The Bible, in Swedish, both Testaments (page 25)

ont bringar han alltid † bane,
tr„tor kommer han †stad.
006:015 D„rf”r skall of„rd pl”tsligt komma ”ver honom; of”rt„nkt varder han krossad utan r„ddning.

006:016 Sex ting „r det som HERREN hatar, ja, sju „ro styggelser f”r hans sj„l
006:017 stolta ”gon, en l”gnaktig tunga, h„nder som utgjuta oskyldigt blod,
006:018 ett hj„rta som hopsmider f”rd„rvliga anslag, f”tter som „ro snara till att l”pa efter vad ont „r, 006:019 den som fr„mjar l”gn genom falskt vittnesb”rd, och den som v†llar tr„tor mellan br”der.

006:020 Min son, bevara din faders bud, och f”rkasta icke din moders undervisning. 006:021 Hav dem alltid bundna vid ditt hj„rta, f„st dem omkring din hals.
006:022 N„r du g†r, m† de leda dig, n„r du ligger, m† de vaka ”ver dig,
och n„r du vaknar upp, m† de tala till dig. 006:023 Ty budet „r en lykta och undervisningen ett ljus, och tillr„ttavisningar till tukt „ro en livets v„g. 006:024 De kunna bevara dig f”r onda kvinnor, f”r din n„stas hustrus hala tunga.
006:025 Hav icke beg„relse i ditt hj„rta till hennes sk”nhet, och l†t henne icke f†nga dig med sina blickar. 006:026 Ty f”r sk”kan m†ste du l„mna din sista br”dkaka, och den gifta kvinnan g†r p† jakt efter ditt dyra liv. 006:027 Kan v„l n†gon h„mta eld i sitt mantelveck utan att hans kl„der bliva f”rbr„nda?
006:028 Eller kan n†gon g† p† gl”dande kol, utan att hans f”tter varda svedda?
006:029 S† sker ock med den som g†r in till sin n„stas hustru; ostraffad bliver ingen som kommer vid henne. 006:030 F”raktar man icke tjuven som stj„l f”r att m„tta sitt beg„r, n„r han hungrar? 006:031 Och han m†ste ju, om han ertappas, betala sjufalt igen och giva allt vad han „ger i sitt hus. 006:032 S† „r ock den utan f”rst†nd, som f”rf”r en annans hustru; ja, en sj„lvspilling „r den som s†dant g”r. 006:033 Pl†ga och skam „r vad han vinner, och hans sm„lek utpl†nas icke.
006:034 Ty svartsjuk „r mannens vrede, och han skonar icke p† h„mndens dag;
006:035 l”sepenning aktar han alls icke p†, och bryr sig ej om att du bjuder stora sk„nker. 007:001 Min son, tag vara p† mina ord,
och g”m mina bud inom dig.
007:002 H†ll mina bud, s† f†r du leva, och bevara min undervisning s†som din ”gonsten. 007:003 Bind dem vid dina fingrar,
skriv dem p† ditt hj„rtas tavla.
007:004 S„g till visheten: ½Du „r min syster½, och kalla f”rst†ndet din f”rtrogna,
007:005 s† att de bevara dig f”r fr„mmande kvinnor, f”r din n„stas hustru, som talar hala ord.

007:006 Ty ut genom f”nstret i mitt hus, fram genom gallret d„r blickade jag;
007:007 d† s†g jag bland de f†kunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan f”rst†nd. 007:008 Han gick fram p† gatan invid h”rnet d„r hon bodde, p† v„gen till hennes hus skred han fram, 007:009 skymningen, p† aftonen av dagen, nattens dunkel, n„r m”rker r†dde
007:010 Se, d† kom d„r en kvinna honom till m”tes; hennes dr„kt var en sk”kas, och hennes hj„rta illfundigt. 007:011 Yster och l„ttsinnig var hon,
hennes f”tter hade ingen ro i hennes hus. 007:012 Žn var hon p† gatan, „n var hon p† torgen vid vart gath”rn stod hon p† lur.

007:013 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fr„ckhet i sin uppsyn: 007:014 ½Tackoffer har jag haft att framb„ra; i dag har jag f†tt infria mina l”ften. 007:015 D„rf”r gick jag ut till att m”ta dig jag ville s”ka upp dig, och nu ha jag funnit dig. 007:016 Jag har b„ddat min s„ng med sk”na t„cken, med brokigt linne fr†n Egypten.
007:017 Jag har best„nkt min b„dd med myrra, med aloe och med kanel.
007:018 Kom, l†t oss f”rn”ja oss med k„rlek intill morgonen, och f”rlusta oss med varandra i „lskog. 007:019 Ty min man „r nu icke hemma
han har rest en l†ng v„g bort.
007:020 Sin penningpung tog han med sig; f”rst vid fullm†nstiden kommer han hem.½

007:021 S† f”rleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina l„ppars halhet f”rf”r hon honom. 007:022 Han f”ljer efter henne med hast, lik oxen som g†r f”r att slaktas,
och lik f†ngen som f”res bort till straffet f”r sin d†rskap; 007:023 ja, han f”ljer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik f†geln som skyndar till snaran,
utan att f”rst† att det g„ller dess liv.

007:024 S† h”ren mig nu, I barn,
och given akt p† min muns tal.
007:025 L†t icke ditt hj„rta vika av till hennes v„gar, och f”rvilla dig ej in p† hennes stigar. 007:026 Ty m†nga som ligga slagna „ro f„llda av henne, och stor „r hopen av dem hon har dr„pt. 007:027 Genom hennes hus g† d”dsrikets v„gar, de som f”ra ned†t till d”dens kamrar.
008:001 H”r, visheten ropar,
och f”rst†ndet h”jer sin r”st.
008:002 Uppe p† h”jderna st†r hon, vid v„gen, d„r stigarna m”tas.
008:003 Invid portarna, vid ing†ngen till staden d„r man tr„der in genom d”rrarna, h”jer hon sitt rop:

008:004 Till eder, I man, vill jag ropa, och min r”st skall utg† till m„nniskors barn. 008:005 L„ren klokhet, I f†kunnige,
och I d†rar, l„ren f”rst†nd.
008:006 H”ren, ty om h”ga ting vill jag tala, och mina l„ppar skola uppl†ta sig till att s„ga vad r„tt „r. 008:007 Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse f”r mina l„ppar „r ogudaktighet. 008:008 R„ttf„rdiga „ro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vr†ngt. 008:009 De „ro alla sanna f”r den f”rst†ndige och r„tta f”r dem som hava funnit kunskap.

008:010 S† tagen emot min tuktan hellre „n silver, och kunskap hellre „n utvalt guld.
008:011 Ty visheten „r b„ttre „n p„rlor; allt vad h„rligt som finnes g†r ej upp emot henne.

008:012 Jag, visheten, „r f”rtrogen med klokheten, och jag r†der ”ver eftert„nksam insikt. 008:013 Att frukta HERREN „r att hata det onda; ja, h”gf„rd, h”gmod, en ond vandel
och en r„nkfull mun, det hatar jag. 008:014 Hos mig finnes r†d och utv„g;
jag „r f”rst†nd, hos mig „r makt. 008:015 Genom mig regera konungarna
och stadga furstarna vad r„tt „r. 008:016 Genom mig h„rska h„rskarna
och h”vdingarna, ja, alla domare p† jorden.

008:017 Jag „lskar dem som „lska mig, och de som s”ka mig, de finna mig.
008:018 Rikedom och „ra vinnas hos mig, „dla skatter och r„ttf„rdighet.
008:019 Min frukt „r b„ttre „n guld, ja, finaste guld och den vinning jag sk„nker b„ttre „n utvalt silver. 008:020 P† r„ttf„rdighetens v„g g†r jag fram, mitt p† det r„ttas stigar,
008:021 till att giva dem som „lska mig en rik arvedel och till att fylla deras f”rr†dshus.

008:022 HERREN skapade mig s†som sitt f”rstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde n†got annat. 008:023 Fr†n evighet „r jag insatt, fr†n begynnelsen, „nda ifr†n jordens urtidsdagar.
008:024 Innan djupen voro till, blev jag f”dd, innan k„llor „nnu funnos, fyllda med vatten 008:025 F”rr„n bergens grund var lagd,
f”rr„n h”jderna funnos, blev jag f”dd, 008:026 n„r han „nnu icke hade skapat land och mark, ej ens det f”rsta av jordkretsens stoft. 008:027 N„r han beredde himmelen, var jag tillst„des, n„r han sp„nde ett valv ”ver djupet,
008:028 n„r han f„ste skyarna i h”jden, n„r djupets k„llor br”to fram med makt, 008:029 n„r han satte f”r havet dess gr„ns, s† att vattnet icke skulle ”vertr„da hans befallning, n„r han fastst„llde jordens grundvalar — 008:030 d† fostrades jag s†som ett barn hos honom, d† hade jag dag efter dag min lust
och min lek inf”r hans ansikte best„ndigt; 008:031 jag hade min lek p† hans jordkrets och min lust bland m„nniskors barn.

008:032 S† h”ren mig nu, I barn,
ty saliga „ro de som h†lla mina v„gar. 008:033 H”ren tuktan, s† att I bliven visa, ja, l†ten henne icke fara.
008:034 S„ll „r den m„nniska som h”r mig, s† att hon vakar vid mina d”rrar dag efter dag h†ller vakt vid d”rrposterna i mina portar. 008:035 Ty den som finner mig, han finner livet och undf†r n†d fr†n HERREN.
008:036 Men den som g†r miste om mig han skadar sig sj„lv; 008:037 alla de som hata mig, de „lska d”den. 009:001 Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare. 009:002 Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har j„mv„l dukat sitt bord
009:003 Sina tj„narinnor har hon uts„nt och l†ter ropa ut sin bjudning uppe p† stadens ”versta h”jder:
009:004 ½Den som „r f†kunnig, han komme hit.½ Ja, till den of”rst†ndige s„ger hon s†: 009:005 ½Kommen och „ten av mitt br”d,
och dricken av vinet som jag har blandat. 009:006 ™vergiven eder f†kunnighet, s† att I f†n leva, och g†n fram p† f”rst†ndets v„g.
009:007 (Den som varnar en bespottare, han f†r skam igen, och den som tillr„ttavisar en ogudaktig f†r sm„lek d„rav. 009:008 Tillr„ttavisa icke bespottaren, p† det att han icke m† hata dig; tillr„ttavisa den som „r vis, s† skall han „lska dig. 009:009 Giv †t den vise, s† bliver han „nnu visare; undervisa den r„ttf„rdige, s† l„r han „n mer. 009:010 HERRENS fruktan „r vishetens begynnelse, och att k„nna den Helige „r f”rst†nd.) 009:011 Ty genom mig skola dina dagar bliva m†nga och levnads†r givas dig i f”r”kat m†tt. 009:012 Žr du vis, s† „r din vishet dig sj„lv till gagn, och „r du en bespottare, s† umg„ller du det sj„lv allena.½

009:013 En d†raktig, yster kvinna
„r f†kunnigheten, och intet f”rst† hon. 009:014 Hon har satt sig vid ing†ngen till sitt hus, p† sin stol, h”gt uppe i staden,
009:015 f”r att ropa ut sin bjudning till dem som f„rdas p† v„gen, dem som d„r vandra sin stig r„tt fram: 009:016 ½Den som „r f†kunnig, han komme hit.½ Ja, till den of”rst†ndige s„ger hon s†: 009:017 ½Stulet vatten „r s”tt,
br”d i l”nndom smakar ljuvligt.½
009:018 han vet icke att det b„r till skuggornas boning, hennes g„ster hamna i d”dsrikets djup.

—-

010:001 Detta „r Salomos ordspr†k.

En vis son g”r sin fader gl„dje,
men en d†raktig son „r sin moders bedr”velse.

010:002 Ogudaktighetens skatter gagna till intet men r„ttf„rdigheten r„ddar fr†n d”den.

010:003 HERREN l„mnar ej den r„ttf„rdiges hunger om„ttad, men de ogudaktigas lystnad avvisar han.

010:004 Fattig bliver den som arbetar med lat hand, men de idogas hand skaffar rikedom.

010:005 En f”rst†ndig son samlar om sommaren, men en vanartig son sover i sk”rdetiden.

010:006 V„lsignelser komma ”ver den r„ttf„rdiges huvud, men de ogudaktigas mun g”mmer p† or„tt.

010:007 Den r„ttf„rdiges †minnelse lever i v„lsignelse, men de ogudaktigas namn multnar bort.

010:008 Den som har ett vist hj„rta tager emot tills„gelser, men den som har of”rnuftiga l„ppar g†r till sin underg†ng.

010:009 Den som vandrar i ostrafflighet, han vandrar trygg, men den som g†r vr†nga v„gar, han bliver r”jd.

010:010 Den som blinkar med ”gonen, han kommer ont †stad, och den som har of”rnuftiga l„ppar g†r till sin underg†ng.

010:011 Den r„ttf„rdiges mun „r en livets k„lla, men de ogudaktigas mun g”mmer p† or„tt.

010:012 Hat uppv„cker tr„tor,
men k„rlek skyler allt som „r brutet.

010:013 P† den f”rst†ndiges l„ppar finner man vishet, men till den of”rst†ndiges rygg h”r ris.

010:014 De visa g”mma p† sin kunskap, men den of”rnuftiges mun „r en ”verh„ngande olycka.

010:015 Den rikes skatter „ro honom en fast stad, men de armas fattigdom „r deras olycka.

010:016 Den r„ttf„rdiges f”rv„rv bliver honom till liv; den ogudaktiges vinning bliver honom till synd.

010:017 Att taga vara p† tuktan „r v„gen till livet, men den som ej aktar p† tillr„ttavisning, han far vilse.

010:018 Den som g”mmer p† hat „r en l”gnare med sina l„ppar, och den som utsprider f”rtal, han „r en d†re.

010:019 D„r m†nga ord „ro bliver ”vertr„delse icke borta; men den som styr sina l„ppar, han „r f”rst†ndig.

010:020 Den r„ttf„rdiges tunga „r utvalt silver, men de ogudaktigas f”rst†nd „r f”ga v„rt.

010:021 Den r„ttf„rdiges l„ppar vederkvicka m†nga, men de of”rnuftiga d” genom brist p† f”rst†nd.

010:022 Det „r HERRENS v„lsignelse som giver rikedom, och egen m”da l„gger intet d„rtill

010:023 D†rens fr”jd „r att ”va sk„ndlighet, men den f”rst†ndiges „r att vara vis.

010:024 Vad den ogudaktige fruktar, det vederfares honom, och vad de r„ttf„rdiga ”nska, del varder dem givet.

010:025 N„r stormen kommer, „r det ute med den ogudaktige; men den r„ttf„rdige „r en grundval som evinnerligen best†r.

010:026 S†som syra f”r t„nderna och s†som r”k f”r ”gonen, s† „r den late f”r den som har s„nt honom †stad.

010:027 HERRENS fruktan f”rl„nger livet men de ogudaktigas †r varda f”rkortade.

010:028 De r„ttf„rdigas v„ntan f†r en glad fullbordan, men de ogudaktigas hopp varder om intet.

010:029 HERRENS v„gar „ro den ostraffliges v„rn, men till olycka f”r og„rningsm„nnen.

010:030 Den r„ttf„rdige skall aldrig vackla men de ogudaktiga skola icke f”rbliva boende i landet.

010:031 Den r„ttf„rdiges mun b„r vishet s†som frukt, men en vr†ng tunga bliver utrotad.

010:032 Den r„ttf„rdiges l„ppar f”rst† vad v„lbehagligt „r, men de ogudaktigas mun „r idel vr†nghet. 011:001 Falsk v†g „r en styggelse f”r HERREN, men full vikt behagar honom v„l.

011:002 N„r h”gf„rd kommer, kommer ock sm„lek, men hos de ”dmjuka „r vishet.

011:003 De redligas ostrafflighet v„gleder dem, men de trol”sas vr†nghet „r dem till f”rd„rv.

011:004 Gods hj„lper intet p† vredens dag men r„ttf„rdighet r„ddar fr†n d”den.

011:005 Den ostraffliges r„ttf„rdighet g”r hans v„g j„mn, men genom sin ogudaktighet faller den ogudaktige.

011:006 De redligas r„ttf„rdighet r„ddar dem, men de trol”sa f†ngas genom sin egen lystnad.

011:007 N„r en ogudaktig d”r, varder hans hopp om intet; ja, ondskans v„ntan bliver om intet.

011:008 Den r„ttf„rdige r„ddas ur n”den, och den ogudaktige f†r tr„da i hans st„lle.

011:009 Genom sin mun f”rd„rvar den gudl”se sin n„sta, men genom sitt f”rst†nd bliva de r„ttf„rdiga r„ddade.

011:010 N„r det g†r de r„ttf„rdiga v„l, fr”jdar sig staden, och n„r de ogudaktiga f”rg†s, r†der jubel.

011:011 Genom de redligas v„lsignelse varder en stad upph”jd, men genom de ogudaktigas mun brytes den ned.

011:012 Den „r utan vett, som visar f”rakt f”r sin n„sta; en man med f”rst†nd tiger stilla.

011:013 Den som g†r med f”rtal, han f”rr†der din hemlighet, den som har ett trofast hj„rta d”ljer vad han f†r veta.

011:014 D„r ingen r†dklokhet finnes kommer folket p† fall, d„r de r†dvisa „ro m†nga, d„r g†r det v„l.

011:015 En som g†r i borgen f”r en annan, honom g†r det illa, den som skyr att giva handslag, han „r trygg.

011:016 En sk”n kvinna vinner „ra,
och v†ldsverkare vinna rikedom.

011:017 En barmh„rtig man g”r v„l mot sig sj„lv men den grymme misshandlar sitt eget k”tt.

011:018 Den ogudaktige g”r en bedr„glig vinst, men den som uts†r r„ttf„rdighet f†r en s„ker l”n.

011:019 Den som st†r fast i r„ttf„rdighet, han vinner liv, men den som far efter ont drager ”ver sig d”d.

011:020 En styggelse f”r HERREN „ro de vr†nghj„rtade, men de vilkas v„g „r ostrafflig behaga honom v„l.

011:021 De onda bliva f”rvisso icke ostraffade, men de r„ttf„rdigas avkomma f†r g† fri.

011:022 S†som en gyllene ring i svinets tryne, s† „r sk”nhet hos en kvinna som saknar vett.

011:023 Vad de r„ttf„rdiga ”nska f†r i allo en god fullbordan, men vad de ogudaktiga kunna hoppas „r vrede.

011:024 Den ene utstr”r och f†r dock mer, den andre spar ”ver h”van, men bliver allenast fattigare.

011:025 Den frikostige varder rikligen m„ttad, och den som vederkvicker andra, han bliver sj„lv vederkvickt.

011:026 Den som h†ller inne sin s„d, honom f”rbannar folket, den som l„mnar ut sin s„d, ”ver hans huvud kommer v„lsignelse.

011:027 Den som vinnl„gger sig om vad gott „r, han str„var efter n†d, men den son s”ker vad ont „r, ”ver honom kommer ock ont.

011:028 Den som f”rtr”star p† sin rikedom, han kommer p† fall, men de r„ttf„rdiga skola gr”nska likasom l”v.

011:029 Den som drager olycka ”ver sitt hus, han f†r vind till arvedel, och den of”rnuftige bliver tr„l †t den som har ett vist hj„rta.

011:030 Den r„ttf„rdiges frukt „r ett livets tr„d, och den som „r vis, han vinner hj„rtan.

011:031 Se, den r„ttf„rdige f†r sin l”n p† jorden; huru mycket mer d† den ogudaktige och syndaren! 012:001 Den som „lskar tuktan, han „lskar kunskap, men of”rnuftig „r den som hatar tillr„ttavisning.

012:002 Den gode undf†r n†d av HERREN, men den r„nkfulle varder av honom f”rd”md.

012:003 Ingen m„nniska bliver best†ndande genom ogudaktighet, men de r„ttf„rdigas rot kan icke rubbas.

012:004 En idog hustru „r sin mans krona, men en vanartig „r s†som r”ta i hans ben.

012:005 De r„ttf„rdigas tankar g† ut p† vad r„tt „r, men de ogudaktigas r†dklokhet g†r ut p† svek.

012:006 De ogudaktigas ord ligga p† lur efter blod, men de redliga r„ddas genom sin mun.

012:007 De ogudaktiga varda omst”rtade och „ro s† icke mer, men de r„ttf„rdigas hus best†r.

012:008 I m†n av sitt vett varder en man prisad, men den som har ett f”rv„nt f”rst†nd, han bliver f”raktad.

012:009 B„ttre „r en ringa man, som likv„l har en tj„nare, „n den som vill vara f”rn„m och saknar br”d.

012:010 Den r„ttf„rdige vet huru hans boskap k„nner det, men de ogudaktigas hj„rtelag „r grymt.

012:011 Den som brukar sin †ker f†r br”d till fyllest, men of”rst†ndig „r den som far efter f†f„ngliga ting.

012:012 Den ogudaktige vill in i det n„t som f†ngar de onda, men de r„ttf„rdigas rot skjuter skott.

012:013 Den som „r ond bliver sn„rjd i sina l„ppars synd, men den r„ttf„rdige undkommer ur n”den

012:014 Sin muns frukt f†r envar njuta sig fullt till godo, och vad en m„nniskas h„nder hava f”r”vat, det varder henne vederg„llt.

012:015 Den of”rnuftige tycker sin egen v„g vara den r„tta, med den som „r vis lyssnar till r†d.

012:016 Den of”rnuftiges f”rt”rnelse bliver kunnig samma dag, men den som „r klok, han d”ljer sin skam

012:017 Den som talar vad r„tt „r, han fr„mjar sanning, men ett falskt vittne talar svek.

012:018 M†ngen talar i obet„nksamhet ord som stinga likasom sv„rd, men de visas tunga „r en l„kedom.

012:019 Sannf„rdiga l„ppar best† evinnerligen, men en l”gnaktig tunga allenast ett ”gonblick.

012:020 De som bringa ont † bane hava falskhet i hj„rtat, men de som stifta frid, de undf† gl„dje.

012:021 Intet ont vederfares den r„ttf„rdige, men ”ver de ogudaktiga kommer olycka i fullt m†tt.

012:022 En styggelse f”r HERREN „ro l”gnaktiga l†ppar, men de som handla redligt behaga honom v„l.

012:023 En klok man d”ljer sin kunskap, men d†rars hj„rtan ropa ut sitt of”rnuft.

012:024 De idogas hand kommer till v„lde, men en lat hand m†ste g”ra tr„ltj„nst.

012:025 Sorg i en mans hj„rta trycker det ned, men ett v„nligt ord skaffar det gl„dje.

012:026 Den r„ttf„rdige visar sin v„n till r„tta, men de ogudaktigas v„g f”r dem sj„lva vilse.

012:027 Den late f†r icke upp n†got villebr†d, men idoghet „r f”r m„nniskan en dyrbar skatt.

012:028 P† r„ttf„rdighetens v„g „r liv, och d„r dess stig g†r fram „r frihet ifr†n d”d. 013:001 En vis son h”r p† sin faders tuktan, men en bespottare h”r icke p† n†gon n„pst. 013:002 Sin muns frukt f†r envar njuta sig till godo, de trol”sa hungra efter v†ld.

013:003 Den som bevakar sin mun, han bevarar sitt liv, men den som „r l”smunt kommer i olycka

013:004 Den late „r full av lystnad, och han f†r dock intet, men de idogas hunger varder rikligen m„ttad.

013:005 Den r„ttf„rdige skyr l”gnaktigt tal, men den ogudaktige „r f”rhatlig och sk„ndlig.

013:006 R„ttf„rdighet bevarar den vilkens v„g „r ostrafflig, men ogudaktighet kommer syndarna p† fall.

013:007 Den ene vill h†llas f”r rik och har dock alls intet, den andre vill h†llas f”r fattig och har dock stora „godelar.

013:008 Den rike m†ste giva sin rikedom s†som l”sepenning f”r sitt liv, den fattige h”r icke av n†got

013:009 De r„ttf„rdigas ljus brinner glatt, men de ogudaktigas lampa slocknar ut.

013:010 Genom ”vermod kommer man allenast split †stad, men hos dem som taga emot r†d „r vishet.

013:011 L„ttf†nget gods f”rsvinner,
men den som samlar efter hand f†r mycket.

013:012 F”rl„ngd v„ntan t„r p† hj„rtat, men en uppfylld ”nskan „r ett livets tr„d.

013:013 Den som f”raktar ordet hemfaller †t dess dom, men den som fruktar budet, han f†r vederg„llning.

013:014 Den vises undervisning „r en livets k„lla; genom den undviker man d”dens snaror.

013:015 Ett gott f”rst†nd bereder ynnest, men de trol”sas v„g „r alltid sig lik.

013:016 Var och en som „r klok g†r till v„ga med f”rst†nd, men d†ren breder ut sitt of”rnuft.

013:017 En ogudaktig budb„rare st”rtar i olycka, men ett tillf”rlitligt s„ndebud „r en l„kedom.

013:018 Fattigdom och skam f†r den som ej vill veta av tuktan, men den som tager vara p† tillr„ttavisning, han kommer till „ra.

013:019 Uppfylld ”nskan „r ljuvlig f”r sj„len, men att fly det onda „r en styggelse f”r d†rar.

013:020 Hav din umg„ngelse med de visa, s† varder du vis; den som giver sig i s„llskap med d†rar, honom g†r det illa.

013:021 Syndare f”rf”ljas av olycka, men de r„ttf„rdiga f† till l”n vad gott „r.

013:022 Den gode l„mnar arv †t barnbarn, men syndarens gods f”rvaras †t den r„ttf„rdige.

013:023 De fattigas nyodling giver riklig f”da, men m†ngen f”rg†s genom sin or„ttr†dighet.

013:024 Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som „lskar honom agar honom i tid.

013:025 Den r„ttf„rdige f†r „ta, s† att hans hunger bliver m„ttad, men de ogudaktigas buk m†ste lida brist. 014:001 Genom visa kvinnor varder huset uppbyggt, men of”rnuft river ned det med egna h„nder.

014:002 Den som fruktar HERREN, han vandrar i redlighet, men den som f”raktar honom, han g†r krokiga v„gar.

014:003 I den of”rnuftiges mun „r ett gissel f”r hans h”gmod, men de visa bevaras genom sina l„ppar.

014:004 D„r inga dragare finnas, d„r f”rbliver krubban tom, men riklig vinning f†r man genom oxars kraft.

014:005 Ett sannf„rdigt vittne ljuger icke, men ett falskt vittne fr„mjar l”gn.

014:006 Bespottaren s”ker vishet och finner ingen, men f”r den f”rst†ndige „r kunskap l„tt.

014:007 G† bort ifr†n den man som „r d†raktig; aldrig fann du p† hans l„ppar n†got f”rst†nd.

014:008 Det „r den klokes vishet, att han aktar p† sin v„g, men det „r d†rars of”rnuft, att de ”va svek.

014:009 De of”rnuftiga bespottas av sitt eget skuldoffer, men bland de redliga r†der gott behag.

014:010 Hj„rtat k„nner sj„lvt b„st sin egen sorg, ej heller kan en fr„mmande intr„nga i dess gl„dje.

014:011 De ogudaktigas hus f”r”des,
men de r„ttsinnigas hydda blomstrar.

014:012 M†ngen h†ller sin v„g f”r den i r„tta, men p† sistone leder den dock till d”den.

014:013 Mitt under l”jet kan hj„rtat s”rja, och slutet p† gl„djen bliver bedr”velse.

014:014 Av sina g„rningars frukt varder den avf„llige m„ttad, och den gode bliver upph”jd ”ver honom.

014:015 Den f†kunnige tror vart ord, men den kloke aktar p† sina steg.

014:016 Den vise tager sig till vara och flyr det onda, men d†ren „r ”vermodig och sorgl”s.

014:017 Den som „r snar till vrede g”r vad of”rnuftigt „r, och en r„nkfull man bliver hatad.

014:018 De f†kunniga hava f†tt of”rnuft till sin arvedel, men de kloka bliva kr”nta med kunskap.

014:019 De onda m†ste falla ned inf”r de goda, och de ogudaktiga vid den r„ttf„rdiges portar.

014:020 J„mv„l av sina n„rmaste „r den fattige hatad, men den rike har m†nga v„nner.

014:021 Den som visar f”rakt f”r sin n„sta, han beg†r synd, men s„ll „r den som f”rbarmar sig ”ver de betryckta.

014:022 De som bringa ont † bane skola f”rvisso fara vilse, men barmh„rtighet och trofasthet r”na de som bringa gott † bane.

014:023 Av all m”da kommer n†gon vinning, men tomt tal „r ren f”rlust.

014:024 De visas rikedom „r f”r dem en krona men d†rarnas of”rnuft f”rbliver of”rnuft.

014:025 Ett sannf„rdigt vittne r„ddar liv, men den som fr„mjar l”gn, han „r full av svek.

014:026 Den som fruktar HERREN har ett tryggt f„ste, och hans barn f† d„r en tillflykt.

014:027 I HERRENS fruktan „r en livets k„lla genom dem undviker man d”dens snaror

014:028 Att hava m†nga unders†tar „r en konungs h„rlighet, men brist p† folk „r en furstes olycka.

014:029 Den som „r t†lmodig visar gott f”rst†nd, men den som „r snar till vrede g†r l†ngt i of”rnuft.

014:030 Ett saktmodigt hj„rta „r kroppens liv, men bittert sinne „r r”ta i benen.

014:031 Den som f”rtrycker den arme sm„dar hans skapare, men den som f”rbarmar sig ”ver de fattiga, han „rar honom.

014:032 Genom sin ondska kommer de ogudaktige p† fall, men den r„ttf„rdige „r frimodig in i d”den.

014:033 I den f”rst†ndiges hj„rta bor visheten, och i d†rarnas krets g”r hon sig kunnig.

014:034 R„ttf„rdighet upph”jer ett folk men synd „r folkens van„ra.

014:035 En f”rst†ndig tj„nare behaga konungen v„l, men ”ver en vanartig skall han vrede komma. 015:001 Ett mjukt svar stillar vrede,
men ett h†rt ord kommer harm †stad.

015:002 De visas tunga meddelar god kunskap, men d†rars mun fl”dar ”ver av of”rnuft.

015:003 HERRENS ”gon „ro ”verallt;
de giva akt p† b†de onda och goda.

015:004 En saktmodig tunga „r ett livets tr„d, men en vr†ng tunga giver hj„rtes†r.

015:005 Den of”rnuftige f”raktar sin faders tuktan, men den som tager vara p† tillr„ttavisning, han varder klok.

015:006 Den r„ttf„rdiges hus g”mmer stor rikedom, men i de ogudaktigas vinning „r olycka.

015:007 De visas l„ppar str” ut kunskap, men d†rars hj„rtan „ro icke s†som sig b”r.

015:008 De ogudaktigas offer „r en styggelse f”r HERREN, men de redligas b”n behagar honom v„l.

015:009 En styggelse f”r HERREN „r den ogudaktiges v„g, men den som far efter r„ttf„rdighet, honom „lskar han.

015:010 Sv†r tuktan drabbar den som ”vergiver v„gen; den som hatar tillr„ttavisning, han m†ste d”.

015:011 D”dsriket och avgrunden ligga uppenbara inf”r HERREN; huru mycket mer d† m„nniskornas hj„rtan!

015:012 Bespottaren finner ej behag i tillr„ttavisning; till dem som „ro visa g†r han icke.

015:013 Ett glatt hj„rta g”r ansiktet ljust, men vid hj„rtesorg „r modet brutet.

015:014 Den f”rst†ndiges hj„rta s”ker kunskap, men d†rars mun far med of”rnuft.

015:015 Den betryckte har aldrig en glad dag, men ett gott mod „r ett st„ndigt g„stabud.

015:016 B„ttre „r n†got litet med HERRENS fruktan „n en stor skatt med oro.

015:017 B„ttre „r ett fat k†l med k„rlek „n en g”dd oxe med hat.

015:018 En snarsticken man uppv„cker tr„ta, men en t†lmodig man stillar kiv.

015:019 Den lates stig „r s†som sp„rrad av t”rne, men de redliga hava en banad stig.

015:020 En vis son g”r sin fader gl„dje, och en d†raktig m„nniska „r den som f”raktar sin moder.

015:021 I of”rnuft har den vettl”se sin gl„dje, men en f”rst†ndig man g†r sin v„g r„tt fram.

015:022 D„r r†dpl„gning fattas varda planerna om intet, men best†ndande bliva de, d„r de r†dvisa „ro m†nga.

015:023 En man gl„der sig, n„r hans mun kan giva svar; ja, ett ord i sinom tid, det „r gott.

015:024 Den f”rst†ndige vandrar livets v„g upp†t, D† att han undviker d”dsriket d„rnere.

015:025 Den h”gmodiges hus rycker HERREN bort, men „nkans r†m„rke l†ter han st† fast.

015:026 F”r HERREN „ro ondskans anslag en styggelse, men milda ord rena.

015:027 Den som s”ker or„tt vinning drager olycka ”ver sitt hus, men den som hatar mutor, han f†r leva.

015:028 Den r„ttf„rdiges hj„rta bet„nker vad svaras b”r, men de ogudaktigas mun fl”dar ”ver av onda ord.

015:029 HERREN „r fj„rran ifr†n de ogudaktiga, men de r„ttf„rdigas b”n h”r han.

015:030 En mild blick g”r hj„rtat glatt, ett gott budskap giver m„rg †t benen.

015:031 Den vilkens ”ra h”r p† h„lsosam tillr„ttavisning, han skall f† dv„ljas i de vises krets.

015:032 Den som ej vill veta av tuktan fr†gar icke efter sitt liv, men den som h”r p† tillr„ttavisning, han f”rv„rvar f”rst†nd.

015:033 HERRENS fruktan „r en tuktan till vishet, och ”dmjukhet g†r f”re „ra.
016:001 En m„nniska g”r upp planer i sitt hj„rta, men fr†n HERREN kommer vad tungan svarar.

016:002 Var man tycker sina v„gar vara goda, men HERREN „r den som pr”var andarna.

016:003 Befall dina verk †t HERREN,
s† hava dina planer framg†ng.

016:004 HERREN har gjort var sak f”r dess s„rskilda m†l, s† ock den ogudaktige f”r olyckans dag.

016:005 En styggelse f”r HERREN „r var h”gmodig man; en s†dan bliver f”rvisso icke ostraffad.

016:006 Genom barmh„rtighet och trofasthet f”rsonas missg„rning, och genom HERRENS fruktan undflyr man det onda.

016:007 Om en mans v„gar behaga HERREN v„l s† g”r han ock hans fiender till hans v„nner.

016:008 B„ttre „r n†got litet med r„ttf„rdighet „n stor vinning med or„tt.

016:009 M„nniskans hj„rta t„nker ut en v„g, men HERREN „r den som styr hennes steg.

016:010 Gudasvar „r p† konungens l„ppar, i domen felar icke hans mun.

016:011 V†g och r„tt v„gning „ro fr†n HERREN, alla vikter i pungen „ro hans verk.
016:012 En styggelse f”r konungar „ro ogudaktiga g„rningar, ty genom r„ttf„rdighet bliver tronen bef„st.

016:013 R„ttf„rdiga l„ppar behaga konungar v„l, Och den som talar vad r„tt „r, han bliver „lskad.

016:014 Konungens vrede „r d”dens f”rebud, men en vis man blidkar den.

016:015 N„r konungen l†ter sitt ansikte lysa, „r d„r liv, och hans v„lbehag „r s†som ett moln med v†rregn.

016:016 L†ngt b„ttre „r att f”rv„rva vishet „n guld f”rst†nd „r mer v„rt att f”rv„rvas „n silver.

016:017 De redligas v„g „r att fly det onda; den som aktar p† sin v„g, han bevarar sitt liv.

016:018 Stolthet g†r f”re underg†ng, och h”gmod g†r f”re fall.

016:019 B„ttre „r att vara ”dmjuk bland de betryckta „n att utskifta byte med de h”gmodiga.

016:020 Den som aktar p† ordet, han finner lycka, och s„ll „r den som f”rtr”star p† HERREN.

016:021 Den som har ett vist hj„rta, honom kallar man f”rst†ndig, och d„r s”tma „r p† l„pparna h„mtas mer l„rdom.

016:022 En livets k„lla „r f”rst†ndet f”r den som „ger det, men of”rnuftet „r de of”rnuftigas tuktan.

016:023 Den vises hj„rta g”r hans mun f”rst†ndig och l„gger l„rdom p† hans l„ppar, allt mer och mer.

016:024 Milda ord „ro honungskakor;
de „ro ljuvliga f”r sj„len och en l„kedom f”r kroppen.

016:025 M†ngen h†ller sin v„g f”r den r„tta, men p† sistone leder den dock till d”den.

016:026 Arbetarens hunger hj„lper honom att arbeta ty hans egen mun driver p† honom.

016:027 F”rd„rvlig „r den m„nniska som gr„ver gropar f”r att skada; det „r s†som brunne en eld p† hennes l„ppar.

016:028 En vr†ng m„nniska kommer tr„ta †stad, och en ”rontasslare g”r v„nner oense.

016:029 Den or„ttr†dige f”rf”r sin n„sta och leder honom in p† en v„g som icke „r god.

016:030 Den som ser under lugg, han umg†s med vr†nga tankar; den som biter ihop l„pparna, han „r f„rdig med n†got ont.

016:031 En „rekrona „ro gr† h†r;
den vinnes p† r„ttf„rdighetens v„g.

016:032 B„ttre „r en t†lmodig man „n en stark, och b„ttre den som styr sitt sinne „n den som intager en stad.

016:033 Lotten varder kastad i sk”tet, men den faller alltid vart HERREN vill. 017:001 B„ttre „r ett torrt br”dstycke med ro „n ett hus fullt av h”gtidsmat med kiv.

017:002 En f”rst†ndig tj„nare f†r r†da ”ver en vanartig son, och bland br”derna f†r han skifta arv.

017:003 Degeln pr”var silver och sm„ltugnen guld, s† pr”var HERREN hj„rtan.

017:004 En ond m„nniska aktar p† ondskefulla l„ppar, falskheten lyssnar till f”rd„rvliga tungor.

017:005 Den som bespottar den fattige sm„dar hans skapare; den som gl„der sig †t andras of„rd bliver icke ostraffad.

017:006 De gamlas krona „ro barnbarn, och barnens „ra „ro deras f„der.

017:007 Stortaliga l„ppar h”vas icke d†ren, mycket mindre l”gnaktiga l„ppar en furste.

017:008 En g†va „r en lyckosten i dens ”gon, som ger den; vart den „n kommer bereder den framg†ng.

017:009 Den som skyler vad som „r brutet, han vill fr„mja k„rlek, men den som river upp gammalt, han g”r v„nner oense.

017:010 En f”rebr†else verkar mer p† den f”rst†ndige „n hundra slag p† d†ren.

017:011 Upprorsmakaren vill allenast vad ont „r, men en budb„rare utan f”rbarmande skall s„ndas mot honom.

017:012 B„ttre „r att m”ta en bj”rninna fr†n vilken man har tagit ungarna, „n att m”ta en d†re i hans of”rnuft.

017:013 Den som vederg„ller gott med ont, fr†n hans hus skall olyckan icke vika.

017:014 Att begynna tr„ta „r att sl„ppa ett vattenfl”de l”st; h†ll d„rf”r inne, f”rr„n kivet har brutit ut.

017:015 Den som friar den skyldige och den som f„ller den oskyldige, de „ro b†da en styggelse f”r HERREN.

017:016 Vartill gagna v„l penningar i d†rens hand? Han kunde k”pa sig vishet, men han saknar f”rst†nd.

017:017 En v„ns k„rlek best†r alltid. och en broder f”des till hj„lp i n”den.

017:018 En m„nniska utan f”rst†nd „r den som giver handslag, den som g†r i borgen f”r sin n„sta.

017:019 Den som „lskar split, han „lskar ”vertr„delse; Men som bygger sin d”rr h”g, han far efter fall.

017:020 Den som har ett vr†ngt hj„rta vinner ingen framg†ng, och den som har en f”rv„nd tunga, han faller i olycka.

017:021 Den som har f”tt en d†raktig son f†r bedr”velse av honom, en d†res fader har ingen gl„dje.

017:022 Ett glatt hj„rta „r en god l„kedom, men ett brutet mod tager m„rgen ur benen.

017:023 Den ogudaktige tager g„rna sk„nker i l”nndom, f”r att han skall vr„nga r„ttens v„gar.

017:024 Den f”rst†ndige har sin blick p† visheten, men d†rens ”gon „ro vid jordens „nda.

017:025 En d†raktig son „r sin faders gr„melse och en bitter sorg f”r henne som har f”tt honom.

017:026 Att pliktf„lla j„mv„l den r„ttf„rdige „r icke tillb”rligt; att sl† „dla m„n strider mot r„ttvisan.

017:027 Den som har vett, han spar sina ord; och lugn till sinnes „r en man med f”rst†nd.

017:028 Om den of”rnuftige tege, s† aktades ocks† han f”r vis; den som tillsluter sina l„ppar „r f”rst†ndig. 018:001 Den egensinnige f”ljer sin egen lystnad, med all makt s”ker han strid.

018:002 D†ren fr†gar ej efter f”rst†nd, allenast efter att f† l„gga fram vad han har i hj„rtat.

018:003 D„r den ogudaktige kommer, d„r kommer f”rakt, och med skamlig vandel f”ljer sm„lek.

018:004 Orden i en mans mun „ro s†som ett djupt vatten, s†som en fl”dande b„ck, en vishetens k„lla.

018:005 Att vara partisk f”r den skyldige „r icke tillb”rligt ej heller att vr„nga r„tten f”r den oskyldige.

018:006 D†rens l„ppar komma med kiv, och hans mun ropar efter slag.

018:007 D†rens mun „r honom sj„lv till olycka, och hans l„ppar „ro en snara hans liv.

018:008 ™rontasslarens ord „ro s†som l„ckerbitar och tr„nga ned till hj„rtats innand”men.

018:009 Den som „r f”rsumlig i sitt arbete, han „r allaredan en broder till r”varen.

018:010 HERRENS namn „r ett starkt torn; den r„ttf„rdige hastar dit och varder beskyddad.

018:011 Den rikes skatter „ro honom en fast stad, h”ga murar likna de, i hans inbillning.

018:012 F”re fall g†r h”gmod i mannens hj„rta, och ”dmjukhet g†r f”re „ra.

018:013 Om n†gon giver svar, f”rr„n han har h”rt, s† tillr„knas det honom s†som of”rnuft och skam.

018:014 Mod uppeh†ller mannen i hans svaghet; men ett brutet mod, vem kan b„ra det?

018:015 Den f”rst†ndiges hj„rta f”rv„rvar kunskap, och de visas ”ron s”ka kunskap.

018:016 G†vor ”ppna v„g f”r en m„nniska och f”ra henne fram inf”r de store.

018:017 Den som f”rst l„gger fram sin sak har r„tt; sedan kommer vederparten och uppdagar huru det „r.

018:018 Lottkastning g”r en „nde p† tr„tor, den skiljer mellan m„ktiga m„n.

018:019 En f”ror„ttad broder „r sv†rare att vinna „n en fast stad, och tr„tor „ro s†som bommar f”r ett slott.

018:020 Av sin muns frukt f†r envar sin buk m„ttad, han varder m„ttad av sina l„ppars gr”da.

018:021 D”d och liv har tungan i sitt v†ld, de som g„rna bruka henne f† „ta hennes frukt.

018:022 Den som har funnit en r„tt hustru, han har funnit lycka och har undf†tt n†d av HERREN.

018:023 B”nfallande „r den fattiges tal, men den rike svarar med h†rda ord.

018:024 Den som „vlas att f† v„nner, han kommer i olycka; men v„nner finnas, mer trogna „n en broder. 019:001 B„ttre „r en fattig man som vandrar i ostrafflighet „n en man som har vr†nga l„ppar och d„rtill „r en d†re.

019:002 Ett obet„nksamt sinne, redan det „r illa; och den som „r snar p† foten, han stiger miste.

019:003 En m„nniskas eget of”rnuft kommer henne p† fall, och dock „r det p† HERREN som hennes hj„rta vredgas

019:004 Gods skaffar m†nga v„nner,
men den arme bliver ”vergiven av sin v„n.

019:005 Ett falskt vittne bliver icke ostraffat, och den som fr„mjar l”gn, han kommer icke undan.

019:006 M†nga s”ka en furstes ynnest, och alla „ro v„nner till den givmilde.

019:007 Den fattige „r hatad av alla sina fr„nder, „nnu l„ngre draga sig hans v„nner bort ifr†n honom; han far efter l”ften som „ro ett intet.

019:008 Den som f”rv„rvar f”rst†nd har sitt liv k„rt; den som tager vara p† insikt, han finner lycka

019:009 Ett falskt vittne bliver icke ostraffat, och den som fr„mjar l”gn, han skall f”rg†s.

019:010 Det h”ves icke d†ren att hava goda dagar, mycket mindre en tr„l att r†da ”ver furstar.

019:011 F”rst†nd g”r en m„nniska t†lmodig, och det „r hennes „ra att tillgiva vad n†gon har brutit.

019:012 En konungs vrede „r s†som ett ungt lejons rytande, hans n†d „r s†som dagg p† gr„set.

019:013 En d†raktig son „r sin faders f”rd„rv, och en kvinnas tr„tor „ro ett oavl†tligt takdropp.

019:014 G†rd och gods f†r man i arv fr†n sina f„der, men en f”rst†ndig hustru „r en g†va fr†n HERREN.

019:015 L„ttja f”rs„nker i d†sighet, och den h†gl”se f†r lida hunger.

019:016 Den som h†ller budet f†r beh†lla sitt liv; den som ej aktar p† sin vandel han varder d”dad.

019:017 Den som f”rbarmar sig ”ver den arme, han l†nar †t HERREN och f†r vederg„llning av honom f”r vad gott han har gjort.

019:018 Tukta din son, medan n†got hopp „r, och †tr† icke att v†lla hans d”d.

019:019 Den som f”rg†r sig i vrede, han m† plikta d„rf”r, ty om du vill st„lla till r„tta, s† g”r du det allenast v„rre.

019:020 H”r r†d och tag emot tuktan, p† det att du f”r framtiden m† bliva vis.

019:021 M†nga planer har en man i sitt hj„rta, men HERRENS r†d, det bliver best†ndande.

019:022 Efter en m„nniskas goda vilja r„knas hennes barmh„rtighet, och en fattig man „r b„ttre „n en som ljuger.

019:023 HERRENS fruktan f”r till liv; s† f†r man vila m„tt och hems”kes icke av n†got ont.

019:024 Den late sticker sin hand i fatet, men gitter icke f”ra den †ter till munnen.

019:025 Sl†r man bespottaren, s† bliver den f†kunnige klok; och tillr„ttavisar man den f”rst†ndige, s† vinner han kunskap.

019:026 Den som ”var v†ld mot sin fader eller driver bort sin moder, han „r en vanartig och sk„ndlig son.

019:027 Min son, om du icke vill h”ra tuktan, s† far du vilse fr†n de ord som giva kunskap.

019:028 Ett ont vittne bespottar vad r„tt „r, och de ogudaktigas mun „r glupsk efter or„tt.

019:029 Straffdomar ligga redo f”r bespottarna och slag f”r d†rarnas rygg.
020:001 En bespottare „r vinet, en larmare „r rusdrycken, och ovis „r envar som raglar d„rav.

020:002 S†som ett ungt lejons rytande „r den skr„ck en konung ingiver; den som †drager sig hans vrede har f”rverkat sitt liv.

020:003 Det „r en „ra f”r en man att h†lla sig ifr†n kiv, den of”rnuftige s”ker alltid strid.

020:004 N„r h”sten kommer, vill den late icke pl”ja; d„rf”r s”ker han vid sk”rdetiden f”rg„ves efter frukt.

020:005 Planerna i en mans hj„rta „ro s†som ett djupt vatten, men en man med f”rst†nd h„mtar „nd† upp dem.

020:006 M†nga finnas, som ropa ut var och en sin barmh„rtighet; men vem kan finna en man som „r att lita p†?

020:007 Den som vandrar i ostrafflighet s†som en r„ttf„rdig man, hans barn g†r det val efter honom.

020:008 En konung, som sitter p† domarstolen, rensar med sina ”gons kastskovel bort allt vad ont „r.

020:009 Vem kan s„ga: ½Jag har bevarat mitt hj„rta rent, jag „r fri ifr†n synd½?

020:010 Tv† slags vikt och tv† slags m†tt, det ena som det andra „r en styggelse f”r HERREN.

020:011 Redan barnet r”jer sig i sina g„rningar, om dess vandel „r r„ttskaffens och redlig.

020:012 ™rat, som h”r, och ”gat, som ser, det ena som det andra har HERREN gjort.

020:013 Žlska icke s”mn, p† det att du icke m† bliva fattig; h†ll dina ”gon ”ppna, s† f†r du br”d till fyllest.

020:014 ½Uselt, uselt½, s„ger k”paren; men n„r han g†r sin v„g, rosar han sitt k”p.

020:015 Man m† hava guld, s† ock p„rlor i myckenhet, den dyrbaraste klenoden „ro dock l„ppar som tala f”rst†nd.

020:016 Tag kl„derna av honom, ty han har g†tt i borgen f”r en annan, och panta ut vad han har, f”r de fr„mmandes skull.

020:017 Or„ttf†nget br”d smakar mannen ljuvligt, men efter†t bliver hans mun full av stenar.

020:018 Planer hava framg†ng, n„r de „ro v„l ”verlagda, och med r†dklokhet m† man f”ra krig.

020:019 Den som g†r med f”rtal, han f”rr†der hemligheter; med den som „r l”smunt m† du ej giva dig i lag.

020:020 Den som uttalar f”rbannelser ”ver fader eller moder, hans lampa skall slockna ut mitt i m”rkret.

020:021 Det f”rv„rv man i f”rstone „vlas efter, det varder p† sistone icke v„lsignat.

020:022 S„g icke: ½Jag vill vederg„lla ont med ont½; f”rbida HERREN, han skall hj„lpa dig.

020:023 Tv†faldig vikt „r en styggelse f”r HERREN, och falsk v†g „r icke n†got gott.

020:024 Av HERREN bero en mans steg; ja, en m„nniska f”rst†r icke sj„lv sin v„g.

020:025 Det „r farligt f”r en m„nniska att obet„nksamt helga n†got och att ”verv„ga sina l”ften, f”rst n„r de „ro gjorda.

020:026 En vis konung rensar bort de ogudaktiga s†som med en kastskovel och l†ter tr”skhjulet g† ”ver dem.

020:027 Anden i m„nniskan „r en HERRENS lykta; den utrannsakar alla hj„rtats innand”men.

020:028 Mildhet och trofasthet „ro en konungs vakt; genom mildhet st”der han sin tron.

020:029 De ungas „ra „r deras kraft, och de gamlas prydnad „ro deras gr† h†r.

020:030 S†r som svida rena fr†n ondska, ja, tuktan renar hj„rtats innand”men.
021:001 Konungars hj„rtan „ro i HERRENS hand s†som vattenb„ckar: han leder dem varthelst han vill.

021:002 Var man tycker sin v„g vara den r„tta, men HERREN „r den som pr”var hj„rtan.

021:003 Att ”va r„ttf„rdighet och r„tt, det „r mer v„rt f”r HERREN „n offer.

021:004 Stolta ”gon och h”gmodigt hj„rta — de ogudaktigas lykta „r dem till synd.

021:005 Den idoges omtanke leder allenast till vinning, men all fikenhet allenast till f”rlust.

021:006 De skatter som f”rv„rvas genom falsk tunga, de „ro en f”rsvinnande dunst och hasta till d”den.

021:007 De ogudaktigas ”verv†ld bortrycker dem sj„lva, eftersom de icke vilja g”ra vad r„tt „r.

021:008 En o„rlig mans v„g „r idel vr†nghet, men en r„ttskaffens man handla redligt

021:009 B„ttre „r att bo i en vr† p† taket „n att hava hela huset gemensamt med en tr„tgirig kvinna.

021:010 Den ogudaktiges sj„l har lust till det onda; hans n„sta finner ingen barmh„rtighet hos honom.

021:011 Straffar man bespottaren, s† bliver den f†kunnige vis: och undervisar man den vise, s† inh„mtar han kunskap.

021:012 Den R„ttf„rdige giver akt p† den ogudaktiges hus, han st”rtar de ogudaktiga i olycka.

021:013 Den som tillsluter sitt ”ra f”r den armes rop, han skall sj„lv ropa utan att f† svar.

021:014 En hemlig g†va stillar vrede och en sk„nk i l”nndom v†ldsammaste f”rbittring.

021:015 Det „r den r„ttf„rdiges gl„dje att r„tt skipa, men det „r og„rningsm„nnens skr„ck.

021:016 Den m„nniska som far vilse ifr†n f”rst†ndets v„g, hon hamnar i skuggornas krets.

021:017 Den som „lskar glada dagar varder fattig; den som „lskar vin och olja bliver icke rik.

021:018 Den ogudaktige varder given s†som l”sepenning f”r den r„ttf„rdige, och den trol”se s„ttes i de redligas st„lle.

021:019 B„ttre „r att bo i ett ”de land „n med en tr„tgirig och besv„rlig kvinna.

021:020 Dyrbara skatter och salvor har den vise i sin boning, men en d†raktig m„nniska f”rsl”sar sitt gods.

021:021 Den som far efter r„ttf„rdighet och godhet, han finner liv, r„ttf„rdighet och „ra.

021:022 En vis man kan storma en stad full av hj„ltar och bryta ned det f„ste som var dess f”rtr”stan.

021:023 Den som besvarar sin mun och sin tunga han bevarar sitt liv f”r n”d.

021:024 Bespottare m† den kallas, som „r fr„ck och ”vermodig, den som far fram med fr„ck f”rm„tenhet.

021:025 Den lates beg„relse f”r honom till d”den, i det att hans h„nder icke vilja arbeta.

021:026 Den snikne „r alltid full av snikenhet; men den r„ttf„rdige giver och spar icke.

021:027 De ogudaktigas offer „r en styggelse; mycket mer, n„r det framb„res i sk„ndligt upps†t.

021:028 Ett l”gnaktigt vittne skall f”rg†s; men en man som h”r p† f†r allt framgent tala.

021:029 En ogudaktig man upptr„der fr„ckt; men den redlige vandrar sina v„gar st†ndaktigt.

021:030 Ingen vishet, intet f”rst†nd, intet r†d f”rm†r n†got mot HERREN.

021:031 H„star rustas ut f”r stridens dag, men fr†n HERREN „r det som segern kommer. 022:001 Ett gott namn „r mer v„rt „n stor rikedom, ett gott anseende „r b„ttre „n silver och guld.

022:002 Rik och fattig f† leva j„mte varandra; HERREN har gjort dem b†da.

022:003 Den kloke ser faran och s”ker skydd; men de f†kunniga l”pa †stad och f† plikta d„rf”r.

022:004 ™dmjukhet har sin l”n i HERRENS fruktan, i rikedom, „ra och liv.

022:005 T”rnen och snaror ligga p† den vr†nges v„g; den som vill bevara sitt liv h†ller sig fj„rran ifr†n dem.

022:006 V„nj den unge vid den v„g han b”r vandra, s† viker han ej d„rifr†n, n„r han bliver gammal.

022:007 Den rike r†der ”ver de fattiga, och l†ntagaren bliver l†ngivarens tr„l.

022:008 Den som s†r vad or„tt „r, han f†r sk”rda f”rd„rv, och hans ”vermods ris f†r en „nde.

022:009 Den som unnar andra gott, han varder v„lsignad, ty han giver av sitt br”d †t den arme.

022:010 Driv ut bespottaren, s† upph”r tr„tan, och tvist och sm„delse f† en „nde.

022:011 Den som „lskar hj„rtats renhet, den vilkens l„ppar tala ljuvligt, hans v„n „r konungen.

022:012 HERRENS ”gon bevara den f”rst†ndige; d„rf”r omst”rtar han den trol”ses planer.

022:013 Den late s„ger: ½Ett lejon „r p† gatan; d„rute p† torget kunde jag bliva dr„pt.½

022:014 En trol”s kvinnas mun „r en djup grop; den som har tr„ffats av HERRENS vrede, han faller d„ri.

022:015 Of”rnuft l†der vid barnets hj„rta, men tuktans ris driver det bort.

022:016 Den som f”rtrycker den arme bereder honom vinning men den som giver †t den rike v†llar honom allenast f”rlust.

—-

022:017 B”j ditt ”ra h„rtill, och h”r de vises ord, och l„gg mina l„rdomar p† hj„rtat.
022:018 Ty det bliver dig ljuvligt, om du bevarar dem i ditt innersta; m† de alla ligga redo p† dina l„ppar.
022:019 F”r att du skall s„tta din f”rtr”stan till HERREN, undervisar jag i dag just dig.
022:020 Ja, redan f”rut har jag ju skrivit regler f”r dig och meddelat dig r†d och insikt,
022:021 f”r att l„ra dig tillf”rlitliga sanningsord, s† att du r„tt kan svara den som har s„nt dig †stad.

022:022 Plundra icke den arme, d„rf”r att han „r arm, och f”rtrampa icke den fattige porten. 022:023 Ty HERREN skall utf”ra deras sak, och dem som r”va fr†n dem skall han ber”va livet.

022:024 Giv dig icke i s„llskap med den som l„tt vredgas eller i lag med en snarsticken man,
022:025 p† det att du icke m† l„ra dig hans v„gar och bereda en snara f”r ditt liv.

022:026 Var icke en av dem som giva handslag, en av dem som g† i borgen f”r l†n.
022:027 Icke vill du att man skall taga ifr†n dig s„ngen d„r du ligger, om du icke har n†got att betala med?

022:028 Flytta icke ett gammalt r†m„rke, ett s†dant som dina f„der hava satt upp.

022:029 Ser du en man som „r v„l f”rfaren i sin syssla, hans plats „r att tj„na konungar;
icke m† han tj„na ringa m„n.

023:001 N„r du sitter till bords med en furste, s† besinna v„l vad du har framf”r dig, 023:002 och s„tt en kniv p† din strupe, om du „r alltf”r hungrig.
023:003 Var ej lysten efter hans smakliga r„tter, ty de „ro en bedr„glig kost.

023:004 M”da dig icke f”r att bliva rik; avst† fr†n att bruka klokskap.
023:005 L†t icke dina blickar flyga efter det som ej har best†nd; ty f”rvisso g”r det sig vingar
och flyger sin v„g, s†som ”rnen mot himmelen.

023:006 Žt icke den missunnsammes br”d, och var ej lysten efter hans smakliga r„tter;

023:007 ty han f”rfar efter sina sj„lviska ber„kningar. ½Žt och drick½ kan han val s„ga till dig, men hans hj„rta „r icke med dig.
023:008 Den bit du har „tit m†ste du utspy, och dina v„nliga ord har du f”rspillt.

023:009 Tala icke f”r en d†res ”ron, ty han f”raktar vad klokt du s„ger.

023:010 Flytta icke ett gammalt r†m„rke, och g”r icke intr†ng p† de faderl”sas †krar. 023:011 Ty deras b”rdeman „r stark;
han skall utf”ra deras sak mot dig.

023:012 V„nd ditt hj„rta till tuktan och dina ”ron till de ord som giva kunskap.

023:013 L†t icke gossen vara utan aga; ty om du sl†r honom med riset, s† bevaras han fr†n d”den; 023:014 ja, om du sl†r honom med riset, s† r„ddar du hans sj„l undan d”dsriket.

023:015 Min son, om ditt hj„rta bliver vist, s† gl„der sig ock mitt hj„rta;
023:016 ja, mitt innersta fr”jdar sig, n„r dina l„ppar tala vad r„tt „r.

023:017 L†t icke ditt hj„rta avundas syndare, men nit„lska f”r HERRENS fruktan best„ndigt. 023:018 F”rvisso har du d† en framtid,
och ditt hopp varder icke om intet.

023:019 H”r, du min son, och bliv vis, och l†t ditt hj„rta g† r„tta v„gar.
023:020 Var icke bland vindrinkare, icke bland dem som „ro ”verd†diga i mat. 023:021 Ty drinkare och frossare bliva fattiga, och s”mnaktighet giver trasiga kl„der.

023:022 H”r din fader, som har f”tt dig, och f”rakta icke din moder, n„r hon varder gammal. 023:023 S”k f”rv„rva sanning, och avh„nd dig henne icke, s”k vishet och tukt och f”rst†nd.
023:024 Stor fr”jd har den r„ttf„rdiges fader; den som har f†tt en vis son har gl„dje av honom. 023:025 M† d† din fader och din moder f† gl„dje, och m† hon som har f”tt dig kunna fr”jda sig.

023:026 Giv mig, min son, ditt hj„rta, och l†t mina v„gar behaga dina ”gon.
023:027 Ty sk”kan „r en djup grop, och n„stans hustru „r en tr†ng brunn.
023:028 Ja, s†som en r”vare ligger hon p† lur och de trol”sas antal f”r”kar hon bland m„nniskorna.

023:029 Var „r ve, var „r j„mmer?
Var „ro tr„tor, var „r klagan?
Var „ro s†r utan sak?
Var „ro ”gon h”ljda i dunkel?
023:030 Jo, d„r man l„nge sitter kvar vid vinet, d„r man samlas f”r att pr”va kryddade drycker. 023:031 S† se d† icke p† vinet, att det „r s† r”tt, att det giver s†dan glans i b„garen,
och att det s† l„tt rinner ned.
023:032 P† sistone stinger det ju s†som ormen, och likt basilisken sprutar det gift.
023:033 Dina ”gon f† d† sk†da s„llsamma syner, och ditt hj„rta talar f”rv„nda ting.
023:034 Det „r dig s†som l†ge du i havets djup, eller s†som sv„vade du uppe i en mast: 023:035 ½De sl† mig, men †t v†llar mig ingen sm„rta, de st”ta mig, men jag k„nner det icke. N„r skall jag d† vakna upp,
s† att jag †terigen f†r skaffa mig s†dant?½ 024:001 Avundas icke onda m„nniskor,
och hav ingen lust till att vara med dem. 024:002 Ty p† ”verv†ld t„nka deras hj„rtan, och deras l„ppar tala olycka.

024:003 Genom vishet varder ett hus uppbyggt, och genom f”rst†nd h†lles det vid makt. 024:004 Genom klokhet bliva kamrarna fyllda med allt vad dyrbart och ljuvligt „r.

024:005 En vis man „r stark,
och en man med f”rst†nd „r v„ldig i kraft. 024:006 Ja, med r†dklokhet skall man f”ra krig, och d„r de r†dvisa „ro m†nga, d„r g†r det v„l.

024:007 S„llsynt korall „r visheten f”r den of”rnuftige, i porten kan han icke uppl†ta sin mun.

024:008 Den som t„nker ut onda anslag, honom m† man kalla en r„nksmidare.

024:009 Ett of”rnuftigt p†fund „r synden, och bespottaren „r en styggelse f”r m„nniskor.

024:010 L†ter du modet falla, n„r n”d kommer p†, s† saknar du n”dig kraft.

024:011 R„dda dem som sl„pas till d”den, och bist† dem som stappla till avr„ttsplatsen.

024:012 Om du s„ger: ½Se, vi visste det icke½, s† bet„nk om ej han som pr”var hj„rtan m„rker det, och om ej han som har akt p† din sj„l vet det. Och han skall vederg„lla var och en efter hans g„rningar.

024:013 Žt honung, min son, ty det „r gott, och sj„lvrunnen honung „r s”t f”r din mun. 024:014 Lik s†dan m† du r„kna visheten f”r din sj„l. Om du finner henne, s† har du en framtid, och ditt hopp varder d† icke om intet.

024:015 Lura icke, du ogudaktige, p† den r„ttf„rdiges boning, ”va intet v†ld mot hans vilostad.
024:016 Ty den r„ttf„rdige faller sju g†nger och st†r †ter upp; men de ogudaktiga st”rta ”ver „nda olyckan.

024:017 Gl„d dig icke, n„r din fiende faller, och l†t ej ditt hj„rta fr”jda sig, n„r han st”rtar ”ver „nda, 024:018 p† det att HERREN ej m† se det med misshag och flytta sin vrede ifr†n honom.

024:019 Harmas icke ”ver de onda,
avundas icke de ogudaktiga.
024:020 Ty den som „r ond har ingen framtid; de ogudaktigas lampa skall slockna ut.

024:021 Min son, frukta HERREN och konungen; giv dig icke i lag med upprorsm„n.
024:022 Ty pl”tsligt skall of„rd komma ”ver dem, och vem vet n„r deras †r f† en olycklig „nde?

—-

024:023 Dessa ord „ro ock av visa m„n.

Att hava anseende till personen, n„r man d”mer, „r icke tillb”rligt. 024:024 Den som s„ger till den skyldige: ½Du „r oskyldig½, honom skola folk f”rbanna,
honom skola folkslag ”nska of„rd. 024:025 Men dem som skipa r„ttvisa skall det g† v„l, och ”ver dem skall komma v„lsignelse av vad gott „r.

024:026 En kyss p† l„pparna „r det,
n„r n†gon giver ett r„tt svar.

024:027 Fullborda ditt arbete p† marken, g”r allting redo †t dig p† †kern;
sedan m† du bygga dig bo.

024:028 B„r icke vittnesb”rd mot din n„sta utan sak; icke vill du bedraga med dina l„ppar?
024:029 S„g icke: ½S†som han gjorde mot mig vill jag g”ra mot honom, jag vill vederg„lla mannen efter hans g„rningar.½

024:030 Jag gick f”rbi en lat mans †ker, en of”rst†ndig m„nniskas ving†rd.
024:031 Och se, den var alldeles full av ogr„s, dess mark var ”vert„ckt av n„sslor,
och dess stenmur l†g nedriven.
024:032 Och jag betraktade det och aktade d„rp†, jag s†g det och tog varning d„rav.
024:033 Ja, sov „nnu litet, slumra „nnu litet, l„gg „nnu litet h„nderna i kors f”r att vila, 024:034 s† skall fattigdomen komma farande ”ver dig, och armodet s†som en v„pnad man.
025:001 Dessa ordspr†k „ro ock av Salomo; och Hiskias, Juda konungs, m„n hava gjort detta utdrag.

025:002 Det „r Guds „ra att f”rd”lja en sak, men konungars „ra att utforska en sak.

025:003 Himmelens h”jd och jordens djup och konungars hj„rtan kan ingen utrannsaka.

025:004 Skaffa slagget bort ifr†n silvret, s† f†r guldsmeden fram en klenod d„rav.

025:005 Skaffa de ogudaktiga bort ur konungens tj„nst, s† varder hans tron bef„st genom r„ttf„rdighet.

025:006 F”rh„v dig icke inf”r konungen, och tr„d icke fram p† de stores plats. 025:007 Ty det „r b„ttre att man s„ger till dig: ½Stig hitupp½, „n att man flyttar ned dig f”r n†gon f”rn„mligare man, n†gon som dina ”gon redan hava sett.

025:008 Var icke f”r hastig att begynna en tvist; vad vill du eljest g”ra l„ngre fram,
om din vederpart kommer dig p† skam?

025:009 Utf”r din egen sak mot din vederpart, men uppenbara icke en annans hemlighet, 025:010 p† det att icke envar som h”r det m† lasta dig och ditt rykte bliva ont f”r best„ndigt.

025:011 Gyllene „pplen i silversk†lar „ro ord som talas i r„ttan tid.

025:012 S†som en gyllene ”rring passar till ett br”stsp„nne av fint guld, s† passar en vis bestraffare till ett h”rsamt ”ra.

025:013 S†som sn”ns svalka p† en sk”rdedag, s† „r en p†litlig budb„rare f”r avs„ndaren; sin herres sj„l vederkvicker han.

025:014 S†som regnskyar och bl†st, och likv„l intet regn, s† „r en man som skryter med givmildhet, men icke h†ller ord.

025:015 Genom t†lamod varder en furste bevekt, och en mjuk tunga krossar ben.

025:016 Om du finner honung, s† „t icke mer „n du t†l, s† att du ej bliver ”verm„tt d„rav och f†r utspy den. 025:017 L†t din fot icke f”r ofta komma i din v„ns hus, S† att han ej bliver m„tt p† dig och f†r motvilja mot dig.

025:018 En stridshammare och ett sv„rd och en skarp pil „r den som b„r falskt vittnesb”rd mot sin n„sta.

025:019 S†som en gnagande tand och s†som ett skadedjurs fot „r den trol”ses tillf”rsikt p† n”dens dag.

025:020 S†som att taga av dig manteln p† en vinterdag, och s†som syra p† lutsalt,
s† „r det att sjunga visor f”r ett sorgset hj„rta.

025:021 Om din ov„n „r hungrig, s† giv honom att „ta, och om han „r t”rstig, s† giv honom att dricka; 025:022 s† samlar du gl”dande kol p† hans huvud, och HERREN skall vederg„lla dig.

025:023 Nordanvind f”der regn
och en tasslande tunga mulna ansikten.

025:024 B„ttre „r att bo i en vr† p† taket „n att hava hela huset gemensamt med en tr„tgirig kvinna.

025:025 S†som friskt vatten f”r den f”rsm„ktande, s† „r ett gott budskap ifr†n fj„rran land.

025:026 S†som en grumlad k„lla och en f”rd„rvad brunn, s† „r en r„ttf„rdig som vacklar inf”r den ogudaktige.

025:027 Att „ta f”r mycket honung „r icke gott, och den som vinner „ra f†r sin „ra nagelfaren.

025:028 S†som en stad vars murar „ro nedbrutna och borta, s† „r en man som icke kan styra sitt sinne. 026:001 S†som sn” icke h”r till sommaren och regn icke till sk”rdetiden, s† h”ves det ej heller att d†ren f†r „ra.

026:002 S†som sparven far sin kos, och s†som svalan flyger bort, s† far en of”rtj„nt f”rbannelse f”rbi.

026:003 Piskan f”r h„sten, betslet f”r †snan och riset f”r d†rarnas rygg!

026:004 Svara icke d†ren efter hans of”rnuft, s† att du icke sj„lv bliver honom lik.

026:005 Svara d†ren efter hans of”rnuft, f”r att han icke m† tycka sig vara vis.

026:006 Den som s„nder bud med en d†re, han hugger sj„lv av sig f”tterna, och f†r olycka till dryck.

026:007 Lika den lames ben, som h„nga kraftl”sa ned, „ro ordspr†k i d†rars mun.

026:008 S†som att binda slungstenen fast vid slungan, s† „r det att giva „ra †t en d†re.

026:009 S†som n„r en t”rntagg kommer i en drucken mans hand, s† „r det med ordspr†k i d†rars mun.

026:010 En m„stare g”r sj„lv allt,
men d†ren lejer, och lejer vem som kommer.

026:011 Lik en hund som v„nder †ter till i sina spyor d†re som p† nytt begynner sitt of”rnuft.

026:012 Ser du en man som tycker sig sj„lv vara vis, det „r mer hopp om en d†re „n om honom.

026:013 Den late s„ger: ½Ett vilddjur „r p† v„gen, ja, ett lejon „r p† gatorna.

026:014 D”rren v„nder sig p† sitt g†ngj„rn, och den late v„nder sig i sin s„ng.

026:015 Den late sticker sin hand i fatet, men finner det m”dosamt att f”ra den †ter till munnen.

026:016 Den late tycker sig vara vis, mer „n sju som giva f”rst†ndiga svar.

026:017 Lik en som griper en hund i ”ronen „r den som f”rivrar sig vid andras kiv, d„r han g†r fram.

026:018 Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och d”dar,
026:019 „r en man som bedrager sin n„sta och sedan s„ger: ½Jag gjorde det ju p† sk„mt.½

026:020 N„r veden tager slut, slocknar elden. och n„r ”rontasslaren „r borta, stillas tr„tan.

026:021 S†som gl”d kommer av kol, och eld av ved, s† uppt„ndes kiv av en tr„tgirig man.

026:022 ™rontasslarens ord „ro s†som l„ckerbitar och tr„nga ned till hj„rtats innand”men.

026:023 S†som silverglasering p† ett s”ndrigt lerk„rl „ro k„rleksgl”dande l„ppar, d„r hj„rtat „r ondskefullt.

026:024 En fiende f”rst„ller sig i sitt tal, men i sitt hj„rta b„r han p† svek.
026:025 Om han g”r sin r”st ljuvlig, s† tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse „r i hans hj„rta.

026:026 Hatet brukar list att f”rd”lja sig med, men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i f”rsamlingen.

026:027 Den som gr„ver en grop, han faller sj„lv d„ri, och den som v„ltrar upp en sten, p† honom rullar den tillbaka.

026:028 En l”gnaktig tunga hatar dem hon har krossat, och en hal mun kommer fall †stad.
027:001 Ber”m dig icke av morgondagen, ty du vet icke vad en dag kan b„ra i sitt sk”te.

027:002 M† en annan ber”mma dig, och icke din egen mun, fr„mmande, och icke dina egna l„ppar.

027:003 Sten „r tung, och sand „r sv†r att b„ra, men tyngre „n b†da „r f”rargelse genom en of”rnuftig man.

027:004 Vrede „r en grym sak och harm en st”rtflod, men vem kan best† mot svartsjuka?

027:005 B„ttre „r ”ppen tillr„ttavisning „n k„rlek som h†lles f”rdold.

027:006 V„nnens slag givas i trofasthet, men ov„nnens kyssar till ”verfl”d.

027:007 Den m„tte trampar honung under f”tterna, men den hungrige finner allt vad bittert „r s”tt.

027:008 Lik en f†gel som har m†st fly ifr†n sitt bo „r en man som har m†st fly ifr†n sitt hem.

027:009 Salvor och r”kelse g”ra hj„rtat glatt, ”mhet hos en v„n som giver v„lbet„nkta r†d.

027:010 Din v„n och din faders v„n m† du icke l†ta fara, g† icke till din broders hus, n„r of„rd drabbar dig; b„ttre „r en granne som st†r dig n„ra
„n broder som st†r dig fj„rran.

027:011 Bliv vis, min son, s† gl„der du mitt hj„rta; jag kan d† giva den svar, som sm„dar mig.

027:012 Den kloke ser faran och s”ker skydd; de f†kunniga l”pa †stad och f† plikta d„rf”r.

027:013 Tag kl„derna av honom, ty han har g†tt i borgen f”r en annan, och panta ut vad han har, f”r den fr„mmande kvinnans skull.

027:014 Den som v„lsignar sin n„sta med h”g r”st bittida om morgonen, honom kan det tillr„knas s†som en f”rbannelse.

027:015 Ett oavl†tligt takdropp p† en regnig dag och en tr„tgirig kvinna, det kan aktas lika. 027:016 Den som vill l„gga band p† en s†dan vill l„gga band p† vinden, och hala oljan m”ter hans h”gra hand.

027:017 J„rn giver sk„rpa †t j„rn;
s† sk„rper den ena m„nniskan den andra.

027:018 Den som v†rdar sitt fikontr„d, han f†r „ta dess frukt; och den som v†rdar sig om sin herre, han kommer till „ra.

027:019 S†som spegelbilden i vattnet liknar ansiktet, s† avspeglar den ena m„nniskans hj„rta den andras.

027:020 D”dsriket och avgrunden kunna icke m„ttas; s† bliva ej heller m„nniskans ”gon m„tta.

027:021 Silvret pr”vas genom degeln och guldet genom sm„ltugnen, s† ock en man genom sitt rykte.

027:022 Om du st”tte den of”rnuftige mortel med en st”t, bland grynen,
s† skulle hans of”rnuft „nd† g† ur honom.

027:023 Se v„l till dina f†r,
och hav akt p† dina hjordar.

027:024 Ty rikedom varar icke evinnerligen; best†r ens en krona fr†n sl„kte till sl„kte? 027:025 N„r ny brodd skjuter upp efter gr„set som f”rsvann, och n„r foder samlas in p† bergen,
027:026 d† „ger du lamm till att bereda dig kl„der och bockar till att k”pa dig †ker;
027:027 d† giva dig getterna mj”lk nog, till f”da †t dig sj„lv och ditt hus
och till underh†ll †t dina tj„narinnor. 028:001 De ogudaktiga fly, om ock ingen f”rf”ljer dem; men de r„ttf„rdiga „ro of”rskr„ckta s†som unga lejon.

028:002 F”r sin ”vertr„delses skull f†r ett land m†nga herrar; men d„r folket har f”rst†nd och inser vad r„tt „r, d„r bliver det best†ndande.

028:003 En usel herre, som f”rtrycker de arma, „r ett regn som f”rh„rjar i st„llet f”r att giva br”d.

028:004 De som ”vergiva lagen prisa de ogudaktiga, men de som h†lla lagen g† till strids mot dem.

028:005 Onda m„nniskor f”rst† icke vad r„tt „r, men de som s”ka HERREN, de f”rst† allt.

028:006 B„ttre „r en fattig man som vandrar i ostrafflighet rik som i vr†nghet g†r dubbla v„gar.

028:007 Den yngling „r f”rst†ndig, som tager lagen i akt; men som giver sig i s„llskap med sl”sare g”r sin fader skam.

028:008 De som f”r”kar sitt gods genom ocker och r„ntor, han samlar †t den som f”rbarmar sig ”ver de arma.

028:009 Om n†gon v„nder bort sitt ”ra och icke vill h”ra lagen, s† „r till och med hans b”n en styggelse.

028:010 Den som leder de redliga vilse in p† en ond v„g, han faller sj„lv i sin grop;
men de ostraffliga f† till sin arvedel vad gott „r.

028:011 En rik man tycker sig vara vis, men en fattig man med f”rst†nd uppdagar hurudan han „r.

028:012 N„r de r„ttf„rdiga triumfera, st†r allt h„rligt till; men n„r de ogudaktiga komma till makt, f†r man leta efter m„nniskor.

028:013 Den som f”rd”ljer sina ”vertr„delser, honom g†r det icke v„l; men den som bek„nner och ”vergiver dem, han f†r barmh„rtighet.

028:014 S„ll „r den m„nniska som st„ndigt tager sig till vara; men den som f”rh„rdar sitt hj„rta, han faller i olycka.

028:015 Lik ett rytande lejon och en glupande bj”rn „r en ogudaktig furste ”ver ett fattigt folk.

028:016 Du furste utan f”rst†nd, du som ”var mycket v†ld, att den som hatar or„tt vinning, han skall l„nge leva.

028:017 En m„nniska som tryckes av blodskuld bliver en flykting „nda till sin grav, och ingen m† hj„lpa en s†dan.

028:018 Den som vandrar ostraffligt, han bliver fr„lst; men den som i vr†nghet g†r dubbla v„gar, han faller p† en av dem.

028:019 Den som brukar sin †ker f†r br”d till fyllest; men den som far efter f†f„ngliga ting f†r fattigdom till fyllest.

028:020 En redlig man f†r mycken v„lsignelse; men den som fikar efter att varda rik, kan bliver icke ostraffad.

028:021 Att hava anseende till personen „r icke tillb”rligt; men f”r ett stycke br”d g”r sig m†ngen till ”vertr„dare.

028:022 Den missunnsamme „vlas efter „godelar och f”rst†r icke att brist skall komma ”ver honom.

028:023 Den som tillr„ttavisar en avf„lling skall vinna ynnest, mer „n den som g”r sin tunga hal.

028:024 Den som plundrar sin fader eller sin moder och s„ger: ½Det „r ingen synd½,
han „r stallbroder till r”varen.

028:025 Den som „r lysten efter vinning uppv„cker tr„ta; men den som f”rtr”star p† HERREN varder rikligen m„ttad.

028:026 Den som f”rlitar sig p† sitt f”rst†nd, han „r en d†re; men den som vandrar i vishet, han bliver hulpen.

028:027 Den som giver †t den fattige, honom skall intet fattas; men den som tillsluter sina ”gon drabbas av mycken f”rbannelse.

028:028 N„r de ogudaktiga komma till makt, g”mma sig m„nniskorna; men n„r de f”rg†s, v„xa de r„ttf„rdiga till. 029:001 Den som f†r mycken tillr„ttavisning, men f”rbliver h†rdnackad, han varder of”rt„nkt krossad utan r„ddning.

029:002 N„r de r„ttf„rdiga v„xa till, gl„der sig folket, men n„r den ogudaktige kommer till v„lde, suckar folket.

029:003 Den som „lskar vishet g”r sin fader gl„dje; men den som giver sig i s„llskap med sk”kor f”rst”r vad han „ger.

029:004 Genom r„ttvisa h†ller en konung sitt land vid makt; men den som utpressar g„rder, har f”rd„rvar det.

029:005 Den man som smickrar sin n„sta han breder ut ett n„t f”r han f”tter.

029:006 En ond m„nniskas ”vertr„delse bliver henne en snara, men den r„ttf„rdige f†r jubla och gl„djas.

029:007 Den r„ttf„rdige v†rdar sig om de armas sak, men den ogudaktige f”rst†r intet.

029:008 Bespottare uppvigla staden,
men visa m„n stilla vreden.

029:009 N„r en vis man vill g† till r„tta med en of”rnuftig man, d† vredgas denne eller ler, och har ingen ro.

029:010 De blodgiriga hata den som „r ostrafflig, men de redliga s”ka skydda hans liv.

029:011 D†ren sl„pper all sin vrede l”s, men den vise stillar den till slut.

029:012 Den furste som aktar p† l”gnaktigt tal, hans tj„nare „ro alla ogudaktiga.

029:013 Den fattige och f”rtryckaren f† leva j„mte varandra; av HERREN f† b†das ”gon sitt ljus.

029:014 Den konung som d”mer de armas r„tt. hans tron skall best† evinnerligen.

029:015 Ris och tillr„ttavisning giver vishet, men ett oupptuktat barn drager skam ”ver sin moder.

029:016 D„r de ogudaktiga v„xa till, d„r v„xer ”vertr„delsen till, men de r„ttf„rdiga skola se deras fall med lust.

029:017 Tukta din son, s† skall han bliva dig till hugnad och giva ljuvlig spis †t din sj„l.

029:018 D„r profetia icke finnes, d„r bliver folket tygell”st; men s„ll „r den som h†ller lagen.

029:019 Med ord kan man icke tukta en tj„nare ty om han „n f”rst†r, s† r„ttar han sig icke d„refter.

029:020 Ser du en man som „r snar till att tala, det „r mer hopp om en d†re „n om honom.

029:021 Om n†gon „r f”r efterl†ten mot sin tj„nare i hans ungdom, s† visar denne honom p† sistone f”rakt.

029:022 En snarsticken man uppv„cker tr„ta, och den som l„tt f”rt”rnas beg†r ofta ”vertr„delse.

029:023 En m„nniskas h”gmod bliver henne till f”r”dmjukelse, men den ”dmjuke vinner „ra.

029:024 Den som skiftar rov med en tjuv hatar sitt eget liv; n„r han h”r edsf”rpliktelsen, yppar han intet.

029:025 M„nniskofruktan har med sig snaror, men den som f”rtr”star p† HERREN, han varder beskyddad.

029:026 M†nga s”ka en furstes ynnest, men av HERREN f†r var och en sin r„tt.

029:027 En or„ttf„rdig man „r en styggelse f”r de r„ttf„rdiga, och den som vandrar i redlighet „r en styggelse f”r den ogudaktige. 030:001 Detta „r Agurs, Jakes sons, ord och utsaga. S† talade den mannen till Itiel — till Itiel och Ukal.

030:002 Ja, jag „r f”r of”rnuftig f”r att kunna r„knas s†som m„nniska, jag har icke m„nskligt f”rst†nd;
030:003 vishet har jag icke f†tt l„ra, s† att jag „ger kunskap om den Helige.

030:004 Vem har stigit upp till himmelen och †ter farit ned? Vem har samlat vinden i sina h„nder?
Vem har knutit in vattnet i ett kl„de? Vem har fastst„llt jordens alla gr„nser? Vad heter han, och vad heter hans son — du vet ju det?

030:005 Allt Guds tal „r luttrat;
han „r en sk”ld f”r dem som taga sin tillflykt till honom. 030:006 L„gg icke n†got till hans ord,
p† det att han icke m† besl† dig med l”gn.

030:007 Om tv† ting beder jag dig,
v„gra mig dem icke, intill min d”d: 030:008 L†t f†f„nglighet och l”gn vara fj„rran ifr†n mig; och giv mig icke fattigdom, ej heller rikedom, men l†t mig f† det br”d mig tillkommer. 030:009 Jag kunde eljest, om jag bleve alltf”r matt, f”rneka dig, att jag sporde: ½Vem „r HERREN?½
eller om jag bleve alltf”r fattig, kunde jag bliva en tjuv,