The Bible, in Swedish, both Testaments (page 14)

husets kor, i det allraheligaste, till platsen under kerubernas vingar.
008:007 Ty keruberna bredde ut sina vingar fram ”ver den plats d„r arken stod, s† att arken och dess st„nger ovantill bet„cktes av keruberna.
008:008 Och st„ngerna voro s† l†nga, att deras „ndar v„l kunde ses fr†n helgedomen framf”r koret, men d„remot icke voro synliga l„ngre ute. Och de hava blivit kvar d„r „nda till denna dag. 008:009 I arken fanns intet annat „n de tv† stentavlor som Mose hade lagt ned d„ri vid Horeb, n„r HERREN sl”t f”rbund med Israels barn, sedan de hade dragit ut ur Egyptens land.

008:010 Men n„r pr„sterna gingo ut ur helgedomen, uppfyllde molnskyn HERRENS hus,
008:011 s† att pr„sterna f”r molnskyns skull icke kunde st† d„r och g”ra tj„nst; ty HERRENS h„rlighet uppfyllde HERRENS hus. 008:012 D† sade Salomo: ½HERREN har sagt att han vill bo i t”cknet. 008:013 Jag har nu byggt ett hus till boning †t dig, berett en plats d„r du m† f”rbliva till evig tid.½
008:014 Sedan v„nde konungen sig om och v„lsignade Israels hela f”rsamling, under det att Israels hela f”rsamling f”rblev st†ende.
008:015 Han sade: ½Lovad vare HERREN, Israels Gud, som med sin hand har fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, i det han sade:
008:016 ‘Fr†n den dag d† jag f”rde mitt folk Israel ut ur Egypten har jag icke i n†gon av Israels stammar utvalt en stad, till att i den bygga ett hus d„r mitt namn skulle vara; men David har jag utvalt till att r†da ”ver mitt folk Israel.’ 008:017 Och min fader David hade v„l i sinnet att bygga ett hus †t HERRENS, Israels Guds, namn;
008:018 men HERREN sade till min fader David: ‘D† du nu har i sinnet att bygga ett hus †t mitt namn, s† g”r du visserligen v„l d„ri att du har detta i sinnet;
008:019 dock skall icke du f† bygga detta hus, utan din son, den som har utg†tt fr†n din l„nd, han skall bygga huset †t mitt namn.’ 008:020 Och HERREN har uppfyllt det l”fte han gav; ty jag har kommit upp min fader Davids st„lle och sitter nu p† Israels tron, s†som HERREN lovade, och jag har byggt huset †t HERRENS, Israels Guds, namn.
008:021 Och d„r har jag tillrett ett rum f”r arken, i vilken f”rvaras det f”rbund som HERREN sl”t med v†ra f„der, n„r han f”rde dem ut ur Egyptens land.½

008:022 D„refter tr„dde Salomo fram f”r HERRENS altare inf”r Israels hela f”rsamling, och utr„ckte sina h„nder mot himmelen 008:023 och sade: ½HERRE, Israels Gud, ingen gud „r dig lik, uppe i himmelen eller nere p† jorden, du som h†ller f”rbund och bevarar n†d mot dina tj„nare, n„r de vandra inf”r dig av allt sitt hj„rta,
008:024 du som har h†llit vad du lovade din tj„nare David, min fader; ty vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, s†som nu har skett.
008:025 S† h†ll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tj„nare David, min fader, i det att du sade: ‘Aldrig skall den tid komma, d† p† Israels tron icke inf”r mig sitter en avkomling av dig, om allenast dina barn hava akt p† sin v„g, s† att de vandra inf”r mig, s†som du har vandrat inf”r mig.’ 008:026 S† l†t nu, o Israels Gud, de ord som du har talat till din tj„nare David, min fader, bliva sanna.
008:027 Men kan d† Gud verkligen bo p† jorden? Himlarna och himlarnas himmel rymma dig ju icke; huru mycket mindre d† detta hus som jag har byggt!

008:028 Men v„nd dig „nd† till din tj„nares b”n och †kallan, HERRE, min Gud, s† att du h”r p† det rop och den b”n som din tj„nare nu upps„nder till dig,
008:029 och l†ter dina ”gon natt och dag vara ”ppna och v„nda mot detta hus — den plats varom du har sagt: ‘Mitt namn skall vara d„r’ — s† att du ock h”r den b”n som din tj„nare beder, v„nd mot denna plats.
008:030 Ja, h”r p† den †kallan som din tj„nare och ditt folk Israel upps„nda, v„nda mot denna plats. M† du h”ra den och l†ta den komma upp till himmelen, d„r du bor; och n„r du h”r, s† m† du f”rl†ta.

008:031 Om n†gon f”rsyndar sig mot sin n„sta och man †l„gger honom en ed och l†ter honom sv„rja, och han s† kommer och sv„r inf”r ditt altare i detta hus,
008:032 m† du d† h”ra det i himmelen och utf”ra ditt verk och skaffa dina tj„nare r„tt, i det att du d”mer den skyldige skyldig och l†ter hans g„rningar komma ”ver hans huvud, men skaffar r„tt †t den som har r„tt och l†ter honom f† efter hans r„ttf„rdighet.

008:033 Om ditt folk Israel bliver slaget av en fiende, d„rf”r att de hava syndat mot dig, men de omv„nda sig till dig och prisa ditt namn och bedja och †kalla dig i detta hus, 008:034 m† du d† h”ra det i himmelen och f”rl†ta ditt folk Israels synd och l†ta dem komma tillbaka till det land som du har givit †t deras f„der.

008:035 Om himmelen bliver tillsluten, s† att regn icke faller, d„rf”r att de hava syndat mot dig, men de d† bedja, v„nda mot denna plats, och prisa ditt namn och omv„nda sig fr†n sin synd, n„r du b”nh”r dem,
008:036 m† du d† h”ra det i himmelen och f”rl†ta dina tj„nares och ditt folk Israels synd, i det att du l„r dem den goda v„g som de skola vandra; och m† du l†ta det regna ”ver ditt land, det som du har givit †t ditt folk till arvedel.

008:037 Om hungersn”d uppst†r i landet, om pest uppst†r, om sot eller rost, om gr„shoppor eller gr„smaskar komma, om fienden tr„nger folket i det land d„r deras st„der st†, eller om n†gon annan pl†ga eller sjukdom kommer, vilken det vara m†, 008:038 och om d† n†gon b”n och †kallan h”jes fr†n n†gon m„nniska, vilken det vara m†, eller fr†n hela ditt folk Israel, n„r de var f”r sig k„nna pl†gan d„rav i sitt hj„rta och s† utr„cka sina h„nder mot detta hus,
008:039 m† du d† h”ra det i himmelen, d„r du bor, och f”rl†ta och utf”ra ditt verk, i det att du giver var och en efter alla hans g„rningar, eftersom du k„nner hans hj„rta — ty du allena k„nner alla m„nniskors hj„rtan —
008:040 p† det att de alltid m† frukta dig, s† l„nge de leva i det land som du har givit †t v†ra f„der.

008:041 Ocks† om en fr„mling, en som icke „r av ditt folk Israel, kommer ifr†n fj„rran land f”r ditt namns skull 008:042 — ty man skall ock d„r h”ra talas om ditt stora namn och din starka hand och din utr„ckta arm — om n†gon s†dan kommer och beder, v„nd mot detta hus,
008:043 m† du d† i himmelen, d„r du bor, h”ra det och g”ra allt varom fr„mlingen ropar till dig, p† det att alla jordens folk m† k„nna ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel g”r, och f”rnimma att detta hus som jag har byggt „r uppkallat efter ditt namn.
008:044 Om ditt folk drager ut i strid mot sin fiende, p† den v„g du s„nder dem, och de d† bedja till HERREN, v„nda i riktning mot den stad som du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt †t ditt namn,
008:045 m† du d† i himmelen h”ra deras b”n och †kallan och skaffa dem r„tt.

008:046 Om de synda mot dig — eftersom ingen m„nniska finnes, som icke syndar — och du bliver vred p† dem och giver dem i fiendens v†ld, s† att man tager dem till f†nga och f”r dem bort till fiendens land, fj„rran eller n„ra,
008:047 men de d† besinna sig i det land d„r de „ro i f†ngenskap, och omv„nda sig och †kalla dig i landet d„r man h†ller dem f†ngna och s„ga: ‘Vi hava syndat och gjort illa, vi hava varit ogudaktiga’,
008:048 om de s† omv„nda sig till dig av allt sitt hj„rta och av all sin sj„l, i sina fienders land — deras som hava f”rt dem i f†ngenskap — och bedja till dig, v„nda i riktning mot sitt land, det som du har givit †t deras f„der, och mot den stad som du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt †t ditt namn, 008:049 m† du d† i himmelen, d„r du bor, h”ra deras b”n och †kallan och skaffa dem r„tt
008:050 och f”rl†ta ditt folk vad de hava syndat mot dig, och alla de ”vertr„delser som de hava beg†tt mot dig, och l†ta dem finna barmh„rtighet inf”r dem som h†lla dem f†ngna, s† att dessa f”rbarma sig ”ver dem.
008:051 Ty de „ro ju ditt folk och din arvedel, som du har f”rt ut ur Egypten, den sm„ltugnen.
008:052 Ja, l†t dina ”gon vara ”ppna och v„nda till din tj„nares och ditt folk Israels †kallan, s† att du h”r p† dem, s† ofta de ropa till dig.
008:053 Ty du har sj„lv avskilt dem †t dig till arvedel bland alla folk p† Jorden, s†som du talade genom din tj„nare Mose, n„r du f”rde v†ra f„der ut ur Egypten, o Herre, HERRE.½

008:054 N„r Salomo hade slutat att med dessa ord bedja och †kalla HERREN, stod han upp fr†n HERRENS altare, d„r han hade legat p† sina kn„n med h„nderna utr„ckta mot himmelen, 008:055 och tr„dde fram och v„lsignade Israels hela f”rsamling med h”g r”st och sade:
008:056 ½Lovad vare HERREN, som har givit sitt folk Israel ro, alldeles s†som han har sagt! Alls intet har uteblivit av allt det goda som han lovade genom sin tj„nare Mose.
008:057 S† vare d† HERREN, v†r Gud, med oss, s†som han har varit med v†ra f„der. Han m† icke ”vergiva oss och f”rskjuta oss, 008:058 utan b”ja v†ra hj„rtan till sig, s† att vi alltid vandra p† hans v„gar och h†lla hans bud och stadgar och r„tter, dem som han har givit v†ra f„der.
008:059 Och m† dessa mina ord, med vilka jag har b”nfallit inf”r HERRENS ansikte, vara n„ra HERREN, v†r Gud, dag och natt, s† att han skaffar r„tt †t sin tj„nare och r„tt †t sitt folk Israel, efter var dags behov;
008:060 p† det att alla folk p† jorden m† f”rnimma att HERREN „r Gud, och ingen annan.
008:061 Och m† edra hj„rtan vara h„ngivna †t HERREN, v†r Gud, s† att I alltj„mt vandren efter hans stadgar och h†llen hans bud, s†som I nu g”ren.½

008:062 Och konungen j„mte hela Israel offrade slaktoffer inf”r HERRENS ansikte.
008:063 Till det tackoffer som Salomo offrade †t HERREN tog han tjugutv† tusen tjurar och ett hundra tjugu tusen av sm†boskapen. S† invigdes HERRENS hus av konungen och alla Israels barn. 008:064 P† samma dag helgade konungen den mellersta delen av f”rg†rden framf”r HERRENS hus, ty d„r offrade han br„nnoffret, spisoffret och fettstyckena av tackoffret, eftersom kopparaltaret, som stod inf”r HERRENS ansikte, var f”r litet f”r att br„nnoffret, spisoffret och fettstyckena av tackoffret skulle kunna rymmas d„r.

008:065 Vid detta tillf„lle firade Salomo h”gtiden, och med honom hela Israel — en stor f”rsamling ifr†n hela landet, allt ifr†n det st„lle d„r v„gen g†r till Hamat „nda till Egyptens b„ck — inf”r HERRENS, v†r Guds, ansikte i sju dagar och †ter sju dagar, tillsammans fjorton dagar.
008:066 P† †ttonde dagen l„t han folket g†, och de togo avsked av konungen. Sedan gingo de till sina hyddor, fulla av gl„dje och fr”jd ”ver allt det goda som HERREN hade gjort mot sin tj„nare David och sitt folk Israel.
009:001 D† nu Salomo hade byggt HERRENS hus f„rdigt, s† ock konungshuset, „vensom allt annat som han hade k„nt †stundan och lust att utf”ra,
009:002 uppenbarade sig HERREN f”r andra g†ngen f”r Salomo, likasom han f”rut hade uppenbarat sig f”r honom i Gibeon. 009:003 Och HERREN sade till honom ½Jag har h”rt den b”n och †kallan som du har upps„nt till mig; detta hus som du har byggt har jag helgat, till att d„r f„sta mitt namn f”r evig tid. Och mina ”gon och mitt hj„rta skola vara d„r alltid.
009:004 Om du nu vandrar inf”r mig, s†som din fader David vandrade, med ostraffligt hj„rta och i redlighet, s† att du g”r allt vad jag har bjudit dig och h†ller mina stadgar och r„tter 009:005 d† skall jag uppr„tth†lla din konungatron ”ver Israel evinnerligen, s†som jag lovade ang†ende din fader David, n„r jag sade: ‘Aldrig skall p† Israels tron saknas en avkomling av dig.’ 009:006 Men om I och edra barn v„nden om och ”vergiven mig, och icke h†llen de bud och stadgar som jag har f”relagt eder, utan g†n bort och tj„nen andra gudar och tillbedjen dem, 009:007 d† skall jag utrota Israel ur det land som jag har givit dem; och det hus som jag har helgat †t mitt namn skall jag f”rkasta ifr†n mitt ansikte; och Israel skall bliva ett ordspr†k och en visa bland alla folk.
009:008 Och huru upph”jt detta hus nu „n m† vara, skall d† var och en som g†r d„rf”rbi bliva h„pen och vissla. Och n„r man fr†gar: ‘Varf”r har HERREN gjort s† mot detta land och detta hus?’, 009:009 d† skall man svara: ‘D„rf”r att de ”verg†vo HERREN, sin Gud, som hade f”rt deras f„der ut ur Egyptens land, och h”llo sig till andra gudar och tillb†do dem och tj„nade dem, d„rf”r har HERREN l†tit allt detta onda komma ”ver dem.’½

009:010 N„r de tjugu †r voro f”rlidna, under vilka Salomo byggde p† de tv† husen, HERRENS hus och konungshuset, 009:011 gav konung Salomo tjugu st„der i Galileen †t Hiram, konungen i Tyrus, som hade f”rsett honom med cedertr„, cypresstr„ och guld, s† mycket han beg„rde.
009:012 Men n„r Hiram fr†n Tyrus begav sig ut f”r att bese de st„der som Salomo hade givit honom, behagade de honom icke, 009:013 utan han sade: ½Vad „r detta f”r st„der som du har givit mig, min broder?½ Och han kallade dem Kabuls land, s†som de heta „nnu i dag.
009:014 Men Hiram s„nde till konungen ett hundra tjugu talenter guld.

009:015 Och p† f”ljande s„tt f”rh”ll det sig med det arbetsfolk som konung Salomo b†dade upp f”r att bygga HERRENS hus och hans eget hus och Millo, „vensom Jerusalems murar, s† ock Hasor, Megiddo och Geser.
009:016 (Farao, konungen i Egypten, hade n„mligen dragit upp och intagit Geser och br„nt upp det i eld och dr„pt de kanan‚er som bodde i staden, varefter han hade givit den till hemgift †t sin dotter, Salomos hustru.
009:017 Men Salomo byggde upp Geser, „vensom Nedre Bet-Horon, 009:018 s† ock Baalat och Tamar i ”knen d„r i landet, 009:019 vidare alla Salomos f”rr†dsst„der, vagnsst„derna och h„stst„derna, och vad annat Salomo k„nde †stundan att bygga i Jerusalem, p† Libanon och eljest i hela det land som lydde under hans v„lde.)
009:020 Allt det folk som fanns kvar av amor‚erna, hetiterna, periss‚erna hiv‚erna och jebus‚erna, korteligen, alla de som icke voro av Israels barn —
009:021 deras avkomlingar, s† m†nga som funnos kvar i landet efter dem, i det Israels barn icke hade f”rm†tt giva dem till spillo, dessa p†lade Salomo att vara arbetspliktiga tj„nare, s†som de „ro „nnu i dag.
009:022 Men av Israels barn gjorde Salomo ingen till tr„l, utan de blevo krigare och blevo hans tj„nare och h”vitsman och k„mpar, eller uppsyningsm„n ”ver hans vagnar och ridh„star. 009:023 ™verfogdarna ”ver Salomos arbeten voro fem hundra femtio; dessa hade bef„let ”ver folket som utf”rde arbetet.

009:024 Men s† snart Faraos dotter hade flyttat upp fr†n Davids stad till det hus som han hade byggt †t henne, byggde han ock Millo.
009:025 Och Salomo offrade tre g†nger om †ret br„nnoffer och tackoffer p† det altare som han hade byggt †t HERREN, och t„nde d„rj„mte r”kelsen inf”r HERRENS ansikte. S† hade han d† gjort huset f„rdigt.
009:026 Konung Salomo byggde ock en flotta i Esjon-Geber, som ligger vid Elot, p† stranden av R”da havet, i Edoms land. 009:027 P† denna flotta s„nde Hiram av sitt folk sj”kunnigt skeppsmanskap, som †tf”ljde Salomos folk. 009:028 De foro till Ofir och h„mtade d„rifr†n guld, fyra hundra tjugu talenter, som de f”rde till konung Salomo. 010:001 N„r drottningen av Saba fick h”ra ryktet om Salomo och vad han hade gjort f”r HERRENS namn, kom hon f”r att s„tta honom p† prov med sv†ra fr†gor.
010:002 Hon kom till Jerusalem med ett mycket stort f”lje, med kameler, som buro v„lluktande kryddor och guld i stor myckenhet, s† ock „dla stenar. Och n„r hon kom inf”r Salomo, f”relade hon honom allt vad hon hade i tankarna.
010:003 Men Salomo gav henne svar p† alla hennes fr†gor; intet var f”rborgat f”r konungen, utan han kunde giva henne svar p† allt. 010:004 N„r nu drottningen av Saba s†g all Salomos vishet, och s†g huset som han hade byggt,
010:005 och s†g r„tterna p† hans bord, och s†g huru hans tj„nare sutto d„r, och huru de som betj„nade honom utf”rde sina †ligganden, och huru de voro kl„dda, och vidare s†g hans munsk„nkar, och n„r hon s†g br„nnoffren som han offrade i HERRENS hus, d† blev hon utom sig av f”rundran.
010:006 Och hon sade till konungen: ½Sant var det tal som jag h”rde i mitt land om dig och om din vishet.
010:007 Jag ville icke tro vad man sade, f”rr„n jag sj„lv kom och med egna ”gon fick se det; men nu finner jag att det icke ens till h„lften har blivit omtalat f”r mig. Du har l†ngt mer vishet och rikedom, „n jag genom ryktet hade h”rt. 010:008 S„lla „ro dina m„n, s„lla „ro dessa dina tj„nare, som best„ndigt f† st† inf”r dig och h”ra din visdom.
010:009 Lovad vare HERREN, din Gud, som har funnit s†dant behag i dig, att han har satt dig p† Israels tron! Ja, d„rf”r att HERREN „lskar Israel evinnerligen, d„rf”r har han satt dig till konung, f”r att du skall skipa lag och r„tt.½

010:010 Och hon gav †t konungen ett hundra tjugu talenter guld, s† ock v„lluktande kryddor i stor myckenhet, d„rtill „dla stenar; en s† stor myckenhet av v„lluktande kryddor, som drottningen av Saba gav †t konung Salomo, har aldrig mer blivit inf”rd. 010:011 N„r Hirams flotta h„mtade guld fr†n Ofir, hemf”rde ocks† den fr†n Ofir almugtr„ i stor myckenhet, „vensom „dla stenar. 010:012 Av almugtr„et l„t konungen g”ra tillbeh”r till HERRENS hus och till konungshuset, s† ock harpor och psaltare f”r s†ngarna. S† mycket almugtr„ har sedan intill denna dag icke inf”rts eller blivit sett i landet.
010:013 Konung Salomo †ter gav †t drottningen av Saba allt vad hon †stundade och beg„rde, och sk„nkte henne i sin konungsliga frikostighet ocks† annat d„rut”ver. Sedan v„nde hon om och for till sitt land igen med sina tj„nare.

010:014 Det guld som †rligen inkom till Salomo v„gde sex hundra sextiosex talenter,
010:015 f”rutom det som inkom genom kringresande handelsm„n och genom kr„mares k”penskap, s† ock fr†n Erebs alla konungar och fr†n st†th†llarna i landet.
010:016 Och konung Salomo l„t g”ra tv† hundra stora sk”ldar av uthamrat guld och anv„nde till var s†dan sk”ld sex hundra siklar guld; 010:017 likaledes tre hundra mindre sk”ldar av uthamrat guld och anv„nde till var s†dan sk”ld tre minor guld; och konungen satte upp dem i Libanonskogshuset.
010:018 Vidare l„t konungen g”ra en stor tron av elfenben och ”verdrog den med fint guld.
010:019 Tronen hade sex trappsteg, och tronens ryggstycke var ovantill avrundat; p† b†da sidor om sitsen voro armst”d, och tv† lejon stodo utmed armst”den;
010:020 och tolv lejon stodo d„r p† de sex trappstegen, p† b†da sidor. N†got s†dant har aldrig blivit f”rf„rdigat i n†got annat rike.
010:021 Och alla konung Salomos dryckesk„rl voro av guld, och alla k„rl i Libanonskogshuset voro av fint guld; av silver fanns intet, det aktades icke f”r n†got i Salomos tid. 010:022 Ty konungen hade en egen Tarsisflotta p† havet j„mte Hirams flotta; en g†ng vart tredje †r kom Tarsisflottan hem och f”rde med sig guld och silver, elfenben, apor och p†f†glar. 010:023 Och konung Salomo blev st”rre „n n†gon annan konung p† jorden, b†de i rikedom och i vishet.
010:024 Fr†n alla l„nder kom man f”r att bes”ka Salomo och h”ra den vishet som Gud hade nedlagt i hans hj„rta. 010:025 Och var och en f”rde med sig sk„nker: f”rem†l av silver och av guld, kl„der, vapen, v„lluktande kryddor, h„star och mul†snor. S† skedde †r efter †r.
010:026 Salomo samlade ock vagnar och ridh„star, s† att han hade ett tusen fyra hundra vagnar och tolv tusen ridh„star; dem f”rlade han dels i vagnsst„derna, dels i Jerusalem, hos konungen sj„lv. 010:027 Och konungen styrde s†, att silver blev lika vanligt i Jerusalem som stenar, och cedertr„ lika vanligt som mullb„rsfikontr„ i L†glandet.
010:028 Och h„starna som Salomo l„t anskaffa inf”rdes fr†n Egypten; ett antal kungliga uppk”pare h„mtade ett visst antal av dem till best„mt pris.
010:029 Var vagn som h„mtades upp fr†n Egypten och inf”rdes kostade sex hundra siklar silver, och var h„st ett hundra femtio. Sammalunda inf”rdes ock genom deras f”rsorg s†dana till hetiternas alla konungar och till konungarna i Aram.
011:001 Men konung Salomo hade utom Faraos dotter m†nga andra utl„ndska kvinnor som han „lskade: moabitiskor, ammonitiskor, edomeiskor, sidoniskor och hetitiskor,
011:002 kvinnor av de folk om vilka HERREN hade lagt till Israels barn: ½I skolen icke inl†ta eder med dem, och de f† icke inl†ta sig med eder; de skola f”rvisso eljest f”rleda edra hj„rtan att avfalla till deras gudar.½ Till dessa h”ll sig Salomo och „lskade dem.
011:003 Han hade sju hundra furstliga gem†ler och tre hundra bihustrur. Dessa kvinnor f”rledde hans hj„rta till avfall. 011:004 Ja, n„r Salomo blev gammal, f”rledde kvinnorna hans hj„rta att avfalla till andra gudar, s† att hans hj„rta icke f”rblev h„ngivet †t HERREN, hans Gud, s†som hans fader Davids hj„rta hade varit.
011:005 S† kom Salomo att f”lja efter Astarte, sidoniernas gudinna, och Milkom, ammoniternas styggelse.
011:006 Och Salomo gjorde vad ont var i HERRENS ”gon och f”ljde icke i allt efter HERREN, s†som hans fader David hade gjort. 011:007 Salomo byggde n„mligen d† en offerh”jd †t Kemos, moabiternas styggelse, p† berget ”ster om Jerusalem, och likas† en †t Molok, Ammons barns styggelse.
011:008 P† samma s„tt gjorde han f”r alla sina utl„ndska kvinnor, s† att de fingo t„nda offereld och framb„ra offer †t sina gudar.

011:009 Och HERREN blev vred p† Salomo, d„rf”r att hans hj„rta hade avfallit fr†n HERREN, Israels Gud, som dock tv† g†nger hade uppenbarat sig f”r honom,
011:010 och som hade givit honom ett s„rskilt bud ang†ende denna sak, att han icke skulle f”lja efter andra gudar, ett HERRENS bud som han icke hade h†llit.
011:011 D„rf”r sade HERREN till Salomo: ½Eftersom det „r s† med dig, och eftersom du icke har h†llit det f”rbund och de stadgar som jag har givit dig, skall jag rycka riket ifr†n dig och giva det †t din tj„nare.
011:012 Men f”r din fader Davids skull vill jag icke g”ra detta i din tid; f”rst ur din sons hand skall jag rycka det. 011:013 Dock skall jag icke rycka hela riket ifr†n honom, utan en stam skall jag giva †t din son, f”r min tj„nare Davids skull och f”r Jerusalems skull, som jag har utvalt.½

011:014 Och HERREN l„t en motst†ndare till Salomo uppst† i edom‚en Hadad. Denne var av konungasl„kten i Edom. 011:015 Ty n„r David var i strid med Edom, och h„rh”vitsmannen Joab drog upp f”r att begrava de slagna och d„rvid f”rgjorde allt mank”n i Edom
011:016 — ty Joab och hela Israel stannade d„r i sex m†nader, till dess att han hade utrotat allt mank”n i Edom — 011:017 d† flydde Adad j„mte n†gra edomeiska m„n som hade varit i hans faders tj„nst, och de togo v„gen till Egypten; Hadad var d† en ung gosse.
011:018 De begav sig †stad fr†n Midjan och kommo till Paran; och de togo folk med sig fr†n Paran och kommo s† till Egypten, till Farao, konungen i Egypten. Denne gav honom ett hus och anslog ett underh†ll †t honom och gav honom land.
011:019 Och Hadad fann mycken n†d f”r Faraos ”gon, s† att denne gav honom till hustru en syster till sin gem†l, en syster till drottning Tapenes.
011:020 Denna syster till Tapenes f”dde †t honom sonen Genubat, och Tapenes l„t avv„nja honom i Faraos hus; sedan vistades Genubat i Faraos hus bland Faraos s”ner.
011:021 D† nu Hadad i Egypten h”rde att David hade g†tt till vila hos sina f„der, och att h„rh”vitsmannen Joab var d”d, sade han till Farao: ½L†t mig fara hem till mitt land.½ 011:022 Men Farao sade till honom: ½Vad fattas dig h„r hos mig, eftersom du vill fara till ditt land?½ Han svarade: ½Hindra mig icke, utan l†t mig g†.

011:023 Och Gud l„t „nnu en motst†ndare till honom uppst† i Reson, Eljadas son, som hade flytt ifr†n sin herre, Hadadeser, konungen i Soba.
011:024 N„r David sedan anst„llde blodbadet ibland dem, samlade denne folk omkring sig och blev h”vitsman f”r en str”vskara; dessa drogo d„refter till Damaskus och slogo sig ned d„r och gjorde sig till herrar i Damaskus.
011:025 Denne var nu under Salomos hela livstid Israels motst†ndare och gjorde det skada, han s†v„l som Hadad. Han avskydde Israel; och han blev konung ”ver Aram.
011:026 Och en av Salomos tj„nare hette Jerobeam; han var son till Nebat, en efraimit, fr†n Sereda, och hans moder hette Seruga och var „nka. Denne reste sig upp mot konungen. 011:027 Orsaken varf”r han reste sig upp mot konungen var f”ljande. Salomo byggde d† p† Millo; han ville bef„sta det blottade st„llet p† sin fader Davids stad. 011:028 Nu var Jerobeam en dugande man; och d† Salomo s†g att den unge mannen var driftig i sitt arbete, satte han honom ”ver allt det arbete som †l†g Josefs hus.
011:029 Vid den tiden h„nde sig en g†ng att Jerobeam hade begivit sig ut ur Jerusalem; d† kom profeten Ahia fr†n Silo emot honom p† v„gen, d„r han gick kl„dd i en ny mantel; och de b†da voro ensamma p† f„ltet.
011:030 Och Ahia fattade i den nya manteln som han hade p† sig och ryckte s”nder den i tolv stycken.
011:031 D„refter sade han till Jerobeam: ½Tag h„r tio stycken f”r dig. Ty s† s„ger HERREN, Israels Gud: Se, jag vill rycka riket ur Salomos hand och giva tio av stammarna †t dig; 011:032 den ena stammen skall han f† beh†lla f”r min tj„nare Davids skull och f”r Jerusalems skull, den stads som jag har utvalt ur alla Israels stammar.
011:033 S† skall ske, d„rf”r att de hava ”vergivit mig och tillbett Astarte, sidoniernas gudinna, och Kemos, Moabs gud, och Milkom, Ammons barns gud, och icke vandrat p† mina v„gar och icke gjort vad r„tt „r i mina ”gon, efter mina stadgar och r„tter, s†som hans fader David gjorde.
011:034 Dock skall jag icke taga ifr†n honom sj„lv det samlade riket, utan jag vill l†ta honom f”rbliva furste, s† l„nge han lever, f”r min tj„nare Davids skull, som jag utvalde, d„rf”r att han h”ll mina bud och stadgar.
011:035 Men fr†n hans son skall jag taga konungad”met och giva det †t dig, n„mligen de tio stammarna.
011:036 En stam skall jag giva †t hans son, s† att min tj„nare David alltid har en lampa inf”r mitt ansikte i Jerusalem, den stad som jag har utvalt †t mig, till att d„r f„sta mitt namn. 011:037 Dig vill jag allts† taga och vill l†ta dig regera ”ver allt vad dig lyster; du skall bliva konung ”ver Israel. 011:038 Om du nu h”rsammar allt vad jag bjuder dig och vandrar p† mina v„gar och g”r vad r„tt „r i mina ”gon, s† att du h†ller mina stadgar och bud, s†som min tj„nare David gjorde, s† skall jag vara med dig och bygga †t dig ett hus som bliver best†ndande, s†som jag byggde ett hus †t David, och jag skall giva Israel †t dig. —
011:039 Ja, f”r den sakens skull skall jag ”dmjuka Davids s„d, dock icke f”r alltid.½

011:040 Och Salomo s”kte tillf„lle att d”da Jerobeam; men Jerobeam stod upp och flydde till Egypten, till Sisak, konungen i Egypten. Och han stannade i Egypten till Salomos d”d.

011:041 Vad nu mer „r att s„ga om Salomo, om allt vad han gjorde och om hans vishet, det finnes upptecknat i Salomos kr”nika. 011:042 Den tid Salomo regerade i Jerusalem ”ver hela Israel var fyrtio †r.
011:043 Och Salomo gick till vila hos sina f„der och blev begraven i sin fader Davids stad. Och hans son Rehabeam blev konung efter honom.
012:001 Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till Sikem f”r att g”ra honom till konung.
012:002 N„r Jerobeam, Nebats son, h”rde detta — han var d† „nnu kvar i Egypten, dit han hade flytt f”r konung Salomo; Jerobeam bodde allts† i Egypten,
012:003 men de s„nde ditbort och l„to kalla honom †ter — d† kom han tillst„des j„mte Israels hela f”rsamling och talade till Rehabeam och sade:
012:004 ½Din fader gjorde v†rt ok f”r sv†rt; men l„tta nu du det sv†ra arbete och det tunga ok som din fader lade p† oss, s† vilja vi tj„na dig.½
012:005 Han svarade dem: ½G†n bort och v„nten „nnu tre dagar, och kommen s† tillbaka till mig.½ Och folket gick.

012:006 D† r†df”rde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i tj„nst hos hans fader Salomo, medan denne „nnu levde; han sade: ½Vilket svar r†den I mig att giva detta folk?½ 012:007 De svarade honom och sade: ½Om du i dag underkastar dig detta folk och bliver dem till tj„nst, om du lyssnar till deras b”n och talar goda ord till dem, s† skola de f”r alltid bliva dina tj„nare.½
012:008 Men han aktade icke p† det r†d som de gamle hade givit honom, utan r†df”rde sig med de unga m„n som hade vuxit upp med honom, och som nu voro i hans tj„nst.
012:009 Han sade till dem: ½Vilket svar r†den I oss att giva detta folk som har talat till mig och sagt: ‘L„tta det ok som din fader har lagt p† oss’?½
012:010 De unga m„nnen som hade vuxit upp med honom svarade honom d† och sade: ½S† b”r du s„ga till detta folk som har talat till dig och sagt: ‘Din fader gjorde v†rt ok tungt, men l„tta du det f”r oss’ — s† b”r du tala till dem: ‘Mitt minsta finger „r tjockare „n min faders l„nd.
012:011 S† veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt ok, s† skall jag g”ra edert ok „nnu tyngre; har min fader tuktat eder med ris, s† skall jag tukta eder med skorpiongissel.’½ 012:012 S† kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam p† tredje dagen, s†som konungen hade befallt, i det han sade: ½Kommen tillbaka till mig p† tredje dagen.½
012:013 D† gav konungen folket ett h†rt svar; ty han aktade icke p† det r†d som de gamle hade givit honom.
012:014 Han talade till dem efter de unga m„nnens r†d och sade: ½Har min fader gjort edert ok tungt, s† skall jag g”ra edert ok „nnu tyngre; har min fader tuktat eder med ris, s† skall jag tukta eder med skorpiongissel.½
012:015 Allts† h”rde konungen icke p† folket; ty det var s† skickat av HERREN, f”r att hans ord skulle uppfyllas, det som HERREN hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia fr†n Silo. 012:016 D† nu hela Israel f”rnam att konungen icke ville h”ra p† dem, gav folket konungen detta svar:

½Vad del hava vi i David? Ingen arvslott hava vi i Isais son. Drag hem till dina hyddor, Israel. Se nu sj„lv om ditt hus, du David.½

D„refter drog Israel hem till sina hyddor. 012:017 Allenast ”ver de israeliter som bodde i Juda st„der f”rblev Rehabeam konung.
012:018 Och n„r konung Rehabeam s„nde †stad Adoram, som hade uppsikten ”ver de allm„nna arbetena, stenade hela Israel denne till d”ds; och konung Rehabeam sj„lv m†ste med hast stiga upp i sin vagn och fly till Jerusalem.
012:019 S† avf”ll Israel fr†n Davids hus och har varit skilt d„rifr†n „nda till denna dag.
012:020 Men n„r hela Israel h”rde att Jerobeam hade kommit tillbaka, s„nde de och l„to kalla honom till folkf”rsamlingen och gjorde honom till konung ”ver hela Israel; ingen h”ll sig till Davids hus, utom Juda stam allena.
012:021 Och n„r Rehabeam kom till Jerusalem, f”rsamlade han hela Juda hus och Benjamins stam, ett hundra †ttio tusen utvalda krigare, f”r att de skulle strida mot Israels hus och †tervinna konungad”met †t Rehabeam, Salomos son.
012:022 Men Guds ord kom till gudsmannen Semaja; 012:023 han sade: ½S„g till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till hela Juda hus och Benjamin och till det ”vriga folket: 012:024 S† s„ger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra br”der, Israels barn. V„nden tillbaka hem, var och en till sitt, ty vad som har skett har kommit fr†n mig.½ Och de lyssnade till HERRENS ord och v„nde om och gingo sin v„g, s†som HERREN hade befallt.
012:025 Men Jerobeam bef„ste Sikem i Efraims bergsbygd och bosatte sig d„r. D„rifr†n drog han †stad och bef„ste Penuel. 012:026 Och Jerobeam sade vid sig sj„lv: ½S†som nu „r, kan riket komma tillbaka till Davids hus.
012:027 Ty om folket h„r f†r draga upp och anst„lla slaktoffer i HERRENS hus i Jerusalem, s† kan folkets hj„rta v„nda tillbaka till deras herre Rehabeam, Juda konung; ja, d† kunna de dr„pa mig och v„nda tillbaka till Rehabeam, Juda konung.½
012:028 Sedan nu konungen hade ”verlagt h„rom, l„t han g”ra tv† kalvar av guld. D„refter sade han till folket: ½Nu m† det vara nog med edra f„rder upp till Jerusalem. Se, h„r „r din Gud, Israel, han som har f”rt dig upp ur Egyptens land.½ 012:029 Och han st„llde upp den ena i Betel, och den andra satte han upp i Dan.
012:030 Detta blev en orsak till synd; folket gick „nda till Dan f”r att tr„da fram inf”r den ena av dem.
012:031 Han byggde ocks† upp offerh”jdshus och gjorde till pr„ster allahanda m„n ur folket, s†dana som icke voro av Levi barn. 012:032 Och Jerobeam anordnade en h”gtid i †ttonde m†naden, p† femtonde dagen i m†naden, lik h”gtiden Juda, och steg d† upp till altaret; s† gjorde han i Betel f”r att offra †t de kalvar som han hade l†tit g”ra. Och de m„n som han hade gjort till offerh”jdspr„ster l„t han g”ra tj„nst i Betel.

013:033 Till det altare som han hade gjort i Betel steg han allts† upp p† femtonde dagen i †ttonde m†naden, den m†nad som han av eget p†fund hade valt. Han anordnade n„mligen d† en h”gtid f”r Israels barn och steg upp till altaret f”r att d„r t„nda offereld.
013:001 Men d† kom p† HERRENS befallning en gudsman fr†n Juda till Betel, just n„r Jerobeam stod vid altaret f”r att d„r t„nda offereld.
013:002 Och mannen ropade mot altaret p† HERRENS befallning och sade: ½Altare! Altare! S† s„ger HERREN: Se, †t Davids hus skall f”das en son vid namn Josia, han skall p† dig slakta offerh”jdspr„sterna som ant„nda offereld p† dig, och m„nniskoben skall man d† br„nna upp p† dig.½
013:003 P† samma g†ng angav han ett tecken, i det han sade: ½Detta „r tecknet p† att det „r HERREN som har talat: se, altaret skall r„mna, och askan d„rp† skall spillas ut.½ 013:004 N„r konung Jerobeam h”rde dessa ord, som gudsmannen ropade mot altaret i Betel, r„ckte han ut sin hand fr†n altaret och sade: ½Gripen honom.½ Men handen som han hade r„ckt ut mot honom f”rvissnade, och han kunde icke draga den tillbaka till sig igen.
013:005 Och altaret r„mnade, och askan p† altaret spilldes ut; det var det tecken som gudsmannen p† HERRENS befallning hade angivit. 013:006 D† tog konungen till orda och sade till gudsmannen: ½B”nfall inf”r HERREN, din Gud, och bed f”r mig att jag m† kunna draga min hand tillbaka till mig igen.½ Och gudsmannen b”nf”ll inf”r HERREN; och konungen kunde d† draga sin hand tillbaka till sig igen, och den var likadan som f”rut.
013:007 D† talade konungen till gudsmannen: ½Kom hem med mig och vederkvick dig; sedan vill jag giva dig en g†va.½ 013:008 Men gudsmannen svarade konungen: ½Om du „n vill giva mig h„lften av vad som finnes i ditt hus, s† kommer jag dock icke med dig; h„r p† orten vill jag varken „ta eller dricka. 013:009 Ty s† har HERREN genom sitt ord bjudit mig och sagt: Du skall varken „ta eller dricka, och ej heller v„nda tillbaka samma v„g du har g†tt hit.½
013:010 D„refter gick han sina f„rde en annan v„g och v„nde icke tillbaka samma v„g han hade kommit till Betel.

013:011 Men i Betel bodde en gammal profet. Dennes son kom och f”rt„ljde f”r honom allt vad gudsmannen den dagen hade gjort i Betel, huru han hade talat till konungen. N„r de hade f”rt„ljt detta f”r sin fader,
013:012 fr†gade deras fader dem vilken v„g han hade g†tt. Och hans s”ner visste vilken v„g gudsmannen som kom fr†n Juda hade g†tt. 013:013 D† sade han till sina s”ner: ½Sadlen †snan †t mig.½ N„r de d† hade sadlat †snan †t honom, satte han sig p† den 013:014 och begav dig †stad efter gudsmannen och fann honom sittande under terebinten; och han fr†gade honom: ½Žr du den gudsman som har kommit fr†n Juda?½ Han svarade: ½Ja.½ 013:015 D† sade han till honom: ½Kom med mig hem och „t med mig.½ 013:016 Men han svarade: ½Jag kan icke v„nda om med dig och f”lja dig, och jag vill icke „ta eller dricka med dig h„r p† orten; 013:017 ty s† har blivit mig sagt genom HERRENS ord: Du skall varken „ta eller dricka d„r; du skall icke heller g† tillbaka samma v„g du har g†tt dit.½
013:018 Han sade till honom: ½Jag „r ock en profet s†som du, och en „ngel har talat till mig p† HERRENS befallning och sagt: ‘F”r honom tillbaka med dig hem och giv honom att „ta och dricka.’½ Men h„ri lj”g han f”r honom.
013:019 D† v„nde han tillbaka med honom och †t i hans hus och drack. 013:020 Men under det att de sutto till bords, kom HERRENS ord till profeten som hade f”rt honom tillbaka.
013:021 Och han ropade till gudsmannen som hade kommit fr†n Juda och sade: ½S† s„ger HERREN: D„rf”r att du har varit genstr„vig mot HERRENS ord och icke h†llit det bud som HERREN, din Gud, har givit dig,
013:022 utan v„nt tillbaka och „tit och druckit p† den ort d„r han hade f”rbjudit, dig att „ta och dricka, d„rf”r skall din d”da kropp icke komma i dina f„ders grav.
013:023 Sedan han nu hade „tit och druckit, sadlade han †snan †t honom, †t profeten som han hade f”rt tillbaka. 013:024 Och denne begav sig †stad; men ett lejon kom emot honom p† v„gen och d”dade honom. Sedan l†g hans d”da kropp utstr„ckt d„r p† v„gen, under det att †snan stod bredvid den; och lejonet stod ocks† bredvid den d”da kroppen.
013:025 D† nu folk som gick d„rf”rbi fick se den d”da kroppen ligga utstr„ckt p† v„gen och lejonet st† bredvid den d”da kroppen, gingo de in i staden d„r den gamle profeten bodde och omtalade det d„r.
013:026 N„r profeten, som hade f”rt honom tillbaka fr†n hans v„g, h”rde det, sade han: ½Det „r gudsmannen, han som var genstr„vig mot HERRENS ord; d„rf”r har HERREN givit honom i lejonets v†ld, och det har krossat och d”dat honom, i enlighet med det ord som HERREN hade talat till honom.½
013:027 D„refter tillsade han sina s”ner att de skulle sadla †snan †t honom; och de sadlade den.
013:028 S† begav han sig †stad och fann den d”da kroppen liggande utstr„ckt p† v„gen och †snan och lejonet st†ende bredvid den d”da kroppen; lejonet hade icke „tit av den d”da kroppen och ej heller krossat †snan.
013:029 D† tog profeten upp gudsmannens d”da kropp och lade den p† †snan och f”rde den tillbaka; och den gamle profeten begav sig in i sin stad f”r att h†lla d”dsklagan och begrava honom. 013:030 Och han lade hans d”da kropp i sin egen grav; och de h”llo d”dsklagan efter honom och ropade: ½Ack ve, min broder!½ 013:031 D† han nu hade begravit honom, sade han till sina s”ner: ½N„r jag d”r, s† begraven mig i den grav d„r gudsmannen ligger begraven; l„ggen mina ben vid sidan av hans ben. 013:032 Ty f”rvisso skall det ord g† i fullbordan, som han p† HERRENS befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla offerh”jdshus i Samariens st„der.½

013:033 Dock v„nde Jerobeam efter detta icke om fr†n sin onda v„g, utan gjorde †ter allahanda man ur folket till offerh”jdspr„ster; vem som hade lust d„rtill fick av honom mottaga handfyllning till att vara offerh”jdspr„st.
013:034 P† detta s„tt blev han f”r Jerobeams hus en orsak till synd, och en orsak till att det blev utpl†nat och utrotat fr†n jorden. 014:001 Vid den tiden blev Abia, Jerobeams son, sjuk. 014:002 D† sade Jerobeam till sin hustru: ½St† upp och f”rkl„d dig, s† att ingen kan m„rka att du „r Jerobeams hustru, och g† till Silo, ty d„r bor profeten Ahia, han som f”rkunnade om mig att jag skulle bliva konung ”ver detta folk. 014:003 Och tag med dig tio br”d, d„rtill sm†tt bakverk och en kruka honung, och g† in till honom; han skall d† f”rkunna f”r dig huru det skall g† med gossen.½
014:004 Jerobeams hustru gjorde s†; hon stod upp och gick till Silo och kom till Ahias hus. Och Ahia kunde icke se, ty hans ”gon voro starrblinda av †lderdom.
014:005 Men HERREN hade sagt till Ahia: ½Just nu kommer Jerobeams hustru f”r att f”rfr†ga sig hos dig om sin son, ty han „r sjuk; s† och s† skall du tala till henne. Men n„r hon kommer, skall hon st„lla sig fr„mmande.
014:006 D† nu Ahia h”rde ljudet av hennes steg, n„r hon kom i d”rren, sade han: ½Kom in, du Jerobeams hustru. Varf”r st„ller du dig fr„mmande? Jag har ju f†tt uppdrag att giva dig ett h†rt budskap.
014:007 G† och s„g Jerobeam: S† s„ger HERREN, Israels Gud: Se, jag har upph”jt dig ur folket och satt dig till furste ”ver mitt folk Israel
014:008 och har ryckt riket fr†n Davids hus och givit det †t dig. Men du har icke varit s†dan som min tj„nare David, som h”ll mina bud och f”ljde efter mig av allt sitt hj„rta, s† att han gjorde allenast vad r„tt var i mina ”gon;
014:009 utan du har gjort mer ont „n alla som hava varit f”re dig och har g†tt bort och gjort dig andra gudar, n„mligen gjutna bel„ten, f”r att f”rt”rna mig, och har kastat mig bakom din rygg.
014:010 D„rf”r skall jag l†ta olycka komma ”ver Jerobeams hus och utrota allt mank”n av Jerobeams hus, b†de sm† och stora i Israel; och jag skall bortsopa Jerobeams hus, s†som man sopar bort orenlighet, till dess det bliver en „nde d„rp†. 014:011 Den av Jerobeams hus, som d”r i staden, skola hundarna „ta upp, och den som d”r ute p† marken, skola himmelens f†glar „ta upp. Ty s† har HERREN talat.
014:012 S† st† du nu upp och g† hem igen. N„r din fot tr„der in i staden, skall barnet d”.
014:013 Och hela Israel skall h†lla d”dsklagan efter honom, och man skall begrava honom; ty av Jerobeams hus skall allenast han komma i en grav, d„rf”r att i Jerobeams hus dock hos honom blev funnet n†got som var gott inf”r HERREN, Israels Gud. 014:014 Men HERREN skall l†ta en konung ”ver Israel uppst† †t sig, en konung som skall utrota Jerobeams hus. Detta „r den dagen; och vad skall icke nu ske!
014:015 HERREN skall sl† Israel, s† att det bliver likt vassen, som vaggar hit och dit i vattnet. Och han skall rycka upp Israel ur detta goda land, som han har givit †t deras f„der, och skall f”rstr” dem p† andra sidan floden, d„rf”r att de hava gjort sig Aseror och d„rmed f”rt”rnat HERREN.
014:016 Och han skall prisgiva Israel f”r de synders skull som Jerobeam har beg†tt, och genom vilka han har kommit Israel att synda.½ 014:017 D† stod Jerobeams hustru upp och gick sin v„g och kom till Tirsa; och just som hon betr„dde husets tr”skel, gav gossen upp andan.
014:018 Och man begrov honom, och hela Israel h”ll d”dsklagan efter honom, i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom sin tj„nare, profeten Ahia.

014:019 Vad nu mer „r att s„ga om Jerobeam, om hans krig och om hans regering, det finnes upptecknat i Israels konungars kr”nika. 014:020 Den tid Jerobeam regerade var tjugutv† †r. S† gick han till vila hos sina f„der; och hans son Nadab blev konung efter honom. 014:021 Men Rehabeam, Salomos son, var konung i Juda. Fyrtioett †r gammal var Rehabeam, n„r han blev konung, och han regerade sjutton †r i Jerusalem, den stad som HERREN hade utvalt ur alla Israels stammar, till att d„r f„sta sitt namn. Hans moder hette Naama, ammonitiskan.
014:022 Och Juda gjorde vad ont var i HERRENS ”gon; med de synder som de begingo retade de honom l†ngt mer, „n deras f„der hade gjort. 014:023 Ty ocks† de byggde sig offerh”jder och reste stoder och Aseror p† alla h”ga kullar och under alla gr”na tr„d; 014:024 ja, ocks† tempelbolare funnos i landet. De gjorde efter alla styggelser hos de folk som HERREN hade f”rdrivit f”r Israels barn.

014:025 Men i konung Rehabeams femte regerings†r drog Sosak, konungen i Egypten, upp mot Jerusalem.
014:026 Och han tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i konungshuset; alltsammans tog han. Han tog ock alla de gyllene sk”ldar som Salomo hade l†tit g”ra.
014:027 I deras st„lle l„t konung Rehabeam g”ra sk”ldar av koppar, och dessa l„mnade han i f”rvar †t h”vitsm„nnen f”r drabanterna som h”llo vakt vid ing†ngen till konungshuset. 014:028 Och s† ofta konungen gick till HERRENS hus, buro drabanterna dem; sedan f”rde de dem tillbaka till drabantsalen. 014:029 Vad nu mer „r att s„ga om Rehabeam och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Juda konungars kr”nika. 014:030 Men Rehabeam och Jerobeam l†go i krig med varandra, s† l„nge de levde.
014:031 Och Rehabeam gick till vila hos sina f„der och blev begraven hos sina f„der i Davids stad. Hans moder hette Naama, ammonitiskan. Och hans son Abiam blev konung efter honom. 015:001 I konung Jerobeams, Nebats sons, adertonde regerings†r blev Abiam konung ”ver Juda.
015:002 Han regerade tre †r i Jerusalem. Hans moder hette Maaka, Abisaloms dotter.
015:003 Och han vandrade i alla de synder som hans fader hade beg†tt f”re honom, och hans hj„rta var icke h„ngivet †t HERREN, hans Gud, s†som hans fader Davids hj„rta hade varit. 015:004 Allenast f”r Davids skull l„t HERREN, hans Gud, honom f† en lampa i Jerusalem, i det att han uppsatte hans son efter honom och l„t Jerusalem hava best†nd —
015:005 detta d„rf”r att David gjorde vad r„tt var i HERRENS ”gon och icke vek ifr†n n†got som han bj”d honom, s† l„nge han levde, utom i saken med hetiten Uria.

015:006 Men Rehabeam och Jerobeam l†go i krig med varandra, s† l„nge den f”rre levde.

015:007 Vad nu mer „r att s„ga om Abiam och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Juda konungars kr”nika. Men Abiam och Jerobeam l†go i krig med varandra.
015:008 Och Abiam gick till vila hos sina f„der, och man begrov honom i Davids stad. Och hans son Asa blev konung efter honom. 015:009 I Jerobeams, Israels konungs, tjugonde regerings†r blev Asa konung ”ver Juda.
015:010 Han regerade fyrtioett †r i Jerusalem. Hans moder hette Maaka, Abisaloms dotter.
015:011 Och Asa gjorde vad r„tt var i HERRENS ”gon, s†som hans fader David hade gjort
015:012 Han drev ut tempelbolarna ur landet och skaffade bort alla de el„ndiga avgudabel„ten som hans fader hade l†tit g”ra. 015:013 Ja, sin moder Maaka avsatte han fr†n hennes drottningsv„rdighet, d„rf”r att hon hade satt upp en styggelse †t Aseran; Asa h”gg nu ned styggelsen och br„nde upp den i Kidrons dal. 015:014 Men offerh”jderna blevo icke avskaffade; dock var Asas hj„rta h„ngivet †t HERREN, s† l„nge han levde. 015:015 Och han f”rde in i HERRENS hus b†de vad hans fader och vad han sj„lv hade helgat †t HERREN: silver, guld och k„rl. 015:016 Men Asa och Baesa, Israels konung, l†go i krig med varandra, s† l„nge de levde.
015:017 Baesa, Israels konung, drog upp mot Juda och begynte bef„sta Rama, f”r att hindra att n†gon komme vare sig till eller ifr†n Asa, Juda konung.
015:018 D† tog Asa allt silver och guld som fanns kvar i skattkamrarna i HERRENS hus, „vensom skatterna i konungshuset, och l„mnade detta †t sina tj„nare; d„refter s„nde konung Asa dem till Ben-Hadad, son till Tabrimmon, son till Hesjon, konungen i Aram, som bodde i Damaskus, och l„t s„ga:
015:019 ½Ett f”rbund best†r ju mellan mig och dig, s†som det var mellan min fader och din fader. Se, h„r s„nder jag dig sk„nker av silver och guld, s† bryt d† nu ditt f”rbund med Baesa, Israels konung, f”r att han m† l„mna mig i fred.½ 015:020 Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och s„nde sina krigsh”vitsm„n mot Israels st„der och f”rh„rjade Ijon, Dan, Abel-Bet-Maaka och hela Kinarot j„mte hela Naftali land. 015:021 N„r Baesa h”rde detta, avstod han fr†n att bef„sta Rama och h”ll sig sedan stilla i Tirsa.
015:022 Men konung Asa b†dade upp hela Juda, ingen fritagen; och de f”rde bort stenar och tr„virke som Baesa anv„nde till att bef„sta Rama. D„rmed bef„ste nu konung Asa Geba i Benjamin, s† ock Mispa.
015:023 Allt vad mer „r att s„ga om Asa, om alla hans bedrifter, om allt vad han gjorde och om de st„der han byggde, det finnes upptecknat i Juda konungars kr”nika. Men p† sin †lderdom fick han en sjukdom i sina f”tter.
015:024 Och Asa gick till vila hos sina f„der och blev begraven hos sina f„der i sin fader Davids stad. Och hans son Josafat blev konung efter honom.

015:025 Men Nadab, Jerobeams son, blev konung ”ver Israel i Asas, Juda konungs, andra regerings†r, och han regerade ”ver Israel i tv† †r.
015:026 Han gjorde vad ont var i HERRENS ”gon och vandrade p† sin faders v„g och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att synda.
015:027 Men Baesa, Ahias son, av Isaskar hus, anstiftade en sammansv„rjning mot honom, och Baesa dr„pte honom vid Gibbeton, som tillh”rde filist‚erna; Nadab med hela Israel h”ll n„mligen p† med att bel„gra Gibbeton.
015:028 I Asas, Juda konungs, tredje regerings†r var det som Baesa d”dade honom, och han blev s† sj„lv konung i hans st„lle. 015:029 Och n„r han hade blivit konung f”rgjorde han hela Jerobeams hus; han l„t intet som anda hade bliva kvar av Jerobeams hus, utan utrotade det, i enighet med det ord som HERREN hade talat genom sin tj„nare Ahia fr†n Silo —
015:030 detta f”r de synders skull som Jerobeam hade beg†tt, och genom vilka han kom Israel att synda, s† att han d„rmed f”rt”rnade HERREN, Israels Gud.

015:031 Vad nu mer „r att s„ga om Nadab och om allt vad han gjorde det finnes upptecknat i Israels konungars kr”nika. 015:032 Men Asa och Baesa, Israels konung, l†go i krig med varandra, l„nge de levde.
015:033 I Asas, Juda konungs, tredje regerings†r blev Baesa, Ahias son, konung ”ver hela Israel i Tirsa och regerade i tjugufyra †r. 015:034 Han gjorde vad ont var i HERRENS ”gon och vandrade p† Jerobeams v„g och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att synda.
016:001 Och HERRENS ord kom till Jehu, Hananis son, mot Baesa; han sade: 016:002 ½Se, jag har lyft dig upp ur stoftet och satt dig till furste ”ver mitt folk Israel. Men du har vandrat p† Jerobeams v„g och kommit mitt folk Israel att synda, s† att de hava f”rt”rnat mig genom sina synder.
016:003 D„rf”r vill jag bortsopa Baesa och hans hus; ja, jag vill g”ra med ditt hus s†som jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus. 016:004 Den av Baesas hus, som d”r i staden, skola hundarna „ta upp, och den av hans hus, som d”r ute p† marken, skola himmelens f†glar „ta upp.½

016:005 Vad nu mer „r att s„ga om Baesa, om vad han gjorde och om hans bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars kr”nika. 016:006 Och Baesa gick till vila hos sina f„der och blev begraven i Tirsa. Och hans son Ela blev konung efter honom. 016:007 Men genom profeten Jehu, Hananis son, hade HERRENS ord kommit till Baesa och hans hus, icke allenast f”r allt det onda som han hade gjort i HERRENS ”gon, d† han f”rt”rnade honom genom sina h„nders verk, s† att det m†ste g† honom s†som det gick Jerobeams hus, utan ock d„rf”r att han hade f”rgjort detta.

016:008 I Asas, Juda konungs, tjugusj„tte regerings†r blev Ela, Baesas son, konung ”ver Israel i Tirsa och regerade i tv† †r. 016:009 Men hans tj„nare Simri, som var h”vitsman f”r den ena h„lften av stridsvagnarna, anstiftade en sammansv„rjning mot honom. Och en g†ng, d† han i Tirsa hade druckit sig drucken i Arsas hus, ”verhovm„starens i Tirsa,
016:010 kom Simri dit och slog honom till d”ds — det var i Asas, Juda konungs, tjugusjunde regerings†r — och han sj„lv blev s† konung i hans st„lle.
016:011 Och n„r han hade blivit konung och intagit sin tron, f”rgjorde han hela Baesas hus, utan att l†ta n†gon av mank”n bliva kvar, varken hans blodsf”rvanter eller hans v„nner. 016:012 S† utrotade Simri hela Baesas hus, i enlighet med det ord som HERREN hade talat till Baesa genom profeten Jehu — 016:013 detta f”r alla de synders skull som Baesa och hans son Ela hade beg†tt, och genom vilka de hade kommit Israel att synda, s† att de f”rt”rnade HERREN, Israels Gud, med de f†f„ngliga avgudar som de dyrkade.

016:014 Vad nu mer „r att s„ga om Ela och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Israels konungars kr”nika.

016:015 I Asas, Juda konungs, tjugusjunde regerings†r blev Simri konung och regerade i sju dagar, i Tirsa. Folket h”ll d† p† att bel„gra Gibbeton, som tillh”rde filist‚erna.
016:016 Medan nu folket h”ll p† med bel„gringen, fingo de h”ra s„gas ½Simri har anstiftat en sammansv„rjning; han har ock dr„pt konungen.½ D† gjorde hela Israel samma dag Omri, den israelitiske h„rh”vitsmannen, till konung, i l„gret. 016:017 D„refter drog Omri med hela Israel upp fr†n Gibbeton, och de angrepo Tirsa.
016:018 Men n„r Simri s†g att staden var intagen, gick han in i konungshusets palatsbyggnad och br„nde upp konungshuset j„mte sig sj„lv i eld och omkom s† —
016:019 detta f”r de synders skull som han hade beg†tt, i det att han gjorde vad ont var i HERRENS ”gon och vandrade p† Jerobeams v„g och i den synd som denne hade gjort, och genom vilken han hade kommit Israel att synda.

016:020 Vad nu mer „r att s„ga om Simri och om den sammansv„rjning som han anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungars kr”nika.

016:021 Nu delade sig Israels folk i tv† h„lfter; den ena h„lften av folket h”ll sig till Tibni, Ginats son, och ville g”ra honom till konung, och den andra h„lften h”ll sig till Omri. 016:022 Men den del av folket som h”ll sig till Omri, fick ”verhanden ”ver den del som h”ll sig till Tibni, Ginats son. Och n„r Tibni var d”d, blev Omri konung.

016:023 I Asas, Juda konungs, trettiof”rsta regerings†r blev Omri konung ”ver Israel och regerade i tolv †r; i Tirsa regerade han i sex †r.
016:024 Han k”pte berget Samaria av Semer f”r tv† talenter silver; och han bebyggde berget och kallade staden som han byggde d„r Samaria, efter Semer, den man som hade varit bergets „gare. 016:025 Men Omri gjorde vad ont var i HERRENS ”gon; han gjorde mer ont „n n†gon av dem som hade varit f”re honom. 016:026 Han vandrade i allt p† Jerobeams, Nebats sons, v„g och i de synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda, s† att de f”rt”rnade HERREN, Israels Gud, med de f†f„ngliga avgudar de dyrkade.

016:027 Vad nu mer „r att s„ga om Omri, om vad han gjorde och om de bedrifter han utf”rde, det finnes upptecknat i Israels konungars kr”nika.
016:028 Och Omri gick till vila hos sina f„der och blev begraven i Samaria. Och hans son Ahab blev konung efter honom. 016:029 Ahab, Omris son, blev konung ”ver Israel i Asas, Juda konungs, trettio†ttonde regerings†r; sedan regerade Ahab, Omris son, i tjugutv† †r ”ver Israel i Samaria.
016:030 Men Ahab, Omris son, gjorde vad ont var i HERRENS ”gon, mer „n n†gon av dem som hade varit f”re honom. 016:031 Det var honom icke nog att vandra i Jerobeams, Nebats sons, synder; han tog ock till hustru Isebel, dotter till Etbaal, sidoniernas konung, och gick s† †stad och tj„nade Baal och tillbad honom.
016:032 Och han reste ett altare †t Baal i Baalstemplet som han hade byggt i Samaria.
016:033 D„rtill l„t Ahab g”ra Aseran. S† gjorde Ahab mer till att f”rt”rna HERREN, Israels Gud, „n n†gon av de Israels konungar som hade varit f”re honom.
016:034 Under hans tid byggde beteliten Hiel †ter upp Jeriko. Men n„r han lade dess grund, kostade det honom hans „ldste son Abiram, och n„r han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngste son Segib — i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom Josua, Nuns son.
017:001 Och tisbiten Elia, en man som f”rut hade uppeh†llit sig i Gilead, sade till Ahab: ½S† sant HERREN, Israels Gud, lever, han vilkens tj„nare jag „r, under dessa †r skall varken dagg eller regn falla, med mindre jag s„ger det.½

017:002 Och HERRENS ord kom till honom; han sade: 017:003 ½G† bort h„rifr†n och begiv dig ”sterut, och g”m dig vid b„cken Kerit, som ”sterifr†n rinner ut i Jordan. 017:004 Din dryck skall du f† ur b„cken, och korparna har jag bjudit att d„r
f”rse dig med f”da.½
017:005 D† gick han bort och gjorde s†som HERREN hade befallt; han gick bort och uppeh”ll sig vid b„cken Kerit, som ”sterifr†n rinner ut i Jordan.
017:006 Och korparna f”rde till honom br”d och k”tt om morgonen, och br”d och k”tt om aftonen, och sin dryck fick han ur b„cken.

017:007 Men efter n†gon tid torkade b„cken ut, d„rf”r att det icke regnade i landet.
017:008 D† kom HERRENS ord till honom; han sade: 017:009 ½St† upp och g† till Sarefat, som h”r till Sidon, och uppeh†ll dig d„r. Se, jag har d„r bjudit en „nka att f”rse dig med f”da.½
017:010 Han stod upp och gick till Sarefat. Och n„r han kom till stadsporten, fick han d„r se en „nka som samlade ved. D† ropade han till henne och sade: ½H„mta litet vatten †t mig i k„rlet, s† att jag f†r dricka.½
017:011 N„r hon nu gick f”r att h„mta det, ropade han efter henne och sade: ½Tag ock med dig ett stycke br”d †t mig.½ 017:012 Men hon svarade: ½S† sant HERREN, din Gud, lever, jag „ger icke en kaka br”d, utan allenast en hand full mj”l i krukan och litet olja i kruset. Och se, h„r har jag samlat ihop ett par vedpinnar, och jag g†r nu hem och tillreder det †t mig och min son, f”r att vi m† „ta det och sedan d”.½ 017:013 D† sade Elia till henne: ½Frukta icke; g† och g”r s†som du har sagt. Men red f”rst till en liten kaka d„rav †t mig, och b„r ut den till mig; red sedan till †t dig och din son. 017:014 Ty s† s„ger HERREN, Israels Gud: Mj”let i krukan skall icke taga slut, och oljan i kruset skall icke tryta, intill den dag d† HERREN l†ter det regna p† jorden.½
017:015 D† gick hon †stad och gjorde s†som Elia hade sagt. Och hon hade sedan att „ta, hon sj„lv och han och hennes husfolk, en l†ng tid.
017:016 Mj”let i krukan tog icke slut, och oljan i kruset tr”t icke, i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom Elia.

017:017 Men h„refter h„nde sig, att kvinnans, hans v„rdinnas, son blev sjuk; hans sjukdom blev mycket sv†r, s† att han till slut icke mer andades.
017:018 D† sade hon till Elia: ½Vad har du med mig att g”ra, du gudsman? Du har kommit till mig, f”r att min missg„rning skulle bliva ih†gkommen, s† att min son m†ste d”.½
017:019 Men han sade till henne: ½Giv mig din son.½ Och han tog honom ur hennes famn och bar honom upp i salen d„r han bodde och lade honom p† sin s„ng.
017:020 Och han ropade till HERREN och sade: ½HERRE, min Gud, har du v„l kunnat g”ra s† illa mot denna „nka, vilkens g„st jag „r, att du har d”dat hennes son?½
017:021 D„refter str„ckte han sig ut ”ver gossen tre g†nger och ropade till HERREN och sade: ½HERRE, min Gud, l†t denna gosses sj„l komma tillbaka in i honom.½
017:022 Och HERREN h”rde Elias r”st, och gossens sj„l kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen.
017:023 Och Elia tog gossen och bar honom fr†n salen ned i huset och gav honom †t hans moder. Och Elia sade: ½Se, din son lever.½ 017:024 D† sade kvinnan till Elia: ½Nu vet jag att du „r en gudsman, och att HERRENS ord i din mun „r sanning.½
018:001 En l†ng tid h„refter, p† tredje †ret, kom HERRENS ord till Elia; han sade: ½G† †stad och tr„d fram f”r Ahab, s† skall jag sedan l†ta det regna p† jorden.½
018:002 D† gick Elia †stad f”r att tr„da fram f”r Ahab. Men hungersn”den var d† stor i Samaria.
018:003 Och Ahab kallade till sig Obadja, sin ”verhovm„stare; men Obadja dyrkade HERREN med stor iver.
018:004 Och n„r Isebel utrotade HERRENS profeter, hade Obadja tagit ett hundra profeter och g”mt dem, femtio man †t g†ngen, i en grotta och f”rsett dem med mat och dryck.
018:005 Ahab sade nu till Obadja: ½Far igenom landet till alla vattenk„llor och alla b„ckar. Kanh„nda skola vi finna gr„s, s† att vi kunna beh†lla h„star och mul†snor vid liv och slippa att slakta ned n†gon boskap.½
018:006 Och de f”rdelade mellan sig landet som de skulle draga i genom. Ahab for en v„g f”r sig, och Obadja for en annan v„g f”r sig. 018:007 N„r nu Obadja f„rdades sin v„g fram, fick han se Elia komma emot sig. Och han k„nde igen denne och f”ll ned p† Sitt ansikte och sade: ½Žr du h„r, min herre Elia?½
018:008 Han svarade honom: ½Ja. G† och s„g till din herre: ‘Elia „r h„r.’½
018:009 D† sade han: ½Varmed har jag f”rsyndat mig, eftersom du vill giva din tj„nare i Ahabs hand och l†ta honom d”da mig? 018:010 S† sant HERREN, din Gud, lever, det finnes icke n†got folk eller n†got rike dit min herre icke har s„nt f”r att s”ka efter dig; och om man har svarat: ‘Han „r icke h„r’, s† har han av det riket eller det folket tagit en ed, att man icke har funnit dig. 018:011 Och nu s„ger du: ‘G† och s„g till din herre: Elia „r h„r!’ 018:012 Om nu, n„r jag g†r ifr†n dig, HERRENS Ande skulle rycka bort dig, jag vet icke vart, och jag likv„l komme med ditt budskap till Ahab, s† skulle han dr„pa mig, n„r han icke funne dig. Och dock har ju jag, din tj„nare, fruktat HERREN allt ifr†n min ungdom.
018:013 Har det icke blivit ber„ttat f”r min herre vad jag gjorde, n„r Isebel dr„pte HERRENS profeter, huru jag g”mde ett hundra av HERRENS profeter, femtio man och †ter femtio, i en grotta och f”rs†g dem med mat och dryck?
018:014 Och nu s„ger du: ‘G† och s„g till din herre: Elia „r h„r!’ — f”r att han skall dr„pa mig.½
018:015 Men Elia svarade: ½S† sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tj„nare jag „r, redan i dag skall jag tr„da fram f”r honom.½

018:016 D† gick Obadja Ahab till m”tes och f”rkunnade detta f”r honom; och Ahab begav sig †stad f”r att m”ta Elia. 018:017 Och n„r Ahab fick se Elia, sade Ahab till honom: ½Žr du h„r, du som drager olycka ”ver Israel?½
018:018 Han svarade: ½Det „r icke jag, som drager olycka ”ver Israel, utan du och din faders hus, d„rmed att I ”vergiven HERRENS bud, och d„rmed att du f”ljer efter Baalerna. 018:019 Men s„nd nu bort och f”rsamla hela Israel till mig p† berget Karmel, j„mte Baals fyra hundra femtio profeter och Aserans fyra hundra profeter, som „ta vid Isebels bord.½ 018:020 D† s„nde Ahab omkring bland Israels barn och l„t f”rsamla profeterna p† berget Karmel.

018:021 Och Elia tr„dde fram f”r allt folket och sade: ½Huru l„nge viljen I halta p† b†da sidor? Žr det HERREN som „r Gud, s† f”ljen efter honom; men om Baal „r det, s† f”ljen efter honom.½ Och folket svarade honom icke ett ord.
018:022 D† sade Elia till folket: ½Jag allena „r kvar s†som HERRENS Profet, och Baals profeter „ro fyra hundra femtio man. 018:023 M† man nu giva oss tv† tjurar, och m† de v„lja ut †t sig den ena tjuren och stycka den och l„gga den p† veden, utan att t„nda eld d„rp†, s† vill jag reda till den andra tjuren och l„gga den p† veden, utan att t„nda eld d„rp†.
018:024 D„refter m†n I †kalla eder guds namn, men sj„lv vill jag †kalla HERRENS namn. ½Den gud som d† svarar med eld, han vare Gud.½ Allt folket svarade och sade. ½Ditt f”rslag „r gott.½ 018:025 D† sade Elia till Baals profeter: ½V„ljen ut †t eder den ena tjuren och reden till den, I f”rst, ty I „ren flertalet; †kallen d„refter eder guds namn, men eld f†n I icke t„nda.½ 018:026 D† togo de den tjur som han gav dem och redde till den; sedan †kallade de Baals namn fr†n morgonen „nda till middagen och ropade: ½Baal, svara oss.½ Men icke ett ljud h”rdes, och ingen svarade. Och alltj„mt haltade de †stad kring altaret som man hade gjort.
018:027 N„r det s† blev middag, g„ckades Elia med dem och sade: ½Ropen „nnu h”gre, ty visserligen „r han en gud, men han har v„l n†got att begrunda, eller ock har han g†tt avsides, eller „r han p† resa; kanh„nda sover han, men d† skall han v„l vakna.½ 018:028 D† ropade de „nnu h”gre och ristade sig, s†som deras sed var, med sv„rd och spjut, s† att blodet kom ut p† dem. 018:029 N„r det sedan hade blivit eftermiddag, fattades de av profetiskt raseri, och h”llo s† p† „nda till den tid d† spisoffret framb„res. Men icke ett ljud h”rdes, ingen svarade, och ingen tycktes heller akta p† dem.

018:030 Och Elia sade till allt folket: ½Tr„den hitfram till mig.½ S† tr„dde nu allt folket fram till honom. D† satte han †ter i st†nd HERRENS altare, som hade blivit nedrivet. 018:031 Elia tog tolv stenar, lika m†nga som Jakobs s”ners stammar — den mans, till vilken detta HERRENS ord hade kommit: ½Israel skall vara ditt namn.½
018:032 Och han byggde av stenarna ett altare i HERRENS namn och gjorde omkring altaret en grav, stor nog f”r ett uts„de av tv† sea-m†tt.
018:033 D„refter lade han upp veden, styckade tjuren och lade den p† veden.
018:034 Sedan sade han: ½Fyllen fyra krukor med vatten, och gjuten ut vattnet ”ver br„nnoffret och veden.½ Han sade ytterligare: ½G”ren s† „nnu en g†ng.½ Och de gjorde s† f”r andra g†ngen. D„refter sade han: ½G”ren s† f”r tredje g†ngen.½ Och de gjorde s† f”r tredje g†ngen.
018:035 Och vattnet fl”t runt omkring altaret; och han l„t fylla ocks† graven med vatten.
018:036 D† nu tiden var inne att framb„ra spisoffret, tr„dde profeten Elia fram och sade: ½HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, l†t det i dag bliva kunnigt att du „r Gud i Israel, och att jag „r din tj„nare, och att det „r p† din befallning jag har gjort allt detta.½
018:037 Svara mig, HERRE, svara mig, s† att detta folk f”rnimmer att det „r du, HERRE, som „r Gud, i det att du v„nder om deras hj„rtan.½ 018:038 ½D† f”ll HERRENS ed ned och f”rt„rde br„nnoffret, veden, stenarna och jorden, och uppslickade vattnet som var i graven. 018:039 N„r allt folket s†g detta, f”llo de ned p† sina ansikten och sade: ½HERREN „r det som „r Gud! HERREN „r det som „r Gud!½ 018:040 Men Elia sade till dem: ½Gripen Baals profeter; l†ten ingen av dem komma undan.½ Och de grepo dem. Och Elia l„t f”ra dem ned till b„cken Kison och slakta dem d„r.
018:041 Och Elia sade till Ahab: ½Begiv dig ditupp, „t och drick, ty jag h”r bruset av regn.½
018:042 D† begav sig Ahab ditupp f”r att „ta och dricka. Men Elia steg upp p† Karmels topp, hukade sig ned mot jorden och s„nkte sitt ansikte mellan sina kn„n.
018:043 Och han sade till sin tj„nare ½G† upp och sk†da ut †t havet.½ Denne gick d† upp och sk†dade ut, men sade: ½Jag ser ingenting.½ S† tillsade han honom sju g†nger att g† tillbaka. 018:044 N„r han d† kom dit sjunde g†ngen sade han: ½Nu ser jag ett litet moln, icke st”rre „n en mans hand, stiga upp ur havet.½ D† sade han: ½G† upp och s„g till Ahab: Sp„nn f”r och far ned, s† att regnet icke h†ller dig kvar.½
018:045 Och i ett ”gonblick f”rm”rkades himmelen av moln och storm, och ett starkt regn f”ll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till Jisreel.
018:046 Men HERRENS hand hade kommit ”ver Elia, s† att han omgjorde sina l„nder och sprang framf”r Ahab „nda inemot Jisreel. 019:001 Men n„r Ahab ber„ttade f”r Isebel allt vad Elia hade gjort, och huru han hade dr„pt alla profeterna med sv„rd, 019:002 S„nde Isebel en budb„rare till Elia och l„t s„ga: ½Gudarna straffe mig nu och framgent om jag icke i morgon vid denna tid l†ter det g† med ditt liv s†som det gick med alla dessas liv.½ 019:003 N„r han f”rnam detta, stod han upp och begav sig i v„g f”r att r„dda sitt liv, och han kom s† till Beer-Seba, som h”r till Juda; d„r l„mnade han kvar sin tj„nare.
019:004 Men sj„lv gick han ut i ”knen en dagsresa. D„r satte han sig under en ginstbuske; och han ”nskade sig d”den och sade: ½Det „r nog; tag nu mitt liv, HERRE, ty jag „r icke f”rmer „n mina f„der.½
019:005 D„refter lade han sig att sova under en ginstbuske. Men se, d† r”rde en „ngel vid honom och sade till honom: ½St† upp och „t.½ 019:006 N„r han d† s†g upp, fick han vid sin huvudg„rd se ett br”d, s†dant som bakas p† gl”dande stenar, och ett krus med vatten. Och han †t och drack och lade sig †ter ned. 019:007 Men HERRENS „ngel r”rde †ter vid honom, f”r andra g†ngen, och sade: ½St† upp och „t, ty eljest bliver v„gen dig f”r l†ng.½ 019:008 D† stod han upp och †t och drack, och gick s†, styrkt av den maten, i fyrtio dagar och fyrtio n„tter, „nda till Guds berg Horeb.
019:009 D„r gick han in i en grotta, och i den stannade han ”ver natten.

D† kom HERRENS ord till honom; han sade till honom: ½Vad vill du h„r, Elia?½
019:010 Han svarade: ½Jag har nit„lskat f”r HERREN, h„rskarornas Gud. Ty Israels barn hava ”vergivit ditt f”rbund, rivit ned dina altaren och dr„pt dina profeter med sv„rd; jag allena „r kvar, och de st† efter att taga mitt liv.½
019:011 Han sade: ½G† ut och st„ll dig p† berget inf”r HERREN.½ D† gick HERREN fram d„r, och en stor och stark storm, som ryckte loss berg och br”t s”nder klippor, gick f”re HERREN; men icke var HERREN i stormen. Efter stormen kom en jordb„vning; men icke var HERREN i jordb„vningen.
019:012 Efter jordb„vningen kom en eld; men icke var HERREN i elden. Efter elden kom ljudet av en sakta susning. 019:013 S† snart Elia h”rde detta, skylde han sitt ansikte med manteln och gick ut och st„llde sig vid ing†ngen till grottan. D† kom en r”st till honom och sade: ½Vad vill du h„r, Elia?½ 019:014 Han svarade: ½Jag har nit„lskat f”r HERREN, h„rskarornas Gud. Ty Israels barn hava ”vergivit ditt f”rbund, rivit ned dina altaren och dr„pt dina profeter med sv„rd; jag allena „r kvar, och de st† efter att taga mitt liv.½
019:015 HERREN sade till honom: ½G† nu tillbaka igen, och tag v„gen till Damaskus’ ”ken, och g† in och sm”rj Hasael till konung ”ver Aram.
019:016 Och Jehu, Nimsis son, skall du sm”rja till konung ”ver Israel. Och till profet i ditt st„lle skall du sm”rja Elisa, Safats son, fr†n Abel-Mehola.
019:017 Och s† skall ske: den som kommer undan Hasaels sv„rd, honom skall Jehu d”da, och den som kommer undan Jehus sv„rd, honom skall Elisa d”da.
019:018 Men jag skall l†ta sju tusen m„n bliva kvar i Israel, alla de kn„n som icke hava b”jt sig f”r Baal, och var mun som icke har givit honom hyllningskyss.½

019:019 N„r han sedan gick d„rifr†n, tr„ffade han p† Elisa, Safats son, som h”ll p† att pl”ja; tolv par oxar gingo framf”r honom, och sj„lv k”rde han det tolfte paret. Och Elia gick fram till honom och kastade sin mantel ”ver honom.
019:020 D† sl„ppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: ½L†t mig f”rst f† kyssa min fader och min moder, s† vill jag sedan f”lja dig.½ Han sade till honom: ½V„lan, du m† g† tillbaka igen; du vet ju vad jag har gjort med dig.½
019:021 D† l„mnade han honom och gick tillbaka och tog sina b†da oxar och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras k”tt; detta gav han †t folket, och de †to. D„refter stod han upp och f”ljde Elia och blev hans tj„nare.
020:001 Och Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin h„r; han hade med sig trettiotv† konungar j„mte h„star och vagnar. Han drog upp och bel„grade Samaria och ansatte det. 020:002 Och han skickade s„ndebud in i staden till Ahab, Israels konung,
020:003 och l„t s„ga honom: ½S† s„ger Ben-Hadad: Ditt silver och ditt guld tillh”r mig, och det b„sta du har av kvinnor och barn tillh”r mig ock.½
020:004 Israels konung svarade och sade: ½S†som du har sagt, min herre konung: jag sj„lv och allt vad jag har tillh”r dig.½ 020:005 Men s„ndebuden kommo tillbaka och sade: ½S† s„ger Ben-Hadad: Jag har ju s„nt till dig och l†tit s„ga: ‘Ditt silver och ditt guld, dina kvinnor och dina barn skall du giva mig.’ 020:006 Och nu skall jag sannerligen i morgon vid denna tid s„nda mina tj„nare till dig, f”r att de m† genoms”ka ditt hus och dina tj„nares hus; och allt som „r dina ”gons lust skola de taga med sig och f”ra bort.½

020:007 D† kallade Israels konung till sig alla de „ldste i landet och sade: ½M„rken och sen huru denne st†r efter v†rt f”rd„rv. Ty n„r han s„nde till mig och beg„rde mina kvinnor och mina barn, mitt silver och mitt guld, v„grade jag ju icke att giva honom det.½ 020:008 Alla de „ldste och allt folket sade till honom: ½H”r icke p† honom och g”r honom icke till viljes.½
020:009 S† svarade han d† Ben-Hadads s„ndebud: ½S„gen till min herre konungen: Allt, varom du f”rra g†ngen s„nde bud till din tj„nare, det vill jag foga mig i; men detta kan jag icke foga mig i.½ Och s„ndebuden v„nde tillbaka med detta svar. 020:010 D† s„nde Ben-Hadad till honom och l„t s„ga: ½Gudarna straffe mig nu och framgent, om Samarias grus skall r„cka till att fylla h„nderna p† allt det folk som f”ljer mig.½ 020:011 Men Israels konung svarade och sade: ½S„gen s†: Icke m† den som omgjordar sig med sv„rdet ber”mma sig likt den som sp„nner det av sig.½
020:012 S† snart Ben-Hadad h”rde detta svar, d„r han satt och drack med konungarna i l„gerhyddorna, sade han till sina tj„nare: ½G”ren eder redo.½ Och de gjorde sig redo till att angripa staden.

020:013 D† tr„dde en profet fram till Ahab, Israels konung, och sade: ½S† s„ger HERREN: Ser du hela denna stor hop? Se, jag vill i dag giva den i din hand, p† det att du m† f”rnimma att jag „r HERREN.½
020:014 D† fr†gade Ahab: ½Genom vem? Han svarade: ½S† s„ger HERREN: Genom landsh”vdingarnas m„n.½ Han fr†gade ytterligare: ½Vem skall begynna striden?½ Han svarade: ½Du sj„lv.½ 020:015 S† m”nstrade han d† landsh”vdingarnas m„n, och de voro tv† hundra trettiotv†, d„refter m”nstrade han allt folket, alla Israels barn, sju tusen man.
020:016 Och vid middagstiden gjorde de ett utfall, just n„r Ben-Hadad h”ll p† att dricka sig drucken i l„gerhyddorna, tillsammans med de trettiotv† konungar som sade kommit honom till hj„lp. 020:017 Landsh”vdingarnas m„n drogo f”rst ut. Och de kunskapare som Ben-Hadad s„nde ut underr„ttade honom om att folk kom ut fr†n Samaria.
020:018 D† sade han: ½Om de hava dragit ut i fredlig avsikt, s† gripen dem levande; och om de hava dragit ut till strid, s† gripen dem ock levande.½
020:019 Men n„r dessa — landsh”vdingarnas m„n och h„ren som f”ljde dem — hade kommit ut ur staden,
020:020 h”ggo de ned var och en sin man, och aram‚erna flydde, och Israel f”rf”ljde dem. Och Ben-Hadad, konungen i Aram, kom undan p† en h„st, j„mte n†gra ryttare.
020:021 Och Israels konung drog ut och slog b†de ryttarh„ren och vagnsh„ren och tillfogade aram‚erna ett stort nederlag. 020:022 Men profeten tr„dde fram till Israels konung och sade till honom: ½Grip dig nu an; och bet„nk och se till, vad du b”r g”ra, ty n„sta †r kommer konungen i Aram att †ter draga upp mot dig.½

020:023 Men den arameiske konungens tj„nare sade till honom: ½Deras gud „r en bergsgud; d„rf”r hava de blivit oss ”verm„ktiga. L†t oss nu strida mot dem p† sl„tten, s† skola vi f”rvisso bliva dem ”verm„ktiga.
020:024 Och vidare m†ste du g”ra s†: avs„tt var och en av konungarna fr†n hans plats, och ins„tt st†th†llare i deras st„lle. 020:025 Skaffa dig sedan sj„lv en h„r, lika stor som den du har f”rlorat, med lika m†nga h„star och lika m†nga vagnar, och l†t oss sedan strida mot dem p† sl„tten, s† skola vi f”rvisso bliva dem ”verm„ktiga.½ Och han lyssnade till deras ord och gjorde s†.

020:026 F”ljande †r m”nstrade Ben-Hadad aram‚erna och drog s† upp till Afek f”r att strida mot Israel.
020:027 Israels barn hade ock blivit m”nstrade och f”rsedda med livsmedel och t†gade d„refter emot dem. Och Israels barn l„grade sig gent emot dem, lika tv† sm† gethjordar, under det att aram‚erna uppfyllde landet.
020:028 D† tr„dde gudsmannen fram och sade till Israels konung: ½S† s„ger HERREN: D„rf”r att aram‚erna hava sagt: ‘HERREN „r en bergsgud och icke en dalgud’, d„rf”r giver jag hela denna stora hop i din hand, p† det att I m†n f”rnimma att jag „r HERREN.½ 020:029 Och de voro l„grade mitt emot varandra i sju dagar. P† sjunde dagen kom det till strid, och Israels barn slogo d† av aram‚erna hundra tusen man fotfolk, detta p† en enda dag. 020:030 De †terst†ende flydde in i staden Afek; men stadsmuren f”ll ned ”ver tjugusju tusen man, dem som †terstodo. Ben-Hadad flydde ocks† och kom in i staden och sprang fr†n kammare till kammare.
020:031 D† sade hans tj„nare till honom: ½Vi hava h”rt att konungarna av Israels hus „ro n†diga konungar. L†t oss d„rf”r s„tta s„cktyg om v†ra l„nder och rep om v†ra huvuden och giva oss †t Israels konung; kanh„nda l†ter han dig d† f† leva.½ 020:032 Och de bundo s„cktyg omkring sina l„nder och rep omkring sina huvuden och kommo s† till Israels konung och sade: ½Din tj„nare Ben-Hadad beder: ‘L†t mig f† leva.’½ Han svarade: ½Žr han „nnu vid liv, han min broder?½
020:033 M„nnen, som i detta hans ord s†go ett gott varsel, skyndade att taga fasta d„rp† och sade: ½Ja, din broder „r Ben-Hadad.½ Han sade: ½G†n och h„mten honom hit.½ D† gav sig Ben-Hadad †t honom, och han l„t honom stiga upp i sin vagn. 020:034 Och Ben-Hadad sade till honom: ½De st„der som min fader tog fr†n din fader vill jag giva tillbaka, och du skall f”r din r„kning f† inr„tta handelskvarter i Damaskus, s†som min fader fick g”ra i Samaria.½ ½V„lan½, sade Ahab, ½p† s†dana villkor vill jag giva dig fri.½ Och han sl”t ett f”rdrag med honom och gav honom fri. 020:035 Och en av profetl„rjungarna sade p† HERRENS befallning till en annan: ½Sl† till mig.½ Men mannen v„grade att sl† honom. 020:036 D† sade han till honom: ½Eftersom du icke har lyssnat till HERRENS r”st, d„rf”r skall ett lejon sl† ned dig, n„r du g†r ifr†n mig.½ Och n„r han gick sin v„g ifr†n honom, kom ett lejon emot honom och slog ned honom.
020:037 Sedan tr„ffade han en annan man och sade: ½Sl† till mig.½ Och mannen slog honom s† h†rt, att s†r uppstod d„rav. 020:038 D„refter gick profeten och st„llde sig i konungens v„g, sedan han hade gjort sig oigenk„nnlig genom att s„tta en bindel ”ver ”gonen.
020:039 N„r nu konungen kom d„rfram, ropade han till konungen och sade: ½Din tj„nare hade givit sig ut i striden, d† i detsamma en man kom d„rifr†n och f”rde till mig en annan man och sade: ‘Vakta denne man; om han kommer bort, skall det g† dig s†som det skulle hava g†tt honom, eller ock m†ste du betala en talent silver.’ 020:040 Nu h„nde sig, under det din tj„nare hade att syssla „n h„r „n d„r, att mannen kom undan.½ Israels konung sade till honom: ½Din dom „r given; du har ju sj„lv avkunnat den.½ 020:041 D† tog han skyndsamt bort bindeln fr†n sina ”gon, och Israels konung k„nde igen honom och s†g att han var en av profeterna. 020:042 Och han sade till konungen: ½S† s„ger HERREN: D„rf”r att du har sl„ppt ur din hand den man som av mig var given till spillo, skall det g† dig s†som det skulle hava g†tt honom, och ditt folk s†som det har g†tt hans folk.½
020:043 Och Israels konung begav sig hem, missmodig och vred, och kom till Samaria.
021:001 D„refter h„nde sig f”ljande. Jisreeliten Nabot hade en ving†rd i Jisreel bredvid Ahabs palats, konungens i Samaria. 021:002 Och Ahab talade till Nabot och sade: ½L†t mig f† din ving†rd f”r att d„rav g”ra mig en k”kstr„dg†rd, eftersom den ligger s† n„ra intill mitt hus; jag vill giva dig en b„ttre ving†rd i st„llet, eller om dig s† behagar, vill jag giva dig penningar s†som betalning f”r den.½
021:003 Men Nabot svarade Ahab: ½HERREN l†te det vara fj„rran ifr†n mig att jag skulle l†ta dig f† mina f„ders arvedel.½ 021:004 D† gick Ahab hem till sitt, missmodig och vred f”r det svars skull som jisreeliten Nabot hade givit honom, n„r denne sade: ½Jag vill icke l†ta dig f† mina f„ders arvedel.½ Och han lade sig p† sin s„ng och v„nde bort sitt ansikte och †t intet. 021:005 D† kom hans hustru Isebel in till honom och fr†gade honom: ½Varf”r „r du s† missmodig, och varf”r „ter du intet?½ 021:006 Han svarade henne: ½D„rf”r att n„r jag talade till jisreeliten Nabot och sade till honom: ‘L†t mig f† din ving†rd f”r penningar, eller om du s† ”nskar, vill jag giva dig en annan ving†rd i st„llet’, d† svarade han: ‘Jag vill icke l†ta dig f† min ving†rd.’
021:007 D† sade hans hustru Isebel honom: ½Žr det du som nu regerar ”ver Israel? St† upp och „t och var vid gott mod; jag skall skaffa dig jisreeliten Nabot ving†rd.
021:008 D„refter skrev hon ett brev i Ahabs namn och satte sigill under det med hans signetring, och s„nde s† brevet till de „ldste och f”rn„msta i Nabots stad, de som bodde d„r j„mte honom. 021:009 Och hon skrev i brevet s†: ½Lysen ut en fasta, och l†ten Nabot sitta l„ngst fram bland folket.
021:010 Och l†ten s† tv† onda m„n s„tta sig mitt emot honom, och l†ten dem vittna emot honom och s„ga: ‘Du har talat f”rgripligt mot Gud och konungen.’ F”ren s† ut honom och stenen honom till d”ds.½
021:011 Och de „ldsta och f”rn„msta m„nnen i staden, de som bodde d„r i hans stad, handlade i enlighet med det bud som Isebel hade s„nt dem, och s†som det var skrivet i brevet som hon hade s„nt till dem.
021:012 De lyste ut en fasta och l„to Nabot sitta l„ngst fram bland folket.
021:013 Och de tv† onda m„nnen kommo och satte sig mitt emot honom; och de onda m„nnen vittnade mot Nabot inf”r folket och sade: Nabot har talat f”rgripligt mot Gud och konungen.½ D† f”rde man honom utanf”r staden och stenade honom till d”ds. 021:014 D„refter s„nde de bud till Isebel och l„to s„ga: ½Nabot har blivit stenad till d”ds.½
021:015 S† snart Isebel h”rde att Nabot var stenad till d”ds, sade hon till Ahab: ½St† upp och tag jisreeliten Nabots ving†rd i besittning, den som han v„grade att l†ta dig f† f”r penningar; ty Nabot „r icke l„ngre vid liv, utan han „r d”d.½ 021:016 S† snart Ahab h”rde att Nabot var d”d, stod han upp och begav sig †stad ned till jisreeliten Nabots ving†rd f”r att taga den i besittning.
021:017 Men HERRENS ord kom till tisbiten Elia; han sade: 021:018 ½St† upp, g† †stad och m”t Ahab, Israels konung, som bor i Samaria. Du tr„ffar honom i Nabots ving†rd, dit han har g†tt ned f”r att taga den i besittning.
021:019 Och du skall tala till honom och s„ga: ‘S† s„ger HERREN: Har du till redan hunnit att b†de dr„pa och tilltr„da arvet?’ D„refter skall du tala till honom och s„ga: ‘S† s„ger HERREN: P† samma st„lle d„r hundarna hava slickat Nabots blod skola hundarna slicka ocks† ditt blod.’½
021:020 Ahab sade till Elia: ½Har du „ntligen funnit mig, du min fiende?½ Han svarade: ½Ja, jag har funnit dig. Eftersom du har s†lt dig till att g”ra vad ont „r i HERRENS ”gon, 021:021 d„rf”r skall jag ock l†ta vad ont „r komma ”ver dig och skall bortsopa dig, och av Ahabs hus skall jag utrota allt mank”n, b†de sm† och stora i Israel.
021:022 Och jag skall g”ra med ditt hus s†som jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus, och s†som jag gjorde med Baesas, Ahias sons, hus, d„rf”r att du har f”rt”rnat mig och kommit Israel att synda.
021:023 Ocks† om Isebel har HERREN talat och sagt: Hundarna skola „ta upp Isebel invid Jisreels murar.
021:024 Ja, den av Ahabs hus, som d”r i staden, skola hundarna „ta upp, och den som d”r ute p† marken skola himmelens f†glar „ta upp.½

021:025 (Ocks† har ingen varit s†som Ahab, han som s†lde sig till att g”ra vad ont var i HERRENS ”gon, n„r hans hustru Isebel uppeggade honom d„rtill.
021:026 Mycken styggelse f”r”vade han, i det han f”ljde efter de el„ndiga avgudarna, alldeles s†som amor‚erna hade gjort, vilka HERREN f”rdrev f”r Israels barn.)

021:027 Men n„r Ahab h”rde de orden, rev han s”nder sina kl„der och svepte s„cktyg om sin kropp och
fastade; och han l†g h”ljd i s„cktyg och gick tyst omkring. 021:028 D† kom HERRENS ord till tisbiten Elia; han sade: 021:029 ½Har du sett huru Ahab ”dmjukar sig inf”r mig? D„rf”r att han s† ”dmjukar sig inf”r mig, skall jag icke l†ta olyckan komma i hans tid; f”rst i hans sons tid skall jag l†ta olyckan komma ”ver hans hus.½
022:001 Och de sutto i ro i tre †r, under vilka intet krig var mellan Aram och Israel.
022:002 Men i det tredje †ret for Josafat, Juda konung, ned till Israels konung.
022:003 Och Israels konung sade till sina tj„nare: ½I veten ju att Ramot i Gilead tillh”r oss. Och likv„l sitta vi stilla och taga det icke ifr†n konungen i Aram.½
022:004 Och han fr†gade Josafat: Vill du draga med mig f”r att bel„gra Ramot i Gilead?½ Josafat svarade Israels konung: ½Jag s†som du, mitt folk s†som ditt folk, mina h„star s†som dina h„star!½ 022:005 Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: ½Fr†ga dock f”rst HERREN h„rom.½
022:006 D† f”rsamlade Israels konung profeterna, vid pass fyra hundra m„n, och fr†gade dem: ½Skall jag draga †stad mot Ramot i Gilead f”r att bel„gra det, eller skall jag avst† d„rifr†n?½ De svarade: ½Drag ditupp; Herren skall giva det i konungens hand.½ 022:007 Men Josafat sade: ½Finnes h„r ingen annan HERRENS profet, s† att vi kunna fr†ga genom honom?½
022:008 Israels konung svarade Josafat: ½H„r finnes „nnu en man, Mika, Jimlas son, genom vilken vi kunna fr†ga HERREN; men han „r mig f”rhatlig, ty han profeterar aldrig lycka †t mig, utan allenast olycka.½ Josafat sade: ½Konungen s„ge icke s†.½ 022:009 D† kallade Israels konung till sig en hovman och sade: ½Skaffa skyndsamt hit Mika, Jimlas son.½
022:010 Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en p† sin tron, ikl„dda sina skrudar, p† en tr”skplats vid Samarias port, under det att alla profeterna profeterade inf”r dem. 022:011 D† gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av j„rn och sade: ½S† s„ger HERREN: Med dessa skall du st†nga aram‚erna, s† att de f”rg”ras.½
022:012 Och alla profeterna profeterade p† samma s„tt och sade: ½Drag upp mot Ramot i Gilead, s† skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens hand.½

022:013 Och budet som hade g†tt f”r att tillkalla Mika talade till honom och sade: ½Det „r s†, att profeterna med en mun lova konungen lycka; l†t nu dina ord st„mma ”verens med vad de hava talat, och lova ocks† du lycka.½
022:014 Men Mika svarade: ½S† sant HERREN lever, jag skall allenast tala det som HERREN s„ger till mig.½
022:015 N„r han sedan kom till konungen, fr†gade konungen honom: ½Mika, skola vi draga †stad till Ramot i Gilead f”r att bel„gra det, eller skola vi avst† d„rifr†n?½ Han svarade honom: ½Drag ditupp, s† skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens hand.½
022:016 Men konungen sade till honom: ½Huru m†nga g†nger skall jag besv„rja dig att icke tala till mig annat „n sanning i HERRENS namn?½
022:017 D† sade han: ½Jag s†g hela Israel f”rskingrat p† bergen, likt f†r som icke hava n†gon herde. Och HERREN sade: ‘Dessa hava icke n†gon herre; m† de v„nda tillbaka hem i frid, var och en till sitt.’½
022:018 D† sade Israels konung till Josafat: ½Sade jag dig icke att denne aldrig profeterar lycka †t mig, utan allenast olycka?½

022:019 Men han sade: ½H”r allts† HERRENS ord. Jag s†g HERREN sitta p† sin tron och himmelens hela h„rskara st† d„r hos honom, p† hans h”gra sida och p† hans v„nstra.
022:020 Och HERREN sade: ‘Vem vill locka Ahab att draga upp mot Ramot i Gilead, f”r att han m† falla d„r?’ D† sade den ene s† och den andre s†.
022:021 Slutligen kom anden fram och st„llde sig inf”r HERREN och sade: ‘Jag vill locka honom d„rtill.’ HERREN fr†gade honom: ‘P† vad s„tt?’
022:022 Han svarade: ‘Jag vill g† ut och bliva en l”gnens ande i alla hans profeters mun.’ D† sade han: ‘Du m† f”rs”ka att locka honom d„rtill, och du skall ocks† lyckas; g† ut och g”r s†.’ 022:023 Och se, nu har HERREN lagt en l”gnens ande i alla dessa dina profeters mun, medan HERREN „nd† har beslutit att olycka skall komma ”ver dig.½

022:024 D† tr„dde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag p† kinden och sade: ½P† vilken v„g har d† HERRENS Ande g†tt bort ifr†n mig f”r att tala med dig?½
022:025 Mika svarade: ½Du skall f† se det p† den dag d† du n”dgas springa fr†n kammare till kammare f”r att g”mma dig.½ 022:026 Men Israels konung sade: ½Tag Mika och f”r honom tillbaka till Amon, h”vitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen. 022:027 Och s„g: S† s„ger konungen: S„tten denne i f„ngelse och bespisen honom med f†ngkost, till dess jag kommer v„lbeh†llen hem.½ 022:028 Mika svarade: ½Om du kommer v„lbeh†llen tillbaka, s† har HERREN icke talat genom mig.½ Och han sade ytterligare: ½H”ren detta, I folk, allasammans.½
022:029 S† drog nu Israels konung j„mte Josafat, Juda konung, upp till Ramot i Gilead.
022:030 Och Israels konung sade till Josafat: ½Jag vill f”rkl„da mig, n„r jag drager ut i striden, men du m† vara kl„dd i dina egna kl„der.½ S† f”rkl„dde sig Israels konung, n„r han drog ut i striden.
022:031 Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina trettiotv† vagnsh”vitsm„n: ½I skolen icke giva eder i strid med n†gon, vare sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.½ 022:032 N„r d† h”vitsm„nnen ”ver vagnarna fingo se Josafat, t„nkte de: ½F”rvisso „r detta Israels konung½, och v„nde sig d„rf”r till anfall mot honom. D† gav Josafat upp ett rop. 022:033 S† snart nu h”vitsm„nnen ”ver vagnarna m„rkte att det icke var Israels konung, v„nde de om och l„to honom vara. 022:034 Men en man som sp„nde sin b†ge och sk”t p† m†f† tr„ffade Israels konung i en fog p† rustningen. D† sade denne till sin k”rsven: ½Sv„ng om vagnen och f”r mig ut ur h„ren, ty jag „r s†rad.½ 022:035 Och striden blev p† den dagen allt h„ftigare, och konungen stod uppr„tt i sin vagn, v„nd mot aram‚erna; men om aftonen gav han upp andan. Och blodet fr†n s†ret hade runnit ned i vagnen. 022:036 Och vid solnedg†ngen gick ett rop genom h„ren: ½Var och en till sin stad igen! Var och en till sitt land igen!½

022:037 S† d”dades d† konungen och blev f”rd till Samaria; och man begrov konungen d„r i Samaria.
022:038 Och n„r man sk”ljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna hans blod, och sk”korna badade sig d„ri — s†som HERREN hade sagt.

022:039 Vad nu mer „r att s„ga om Ahab och om allt vad han gjorde, om elfenbenshuset som han byggde, och om alla de st„der som han byggde, det finnes upptecknat i Israels konungars kr”nika. 022:040 Och Ahab gick till vila hos sina f„der. Och hans son Ahasja blev konung efter honom.

022:041 Men Josafat, Asas sons blev konung ”ver Juda i Ahabs, Israels konungs, fj„rde regerings†r.
022:042 Trettiofem †r gammal var Josafat, n„r han blev konung, och han regerade tjugufem †r i Jerusalem. Hans moder hette Asuba, Silhis dotter.
022:043 Och han vandrade i allt p† sin fader Asas v„g, utan att vika av ifr†n den; han gjorde n„mligen vad r„tt var i HERRENS ”gon. 022:044 Dock blevo offerh”jderna icke avskaffade, utan folket fortfor att framb„ra offer och t„nda offereld p† h”jderna. 022:045 Och Josafat h”ll fred med Israels konung.

022:046 Vad nu mer „r att s„ga om Josafat och om de bedrifter han utf”rde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungars kr”nika.
022:047 Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som „nnu funnos d„r, vilka hade l„mnats kvar i hans fader Asas tid. 022:048 I Edom fanns d† ingen konung, utan en st†th†llare regerade d„r. 022:049 Och Josafat hade l†tit bygga Tarsis-skepp, som skulle g† till Ofir f”r att h„mta guld; men de kommo aldrig †stad, ty de ledo skeppsbrott vid Esjon-Geber.
022:050 D† sade Ahasja, Ahabs son, till Josafat: ½L†t mitt folk fara med ditt folk p† skeppen.½ Men Josafat ville icke.

022:051 Och Josafat gick till vila hos sina f„der och blev begraven hos sina f„der i sin fader Davids stad. Och hans son Joram blev konung efter honom.

022:052 Ahasja, Ahabs son, blev konung ”ver Israel i Samaria i Josafats, Juda konungs, sjuttonde regerings†r, och han regerade ”ver Israel i tv† †r.
022:053 Han gjorde vad ont var i HERRENS ”gon och vandrade p† sin faders och sin moders v„g och p† Jerobeams, Nebats sons, v„g, hans som hade kommit Israel att synda.
022:054 Och han tj„nade Baal och tillbad honom och f”rt”rnade HERREN, Israels Gud, alldeles s†som hans fader hade gjort.

Book 12 Andra Konungaboken (2 Kon.)

001:001 Efter Ahabs d”d avf”ll Moab fr†n Israel.

001:002 Och Ahasja st”rtade ned genom gallret i sin ™vre sal i Samaria och skadade sig, s† att han blev sjuk. D† skickade han †stad s„ndebud och sade till dem: ½G†n och fr†gen Baal-Sebub, guden i Ekron, om jag skall tillfriskna fr†n denna sjukdom.½ 001:003 Men HERRENS „ngel hade talat s† till tisbiten Elia: ½St† upp och g† emot konungens i Samaria s„ndebud och tala s† till dem: ‘Žr det d„rf”r att ingen Gud finnes i Israel som I g†n †stad och fr†gen Baal-Sebub, guden i Ekron?
001:004 D„rf”r att I g”ren detta, s„ger HERREN s†: Du skall icke komma upp ur den s„ng i vilken du har lagt dig, ty du skall d”den d”.’½ Och Elia gick.

001:005 N„r sedan s„ndebuden kommo tillbaka till konungen, fr†gade han dem: ½Varf”r kommen I tillbaka?½
001:006 De svarade honom: ½En man kom emot oss och sade till oss: ‘G†n tillbaka till konungen, som har s„nt eder, och talen s† till honom: S† s„ger HERREN: Žr det d„rf”r att ingen Gud finnes i Israel som du s„nder bud f”r att fr†ga Baal-Sebub, guden i Ekron? D„rf”r att du s† g”r skall du icke komma upp ur den s„ng i vilken du har lagt dig, ty du skall d”den d”.’½ 001:007 D† fr†gade han dem: ½Huru s†g den mannen ut, som kom emot eder och talade till eder p† detta s„tt?½
001:008 De svarade honom: ½Mannen bar en h†rmantel och var omgjordad med en l„derg”rdel om sina l„nder.½ D† sade han: ½Det var tisbiten Elia.½
001:009 Och han s„nde till honom en underh”vitsman med femtio man. Och n„r denne kom upp till honom, d„r han satt p† toppen av berget, sade han till honom: ½Du gudsman, konungen befaller dig att komma ned.½
001:010 Men Elia svarade och sade till underh”vitsmannen: ½Om jag „r en gudsman, s† komme eld ned fr†n himmelen och f”rt„re dig och dina femtio.½ D† kom eld ned fr†n himmelen och f”rt„rde honom och hans femtio.
001:011 Och han s„nde †ter till honom en annan underh”vitsman med femtio man. Denne tog till orda och sade till honom: ½Du gudsman, s† s„ger konungen: Kom strax ned.½ 001:012 Men Elia svarade och sade till dem: ½Om jag „r en gudsman, s† komme eld ned fr†n himmelen och f”rt„re dig och dina femtio.½ D† kom Guds eld ned fr†n himmelen och f”rt„rde honom och hans femtio.
001:013 ter s„nde han †stad en tredje underh”vitsman med femtio man Och denne tredje underh”vitsman drog ditupp, och n„r han kom fram, f”ll han ned p† sina kn„n f”r Elia och bad honom och sade till honom: ½Du gudsman, l†t mitt liv och dessa dina femtio tj„nares liv vara n†got aktat i dina ”gon. 001:014 Se, eld har kommit ned fr†n himmelen och f”rt„rt de f”rsta tv† underh”vitsm„nnen med deras femtio man; men l†t nu mitt liv vara n†got aktat i dina ”gon.
001:015 Och HERRENS „ngel sade till Elia: ½G† ned med honom, frukta icke f”r honom.½ D† stod han upp och gick med honom ned till konungen 001:016 Och han sade till denne: ½S† s„ger HERREN: Eftersom du skickade s„ndebud f”r att fr†ga Baal-Sebub, guden i Ekron — likasom om i Israel icke funnes n†gon Gud, som du kunde fr†ga h„rom — f”rdenskull skall du icke f† komma upp ur den s„ng i vilken du har lagt dig, ty du skall d”den d”.½
001:017 Och han dog, i enlighet med det HERRENS ord som Elia hade talat; och Joram blev konung efter honom, i Jorams, Josafats sons, Juda konungs, andra regerings†r. Han hade n„mligen ingen son.

001:018 Vad nu mer „r att s„ga om Ahasja, om vad han gjorde, det finnes upptecknat i Israels konungars kr”nika. 002:001 Vid den tid d† HERREN ville upptaga Elia till himmelen i en stormvind gingo Elia och Elisa fr†n Gilgal. 002:002 Och Elia sade till Elisa: ½Stanna h„r, ty HERREN har s„nt mig till Betel.½ Men Elisa svarade: ½S† sant HERREN lever, och s† sant du sj„lv lever, jag l„mnar dig icke. Och de gingo ned till Betel.
002:003 D† kommo profetl„rjungarna i Betel ut till Elisa och sade till honom: ½Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifr†n dig, upp ”ver ditt huvud?½ Han svarade: ½Ja, jag vet det; tigen stilla.½
002:004 Och Elia sade till honom: ½Elisa, stanna h„r, ty HERREN har s„nt mig till Jeriko.½ Men han svarade: ½S† sant HERREN lever, och s† sant du sj„lv lever, jag l„mnar dig icke.½ Och de kommo till Jeriko.
002:005 D† gingo profetl„rjungarna i Jeriko fram till Elisa och sade till honom: ½Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifr†n dig, upp ”ver ditt huvud?½ Han svarade: ½Ja, jag vet det; tigen stilla.½
002:006 Och Elia sade till honom: ½Stanna h„r, ty HERREN har s„nt mig till Jordan.½ Men han svarade: ½S† sant HERREN lever, och s† sant du sj„lv lever, jag l„mnar dig icke.½ Och de gingo b†da †stad.
002:007 Men femtio m„n av profetl„rjungarna gingo ock †stad och st„llde sig p† n†got avst†nd, l„ngre bort, under det att de b†da stodo vid Jordan.
002:008 Och Elia tog sin mantel och vek ihop den och slog p† vattnet; d† delade sig detta †t tv† sidor. Och de gingo s† b†da p† torr mark d„rigenom.

002:009 N„r de hade kommit ”ver, sade Elia till Elisa: ½Bed mig om vad jag skall g”ra f”r dig, innan jag bliver tagen ifr†n dig.½ Elisa sade ½M† en dubbel arvslott av din ande falla mig till.½ 002:010 Han svarade: ½Du har bett om n†got sv†rt. Men om du ser mig, n„r jag bliver tagen ifr†n dig, d† kommer det dock att s† ske dig; varom icke, s† sker det ej.½
002:011 Under det att de nu gingo och talade, syntes pl”tsligt en vagn eld, med h„star av eld, och skilde de b†da fr†n varandra; och Elia for i stormvinden upp till himmelen. 002:012 Och Elisa s†g det och ropade: ½Min fader, min fader! Du som f”r Israel „r b†de vagnar och ryttare!½ Sedan s†g han honom icke mer. Och han fattade i sina kl„der och rev s”nder dem i tv† stycken.
002:013 D„refter tog han upp Elias mantel, som hade fallit av denne, och v„nde s† om och st„llde sig vid Jordans strand. 002:014 Och han tog Elias mantel, som hade fallit av denne, och slog p† vattnet och sade: ½Var „r HERREN, Elias Gud?½ D† nu ocks† Elisa slog p† vattnet, delade det sig †t tv† sidor, och han gick ”ver.

002:015 N„r profetl„rjungarna, som voro vid Jeriko p† n†got avst†nd, s†go detta, sade de: ½Elias ande vilar p† Elisa.½ Och de kommo honom till m”tes och bugade sig ned till jorden f”r honom. 002:016 Och de sade till honom: ½Se, bland dina tj„nare finnas femtio raska m„n; l†t dessa g† och s”ka efter din herre. Kanh„nda har HERRENS Ande lyft upp honom och kastat honom p† n†got berg eller i n†gon dal.½ Men han svarade: ½S„nden ingen †stad. 002:017 Men n„r de l„nge och v„l entr„get hade bett honom d„rom, sade han: ½S† s„nden d† †stad.½ D† s„nde de †stad femtio m„n; och dessa s”kte efter honom i tre dagar, men funno honom icke. 002:018 N„r de sedan kommo tillbaka till honom, medan han „nnu vistades i Jeriko, sade han till dem: ½Sade jag icke till eder att I icke skullen g†?½

002:019 Och m„nnen i staden sade till Elisa: ½Stadens l„ge „r ju gott, s†som min herre ser, men vattnet „r d†ligt, och d„rav komma missfall i landet.½
002:020 Han sade: ½H„mten hit †t mig en ny sk†l och l„ggen salt d„ri.½ Och de h„mtade en †t honom.
002:021 D„refter gick han ut till vattenk„llan och kastade salt d„ri och sade: ½S† s„ger HERREN: Jag har nu gjort detta vatten sunt; d”d och missfall skola icke mer komma d„rav. 002:022 Och vattnet blev sunt, och har f”rblivit s† „nda till denna dag, i enlighet med det ord Elisa talade.
002:023 D„rifr†n begav han sig upp till Betel. Och under det han var p† v„g ditupp, kom en skara gossar ut ur staden; och de begynte driva g„ck med honom och ropade till honom: ½Upp med dig, du flintskalle! Upp med dig, du flintskalle!½ 002:024 N„r han d† v„nde sig om och fick se dem, uttalade han en f”rbannelse ”ver dem i HERRENS namn. D† kommo tv† bj”rninnor ut ur skogen och sleto s”nder fyrtiotv† av barnen. 002:025 D„rifr†n gick han till berget Karmel och v„nde sedan d„rifr†n tillbaka till Samaria.
003:001 Joram, Ahabs son, blev konung ”ver Israel i Samaria i Josafats, Juda konungs, adertonde regerings†r, och han regerade i tolv †r. 003:002 Han gjorde vad ont var i HERRENS ”gon; dock icke s†som hans fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans fader hade l†tit g”ra.
003:003 Dock h”ll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda; fr†n dessa avstod han icke.

003:004 Mesa, konungen i Moab, som „gde mycken boskap, hade i skatt till konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra tusen v„durar.
003:005 Men n„r Ahab var d”d, avf”ll konungen i Moab fr†n konungen i Israel.
003:006 D† drog konung Joram ut fr†n Samaria och m”nstrade hela Israel. 003:007 D„refter s„nde han †stad bud till Josafat, konungen i Juda, och l„t s„ga honom: ½Konungen i Moab har avfallit fr†n mig. Vill du draga med mig f”r att strida mot Moab?½ Han svarade: ½Ja, jag vill draga ditupp — jag s†som du, mitt folk s†som ditt folk, mina h„star s†som dina h„star!½
003:008 Och han fr†gade: ½Vilken v„g skola vi draga ditupp?½ Han svarade ½V„gen genom Edoms ”ken.½

003:009 S† drogo d† konungen i Israel konungen i Juda och konungen i Edom †stad; men n„r de hade f„rdats sju dagsresor, fanns intet vatten f”r h„ren och f”r djuren som de hade med sig. 003:010 D† sade Israels konung: ½Ack att HERREN skulle kalla tillhopa dessa tre konungar f”r att giva dem i Moabs hand!½ 003:011 Men Josafat sade: ½Finnes h„r ingen HERRENS profet, s† att vi kunna fr†ga HERREN genom honom?½ D† svarade en av Israels konungs tj„nare och sade: ½Elisa, Safats son, finnes h„r, han som pl„gade gjuta vatten p† Elias h„nder.½ 003:012 Josafat sade: ½Hos honom „r HERRENS ord.½ Israels konung och Josafat och Edoms konung gingo d† ned till honom. 003:013 Men Elisa sade till Israels konung: ½Vad har du med mig att g”ra? G† du till din faders profeter och till din moders profeter.½ Israels konung svarade honom: ½Bort det, att HERREN skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar f”r att giva dem i Moabs hand!½
003:014 D† sade Elisa: ½S† sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tj„nare jag „r: om jag icke hade undseende f”r Josafat, Juda konung, s† skulle jag icke akta p† dig eller se till dig. 003:015 Men h„mten nu hit †t mig en harpospelare.½ S† ofta harpospelaren spelade, kom n„mligen HERRENS hand ”ver honom. 003:016 Och han sade: ½S† s„ger HERREN: Gr„ven i denna dal grop vid grop.
003:017 Ty s† s„ger HERREN: I skolen icke m„rka n†gon vind, ej heller se n†got regn, men likv„l skall denna dal bliva full med vatten, s† att b†de I sj„lva skolen hava att dricka och eder boskap och edra ”vriga djur.
003:018 Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock giva Moab i eder hand.
003:019 Och I skolen intaga alla bef„sta st„der och alla andra ansenliga st„der, I skolen f„lla alla nyttiga tr„d och kasta igen alla vattenk„llor, och alla b”rdiga †kerstycken skolen I f”rd„rva med stenar.½
003:020 Och se, om morgonen, vid den tid d† spisoffret framb„res, str”mmade vatten till fr†n Edomssidan, s† att landet fylldes med vatten.
003:021 Moabiterna hade nu allasammans h”rt att konungarna hade dragit upp f”r att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenf”r †lder eller d„rut”ver blevo uppb†dade och stodo nu vid gr„nsen. 003:022 Men bittida om morgonen, n„r solen gick upp och lyste p† vattnet, s†go moabiterna vattnet framf”r sig r”tt s†som blod. 003:023 D† sade de: ½Det „r blod! Konungarna hava helt visst r†kat i strid och d„rvid dr„pt varandra. Nu till plundring, Moab!½ 003:024 Men n„r de kommo till Israels l„ger, br”to israeliterna fram och slogo moabiterna, s† att de flydde f”r dem. Och de drogo in i landet och slogo ytterligare moabiterna. 003:025 Och st„derna f”rst”rde de, och p† alla b”rdiga †kerstycken kastade de var och en sin sten, till dess de hade ”verh”ljt dem, och alla vattenk„llor t„ppte de till, och alla nyttiga tr„d f„llde de, s† att de till slut l„mnade kvar allenast stenarna av Kir-Hareset. Men n„r slungkastarna omringade staden och besk”to den
003:026 och Moabs konung s†g att han icke kunde h†lla st†nd i striden, tog han med sig sju hundra sv„rdbev„pnade m„n f”r att sl† sig igenom till Edoms konung; men de kunde det icke. 003:027 D† tog han sin f”rstf”dde son, den som skulle bliva konung efter honom, och offrade denne p† muren till ett br„nnoffer. D† drabbades Israel av sv†r hems”kelse, s† att de m†ste bryta upp och l„mna honom i fred och v„nda tillbaka till sitt land igen. 004:001 Och en kvinna som var hustru till en av profetl„rjungarna ropade till Elisa och sade: ½Min man, din tj„nare, har d”tt, och du vet att din tj„nare fruktade HERREN; nu kommer hans fordrings„gare och vill taga mina b†da s”ner till tr„lar. 004:002 Elisa sade till henne: ½Vad kan jag g”ra f”r dig? S„g mig, vad har du i huset?½ Hon svarade: ½Din tj„narinna har intet annat i huset „n en flaska sm”rjelseolja.½
004:003 D† sade han: ½G† och l†na dig k„rl utifr†n av alla dina grannar, tomma k„rl, men icke f”r f†.
004:004 G† s† in, och st„ng igen d”rren om dig och dina s”ner, och gjut i alla dessa k„rl; och n„r ett k„rl „r fullt, s† flytta undan det.½
004:005 D† gick hon ifr†n honom. Och sedan hon hade st„ngt igen d”rren om sig och sina s”ner, buro de fram k„rlen till henne, och hon g”t i.
004:006 Och n„r k„rlen voro fulla, sade hon till sin son: ½B„r fram †t mig „nnu ett k„rl.½ Men han svarade henne: ½H„r finnes intet k„rl mer. D† stannade oljan av.
004:007 Och hon kom och ber„ttade detta f”r gudsmannen. D† sade han: ½G† och s„lj oljan, och betala din skuld. Sedan m† du med dina s”ner leva av det som bliver ”ver.½

004:008 En dag kom Elisa ”ver till Sunem. D„r bodde en rik kvinna, som n”dgade honom att „ta hos sig; och s† ofta han sedan kom dit”ver, tog han in d„r och †t.
004:009 D† sade hon en g†ng till sin man: ½Se, jag har f”rnummit att han som best„ndigt kommer hit”ver „r en helig gudsman. 004:010 S† l†t oss nu mura upp ett litet rum p† taket och d„r s„tta in †t honom en s„ng, ett bord, en stol och en ljusstake, s† att han kan f† taga in d„r, n„r han kommer till oss.½ 004:011 S† kom han dit en dag och fick d† taga in i rummet och ligga d„r.
004:012 Och han sade till sin tj„nare Gehasi: ½Kalla hit sunemitiskan.½ D† kallade han dit henne, och hon infann sig d„r hos tj„naren. 004:013 Ytterligare tillsade han honom: ½S„g till henne: ‘Se, du har haft allt detta besv„r f”r oss. Vad kan nu jag g”ra f”r dig? Har du n†got att andraga hos konungen eller hos h„rh”vitsmannen?’½ Men hon svarade: ½Nej; jag bor ju h„r mitt ibland mitt folk.½ 004:014 Sedan fr†gade han: ½Vad kan jag d† g”ra f”r henne?½ Gehasi svarade: ½Jo, hon har ingen son, och hennes man „r gammal.½ 004:015 S† sade han d†: ½Kalla henne hitin.½ D† kallade han dit henne, och hon stannade i d”rren.
004:016 Och han sade: ½N„sta †r vid just denna tid skall du hava en son i famnen.½ Hon svarade: ½Nej, min herre, du gudsman, inbilla icke din tj„narinna n†got s†dant.½
004:017 Men kvinnan blev havande och f”dde en son f”ljande †r, just vid den tid som Elisa hade sagt henne.

004:018 Och n„r gossen blev st”rre, h„nde sig en dag att han gick ut till sin fader hos sk”rdem„nnen.
004:019 D† begynte han klaga f”r sin fader: ½Mitt huvud! Mitt huvud!½ Denne sade till sin tj„nare: ½Tag honom och b„r honom till hans moder.
004:020 Han tog honom d† och f”rde honom till hans moder. Och han satt i hennes kn„ till middagstiden; d† gav han upp andan. 004:021 Men hon gick upp och lade honom p† gudsmannens s„ng och st„ngde igen om honom och gick ut.
004:022 D„refter kallade hon p† sin man och sade: ½S„nd till mig en av tj„narna med en †sninna, s† vill jag skynda till gudsmannen; sedan kommer jag strax tillbaka.½
004:023 Han sade: ½Varf”r vill du i dag fara till honom? Det „r ju varken nym†nad eller sabbat.½ Hon svarade: ½Oroa dig icke!½ 004:024 Sedan l„t hon sadla †sninnan och sade till sin tj„nare: ½Driv p† fram†t, och g”r icke n†got uppeh†ll i min f„rd, f”rr„n jag s„ger dig till.½
004:025 S† begav hon sig †stad och kom till gudsmannen p† berget Karmel. D† nu gudsmannen fick se henne p† n†got avst†nd, sade han till sin tj„nare Gehasi: ½Se, d„r „r sunemitiskan. 004:026 Skynda nu emot henne och fr†ga henne: ‘Allt st†r v„l r„tt till med dig och med din man och med gossen?’½ Hon svarade: ½Ja.½ 004:027 Men n„r hon kom upp till gudsmannen p† berget, fattade hon om hans f”tter. D† gick Gehasi fram och ville driva henne undan; men gudsmannen sade: ½L†t henne vara, ty hennes sj„l „r bedr”vad; men HERREN hade f”rdolt detta f”r mig och icke l†tit mig f† veta det.½
004:028 Och hon sade: ½Hade jag v„l bett min herre om en son? Sade jag icke fastmer att du icke skulle inbilla mig n†got?½ 004:029 D† sade han till Gehasi: ½Omgjorda dina l„nder och tag min stav i din hand och g† †stad; om du m”ter n†gon, s† h„lsa icke p† honom, och om n†gon h„lsar p† dig, s† besvara icke hans h„lsning. Och l„gg sedan min stav p† gossens ansikte.½ 004:030 Men gossens moder sade: ½S† sant HERREN lever, och s† sant du sj„lv lever, jag sl„pper dig icke.½ D† stod han upp och f”ljde med henne.
004:031 Men Gehasi hade redan g†tt f”re dem och lagt staven p† gossens ansikte; dock h”rdes icke ett ljud, och intet sp†r av f”rnimmelse kunde m„rkas. D† v„nde han om och gick honom till m”tes och ber„ttade det f”r honom och sade: ½Gossen har icke vaknat upp.½
004:032 Och n„r Elisa kom in i huset, fick han se att gossen l†g d”d p† hans s„ng.
004:033 D† gick han in och st„ngde igen d”rren om dem b†da och bad till HERREN.
004:034 Och han steg upp i s„ngen och lade sig ”ver gossen, s† att han