nde Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens h„rskara, s†som det „r skrivet i Profeternas bok: ‘Framburen I v„l †t mig slaktoffer och spisoffer under de fyrtio †ren i ”knen,
I av Israels hus?
007:043 Nej, I buren Moloks t„lt
och guden Romfas stj„rna,
de bilder som I hade gjort f”r att tillbedja. D„rf”r skall jag l†ta eder f”ras †stad „nda bortom Babylon.’

007:044 V†ra f„der hade vittnesb”rdets tabernakel i ”knen, s† inr„ttat, som han som talade till Moses hade f”rordnat att denne skulle g”ra det, efter den m”nsterbild som han hade f†tt se. 007:045 Och v†ra f„der togo det i arv och f”rde det sedan under Josua hitin, n„r de togo landet i besittning, efter de folk som Gud f”rdrev f”r v†ra f„der. S† var det „nda till Davids tid. 007:046 Denne fann n†d inf”r Gud och bad att han m†tte finna ‘ett rum till boning’ †t Jakobs Gud.
007:047 Men det var Salomo som fick bygga ett hus †t honom. 007:048 Dock, den H”gste bor icke i hus som „ro gjorda med h„nder, ty det „r s†som profeten s„ger:
007:049 ‘Himmelen „r min tron,
och jorden „r min fotapall;
vad f”r ett hus skullen I d† kunna bygga †t mig, s„ger Herren, och vad f”r en plats skulle tj„na mig till vilostad? 007:050 Min hand har ju gjort allt detta.’

007:051 I h†rdnackade, med oomskurna hj„rtan och ”ron, I st†n alltid emot den helige Ande, I likav„l som edra f„der. 007:052 Vilken av profeterna hava icke edra f„der f”rf”ljt? De hava ju dr„pt dem som f”rkunnade att den R„ttf„rdige skulle komma, han som I sj„lva nu haven f”rr†tt och dr„pt, 007:053 I som fingen lagen eder given genom „nglars f”rsorg, men icke haven h†llit den.½

007:054 N„r de h”rde detta, blevo de mycket f”rbittrade i sina hj„rtan och beto sina t„nder samman mot honom.
007:055 Men han, full av helig ande, sk†dade upp mot himmelen och fick se Guds h„rlighet och s†g Jesus st† p† Guds h”gra sida. 007:056 Och han sade: ½Jag ser himmelen ”ppen och M„nniskosonen st† p† Guds h”gra sida.½
007:057 D† skriade de med h”g r”st och h”llo f”r sina ”ron och stormade alla p† en g†ng emot honom
007:058 och f”rde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade av sina mantlar vid en ung mans f”tter, som hette Saulus. 007:059 S† stenade de Stefanus, under det att han †kallade och sade: ½Herre Jesus, tag emot min ande.½
007:060 Och han f”ll ned p† sina kn„n och ropade med h”g r”st: ½Herre, tillr„kna dem icke denna synd.½ Och n„r han hade sagt detta, avsomnade han.

007:001 Och j„mv„l Saulus hade gillat att man d”dade honom.

008:002 N†gra fromma m„n begrovo dock Stefanus och h”llo en stor d”dsklagan efter honom.
008:003 Saulus †ter for v†ldsamt fram mot f”rsamlingen; han gick omkring i husen och drog fram m„n och kvinnor och l„t s„tta dem i f„ngelse.

008:004 Men de som hade blivit kringspridda gingo omkring och f”rkunnade evangelii ord.
008:005 Och Filippus kom s† ned till huvudstaden i Samarien och predikade Kristus f”r folket d„r.
008:006 Och n„r de h”rde Filippus och s†go de tecken som han gjorde, aktade de endr„ktigt p† det som han talade. 008:007 Ty fr†n m†nga som voro besatta av orena andar foro andarna ut under h”ga rop, och m†nga lama och of„rdiga blevo botade. 008:008 Och det blev stor gl„dje i den staden.

008:009 Nu var d„r i staden f”re honom en man vid namn Simon, som hade ”vat trolldom, s† att han hade slagit det samaritiska folket med h„pnad, och som sade sig vara n†got stort. 008:010 Till honom h”llo sig alla, b†de sm† och stora, och sade: ½Denne „r vad man kallar ‘Guds stora kraft.’½
008:011 Och de h”llo sig till honom, d„rf”r att han genom sina trollkonster under ganska l†ng tid hade slagit dem med h„pnad. 008:012 Men nu, d† de satte tro till Filippus, som f”rkunnade evangelium om Guds rike och om Jesu Kristi namn, l„to de d”pa sig, b†de m„n och kvinnor.
008:013 Ja, Simon sj„lv kom till tro; och sedan han hade blivit d”pt, h”ll han sig st„ndigt till Filippus. Och n„r han s†g de stora tecken och kraftg„rningar som denne gjorde, betogs han av h„pnad.

008:014 D† nu apostlarna i Jerusalem fingo h”ra att Samarien hade tagit emot Guds ord, s„nde de dit Petrus och Johannes. 008:015 Och n„r dessa kommo ditned, b†do de f”r dem, att de m†tte undf† helig ande;
008:016 ty helig ande hade „nnu icke fallit p† n†gon av dem, utan de voro allenast d”pta i Herren Jesu namn. 008:017 De lade d† h„nderna p† dem, och de undfingo helig ande. 008:018 N„r d† Simon s†g att det var genom apostlarnas handp†l„ggning som Anden blev given, bj”d han dem penningar 008:019 och sade: ½Given ock mig den makten, s† att var och en som jag l„gger h„nderna p† undf†r helig ande.½
008:020 D† sade Petrus till honom: ½M† dina penningar med dig sj„lv g† i f”rd„rvet, eftersom du menar att Guds g†va kan k”pas f”r penningar.
008:021 Du har ingen del eller lott i det som h„r „r fr†ga om, ty ditt hj„rta „r icke r„ttsinnigt inf”r Gud.
008:022 G”r f”rdenskull b„ttring och upph”r med denna din ondska, och bed till Herren att den tanke som har uppst†tt i ditt hj„rta m†, om m”jligt „r, bliva dig f”rl†ten.
008:023 Ty jag ser att du „r f”rgiftad av ondska och f†ngen i or„ttf„rdighetens bojor.½
008:024 D† svarade Simon och sade: ½Bedjen I till Herren f”r mig, att intet av det som I haven sagt m† komma ”ver mig.½

008:025 Och sedan de hade framburit sitt vittnesb”rd och talat Herrens ord, beg†vo de sig tillbaka till Jerusalem och f”rkunnade d„rvid evangelium i m†nga samaritiska byar.

008:026 Men en Herrens „ngel talade till Filippus och sade: ½St† upp och begiv dig vid middagstiden ut p† den v„g som leder ned fr†n Jerusalem till Gasa; den „r tom p† folk.½ 008:027 D† stod han upp och begav sig †stad. Och se, en etiopisk man for d„r fram, en hovman som var en m„ktig herre hos Kandace, drottningen i Etiopien, och var satt ”ver hela hennes skattkammare. Denne hade kommit till Jerusalem f”r att d„r tillbedja,
008:028 men var nu stadd p† hemv„gen och satt i sin vagn och l„ste profeten Esaias.
008:029 D† sade Anden till Filippus: ½G† fram och n„rma dig till denna vagn.½
008:030 Filippus skyndade fram och h”rde att han l„ste profeten Esaias. D† fr†gade han: ½F”rst†r du vad du l„ser?½ 008:031 Han svarade: ½Huru skulle jag v„l kunna f”rst† det, om ingen v„gleder mig?½ Och han bad Filippus stiga upp och s„tta sig bredvid honom.

008:032 Men det st„lle i skriften som han l„ste var detta: ½S†som ett f†r f”rdes han bort till att slaktas; och s†som ett lamm som „r tyst inf”r den som klipper det, s† ”ppnade han icke sin mun.
008:033 Genom hans f”rnedring blev hans dom borttagen. Vem kan r„kna hans sl„kte?
Ty hans liv ryckes undan fr†n jorden.½

008:034 Och hovmannen fr†gade Filippus och sade: ½Jag beder dig, s„g mig om vilken profeten talar detta, om sig sj„lv eller om n†gon annan?½
008:035 D† ”ppnade Filippus sin mun och begynte med detta skriftens ord och f”rkunnade f”r honom evangelium om Jesus. 008:036 Och medan de f„rdades v„gen fram, kommo de till ett vatten. D† sade hovmannen: ½Se, h„r finnes vatten. Vad hindrar att jag d”pes?½
008:037
008:038 Och han l„t vagnen stanna; och de stego b†da ned i vattnet, Filippus och hovmannen, och han d”pte honom. 008:039 Men n„r de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen s†g honom icke mer, d† han nu glad fortsatte sin f„rd.
008:040 Men Filippus blev efter†t sedd i Asdod. D„refter vandrade han omkring och f”rkunnade evangelium i alla st„der, till dess han kom till Cesarea.

009:001 Men Saulus, som alltj„mt andades hot och mordlust mot Herrens l„rjungar, gick till ”verstepr„sten
009:002 och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, f”r att, om han funne n†gra som voro p† ½den v„gen½, vare sig m„n eller kvinnor, han skulle kunna f”ra dem bundna till Jerusalem.

009:003 Men n„r han p† sin f„rd nalkades Damaskus, h„nde sig att ett sken fr†n himmelen pl”tsligt kringstr†lade honom. 009:004 Och han f”ll ned till jorden och h”rde d† en r”st som sade till honom: ½Saul, Saul, varf”r f”rf”ljer du mig?½ 009:005 D† sade han: ½Vem „r du, Herre?½ Han svarade: ½Jag „r Jesus, den som du f”rf”ljer.
009:006 Men st† nu upp och g† in i staden, s† skall d„r bliva dig sagt vad du har att g”ra.½
009:007 Och m„nnen som voro med honom p† f„rden stodo m†ll”sa av skr„ck, ty de h”rde v„l r”sten, men s†go ingen. 009:008 Och Saulus reste sig upp fr†n jorden, men n„r han ”ppnade sina ”gon, kunde han icke mer se n†got. De togo honom d„rf”r vid handen och ledde honom in i Damaskus.
009:009 Och under tre dagar s†g han intet; och han varken †t eller drack.

009:010 Men i Damaskus fanns en l„rjunge vid namn Ananias. Till honom sade Herren i en syn: ½Ananias!½ Han svarade: ½H„r „r jag, Herre.½
009:011 Och Herren sade till honom: ½St† upp och g† till den gata som kallas Raka gatan och fr†ga i Judas’ hus efter en man vid namn Saulus, fr†n Tarsus. Ty se, han beder.
009:012 Och i en syn har han sett huru en man vid namn Ananias kom in och lade h„nderna p† honom, f”r att han skulle f† sin syn igen.½ 009:013 D† svarade Ananias: ½Herre, jag har av m†nga h”rt huru mycket ont den mannen har gjort dina heliga i Jerusalem. 009:014 Och han har nu h„r med sig fullmakt ifr†n ”verstepr„sterna att f„ngsla alla dem som †kalla ditt namn.½ 009:015 Men Herren sade till honom: ½G† †stad; ty denne man „r mig ett utvalt redskap till att b„ra fram mitt namn inf”r hedningar och konungar och inf”r Israels barn;
009:016 och jag skall visa honom huru mycket han m†ste lida f”r mitt namns skull.½

009:017 D† gick Ananias †stad och kom in i huset; och han lade sina h„nder p† honom och sade: ½Saul, min broder, Herren har s„nt mig, Jesus, som visade sig f”r dig p† v„gen d„r du f„rdades; han har s„nt mig, f”r att du skall f† din syn igen och bliva uppfylld av helig ande.½
009:018 D† var det strax s†som om fj„ll f”llo ifr†n hans ”gon, och han fick sin syn igen. Och han stod upp och l„t d”pa sig. 009:019 Sedan tog han sig mat och blev d„rav st„rkt.

D„refter var han n†gon tid tillsammans med l„rjungarna i Damaskus.
009:020 Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han var Guds Son.
009:021 Och alla som h”rde honom blevo uppfyllda av h„pnad och sade: ½Var det icke denne som i Jerusalem f”rgjorde dem som †kallade det namnet? Och hade han icke kommit hit, f”r att han skulle f”ra s†dana m„nniskor bundna till ”verstepr„sterna?½

009:022 Men Saulus upptr„dde med allt st”rre kraft och gjorde de judar som bodde i Damaskus svarsl”sa, i det han bevisade att Jesus var Messias.

009:023 N„r s† en l„ngre tid hade f”rg†tt, r†dslogo judarna om att r”ja honom ur v„gen;
009:024 men deras anslag blev bekant f”r Saulus. Och d† de nu, f”r att kunna r”ja honom ur v„gen, till och med h”llo vakt vid stadsportarna b†de dag och natt,
009:025 togo hans l„rjungar honom en natt och sl„ppte honom ut genom muren, i det att de s„nkte ned honom i en korg.

009:026 N„r han sedan kom till Jerusalem, f”rs”kte han att n„rma sig l„rjungarna; men alla fruktade f”r honom, ty de trodde icke att han verkligen var en l„rjunge.
009:027 D† tog Barnabas sig an honom och f”rde honom till apostlarna och f”rt„ljde f”r dem huru han p† v„gen hade sett Herren, som hade talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt predikat i Jesu namn.
009:028 Sedan gick han fritt ut och in bland dem i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn;
009:029 och han talade och disputerade med de grekiska judarna. Men de gjorde f”rs”k att r”ja honom ur v„gen.
009:030 N„r br”derna f”rnummo detta, f”rde de honom ned till Cesarea och s„nde honom d„rifr†n vidare till Tarsus.

009:031 S† hade nu f”rsamlingen frid i hela Judeen och Galileen och Samarien; och den blev uppbyggd och vandrade i Herrens fruktan och v„xte till genom den helige Andes tr”st och f”rmaning.

009:032 Medan nu Petrus vandrade omkring bland dem alla, h„nde sig att han ock kom ned till de heliga som bodde i Lydda. 009:033 D„r tr„ffade han p† en man vid namn Eneas, som i †tta †r hade legat till s„ngs; han var n„mligen lam. 009:034 Och Petrus sade till honom: ½Eneas, Jesus Kristus botar dig. St† upp och l„gg ihop din b„dd.½ D† stod han strax upp. 009:035 Och alla som bodde i Lydda och i Saron s†go honom; och de omv„nde sig till Herren.

009:036 I Joppe bodde d† en l„rjunginna vid namn Tabita (det betyder detsamma som Dorkas). Hon ”verfl”dade i goda g„rningar och gav allmosor rikligen.
009:037 Men just i de dagarna h„nde sig att hon blev sjuk och dog. Och man tv†dde henne och lade henne i en sal i ”vre v†ningen. 009:038 D† nu Lydda l†g n„ra Joppe och l„rjungarna hade h”rt att Petrus var d„r, s„nde de tv† m„n till honom och b†do honom att utan dr”jsm†l komma till dem.
009:039 Petrus stod d† upp och f”ljde med dem. Och n„r han kom dit, f”rde de honom upp i salen; och alla „nkorna kommo d„r omkring honom gr†tande och visade honom alla livkl„dnader och mantlar som Dorkas hade gjord, medan hon „nnu levde ibland dem. 009:040 D† tillsade Petrus dem allasammans att g† ut och f”ll ned p† sina kn„n och bad; sedan v„nde han sig mot den d”da och sade: ½Tabita, st† upp.½ D† slog hon upp ”gonen, och n„r hon fick se Petrus, satte hon sig upp.
009:041 Och han r„ckte henne handen och reste upp henne och kallade sedan in de heliga, j„mte „nkorna, och st„llde henne levande framf”r den.
009:042 Detta blev bekant i hela Joppe, och m†nga kommo till tro p† Herren.
009:043 D„refter stannade han en l„ngre tid i Joppe hos en garvare vid namn Simon.

010:001 I Cesarea bodde en man vid namn Kornelius, en h”vitsman vid den s† kallade italiska krigsskaran.
010:002 Han var en from man, som ½fruktade Gud½ tillika med hela sitt hus; han utdelade rikligen allmosor †t folket och bad alltid till Gud.

010:003 En dag omkring nionde timmen s†g denne tydligt i en syn en Guds „ngel, som kom in till honom och sade till honom: ½Kornelius!½ 010:004 Han betraktade honom f”rskr„ckt och fr†gade: ½Vad „r det, herre?½ D† sade „ngeln till honom: ½Dina b”ner och dina allmosor hava uppstigit till Gud och „ro i †minnelse hos honom. 010:005 S† s„nd nu n†gra m„n till Joppe och l†t h„mta en viss Simon, som ock kallas Petrus.
010:006 Han g„star hos en garvare vid namn Simon, som har ett hus vid havet.½

010:007 N„r „ngeln som hade talat med honom var borta, kallade han till sig tv† av sina tj„nare och en from krigsman, en av dem som h”rde till hans n„rmaste f”lje,
010:008 och f”rt„ljde alltsammans f”r dem och s„nde dem †stad till Joppe.

010:009 Men dagen d„refter, medan dessa voro p† v„gen och nalkades staden, gick Petrus vid sj„tte timmen upp p† taket f”r att bedja.
010:010 Och han blev hungrig och ville hava n†got att „ta. Medan man nu tillredde maten, f”ll han i h„nryckning. 010:011 Han s†g himmelen ”ppen och n†gonting komma ned som liknade en stor linneduk, och som fasth”lls vid de fyra h”rnen och s„nktes ned till jorden.
010:012 Och d„ri funnos alla slags fyrfota och kr„lande djur som leva p† jorden, och alla slags himmelens f†glar. 010:013 Och en r”st kom till honom: ½St† upp, Petrus, slakta och „t.½ 010:014 Men Petrus svarade: ½Bort det, Herre! Jag har aldrig „tit n†got oheligt och orent.½
010:015 ter, f”r andra g†ngen, kom en r”st till honom: ½Vad Gud har f”rklarat f”r rent, det m† du icke h†lla f”r oheligt.½ 010:016 Detta skedde tre g†nger efter varandra; sedan blev duken strax †ter upptagen till Himmelen.

010:017 Medan Petrus i sitt sinne undrade ”ver vad den syn han hade sett skulle betyda, hade de m„n som voro uts„nda av Kornelius redan fr†gat sig fram till Simons hus; och de stannade nu vid porten 010:018 och ropade p† n†gon f”r att f† veta om Simon, som ock kallades Petrus, g„stade d„r.
010:019 Men under det Petrus alltj„mt begrundade synen, sade Anden till honom: ½H„r „ro ett par m„n som fr†ga efter dig. 010:020 St† upp, och g† ditned och f”lj med dem, utan att tveka; ty det „r jag som har s„nt dem.½

010:021 D† steg Petrus ned till m„nnen och sade: ½Se h„r „r jag, den som I fr†gen efter. Av vilken orsak haven I kommit hit?½ 010:022 De svarade: ½H”vitsmannen Kornelius, en r„ttf„rdig och gudfruktig man, som har gott vittnesb”rd om sig av hela det judiska folket, har i en uppenbarelse f†tt befallning av en helig „ngel att h„mta dig till sig och h”ra vad du har att s„ga.½
010:023 D† bj”d han dem komma in och beredde dem h„rb„rge.

Dagen d„refter stod han upp och begav sig †stad med dem; och n†gra av br”derna i Joppe f”ljde med honom. 010:024 F”ljande dag kommo de fram till Cesarea. Och Kornelius v„ntade p† dem och hade kallat tillhopa sina fr„nder och n„rmaste v„nner.
010:025 D† nu Petrus skulle tr„da in, gick Kornelius emot honom och betygade honom sin v”rdnad, i det att han f”ll ned f”r hans f”tter.
010:026 Men Petrus reste upp honom och sade: ½St† upp; ocks† jag „r en m„nniska.½
010:027 Och under samtal med honom tr„dde Petrus in och fann m†nga vara d„r f”rsamlade.
010:028 Och han sade till dem: ½I veten sj„lva att det „r en judisk man f”rbjudet att hava n†got umg„nge med en utl„nning eller att bes”ka en s†dan; men mig har Gud l„rt att icke r„kna n†gon m„nniska f”r ohelig eller oren.
010:029 D„rf”r kom jag ock utan inv„ndning hit, n„r jag blev h„mtad. Och nu fr†gar jag eder av vilket sk„l I haven l†tit h„mta mig.½ 010:030 D† svarade Kornelius: ½Det „r nu fj„rde dagen sedan jag, just vid denna timme, f”rr„ttade i mitt hus den b”n som man beder vid nionde timmen. D† fick jag se en man i skinande kl„dnad st† framf”r mig,
010:031 och han sade: ‘Kornelius, din b”n „r h”rd, och dina allmosor hava kommit i †minnelse inf”r Gud.
010:032 S† s„nd nu bud till Joppe och kalla till dig Simon, som ock kallas Petrus: han g„star i garvaren Simons hus vid havet.’ 010:033 D† s„nde jag strax bud till dig, och du gjorde v„l i att du kom. Och nu „ro vi alla h„r tillst„des inf”r Gud f”r att h”ra allt som har blivit dig befallt av Herren.½

010:034 D† ”ppnade Petrus sin mun och sade:

½Nu f”rnimmer jag i sanning att ‘Gud icke har anseende till personen’,
010:035 utan att den som fruktar honom och ”var r„ttf„rdighet, han tages emot av honom, vilket folk han „n m† tillh”ra. 010:036 Det ord som han har s„nt till Israels barn f”r att genom Jesus Kristus, som „r allas Herre, f”rkunna det glada budskapet om frid, det ordet k„nnen I,
010:037 den f”rkunnelse som gick ut ”ver hela Judeen, sedan den hade begynt i Galileen efter den d”pelse Johannes predikade — 010:038 f”rkunnelsen om Jesus fr†n Nasaret och om huru Gud hade smort honom med helig ande och kraft, honom som vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som voro under dj„vulens v†ld; ty Gud var med honom.
010:039 Vi kunna sj„lva vittna om allt vad han gjorde b†de p† den judiska landsbygden och i Jerusalem; likv„l upph„ngde man honom p† tr„ och d”dade honom.
010:040 Men honom har Gud uppv„ckt p† tredje dagen och l†tit honom bliva uppenbar,
010:041 v„l icke f”r allt folket, men f”r oss, som redan f”rut av Gud hade blivit utvalda till vittnen, och som †to och drucko med honom, sedan han hade uppst†tt fr†n de d”da. 010:042 Och han bj”d oss predika f”r folket och betyga att han „r den som av Gud har blivit best„md till att vara domare ”ver levande och d”da.
010:043 Om honom b„ra alla profeterna vittnesb”rd och betyga att var och en som tror p† honom skall f† syndernas f”rl†telse genom hans namn.½

010:044 Medan Petrus „nnu s† talade, f”ll den helige Ande p† alla dem som h”rde hans tal.
010:045 Och alla de omskurna troende m„n som hade kommit dit med Petrus blevo uppfyllda av h„pnad ”ver att den helige Ande hade blivit utgjuten j„mv„l ”ver hedningarna, s†som en g†va †t dem. 010:046 De h”rde dem n„mligen tala tungom†l och storligen prisa Gud. 010:047 D† tog Petrus till orda och sade: ½Icke kan v„l n†gon hindra att dessa d”pas med vatten, d† de hava undf†tt den helige Ande, de likav„l som vi?½
010:048 Och s† bj”d han att man skulle d”pa dem i Jesu Kristi namn.

D„refter b†do de honom att han skulle stanna hos dem n†gra dagar.

011:001 Men apostlarna och de br”der som voro i Judeen fingo h”ra att ocks† hedningarna hade tagit emot Guds ord. 011:002 N„r s† Petrus kom upp till Jerusalem, begynte de som voro omskurna g† till r„tta med honom;
011:003 de sade: ½Du har ju bes”kt oomskurna m„n och „tit med dem.½ 011:004 D† begynte Petrus fr†n b”rjan och omtalade f”r dem allt i f”ljd och ordning; han sade:

011:005 ½Jag var i staden Joppe, stadd i b”n; d† s†g jag under h„nryckning i en syn n†gonting komma ned, som liknade en stor linneduk, vilken fasth”lls vid de fyra h”rnen och s„nktes ned fr†n himmelen; och det kom „nda ned till mig. 011:006 Och jag betraktade det och gav akt d„rp†; d† fick jag d„ri se fyrfota djur, s†dana som leva p† jorden, tama och vilda, s† ock kr„lande djur och himmelens f†glar.
011:007 Jag h”rde ock en r”st s„ga till mig: ‘St† upp, Petrus, slakta och „t.’
011:008 Men jag svarade: ‘Bort det, Herre! Aldrig har n†got oheligt eller orent kommit i min mun.’
011:009 F”r andra g†ngen talade en r”st fr†n himmelen: ‘Vad Gud har f”rklarat f”r rent, det m† du icke h†lla f”r oheligt.’ 011:010 Detta skedde tre g†nger efter varandra; sedan drogs alltsammans †ter upp till himmelen.
011:011 Och i detsamma kommo tre m„n, som hade blivit s„nda till mig fr†n Cesarea, och stannade framf”r huset d„r vi voro. 011:012 Och Anden sade till mig att jag skulle f”lja med dem, utan att g”ra n†gon †tskillnad mellan folk och folk. Ocks† de sex br”der som „ro h„r kommo med mig; och vi gingo in i mannens hus. 011:013 Och han ber„ttade f”r oss huru han hade sett „ngeln tr„da in i hans hus, och att denne hade sagt: ‘S„nd †stad till Joppe och l†t h„mta Simon, som ock kallas Petrus. 011:014 Han skall tala till dig ord genom vilka du skall bliva fr„lst, du sj„lv och hela ditt hus.’
011:015 Och n„r jag hade begynt tala, f”ll den helige Ande p† dem, alldeles s†som det under den f”rsta tiden skedde med oss. 011:016 D† kom jag ih†g Herrens ord, huru han hade sagt: ‘Johannes d”pte med vatten, men I skolen bliva d”pta i helig ande.’ 011:017 D† allts† Gud †t dem hade givit samma g†va som †t oss, som hava kommit till tro p† Herren Jesus Kristus, huru skulle d† jag hava kunnat s„tta mig emot Gud?½

011:018 N„r de hade h”rt detta, g†vo de sig till freds och prisade Gud och sade: ½S† har d† Gud ocks† †t hedningarna f”rl„nat den b„ttring som f”r till liv.½

011:019 De som hade blivit kringspridda genom den f”rf”ljelse som utbr”t f”r Stefanus’ skull drogo emellertid omkring „nda till Fenicien och Cypern och Antiokia, men f”rkunnade icke ordet f”r andra „n f”r judar.
011:020 Dock funnos bland dem n†gra m„n fr†n Cypern och Cyrene, som n„r de kommo till Antiokia, ocks† talade till grekerna och f”r dem f”rkunnade evangelium om Herren Jesus.
011:021 Och Herrens hand var med dem, och en stor skara kom till tro och omv„nde sig till Herren.

011:022 Ryktet h„rom n†dde f”rsamlingen i Jerusalem; och de s„nde d† Barnabas till Antiokia.
011:023 N„r han kom dit och fick se vad Guds n†d hade verkat, blev han glad och f”rmanade dem alla att med hj„rtats fasta f”resats stadigt h†lla sig till Herren.
011:024 Ty han var en god man och full av helig ande och tro. Och ganska mycket folk blev ytterligare f”rt till Herren. 011:025 Sedan begav han sig †stad till Tarsus f”r att upps”ka Saulus. 011:026 Och n„r han hade tr„ffat honom, tog han honom med sig till Antiokia. Ett helt †r hade de sedan sin umg„ngelse inom f”rsamlingen och undervisade ganska mycket folk. Och det var i Antiokia som l„rjungarna f”rst begynte kallas ½kristna½.

011:027 Vid den tiden kommo n†gra profeter fr†n Jerusalem ned till Antiokia.
011:028 Och en av dem, vid namn Agabus, tr„dde upp och gav genom Andens ingivelse till k„nna att en stor hungersn”d skulle komma ”ver hela v„rlden; den kom ocks† p† Klaudius’ tid. 011:029 D† best„mde l„rjungarna att de, var och en efter sin f”rm†ga, skulle s„nda n†got till underst”d †t de br”der som bodde i Judeen.
011:030 Detta gjorde de ocks†, och genom Barnabas och Saulus ”vers„nde de det till de „ldste.
012:001 Vid den tiden l„t konung Herodes gripa och misshandla n†gra av dem som h”rde till f”rsamlingen.
012:002 Och Jakob, Johannes’ broder, l„t han avr„tta med sv„rd. 012:003 N„r han s†g att detta behagade judarna, fortsatte han och l„t fasttaga ocks† Petrus. Detta skedde under det osyrade br”dets h”gtid.
012:004 Och sedan han hade gripit honom, satte han honom i f„ngelse och uppdrog †t fyra vaktavdelningar krigsm„n, vardera p† fyra man, att bevaka honom; och hans avsikt var att efter p†sken st„lla honom fram inf”r folket.
012:005 Under tiden f”rvarades Petrus i f„ngelset, men f”rsamlingen bad entr„get till Gud f”r honom.

012:006 Natten f”re den dag d† Herodes t„nkte draga honom inf”r r„tta l†g Petrus och sov mellan tv† krigsm„n, f„ngslad med tv† kedjor; och utanf”r d”rren voro v„ktare utsatta till att bevaka f„ngelset.
012:007 D† stod pl”tsligt en Herrens „ngel d„r, och ett sken lyste i rummet. Och han st”tte Petrus i sidan och v„ckte honom och sade: ½St† nu strax upp½; och kedjorna f”llo ifr†n hans h„nder. 012:008 Žngeln sade ytterligare till honom: ½Omgjorda dig, och tag p† dig dina sandaler.½ Och han gjorde s†. d„refter sade „ngeln till honom: ½Tag din mantel p† dig och f”lj mig.½ 012:009 Och Petrus gick ut och f”ljde honom; men han f”rstod icke att det som skedde genom „ngeln var n†got verkligt, utan trodde att det var en syn han s†g.
012:010 N„r de s† hade g†tt genom f”rsta och andra vakten, kommo de till j„rnporten som ledde ut till staden. Den ”ppnade sig f”r dem av sig sj„lv, och de tr„dde ut och gingo en gata fram; och i detsamma f”rsvann „ngeln ifr†n honom.
012:011 N„r sedan Petrus kom till sig igen, sade han: ½Nu vet jag och „r f”rvissad om att Herren har uts„nt sin „ngel och r„ddat mig ur Herodes’ hand och undan allt det som det judiska folket hade v„ntat sig.½

012:012 N„r han allts† hade f”rst†tt huru det var, gick han till det hus d„r Maria bodde, hon som var moder till den Johannes som ock kallades Markus; d„r voro ganska m†nga f”rsamlade och b†do. 012:013 D† han nu klappade p† portd”rren, kom en tj„nsteflicka, vid namn Rode, f”r att h”ra vem det var.
012:014 Och n„r hon k„nde igen Petrus’ r”st, ”ppnade hon i sin gl„dje icke porten, utan skyndade in och ber„ttade att Petrus stod utanf”r porten.
012:015 D† sade de till henne: ½Du „r fr†n dina sinnen.½ Men hon bedyrade att det var s†som hon hade sagt. D† sade de: ½Det „r v„l hans „ngel.½
012:016 Men Petrus fortfor att klappa; och n„r de ”ppnade, s†go de med h„pnad att det var han.
012:017 Och han gav tecken †t dem med handen att de skulle tiga, och f”rt„ljde f”r dem huru Herren hade f”rt honom ut ur f„ngelset. Och han tillade: ½L†ten Jakob och de andra br”derna f† veta detta.½ Sedan gick han d„rifr†n och begav sig till en annan ort.

012:018 Men n„r det hade blivit dag, uppstod bland krigsm„nnen en ganska stor oro och undran ”ver vad som hade blivit av Petrus. 012:019 N„r s† Herodes ville h„mta honom, men icke fann honom, anst„llde han rannsakning med v„ktarna och bj”d att de skulle f”ras bort till bestraffning. D„refter for han ned fr†n Judeen till Cesarea och vistades sedan d„r.

012:020 Men han hade fattat stor ovilja mot tyrierna och sidonierna. Dessa infunno sig nu gemensamt hos honom; och sedan de hade f†tt Blastus, konungens kammarherre, p† sin sida, b†do de om fred, ty deras land hade sin n„ring av konungens. 012:021 P† utsatt dag kl„dde sig d† Herodes i konungslig skrud och satte sig p† tronen och h”ll ett tal till dem. 012:022 D† ropade folket: ½En guds r”st „r detta, och icke en m„nniskas.½
012:023 Men i detsamma slog honom en Herrens „ngel, d„rf”r att han icke gav Gud „ran. Och han f”ll i en sjukdom som bestod d„ri att han uppfr„ttes av maskar, och s† gav han upp andan.

012:024 Men Guds ord hade framg†ng och utbredde sig. 012:025 Och sedan Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag i Jerusalem och avl„mnat underst”det, v„nde de tillbaka och togo d† med sig Johannes, som ock kallades Markus. 013:001 I den f”rsamling som fanns i Antiokia verkade nu s†som profeter och l„rare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius fr†n Cyrene, s† ock Manaen, landsfursten Herodes’ fosterbroder, och Saulus.
013:002 N„r dessa f”rr„ttade Herrens tj„nst och fastade, sade den helige Ande: ½Avskiljen †t mig Barnabas och Saulus f”r det verk som jag har kallat dem till.½
013:003 D† fastade de och b†do och lade h„nderna p† dem och l„to dem begiva sig †stad.

013:004 Dessa, som s† hade blivit uts„nda av den helige Ande, foro nu ned till Seleucia och seglade d„rifr†n till Cypern. 013:005 Och n„r de hade kommit till Salamis, f”rkunnade de Guds ord i judarnas synagogor. De hade ocks† med sig Johannes s†som tj„nare.
013:006 Och sedan de hade f„rdats ”ver hela ”n „nda till Pafos, tr„ffade de d„r p† en judisk trollkarl och falsk profet, vid namn Barjesus,
013:007 som vistades hos landsh”vdingen Sergius Paulus. Denne var en f”rst†ndig man. Han kallade till sig Barnabas och Saulus och beg„rde att f† h”ra Guds ord.

013:008 Men Elymas (eller trollkarlen, ty namnet har den betydelsen) stod emot dem och ville hindra landsh”vdingen fr†n att komma till tro.
013:009 Saulus, som ock kallades Paulus, uppfylldes d† av helig ande och f„ste ”gonen p† honom
013:010 och sade: ½O du dj„vulens barn, du som „r full av allt slags svek och arglistighet och en fiende till allt vad r„tt „r, skall du d† icke upph”ra att f”rvrida Herrens raka v„gar? 013:011 Se, nu kommer Herrens hand ”ver dig, och du skall till en tid bliva blind och icke kunna se solen.½ Och strax f”ll t”cken och m”rker ”ver honom; och han gick omkring och s”kte efter n†gon som kunde leda honom.
013:012 N„r d† landsh”vdingen s†g vad som hade skett, h„pnade han ”ver Herrens l„ra och kom till tro.

013:013 Paulus och hans f”ljeslagare lade sedan ut ifr†n Pafos och foro till Perge i Pamfylien. D„r skilde sig Johannes ifr†n dem och v„nde tillbaka till Jerusalem.
013:014 Men sj„lva foro de vidare fr†n Perge och kommo till Antiokia i Pisidien. Och p† sabbatsdagen gingo de in i synagogan och satte sig d„r.
013:015 Och sedan man hade f”rel„st ur lagen och profeterna, s„nde synagogf”rest†ndarna till dem och l„to s„ga: ½Br”der, haven I n†got f”rmaningens ord att s„ga till folket, s† s„gen det.½ 013:016 D† stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade:

½I m„n av Israels hus och I som ‘frukten Gud’, h”ren mig. 013:017 Detta folks, Israels, Gud utvalde v†ra f„der, och han upph”jde detta folk, medan de „nnu bodde s†som fr„mlingar i Egyptens land, och f”rde dem sedan ut d„rifr†n ‘med upplyft arm’. 013:018 Och under en tid av vid pass fyrtio †r hade han f”rdrag med dem i ”knen.
013:019 Och sedan han hade utrotat sju folk i Kanaans land, utskiftade han dessas land till arvedelar †t dem.
013:020 D„runder f”rgick en tid av vid pass fyra hundra femtio †r. Sedan gav han dem domare, „nda till profeten Samuels tid. 013:021 D„refter beg„rde de en konung; och Gud gav dem Saul, Kis’ son, en man av Benjamins stam, f”r en tid av fyrtio †r.

013:022 Men denne avsatte han och gjorde David till konung ”ver dem. Honom gav han ock sitt vittnesb”rd, i det han sade: ‘Jag har funnit David, Jessais son, en man efter mitt hj„rta. Han skall i alla stycken g”ra min vilja.’
013:023 Av dennes s„d har Gud efter sitt l”fte l†tit Jesus komma, s†som Fr„lsare †t Israel.
013:024 Men redan innan han upptr„dde, hade Johannes predikat b„ttringens d”pelse f”r hela Israels folk. 013:025 Och n„r Johannes h”ll p† att fullborda sitt lopp, sade han: ‘Vad I menen mig vara, det „r jag icke. Men se, efter mig kommer den vilkens skor jag icke „r v„rdig att l”sa av han f”tter.’

013:026 Mina br”der, I som „ren barn av Abrahams sl„kt, s† ock I andra h„r, I som ‘frukten Gud’, till oss har ordet om denna fr„lsning blivit s„nt.
013:027 Ty eftersom Jerusalems inv†nare och deras r†dsherrar icke k„nde honom, uppfyllde de ock genom sin dom ”ver honom profeternas utsagor, vilka var sabbat f”rel„ses;
013:028 och fast„n de icke funno honom skyldig till n†got som f”rtj„nade d”den, b†do de likv„l Pilatus att han skulle l†ta d”da honom. 013:029 N„r de s† hade f”rt till fullbordan allt som var skrivet om honom, togo de honom ned fr†n korsets tr„ och lade honom i en grav.
013:030 Men Gud uppv„ckte honom fr†n de d”da. 013:031 Sedan visade han sig under m†nga dagar f”r dem som med honom hade g†tt upp fr†n Galileen till Jerusalem, och som nu „ro hans vittnen inf”r folket.

013:032 Och vi f”rkunna f”r eder det glada budskapet, att det l”fte som gavs †t v†ra f„der, det har Gud l†tit g† i fullbordan f”r oss, deras barn, d„rigenom att han har l†tit Jesus uppst†, 013:033 s†som ock „r skrivet i andra psalmen: ‘Du „r min Son,
jag har i dag f”tt dig.’
013:034 Och att han har l†tit honom uppst† fr†n de d”da, s† att han icke mer skall v„nda tillbaka till f”rg„ngelsen, det har han sagt med dessa ord:
‘Jag skall uppfylla †t eder de heliga l”ften som jag i trofasthet har givit †t David.’ 013:035 D„rf”r s„ger han ock i en annan psalm: ‘Du skall icke l†ta din Helige se f”rg„ngelsen.’ 013:036 N„r David i sin tid hade tj„nat Guds vilja, avsomnade han ju och blev samlad till sina f„der och s†g f”rg„ngelsen; 013:037 men den som Gud har uppv„ckt, han har icke sett f”rg„ngelsen. 013:038 S† m†n I nu veta, mena br”der, att genom honom syndernas f”rl†telse f”rkunnas f”r eder,
013:039 och att i honom var och en som tror bliver r„ttf„rdig och friad ifr†n allt det varifr†n I icke under Moses’ lag kunden bliva friade.
013:040 Sen d„rf”r till, att ”ver eder icke m† komma det som „r sagt hos profeterna:
013:041 ‘Sen h„r, I f”raktare, och f”rundren eder, och bliven till intet;
ty en g„rning utf”r jag i edra dagar, en g„rning som I alls icke skullen tro, om den f”rt„ljdes f”r eder.’½

013:042 N„r de sedan gingo d„rifr†n, bad men dem att de n„sta sabbat skulle tala f”r dem om samma sak.
013:043 Och n„r f”rsamlingen †tskildes, f”ljde m†nga judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Dessa talade d† till dem och f”rmanade dem att stadigt h†lla sig till Guds n†d.

013:044 F”ljande sabbat kom n„stan hela staden tillsammans f”r att h”ra Guds ord.
013:045 D† nu judarna s†go det myckna folket, uppfylldes de av nit„lskan och foro ut i sm„delser och motsade det som Paulus talade. 013:046 D† togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: ½Guds ord m†ste i f”rsta rummet f”rkunnas f”r eder. Men eftersom I st”ten det bort ifr†n eder och icke akten eder sj„lva v„rdiga det eviga livet, s† v„nda vi oss nu till hedningarna. 013:047 Ty s† har Herren bjudit oss:
‘Jag har satt dig till ett ljus f”r hednafolken, f”r att du skall bliva till fr„lsning intill jordens „nda.’½

013:048 N„r hedningarna h”rde detta, blevo de glada och prisade Herrens ord; och de kommo till tro, s† m†nga det var besk„rt att f† evigt liv.
013:049 Och Herrens ord utbredde sig ”ver hela landet.

013:050 Men judarna uppeggade de ansedda kvinnor som ½fruktade Gud½, s† ock de f”rn„msta m„nnen i staden, och uppv„ckte en f”rf”ljelse mot Paulus och Barnabas och drevo dem bort ifr†n sin stads omr†de.
013:051 Dessa skuddade d† stoftet av sina f”tter mot dem och beg†vo sig till Ikonium.

013:052 Och l„rjungarna uppfylldes alltmer av gl„dje och helig ande.

014:001 P† samma s„tt tillgick det i Ikonium: de gingo in i judarnas synagoga och talade s†, att en stor hop av b†de judar och greker kommo till tro;
014:002 men de judar som voro oh”rsamma retade upp hedningarna och v„ckte deras f”rbittring mot br”derna.
014:003 S† vistades de d„r en l„ngre tid och predikade frimodigt, i f”rtr”stan p† Herren, och han gav vittnesb”rd †t sitt n†desord, i det att han l„t tecken och under ske genom dem. 014:004 Men folket i staden delade sig, s† att somliga h”llo med judarna, andra †ter med apostlarna.
014:005 Och n„r sedan, b†de ibland hedningar och ibland judar med deras f”rest†ndare, en storm hade blivit uppv„ckt emot dem, och man ville misshandla och stena dem,
014:006 flydde de, s† snart de f”rstodo huru det var, till st„derna Lystra och Derbe i Lykaonien och till trakten omkring dem. 014:007 Och d„r f”rkunnade de evangelium.

014:008 I Lystra fanns nu en man som satt d„r of”rm”gen att bruka sina f”tter, ty allt ifr†n sin moders liv hade han varit of„rdig och hade aldrig kunnat g†.
014:009 Denne h”rde p†, n„r Paulus talade. Och d† Paulus f„ste sina ”gon p† honom och s†g att han hade tro, s† att han kunde bliva botad,
014:010 sade han med h”g r”st: ½Res dig upp och st† p† dina f”tter.½ D† sprang mannen upp och begynte g†.
014:011 N„r folket s†g vad Paulus hade gjort, hovo de upp sin r”st och ropade p† lykaoniskt tungom†l: ½Gudarna hava stigit ned till oss i m„nniskogestalt.½
014:012 Och de kallade Barnabas f”r Jupiter, men Paulus kallade de f”r Merkurius, eftersom det var han som f”rde ordet. 014:013 Och pr„sten vid det Jupiterstempel som l†g utanf”r staden f”rde fram tjurar och kransar till portarna och ville j„mte folket anst„lla ett offer.
014:014 Men n„r apostlarna, Barnabas och Paulus, fingo h”ra detta, revo de s”nder sina kl„der och sprungo ut bland folket och ropade 014:015 och sade: ½I m„n, vad „r det I g”ren? Ocks† vi „ro m„nniskor, av samma natur som I, och vi f”rkunna f”r eder evangelium, att I m†sten omv„nda eder fr†n dessa f†f„ngliga avgudar till den levande Guden, ‘som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem „r’.
014:016 Han har under framfarna sl„ktens tider tillstatt alla hedningar att g† sina egna v„gar.
014:017 Dock har han icke l†tit sig vara utan vittnesb”rd, ty han har bevisat eder v„lg„rningar, i det han har givit eder regn och fruktbara tider fr†n himmelen och s† vederkvickt edra hj„rtan med mat och gl„dje.½
014:018 Genom s†dana ord stillade de med knapp n”d folket, s† att man icke offrade †t dem.

014:019 Men n†gra judar kommo dit fr†n Antiokia och Ikonium. Dessa drogo folket ”ver p† sin sida och stenade Paulus och sl„pade honom ut ur staden, i tanke att han var d”d. 014:020 Men sedan l„rjungarna hade samlat sig omkring honom, reste han sig upp och gick in i staden.

Dagen d„refter begav han sig med Barnabas †stad d„rifr†n till Derbe.
014:021 Och de f”rkunnade evangelium i den staden och vunno ganska m†nga l„rjungar. Sedan v„nde de tillbaka till Lystra och Ikonium och Antiokia
014:022 och styrkte l„rjungarnas sj„lar, i det de f”rmanade dem att st† fasta i tron och sade dem, att det „r genom mycken bedr”velse som vi m†ste ing† i Guds rike.
014:023 D„refter utvalde de †t dem ½„ldste½ f”r var s„rskild f”rsamling och anbefallde dem efter b”n och fastor †t Herren, som de nu trodde p†.

014:024 Sedan f„rdades de vidare genom Pisidien och kommo till Pamfylien.
014:025 D„r f”rkunnade de ordet i Perge och foro sedan ned till Attalia. 014:026 D„rifr†n avseglade de till Antiokia, samma ort varifr†n de hade blivit uts„nda, sedan man hade anbefallt dem †t Guds n†d, f”r det verk som de nu hade fullbordat.
014:027 Och n„r de hade kommit dit, kallade de tillhopa f”rsamlingen och omtalade f”r dem huru stora ting Gud hade gjort med dem, och huru han f”r hedningarna hade ”ppnat en d”rr till tro. 014:028 Sedan vistades de d„r hos l„rjungarna en ganska l†ng tid. 015:001 Men fr†n Judeen kommo n†gra m„n ditned och l„rde br”derna s†: ½Om I icke l†ten omsk„ra eder, s†som Moses har stadgat, s† kunnen I icke bliva fr„lsta.½
015:002 D† uppstod s”ndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska skarpt ordskifte med dem. Det best„mdes d„rf”r, att Paulus och Barnabas och n†gra andra av dem skulle, f”r denna tvistefr†gas skull, fara upp till apostlarna och de „ldste i Jerusalem. 015:003 Och f”rsamlingen utrustade dem f”r resan, och de foro genom Fenicien och Samarien och f”rt„ljde utf”rligt om hedningarnas omv„ndelse och gjorde d„rmed alla br”derna stor gl„dje. 015:004 N„r de sedan kommo fram till Jerusalem, mottogos de av f”rsamlingen och av apostlarna och de „ldste och omtalade huru stora ting Gud hade gjort med dem.
015:005 Men n†gra ifr†n faris‚ernas parti, vilka hade kommit till tro, stodo upp och sade att man borde omsk„ra dem och bjuda dem att h†lla Moses’ lag.

015:006 D† tr„dde apostlarna och de „ldste tillsammans f”r att ”verl„gga om denna sak.
015:007 Och sedan man l„nge hade f”rhandlat d„rom, stod Petrus upp och sade till dem:

½Mina br”der, I veten sj„lva att Gud, f”r l†ng tid sedan, bland eder utvalde mig att vara den genom vilkens mun hedningarna skulle f† h”ra evangelii ord och komma till tro. 015:008 Och Gud, som k„nner allas hj„rtan, gav dem sitt vittnesb”rd, d„rigenom att han l„t dem, likav„l som oss, undf† den helige Ande.
015:009 Och han gjorde ingen †tskillnad mellan oss och dem, i det att han genom tron renade deras hj„rtan.
015:010 Varf”r fresten I d† nu Gud, genom att p† l„rjungarnas hals vilja l„gga ett ok som varken v†ra f„der eller vi hava f”rm†tt b„ra? 015:011 Vi tro ju fastmer att det „r genom Herren Jesu n†d som vi bliva fr„lsta, vi likav„l som de.½

015:012 D† teg hela menigheten, och man h”rde p† Barnabas och Paulus, som f”rt„ljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade gjort bland hedningarna.

015:013 N„r de hade slutat att tala, tog Jakob till orda och sade:

½Mina br”der, h”ren mig.
015:014 Simeon har f”rt„ljt huru Gud f”rst s† skickade, att han bland hedningarna fick ett folk som kunde kallas efter hans namn. 015:015 D„rmed st„mmer ock ”verens vad profeterna hava talat; ty s† „r skrivet:
015:016 ‘D„refter skall jag komma tillbaka och †ter bygga upp Davids f”rfallna hydda; ja, dess ruiner skall jag bygga upp och s† uppr„tta den igen, 015:017 f”r att ock ”vriga m„nniskor skola s”ka Herren, alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn. S† s„ger Herren, han som skall g”ra detta, 015:018 s†som han ock har vetat det f”rut av evighet.’

015:019 D„rf”r „r min mening att man icke b”r betunga s†dana som hava varit hedningar, men omv„nt sig till Gud, 015:020 utan allenast skriva till dem att de skola avh†lla sig fr†n avgudastyggelser och fr†n otukt och fr†n k”ttet av f”rkv„vda djur och fr†n blod.
015:021 Ty Moses har av †lder sina f”rkunnare i alla st„der, d† han ju var sabbat f”rel„ses i synagogorna.½

015:022 D„refter besl”to apostlarna och de „ldste, tillika med hela f”rsamlingen, att bland sig utv„lja n†gra m„n, som j„mte Paulus och Barnabas skulle s„ndas till Antiokia; och de valde Judas, som kallades Barsabbas, och Silas, vilka bland br”derna voro ledande m„n.
015:023 Och man ”vers„nde genom dem f”ljande skrivelse:

½Apostlarna och de „ldste, edra br”der, h„lsa eder, I br”der av hednisk b”rd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien.

015:024 Alldenstund vi hava h”rt att n†gra som hava kommit fr†n oss hava f”rvirrat eder med sitt tal och v„ckt oro i edra sj„lar, utan att de hava haft n†got uppdrag av oss,
015:025 s† hava vi enh„lligt kommit till det beslutet att utv„lja n†gra m„n, som vi skulle s„nda till eder j„mte Barnabas och Paulus, v†ra „lskade br”der,
015:026 vilka hava v†gat sina liv f”r v†r Herres, Jesu Kristi, namns skull.
015:027 Allts† s„nda vi nu Judas och Silas, vilka ock muntligen skola kung”ra detsamma f”r eder.
015:028 Den helige Ande och vi hava n„mligen beslutit att icke p†l„gga eder n†gon ytterligare b”rda, ut”ver f”ljande n”dv„ndiga f”reskrifter:
015:029 att I skolen avh†lla eder fr†n avgudaoffersk”tt och fr†n blod och fr†n k”ttet av f”rkv„vda djur och fr†n otukt. Om I noga tagen eder till vara f”r detta, s† skall det g† eder v„l. Faren v„l.½

015:030 De fingo s† begiva sig †stad och kommo ned till Antiokia. D„r kallade de tillsammans menigheten och l„mnade fram brevet. 015:031 Och n„r menigheten l„ste detta, blevo de glada ”ver det hugnesamma budskapet.
015:032 Judas och Silas, som sj„lva voro profeter, talade d„refter m†nga f”rmaningens ord till br”derna och styrkte dem. 015:033 Och sedan de hade uppeh†llit sig d„r n†gon tid, fingo de i frid fara ifr†n br”derna tillbaka till dem som hade s„nt dem. 015:034
015:035 Men Paulus och Barnabas vistades fortfarande i Antiokia, d„r de undervisade och, j„mte m†nga andra f”rkunnade evangelii ord fr†n Herren.

015:036 Efter n†gon tid sade Paulus till Barnabas: ½L†t oss nu fara tillbaka och bes”ka v†ra br”der, i alla de st„der d„r vi hava f”rkunnat Herrens ord, och se till, huru det „r med dem.½ 015:037 Barnabas ville d† att de skulle taga med sig Johannes, som ock kallades Markus.
015:038 Men Paulus fann icke sk„ligt att taga med sig en man som hade ”vergivit dem i Pamfylien och icke f”ljt med dem till deras arbete.
015:039 Och s† skarp blev deras tvist att de skilde sig ifr†n varandra; och Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern. 015:040 Men Paulus utvalde †t sig Silas; och sedan han av br”derna hade blivit anbefalld †t Herrens n†d, begav han sig †stad 015:041 och f„rdades genom Syrien och Cilicien och styrkte f”rsamlingarna.

016:001 Han kom d† ocks† till Derbe och till Lystra. D„r fanns en l„rjunge vid namn Timoteus, som var son av en troende judisk kvinna och en grekisk fader,
016:002 och som hade gott vittnesb”rd om sig av br”derna i Lystra och Ikonium.
016:003 Paulus ville nu att denne skulle fara med honom. F”r de judars skull som bodde i dessa trakter tog han honom d„rf”r till sig och omskar honom, ty alla visste att hans fader var grek. 016:004 Och n„r de sedan foro genom st„derna, meddelade de f”rsamlingarna till efterf”ljd de stadgar som voro fastst„llda av apostlarna och de „ldste i Jerusalem. 016:005 S† styrktes nu f”rsamlingarna i tron, och br”dernas antal f”r”kades f”r var dag.

016:006 Sedan togo de v„gen genom Frygien och det galatiska landet; de f”rhindrades n„mligen av den helige Ande att f”rkunna ordet i provinsen Asien.
016:007 Och n„r de hade kommit fram emot Mysien, f”rs”kte de att fara in i Bitynien, men Jesu Ande tillstadde dem det icke. 016:008 D† beg†vo de sig ”ver Mysien ned till Troas. 016:009 H„r visade sig f”r Paulus i en syn om natten en macedonisk man, som stod d„r och bad honom och sade: ½Far ”ver till Macedonien och hj„lp oss.½
016:010 N„r han hade sett denna syn, s”kte vi strax n†gon l„genhet att fara d„rifr†n till Macedonien, ty vi f”rstodo nu att Gud hade kallat oss att f”rkunna evangelium f”r dem.

016:011 Vi lade allts† ut fr†n Troas och foro raka v„gen till Samotrace och dagen d„refter till Neapolis
016:012 och sedan d„rifr†n till Filippi. Denna stad, en romersk koloni, „r den f”rsta i denna del av Macedonien. I den staden vistades vi n†gon tid.

016:013 P† sabbatsdagen gingo vi utom stadsporten, l„ngs med en flod, till en plats som g„llde s†som b”nest„lle. D„r satte vi oss ned och talade med de kvinnor som hade samlats dit. 016:014 Och en kvinna som ½fruktade Gud½, en purpurkr„merska fr†n staden Tyatira, vid namn Lydia, lyssnade till samtalet; och Herren ”ppnade hennes hj„rta, s† att hon aktade p† det som Paulus talade.
016:015 Och sedan hon j„mte sitt husfolk hade l†tit d”pa sig, bad hon oss och sade: ½Eftersom I ansen mig vara en kvinna som tror p† Herren, s† kommen in i mitt hus och stannen d„r.½ Och hon n”dgade oss d„rtill.

016:016 Och det h„nde sig en g†ng, d† vi gingo ned till b”nest„llet, att vi m”tte en tj„nsteflicka, som hade en sp†domsande i sig och genom sina sp†domar skaffade sina herrar mycken inkomst. 016:017 Denne f”ljde efter Paulus och oss andra och ropade och sade: ½Dessa m„n „ro Guds, den H”gstes, tj„nare, och de f”rkunna f”r eder fr„lsningens v„g.½
016:018 S† gjorde hon under m†nga dagar. Men Paulus tog illa vid sig och v„nde sig om och sade till anden: ½I Jesu Kristi namn bjuder jag dig att fara ut ur henne.½ Och anden for ut i samma stund.

016:019 Men n„r hennes herrar s†go att det f”r dem var slut med allt hopp om vidare inkomst, grepo de Paulus och Silas och sl„pade dem till torget inf”r ”verhetspersonerna. 016:020 Och sedan de hade f”rt dem tid fram, till domarna, sade de: ½Dessa m„n uppv„cka stor oro i v†r stad; de „ro judar 016:021 och vilja inf”ra stadgar som det f”r oss, s†som romerska medborgare, icke „r lovligt att antaga eller h†lla.½ 016:022 Ocks† folket reste sig upp emot dem, och domarna l„to slita av dem deras kl„der och bj”do att man skulle piska dem med sp”n. 016:023 Och sedan de hade l†tit giva dem m†nga slag, kastade de dem i f„ngelse och bj”do f†ngvaktaren att h†lla dem i s„kert f”rvar. 016:024 D† denne fick en s† str„ng befallning, satte han in dem i det innersta f„ngelserummet och fastgjorde deras f”tter i stocken.

016:025 Vid midnattstiden voro Paulus och Silas stadda i b”n och lovade Gud med s†ng, och de andra f†ngarna h”rde p† dem. 016:026 D† kom pl”tsligt en stark jordst”t, s† att f„ngelsets grundvalar skakades; och i detsamma ”ppnades alla d”rrar, och allas bojor l”stes.
016:027 D† vaknade f†ngvaktaren; och n„r han fick se f„ngelsets d”rrar ”ppna, drog han sitt sv„rd och ville d”da sig sj„lv, i tanke att f†ngarna hade kommit undan.
016:028 Men Paulus ropade med h”g r”st och sade: ½G”r dig intet ont; ty vi „ro alla h„r.½
016:029 D† l„t han h„mta ljus och sprang in och f”ll ned f”r Paulus och Silas, b„vande.
016:030 D„refter f”rde han ut dem och sade: ½I herrar, vad skall jag g”ra f”r att bliva fr„lst?½
016:031 De svarade: ½Tro p† Herren Jesus, s† bliver du med ditt hus fr„lst.½
016:032 Och de f”rkunnade Guds ord f”r honom och f”r alla dem som voro i hans hus.
016:033 Och redan under samma timme p† natten tog han dem till sig och tv†dde deras s†r och l„t strax d”pa sig med allt sitt husfolk. 016:034 Och han f”rde dem upp i sitt hus och dukade ett bord †t dem och fr”jdade sig ”ver att han med allt sitt hus hade kommit till tro p† Gud.

016:035 Men n„r det hade blivit dag, s„nde domarna †stad r„ttstj„narna och l„to s„ga: ½Sl„pp ut m„nnen.½
016:036 F†ngvaktaren underr„ttade d† Paulus h„rom och sade: ½Domarna hava s„nt bud att I skolen sl„ppas ut. G†n d„rf”r nu eder v„g i frid.½
016:037 Men Paulus sade till dem: ½De hava offentligen l†tit gissla oss, utan dom och rannsakning, oss som „ro romerska medborgare, och hava kastat oss i f„ngelse; nu vilja de ocks† i tysthet sl„ppa oss ut! Nej, icke s†; de m†ste sj„lva komma och taga oss ut.½ 016:038 R„ttstj„narna inber„ttade detta f”r domarna. N„r dessa h”rde att de voro romerska medborgare, blevo de f”rskr„ckta. 016:039 Och de gingo dit och talade goda ord till dem och togo dem ut och b†do dem l„mna staden.
016:040 N„r de s† hade kommit ut ur f„ngelset, beg†vo de sig hem till Lydia. Och sedan de d„r hade tr„ffat br”derna och talat f”rmaningens ord till dem, drogo de vidare.

017:001 Och de foro ”ver Amfipolis och Apollonia och kommo s† till Tessalonika. D„r hade judarna en synagoga; 017:002 i den gick Paulus in, s†som hans sed var. Och under tre sabbater talade han d„r med dem, i det han utgick ifr†n skrifterna
017:003 och utlade dem och bevisade att Messias m†ste lida och uppst† fr†n de d”da; och han sade: ½Denne Jesus som jag f”rkunnar f”r eder „r Messias.½
017:004 Och n†gra av dem l„to ”vertyga sig och sl”to sig till Paulus och Silas; s† gjorde ock en stor hop greker som ½fruktade Gud½, likas† ganska m†nga av de f”rn„msta kvinnorna.

017:005 D† grepos judarna av nit„lskan och togo med sig allahanda d†ligt folk ifr†n gatan och st„llde till folkskockning och oroligheter i staden och tr„ngde fram mot Jasons hus och ville draga dem ut inf”r folket.
017:006 Men n„r de icke funno dem, sl„pade de Jason och n†gra av br”derna inf”r stadens styresm„n och ropade: ½Dessa m„n, som hava uppviglat hela v„rlden, hava nu ocks† kommit hit; 017:007 och Jason har tagit emot dem i sitt hus. De g”ra alla tv„rtemot kejsarens p†bud och s„ga att en annan, en som heter Jesus, „r konung.
017:008 S† v„ckte de oro bland folket och hos stadens styresm„n, n„r de h”rde detta.
017:009 Dessa l„to d† Jason och de andra st„lla borgen f”r sig och sl„ppte dem d„refter l”sa.

017:010 Men strax om natten blevo Paulus och Silas av br”derna s„nda †stad till Berea. Och n„r de hade kommit dit, gingo de till judarnas synagoga.
017:011 Dessa voro „dlare till sinnes „n judarna i Tessalonika; de togo emot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna, f”r att se om det f”rh”lle sig s†som nu sades. 017:012 M†nga av dem kommo d„rigenom till tro, likas† ganska m†nga ansedda grekiska kvinnor och j„mv„l m„n. 017:013 Men n„r judarna i Tessalonika fingo veta att Guds ord f”rkunnades av Paulus ocks† i Berea, kommo de dit och uppviglade ocks† d„r folket och v„ckte oro bland dem. 017:014 Strax s„nde d† br”derna Paulus †stad „nda ned till havet, men b†de Silas och Timoteus stannade kvar p† platsen. 017:015 De som ledsagade Paulus f”rde honom vidare till Aten och foro s† d„rifr†n tillbaka, med bud till Silas och Timoteus att dessa med det snaraste skulle komma till honom.

017:016 Men, Paulus nu v„ntade p† dem i Aten, uppr”rdes han i sin ande, n„r han s†g huru uppfylld staden var med avgudabilder. 017:017 Han h”ll d„rf”r i synagogan samtal med judarna och med dem som ½fruktade Gud½, s† ock p† torget, var dag, med dem som han tr„ffade d„r
017:018 Ocks† n†gra filosofer, dels av epikur‚ernas skola, dels av stoikernas, g†vo sig i ordskifte med honom. Och somliga sade: ½Vad kan v„l denne pratmakare vilja s„ga?½ Andra †ter: ½Han tyckes vara en f”rkunnare av fr„mmande gudar.½ De evangelium om Jesus och om uppst†ndelsen.
017:019 Och de grepo honom och f”rde honom till Areopagen och sade: ½Kunna vi f† veta vad det „r f”r en ny l„ra som du f”rkunnar? 017:020 Ty det „r f”runderliga ting som du talar oss i ”ronen. Vi vilja nu veta vad detta skall betyda.½
017:021 Det var n„mligen s† med alla atenare, likasom ock med de fr„mlingar som hade bosatt sig bland dem, att de icke hade tid och h†g f”r annat „n att tala om eller h”ra p† n†got nytt f”r dagen.

017:022 D† tr„dde Paulus fram mitt p† Areopagen och sade: ½Atenare, jag ser av allting att I „ren mycket ivriga gudsdyrkare. 017:023 Ty medan jag har g†tt omkring och betraktat edra helgedomar, har jag ock funnit ett altare med den inskriften: ‘t en ok„nd Gud.’ Om just detta v„sende, som I s†lunda dyrken utan att k„nna det, „r det jag nu kommer med budskap till eder. 017:024 Den Gud som har gjort v„rlden och allt vad d„ri „r, han som „r Herre ”ver himmel och jord, han bor icke i tempel som „ro gjorda med h„nder,
017:025 ej heller l†ter han betj„na sig av m„nniskoh„nder, s†som vore han i behov av n†got, han som sj„lv †t alla giver liv, anda och allt.
017:026 Och han har skapat m„nniskosl„ktets alla folk, alla fr†n en enda stamfader, till att bos„tta sig ut”ver hela jorden; och han har fastst„llt f”r dem best„mda tider och utstakat de gr„nser inom vilka de skola bo —
017:027 detta f”r att de skola s”ka Gud, om de till „ventyrs skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom; fast„n han ju icke „r l†ngt ifr†n n†gon enda av oss.
017:028 Ty i honom „r det som vi leva och r”ra oss och „ro till, s†som ock n†gra av edra egna skalder hava sagt: ‘Vi „ro ju ock av hans sl„kt.’
017:029 Žro vi nu av Guds sl„kt, s† b”ra vi icke mena att gudomen „r lik n†gonting av guld eller silver eller sten, n†got som „r danat genom m„nsklig konst och uppfinning.

017:030 Med s†dana okunnighetens tider har Gud hittills haft f”rdrag, men nu bjuder han m„nniskorna att de alla allest„des skola g”ra b„ttring.
017:031 Ty han har fastst„llt en dag d† han skall ‘d”ma v„rlden med r„ttf„rdighet’, genom en man som han har best„mt d„rtill; och han har †t alla givit en bekr„ftelse h„rp†, i det att han har l†tit honom uppst† fr†n de d”da.½

017:032 N„r de h”rde talas om att ½uppst† fr†n de d”da½, drevo somliga g„ck d„rmed, andra †ter sade: ½Vi vilja h”ra dig tala h„rom „nnu en g†ng.½
017:033 Med detta besked gick Paulus bort ifr†n dem. 017:034 Dock sl”to sig n†gra m„n till honom och kommo till tro. Bland dessa var Dionysius, han som tillh”rde Areopagens domstol, s† ock en kvinna vid namn Damaris och n†gra andra j„mte dem.

018:001 D„refter l„mnade Paulus Aten och kom till Korint. 018:002 D„r tr„ffade han en jude vid namn Akvila, b”rdig fr†n Pontus, vilken nyligen hade kommit fr†n Italien med sin hustru Priscilla. (Klaudius hade n„mligen p†bjudit att alla judar skulle l„mna Rom.) Till dessa b†da sl”t han sig nu, 018:003 och eftersom han hade samma hantverk som de, stannade han kvar hos dem, och de arbetade tillsammans; de voro n„mligen till yrket t„ltmakare.

018:004 Och i synagogan h”ll han var sabbat samtal och ”vertygade b†de judar och greker.
018:005 N„r sedan Silas och Timoteus kommo ditned fr†n Macedonien, var Paulus helt upptagen av att f”rkunna ordet, i det att han betygade f”r judarna att Jesus var Messias. 018:006 Men n„r dessa stodo emot honom och foro ut i sm„delser, skakade han stoftet av sina kl„der och sade till dem: ½Edert blod komme ”ver edra egna huvuden. Jag „r utan skuld och g†r nu till hedningarna.½

018:007 Och han gick d„rifr†n och tog in hos en man vid namn Titius Justus, som ½fruktade Gud½; denne hade sitt hus invid synagogan.
018:008 Men Krispus, synagogf”rest†ndaren, kom med hela sitt hus till tro p† Herren; ocks† m†nga andra korintier som h”rde honom trodde och l„to d”pa sig.
018:009 Och i en syn om natten sade Herren till Paulus: ½Frukta icke, utan tala och tig icke;
018:010 ty jag „r med dig, och ingen skall komma vid dig och g”ra dig skada. Jag har ock mycket folk i denna stad.½ 018:011 S† uppeh”ll han sig d„r bland dem ett †r och sex m†nader och undervisade i Guds ord.

018:012 Men n„r Gallio var landsh”vding i Akaja, reste sig judarna, alla tillhopa, upp mot Paulus och f”rde honom inf”r domstolen 018:013 och sade: ½Denne man f”rleder m„nniskorna att dyrka Gud p† ett s„tt som „r emot lagen.½
018:014 N„r d† Paulus ville ”ppna sin mun och tala, sade Gallio till judarna: ½Vore n†got brott eller n†got ont och arglistigt d†d beg†nget, d† kunde v„l vara sk„ligt att jag t†lmodigt h”rde p† eder, I judar.
018:015 Men „r det n†gon tvistefr†ga om ord och namn eller om eder egen lag, s† m†n I sj„lva avg”ra saken; i s†dana m†l vill jag icke vara domare.½
018:016 Och s† visade han bort dem fr†n domstolen. 018:017 D† grepo de alla gemensamt Sostenes, synagogf”rest†ndaren, och slogo honom inf”r domstolen; och Gallio fr†gade alls icke d„refter.

018:018 Men Paulus stannade d„r „nnu ganska l„nge. D„rp† tog han avsked av br”derna och avseglade till Syrien, †tf”ljd av Priscilla och Akvila, sedan han i Kenkrea hade l†tit raka sitt huvud; han hade n„mligen bundit sig genom ett l”fte.
018:019 S† kommo de till Efesus, och d„r l„mnade Paulus dem. Sj„lv gick han in i synagogan och gav sig i samtal med judarna. 018:020 Och de b†do honom att han skulle stanna d„r n†got l„ngre; men han samtyckte icke d„rtill,
018:021 utan tog avsked av dem med de orden: ½Om Gud vill, skall jag v„nda tillbaka till eder.½ Och s† l„mnade han Efesus. 018:022 Och n„r han hade kommit till Cesarea, begav han sig upp och h„lsade p† hos f”rsamlingen och for d„refter ned till Antiokia.

018:023 Sedan han hade uppeh†llit sig d„r n†gon tid, for han vidare, och f„rdades f”rst genom det galatiska landet och d„refter genom Frygien och styrkte alla l„rjungarna.

018:024 Men till Efesus kom en jude vid namn Apollos, b”rdig fr†n Alexandria, en l„rd man, mycket f”rfaren i skrifterna. 018:025 Denne sade blivit undervisad om ½Herrens v„g½ och talade, brinnande i anden, och undervisade grundligt om Jesus, fast„n han allenast hade kunskap om Johannes’ d”pelse. 018:026 Han begynte ock att frimodigt tala i synagogan. N„r Priscilla och Akvila h”rde honom, togo de honom till sig och undervisade honom grundligare om ½Guds v„g½.
018:027 Och d† han sedan ville fara till Akaja, skrevo br”derna till l„rjungarna d„r och uppmanade dem att taga v„nligt emot honom. Och n„r han hade kommit fram, blev han dem som trodde till mycken hj„lp, genom den n†d han hade undf†tt. 018:028 Ty med stor kraft vederlade han judarna offentligen och bevisade genom skrifterna att Jesus var Messias.

019:001 Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit genom de ”vre delarna av landet, ned till Efesus. D„r tr„ffade han n†gra l„rjungar.
019:002 Och han fr†gade dessa: ½Undfingen I helig ande, n„r I kommen till tro?½ De svarade honom: ½Nej, vi hava icke ens h”rt att helig ande „r given.½
019:003 Han fr†gade: ½Vilken d”pelse bleven I d† d”pta med?½ De svarade: ½Vi d”ptes med Johannes’ d”pelse½
019:004 D† sade Paulus: ½Johannes’ d”pelse var en d”pelse till b„ttring; och han sade d„rvid till folket, att det var p† den som skulle komma efter honom, det „r p† Jesus, som de skulle tro.½ 019:005 Sedan de hade h”rt detta, l„to de d”pa sig i Herren Jesu namn. 019:006 Och n„r Paulus lade h„nderna p† dem, kom den helige Ande ”ver dem, och de talade tungom†l och profeterade. 019:007 Och tillsammans voro de vid pass tolv m„n.

019:008 D„refter gick han in i synagogan; och under tre m†nader samtalade han d„r, frimodigt och ”vertygande, med dem om Guds rike.
019:009 Men n„r n†gra av dem f”rh„rdade sig och voro oh”rsamma och inf”r menigheten talade illa om ½den v„gen½, v„nde han sig ifr†n dem och avskilde l„rjungarna och samtalade sedan dagligen med dessa i Tyrannus’ l„rosal.
019:010 S† fortgick det i tv† †r, och alla provinsen Asiens inbyggare, b†de judar och greker, fingo p† detta s„tt h”ra Herrens ord.

019:011 Och Gud gjorde genom Paulus kraftg„rningar av icke vanligt slag. 019:012 Man till och med tog handkl„den och f”rkl„den, som hade varit i ber”ring med hans kropp, och lade dem p† de sjuka; och sjukdomarna veko d† ifr†n dem, och de onda andarna foro ut.

019:013 Men ocks† n†gra kringvandrande judiska besv„rjare f”retogo sig nu att ”ver dem som voro besatta av onda andar n„mna Herren Jesu namn; de sade: ½Jag besv„r eder vid den Jesus som Paulus predikar.
019:014 Bland dem som s† gjorde voro sju s”ner av en viss Skevas, en judisk ”verstepr„st.
019:015 Men den onde anden svarade d† och sade till dem: ½Jesus k„nner jag, Paulus „r mig ock v„l bekant men vilka „ren I?½ 019:016 Och mannen som var besatt av den onde anden st”rtade sig p† dem och ”vermannade b†de den ene och den andre; han betedde sig s† v†ldsamt mot dem, att de m†ste fly ut ur huset, nakna och sargade.
019:017 Och detta blev bekant f”r alla Efesus’ inv†nare, b†de judar och greker, och fruktan f”ll ”ver dem alla, och Herren Jesu namn blev storligen prisat.
019:018 Och m†nga av dem som hade kommit till tro tr„dde fram och bek„nde sin synd och omtalade vad de hade gjort. 019:019 Och ganska m†nga av dem som hade ”vat vidskepliga konster samlade ihop sina b”cker och br„nde upp dem i allas †syn. Och n„r man r„knade tillsammans vad b”ckerna voro v„rda, fann man att v„rdet uppgick till femtio tusen silverpenningar.

019:020 P† detta s„tt hade Herrens ord m„ktig framg†ng och visade sin kraft.

019:021 Efter allt detta best„mde sig Paulus genom Andens tillskyndelse, att ”ver Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade: ½Sedan jag har varit d„r, m†ste jag ock se Rom.½ 019:022 Han s„nde d† tv† av sina medhj„lpare, Timoteus och Erastus, †stad till Macedonien, men sj„lv stannade han „nnu n†gon tid i provinsen Asien.

019:023 Vid den tiden uppstod ganska mycket ov„sen ang†ende ½den v„gen½. 019:024 D„r fanns n„mligen en guldsmed, vid namn Demetrius, som f”rf„rdigade Dianatempel av silver och d„rmed skaffade hantverkarna en ganska stor inkomst.
019:025 Han kallade tillhopa dessa, j„mte andra som hade liknande arbete, och sade: ½I man, I veten att det „r detta arbete som giver oss v†r goda b„rgning;
019:026 men nu sen och h”ren I att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i n„stan hela provinsen Asien genom sitt tal har f”rlett ganska mycket folk, i det han s„ger att de gudar som g”ras med m„nniskoh„nder icke „ro gudar.
019:027 Och det „r fara v„rt, icke allenast att denna v†r hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver r„knad f”r intet, och att j„mv„l denna gudinna, som hela provinsen Asien, ja, hela v„rlden dyrkar, kommer att lida avbr„ck i sitt stora anseende.½

019:028 N„r de h”rde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: ½Stor „r efesiernas Diana!½
019:029 Och hela staden kom i r”relse, och alla stormade p† en g†ng till sk†debanan och sl„pade med sig Gajus och Aristarkus, tv† macedonier som voro Paulus’ f”ljeslagare 019:030 Paulus ville d† g† in bland folket men l„rjungarna tillstadde honom det icke.
019:031 Ocks† n†gra asiarker, som voro hans v„nner, s„nde bud till honom och b†do honom att han icke skulle giva sig in p† sk†debanan. 019:032 Och de skriade, den ene s† och den andre s†; ty menigheten var uppr”rd, och de flesta visste icke varf”r de hade kommit tillsammans.
019:033 D† drog man ur folkhopen fram Alexander, som judarna sk”to framf”r sig. Och Alexander gav tecken med handen att han ville h†lla ett f”rsvarstal inf”r folket.
019:034 Men n„r de m„rkte att han var jude, begynte de ropa, alla med en mun, och skriade under ett par timmars tid: ½Stor „r efesiernas Diana!½
019:035 Men stadens kansler lugnade folket och sade: ½Efesier, finnes d† n†gon m„nniska som icke vet, att efesiernas stad „r v†rdare av den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit ned fr†n himmelen?
019:036 Eftersom ju ingen kan bestrida detta, b”ren I h†lla eder lugna och icke f”retaga eder n†got f”rhastat. 019:037 Emellertid haven I dragit fram dessa m„n, som icke „ro helger†nare, ej heller sm„da v†r gudinna, 019:038 Om nu Demetrius och de hantverkare som h†lla ihop med honom hava sak mot n†gon, s† finnas ju domstolssammantr„den och landsh”vdingar. M† de allts† g”ra upp saken med varandra inf”r r„tta.
019:039 Och haven I n†got att andraga som g†r d„rut”ver, s† m† s†dant avg”ras i den lagliga folkf”rsamlingen. 019:040 P† grund av det som i dag har skett l”pa vi ju till och med fara att bliva anklagade f”r upplopp, fast„n vi icke hava gjort n†got ont; och n†gon giltig anledning till denna folkskockning kunna vi icke heller uppgiva.½

Med dessa ord fick han menigheten att skiljas †t.

020:001 D† nu oroligheterna voro stillade, kallade Paulus l„rjungarna till sig och talade till dem f”rmaningens ord; och sedan han hade tagit avsked av dem, begav han sig †stad f”r att fara till Macedonien.
020:002 Och n„r han hade f„rdats genom det landet och j„mv„l d„r talat m†nga f”rmaningens ord, kom han till Grekland. 020:003 D„r uppeh”ll han sig i tre m†nader. N„r han sedan t„nkte avsegla d„rifr†n till Syrien, besl”t han, eftersom judarna f”rehade n†got anslag mot honom, att g”ra †terf„rden genom Macedonien. 020:004 Och med honom f”ljde Sopater, Pyrrus’ son, fr†n Berea, och av tessalonikerna Aristarkus och Sekundus, vidare Gajus fr†n Derbe och Timoteus, slutligen Tykikus och Trofimus fr†n provinsen Asien.
020:005 Men dessa foro i f”rv„g och inv„ntade oss i Troas. 020:006 Sedan, efter det osyrade br”dets h”gtid, avseglade vi andra ifr†n Filippi och tr„ffade dem p† femte dagen †ter i Troas; och d„r vistades vi i sju dagar.

020:007 P† f”rsta veckodagen voro vi f”rsamlade till br”dsbrytelse, och Paulus, som t„nkte fara vidare dagen d„refter, samtalade med br”derna. Och samtalet drog ut „nda till midnattstiden; 020:008 och ganska m†nga lampor voro t„nda i den sal i ”vre v†ningen, d„r vi voro f”rsamlade.
020:009 Invid f”nstret satt d† en yngling vid namn Eutykus, och n„r Paulus talade s† l„nge, f”ll denne i djup s”mn och blev s† ”verv„ldigad av s”mnen, att han st”rtade ned fr†n tredje v†ningen; och n„r man tog upp honom, var han d”d 020:010 D† gick Paulus ned och lade sig ”ver honom och fattade om honom och sade: ½Klagen icke s†; ty livet „r „nnu kvar i honom.½ 020:011 Sedan gick han †ter upp, och br”t br”det och †t, och samtalade ytterligare ganska l„nge med dem, „nda till dess att det dagades; f”rst d† begav han sig i v„g.
020:012 Och de f”rde ynglingen hem levande och k„nde sig nu icke litet tr”stade.

020:013 Men vi andra gingo i f”rv„g ombord p† skeppet och avseglade till Assos, d„r vi t„nkte taga Paulus ombord; ty s† hade han f”rordnat, eftersom han sj„lv t„nkte fara land v„gen. 020:014 Och n„r han sammantr„ffade med oss i Assos, togo vi honom ombord och kommo sedan till Mitylene.
020:015 D„rifr†n seglade vi vidare och kommo f”ljande dag mitt f”r Kios. Dagen d„refter lade vi till vid Samos; och sedan vi hade legat ”ver i Trogyllium, kommo vi n„stf”ljande dag till Miletus. 020:016 Paulus hade n„mligen beslutit att segla f”rbi Efesus, f”r att icke f”rdr”ja sig i provinsen Asien; ty han p†skyndade sin f„rd, f”r att, om det bleve honom m”jligt, till pingstdagen kunna vara i Jerusalem.

020:017 Men fr†n Miletus s„nde han bud till Efesus och kallade till sig f”rsamlingens „ldste.
020:018 Och n„r de hade kommit till honom, sade han till dem: ½I veten sj„lva p† vad s„tt jag hela tiden, ifr†n f”rsta dagen d† jag kom till provinsen Asien, har umg†tts med eder: 020:019 huru jag har tj„nat Herren i all ”dmjukhet, under t†rar och pr”vningar, som hava v†llats mig genom judarnas anslag. 020:020 Och I veten att jag icke har dragit mig undan, n„r det g„llde n†got som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har f”rsummat att offentligen och hemma i husen predika f”r eder och undervisa eder.
020:021 Ty jag har allvarligt uppmanat b†de judar och greker att g”ra b„ttring och v„nda sig till Gud och tro p† v†r Herre Jesus.

020:022 Och se, bunden i anden begiver jag mig nu till Jerusalem, utan att veta vad d„r skall vederfaras mig;
020:023 allenast det vet jag, att den helige Ande i den ene staden efter den andra betygar f”r mig och s„ger att bojor och bedr”velser v„nta mig.
020:024 Dock anser jag mitt liv icke vara av n†got v„rde f”r mig sj„lv, om jag blott f†r v„l fullborda mitt lopp och vad som h”r till det „mbete jag har mottagit av Herren Jesus: att vittna om Guds n†ds evangelium.
020:025 Och se, jag vet nu att I icke mer skolen f† se mitt ansikte, I alla bland vilka jag har g†tt omkring och predikat om riket. 020:026 D„rf”r betygar jag f”r eder nu i dag att jag icke b„r skuld f”r n†gons blod.
020:027 Ty jag har icke undandragit mig att f”rkunna f”r eder allt Guds r†dslut.
020:028 S† haven nu akt p† eder sj„lva och p† hela den hjord i vilken den helige Ande har satt eder till f”rest†ndare, till att vara herdar f”r Guds f”rsamling, som han har vunnit med sitt eget blod.
020:029 Jag vet, att sedan jag har skilts fr†n eder sv†ra ulvar skola komma in bland eder, och att de icke skola skona hjorden. 020:030 Ja, bland eder sj„lva skola m„n upptr„da, som tala vad f”rv„nt „r, f”r att locka l„rjungarna att f”lja sig. 020:031 Vaken d„rf”r, och kommen ih†g att jag i tre †rs tid, natt och dag, oavl†tligen under t†rar har f”rmanat var och en s„rskild av eder.

020:032 Och nu anbefaller jag eder †t Gud och hans n†desord, †t honom som f”rm†r uppbygga eder och giva †t eder eder arvedel bland alla som „ro helgade.
020:033 Silver eller guld eller kl„der har jag icke †stundat av n†gon. 020:034 I veten sj„lva att dessa mina h„nder hava gjort tj„nst, f”r att skaffa n”dtorftigt uppeh„lle †t mig och †t dem som hava varit med mig.
020:035 I allt har jag genom mitt f”red”me visat eder att man s†, under eget arbete, b”r taga sig an de svaga och komma ih†g Herren Jesu ord, huru han sj„lv sade: ‘Saligare „r att giva „n att taga.’½

020:036 N„r han hade sagt detta, f”ll han ned p† sina kn„n och bad med dem alla.
020:037 Och de begynte alla att gr†ta bitterligen och f”llo Paulus om halsen och kysste honom innerligt;
020:038 och mest s”rjde de f”r det ordets skull som han hade sagt, att de icke mer skulle f† se hans ansikte. Och s† ledsagade de honom till skeppet.
021:001 Sedan vi hade skilts ifr†n dem, lade vi ut och foro raka v„gen till Kos och kommo dagen d„refter till Rodus och d„rifr†n till Patara.
021:002 D„r funno vi ett skepp som skulle fara ”ver till Fenicien; p† det gingo vi ombord och lade ut.
021:003 Och n„r vi hade f†tt Cypern i sikte, l„mnade vi denna ” p† v„nster hand och seglade till Syrien och landade vid Tyrus; ty d„r skulle skeppet lossa sin last.
021:004 Och vi upps”kte d„r l„rjungarna och stannade hos dem i sju dagar. Dessa sade nu genom Andens tillskyndelse till Paulus att han icke borde begiva sig till Jerusalem. 021:005 Men n„r vi hade stannat d„r de dagarna ut, br”to vi upp d„rifr†n och g†vo oss i v„g, ledsagade av dem alla, med hustrur och barn, „nda utom staden. Och p† stranden f”llo vi ned p† v†ra kn„n och b†do
021:006 och togo sedan avsked av varandra. D„refter stego vi ombord p† skeppet, och de andra v„nde tillbaka hem igen.

021:007 Fr†n Tyrus kommo vi till Ptolemais, och d„rmed avslutade vi sj”resan. Och vi h„lsade p† hos br”derna d„r och stannade hos dem en dag.
021:008 Men f”ljande dag beg†vo vi oss d„rifr†n och kommo till Cesarea. D„r togo vi in hos evangelisten Filippus, en av de sju, och stannade kvar hos honom.
021:009 Denne hade fyra ogifta d”ttrar, som „gde profetisk g†va.
021:010 Under den tid av flera dagar, som vi stannade d„r, kom en profet, vid namn Agabus, dit ned fr†n Judeen. 021:011 N„r denne hade kommit till oss, tog han Paulus’ b„lte och band d„rmed sina h„nder och f”tter och sade: ½S† s„ger den helige Ande: ‘Den man som detta b„lte tillh”r, honom skola judarna s† binda i Jerusalem, och sedan skola de ”verl„mna honom i hedningarnas h„nder.’½
021:012 N„r vi h”rde detta, b†do s†v„l vi sj„lva som br”derna i staden honom att han icke skulle begiva sig upp till Jerusalem. 021:013 Men d† svarade Paulus: ½Varf”r gr†ten I s† och sargen mitt hj„rta? Jag „r ju redo icke allenast att l†ta mig bindas, utan ock att d” i Jerusalem, f”r Herren Jesu namns skull.½ 021:014 D† han allts† icke l„t ”vertala sig, g†vo vi oss till freds och sade: ½Ske Herrens vilja.½

021:015 Efter de dagarnas f”rlopp gjorde vi oss i ordning och beg†vo oss upp till Jerusalem.
021:016 Fr†n Cesarea f”ljde ocks† n†gra av l„rjungarna med oss, och dessa f”rde oss till en viss Mnason fr†n Cypern, en gammal l„rjunge, som vi skulle g„sta hos.
021:017 Och n„r vi kommo till Jerusalem, togo br”derna emot oss med gl„dje.

021:018 Dagen d„refter gick Paulus med oss andra till Jakob; dit kommo ock alla de „ldste.
021:019 Och sedan han hade h„lsat dem f”rt„ljde han f”r dem alltsammans, det ena med det andra, som Gud genom hans arbete hade gjort bland hedningarna.
021:020 N„r de h”rde detta, prisade de Gud. Och de sade till honom: ½Du ser, k„re broder, huru m†nga tusen judar det „r som hava kommit till tro, och alla nit„lska de f”r lagen. 021:021 Nu har det blivit dem sagt om dig, att du l„r alla judar som bo spridda bland hedningarna att avfalla fr†n Moses, i det du s„ger att de icke beh”va omsk„ra sina barn, ej heller i ”vrigt vandra efter vad stadgat „r.
021:022 Vad „r d† att g”ra? Helt visst skall man f† h”ra att du har kommit hit.
021:023 G”r d„rf”r s†som vi nu vilja s„ga dig. Vi hava h„r fyra m„n som hava bundit sig genom ett l”fte.
021:024 Tag med dig dessa, och l†t helga dig tillsammans med dem, och †tag dig omkostnaderna f”r dem, s† att de kunna l†ta raka sina huvuden. D† skola alla f”rst† att intet av allt det som har blivit dem sagt om dig „ger n†gon grund, utan att ocks† du vandrar efter lagen och h†ller den.
021:025 Vad †ter ang†r de hedningar som hava kommit till tro, s† hava vi h„r beslutit och j„mv„l skrivit till dem, att de b”ra taga sig till vara f”r k”tt fr†n avgudaoffer och f”r blod och f”r k”ttet av f”rkv„vda djur och f”r otukt.½

021:026 S† tog d† Paulus m„nnen med sig och l„t f”ljande dag helga sig tillsammans med dem; sedan gick han in i helgedomen och gav till k„nna n„r den tid skulle g† till „nda, f”r vilken de hade l†tit helga sig, den tid f”re vars utg†ng offer skulle framb„ras f”r var och en s„rskild av dem.

021:027 N„r de sju dagarna n„stan voro ute, fingo judarna fr†n provinsen Asien se honom i helgedomen och uppviglade d† allt folket. Och de grepo honom
021:028 och ropade: ½I m„n av Israel, kommen till hj„lp! H„r „r den man som allest„des l„r alla s†dant som „r emot v†rt folk och emot lagen och emot denna plats. D„rtill har han nu ock f”rt greker in i helgedomen och osk„rat denna heliga plats.½ 021:029 De hade n„mligen f”rut sett efesiern Trofimus i staden tillsammans med honom och menade att Paulus hade f”rt denne in i helgedomen.
021:030 Och hela staden kom i r”relse, och folket skockade sig tillsammans. Och d† de nu hade gripit Paulus, sl„pade de honom ut ur helgedomen, varefter portarna genast st„ngdes igen.

021:031 Men just som de stodo f„rdiga att dr„pa honom, anm„ldes det hos ”versten f”r den romerska vakten att hela Jerusalem var i uppror.
021:032 Denne tog d† strax med sig krigsm„n och h”vitsm„n och skyndade ned till dem. Och n„r de fingo se ”versten och krigsm„nnen, upph”rde de att sl† Paulus
021:033 ™versten gick d† fram och tog honom i f”rvar och bj”d att man skulle f„ngsla honom med tv† kedjor. Och han fr†gade vem han var och vad han hade gjort.
021:034 Men bland folket ropade den ene s†, den andre s†. D† han allts† f”r larmets skull icke kunde f† n†got s„kert besked, bj”d han att man skulle f”ra honom till kasernen. 021:035 Och n„r han kom fram till trappan, tr„ngde folket s† v†ldsamt p†, att han m†ste b„ras av krigsm„nnen, 021:036 ty folkhopen f”ljde efter och skriade: ½Bort med honom!½

021:037 D† nu Paulus skulle f”ras in i kasernen, sade han till ”versten: ½Tillst„djes det mig att s„ga n†got till dig?½ Han svarade: ½Kan du tala grekiska?
021:038 Žr du d† icke den egyptier som f”r en tid sedan st„llde till ‘dolkm„nnens’ uppror, de fyra tusens, och f”rde dem ut i ”knen?½
021:039 D† svarade Paulus: ½Nej, jag „r en judisk man fr†n Tarsus, medborgare allts† i en betydande stad i Cilicien. Men jag beder dig, tillst„d mig att tala till folket.½ 021:040 Och han tillstadde honom det. D† gav Paulus fr†n trappan, d„r han stod, med handen ett tecken †t folket. Och sedan d„r hade blivit helt tyst, talade han till dem p† hebreiska och sade:

022:001 ½Br”der och f„der, h”ren vad jag nu inf”r eder vill tala till mitt f”rsvar.½
022:002 N„r de h”rde att han talade till dem p† hebreiska, blevo de „nnu mer stilla. Och han fortsatte:
022:003 ½Jag „r en judisk man, f”dd i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad h„r i staden och undervisad vid Gamaliels f”tter, efter f„dernas lag i all dess str„nghet. Och jag var en man som nit„lskade f”r Gud, s†som I allasammans i dag g”ren.
022:004 Jag f”rf”ljde ‘den v„gen’ „nda till d”ds, och b†de m„n och kvinnor l„t jag binda och s„tta i f„ngelse; 022:005 det vittnesb”rdet kan ”verstepr„sten och de „ldstes hela r†d giva mig. Ocks† fick jag av dem brev till br”derna i Damaskus; och jag begav mig dit, f”r att f„ngsla j„mv„l dem som voro d„r och f”ra dem till Jerusalem, s† att de kunde bliva straffade.

022:006 Men n„r jag var p† v„gen och nalkades Damaskus, h„nde sig vid middagstiden att ett starkt sken fr†n himmelen pl”tsligt kringstr†lade mig.
022:007 Och jag f”ll ned till marken och h”rde d† en r”st som sade till mig: ‘Saul, Saul, varf”r f”rf”ljer du mig?’ 022:008 D† svarade jag: ‘Vem „r du, Herre?’ Han sade till mig: ‘Jag „r Jesus fr†n Nasaret, den som du f”rf”ljer.’ 022:009 Och de som voro med mig s†go v„l skenet, men h”rde icke r”sten av den som talade till mig.
022:010 D† fr†gade jag: ‘Vad skall jag g”ra, Herre?’ Och Herren svarade mig: ‘St† upp och g† in i Damaskus; d„r skall allt det bliva dig sagt, som „r dig f”relagt att g”ra.’
022:011 Men eftersom jag, till f”ljd av det starka skenet, icke mer kunde se togo mina f”ljeslagare mig vid handen och ledde mig, s† att jag kom in i Damaskus.
022:012 D„r fanns en efter lagen fram man, Ananias, vilken hade gott vittnesb”rd om sig av alla judar som bodde d„r. 022:013 Denne kom nu och tr„dde fram till mig och sade: ‘Saul, min broder, hav din syn igen.’ Och i samma stund fick jag min syn igen och s†g upp p† honom.
022:014 D† sade han: ‘V†ra f„ders Gud har utsett dig till att k„nna hans vilja och till att se den R„ttf„rdige och h”ra ord fr†n hans mun.
022:015 Ty du skall vara hans vittne inf”r alla m„nniskor och vittna om vad du har sett och h”rt.
022:016 Varf”r dr”jer du d† nu? St† upp och l†t d”pa dig och avtv† dina synder, och †kalla d„rvid hans namn.’

022:017 Men n„r jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, h„nde sig, medan jag bad i helgedomen, att jag f”ll i h„nryckning 022:018 och s†g honom och h”rde honom s„ga till mig: ‘Skynda dig med hast bort ifr†n Jerusalem; ty de skola icke h„r taga emot ditt vittnesb”rd om mig.’
022:019 Men jag sade: ‘Herre, de veta sj„lva att det var jag som ”verallt i synagogorna l„t f„ngsla och gissla dem som trodde p† dig.
022:020 Och n„r Stefanus’, ditt vittnes, blod utg”ts, var ock jag tillst„des och gillade vad som skedde och vaktade de m„ns kl„der, som d”dade honom.’
022:021 D† sade han till mig: G†; jag vill s„nda dig †stad l†ngt bort till hedningarna.’½

022:022 Žnda till dess att han sade detta hade de h”rt p† honom. Men nu hovo de upp sin r”st och ropade: ½Bort ifr†n jorden med den m„nniskan! Det „r icke tillb”rligt att en s†dan f†r leva.½ 022:023 D† de s† skriade och d„rvid revo av sig sina kl„der och kastade stoft upp i luften,
022:024 bj”d ”versten att man skulle f”ra in honom i kasernen, och gav befallning om att man skulle f”rh”ra honom under gisselslag, s† att han finge veta varf”r de s† ropade mot honom. 022:025 Men n„r de redan hade str„ckt ut honom till gissling, sade Paulus till den h”vitsman som stod d„r: ½Žr det lovligt f”r eder att gissla en romersk medborgare, och det utan dom och rannsakning?½
022:026 N„r h”vitsmannen h”rde detta, gick han till ”versten och underr„ttade honom h„rom och sade: ½Vad „r det du t„nker g”ra? Mannen „r ju romersk medborgare.½
022:027 D† gick ”versten dit och fr†gade honom: ½S„g mig, „r du verkligen romersk medborgare?½ Han svarade: ½Ja.½ 022:028 ™versten sade d†: Mig har det kostat en stor summa penningar att k”pa den medborgarr„tten.½ Men Paulus sade: ½Jag d„remot har den redan genom f”delsen.½
022:029 M„nnen som skulle hava f”rh”rt honom drogo sig d† strax undan och l„mnade honom. Och n„r ”versten nu hade f†tt veta att han var romersk medborgare, blev ocks† han f”rskr„ckt, vid tanken p† att han hade l†tit f„ngsla honom.

022:030 D† han emellertid ville f† s„kert besked om varf”r Paulus anklagades av judarna, l†t han dagen d„refter taga av honom bojorna och bj”d ”verstepr„sterna och hela Stora r†det att komma tillsammans. Sedan l„t han f”ra Paulus ditned och st„llde honom inf”r dem.

023:001 Och Paulus f„ste ”gonen p† R†det och sade: ½Mina br”der, allt intill denna dag har jag vandrat inf”r Gud med ett i allo gott samvete.½
023:002 D† befallde ”verstepr„sten Ananias dem som stodo bredvid honom, att de skulle sl† honom p† munnen.
023:003 Paulus sade d† till honom: ½Gud skall sl† dig, du vitmenade v„gg. Du sitter h„r f”r att d”ma mig efter lagen, och „nd† bjuder du, tv„rtemot lagen, att man skall sl† mig!½ 023:004 D† sade de som stodo d„rbredvid: ½Sm„dar du Guds ”verstepr„st?½ 023:005 Paulus svarade: ½Jag visste icke, mina br”der, att han var ”verstepr„st. Det „r ju skrivet: ‘Mot en h”vding i ditt folk skall du icke tala onda ord.’½

023:006 Nu hade Paulus m„rkt att den ena delen av dem utgjordes av sadduc‚er och den andra av faris‚er. D„rf”r sade han med ljudelig r”st inf”r R†det: ½Mina br”der, jag „r faris‚, en avkomling av faris‚er. Det „r f”r v†rt hopps skull, f”r de d”das uppst†ndelses skull, som jag st†r h„r inf”r r„tta.½ 023:007 Knappt hade han sagt detta, f”rr„n en strid uppstod mellan