The Bible, in Swedish, both Testaments (page 11)

och f”rde henne ut till dem. Och de k„nde henne och hanterade henne sk„ndligt hela natten „nda till morgonen; f”rst n„r morgonrodnaden gick upp, l„to de henne g†. 019:026 D† kom kvinnan mot morgonen och f”ll ned vid ing†ngen till mannens hus, d„r hennes herre var, och l†g s†, till dess det blev dager.
019:027 N„r nu hennes herre stod upp om morgonen och ”ppnade d”rren till huset och gick ut f”r att forts„tta sin f„rd, fick han se sin bihustru ligga vid ing†ngen till huset med h„nderna p† tr”skeln. 019:028 Han sade till henne: ½St† upp och l†t oss g†.½ Men hon gav intet svar. D† tog han och lade henne p† †snan; sedan gjorde mannen sig redo och reste hem till sitt.
019:029 Men n„r han hade kommit hem, fattade han en kniv och tog sin bi- hustru och styckade henne, efter benen i hennes kropp, i tolv stycken och s„nde styckena omkring ”ver hela Israels land. 019:030 Och var och en som s†g detta sade: ½N†got s†dant har icke h„nt eller blivit sett allt ifr†n den dag d† Israels barn drogo upp ur Egyptens land „nda till denna dag. ™verv„gen detta, r†dsl†n och s„gen edert ord.½
020:001 D† drogo alla Israels barn ut, och menigheten f”rsamlade sig s†som en man, fr†n Dan „nda till Beer-Seba, s† ock fr†n Gileads land, inf”r HERREN i Mispa.
020:002 Och de f”rn„msta i hela folket alla Israels stammar, tr„dde fram i Guds folks f”rsamling: fyra hundra tusen sv„rdbev„pnade m†n till fots.
020:003 Men Benjamins barn fingo h”ra att de ”vriga israeliterna hade dragit upp till Mispa.

Och Israels barn sade: ½Omtalen huru denna og„rning har tillg†tt.½
020:004 D† tog den levitiske mannen, den m”rdade kvinnans man, till orda och sade: ½Jag och min bihustru kommo till Gibea i Benjamin f”r att stanna d„r ”ver natten.
020:005 D† blev jag ”verfallen av Gibeas borgare; de omringade huset om natten f”r att v†ldf”ra sig p† mig. Mig t„nkte de dr„pa, och min bihustru kr„nkte de, s† att hon dog. 020:006 D† tog jag min bihustru och styckade henne och s„nde styckena omkring ”ver Israels arvedels hela omr†de, eftersom de hade gjort en s†dan sk„ndlighet och galenskap i Israel. 020:007 Se, nu „ren I allasammans h„r, I Israels barn. L„ggen nu fram f”rslag och r†d h„r p† st„llet.½
020:008 D† stod allt folket upp s†som en man och sade: ½Ingen av oss m† g† hem till sin hydda, ingen m† begiva sig hem till sitt hus. 020:009 Detta „r vad vi nu vilja g”ra med Gibea: vi skola l†ta lotten g† ”ver det.
020:010 P† vart hundratal i alla Israels stammar m† vi taga ut tio m„n, och p† vart tusental hundra, och p† vart tiotusental tusen, f”r att dessa m† skaffa munf”rr†d †t folket, s† att folket, n„r det kommer till Geba i Benjamin, kan g”ra med staden s†som tillb”rligt „r f”r all den galenskap som den har gjort i Israel.½
020:011 S† f”rsamlade sig vid staden alla m„n i Israel, endr„ktigt s†som en man.

020:012 Och Israels stammar s„nde †stad m„n till alla Benjamins stammar och l„to s„ga; ½Vad „r det f”r en og„rning som har blivit beg†ngen ibland eder!
020:013 L„mnen nu ut de onda m„n som bo i Gibea, s† att vi f† d”da dem och skaffa bort ifr†n Israel vad ont „r.½ Men benjaminiterna ville icke lyssna till sina br”ders, de ”vriga israeliternas, ord.
020:014 I st„llet f”rsamlade sig Benjamins barn fr†n sina st„der till Gibea, f”r att draga ut till strid mot de ”vriga israeliterna. 020:015 P† den dagen m”nstrades Benjamins barn, de utgjorde fr†n dessa st„der tjugusex tusen sv„rdbev„pnade m„n; vid denna m”nstring medr„knades icke de som bodde i Gibea, vilka utgjorde sju hundra utvalda m„n.
020:016 Bland allt detta folk funnos sju hundra utvalda m„n som voro v„nsterh„nta; alla dessa kunde med slungstenen tr„ffa p† h†ret, utan att fela.
020:017 Och n„r Israels m„n — Benjamin fr†nr„knad — m”nstrades, utgjorde de fyra hundra tusen sv„rdbev„pnade m„n; alla dessa voro krigsm„n.
020:018 Dessa br”to nu upp och drogo †stad till Betel och fr†gade Gud. Israels barn sade: ½Vem bland oss skall f”rst draga ut i striden mot Benjamins barn?½ HERREN svarade: ½Juda f”rst.½

020:019 D† br”to Israels barn upp f”ljande morgon och l„grade sig framf”r Gibea.
020:020 D„refter drogo Israels m„n ut till strid mot Benjamin; Israels m„n st„llde upp sig till strid mot dem vid Gibea. 020:021 Men Benjamins barn drogo ut ur Gibea och nedgjorde p† den dagen tjugutv† tusen man av Israel.
020:022 Folket, Israels m„n, tog dock †ter mod till sig och st„llde upp sig „nnu en g†ng till strid p† samma plats d„r de hade st„llt upp sig f”rsta dagen.
020:023 Israels barn gingo n„mligen upp och gr„to inf”r HERRENS ansikte „nda till aftonen; och de fr†gade HERREN: ½Skall jag „nnu en g†ng inl†ta mig i strid med min broder Benjamins barn?½ Och HERREN svarade: ½Dragen ut mot honom.½

020:024 N„r s† Israels barn dagen d„refter ryckte fram mot Benjamins barn,
020:025 drog ock Benjamin p† andra dagen ut fr†n Gibea mot Israels barn och nedgjorde av dem ytterligare aderton tusen man, allasammans sv„rdbev„pnade m„n.
020:026 D† drogo alla Israels barn upp, allt folket, och kommo till Betel och gr„to och stannade d„r inf”r HERRENS ansikte och fastade p† den dagen „nda till aftonen; och de offrade br„nnoffer och tackoffer inf”r HERRENS ansikte. 020:027 Och Israels barn fr†gade HERREN (ty Guds f”rbundsark stod p† den tiden d„r,
020:028 och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tj„nst inf”r den p† den tiden); de sade: ½Skall jag „nnu en g†ng draga ut till strid mot min broder Benjamins barn, eller skall jag avst† d„rifr†n?½ HERREN svarade: ½Dragen upp; ty i morgon skall jag giva honom i din hand.½

020:029 D† lade Israel manskap i bakh†ll mot Gibea, runt omkring det. 020:030 Och d„refter drogo Israels barn upp mot Benjamins barn, p† tredje dagen, och st„llde upp sig i slagordning mot Gibea likasom de f”rra g†ngerna.
020:031 Och Benjamins barn drogo ut mot folket och blevo lockade l†ngt bort ifr†n staden; och likasom det hade skett de f”rra g†ngerna, fingo de i b”rjan sl† ihj„l n†gra av folket p† v„garna (b†de p† den som g†r upp till Betel och p† den som g†r till Gibea ”ver f„ltet), kanh„nda ett trettiotal av Israels m„n. 020:032 D† t„nkte Benjamins barn: ½De „ro slagna av oss, nu likasom f”rut.½ Men Israels barn hade tr„ffat det avtalet: ½Vi vilja fly och s† locka dem l†ngt bort ifr†n staden, ut p† v„garna. 020:033 Och alla Israels m„n hade brutit upp fr†n platsen d„r de voro, och hade st„llt upp sig i slagordning vid Baal-Tamar, under det att de israeliter som l†go i bakh†ll br”to fram ifr†n sin plats vid Maare-Geba.
020:034 S† kommo d† tio tusen man, utvalda ur hela Israel, fram gent emot Gibea, och striden blev h†rd, utan att n†gon visste att olyckan var dem s† n„ra.
020:035 Och HERREN l„t Benjamin bliva slagen av Israel, och Israels barn nedgjorde av Benjamin p† den dagen tjugufem tusen ett hundra man, allasammans sv„rdbev„pnade m„n.

020:036 Nu s†go Benjamins barn att de voro slagna. Israels m„n g†vo n„mligen plats †t Benjamin, ty de f”rlitade sig p† bakh†llet som de hade lagt mot Gibea.
020:037 D† skyndade sig de som l†go i bakh†ll att falla in i Gibea; de som l†go i bakh†ll drogo †stad och slogo alla inv†narna i staden med sv„rdsegg.
020:038 Men de ”vriga israeliterna hade tr„ffat det avtalet med dem som l†go i bakh†ll, att dessa skulle l†ta en tjock r”k s†som tecken stiga upp fr†n staden.
020:039 Israels m„n v„nde allts† ryggen i striden. Men sedan Benjamin i b”rjan hade f†tt sl† ihj„l n†gra av Israels man, kanh„nda ett trettiotal, och d„rvid hade t„nkt: ½F”rvisso „ro de slagna av oss, nu likasom i den f”rra striden½,
020:040 d† kommo de att v„nda sig om, vid det att r”kpelaren, det avtalade tecknet, begynte stiga upp fr†n staden. Och de fingo nu se hela staden f”rvandlad i l†gor som slogo upp mot himmelen. 020:041 N„r d† Israels m„n †ter v„nde om, blevo Benjamins m„n f”rskr„ckta, ty nu s†go de att olyckan var dem n„ra. 020:042 Och de v„nde om f”r Israels m„n, bort †t ”knen till, men fienderna hunno upp dem; och de som bodde i st„derna d„r nedgjorde dem som hade kommit mitt emellan. 020:043 De omringade benjaminiterna, de satte efter dem och trampade ned dem p† deras viloplats, „nda fram emot Gibea, ”sterut. 020:044 S† f”llo av Benjamin aderton tusen man, allasammans tappert folk.
020:045 D† v„nde de ”vriga sig mot ”knen och flydde dit, till Rimmons klippa; men de andra gjorde en eftersk”rd bland dem p† v„garna, fem tusen man, och satte s† efter dem „nda till Gideom och slogo av dem tv† tusen man.
020:046 Allts† utgjorde de som p† den dagen f”llo av Benjamin tillsammans tjugufem tusen sv„rdbev„pnade m„n; alla dessa voro tappert folk.
020:047 Men av dem som v„nde sig mot ”knen och flydde dit, till Rimmons klippa, hunno sex hundra man ditfram; dessa stannade p† Rimmons klippa i fyra m†nader.
020:048 Emellertid v„nde Israels m„n tillbaka till Benjamins barn och slogo dem med sv„rdsegg, b†de dem av stadens befolkning, som „nnu voro oskadda, och j„mv„l boskapen, korteligen, allt vad de tr„ffade p†; d„rtill satte de eld p† alla st„der som de tr„ffade p†.
021:001 Men Israels m„n hade svurit i Mispa och sagt: ½Ingen av oss skall giva sin dotter till hustru †t n†gon benjaminit.½ 021:002 Och nu kom folket till Betel och stannade d„r „nda till aftonen inf”r Guds ansikte; och de brusto ut i bitter gr†t 021:003 och sade: ½Varf”r, o HERRE, Israels Gud, har s†dant f†tt ske i Israel, att i dag en hel stam fattas i Israel?½ 021:004 Dagen d„refter stod folket bittida upp och byggde d„r ett altare och offrade br„nnoffer och tackoffer.
021:005 och Israels barn sade: ½Finnes n†gon bland Israels alla stammar, som icke kom upp till HERREN med den ”vriga f”rsamlingen?½ Ty man hade svurit en dyr ed, att den som icke komme upp till HERREN i Mispa skulle straffas med d”den. 021:006 Och Israels barn ”mkade sig ”ver sin broder Benjamin och sade: ½Nu har en hel stam blivit borthuggen fr†n Israel. 021:007 Vad skola vi g”ra f”r dem som „ro kvar, s† att de kunna f† hustrur? Ty sj„lva hava vi ju svurit vid HERREN att icke †t dem giva hustrur av v†ra d”ttrar.½
021:008 Och d† fr†gade †ter: ½Finnes bland Israels stammar n†gon som icke kom upp till HERREN i Mispa?½ Och se, fr†n Jabes i Gilead hade ingen kommit till l„gret, till f”rsamlingen d„r. 021:009 Ty n„r folket m”nstrades, befanns det att ingen av inv†narna i Jabes i Gilead var d„r.

021:010 D† s„nde menigheten dit tolv tusen av de tappraste m„nnen och bj”d dessa och sade: ½G†n †stad och sl†n inv†narna i Jabes i Gilead med sv„rdsegg, ocks† kvinnor och barn. 021:011 Ja, detta „r vad I skolen g”ra: allt mank”n och alla de kvinnor som hava haft med mank”n att skaffa skolen I giva till spillo. 021:012 Men bland inv†narna i Jabes i Gilead funno de fyra hundra unga kvinnor som voro jungfrur och icke hade haft med m„n, med mank”n, att skaffa. Dessa f”rde de d† till l„gret i Silo i Kanaans land.
021:013 Sedan s„nde hela menigheten †stad och underhandlade med de benjaminiter som befunno sig p† Rimmons klippa, och tillbj”d dem fred.
021:014 S† v„nde nu Benjamin tillbaka; och man gav dem till hustrur de kvinnor fr†n Jabes i Gilead, som man hade l†tit leva. Men dessa r„ckte ingalunda till f”r dem.

021:015 Och folket ”mkade sig ”ver Benjamin, eftersom HERREN hade gjort en r„mna bland Israels stammar.
021:016 Och de „ldste i menigheten sade: ½Vad skola vi g”ra med dem som „ro kvar, s† att de kunna f† hustrur? Ty alla kvinnor „ro ju utrotade ur Benjamin.½
021:017 Och de sade ytterligare: ½De undkomna av Benjamin m†ste f† en besittning, s† att icke en stam bliver utpl†nad ur Israel. 021:018 Men sj„lva kunna vi icke †t dem giva hustrur av v†ra d”ttrar, ty Israels barn hava svurit och sagt: F”rbannad vare den som giver en hustru †t Benjamin.½
021:019 Och de sade vidare: ½En HERREN h”gtid pl„gar ju h†llas †r efter †r i Silo, som ligger norr om Betel, ”ster om den v„g som g†r fr†n Betel upp till Sikem, och s”der om Lebona.½ 021:020 Och de bj”do Benjamins barn och sade: ½G†n †stad och l„ggen eder i f”rs†t i ving†rdarna.
021:021 N„r I d† f†n se Silos d”ttrar komma ut f”r att uppf”ra sina dansar, skolen I komma fram ur ving†rdarna, och var och en av eder skall bland Silos d”ttrar rycka till sig en som kan bliva hans hustru; d„refter skolen I begiva eder hem till Benjamins land.
021:022 Om sedan deras f„der eller deras br”der komma och beklaga sig f”r oss, vilja vi s„ga till dem: ‘F”runnen oss dem; ty ingen av oss har tagit sig n†gon hustru i kriget. I haven ju d† icke sj„lva givit dem †t dessa; ty i s†dant fall haden I †dragit eder skuld.’½
021:023 Och Benjamins barn gjorde s† och skaffade sig hustrur, lika m†nga som de sj„lva voro, bland de dansande kvinnor som de r”vade. Sedan beg†vo de sig tillbaka till sin arvedel och byggde †ter upp st„derna och bosatte sig i dem. 021:024 Ocks† de ”vriga israeliterna beg†vo sig bort d„rifr†n, var och en till sin stam och sin sl„kt, och drogo ut d„rifr†n, var och en till sin arvedel.

021:025 P† den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad honom behagade.

Book 08 Rut

001:001 P† den tid d† domarna regerade uppstod hungersn”d i landet. D† drog en man fr†n Bet-Lehem i Juda †stad med sin hustru och sina b†da s”ner f”r att bos„tta sig i Moabs land under n†gon tid. 001:002 Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi, och hans b†da s”ner Mahelon och Kiljon; och de voro efratiter, fr†n Bet-Lehem i Juda. S† kommo de nu till Moabs land och vistades d„r. 001:003 Och Elimelek, Noomis man, dog; men hon levde kvar med sina b†da s”ner.
001:004 Dessa skaffade sig moabitiska hustrur; den ena hette Orpa och den andra Rut.
001:005 Och sedan de hade bott d„r vid pass tio †r, dogo ocks† de b†da, Mahelon och Kiljon; men kvinnan levde kvar efter sina b†da s”ner och sin man.
001:006 D† stod hon upp med sina sonhustrur f”r att v„nda tillbaka fr†n Moabs land; ty hon hade h”rt i Moabs land att HERREN hade sett till sitt folk och givit det br”d.

001:007 S† begav hon sig, j„mte sina b†da sonhustrur, fr†n det st„lle d„r hon hade vistats. Men n„r de nu gingo sin v„g fram, f”r att komma tillbaka till Juda land,
001:008 sade Noomi till sina b†da sonhustrur: ½V„nden om och g† hem igen, var och en till sin moder.
001:009 HERREN bevise godhet mot eder, s†som I haven gjort mot de b†da d”da och mot mig. HERREN give eder att I m†n finna ro, var i sin mans hus.½ D„refter kysste hon dem. Men de brusto ut i gr†t 001:010 och sade till henne: ½Nej, vi vilja f”lja med dig tillbaka till ditt folk.½
001:011 Men Noomi svarade: ½V„nden om, mina d”ttrar. Varf”r skullen I g† med mig? Kan v„l jag „nnu en g†ng f† s”ner i mitt liv, vilka kunna bliva m„n †t eder?
001:012 V„nden om, mina d”ttrar, och g†n hem, ty jag „r nu f”r gammal att ”verl„mna mig †t en man. Och om jag „n kunde t„nka: ‘Jag har „nnu hopp’, ja, om jag ock redan i natt ”verl„mnade mig †t en man och s† verkligen f”dde s”ner,
001:013 icke skullen I d„rf”r v„nta, till dess att de hade blivit fullvuxna, icke skullen I d„rf”r st„nga eder inne och f”rbliva utan m„n? Bort det, mina d”ttrar! Jag k„nner redan bedr”velse nog f”r eder skull, eftersom HERRENS hand s† har drabbat mig.½ 001:014 D† brusto de †ter ut i gr†t. Och Orpa kysste sin sv„rmoder till avsked, men Rut h”ll sig alltj„mt intill henne. 001:015 D† sade hon: ½Se, din sv„gerska har v„nt tillbaka till sitt folk och till sin gud; v„nd ock du tillbaka och f”lj din sv„gerska.½ 001:016 Men Rut svarade: ½S”k icke intala mig att ”vergiva dig och v„nda tillbaka ifr†n dig. Ty dit du g†r vill ock jag g†, och d„r du stannar vill ock jag stanna. Ditt folk „r mitt folk, och din Gud „r min Gud.
001:017 D„r du d”r vill ock jag d”, och d„r vill jag bliva begraven. HERREN straffe mig nu och framgent, om n†got annat „n d”den kommer att skilja mig fr†n dig.½
001:018 D† hon nu s†g att denna stod fast i sitt beslut att g† med henne, upph”rde hon att tala d„rom med henne.

001:019 S† gingo de b†da med varandra, till dess att de kommo till Bet-Lehem. Och n„r de kommo till Bet-Lehem, kom hela staden i r”relse f”r deras skull, och kvinnorna sade: ½Detta „r ju Noomi!½
001:020 Men hon sade till dem: ½Kallen mig icke Noomi, utan kallen mig Mara, ty den Allsm„ktige har l†tit mycken bedr”velse komma ”ver mig.
001:021 Rik drog jag h„rifr†n, och tomh„nt har HERREN l†tit mig komma tillbaka. Varf”r kallen I mig d† Noomi, n„r HERREN har vittnat emot mig, n„r den Allsm„ktige har l†tit det g† mig s† illa?½

001:022 S† kom d† Noomi tillbaka med sin sonhustru, moabitiskan Rut, i det hon v„nde tillbaka fr†n Moabs land. Och de kommo till Bet-Lehem, n„r kornsk”rden begynte.
002:001 Men Noomi hade en fr„nde p† sin mans sida, en rik man av Elimeleks sl„kt, vid namn Boas.
002:002 Och moabitiskan Rut sade till Noomi: ½L†t mig g† ut p† †kern och plocka ax efter n†gon inf”r vilkens ”gon jag finner n†d.½ Hon svarade henne: ½Ja, g†, min dotter.½
002:003 D† gick hon †stad och kom till en †ker och plockade d„r ax efter sk”rdem„nnen; och det h„nde sig s† f”r henne att †kerstycket tillh”rde Boas, som var av Elimeleks sl„kt. 002:004 Och Boas kom just d† dit fr†n Bet-Lehem; och han sade till sk”rdem„nnen: ½HERREN vare med eder.½ De svarade honom: ½HERREN v„lsigne dig.½
002:005 Och Boas fr†gade den bland tj„narna, som hade uppsikt ”ver sk”rdem„nnen: ½Vem tillh”r den unga kvinnan d„r?½ 002:006 Tj„naren som hade uppsikt ”ver sk”rdem„nnen svarade och sade: ½Det „r en moabitisk kvinna, den kvinna som med Noomi har kommit hit fr†n Moabs land.
002:007 Hon bad att hon skulle f† plocka och hopsamla ax bland k„rvarna, efter sk”rdem„nnen; och s† kom hon, och hon har h†llit p† allt sedan i morse „nda till denna stund, utom att hon nyss har vilat n†got litet d„rinne.½
002:008 D† sade Boas till Rut: ½H”r, min dotter: du skall icke g† bort och plocka ax p† n†gon annan †ker, ej heller g† h„rifr†n, utan du skall h†lla dig till mina tj„narinnor h„r. 002:009 Se efter, var sk”rdem„nnen arbeta p† †kern, och g† efter dem; jag har f”rbjudit mina tj„nare att g”ra dig n†got f”r n„r. Och om du bliver t”rstig, s† g† till k„rlen och drick av det som mina tj„nare h„mta.½
002:010 D† f”ll hon ned p† sitt ansikte och bugade sig mot jorden och sade till honom: ½Varf”r har jag funnit s†dan n†d f”r dina ”gon, att du tager dig an mig, fast„n jag „r en fr„mling?½ 002:011 Boas svarade och sade till henne: ½F”r mig har blivit ber„ttat allt vad du har gjort mot din sv„rmoder efter din mans d”d, huru du har ”vergivit din fader och din moder och ditt f„dernesland, och vandrat †stad till ett folk som du f”rut icke k„nde. 002:012 HERREN vederg„lle dig f”r vad du har gjort; ja, m† full l”n tillfalla dig fr†n HERREN, Israels Gud, till vilken du har kommit, f”r att finna tillflykt under hans vingar.½ 002:013 Hon sade: ½S† m† jag d† finna n†d f”r dina ”gon, min herre; ty du har tr”stat mig och talat v„nligt med din tj„narinna, fast„n jag icke „r s†som n†gon av dina tj„narinnor.½

002:014 Och n„r m†ltidsstunden var inne, sade Boas till henne: ½Kom hitfram och „t av br”det och doppa ditt br”dstycke i vinet.½ D† satte hon sig vid sidan av sk”rdem„nnen; och han lade f”r henne rostade ax, och hon †t och blev m„tt och fick d„rtill ”ver. 002:015 Och n„r hon d„refter stod upp f”r att plocka ax, bj”d Boas sina tj„nare och sade: ½L†ten henne ock f† plocka ax mellan k„rvarna, och f”rf”rdelen henne icke.
002:016 Ja, I m†n till och med draga ut str†n ur knipporna †t henne och l†ta dem ligga, s† att hon f†r plocka upp dem, och ingen m† banna henne d„rf”r.½
002:017 S† plockade hon ax p† †kern „nda till aftonen; och n„r hon klappade ut det som hon hade plockat, var det vid pass en efa korn.

002:018 Och hon tog sin b”rda och gick in i staden, och hennes sv„rmoder fick se vad hon hade plockat. D„refter tog hon fram och gav henne vad hon hade f†tt ”ver, sedan hon hade „tit sig m„tt. 002:019 D† sade hennes sv„rmoder till henne: ½Var har du i dag plockat ax, och var har du arbetat? V„lsignad vare han som har tagit sig an dig!½ D† ber„ttade hon f”r sin sv„rmoder hos vem hon hade arbetat; hon sade: ½Den man som jag i dag har arbetat hos heter Boas.½
002:020 D† sade Noomi till sin sonhustru: ½V„lsignad vare han av HERREN, d„rf”r att han icke har undandragit sig att bevisa godhet b†de mot de levande och mot de d”da!½ Och Noomi sade ytterligare till henne: ½Den mannen „r v†r n„ra fr„nde, en av v†ra b”rdem„n.½ 002:021 Moabitiskan Rut sade: ½Han sade ock till mig: ‘H†ll dig till mina tj„nare, „nda till dess att de hava inb„rgat hela min sk”rd.’½
002:022 D† sade Noomi till sin sonhustru Rut: ½Ja, det „r b„st, min dotter, att du g†r med hans tj„narinnor, s† att man icke behandlar dig illa, s†som det kunde ske p† en annan †ker.½ 002:023 S† h”ll hon sig d† till Boas’ tj„narinnor och plockade ax d„r, till dess b†de korn- och vetesk”rden voro avslutade. Men hon bodde hos sin sv„rmoder.
003:001 Och hennes sv„rmoder Noomi sade till henne: ½Min dotter, jag vill s”ka skaffa dig ro, f”r att det m† g† dig v„l. 003:002 S† h”r d†: Boas, med vilkens tj„narinnor du har varit tillsammans, „r ju v†r fr„nde. Och just i natt kastar han korn p† sin tr”skplats.
003:003 S† tv† dig nu och sm”rj dig och kl„d dig, och g† ned till tr”skplatsen. Men laga s†, att mannen icke f†r se dig, f”rr„n han har „tit och druckit.
003:004 N„r han d† l„gger sig, s† se efter, var han l„gger sig, och g† dit och lyft upp t„cket vid hans f”tter och l„gg dig d„r; han skall d† sj„lv s„ga dig vad du b”r g”ra.½ 003:005 Hon svarade: ½Allt vad du s„ger vill jag g”ra.½

003:006 Och hon gick ned till tr”skplatsen och gjorde alldeles s†som hennes sv„rmoder hade bjudit henne.
003:007 Ty n„r Boas hade „tit och druckit, s† att hans hj„rta blev glatt, och sedan han hade g†tt †stad och lagt sig invid s„desh”gen, kom hon of”rm„rkt och lyfte upp t„cket vid hans f”tter och lade sig d„r.
003:008 Vid midnattstiden blev mannen uppskr„md och b”jde sig fram†t och fick d† se en kvinna ligga vid hans f”tter. 003:009 Och han sade: ½Vem „r du?½ Hon svarade: ½Jag „r Rut, din tj„narinna. Bred ut din mantelflik ”ver din tj„narinna, ty du „r min b”rdeman.½
003:010 D† sade han: ½V„lsignad vare du av HERREN, min dotter! Du har nu givit ett st”rre bevis p† din k„rlek „n f”rut, d„rigenom att du icke har lupit efter unga m„n, vare sig fattiga eller rika. 003:011 S† frukta nu icke, min dotter; allt vad du s„ger vill jag g”ra dig. Ty allt folket i min stad vet att du „r en r„ttskaffens kvinna.
003:012 Nu „r det visserligen sant att jag „r din b”rdeman; men en annan b”rdeman finnes, som „r n„rmare „n jag. 003:013 Stanna nu kvar i natt; om han i morgon vill taga dig efter b”rdesr„tt, gott, m† han d† g”ra det, s† sant HERREN lever. Ligg nu kvar „nda till morgonen.½

003:014 S† l†g hon vid hans f”tter „nda till morgonen, men hon fick st† upp, innan „nnu n†gon kunde k„nna igen den andre; ty han t„nkte: ½Det f†r icke bliva k„nt att kvinnan har kommit hit till tr”skplatsen.½
003:015 Och han sade: ½R„ck hit manteln som du har p† dig, och h†ll fram den.½ Och hon h”ll fram den. D† m„tte han upp sex m†tt korn och gav henne att b„ra; d„refter gick hon in i staden.

003:016 Och n„r hon kom till sin sv„rmoder, sade denna: ½Huru har det g†tt f”r dig, min dotter?½ D† ber„ttade hon f”r henne allt vad mannen hade gjort mot henne;
003:017 och hon sade: ½Dessa sex m†tt korn gav han mig, i det han sade: ‘Du skall icke komma tomh„nt hem till din sv„rmoder.’½ 003:018 D† svarade hon: ½Bida, min dotter, till dess du f†r se huru saken avl”per; ty mannen skall icke giva sig till ro, med mindre han i dag f”r saken till sitt slut.½
004:001 Och Boas hade g†tt upp till stadsporten och satt sig d„r. D† h„nde sig att den b”rdeman som Boas hade talat om gick d„r fram; d† n„mnde han honom vid namn och sade: ½Kom hit och s„tt dig h„r.½ Och han kom och satte sig.
004:002 D„refter tog Boas till sig tio m„n av de „ldste i staden och sade: ½S„tten eder h„r.½ Och de satte sig. 004:003 Sedan sade han till b”rdemannen: ½Det †kerstycke som tillh”rde v†r broder Elimelek har Noomi s†lt, hon som kom tillbaka fr†n Moabs land.
004:004 D„refter t„nkte jag att jag skulle underr„tta dig d„rom och s„ga: K”p det inf”r dem som h„r sitta och inf”r mitt folks „ldste. Om du vill taga det efter b”rdesr„tt, s† s„g mig det, s† att jag f†r veta det, ty ingen annan „ger b”rdesr„tt „n du och, n„st dig, jag sj„lv.½ Han sade: ½Jag vill taga det efter b”rdesr„tt.½
004:005 D† sade Boas: ½N„r du k”per †kern av Noomis hand, d† k”per du den ock av moabitiskan Rut, den d”des hustru, med skyldighet att uppv„cka den d”des namn och f„sta det vid hans arvedel.½ 004:006 B”rdemannen svarade: ½D† kan jag icke begagna mig av min b”rdesr„tt, ty jag skulle d„rmed f”rd„rva min egen arvedel. B”rda du †t dig vad jag skulle hava b”rdat, ty jag kan icke g”ra det.½

004:007 Men n„r n†gon b”rdade n†got eller avtalade ett byte, var det fordom sed i Israel att han, till stadf„stelse av ett s†dant avtal, drog av sig sin sko och gav den †t den andre; och detta g„llde s†som ett vittnesb”rd i Israel.
004:008 S† sade nu b”rdemannen till Boas: ½K”p du det½; och han drog d„rvid av sig sin sko.
004:009 D† sade Boas till de „ldste och till allt folket: ½I „ren i dag vittnen till att jag nu har k”pt av Noomis hand allt vad som har tillh”rt Kiljon och Mahelon.
004:010 D„rj„mte har jag ock k”pt moabitiskan Rut, Mahelons hustru, till hustru †t mig, f”r att uppv„cka den d”des namn och f„sta det vid hans arvedel, p† det att den d”des namn icke m† bliva utrotat bland hans br”der eller ur porten till hans stad. I „ren i dag vittnen h„rtill.½
004:011 Och allt folket i stadsporten, s† ock de „ldste, svarade: ½Ja, och HERREN l†te den kvinna som nu g†r in i ditt hus bliva lik Rakel och Lea, de b†da som hava byggt upp Israels hus. Och m† du f”rkovra dig storligen i Efrata och g”ra dig ett namn i Bet-Lehem.
004:012 Och blive ditt hus s†som Peres’ hus, hans som Tamar f”dde †t Juda, genom de avkomlingar som HERREN skall giva dig med denna unga kvinna.½

004:013 S† tog d† Boas Rut till sig, och hon blev hans hustru, och han gick in till henne; och HERREN gav henne livsfrukt, och hon f”dde en son.
004:014 D† sade kvinnorna till Noomi: ½Lovad vare HERREN, som i dag har s† gjort, att det icke fattas dig en b”rdeman som skall f† ett namn i Israel!
004:015 Han skall bliva dig en tr”stare och en f”rs”rjare p† din †lderdom; ty din sonhustru, som har dig k„r, har f”tt honom, hon som „r mer f”r dig „n sju s”ner.½
004:016 Och Noomi tog barnet och lade det i sin famn och blev dess sk”terska.
004:017 Och grannkvinnorna sade: ½Noomi har f†tt en son½; och de g†vo honom namn, de kallade honom Obed. Han blev fader till Isai, Davids fader.

004:018 Och detta „r Peres’ sl„ktregister: Peres f”dde Hesron; 004:019 Hesron f”dde Ram; Ram f”dde Amminadab; 004:020 Amminadab f”dde Naheson; Naheson f”dde Salma; 004:021 Salmon f”dde Boas; Boas f”dde Obed; 004:022 Obed f”dde Isai, och Isai f”dde David.

Book 09 F”rsta Samuelsboken (1 Sam.)

001:001 I Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd, levde en man som hette Elkana, son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit.
001:002 Han hade tv† hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna. Och Peninna hade barn, men Hanna var barnl”s. 001:003 Den mannen begav sig †r efter †r upp fr†n sin stad f”r att tillbedja och offra †t HERREN Sebaot i Silo, d„r Elis b†da s”ner, Hofni och Pinehas, d† voro HERRENS pr„ster. 001:004 En dag offrade nu Elkana. Och han pl„gade giva sin hustru Peninna och alla hennes s”ner och d”ttrar var sin andel av offret;
001:005 men †t Hanna gav han d† en dubbelt s† stor andel, ty han hade Hanna k„r, fast„n HERREN hade gjort henne ofruktsam. 001:006 Men hennes medt„vlerska pl„gade, f”r att v„cka hennes vrede, mycket retas med henne, d„rf”r att HERREN hade gjort henne ofruktsam.
001:007 F”r vart †r, s† ofta hon hade kommit upp till HERRENS hus, gjorde han p† samma s„tt, och den andra retades d† med henne p† samma s„tt. Och nu gr„t hon och †t intet. 001:008 D† sade hennes man Elkana till henne: ½Hanna, varf”r gr†ter du? Varf”r „ter du icke? Varf”r „r du s† sorgsen? Žr jag icke mer f”r dig „n tio s”ner?

001:009 En g†ng n„r de hade „tit och druckit i Silo h„nde sig, medan pr„sten Eli satt p† sin stol vid d”rren till HERRENS tempel, att Hanna stod upp
001:010 och i sin djupa bedr”velse begynte bedja till HERREN under bitter gr†t.
001:011 Och hon gjorde ett l”fte och sade: HERRE Sebaot, om du vill se till din tj„narinnas lidande och t„nka p† mig och icke f”rg„ta din tj„narinna, utan giva din tj„narinna en manlig avkomling, s† vill jag giva denne †t HERREN f”r hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma p† hans huvud.½
001:012 N„r hon nu l„nge s† bad inf”r HERREN och Eli d„rvid gav akt p† hennes mun
001:013 — Hanna talade n„mligen i sitt hj„rta; allenast hennes l„ppar r”rde sig, men hennes r”st h”rdes icke — d† trodde Eli att hon var drucken.
001:014 D„rf”r sade Eli till henne: ½Huru l„nge skall du bete dig s†som en drucken? Laga s†, att ruset g†r av dig.½ 001:015 Men Hanna svarade och sade: ½Nej, min herre, jag „r en h†rt pr”vad kvinna; vin och starka drycker har jag icke druckit, men jag utg”t nu min sj„l f”r HERREN.
001:016 Anse icke din tj„narinna f”r en ond kvinna, ty det „r mitt myckna bekymmer och min myckna sorg som har drivit mig att tala „nda till denna stund.½
001:017 D† svarade Eli och sade: ½G† i frid. Israels Gud skall giva dig vad du har utbett dig av honom.½
001:018 Hon sade: ½L†t din tj„narinna finna n†d f”r dina ”gon.½ S† gick kvinnan sin v„g och fick sig mat, och hon s†g sedan icke mer s† sorgsen ut.

001:019 Bittida f”ljande morgon, sedan de hade tillbett inf”r HERREN, v„nde de tillbaka och kommo hem igen till Rama. Och Elkana k„nde sin hustru Hanna, och HERREN t„nkte p† henne, 001:020 Och Hanna blev havande och f”dde en son, n„r tiden hade g†tt om; denne gav hon namnet Samuel, ½ty½, sade hon, ½av HERREN har jag utbett mig honom.½
001:021 N„r sedan mannen Elkana med hela sitt hus begav sig upp f”r att offra †t HERREN sitt †rliga slaktoffer och sitt l”ftesoffer, 001:022 gick Hanna icke med ditupp, utan sade till sin man: ½Jag vill v„nta, till dess att gossen har blivit avvand, d† skall jag f”ra honom med mig, f”r att han m† st„llas fram inf”r HERRENS ansikte och sedan stanna d„r f”r alltid.½
001:023 Hennes man Elkana sade till henne: ½G”r vad du finner f”r gott; stanna, till dess du har avvant honom; m† HERREN allenast uppfylla sitt ord.½ S† stannade d† hustrun hemma och gav sin son di, till dess hon skulle avv„nja honom.

001:024 Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig ditupp, j„mte tre tjurar, en efa mj”l och en vinl„gel; s† f”rde hon honom in i HERRENS hus i Silo. Men gossen var „nnu helt ung. 001:025 Och de slaktade tjuren och f”rde s† gossen fram till Eli. 001:026 Och hon sade: ½H”r mig, min herre; s† sant du lever, min herre, jag „r den kvinna som stod h„r bredvid dig och bad till HERREN. 001:027 Om denne gosse bad jag; nu har HERREN givit mig vad jag utbad mig av honom.
001:028 D„rf”r vill ock jag nu giva honom tillbaka †t HERREN; s† l„nge han lever, skall han vara given †t HERREN.½ Och de tillb†do d„r HERREN.

002:001 Och Hanna bad och sade:

½Mitt hj„rta fr”jdar sig i HERREN;
mitt horn „r upph”jt genom HERREN. Min mun „r vitt uppl†ten mot mina fiender; ty jag gl„der mig ”ver din fr„lsning.
002:002 Ingen „r helig s†som HERREN ty ingen finnes f”rutom dig;
ingen klippa „r s†som v†r Gud.

002:003 F”ren icke best„ndigt s† mycket h”gmodigt tal; vad fr„ckt „r g†nge icke ut ur eder mun. Ty HERREN „r en Gud som vet allt,
och hos honom v„gas g„rningarna.
002:004 Hj„ltarnas b†gar „ro s”nderbrutna, men de stapplande omgjorda sig med kraft. 002:005 De som voro m„tta m†ste taga lega f”r br”d, men de som ledo hunger hungra icke mer. Ja, den ofruktsamma f”der sju barn,
men den moder som fick m†nga
barn vissnar bort.

002:006 HERREN d”dar och g”r levande, han f”r ned i d”dsriket och upp
d„rifr†n.
002:007 HERREN g”r fattig, han g”r ock rik; han ”dmjukar, men han upph”jer ock.
002:008 Han uppr„ttar den ringe ur stoftet, ur dyn lyfter han den fattige upp,
ty han vill l†ta dem sitta bredvid furstar, och en h„rlig tron giver han dem till arvedel. Ty jordens grundf„sten „ro HERRENS,
och jordkretsen har han st„llt p† dem.

002:009 Sina frommas f”tter bevarar han, men de ogudaktiga f”rg”ras i m”rkret,
ty ingen f”rm†r n†got genom egen kraft. 002:010 De som strida mot HERREN bliva krossade, ovan dem dundrar han i himmelen;
ja, HERREN d”mer jordens „ndar.
Men han giver makt †t sin konung, han upph”jer sin smordes horn.

002:011 Och Elkana gick hem igen till Rama; gossen d„remot gjorde tj„nst inf”r HERREN under pr„sten Eli.
002:012 Men Elis s”ner voro onda m„n, de ville icke veta av HERREN. 002:013 P† f”ljande s„tt pl„gade n„mligen pr„sterna g† till v„ga med folket: s† ofta n†gon offrade ett slaktoffer, kom pr„stens tj„nare, medan k”ttet koktes, och hade en treuddig gaffel i sin hand;
002:014 den stack han ned i kitteln eller pannan eller krukan eller grytan, och allt vad han s† fick upp med gaffeln, det tog pr„sten. S† gjorde de mot alla israeliter som kommo dit till Silo.
002:015 Ja, till och med innan man hade f”rbr„nt det feta, kom pr„stens tj„nare och sade till den som offrade: ½Giv hit k”tt, s† att jag kan steka det †t pr„sten, ty han vill icke hava kokt k”tt av dig, utan r†tt.½
002:016 Om d† mannen svarade honom: ½F”rst skall man nu f”rbr„nna det feta; tag sedan vad dig lyster½, s† sade han: ½Nej, nu strax skall du l„mna det, eljest tager jag det med v†ld.½ 002:017 Och de unga m„nnens synd var s† mycket st”rre inf”r HERREN som folket d„rigenom l„rde sig att f”rakta HERRENS offer.

002:018 Men Samuel gjorde tj„nst inf”r HERRENS ansikte, och var redan s†som gosse ikl„dd linne-efod.
002:019 D„rtill pl„gade hans moder vart †r g”ra †t honom en liten k†pa, som hon hade med sig till honom, n„r hon j„mte sin man begav sig upp f”r att offra det †rliga slaktoffret. 002:020 D† pl„gade Eli v„lsigna Elkana j„mte hans hustru och s„ga: ½HERREN sk„nke dig ytterligare avkomma med denna kvinna, i st„llet f”r den som hon utbad sig genom sin b”n till HERREN.½ Och s† gingo de hem igen.
002:021 Och HERREN s†g till Hanna, och hon blev havande och f”dde tre s”ner och tv† d”ttrar. Men gossen Samuel v„xte upp i HERRENS hus.

002:022 D† nu Eli, som var mycket gammal, fick h”ra allt vad hans s”ner gjorde mot hela Israel, och att de l†go hos de kvinnor som hade tj„nstg”ring vid ing†ngen till uppenbarelset„ltet, 002:023 sade han till dem: ½Varf”r g”ren s†dant, allt detta onda som jag h”r allt folket h„r tala om eder?
002:024 Icke s†, mina s”ner! Det rykte jag h”r vara g„ngse bland HERRENS folk „r icke gott.
002:025 Om en m„nniska f”rsyndar sig mot en annan, s† kan Gud medla f”r henne; men om en m„nniska f”rsyndar sig mot HERREN, vem kan d† g”ra sig till medlare f”r henne?½ Men de lyssnade icke till sin faders ord, ty HERREN ville d”da dem.
002:026 Gossen Samuel d„remot v„xte till i †lder och v„lbehag b†de f”r HERREN och f”r m„nniskor.

002:027 Och en gudsman kom till Eli och sade till honom: ½S† s„ger HERREN: Har jag icke uppenbarat mig f”r din faders hus, n„r de „nnu voro i Egypten och tj„nade Faraos hus? 002:028 Och har jag icke utvalt honom bland alla Israels stammar till pr„st †t mig, till att offra p† mitt altare och ant„nda r”kelse och b„ra efod inf”r mitt ansikte? Och gav jag icke †t din faders hus Israels barns alla eldsoffer?
002:029 Varf”r f”rtrampen I d† de slaktoffer och spisoffer som jag har p†bjudit i min boning? Och huru kan du „ra dina s”ner mer „n mig, s† att I g”den eder med det b„sta av var offerg†va som mitt folk Israel b„r fram?
002:030 D„rf”r s„ger HERREN, Israels Gud: V„l har jag sagt att ditt och din faders hus skulle f† g”ra tj„nst inf”r mig ev„rdligen. Men nu s„ger HERREN: Bort det! Ty dem som „ra mig vill jag ock „ra, men de som f”rakta mig skola komma p† skam. 002:031 Se, dagar skola komma, d† jag skall avhugga din arm och din faders hus’ arm, s† att ingen skall bliva gammal i ditt hus. 002:032 Och du skall f† se min boning lida n”d, trots allt det goda som vederfares Israel. Och ingen skall n†gonsin bliva gammal i ditt eget hus.
002:033 Dock vill jag icke fr†n mitt altare utrota var man av din slakt, s† att jag kommer dina ”gon att f”rtvina och din sj„l att f”rsm„kta; men alla som v„xa upp i ditt hus skola d”, n„r de hava hunnit till manlig †lder.
002:034 Och tecknet h„rtill skall f”r dig vara det som skall ”verg† dina b†da s”ner Hofni och Pinehas: p† en och samma dag skola de b†da d”.
002:035 Men jag skall l†ta en pr„st uppst† †t mig, som bliver best†ndande, en som g”r efter vad i mitt hj„rta och min sj„l „r; †t honom skall jag bygga ett hus som bliver best†ndande, och han skall g”ra tj„nst inf”r min smorde best„ndigt. 002:036 Och var och en som bliver kvar: av ditt hus skall komma och falla ned f”r honom, f”r att f† en silverpenning eller en kaka br”d; han skall s„ga: ‘Anst„ll mig vid n†gon pr„stsyssla, s† att jag f†r en bit br”d att „ta.’½
003:001 S† gjorde nu den unge Samuel tj„nst inf”r HERREN under Eli. Och HERRENS ord var s„llsynt p† den tiden, profetsyner voro icke vanliga.
003:002 D† nu en g†ng Eli, vilkens ”gon hade begynt att bliva skumma, s† att han icke kunde se, l†g och sov p† sin plats, 003:003 innan „nnu Guds lampa hade slocknat, och medan ocks† Samuel l†g och sov, d† h„nde sig i HERRENS tempel, d„r Guds ark stod, 003:004 att HERREN ropade p† Samuel Denne svarade: ½H„r „r jag.½ 003:005 D„refter skyndade han till Eli och sade: ½H„r „r jag; du ropade ju p† mig.½ Men han svarade: ½Jag har icke ropat; g† tillbaka och l„gg dig.½ Och han gick och lade sig. 003:006 Men HERREN ropade „nnu en g†ng p† Samuel; och Samuel stod upp och gick till Eli och sade: ½H„r „r jag; du ropade ju p† mig.½ Men han svarade: ½Jag har icke ropat, min son; g† tillbaka och l„gg dig.½
003:007 Samuel hade n„mligen „nnu icke l„rt att k„nna igen HERREN, och „nnu hade icke n†got HERRENS ord blivit uppenbarat f”r honom. 003:008 Men HERREN ropade †ter p† Samuel, f”r tredje g†ngen; och han stod upp och gick till Eli och sade: ½H„r „r jag; du ropade ju p† mig. D† f”rstod Eli att det var HERREN som ropade p† ynglingen.
003:009 D„rf”r sade Eli till Samuel: ½G† och l„gg dig; och om han vidare ropar p† dig, s† s„g: ‘Tala, HERRE; din tj„nare h”r.½ Och Samuel gick och lade sig p† sin plats.

003:010 D† kom HERREN och st„llde sig d„r och ropade s†som de f”rra g†ngerna: ½Samuel! Samuel!½ Samuel svarade: ½Tala, din tj„nare h”r.½
003:011 D† sade HERREN till Samuel: ½Se, jag skall i Israel g”ra n†got som kommer att genljuda i b†da ”ronen p† var och en som f†r h”ra det.
003:012 P† den dagen skall jag l†ta komma ”ver Eli allt vad jag har uttalat ”ver hans hus, det f”rsta till det sista. 003:013 Ty jag har f”rkunnat f”r honom att jag skall vara domare ”ver hans hus till evig tid, d„rf”r att han har syndat, i det han visste huru hans s”ner drogo f”rbannelse ”ver sig och dock icke h”ll dem tillbaka.
003:014 D„rf”r har jag ock med ed betygat om Elis hus: Sannerligen, Elis hus’ missg„rning skall icke n†gonsin kunna f”rsonas, vare sig med slaktoffer eller med n†gon annat offerg†va.½

003:015 Och Samuel l†g kvar „nda tills morgonen, d† han ”ppnade d”rrarna till HERRENS hus. Och Samuel fruktade f”r att omtala synen for Eli.
003:016 Men Eli ropade p† Samuel och sade: ½Samuel, min son! Denne svarade: ½H„r „r jag.½
003:017 Han sade: ½Vad var det han ta lade till dig? D”lj det icke f”r mig. Gud straffe dig nu och framgent, om du d”ljer for mig n†got enda ord av det han talade till dig.½ 003:018 D† omtalade Samuel f”r honom alltsammans och dolde intet f”r honom. Och han sade: ½Han „r HERREN; han g”re vad honom t„ckes.

003:019 Men Samuel v„xte upp, och HERREN var med honom och l„t intet av allt vad han hade talat falla till jorden. 003:020 Och hela Israel, fr†n Dan „nda till Beer-Seba, f”rstod att Samuel var betrodd att vara HERRENS profet. 003:021 Och HERREN fortfor att l†ta se sig i Silo; ty HERREN uppenbarade sig f”r Samuel i Silo genom HERRENS ord. 003:022 Och Samuels ord kom till hela Israel. 004:001 Och Israel drog ut till strid mot filist‚erna och l„grade sig vid Eben-Haeser, under det filist‚erna hade l„grat sig vid Afek.
004:002 Filist‚erna st„llde d† upp sig i slagordning mot Israel, och striden utbredde sig, och israeliterna blevo slagna av filist‚erna; dessa nedgjorde p† slagf„ltet vid pass fyra tusen man.
004:003 N„r folket kom tillbaka till l„gret sade de „ldste i Israel: ½Varf”r har HERREN i dag l†tit oss bliva slagna av filist‚erna? L†t oss h„mta hit till oss fr†n Silo HERRENS f”rbundsark, f”r att den m† komma och vara ibland oss och fr„lsa oss fr†n v†ra fienders hand.½
004:004 S† s„nde d† folket till Silo, och de buro d„rifr†n HERREN Sebaots f”rbundsark, hans som tronar p† keruberna; och Elis b†da s”ner, Hofni och Pinehas, f”ljde d„rvid med Guds f”rbundsark.

004:005 D† nu HERRENS f”rbundsark kom in i l„gret, hov hela Israel upp ett stort jubelrop, s† att det d†nade i marken. 004:006 N„r d† filist‚erna h”rde jubelropet, sade de: ½Vad betyder detta stora jubelrop i hebr‚ernas l„ger?½ Och de fingo veta att HERRENS ark hade kommit in i l„gret.
004:007 D† blevo filist‚erna f”rskr„ckta, ty de t„nkte: ½Gud har kommit in i l„gret.½ Och de sade: ½Ve oss! N†got s†dant har f”rut icke h„nt.
004:008 Ve oss! Vem kan r„dda oss fr†n denne v„ldige Guds hand? Det var denne Gud som slog egyptierna med alla slags pl†gor i ”knen. 004:009 Men fatten dock mod och varen m„n, I filist‚er, s† att I icke bliven tr„lar †t hebr‚erna, s†som de hava varit tr„lar †t eder. Ja, varen m„n och striden.½
004:010 S† stridde nu filist‚erna, och israeliterna blevo slagna och flydde var och en till sin hydda, och nederlaget blev mycket stort: av Israel f”llo trettio tusen man fotfolk. 004:011 D„rtill blev Guds ark tagen, och Elis b†da s”ner, Hofni och Pinehas, blevo d”dade.
004:012 Och en benjaminit sprang fr†n slagf„ltet och kom till Silo samma dag, med s”nderrivna kl„der och med jord p† sitt huvud. 004:013 Och n„r han kom dit, satt Eli p† sin stol vid sidan av v„gen och s†g ut†t, ty hans hj„rta b„vade av oro f”r Guds ark. D† nu mannen kom in i staden med budskapet, h”jde hela staden upp klagorop.
004:014 Och n„r Eli h”rde klagoropet, sade han: ½Vad betyder detta larm?½ D† kom mannen skyndsamt dit och ber„ttade det f”r Eli. 004:015 Men Eli var nittio†tta †r gammal och hans ”gon voro starrblinda, s† att han icke kunde se.
004:016 Och mannen sade till Eli: ½Jag „r den som har kommit fr†n slagf„ltet; jag har i dag flytt ifr†n slagf„ltet.½ D† sade han: ½Huru har det g†tt, min son?½
004:017 Budb„raren svarade och sade: ½Israel har flytt f”r filist‚erna, mycket folk har ocks† stupat; dina b†da s”ner, Hofni och Pinehas, „ro ock d”da, och d„rtill har Guds ark blivit tagen.½ 004:018 N„r han n„mnde om Guds ark, f”ll Eli bakl„nges av stolen vid sidan av porten och br”t nacken av sig och dog; ty mannen var gammal och tung. Han hade d† varit domare i Israel i fyrtio †r. 004:019 Och n„r hans sonhustru, Pinehas’ hustru, som var havande och n„ra att f”da, fick h”ra ryktet om att Guds ark var tagen, och att hennes sv„rfader och hennes man voro d”da, sj”nk hon ned och f”dde sitt barn, ty f”dslov†ndorna kommo ”ver henne. 004:020 Och n„r hon d† h”ll p† att d”, sade kvinnorna som stodo omkring henne: ½Frukta icke; du har f”tt en son.½ Men hon svarade intet och aktade icke d„rp†.
004:021 Och hon kallade gossen I-Kabod, och sade: ½H„rligheten „r borta fr†n Israel.½ D„rmed syftade hon p† att Guds ark var tagen, s† ock p† sin sv„rfader och sin man. 004:022 Hon sade: ½H„rligheten „r borta fr†n Israel½, eftersom Guds ark var tagen.

005:001 N„r filist‚erna hade tagit Guds ark, f”rde de den fr†n Eben-Haeser till Asdod.
005:002 D„r togo filist‚erna Guds ark och f”rde in den i Dagons tempel och st„llde den bredvid Dagon.
005:003 Men n„r asdoditerna bittida dagen d„refter kommo dit, fingo de se Dagon ligga framstupa p† jorden framf”r HERRENS ark. D† togo de Dagon och satte honom upp igen p† hans plats. 005:004 Men n„r de dagen d„refter †ter kommo dit bittida om morgonen, fingo de †nyo se Dagon ligga framstupa p† jorden framf”r HERRENS ark; och Dagons huvud och hans b†da h„nder l†go avslagna p† tr”skeln, allenast fiskdelen satt kvar p† honom. 005:005 I Asdod trampar d„rf”r „nnu i dag ingen p† Dagons tr”skel, varken n†gon av Dagons pr„ster, ej heller n†gon annan som g†r in i Dagons tempel.
005:006 Och HERRENS hand var tung ”ver asdoditerna; han anst„llde f”r”delse bland dem, i det han slog dem med b”lder, s†v„l i Asdod som inom tillh”rande omr†den.
005:007 D† nu inv†narna i Asdod s†go att s† skedde, sade de: ½Israels Guds ark f†r icke stanna hos oss, ty hans hand vilar h†rt p† oss och p† v†r gud Dagon.½
005:008 Och de s„nde bud och l„to f”rsamla till sig alla filist‚ernas h”vdingar och sade: ½Vad skola vi g”ra med Israels Guds ark?½ De svarade: ½Israels Guds ark m† flyttas till Gat.½ D† flyttade de Israels Guds ark dit.
005:009 Men sedan de hade flyttat den dit, kom genom HERRENS hand en mycket stor f”rvirring i staden; han slog inv†narna i staden, b†de sm† och stora, s† att b”lder slogo upp p† dem. 005:010 D† s„nde de Guds ark till Ekron. Men n„r Guds ark kom till Ekron, ropade ekroniterna: ½De hava flyttat Israels Guds ark till oss f”r att d”da oss och v†rt folk.½ 005:011 Och de s„nde bud och l„to f”r samla alla filist‚ernas h”vdingar och sade: ½S„nden bort Israels Guds ark, s† att den f†r komma tillbaka till sin plats igen och icke d”dar oss och v†rt folk.½ Ty en d”dlig f”rvirring hade uppst†tt i hela staden; Guds hand l†g mycket tung p† den.
005:012 De av inv†narna som icke dogo blevo slagna med b”lder; och ropet fr†n staden steg upp mot himmelen.

006:001 Sedan nu HERRENS ark hade varit i filist‚ernas land i sju m†nader,
006:002 tillkallade filist‚erna sina pr„ster och sp†m„n och sade: ½Vad skola vi g”ra med HERRENS ark? L†ten oss veta p† vilket s„tt vi skola s„nda den till dess plats igen.½
006:003 De svarade: ½Om I viljen s„nda bort Israels Guds ark, skolen I icke s„nda bort den utan sk„nker; I m†sten giva †t honom ett skuldoffer. D† skolen I bliva botade, och det skall d† ocks† bliva eder kunnigt varf”r hans hand icke drager sig tillbaka fr†n eder.½
006:004 D† fr†gade de: ½Vad f”r ett skuldoffer skola vi giva †t honom?½ De svarade: ½Fem b”lder av guld och fem jordr†ttor av guld, lika m†nga som filist‚ernas h”vdingar; ty en och samma hems”kelse har tr„ffat alla, ocks† edra h”vdingar.
006:005 I skolen g”ra avbildningar av edra b”lder och avbildningar av jordr†ttorna som f”rd„rva edert land; given s† „ra †t Israels Gud. Kanh„nda tager han d† bort sin tunga hand fr†n eder, s† ock fr†n eder gud och fr†n edert land.
006:006 Varf”r tillsluten I edra hj„rtan, s†som egyptierna och Farao tillsl”to sina hj„rtan? M†ste icke dessa, sedan han hade utf”rt stora g„rningar bland dem, sl„ppa israeliterna, s† att de fingo g†?
006:007 S† g”ren eder nu en ny vagn, och tagen tv† kor som giva di, och som icke hava burit n†got ok, och sp„nnen korna f”r vagnen, men skiljen deras kalvar ifr†n dem och l†ten dem stanna hemma. 006:008 Tagen s† HERRENS ark och s„tten den p† vagnen, och l„ggen de gyllene klenoder I given honom s†som skuldoffer ned i ett skrin vid sidan av den, och l†ten den s† g† †stad. 006:009 Sedan skolen I se efter: om den tager v„gen till sitt land, upp mot Bet-Semes, s† var det han som gjorde oss allt detta stora onda; men om s† icke sker, d† veta vi att det icke var hans hand som hems”kte oss. Detta har d† tr„ffat oss allenast av en h„ndelse.½

006:010 M„nnen gjorde s†; de togo tv† kor som g†vo di och sp„nde dem f”r vagnen; men deras kalvar beh”llo de hemma. 006:011 Och de satte HERRENS ark p† vagnen, d„rtill ock skrinet med jordr†ttorna av guld och med avbildningarna av svulsterna. 006:012 Och korna gingo raka v„gen fram †t Bet-Semes till; de h”llo alltj„mt samma str†t och gingo d„r r†mande, utan att vika av vare sig till h”ger eller till v„nster. Och filist‚ernas h”vdingar gingo efter dem „nda till Bet-Semes’ omr†de. 006:013 Men betsemesiterna h”llo p† med vetesk”rd i dalen. N„r de nu lyfte upp sina ”gon, fingo de se arken; och de blevo glada, d† de s†go den.
006:014 Men n„r vagnen kom till betsemesiten Josuas †ker, stannade den d„r; och d„r l†g en stor sten. D† h”ggo de s”nder tr„virket p† vagnen och offrade korna till br„nnoffer †t HERREN. 006:015 Leviterna hade n„mligen lyft ned HERRENS ark j„mte skrinet som stod d„rbredvid, det vari de gyllene klenoderna funnos, och hade satt detta p† den stora stenen. Sedan offrade inv†narna i Bet-Semes p† den dagen br„nnoffer och slaktoffer †t HERREN. 006:016 Och n„r filist‚ernas fem h”vdingar hade sett detta, v„nde de samma dag tillbaka till Ekron.

006:017 De svulster av guld som filist‚erna g†vo s†som skuldoffer †t HERREN utgjorde: f”r Asdod en, f”r Gasa en, f”r Askelon en, f”r Gat en, f”r Ekron en.
006:018 Men jordr†ttorna av guld voro lika m†nga som filist‚ernas alla st„der under de fem h”vdingarna, varvid medr„knas b†de bef„sta st„der och landsbygdens byar, intill den stora Sorgestenen, p† vilken de satte ned HERRENS ark, och som finnes kvar „nnu i dag, p† betsemesiten Josuas †ker.
006:019 Av inv†narna i Bet-Semes blevo ock m†nga slagna, d„rf”r att de hade sett p† HERRENS ark; han slog sjuttio man bland folket, femtio tusen man. Och folket s”rjde d„r”ver att HERREN hade slagit s† m†nga bland folket.
006:020 Och inv†narna i Bet-Semes sade: ½Vem kan best† inf”r HERREN, denne helige Gud? Och till vem skall han draga bort ifr†n oss?½ 006:021 Och de skickade s„ndebud till dem som bodde i Kirjat-Jearim och l„to s„ga: ½Filist‚erna hava s„nt tillbaka HERRENS ark; kommen hitned och h„mten den upp till eder.
007:001 D† kommo Kirjat-Jearims m„n och h„mtade HERRENS ark ditupp och f”rde den in i Abinadabs hus p† h”jden. Och hans son Eleasar helgade de till att hava v†rden om HERRENS ark. 007:002 Och fr†n den dag d† arken fick sin plats i Kirjat-Jearim f”rfl”t en l†ng tid: tjugu †r f”rgingo; och hela Israels hus suckade nu efter HERREN.
007:003 Men Samuel sade till hela Israels hus: ½Om I av allt edert hj„rta viljen v„nda om till HERREN, s† skaffen bort ifr†n eder de fr„mmande gudarna och Astarterna, och rikten edra hj„rtan till HERREN och tj„nen honom allena, s† skall han r„dda eder ifr†n filist‚ernas hand.½
007:004 D† skaffade Israels barn bort Baalerna och Astarterna och tj„nade HERREN allena.

007:005 Och Samuel sade: ½F”rsamlen hela Israel i Mispa, s† vill jag d„r bedja till HERREN f”r eder.½
007:006 D† f”rsamlade de sig i Mispa och ”ste upp vatten och g”to ut det in. f”r HERREN och fastade den dagen; och de sade d„r: ½Vi hava syndat mot HERREN.½ Och Samuel d”mde Israels barn i Mispa.

007:007 Men n„r filist‚erna h”rde att Israels barn hade f”rsamlat sig i Mispa, drogo filist‚ernas h”vdingar ditupp mot Israel. D† Israels barn h”rde detta, blevo de f”rskr„ckta f”r filist‚erna. 007:008 Och Israels barn sade till Samuel: ½H”r icke upp att ropa f”r oss till HERREN, v†r Gud, att han m† fr„lsa oss ifr†n filist‚ernas hand.½
007:009 D† tog Samuel ett dilamm och offrade det s†som ett heloffer, till br„nnoffer †t HERREN; och Samuel ropade till HERREN f”r Israel, och HERREN b”nh”rde honom.
007:010 Under det att Samuel offrade br„nnoffret, ryckte n„mligen filist‚erna fram till strid mot Israel; men HERREN l„t ett starkt tord”n dundra ”ver filist‚erna p† den dagen och f”rvirrade dem, s† att de blevo slagna av Israel. 007:011 Och Israels m„n drogo ut fr†n Mispa och f”rf”ljde filist‚erna och nedgjorde dem, under det att de f”rf”ljde dem „nda till trakten nedanf”r Bet-Kar.
007:012 D† tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Sen och gav den namnet Eben-Haeser, i det han sade: ½Allt h„rintill har HERREN hj„lpt oss.½

007:013 S† blevo filist‚erna kuvade och kommo icke mer in i Israels land Och HERRENS hand var emot filist‚erna, s† l„nge Samuel levde. 007:014 Och de st„der som filist‚erna hade tagit fr†n Israel kommo tillbaka till Israel, allasammans, fr†n Ekron „nda till Gat; och det tillh”rande omr†det tog Israel ocks† igen ifr†n filist‚erna. Och mellan Israel och amor‚erna blev fred. 007:015 Och Samuel var domare i Israel, s† l„nge han levde. 007:016 Vart †r f„rdades han omkring till Betel, Gilgal och Mispa; och han d”mde Israel p† alla dessa platser. 007:017 Sedan pl„gade han v„nda tillbaka till Rama, ty d„r var hans hem, och d„r d”mde han eljest Israel d„r byggde han ock ett altare †t HERREN.

008:001 Men n„r Samuel blev gammal, satte han sina s”ner till domare ”ver Israel
008:002 Hans f”rstf”dde son hette Joel, och hans andre son Abia; de hade sitt domars„te i Beer-Seba.
008:003 Men hans s”ner vandrade icke p† hans v„g, utan veko av d„rifr†n och s”kte or„tt vinning; de togo mutor och vr„ngde r„tten.

008:004 D† f”rsamlade sig alla de „ldste i Israel och kommo till Samuel i Rama.
008:005 Och de sade till honom: ½Du „r ju nu gammal, och dina s”ner vandra icke p† dina v„gar. S† s„tt nu en konung ”ver oss till att d”ma oss, s†som alla andra folk hava.½ 008:006 Men det misshagade Samuel, detta att de sade d†: ½Giv oss en konung, for att han m† d”ma oss.½ Och Samuel bad till HERREN. 008:007 D† sade HERREN till Samuel ½Lyssna till folkets ord, och g”r allt vad de beg„ra av dig; ty det „r icke dig de hava f”rkastat, nej, mig hava de f”rkastat, i det de icke vilja att jag skall vara konung ”ver dem.
008:008 S†som de alltid hava gjort, fr†n den dag d† jag f”rde dem upp ur Egypten „nda till denna dag, i det att de hava ”vergivit mig och tj„nat andra gudar, s† g”ra de nu ock mot dig. 008:009 S† lyssna nu till deras ord. Dock m† du h”gtidligt varna dem och f”rkunna f”r dem den konungs r„tt, som kommer att regera ”ver dem.½

008:010 Och Samuel sade till folket, som hade beg„rt en konung av honom, allt vad HERREN hade talat.
008:011 Han sade: ½Detta bliver den konungs r„tt, som kommer att regera ”ver eder: Edra s”ner skall han taga och skall s„tta dem p† sina vagnar och h„star, till sin tj„nst, eller ock skola de n”dgas l”pa framf”r hans vagnar.
008:012 Andra av dem skall han taga och s„tta till sina ”ver- och underh”vitsm„n, och andra skola n”dgas pl”ja hans †kerjord och inb„rga hans sk”rd och f”rf„rdiga hans krigsredskap och hans vagnsredskap.
008:013 Edra d”ttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och bagerskor.
008:014 Edra b„sta †krar, ving†rdar och olivplanteringar skall han taga och skall giva dem †t sina tj„nare;
008:015 och han skall taga tionde av edra s„desf„lt och edra ving†rdar och giva †t sina hovm„n och tj„nare.
008:016 D„rtill skall han taga edra tj„nare och edra tj„narinnor och edra b„sta ynglingar, s† ock edra †snor, och bruka dem f”r sitt behov.
008:017 Av eder sm†boskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans tr„lar.
008:018 N„r I d† ropen om hj„lp f”r dem konungs skull som I sj„lva haven utvalt †t eder, d† skall HERREN icke svara eder.

008:019 Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: ½Nej, en konung m†ste vi hava ”ver oss.½
008:020 Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som d”mer oss, och som drager ut i spetsen f”r oss till att f”ra v†ra krig.½
008:021 D† nu Samuel h”rde allt detta som folket sade, framf”rde han det till HERREN.
008:022 Men HERREN sade till Samuel: ½Lyssna till deras ord, och s„tt en konung ”ver dem.½ D† sade Samuel till Israels m„n: ½G†n hem, var och en till sin stad.½
009:001 I Benjamin levde en man som hette Kis, son till Abiel, son till Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit; och han var en rik man.
009:002 Han hade en son som hette Saul, en st†tlig och fager man; bland Israels barn fanns ingen man som var fagrare „n han; han var huvudet h”gre „n allt folket.
009:003 Nu hade Kis’, Sauls faders, †sninnor kommit bort f”r honom; d„rf”r sade Kis till sin son Saul: ½Tag med dig en av tj„narna och st† upp och g† †stad och s”k efter †sninnorna.½ 009:004 D† gick han genom Efraims bergsbygd och d„refter genom Salisalandet; men de funno dem icke. S† gingo de genom Saalimslandet, men d„r voro de icke; sedan gick han genom Benjamins land, men de funno dem icke heller d„r. 009:005 N„r de s† hade kommit in i Sufs land, sade Saul till tj„naren som han hade med sig: ½Kom, l†t oss g† hem igen; min fader kunde eljest, st„llet f”r att t„nka p† †sninnorna, bliva orolig f”r v†r skull.½
009:006 Men han svarade honom: ½Se, i denna stad finnes en gudsman; han „r en ansedd man; allt vad han s„ger, det sker. L†t oss nu g† dit; m†h„nda kan han s„ga oss n†got om den f„rd vi hava f”retagit oss.½
009:007 D† sade Saul till sin tj„nare: ½Men om vi g† dit, vad skola vi d† taga med oss †t mannen? Br”det „r ju slut i v†ra r„nslar, och vi hava icke heller n†gon annan g†va att taga med oss †t gudsmannen. Eller vad hava vi v„l?½
009:008 Tj„naren svarade Saul „nnu en g†ng och sade: ½Se, h„r har jag i min „go en fj„rdedels sikel silver; den vill jag giva †t gudsmannen, f”r att han m† s„ga oss vilken v„g vi b”ra g†.½ 009:009 (Fordom sade man s† i Israel, n„r man gick f”r att fr†ga Gud: ½Kom, l†t oss g† till siaren.½ Ty den som man nu kallar profet kallade man fordom siare.)
009:010 Saul sade till sin tj„nare: ½Ditt f”rslag „r gott; kom, l†t oss g†.½ S† gingo de till staden d„r gudsmannen fanns.

009:011 N„r de nu gingo uppf”r h”jden d„r staden l†g, tr„ffade de n†gra flickor som hade g†tt ut f”r att h„mta vatten; dem fr†gade de: ½Žr siaren h„r?½
009:012 De svarade dem och sade: ½Ja, helt n„ra. Skynda dig nu, ty han har i dag kommit till staden; folket firar n„mligen i dag en offerfest p† offerh”jden.
009:013 Om I nu g†n in i staden, tr„ffen I honom, innan han g†r upp p† h”jden till m†ltiden, ty folket „ter icke, f”rr„n han kommer. Han skall v„lsigna offret; f”rst sedan begynna de inbjudna att „ta. G†n d„rf”r nu ditupp, ty just nu kunnen I tr„ffa honom.½
009:014 S† gingo de upp till staden. Och just n„r de kommo in i staden, m”tte de Samuel, som var stadd p† v„g upp till offerh”jden.

009:015 Men dagen innan Saul kom hade HERREN uppenbarat f”r Samuel och sagt:
009:016 ½I morgon vid denna tid skall jag s„nda till dig en man fr†n Benjamins land, och honom skall du sm”rja till furste ”ver mitt folk Israel; han skall fr„lsa mitt folk ifr†n filist‚ernas hand. Ty jag har sett till mitt folk, eftersom deras rop har kommit till mig.½
009:017 N„r nu Samuel fick se Saul, gav HERREN honom den uppenbarelsen: ½Se d„r „r den man om vilken jag sade till dig: Denne skall styra mitt folk.½

009:018 Men Saul gick fram till Samuel i porten och sade: ½S„g mig var siaren bor.½
009:019 Samuel svarade Saul och sade: ½Jag „r siaren. G† f”re mig upp p† offerh”jden, ty I skolen „ta d„r med mig i dag. Men i morgon vill jag l†ta dig g†; och om allt vad du har p† hj„rtat vill jag giva dig besked.
009:020 Och vad ang†r †sninnorna, som nu i tre dagar hava varit borta f”r dig, skall du icke bekymra dig f”r dem, ty de „ro †terfunna. Vem tillh”r f”r ”vrigt allt vad h„rligt „r i Israel, om icke dig och hela din faders hus?½
009:021 Saul svarade och sade: ½Jag „r ju en benjaminit, fr†n en av de minsta stammarna i Israel, och min sl„kt „r ju den ringaste bland alla sl„kter i Benjamins stammar. Varf”r talar du d† till mig p† det s„ttet?½
009:022 Men Samuel tog Saul och hans tj„nare och f”rde dem upp i salen och gav dem plats ”verst bland de inbjudna, vilka voro vid pass trettio m„n.
009:023 Och Samuel sade till kocken: ½Giv hit det stycke som jag gav dig, och som jag sade att du skulle f”rvara hos dig.½ 009:024 D† tog kocken fram l†rstycket med vad d„rtill h”rde, och satte det fram f”r Saul; och Samuel sade: ½Se, h„r s„ttes nu fram f”r dig det som har blivit sparat; „t d„rav. Ty just f”r denna stund blev det undanlagt †t dig, d† n„r jag sade att jag hade inbjudit folket.½ S† †t Saul den dagen med Samuel.

009:025 D„refter gingo de ned fr†n offerh”jden och in i staden. Sedan samtalade han med Saul uppe p† taket.
009:026 Men bittida f”ljande dag, n„r morgonrodnaden gick upp, ropade Samuel upp†t taket till Saul och sade: ½St† upp, s† vill jag ledsaga dig till v„gs.½ D† stod Saul upp, och de gingo b†da †stad, han och Samuel.
009:027 N„r de s† voro p† v„g ned mot „ndan av staden, sade Samuel till Saul: ½S„g till tj„naren att han skall g† f”re oss½ — och han fick g† — ½men du sj„lv m† nu stanna h„r, s† vill jag l†ta dig h”ra vad Gud har talat.½
010:001 Och Samuel tog sin oljeflaska och g”t olja p† hans huvud och kysste honom och sade: ½Se, HERREN har smort dig till furste ”ver sin arvedel.
010:002 N„r du nu g†r ifr†n mig, skall du invid Rakels grav, vid Benjamins gr„ns, vid Selsa, tr„ffa tv† m„n; dessa skola s„ga till dig: ‘sninnorna som du gick †stad att s”ka „ro †terfunna; din fader t„nker d„rf”r icke mer p† †sninnorna, men han „r orolig f”r eder skull och s„ger: Vad skall jag g”ra f”r att finna min son?’
010:003 Och n„r du har g†tt d„rifr†n ett stycke fram och kommit till Tabors terebint skall du d„r m”ta tre m„n som „ro p† v„g upp till Gud i Betel. En b„r tre killingar, en bar tre br”dkakor, och en b„r en vinl„gel.
010:004 Dessa skola h„lsa dig och giv dig tv† br”d, och du skall taga emot vad de giva.
010:005 Sedan kommer du till Guds Gibea, d„r filist‚ernas fogdar „ro. Och n„r du kommer dit in i staden, skall du tr„ffa p† en skara profeter, som komma ned fr†n offerh”jden d„r, med psaltare, puka, fl”jt och harpa f”re sig, under det att de sj„lva „ro i profetisk h„nryckning.
010:006 Och HERRENS Ande skall komma ”ver dig, s† att ocks† du fattas av h„nryckning likasom de; och du skall d† bliva f”rvandlad till en annan m„nniska.
010:007 N„r du nu ser att dessa tecken intr„ffa, d† m† du g”ra vad tillf„llet giver vid handen, ty Gud „r med dig. 010:008 Sedan m† du g† ned f”re mig till Gilgal, s† skall jag komma ditned till dig, f”r att offra br„nnoffer och tackoffer; sju dagar skall du v„nta till dess jag kommer till dig och f”rkunnar f”r dig vad du skall g”ra.

010:009 I det han nu v„nde sig om f”r att g† ifr†n Samuel, f”rvandlade Gud hans sinne och gav honom ett annat hj„rta; och alla dessa tecken intr„ffade samma dag.
010:010 N„r de kommo till Gibea, m”tte honom d„r en skara profeter; d† kom Guds Ande ”ver honom, s† att han, mitt ibland dem, sj„lv fattades av profetisk h„nryckning.
010:011 D† nu alla som f”rut k„nde honom fingo se honom vara i h„nryckning likasom profeterna, sade folket sinsemellan: ½Vad har skett med Kis’ son? Žr ock Saul bland profeterna?½ 010:012 Men en av m„nnen d„rifr†n svarade och sade: ½Vem „r d† dessas fader?½ — H„rav uppkom ordspr†ket: ½Žr ock Saul bland profeterna?½

010:013 Men n„r hans profetiska h„nryckning hade upph”rt, gick han upp p† offerh”jden.
010:014 D† fr†gade Sauls farbroder honom och hans tj„nare: ½Var haven I varit?½ Han svarade: ½Borta f”r att s”ka †sninnorna. Men n„r vi s†go att de ingenst„des voro att finna, gingo vi till Samuel.½ 010:015 D† sade Sauls farbroder: ½Tala om for mig vad Samuel sade till eder.½
010:016 Saul svarade sin farbroder: ½Han omtalade f”r oss att †sninnorna voro †terfunna.½ Men vad Samuel hade sagt om konungad”met omtalade han icke f”r honom.

010:017 D„refter kallade Samuel folket tillsammans till HERREN, i Mispa. 010:018 Och han sade till Israels barn: ½S† s„ger HERREN, Israels Gud: Jag har f”rt Israel upp ur Egypten, och jag r„ddade eder icke allenast undan Egypten, utan ock undan alla andra konungad”men som f”rtryckte eder.
010:019 Men nu haven I f”rkastat eder Gud, som sj„lv fr„lste eder ur alla edra olyckor och tr†ngm†l, och haven sagt till honom: ‘S„tt en konung ”ver oss.’ S† tr„den nu fram inf”r HERREN efter edra stammar och edra „tter.½
010:020 D„rp† l„t Samuel alla Israels stammar g† fram; d† tr„ffades Benjamin stam av lotten.
010:021 N„r han sedan l„t Benjamins stam g† fram efter dess sl„kter, tr„ffade Matris sl„kt av lotten; d„rp† tr„ffades Saul, Kis’ son, av lotten, men n„r de d† s”kte efter honom, stod han icke att finna.
010:022 D† fr†gade de HERREN „nnu en g†ng: ½Har n†gon mer kommit hit? HERREN svarade: ½Han har g”mt sig bland trossen.½ 010:023 D† skyndade de dit och h„mtad honom d„rifr†n, och n„r han nu tr„dde fram bland folket, var han huvudet h”gre „n allt folket. 010:024 Och Samuel sade till allt folket: ½H„r sen I nu den som HERREN har utvalt; ingen „r honom lik bland allt folket.½ D† jublade allt folket och ropade: ½Leve konungen!½

010:025 Och Samuel kungjorde f”r folket konungad”mets r„tt och tecknade upp den i en bok och lade ned den inf”r HERREN. Sedan l„t Samuel allt folket g† hem, var och en till sitt. 010:026 Ocks† Saul gick hem till Gibea; och honom f”ljde en h„rskara av m„n vilkas hj„rtan Gud hade r”rt.
010:027 Men n†gra onda m„n sade: ½Vad hj„lp skulle denne kunna giva oss?½ Och de f”raktade honom och buro icke fram sk„nker till honom. Men han l†tsade som om han icke m„rkte det. 011:001 Och ammoniten Nahas drog upp och bel„grade Jabes i Gilead. D† sade alla m„n i Jabes till Nahas: ½Slut f”rdrag med oss, s† vilja vi bliva dig underd†niga.½
011:002 Men ammoniten Nahas svarade dem: ½P† det villkoret vill jag sluta f”rdrag med eder, att jag f†r sticka ut h”gra ”gat p† eder alla och d„rmed tillfoga hela Israel sm„lek.½ 011:003 De „ldste i Jabes sade till honom: ½Giv oss sju dagars uppskov, s† att vi kunna skicka s„ndebud ”ver hela Israels land; om d† ingen vill hj„lpa oss, s† skola vi giva oss †t dig.½

011:004 S† kommo nu s„ndebuden till Sauls Gibea och omtalade detta f”r folket. D† brast allt folket ut i gr†t. 011:005 Men just d† kom Saul g†ende bakom sina oxar fr†n †kern. Och Saul fr†gade: ½Vad fattas folket, eftersom de gr†ta?½ Och de f”rt„ljde f”r honom vad mannen fr†n Jabes hade sagt. 011:006 D† kom Guds Ande ”ver Saul, n„r han h”rde detta, och hans vrede uppt„ndes h”geligen.
011:007 Och han tog ett par oxar och styckade dem och s„nde styckena omkring ”ver hela Israels land med s„ndebuden och l„t s„ga: ½Den som icke drager ut efter Saul och Samuel, med hans oxar skall s† g”ras.½ D† f”ll en f”rskr„ckelse ifr†n HERREN ”ver folket, s† att de drogo ut s†som en man.
011:008 Och han m”nstrade dem i Besek, och Israels barn utgjorde d† tre hundra tusen, och Juda m„n trettio tusen.

011:009 Och de sade till s„ndebuden som hade kommit: ½S† skolen I s„ga till m„nnen i Jabes i Gilead: I morgon skolen I f† hj„lp, n„r solen br„nner som hetast.½ Och s„ndebuden kommo och f”rkunnade detta f”r m„nnen i Jabes; och dessa blevo glada d„r”ver. 011:010 Nu l„to m„nnen i Jabes s„ga: ½I morgon vilja vi giva oss †t eder, och I m†n d† g”ra med oss vadhelst I finnen f”r gott.½ 011:011 Dagen d„refter f”rdelade Saul folket i tre hopar; och de tr„ngde in i l„gret vid morgonv„kten och nedgjorde ammoniterna, och upph”rde f”rst n„r det var som hetast p† dagen. Och de som kommo undan blevo s† kringspridda, att icke tv† av dem kommo undan tillsammans.
011:012 D† sade folket till Samuel: ½Vilka voro de som sade: ‘Skulle Saul bliva konung ”ver oss!’ Given hit dessa m„n, s† att vi f† d”da dem.½
011:013 Men Saul sade: ½P† denna dag skall ingen d”das, ty i dag har HERREN givit seger †t Israel.½

011:014 Och Samuel sade till folket: ½Kom, l†t oss g† till Gilgal och d„r f”rnya konungad”met.½
011:015 D† gick allt folket till Gilgal och gjorde Saul till konung d„r, inf”r HERRENS ansikte, i Gilgal; och de offrade d„r tackoffer inf”r HERRENS ansikte. Och Saul och alla Israels m„n voro d„r uppfyllda av gl„dje.
012:001 Och Samuel sade till hela Israel: ½Se, jag har lyssnat till edra ord och gjort allt vad I haven beg„rt av mig; jag har satt en konung ”ver eder.
012:002 Nu „r det eder konung som skall vara eder ledare, nu d† jag „r gammal och gr†; I haven ju redan mina s”ner ibland eder. Hittills „r det jag som har varit eder ledare, fr†n min ungdom „nda till denna dag.
012:003 Se har st†r jag, vittnen nu mot mig inf”r HERREN och inf”r hans smorde. Har jag tagit n†gons oxe, eller har jag tagit n†gons †sna? Har jag f”rtryckt n†gon eller ”vat v†ld mot n†gon? Har jag tagit mutor av n†gon, f”r att jag skulle se genom fingrarna med honom? Jag vill d† giva eder ers„ttning d„rf”r.½ 012:004 De svarade: ½Du har icke f”rtryckt oss, du har icke ”vat v†ld mot oss; och fr†n ingen m„nniska har du tagit n†got.½ 012:005 D† sade han till dem: ½HERREN vare vittne mot — eder, och hans smorde vare ock vittne denna dag, att I icke haven funnit n†got i min hand.½ De svarade: ½Ja, vare det s†.½

012:006 Samuel sade till folket: ½Ja, HERREN vare vittne, han som l„t Mose och Aron uppst† och f”rde edra f„der upp ur Egyptens land. 012:007 S† tr„den nu fram, f”r att jag m† g† till r„tta med eder inf”r HERREN ang†ende allt gott som HERREN i sin r„ttf„rdighet har gjort mot eder och mot edra f„der.
012:008 N„r Jakob hade kommit fram till Egypten, ropade edra f„der till HERREN, och HERREN s„nde Mose och Aron, som f”rde edra f„der ut ur Egypten och l„to dem bos„tta sig h„r i landet. 012:009 Men n„r de gl”mde HERREN, sin Gud, s†lde han dem i Siseras hand, h„rh”vitsmannens i Hasor, och i filist‚ernas hand och i Moabs konungs hand, och dessa stridde mot dem. 012:010 Men d† ropade till HERREN och sade: ‘Vi hava syndat, ty vi hava ”vergivit HERREN och tj„nat Baalerna och Astarterna; men r„dda oss nu fr†n v†ra fienders hand, s† vilja vi tj„na dig.’ 012:011 D† s„nde HERREN Jerubbaal och Bedan och Jefta och Samuel och r„ddade eder fr†n edra fienders hand runt omkring, s† att I fingen bo i trygghet.
012:012 Men n„r I s†gen att Nahas, Ammons barns konung, kom emot eder, saden I till mig: ‘Nej, en konung m†ste regera ”ver oss’, fast„n det „r HERREN, eder Gud, som „r eder konung. 012:013 Och se, h„r „r nu den konung I haven utvalt, den som I haven beg„rt; se, HERREN har satt en konung ”ver eder. 012:014 Allenast man I nu frukta HERREN och tj„na honom och h”ra hans r”st och icke vara genstr„viga mot HERRENS befallning. Ja, b†de I och den konung som regerar ”ver eder m†n f”lja HERREN, eder Gud.
012:015 Men om I icke h”ren HERRENS r”st, utan „ren genstr„viga mot HERRENS befallning, d† skall HERRENS hand drabba eder likasom edra f„der.
012:016 Tr„den nu ock fram och sen det stora under som HERREN skall g”ra inf”r edra ”gon.
012:017 Nu „r ju tiden f”r vetesk”rden; men jag vill ropa till HERREN att han m† l†ta det dundra och regna. S† skolen I m„rka och se huru mycket ont I haven gjort i HERRENS ”gon genom eder beg„ran att f† en konung.½

012:018 Och Samuel ropade till HERREN, och HERREN l„t det dundra och regna p† den dagen. D† betogs allt folket av stor fruktan f”r HERREN och f”r Samuel.
012:019 Och allt folket sade till Samuel: ½Bed f”r dina tj„nare till HERREN, din Gud, att vi icke m† d”, eftersom vi till alla v†ra andra synder ock hava lagt det onda att vi hava beg„rt att f† en konung.½
012:020 Samuel sade till folket: ½Frukten icke. V„l haven I gjort allt detta onda; men viken nu blott icke av ifr†n HERREN, utan tj„nen HERREN av allt edert hj„rta.
012:021 Viken icke av; ty d† f”ljen I tomma avgudar, som varken kunna hj„lpa eller r„dda, eftersom de „ro allenast tomhet. 012:022 Ty HERREN skall icke f”rskjuta sitt folk, f”r sitt stora namns skull, eftersom HERREN har behagat att g”ra eder till sitt folk.
012:023 Vare det ock fj„rran ifr†n mig att jag skulle s† synda mot HERREN, att jag upph”rde att bedja f”r eder! Jag vill fastmer l„ra eder den goda och r„tta v„gen.
012:024 Allenast frukten HERREN och tj„nen honom troget av allt edert hj„rta. Ty sen vilka stora ting han har gjort med eder! 012:025 Men om I g”ren vad ont „r, s† skolen b†de I och eder konung f”rg†s.½
013:001 Saul hade varit konung ett †r, och n„r han nu regerade ”ver Israel p† andra †ret,
013:002 utvalde han †t sig tre tusen m„n ur Israel. Av dessa hade Saul sj„lv hos sig tv† tusen i Mikmas och i Betels bergsbygd, och ett tusen hade Jonatan hos sig i Gibea i Benjamin. Men det ”vriga folket hade han l†tit g† hem, var och en till sin hydda. 013:003 Och Jonatan dr„pte filist‚ernas fogde i Geba; och filist‚erna fingo h”ra det. Men Saul l„t st”ta i basun ”ver hela landet och s„ga: ½Detta m† hebr‚erna h”ra.½
013:004 S† fick hela Israel h”ra omtalas att Saul hade dr„pt filist‚ernas fogde, och att Israel d„rigenom hade blivit f”rhatligt f”r filist‚erna. Och folket b†dades upp att f”lja Saul till Gilgal.
013:005 Under tiden hade filist‚erna f”rsamlat sig f”r att strida mot Israel: trettio tusen vagnar och sex tusen ryttare, och fotfolk s† talrikt som sanden p† havets strand; och de drogo upp och l„grade sig vid Mikmas, ”ster om Bet-Aven. 013:006 D† nu israeliterna s†go sig vara i n”d, i det att folket sv†rt ansattes, g”mde sig folket i grottor, i skogssn†r och bland klippor, i fasta valv och i gropar.
013:007 Och somliga av hebr‚erna gingo ”ver Jordan in i Gads och Gileads land. Men Saul var „nnu kvar i Gilgal; och allt folket f”ljde honom med b„van.
013:008 N„r han nu hade v„ntat sju dagar, intill den tid Samuel hade best„mt men Samuel likv„l icke kom till Gilgal, begynte folket skingra sig och g† ifr†n honom.
013:009 D† sade Saul: ½F”ren fram till mig br„nnoffers- och tackoffersdjuren.½ D„rp† frambar han br„nnoffret. 013:010 Men just n„r han hade slutat att framb„ra br„nnoffret, kom Samuel. D† gick Saul honom till m”tes f”r att h„lsa honom. 013:011 Men Samuel sade: ½Vad har du gjort!½ Saul svarade: ½N„r jag s†g att folket skingrade sig och gick ifr†n mig, under det att du icke kom inom den best„mda tiden, fast„n filist‚erna voro f”rsamlade vid Mikmas,
013:012 d† t„nkte jag: Nu komma filist‚erna hitned mot mig i Gilgal, och jag har „nnu icke b”nfallit inf”r HERREN. D† tog jag mod till mig och offrade br„nnoffret.½
013:013 Samuel sade till Saul: ½Du har handlat d†raktigt. Du har icke h†llit det bud HERREN, din Gud, har givit dig; eljest skulle HERREN hava bef„st ditt konungad”me ”ver Israel f”r evig tid. 013:014 Men nu skall ditt konungad”me icke bliva best†ndande. HERREN har s”kt sig en man efter sitt hj„rta, och honom har HERREN f”rordnat till furste ”ver sitt folk, eftersom du icke har h†llit vad HERREN bj”d dig.½

013:015 D„refter stod Samuel upp och gick fr†n Gilgal till Gibea i Benjamin. Men Saul m”nstrade det folk som fanns hos honom: vid pass sex hundra man.
013:016 Och Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med det folk som fanns hos dem, under det att filist‚erna hade l„grat sig vid Mikmas.
013:017 Och en h„rskara, delad i tre hopar, drog ut ur filist‚ernas l„ger f”r att h„rja: en hop tog v„gen till Ofra i Sualslandet, 013:018 en hop tog v„gen till Bet-Horon, och en hop tog v„gen till det omr†de som vetter †t Seboimsdalen, †t ”knen till.

013:019 Ingen smed fanns d† i hela Israels land, ty filist‚erna fruktade att hebr‚erna skulle l†ta g”ra sig sv„rd eller spjut. 013:020 Och s† m†ste en israelit alltid begiva sig ned till filist‚erna, om han ville l†ta v„ssa sin lie eller sin plogbill eller sin yxa eller sin sk„ra,
013:021 n„r det hade blivit n†got fel med eggen p† sk„rorna eller plogbillarna, eller med gafflarna eller yxorna, eller n„r oxpikarnas uddar beh”vde r„tas.
013:022 H„rav kom sig, att n„r striden skulle st†, ingen enda av Sauls och Jonatans folk hade ett sv„rd eller ett spjut; allenast Saul sj„lv och hans son Jonatan hade s†dana.

013:023 Men filist‚erna l„to en utpost rycka fram till passet vid Mikmas.
014:001 S† h„nde sig nu en dag att Jonatan, Sauls son, sade till sin vapendragare: ½Kom, l†t oss g† ”ver till filist‚ernas utpost d„r p† andra sidan.½ Men han omtalade det icke f”r sin fader. 014:002 Saul vistades d† vid Gibeas gr„ns, under granattr„det i Migron, och folket som han hade hos sig utgjorde vid pass sex hundra man;
014:003 och Ahia, son till Ahitub, som var broder till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, HERRENS pr„st i Silo, har d† efoden. Och folket visste icke om, att Jonatan hade g†tt bort. 014:004 Men i passet, d„r Jonatan s”kte g† ”ver f”r att komma till filist‚ernas utpost, l†g p† vardera sidan en brant klippa; den ena hette Boses och den andra Sene.
014:005 Den ena klippan reste sig i norr, mitt emot Mikmas, den andra i s”der, mitt emot Geba.
014:006 Och Jonatan sade till sin vapendragare: ½Kom, l†t oss g† ”ver till dessa oomskurnas utpost, kanh„nda skall HERREN g”ra n†got f”r oss. Ty intet hindrar HERREN att giva seger genom f† likas†v„l som genom m†nga.½
014:007 Hans vapendragare svarade honom: ½G”r allt vad du har i sinnet. G† du †stad; jag f”ljer dig vart du vill.½ 014:008 D† sade Jonatan: ½V„lan, vi skola g† ”ver till m„nnen d„r och laga s†, att de f† se oss.
014:009 Om de d† s„ga till oss s†: ‘St†n stilla, till dess vi komma fram till eder’, d† skola vi stanna d„r vi „ro och icke stiga upp till dem.
014:010 Om de d„remot s„ga s†: ‘Kommen hitupp till oss’, d† skola vi stiga ditupp, ty d† har HERREN givit dem i v†r hand; detta skall f”r oss vara tecknet h„rtill.½
014:011 N„r nu de tv† hade blivit synliga f”r filist‚ernas utpost, sade filist‚erna: ½Se, hebr‚erna krypa ut ur h†len d„r de hava g”mt sig.½
014:012 D„rp† ropade utpostens manskap till Jonatan och hans vapendragare och sade: ½Kommen hitupp till oss, s† skola vi v„l l„ra eder!½ D† sade Jonatan till sin vapendragare: ½F”lj mig ditupp, ty HERREN har givit dem i Israels hand.½ 014:013 Och Jonatan kl„ttrade p† h„nder och f”tter uppf”r, och hans vapendragare f”ljde honom. Och de f”llo f”r Jonatan; och hans vapendragare gick efter honom och gav dem d”dsst”ten. 014:014 I det f”rsta anfallet nedgjorde s† Jonatan och hans vapendragare vid pass tjugu m„n, p† en str„cka av vid pass ett halvt plogland.
014:015 D† uppstod f”rskr„ckelse i l„gret p† f„ltet och bland allt folket; utposterna och de som hade g†tt ut f”r att h„rja grepos ock av f”rskr„ckelse. Och marken darrade, s† att en f”rskr„ckelse ifr†n Gud uppstod.

014:016 Och Sauls v„ktare i Gibea i Benjamin fingo se att hopen var i uppl”sning, och att man sprang hit och dit. 014:017 D† sade Saul till folket som han hade hos sig: ½H†llen m”nstring och sen efter, vem som har g†tt ifr†n oss.½ N„r de d† h”llo m”nstring, funno de att Jonatan och hans vapendragare icke voro d„r.
014:018 D† sade Saul till Ahia: ½F”r hit Guds ark.½ Ty Guds ark fanns p† den tiden bland Israels barn.
014:019 Medan Saul „nnu talade med pr„sten, tilltog larmet i filist‚ernas l„ger allt mer och mer. D† sade Saul till pr„sten: ½L†t det vara.½
014:020 Och Saul och allt det folk som han hade hos sig f”rsamlade sig och drogo till stridsplatsen; d„r fingo de se att den ene hade lyft sitt sv„rd mot den andre, s† att en mycket stor f”rvirring hade uppst†tt.
014:021 Och de hebr‚er som sedan gammalt lydde under filist‚erna, och som hade dragit hitupp med dem och voro h„r och d„r i l„gret, dessa sl”to sig nu ock till de israeliter som anf”rdes av Saul och Jonatan.
014:022 Och n„r de israeliter som hade g”mt sig i Efraims bergsbygd h”rde att filist‚erna flydde, satte alla dessa ocks† efter dem och deltogo i striden.
014:023 S† gav HERREN Israel seger p† den dagen, och striden fortsattes „nda bortom Bet-Aven.

014:024 N„r nu Israels m„n p† den dagen voro h†rt anstr„ngda, band Saul folket med f”ljande ed: ½F”rbannad vare den man som f”rt„r n†gon f”da f”re aftonen, och innan jag har tagit h„mnd p† mina fiender.½ S† smakade d† ingen av folket n†gon f”da. 014:025 Och n„r de allasammans kommo in i skogsbygden, l†g honung p† marken.
014:026 Men n„r folket hade kommit in i skogsbygden och f†tt se den utflutna honungen, v†gade dock ingen f”ra handen upp till munnen, ty folket fruktade f”r eden.
014:027 Jonatan d„remot hade icke h”rt, n„r hans fader band folket med eden; d„rf”r r„ckte han ut staven som han hade i sin hand och doppade dess „nda i honungskakan, och f”rde s† handen till munnen; d† kunde hans ”gon †ter se klart. 014:028 Men en man bland folket tog till orda och sade: ½Din fader har bundit folket med en dyr ed och sagt: ‘F”rbannad vare den man som dag f”rt„r n†gon f”da.’½ Och folket var uttr”ttat. 014:029 Jonatan svarade: ½Min fader har d„rmed dragit olycka ”ver landet. Sen huru klara mina ”gon hava blivit, d„rf”r att jag smakade n†got litet av honungen h„r.
014:030 Huru mycket mer, om folket i dag hade f†tt „ta sig m„tta av bytet som de hade tagit fr†n sina fiender — huru mycket st”rre skulle icke d† filist‚ernas nederlag hava blivit!½ 014:031 Emellertid slogo de filist‚erna p† den dagen och f”rf”ljde dem fr†n Mikmas till Ajalon. Och folket var mycket uttr”ttat. 014:032 D„rf”r kastade sig folket ”ver bytet och tog f†r, oxar och kalvar och slaktade dem p† marken; och folket †t sedan k”ttet med blodet i.
014:033 N„r man ber„ttade detta f”r Saul och sade: ½Se, folket syndar mot HERREN genom att „ta k”tt med blodet i½, utropade han: ½I haven handlat brottsligt. V„ltren nu fram till mig en stor sten.½
014:034 Och Saul sade vidare: ½G†n ut bland folket och s„gen till dem ‘Var och en f”re fram till mig sin oxe och sitt f†r, och slakten dem h„r och „ten; synden icke mot HERREN genom att „ta k”ttet med blodet i.’½ D† f”rde allt folket, var och en med egen hand, om natten fram sina oxar och slaktade dem d„r. 014:035 Och Saul byggde ett altare †t HERREN; detta var det f”rsta altare som han byggde †t HERREN.

014:036 Och Saul sade: ½L†t oss i natt draga ned och f”rf”lja filist‚erna och anst„lla plundring bland dem, „nda till dess det bliver dager i morgon, och l†t oss laga s†, att ingen av dem bliver kvar.½ De svarade: ½G”r allt vad dig t„ckes.½ Men pr„sten sade: ½L†t oss tr„da fram hit till Gud.½ 014:037 D† fr†gade Saul Gud: ½Skall jag draga ned och f”rf”lja filist‚erna? Vill du d† giva dem i Israels hand?½ Men han gav honom intet svar den dagen.
014:038 D† sade Saul: ½Kommen hitfram, alla I folkets f”rn„msta m„n, f”r att I m†n f† veta och se vari den synd best†r, som i dag har blivit beg†ngen.
014:039 Ty s† sant HERREN lever, han som har givit Israel seger: om den ock vore beg†ngen av min son Jonatan, skall han d”den d”.½ Men ingen bland allt folket svarade honom.
014:040 D† sade han till hela Israel: ½St„llen I eder p† ena sidan, s† vill jag med min son Jonatan st„lla mig p† andra sidan.½ Folket svarade Saul: ½G”r vad dig t„ckes.½
014:041 Och Saul sade till HERREN, ½Israels Gud: ½L†t sanningen komma i dagen.½ D† tr„ffades Jonatan och Saul av lotten, och folket gick fritt.
014:042 Saul sade: ½Kasten lott mellan mig och min son Jonatan.½ D† tr„ffades Jonatan av lotten.
014:043 Saul sade till Jonatan: ½Omtala f”r mig vad du har gjort.½ D† omtalade Jonatan det f”r honom och sade: ½Med „ndan av staven som jag hade i min hand tog jag litet honung och smakade d„rp† — och s† skall jag nu d”!½
014:044 Saul svarade: ½Ja, Gud straffe mig nu och framgent: du m†ste d”den d”, Jonatan.½
014:045 Men folket sade till Saul: ½Skulle Jonatan d”, han som har f”rskaffat Israel denna stora seger? Bort det! S† sant HERREN lever, icke ett h†r fr†n hans huvud skall falla till jorden; ty med Guds hj„lp har han i dag utf”rt detta.½ Och folket k”pte Jonatan fri ifr†n d”den.
014:046 Och Saul drog hem, utan att vidare f”rf”lja filist‚erna; filist‚erna beg†vo sig ock hem till sitt.

014:047 N„r Saul nu hade tagit konungad”met ”ver Israel i besittning, f”rde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, mot Ammons barn, mot Edom, mot konungarna i Soba och mot filist‚erna; och vart han v„nde sig tuktade han dem. 014:048 Han gjorde m„ktiga ting och slog Amalek och r„ddade s† Israel fr†n dess plundrares hand.
014:049 Sauls s”ner voro Jonatan, Jisvi och Malki-Sua; och av hans b†da d”ttrar hette den „ldre Merab och den yngre Mikal. 014:050 Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas’ dotter. Hans h„rh”vitsman hette Abiner, son till Ner, som var Sauls farbroder. 014:051 Ty Kis, Sauls fader, och Ner, Abners fader, voro s”ner till Abiel.

014:052 Men kriget mot filist‚erna p†gick h„ftigt, s† l„nge Saul levde. Och varhelst Saul s†g n†gon rask och krigsduglig man tog han honom i sin tj„nst.
015:001 Men Samuel sade till Saul: ½Det var mig HERREN s„nde att sm”rja dig till konung ”ver sitt folk Israel. S† h”r nu HERRENS ord. 015:002 S† s„ger HERREN Sebaot: Jag vill hems”ka Amalek f”r det som han gjorde mot Israel, att han lade sig i v„gen f”r honom, n„r han drog upp ur Egypten.
015:003 S† drag nu †stad och sl† amalekiterna och giv dem till spillo, med allt vad de hava, och skona dem icke, utan d”da b†de m„n och kvinnor, b†de barn och spenabarn, b†de f„kreatur och f†r, b†de kameler och †snor.½
015:004 D† b†dade Saul upp folket och m”nstrade dem i Telaim: tv† hundra tusen man fotfolk, och dessutom tio tusen man fr†n Juda.

015:005 N„r Saul sedan kom till Amaleks stad, lade han ett bakh†ll i dalen.
015:006 Men till kain‚erna l„t Saul s„ga: ½Skiljen eder fr†n amalekiterna och dragen ned, f”r att jag icke m† utrota eder tillsammans med dem. I bevisaden ju barmh„rtighet mot alla Israels barn, n„r de drogo ut ur Egypten.½ D† skilde sig kain‚erna fr†n amalekiterna.
015:007 Och Saul slog amalekiterna och f”rf”ljde dem fr†n Havila fram emot Sur, som ligger ”ster om Egypten.
015:008 Och han tog Agag, Amaleks konung, levande till f†nga, och allt folket gav han till spillo, och han slog dem med sv„rdsegg.
015:009 Men Saul och folket skonade Agag, s† ock det b„sta och det n„st b„sta av f†r och f„kreatur j„mte lammen, korteligen, allt som var av v„rde; s†dant ville de icke giva till spillo. All boskap d„remot, som var d†lig och mager, g†vo de till spillo.

015:010 D† kom HERRENS ord till Samuel; han sade: 015:011 ½Jag †ngrar att jag har gjort Saul till konung, ty han har v„nt sig bort ifr†n mig och icke fullgjort mina befallningar.½ Detta gick Samuel h†rt till sinnes, och han ropade till HERREN hela den natten.
015:012 Och bittida om morgonen stod Samuel upp och gick f”r att m”ta Saul. D† blev det ber„ttat f”r Samuel att Saul hade kommit till Karmel och d„r rest †t sig en minnesstod, och att han sedan hade v„nt om och dragit d„rifr†n ned till Gilgal. 015:013 N„r nu Samuel kom till Saul, sade Saul till honom: ½V„lsignad vare du av HERREN. Jag har nu fullgjort HERRENS befallning.½ 015:014 Men Samuel sade: ½Vad „r det d† f”r ett l„te av f†r som ljuder i mina ”ron, och vad „r det f”r ett l„te av f„kreatur som jag h”r?½
015:015 Saul svarade: ½Fr†n amalekiterna hava de f”rt dem med sig, ty folket skonade det b„sta av f†ren och f„kreaturen f”r att offra det †t HERREN, din Gud; men det ”vriga hava vi givit till spillo.½
015:016 D† sade Samuel till Saul: ½H†ll nu upp, s† vill jag f”rkunna f”r dig vad HERREN i natt har talat till mig. Han sade till honom: ½Tala.½
015:017 Samuel sade: ½Se, fast„n du var ringa i dina egna ”gon, har du blivit ett huvud f”r Israels stammar, ty HERREN smorde dig till konung ”ver Israel.
015:018 Och HERREN s„nde dig †stad och sade: ‘G† och giv till spillo amalekiterna, de syndarna, och strid mot dem, till dess att du har f”rgjort dem.’
015:019 Varf”r har du d† icke h”rt HERRENS r”st, utan kastat dig ”ver bytet och gjort vad ont „r i HERRENS ”gon?½ 015:020 Saul svarade Samuel: ½Jag har ju h”rt HERRENS r”st och g†tt den v„g p† vilken HERREN har s„nt mig. Jag har f”rt hit Agag, Amaleks konung, och givit Amalek till spillo. 015:021 Men folket tog av bytet far och f„kreatur, det b„sta av det tillspillogivna, f”r att offra det †t HERREN din Gud, i Gilgal.½ 015:022 D† sade Samuel: ½Menar du att HERREN har samma behag till br„nnoffer och slaktoffer som d„rtill att man h”r HERRENS r”st? Nej, lydnad „r b„ttre „n offer,
och h”rsamhet b„ttre „n det feta av v„durar. 015:023 Ty genstr„vighet „r trolldomssynd, och motsp„nstighet „r avguderi och husgudsdyrkan.

Eftersom du har f”rkastat HERRENS ord, har han ock f”rkastat dig, och du skall icke l„ngre vara konung.½ 015:024 Saul sade till Samuel: ½Jag har syndat d„rmed att jag har ”vertr„tt HERRENS befallning och handlat emot dina ord; ty jag fruktade f”r folket och lyssnade till deras ord. 015:025 Men f”rl†t mig nu min synd, och v„nd tillbaka med mig, s† att jag f†r tillbedja HERREN.½
015:026 Samuel sade till Saul: ½Jag v„nder icke tillbaka med dig; ty d† du har f”rkastat HERRENS ord, har HERREN ock f”rkastat dig, s† att du icke l„ngre f†r vara konung ”ver Israel.½ 015:027 N„r nu Samuel v„nde sig om f”r att g†, fattade han i h”rnet p† hans mantel, och den rycktes s”nder.
015:028 Och Samuel sade till honom: ½HERREN har i dag ryckt Israels konungarike fr†n dig och givit det †t en annan, som „r b„ttre „n du.
015:029 Och den H„rlige i Israel ljuger icke och †ngrar sig icke; ty han „r icke en m„nniska, s† att han skulle kunna †ngra sig.½ 015:030 Han svarade: ½Jag har syndat; men bevisa mig dock nu den „ran inf”r de „ldste i mitt folk och inf”r Israel, att du v„nder tillbaka med mig, s† att jag f†r tillbedja HERREN, din Gud.½ 015:031 D† v„nde Samuel tillbaka och f”ljde med Saul; och Saul tillbad HERREN.

015:032 Och Samuel sade: ½F”ren fram till mig Agag, Amaleks konung.½ D† gick Agag med glatt mod fram till honom. Och Agag sade: ½V„lan, snart „r d”dens bitterhet ”verst†nden.½ 015:033 Men Samuel sade: ½S†som ditt sv„rd har gjort kvinnor barnl”sa s† skall ock din moder bliva barnl”s framf”r andra kvinnor.½ D„rp† h”gg Samuel Agag i stycken inf”r HERREN, i Gilgal. 015:034 Sedan begav sig Samuel till Rama; men Saul drog upp till sitt hem i Sauls Gibea.
015:035 Och Samuel ville icke mer se Saul s† l„nge han levde, ty Samuel s”rjde ”ver Saul, eftersom HERREN †ngrade att han hade gjort Saul till konung ”ver Israel.
016:001 Och HERREN sade till Samuel: ½Huru l„nge t„nker du s”rja ”ver Saul? Jag har ju f”rkastat honom, ty jag vill icke l„ngre att han skall vara konung ”ver Israel. Fyll ditt horn med olja och g† †stad jag vill s„nda dig till betlehemiten Isai, ty en av hans s”ner har jag utsett †t mig till konung.½ 016:002 Men Samuel sade: ½Huru skall jag kunna g† dit? Om Saul f†r h”ra det, s† dr„per han mig.½ HERREN svarade: ½Tag en kviga med dig och s„g: ‘Jag har kommit f”r att offra †t HERREN.’ 016:003 Sedan skall du inbjuda Isai till offret, och jag skall d† sj„lv l†ta dig veta vad du b”r g”ra, och du skall sm”rja †t mig den jag s„ger dig.½
016:004 Samuel gjorde vad HERREN hade sagt, och kom s† till Bet-Lehem Men n„r de „ldste i staden fingo se honom, blevo de f”rskr„ckta och fr†gade: ½Allt st†r v„l r„tt till?½ 016:005 Han svarade: ½Ja. Jag har kommit f”r att offra †t HERREN. Helgen eder och kommen med mig tid offret.½ Och han helgade Isai och hans s”ner och inbj”d dem till offret.

016:006 N„r de nu kommo dit och han fick se Eliab, t„nkte han: ½F”rvisso st†r HERRENS smorde h„r inf”r honom.½
016:007 Men HERREN sade till Samuel ½Sk†da icke p† hans utseende och p† hans h”gv„xta gestalt, ty jag har f”rkastat honom. Ty det „r icke s†som en m„nniska ser; en m„nniska ser p† det som „r f”r ”gonen men HERREN ser till hj„rtat.½
016:008 D† kallade Isai p† Abinadab och l„t honom g† fram f”r Samuel. Men han sade: ½Icke heller denne har HERREN utvalt.½ 016:009 D† l„t Isai Samma g† fram. Men han sade: ½Icke heller denne har HERREN utvalt.½
016:010 P† detta s„tt l„t Isai sju av sina s”ner g† fram f”r Samuel; men Samuel sade till Isai: ½HERREN har icke utvalt n†gon av dessa.½ 016:011 Och Samuel fr†gade Isai: ½Žr detta alla ynglingarna?½ Han svarade: ½Žnnu †terst†r den yngste, men han g†r nu i vall med f†ren.½ D† sade Samuel till Isai: ½S„nd †stad och h„mta hit honom, ty vi skola icke s„tta oss till bords, f”rr„n han kommer hit.½
016:012 D† s„nde han †stad och l„t h„mta honom, och han var ljusl„tt och hade sk”na ”gon och ett fagert utseende. Och HERREN sade: ½St† upp och sm”rj honom, ty denne „r det.½
016:013 D† tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans br”der; och HERRENS Ande kom ”ver David, fr†n den dagen och allt framgent. Sedan stod Samuel upp och gick till Rama.

016:014 Men sedan HERRENS Ande hade vikit ifr†n Saul, kvaldes han av en ond ande fr†n HERREN.
016:015 D† sade Sauls tj„nare till honom: ½Eftersom en ond ande fr†n Gud kv„ljer dig,
016:016 m† du, v†r herre, tills„ga dina tj„nare, som st† inf”r dig, att de s”ka upp en man som „r kunnig i harpospel, p† det att han m† spela p† harpan, n„r den onde anden fr†n Gud kommer ”ver dig; s† skall det bliva b„ttre med dig.½
016:017 D† sade Saul till sina tj„nare: ½Sen eder f”r min r„kning om efter en man som „r skicklig i str„ngaspel, och f”ren honom till mig.½
016:018 En av m„nnen svarade d† och sade: ½Betlehemiten Isai har en son som jag har funnit vara kunnig i str„ngaspel, en k„ck stridsman och en f”rst†ndig man, d„rtill en fager man; och HERREN „r med honom.½
016:019 S† s„nde d† Saul bud till Isai och l„t s„ga: ½S„nd till mig din son David, som vaktar f†ren.½
016:020 D† tog Isai en †sna, som han lastade med br”d, vidare en vinl„gel och en killing, och s„nde detta med sin son David till Saul.
016:021 S† kom David till Saul och tr„dde i hans tj„nst och blev honom mycket k„r, s† att han fick bliva hans vapendragare. 016:022 Och Saul s„nde till Isai och l„t s„ga: ½L†t David stanna kvar i min tj„nst, ty han har funnit n†d f”r mina ”gon.½ 016:023 N„r nu anden fr†n Gud kom ”ver Saul, tog David harpan och spelade; d† k„nde Saul lindring, och det blev b„ttre med honom, och den onde anden vek ifr†n honom.
017:001 Men filist‚erna f”rsamlade sina h„rar till strid; de f”rsamlade sig vid det Soko som h”r till Juda. Och de l„grade sig mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammim.
017:002 Saul och Israels m„n hade ock f”rsamlat sig och l„grat sig i Terebintdalen; och de st„llde upp sig till strid mot filist‚erna.
017:003 Filist‚erna stodo vid berget p† ena sidan, och israeliterna stodo vid berget p† andra sidan, s† att de hade dalen emellan sig.
017:004 D† framtr„dde ur filist‚ernas skaror en envigesk„mpe vid namn Goljat, fr†n Gat; han var sex alnar och ett kvarter l†ng. 017:005 Han hade en kopparhj„lm p† sitt huvud och var kl„dd i ett fj„llpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar koppar.
017:006 Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar p† sin rygg.
017:007 Skaftet p† hans spjut liknade en v„vbom, och spetsen p† spjutet h”ll sex hundra siklar j„rn. Och hans sk”ldb„rare gick framf”r honom.
017:008 Han tr„dde nu fram och ropade till Israels h„r och sade till dem: ½Varf”r dragen I ut och st„llen upp eder till strid? Jag st†r h„r p† filist‚ernas v„gnar, och I „ren Sauls tj„nare; v„ljen nu ut †t eder en man som m† komma hitned till mig. 017:009 Om han f”rm†r strida mot mig och sl†r ned mig, s† skola vi vara eder underd†niga; men om jag bliver hans ”verman och sl†r ned honom, s† skolen I vara oss underd†niga och tj„na oss.½ 017:010 Och filist‚en sade ytterligare: ½Jag har i dag sm„dat Israels h„r. Skaffen nu hit n†gon, s† att vi f† strida med varandra! 017:011 D† Saul och hela Israel h”rde dessa filist‚ens ord, blevo de gripna av f”rf„ran och stor fruktan.

017:012 Men David var son till den omtalade efratiten fr†n Bet-Lehem i Juda, som hette Isai och hade †tta s”ner; denne var p† Sauls tid en gammal man vid framskriden †lder.
017:013 Nu hade Isais tre „ldsta s”ner dragit †stad och f”ljt med Saul ut i kriget. Av dessa hans tre s”ner, som hade dragit ut i kriget, hette den f”rstf”dde Eliab, hans andre son Abinadab och den tredje Samma.
017:014 David var den yngste. De tre „ldsta hade nu f”ljt med Saul. 017:015 Men David l„mnade understundom Saul och gick hem f”r att vakta sin faders f†r i Bet-Lehem.
017:016 Och filist‚en kom fram b†de bittida och sent; i fyrtio dagar kom han och st„llde sig d„r.
017:017 Nu sade Isai en g†ng till sin son David: ½Tag f”r dina br”ders r„kning en efa av dessa rostade ax j„mte dessa tio br”d, och skaffa detta skyndsamt till dina br”der i l„gret. 017:018 Och dessa tio ostar skall du f”ra till deras ”verh”vitsman. Du skall se efter, om det st†r v„l till med dina br”der, och beg„ra av dem en mottagningspant.
017:019 Saul och de och alla Israels m„n „ro n„mligen i Terebintdalen och strida mot filist‚erna.½

017:020 Bittida f”ljande morgon ”verl„mnade David f†ren †t en vaktare, tog med sig vad han skulle och begav sig †stad, s†som Isai hade bjudit honom. N„r han kom fram till vagnborgen, hov h„ren, som d† skulle draga ut i slagordning, upp sitt h„rskri. 017:021 Och Israel och filist‚erna st„llde upp sig i slagordning mot varandra.
017:022 D† l„mnade David ifr†n sig sakerna †t trossvaktaren och skyndade bort till h„ren; och n„r han kom dit, h„lsade han sina br”der. 017:023 Under det att han talade med dem, tr„dde nu envigesk„mpen, han som hette Goljat, filist‚en ifr†n Gat, fram ur filist‚ernas h„r och talade s†som f”rut; och David h”rde det. 017:024 Och alla Israels m„n flydde f”r mannen, n„r de fingo se honom och fruktade storligen.
017:025 Och Israels m„n sade: ½Sen I mannen d„r, som nu tr„der upp? Han tr„der upp f”r att sm„da Israel. Men den man som sl†r ned honom vill konungen beg†va med stor rikedom, och †t honom vill han giva sin dotter, och hans faders hus vill han g”ra skattefritt i Israel.½
017:026 Och David sade till de man som stodo bredvid honom: ½Vad f†r den man som sl†r ned denne filist‚ och d„rmed tager bort s†dan sm„lek fr†n Israel? Ty vem „r denne oomskurne filist‚, som v†gar sm„da den levande Gudens h„r?½
017:027 Folket upprepade d† f”r honom det som nyss hade blivit sagt; de sade: ½Detta f†r den man som sl†r ned honom.½ 017:028 Men Eliab, hans „ldste broder, h”rde huru han talade med m„nnen; d† uppt„ndes Eliabs vrede mot David, och han sade: ½Varf”r har du kommit hitned, och †t vem har du ”verl„mnat den lilla f†rhjorden d„r i ”knen? Jag k„nner ditt ”vermod och ditt hj„rtas ondska; f”r att se p† striden „r det som du har kommit hitned.½ 017:029 David svarade: ½Vad har jag d† gjort? Det var ju allenast en fr†ga.½
017:030 Sedan v„nde han sig ifr†n honom till en annan och upprepade sin fr†ga, och folket gav honom samma svar som f”rut. 017:031 Men vad David hade talat blev bekant; och man ber„ttade det f”r Saul, och denne l„t h„mta honom.

017:032 Och David sade till Saul: ½M† ingen l†ta sitt mod falla. Din tj„nare vill g† †stad och strida mot denne filist‚.½ 017:033 Saul sade till David: ½Icke kan du g† †stad mot denne filist‚ och strida mot honom; du „r du ju allenast en yngling, och han „r en stridsman allt ifr†n ungdomen.½
017:034 Men David svarade Saul: ½Din tj„nare har g†tt i vall med sin faders f†r; om d† ett lejon eller en bj”rn kom och tog bort ett f†r av hjorden,
017:035 s† f”ljde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovet ur munnen p† det; och om det d† reste sig upp mot mig, s† fattade jag det i sk„gget och slog ned det och d”dade det. 017:036 Har nu din tj„nare slagit ned b†de lejon och bj”rn, s† skall det g† denne oomskurne filist‚ s†som det gick vart och ett av dessa djur, ty han har sm„dat den levande Gudens h„r.½ 017:037 Och David sade ytterligare: ½HERREN, som r„ddade mig undan lejon och bj”rn, han skall ock r„dda mig undan denne filist‚.½ D† sade Saul till David: ½G† d† †stad; HERREN skall vara med dig.½ 017:038 Och Saul kl„dde p† David sina egna kl„der och satte en kopparhj„lm p† hans huvud och kl„dde p† honom ett pansar. 017:039 Och David omgjordade sig med hans sv„rd utanp† kl„derna och pr”vade p† att g† d„rmed, ty han hade aldrig f”rs”kt n†got s†dant. Och David sade till Saul: ½Jag kan icke g† s† kl„dd, ty jag har aldrig f”rs”kt s†dant.½ D„rp† lade David det av sig. 017:040 Och han tog sin stav i handen och valde ut †t sig fem sl„ta stenar ur b„cken och lade dem i sin herdev„ska och i barmen, och tog sin slunga i handen; d„refter gick han fram mot filist‚en. 017:041 Och filist‚en gick fram†t och kom David allt n„rmare, och hans sk”ld b„rare gick framf”r honom.
017:042 D† nu filist‚en s†g upp och fick se David, f”raktade han honom; ty denne var „nnu en yngling, ljusl„tt och sk”n. 017:043 Och filist‚en sade till David: ½Menar du att jag „r en hund, eftersom du kommer emot mig med k„ppar?½ Och filist‚en f”rbannade David, i det han svor vid sina gudar. 017:044 Sedan sade filist‚en till David: ½Kom hit till mig, s† skall jag giva ditt k”tt †t himmelens f†glar och †t markens djur.½ 017:045 David svarade filist‚en: ½Du kommer mot mig med sv„rd och spjut och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som „r Israels h„rs Gud, den h„rs som du har sm„dat. 017:046 HERREN skall denna dag ”verl„mna dig i min hand, s† att jag skall sl† ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall denna dag giva de filisteiska krigarnas d”da kroppar †t himmelens f†glar och †t jordens vilda djur; s† skola alla l„nder f”rnimma att Israel har en Gud.
017:047 Och hela denna hop skall f”rnimma att det icke „r genom sv„rd och spjut som HERREN giver seger; ty striden „r HERRENS, och han skall giva eder i v†r hand.½

017:048 N„r d† filist‚en gjorde sig redo och gick fram†t och n„rmade sig David, sprang David med hast fram mot h„ren, filist‚en till m”tes.
017:049 Och David stack sin hand i v„skan och tog d„rur en sten och slungade och tr„ffade filist‚en i pannan; och stenen tr„ngde in i pannan, s† att han f”ll omkull med ansiktet mot jorden. 017:050 S† ”vervann David filist‚en med slunga och sten och slog filist‚en till d”ds,
017:051 utan att David d„rvid hade n†got sv„rd i sin hand. Sedan sprang David fram och st„llde sig invid filist‚en och fattade i hans sv„rd; och n„r han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom d”dsst”ten och h”gg av hans huvud d„rmed. N„r filist‚erna nu s†go att deras k„mpe var d”d, flydde de. 017:052 Men Israels och Juda man stodo upp och h”jde ett h„rskri och f”rf”ljde filist‚erna „nda dit d„r v„gen g†r till Gai, och „nda intill Ekrons portar; och filist‚er f”llo och l†go slagna p† v„gen till Saaraim, och sedan „nda till Gat och „nda till Ekron. 017:053 Sedan Israels barn s†lunda h„ftigt hade f”rf”ljt filist‚erna, v„nde de tillbaka och plundrade deras l„ger. 017:054 Och David tog filist‚ens huvud och f”rde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt t„lt.

017:055 N„r Saul s†g David g† ut mot filist‚en, fr†gade han h„rh”vitsmannen Abner: ½Vems son „r denne yngling, Abner?½ Abner svarade: ½S† sant du lever, konung, jag vet det icke.½ 017:056 D† sade konungen: ½H”r d† efter, vems son den unge mannen „r.½ 017:057 N„r sedan David v„nde tillbaka, efter att hava slagit ihj„l filist‚en, tog Abner honom med sig och f”rde honom inf”r Saul, medan han „nnu hade filist‚ens huvud i sin hand. 017:058 D† sade Saul till honom: ½Vems son „r du, yngling½ David svarade: ½Din tj„nare Isais, betlehemitens, son.½ 018:001 Sedan, efter det att David hade talat ut med Saul, f„ste sig Jonatans hj„rta s† vid Davids hj„rta, att Jonatan hade honom lika k„r som sitt eget liv.
018:002 Och Saul tog honom till sig p† den dagen och l„t honom icke mer v„nda tillbaka till sin faders hus.
018:003 Och Jonatan sl”t ett f”rbund med David, d† han nu hade honom lika k„r som sitt eget liv.
018:004 Och Jonatan tog av sig manteln som han hade p† sig och gav den †t David, s† ock sina ”vriga kl„der, „nda till sitt sv„rd, sin b†ge och sitt b„lte
018:005 Och n„r David drog ut, hade han framg†ng ”verallt dit Saul s„nde honom; Saul satte honom d„rf”r ”ver krigsfolket. Och allt folket fann behag i honom, ocks† de som voro Sauls tj„nare.

018:006 Och n„r de kommo hem, d† David v„nde tillbaka, efter att hava slagit ned filist‚en, gingo kvinnorna ut fr†n alla Israels st„der, under s†ng och dans, f”r att m”ta konung Saul med jubel, med pukor och trianglar.
018:007 Och kvinnorna sj”ngo med fr”jd s†lunda: ½Saul har slagit sina tusen,
men David sina tio tusen.½

018:008 D† blev Saul mycket vred, ty det talet misshagade honom, och han sade: ½t David hava de givit tio tusen, och †t mig hava de givit tusen; nu fattas honom allenast konungad”met.½ 018:009 Och Saul s†g med ont ”ga p† David fr†n den dagen och allt framgent.

018:010 Dagen d„refter kom en ond ande fr†n Gud ”ver Saul, s† att han rasade i sitt hus; men David spelade p† harpan, s†som han dagligen pl„gade. Och Saul hade sitt spjut i handen. 018:011 Och Saul sv„ngde spjutet och t„nkte: ½Jag skall spetsa David fast vid v„ggen.½ Men David b”jde sig undan f”r honom, tv† g†nger.

018:012 Och Saul fruktade f”r David, eftersom HERREN var med honom, sedan han hade vikit ifr†n Saul.
018:013 D„rf”r avl„gsnade Saul honom ifr†n sig, i det att han gjorde honom till ”verh”vitsman i sin h„r; han blev s† folkets ledare och anf”rare.
018:014 Och David hade framg†ng p† alla sina v„gar, och HERREN var med honom.
018:015 D† nu Saul s†g att han hade s† stor framg†ng, fruktade han honom „n mer.
018:016 Men hela Israel och Juda hade David k„r, eftersom han var deras ledare och anf”rare.

018:017 Och Saul sade till David: ½Se, min „ldsta dotter, Merab, vill jag giva dig till hustru; skicka dig allenast s†som en tapper man i min tj„nst, och f”r HERRENS krig.½ Ty Saul t„nkte: ½Min hand m† icke drabba honom, filist‚ernas hand m† drabba honom.½ 018:018 Men David svarade Saul: ½Vem „r jag, vilka hava mina levnadsf”rh†llanden varit, och vad „r min faders sl„kt i Israel, eftersom jag skulle bliva konungens m†g?½