The Bible, in Swedish, both Testaments (page 12)

018:019 N„r tiden kom att Sauls dotter Merab skulle hava givits †t David, blev hon emellertid given till hustru †t meholatiten Adriel. —
018:020 Men Sauls dotter Mikal hade David k„r. Och n„r man omtalade detta f”r Saul, behagade det honom.
018:021 Saul t„nkte n„mligen: ½Jag skall giva henne †t honom, f”r att hon m† bliva honom en snara, s† att filist‚ernas hand drabbar honom.½ Och Saul sade till David: ½F”r andra g†ngen kan du nu bliva min m†g.½
018:022 Och Saul bj”d sina tj„nare att de hemligen skulle tala s† med David: ½Se, konungen har behag till dig, och alla hans tj„nare hava dig k„r; du h”r nu bliva konungens m†g.½ 018:023 Och Sauls tj„nare talade dessa ord i Davids ”ron. Men David sade: ½Tyckes det eder vara en s† ringa sak att bliva konungens m†g? Jag „r ju en fattig och ringa man.½ 018:024 Detta omtalade Sauls tj„nare f”r honom och sade: ½S† har David sagt.½
018:025 D† tillsade Saul dem att de skulle s„ga s† till David: ½Konungen beg„r ingen annan brudg†va „n f”rhudarna av ett hundra filist‚er, f”r att h„mnd s† m† tagas p† konungens fiender.½ Saul hoppades n„mligen att han skulle f† David f„lld genom filist‚ernas hand.
018:026 N„r s† hans tj„nare omtalade f”r David vad han hade sagt, ville David g„rna p† det villkoret bliva konungens m†g; och innan tiden „nnu var f”rlupen,
018:027 stod David upp och drog †stad med sina m„n och slog av filist‚erna tv† hundra man. Och David tog deras f”rhudar med sig, och fulla antalet blev ”verl„mnat †t konungen, f”r att han skulle bliva konungens m†g. Och Saul gav honom s† sin dotter Mikal till hustru.
018:028 Men Saul s†g och f”rstod att HERREN var med David; Och Sauls dotter Mikal hade honom k„r.
018:029 D† fruktade Saul „nnu mer f”r David, och s† blev Saul Davids fiende f”r hela livet.

018:030 Men filist‚ernas furstar drogo i f„lt; och s† ofta de drogo ut, hade David st”rre framg†ng „n n†gon annan av Sauls tj„nare, s† att hans namn blev mycket ber”mt.
019:001 Och Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tj„nare om att d”da David; men Sauls son Jonatan var David mycket tillgiven.
019:002 D„rf”r omtalade Jonatan detta f”r David och sade: ½Min fader Saul s”ker att d”da dig. Tag dig allts† till vara i morgon och h†ll dig g”md p† n†gon plats d„r du kan vara dold. 019:003 Men sj„lv vill jag g† ut och st„lla mig bredvid min fader p† marken, d„r du „r, och jag vill tala om dig med min fader; om jag d† m„rker n†got, skall jag sedan omtala det f”r dig. 019:004 Och Jonatan talade till Davids b„sta med sin fader Saul och sade till honom: ½Konungen m† icke f”rsynda sig p† sin tj„nare David ty han har icke f”rsyndat sig mot dig, utan vad han har gjort har varit till stort gagn f”r dig.
019:005 Han tog ju sin sj„l i sin hand och slog ned filist‚en, och HERREN gav s† hela Israel en stor seger; du har sj„lv sett det och glatt dig d„r†t. Varf”r skulle du d† f”rsynda dig p† oskyldigt blod genom att d”da David utan sak?½ 019:006 Och Saul lyssnade till Jonatans ord; och Saul svor: ½S† sant HERREN lever, han skall icke d”das.½
019:007 Sedan kallade Jonatan David till sig; och Jonatan omtalade f”r honom allt som hade blivit sagt. D„refter f”rde Jonatan David till Saul, och han var i hans tj„nst s†som f”rut.

019:008 N„r s† kriget †ter begynte, drog David ut och stridde mot filist‚erna och tillfogade dem ett stort nederlag, s† att de flydde f”r honom.

019:009 Men en ond ande fr†n HERREN kom ”ver Saul, d„r han satt i sitt hus med spjutet i handen, under det att David spelade p† harpan. 019:010 D† s”kte Saul att med spjutet spetsa David fast vid v„ggen; men denne vek undan f”r Saul, s† att han allenast st”tte spjutet in i v„ggen. Och David flydde och kom undan samma natt. 019:011 Emellertid s„nde Saul till Davids hus n†gra m„n med uppdrag att vakta p† honom och att sedan om morgonen d”da honom. Men Mikal, Davids hustru, omtalade detta f”r honom och sade: ½Om du icke i natt r„ddar ditt liv, s† „r du i morgon d”dens man.½ 019:012 D„refter sl„ppte Mikal ned David genom f”nstret; och han begav sig p† flykten och kom s† undan.
019:013 Sedan tog Mikal husguden och lade honom i s„ngen och satte myggn„tet av geth†r ”ver huvudg„rden och h”ljde t„cket ”ver honom.
019:014 N„r sedan Saul s„nde sina m„n med uppdrag att h„mta David, sade hon: ½Han „r sjuk.½
019:015 D† s„nde Saul dit m„nnen med uppdrag att skaffa sig tilltr„de till David sj„lv och sade: ½B„ren honom i s„ngen hitupp till mig, s† att jag f†r d”da honom.½
019:016 Men n„r m„nnen kommo in, fingo de se att det var husguden som l†g i s„ngen, med myggn„tet ”ver huvudg„rden. 019:017 D† sade Saul till Mikal: ½Varf”r har du s† bedragit mig och sl„ppt min fiende, s† att han har kommit undan?½ Mikal svarade Saul: ½Han sade till mig: ‘Sl„pp mig; eljest d”dar jag dig.’½

019:018 N„r David nu hade flytt och kommit undan, begav han sig till Samuel i Rama och omtalade f”r denne allt vad Saul hade gjort honom. Och han och Samuel gingo till Najot och stannade d„r. 019:019 Och det blev ber„ttat f”r Saul att David var i Najot vid Rama. 019:020 D† s„nde Saul dit n†gra m„n med uppdrag att h„mta David. Men n„r Sauls utskickade fingo se skaran av profeterna i profetisk h„nryckning, och fingo se Samuel st† d„r s†som deras anf”rare, kom Guds Ande ”ver dem, s† att ocks† de fattades av h„nryckning. 019:021 N„r man omtalade detta f”r Saul, s„nde han dit andra m„n; men ocks† de fattades av h„nryckning. Och n„r han d† ytterligare, f”r tredje g†ngen, s„nde dit m„n med samma uppdrag, fattades ocks† dessa av h„nryckning.
019:022 D† begav han sig sj„lv till Rama; och n„r han kom till den stora brunnen i Seku, fr†gade han: ½Var „ro Samuel och David?½ Man svarade: ½De „ro i Najot vid Rama.½
019:023 D† begav han sig dit, till Najot vid Rama. Men Guds Ande kom ocks† ”ver honom, s† att han hela v„gen gick i profetisk h„nryckning, „nda till dess att han kom fram till Najot vid Rama.
019:024 D† kastade ocks† han av sig sina kl„der, i det att ocks† han blev fattad av h„nryckning inf”r Samuel; och han f”ll ned och l†g d„r naken hela den dagen och hela natten. D„rf”r pl„gar man s„ga: ½Žr ock Saul bland profeterna?½

020:001 Men David flydde fr†n Najot vid Rama och kom till Jonatan och sade: ½Vad har jag gjort? Vilken missg„rning, vilken synd har jag beg†tt mot dig fader, eftersom han st†r efter mitt liv?½ 020:002 Han svarade honom: ½Bort det! Du skall icke d”. Min fader g”r ju intet, varken n†got viktigt eller n†got oviktigt, utan att uppenbara det f”r mig. Varf”r skulle d† min fader d”lja detta f”r mig? Nej, s† skall icke ske.½
020:003 Men David betygade ytterligare med ed och sade: ½Din fader vet v„l att jag har funnit n†d f”r dina ”gon; d„rf”r t„nker han: ‘Jonatan skall icke f† veta detta, p† det att han icke m† bliva bedr”vad.’ Men s† sant HERREN lever, och s† sant du sj„lv lever: det „r icke mer „n ett steg mellan mig och d”den.½ 020:004 D† sade Jonatan till David: ½Vadhelst du ”nskar skall jag g”ra f”r dig.½
020:005 David sade till Jonatan: ½I morgon „r ju nym†nad, och jag skulle d† r„tteligen sitta till bords med konungen; men l†t mig nu g† och g”mma mig ute p† marken till i ”vermorgon afton. 020:006 Om d† din fader saknar mig, s† s„g: ‘David utbad sig tillst†nd av mig att f† g”ra ett hastigt bes”k i sin stad, Bet-Lehem, d„r hela sl„kten nu firar sin †rliga offerfest.’ 020:007 Om han d† s„ger: ‘Gott!’, s† kan din tj„nare vara trygg. Men om han bliver vred, s† m„rker du d„rav att han har beslutit min of„rd.
020:008 Visa s† din n†d mot din tj„nare, eftersom du har l†tit din tj„nare ing† ett HERRENS f”rbund med dig. Men om det finnes n†gon missg„rning hos mig, s† d”da mig du, ty varf”r skulle du f”ra mig till din fader?½
020:009 D† sade Jonatan: ½Bort det! Om jag m„rker att min fader har beslutit att l†ta of„rd komma ”ver dig, skall jag f”rvisso omtala det f”r dig.½
020:010 Men David sade till Jonatan: ½Vem skall omtala f”r mig detta, eller s„ga mig om din fader giver dig ett h†rt svar?½ 020:011 Jonatan sade till David: ½Kom, l†t oss g† ut p† marken.½ Och de gingo b†da ut p† marken.

020:012 Och Jonatan sade till David: ½Vid HERREN½ Israels Gud: om jag finner att det l†ter gott f”r David, n„r jag i morgon eller i ”vermorgon vid denna tid utforskar min fader, s† skall jag f”rvisso s„nda bud till dig och uppenbara det f”r dig. 020:013 HERREN straffe Jonatan nu och framgent, om jag, s†framt min fader †stundar din of„rd, icke uppenbarar det f”r dig och l†ter dig komma undan, s† att du f†r g† dina f„rde i trygghet. Och HERREN vare d† med dig, s†som han har varit med min fader. 020:014 Och nog skall du v„l, om jag d† „nnu „r i livet, ja, nog skall du v„l bevisa barmh„rtighet mot mig, s†som HERREN „r barmh„rtig, s† att jag slipper att d”?
020:015 Icke skall du v„l n†gonsin taga bort din barmh„rtighet fr†n mitt hus, icke ens d† n„r HERREN har tagit bort alla Davids fiender ifr†n jorden?½
020:016 Jonatan sl”t d† ett f”rbund med Davids hus; och HERREN utkr„vde sedan av Davids fiender vad de hade f”rskyllt. 020:017 Och Jonatan besvor David ytterligare vid sin k„rlek till honom, ty han hade honom lika k„r som han hade sitt eget liv; 020:018 Jonatan sade till honom: ½I morgon „r nym†nad, och du skall d† saknas, ty din plats kommer ju att st† tom. 020:019 Men g† i ”vermorgon skyndsamt ned till den plats d„r du g”mde dig den dag d† og„rningen skulle hava skett, och uppeh†ll dig bredvid Eselstenen.
020:020 Jag vill d† sj„lv i dess n„rhet avskjuta mina tre pilar, s†som sk”te jag till m†ls.
020:021 Sedan skall jag skicka min tj„nare att g† och s”ka upp pilarna. Om jag d† s„ger till tj„naren: ½Se, pilarna ligga bakom dig, n„rmare hit†t’, s† tag du upp dem och kom fram, ty d† kan du vara trygg och ingenting „r p† f„rde, s† sant HERREN lever. 020:022 Men om jag s„ger s† till den unge mannen: ‘Se, pilarna ligga framf”r dig, l„ngre bort’, s† g† dina f„rde, ty d† s„nder HERREN dig bort.
020:023 Och i fr†ga om det som jag och du nu hava talat, „r HERREN vittne mellan mig och dig till evig tid.½ 020:024 Och David g”mde sig ute p† marken. Och n„r nym†naden var inne, satte konungen sig till bords f”r att „ta. 020:025 Konungen satte sig p† sin vanliga sittplats, platsen vid v„ggen; och Jonatan stod upp, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom.
020:026 Saul sade dock intet den dagen, ty han t„nkte: ½N†got har h„nt honom; han „r nog icke ren, s„kerligen „r han icke ren.½ 020:027 Men n„r Davids plats stod tom ocks† dagen efter nym†nadsdagen, dagen d„refter, sade Saul till sin son Jonatan: ½Varf”r har Isais son varken i g†r eller i dag kommit till m†ltiden?½ 020:028 Jonatan svarade Saul: ½David utbad sig tillst†nd av mig att f† g† till Bet-Lehem;
020:029 han sade: ‘L†t mig g†, ty vi fira en sl„ktofferfest i staden, och min broder har sj„lv bjudit mig att komma; om jag har funnit n†d f”r dina ”gon, s† l†t mig nu slippa h„rifr†n f”r att bes”ka mina br”der.’ D„rf”r har han icke kommit till konungens bord.½ 020:030 D† uppt„ndes Sauls vrede mot Jonatan, och han sade till honom: ½Du son till en otuktig kvinna! Visste jag d† icke att du hade funnit behag i Isais son, till skam f”r dig sj„lv och till skam f”r din moders blygd!
020:031 Ty s† l„nge Isais son lever p† jorden, „r varken du eller din konungamakt s„ker. S„nd d„rf”r nu †stad och l†t h„mta honom hit till mig, ty han „r d”dens barn.½
020:032 Jonatan svarade sin fader Saul och sade till honom: ½Varf”r skall han d”das? Vad har han gjort?½
020:033 D† sv„ngde Saul spjutet mot honom f”r att genomborra honom; och nu m„rkte Jonatan att hans fader hade beslutit att d”da David. 020:034 Och Jonatan stod upp fr†n bordet i vredesmod och †t intet p† den andra nym†nadsdagen, ty han var bedr”vad f”r Davids skull, d„rf”r att hans fader hade gjort s†dan or„tt mot denne.

020:035 F”ljande morgon gick Jonatan ut p† marken, vid den tid han hade utsatt f”r David; och han hade en liten gosse med sig. 020:036 Och han sade till gossen: ½Spring och s”k reda p† pilarna som jag skjuter av.½ Medan nu gossen sprang, sk”t han pilen ”ver honom.
020:037 Och n„r gossen kom till det st„lle dit Jonatan hade avskjutit pilen, ropade Jonatan efter gossen och sade: ½Pilen ligger ju framf”r dig, l„ngre bort.½
020:038 Och Jonatan ropade ytterligare efter gossen: ½Fort, skynda dig, stanna icke!½ Och gossen som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre.
020:039 Men gossen visste icke varom fr†ga var; allenast Jonatan och David visste det.
020:040 Och Jonatan l„mnade sina vapen †t gossen som han hade med sig och sade till honom: ½G† och b„r dem in i staden.½ 020:041 Men sedan gossen hade g†tt, reste David sig upp p† s”dra sidan; och han f”ll ned till jorden p† sitt ansikte och bugade sig tre g†nger; och de kysste varandra och gr„to med varandra, och David gr„t ”verljutt.
020:042 Och Jonatan sade till David: ½G† i frid. Blive det s†som vi b†da svuro vid HERRENS namn, n„r vi sade: ‘HERREN vare vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina, till evig tid.’½
020:043 Sedan stod han upp och gick sina f„rde, men Jonatan gick in i staden igen.
021:001 Och David kom till pr„sten Ahimelek i Nob. Men Ahimelek blev f”rskr„ckt, n„r han fick se David, och fr†gade honom: ½Varf”r kommer du ensam och har ingen med dig?½ 021:002 David svarade pr„sten Ahimelek: ½Konungen har givit mig ett uppdrag, men han sade till mig: ‘Ingen f†r veta n†got om det uppdrag vari jag s„nder dig, och som jag har givit dig.’ Och mina m„n har jag visat till det och det st„llet. 021:003 Giv mig nu vad du har till hands, fem br”d eller vad som kan finnas.½
021:004 Pr„sten svarade David och sade ½Vanligt br”d har jag icke till hands; allenast heligt br”d finnes — om eljest dina m„n hava avh†llit sig fr†n kvinnor.½
021:005 David svarade pr„sten och sade till honom: ½Ja, sannerligen, kvinnor hava p† sista tiden varit skilda fr†n oss; n„r jag drog †stad, voro ock mina m„ns tillh”righeter heliga. D„rf”r, om ocks† v†rt f”rehavande „r av helt vanligt slag, „r det dock i dag heligt, vad v†ra tillh”righeter ang†r.½ 021:006 D† gav pr„sten honom av det heliga; ty d„r fanns icke n†got annat br”d „n sk†debr”den, som hade legat inf”r HERRENS ansikte, men som man hade burit undan, f”r att l„gga fram nybakat br”d samma dag det gamla togs bort.
021:007 Men d„r befann sig den dagen en av Sauls tj„nare, som var satt i f”rvar inf”r HERREN, en edom‚ vid namn Doeg, den f”rn„mste av Sauls herdar.
021:008 Och David fr†gade Ahimelek ytterligare: ½Har du icke h„r till hands n†got spjut eller n†got sv„rd? Ty varken mitt sv„rd eller mina andra vapen tog jag med mig, eftersom konungens uppdrag kr„vde s† stor skyndsamhet.½
021:009 Pr„sten svarade: ½Jo, det sv„rd som har tillh”rt filist‚en Goljat, honom som du slog ned i Terebintdalen; det finnes, inh”ljt i ett kl„de, d„r bakom efoden. Vill du taga det med dig, s† tag det; ty n†got annat „n det har jag icke.½ David sade: ½Dess like finnes icke; giv mig det.½

021:010 Och David stod upp och flydde samma dag f”r Saul och kom till Akis, konungen i Gat.
021:011 Men Akis’ tj„nare sade till honom: ½Detta „r ju David, landets konung! Det „r ju till dennes „ra man sjunger s† under dansen: ‘Saul har slagit sina tusen,
men David sina tio tusen.’

021:012 David lade m„rke till dessa ord, och han begynte storligen frukta f”r Akis, konungen i Gat.
021:013 D„rf”r st„llde han sig vansinnig inf”r deras ”gon och betedde sig s†som en ursinnig, n„r de ville fasth†lla honom, och ritade p† d”rrarna i porten och l„t spotten rinna ned i sitt sk„gg. 021:014 D† sade Akis till sina tj„nare: ½I sen ju huru vanvettigt mannen beter sig. Varf”r f”ren I honom till mig? 021:015 Har jag d† s†dan brist p† vanvettiga m„nniskor, att I beh”vden f”ra denne hit, f”r att han skulle bete sig vanvettigt inf”r mig? Skulle en s†dan f† komma in i mitt hus?½ 022:001 D† begav sig David d„rifr†n och flydde undan till Adullams grotta. Och n„r hans br”der och hela hans faders hus fingo h”ra detta, kommo de ditned till honom.
022:002 Och till honom f”rsamlade sig alla slags m„n som voro i n†got tr†ngm†l, alla som ansattes av fordrings„gare och alla missn”jda, och han blev deras h”vding; vid pass fyra hundra man sl”to sig s† till honom.
022:003 D„rifr†n begav sig David till Mispe i Moab. Och han sade till konungen i Moab: ½L†t min fader och min moder f† komma hit”ver och vara hos eder till dess jag f†r veta vad Gud vill g”ra med mig.½
022:004 Och han f”rde dem fram inf”r konungen i Moab; och de fingo stanna hos denne, s† l„nge David var p† borgen. 022:005 Men profeten Gad sade till David: ½Du skall icke stanna h„r p† borgen; drag bort h„rifr†n och begiv dig in i Juda land.½ D† drog David bort d„rifr†n och kom till Heretskogen.

022:006 Och Saul fick h”ra att man hade f†tt spaning p† David och de m„n som voro med honom. D† nu Saul en dag satt i Gibea under tamarisken p† h”jden, med sitt spjut i handen, under det att alla hans tj„nare stodo omkring honom,
022:007 sade han till sina tj„nare, d„r de stodo omkring honom: ½H”ren, I benjaminiter. Skall d† ocks† Isais son †t eder alla giva †krar och ving†rdar och g”ra eder alla till ”ver- och underh”vitsm„n?
022:008 Ty I haven ju alla sammansvurit eder mot mig, och ingen har uppenbarat f”r mig att min son har slutit f”rbund med Isais son. Ingen av eder bekymrar sig s† mycket om mig, att han har uppenbarat det f”r mig. Min son har ju uppeggat min tj„nare till att st„mpla mot mig, s†som nu sker.½
022:009 Edom‚en Doeg, som ock stod d„r bland Sauls tj„nare, svarade d† och sade: ½Jag har sett Isais son komma till Ahimelek, Ahitubs son, i Nob.
022:010 Denne fr†gade d† HERREN f”r honom och gav honom reskost; han gav honom ock filist‚en Goljats sv„rd.½

022:011 D† s„nde konungen och l„t kalla till sig pr„sten Ahimelek, Ahitubs son, och hela hans faders hus, pr„sterna i Nob. Och de kommo alla till konungen.
022:012 D† sade Saul: ½H”r mig, du Ahitubs son.½ Han svarade: ½Jag h”r dig, min herre.½
022:013 Saul sade till honom: ½Varf”r haven I sammansvurit eder mot mig, du och Isais son, i det att du har givit honom br”d och sv„rd och fr†gat Gud f”r honom, s† att han skulle kunna s„tta sig upp mot mig och st„mpla mot mig, s†som nu sker?½ 022:014 Ahimelek svarade konungen och sade: ½Vem bland alla dina tj„nare „r v„l s† betrodd som David, han som d„rtill „r konungens m†g och h”vding f”r din livvakt och h”gt „rad i ditt hus? 022:015 Žr det d† nu f”r f”rsta g†ngen som jag har fr†gat Gud f”r honom? Bort det! Icke m† konungen l„gga mig, sin tj„nare, och hela min faders hus n†got till last, ty din tj„nare visste alls intet om allt detta.½
022:016 Men konungen sade: ½Du m†ste d”den d”, Ahimelek, du sj„lv och hela din faders hus.½
022:017 Och konungen sade till drabanterna som stodo d„r omkring honom: ½Tr„den fram och d”den HERRENS pr„ster; ty ocks† de h†lla med David; och fast„n de visste att han flydde, uppenbarade de det icke f”r mig.½ Men konungens tj„nare ville icke utr„cka sina h„nder till att st”ta ned HERRENS pr„ster. 022:018 D† sade konungen till Doeg: ½Tr„d du fram och st”t ned pr„sterna.½ Edom‚en Doeg tr„dde d† fram och st”tte ned pr„sterna och d”dade p† den dagen †ttiofem m„n som buro linne-efod. 022:019 Och inv†narna i pr„ststaden Nob blevo slagna med sv„rdsegg, b†de m„n och kvinnor, b†de barn och spenabarn; ocks† f„kreatur, †snor och f†r blevo slagna med sv„rdsegg.
022:020 Allenast en son till Ahimelek, Ahitubs son, vid namn Ebjatar, kom undan, och denne flydde bort till David. 022:021 Och Ebjatar omtalade f”r David att Saul hade dr„pt HERRENS pr„ster.
022:022 D† sade David till Ebjatar: ½Jag f”rstod redan d† att edom‚en Doeg, eftersom han var d„r, skulle omtala allt f”r Saul. Det „r jag som „r orsaken till att hela din faders hus har f”rg†tts. 022:023 Bliv kvar hos mig, frukta intet; ty den som st†r efter mitt liv, han st†r ock efter ditt liv. Hos mig „r du i gott f”rvar.½ 023:001 Och man ber„ttade f”r David: ½Filist‚erna h†lla nu p† att bel„gra Kegila, och de plundra logarna.½ 023:002 D† fr†gade David HERREN: ½Skall jag draga †stad och sl† dessa filist‚er?½ HERREN svarade David: ½Drag †stad och sl† filist‚erna och fr„ls Kegila.½
023:003 Men Davids m„n sade till honom: ½Vi leva ju i fruktan redan h„r i Juda. Och nu skulla vi d„rtill draga †stad till Kegila, mot filist‚ernas h„r!½
023:004 D† fr†gade David HERREN „nnu en g†ng, och HERREN svarade honom och sade: ½St† upp och drag ned till Kegila; ty jag vill giva filist‚erna i din hand.½
023:005 D† drog David med sina m„n till Kegila och stridde mot filist‚erna och f”rde bort deras boskap och tillfogade dem ett stort nederlag. S† fr„lste David inv†narna i Kegila.

023:006 N„r Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Kegila, f”rde han efoden med sig ditned.

023:007 Och det blev ber„ttat f”r Saul att David hade dragit in i Kegila. D† sade Saul: ½Gud har f”rkastat honom och givit honom i min hand, ty han har sj„lv st„ngt in sig genom att g† in i en stad med portar och bommar.½
023:008 D„refter b†dade Saul upp allt folket till strid, f”r att draga ned till Kegila och d„r innesluta David och hans man. 023:009 Men n„r David fick veta att Saul st„mplade ont mot honom, sade han till pr„sten Ebjatar: ½B„r hit efoden.½ 023:010 Och David sade: ½HERRE, Israels Gud, din tj„nare har h”rt att Saul har i sinnet att komma mot Kegila och f”rd„rva staden f”r min skull.
023:011 Skola Kegilas borgare d† utl„mna mig †t honom? Skall Saul komma hitned, s†som din tj„nare har h”rt? HERRE, Israels Gud, f”rkunna det f”r din tj„nare.½ HERREN svarade: ½Han skall komma hitned.½
023:012 David fr†gade ytterligare: ½Skola Kegilas borgare d† utl„mna mig och mina man †t Saul?½ HERREN svarade: ½De skola utl„mna eder.½ 023:013 D† br”t David upp med sitt folk, som utgjorde vid pass sex hundra man, och de drogo ut fr†n Kegila och vandrade vart de kunde. N„r det d† blev ber„ttat f”r Saul att David hade flytt undan fr†n Kegila avstod han fr†n att draga ut.

023:014 S† uppeh”ll sig nu David i ”knen p† bergf„stena; han uppeh”ll sig bland bergen i ”knen Sif. Och Saul s”kte alltj„mt efter honom, men Gud gav honom icke i hans hand. 023:015 Och medan David var i Hores i ”knen Sif, f”rnam han att Saul hade dragit ut f”r att s”ka d”da honom. 023:016 Men Jonatan, Sauls son, stod upp och gick till David i Hores och styrkte hans mod i Gud.
023:017 Han sade till honom: ½Frukta icke; ty min fader Sauls hand skall icke tr„ffa dig, utan du skall bliva konung ”ver Israel, och jag skall d† hava andra platsen, n„st efter dig. Detta vet ock min fader Saul.½
023:018 Sedan sl”to de b†da ett f”rbund inf”r HERREN. Och David stannade kvar i Hores, men Jonatan gick hem igen.

023:019 Men n†gra sifiter drogo upp till Saul i Gibea och sade: ½David h†ller sig nu g”md hos oss p† bergf„stena i Hores, p† Hakilah”jden, som ligger s”der om ”demarken. 023:020 S† drag nu ditned, o konung, s† snart det lyster dig att g”ra det. st†r sak bliver det d† att utl„mna honom †t konungen.½ 023:021 D† sade Saul: ½Varen v„lsignade av HERREN, d„rf”r att I haven velat spara mig bekymmer.
023:022 Men g†n nu och skaffen eder ytterligare visshet, och tagen reda p† och sen efter, p† vilket st„lle han nu vistas, och vem som har sett honom d„r; ty man har sagt mig att han „r mycket listig.
023:023 Och sen efter och tagen reda p† alla g”mst„llen d„r han kan g”mma sig; och kommen s† igen till mig, n„r I haven f†tt visshet, s† vill jag sedan g† med eder. Ty finnes han i landet, skall jag veta att s”ka upp honom, om jag „n m†ste s”ka bland alla Juda „tter.½
023:024 D† stodo de upp och gingo till Sif f”re Saul. Men David och hans m„n voro i ”knen Maon, p† hedmarken, s”der om ”demarken.

023:025 N„r nu Saul drog †stad med sina m„n f”r att s”ka efter David, om talade man det f”r denne, och han drog d† ned till klippan och stannade s† i ”knen Maon. N„r Saul h”rde detta, satte han efter David in i ”knen Maon.
023:026 Och Saul gick p† ena sidan om berget, och David med sina m„n p† andra sidan. Men just som David var stadd p† flykt f”r att komma undan Saul, under det att Saul och hans m„n s”kte kringr„nna David och hans m„n f”r att taga dem till f†nga 023:027 kom en budb„rare till Saul och sade: ½Skynda dig och kom, ty filist‚erna hava fallit in i landet.½
023:028 D† upph”rde Saul att f”rf”lja David och drog mot filist‚erna. D„rav fick det st„llet namnet Sela-Hammalekot.

024:001 Men David drog upp d„rifr†n och uppeh”ll sig sedan p† En-Gedis bergf„sten.
024:002 Och n„r Saul kom tillbaka fr†n t†get mot filist‚erna, omtalade man f”r honom att David var i En-Gedis ”ken. 024:003 D† tog Saul tre tusen m„n, utvalda ur hela Israel, och drog †stad f”r att s”ka efter David och hans m„n p† Stenbocksklipporna.
024:004 Och n„r han kom till boskapsg†rdarna vid v„gen, fanns d„r en grotta; d† gick han ditin f”r n†got avsides bestyr. Men David och hans m„n sutto l„ngst inne i grottan. 024:005 D† sade Davids m„n till honom: ½Se, detta „r den dag om vilken HERREN har sagt till dig: Jag vill nu giva din fiende i din hand, s† att du far g”ra med honom vad du finner f”r gott.½ D† stod David upp och skar of”rm„rkt av en flik p† Sauls mantel. 024:006 Men d„refter slog Davids samvete honom, d„rf”r att han hade skurit av fliken p† Sauls mantel.
024:007 Och han sade till sina m„n: ½HERREN l†te det vara fj„rran ifr†n mig att jag skulle g”ra detta mot min herre, mot HERRENS smorde, att jag skulle utr„cka min hand mot honom; han „r ju HERRENS Smorde.½
024:008 Och David h”ll sina m„n tillbaka med str„nga ord och tillstadde dem icke att ”verfalla Saul. Men n„r Saul hade st†tt upp och g†tt ut ur grottan och fortsatt sin f„rd, 024:009 d† stod ock David upp och gick ut ur grottan och ropade efter Saul: ½Min herre konung!½ N„r d† Saul s†g sig tillbaka, b”jde David sig ned, med ansiktet mot jorden, och bugade sig. 024:010 Och David sade till Saul: ½Varf”r h”r du p† s†dana m„nniskors ord, som s„ga att David s”ker din of„rd? 024:011 Du har ju i dag med egna ”gon sett hurusom jag skonade dig, n„r HERREN i dag hade givit dig i min hand i grottan Och man uppmanade mig att dr„pa dig; jag t„nkte: ‘Jag vill icke utr„cka min hand mot min herre; han „r ju HERRENS Smorde. 024:012 Se sj„lv, min fader, ja, se h„r fliken av din mantel i min hand. Ty d„rav att jag skar av fliken p† din mantel, men icke dr„pte dig, m† du m„rka och se att jag icke har velat g”ra n†got ont eller beg† n†gon f”rbrytelse, och att jag icke har f”rsyndat mig mot dig, fast„n du traktar efter att taga mitt liv. 024:013 HERREN skall d”ma mellan mig och dig, och HERREN skall h„mnas mig p† dig, men min hand skall icke r”ra dig. 024:014 Det „r s†som det gamla ordspr†ket s„ger: ‘Fr†n de ogudaktiga kommer vad ogudaktigt „r’; d„rf”r skall hand icke r”ra dig.½ 024:015 Efter vem har Israels konung dragit ut? Efter vem „r det du jagar? Efter en d”d hund, efter en enda liten loppa! 024:016 S† vare d† HERREN domare och d”me mellan mig och dig; m† han se h„rtill och utf”ra min sak, ja, m† han d”ma mig fri ifr†n din hand.½

024:017 N„r David hade talat dessa ord till Saul, sade Saul: ½De „r ju din r”st, min son David.½ Och Saul brast ut i gr†t. 024:018 Och han sade till David: ½Du „r r„ttf„rdigare „n jag, ty du har bevisat mig gott, under det jag har bevisat dig ont. 024:019 Du har i dag l†tit mig se din godhet mot mig, d„rigenom att du icke har dr„pt mig, fast„n HERREN hade ”verl„mnat mig i din hand.
024:020 Ty n„r n†gon tr„ffar p† sin fiende, pl„gar han d† l†ta honom g† sin v„g i ro? HERREN vederg„lle dig med sitt goda f”r vad du denna dag har gjort mig.
024:021 Och nu vet jag v„l att du skall bliva konung, och att Israels konungad”me skall f”rbliva i din hand.
024:022 Men lova mig nu med ed vid HERREN att du icke utrotar mina avkomlingar efter mig och icke utpl†nar mitt namn ur min faders hus.½
024:023 D† svor David Saul denna ed. D„refter drog Saul hem; men David och hans m„n drogo upp till borgen.
025:001 Och Samuel dog, och hela Israel f”rsamlade sig och h”ll d”dsklagan efter honom; och de begrovo honom d„r han bodde i Rama.

Och David stod upp och drog ned till ”knen Paran. 025:002 I Maon fanns d† en man som hade sin boskapssk”tsel i Karmel, och den mannen var mycket rik; han „gde tre tusen f†r och ett tusen getter. Och han h”ll just d† p† att klippa sina f†r i Karmel.
025:003 Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail. Hustrun hade ett gott f”rst†nd och ett sk”nt utseende; men mannen var h†rd och ondskefull; och han var en avkomling av Kaleb. 025:004 N„r nu David i ”knen fick h”ra att Nabal klippte sina f†r, 025:005 s„nde han dit tio unga m„n; och David sade till m„nnen: ½G†n upp till Karmel och begiven eder till Nabal och h„lsen honom fr†n mig.
025:006 Och I skolen s„ga till mina br”der d„r: ½Frid vare med dig sj„lv frid vare med ditt hus, och frid vare med allt vad du har. 025:007 Jag har nu h”rt att du h†ller p† med f†rklippning. Nu „r det s† att dina herdar hava vistats i v†rt grannskap, utan att vi hava gjort dem n†got f”rf†ng, och utan att n†got har kommit bort f”r dem under hela den tid de hava varit i Karmel. 025:008 Fr†ga dina tj„nare d„rom, s† skola de sj„lva s„ga dig det. L†t nu v†ra m„n finna n†d f”r dina ”gon. Vi hava ju kommit hit p† en glad dag. Giv d„rf”r †t dina tj„nare och †t din son David vad du kan hava till hands.½
025:009 N„r nu Davids m„n kommo dit, talade de p† Davids v„gnar till Nabal alldeles s†som det var dem befallt, och sedan v„ntade de stilla.
025:010 Men Nabal svarade Davids tj„nare och sade: ½Vem „r David, vem „r Isais son? I denna tid „r det m†nga tj„nare som rymma fr†n sina herrar.
025:011 Skulle jag taga min mat och min dryck och slaktdjuren, som jag har slaktat †t mina f†rklippare, och giva detta †t m„n om vilka jag icke ens vet varifr†n de „ro?½
025:012 D† v„nde Davids m„n om och gingo sin v„g; och n„r de hade kommit tillbaka, ber„ttade de for honom allt, s†som det hade tillg†tt. 025:013 D† sade David till sina m„n: ½Var och en omgjorde sig med sitt sv„rd.½ Och var och en omgjordade sig med sitt sv„rd; j„mv„l David sj„lv omgjordade sig med sitt sv„rd. Och vid pass fyra hundra man f”ljde med David ditupp, men tv† hundra stannade vid trossen.
025:014 Men en av tj„narna ber„ttade f”r Abigail, Nabals hustru, och sade: ½David har skickat s„ndebud hit fr†n ”knen och l†tit h„lsa v†r herre, men han visade av dem.
025:015 Dessa m„n hava likv„l varit oss mycket nyttiga; vi hava aldrig lidit n†got f”rf†ng, och aldrig har n†got kommit bort f”r oss under hela den tid vi drogo omkring i deras n„rhet, medan vi voro d„rute p† marken.
025:016 De voro en mur f”r oss b†de dag och natt under hela den tid vi vistades i deras grannskap, medan vi vaktade hjorden. 025:017 S† bet„nk nu och se till, vad du b”r g”ra, ty n†got ont „r nog beslutet mot v†r herre och ”ver hela hans hus; och han „r ju en ond man, s† att ingen v†gar s„ga n†got †t honom.½

025:018 D† gick Abigail strax och tog tv† hundra br”d, tv† vinl„glar, fem tillredda f†r, fem sea-m†tt rostade ax, ett hundra russinkakor och tv† hundra fikonkakor, och lastade detta p† †snor.
025:019 Och hon sade till sina tj„nare: ½G†n framf”r mig, jag vill komma efter eder.½ Men f”r sin man Nabal sade hon intet h„rom. 025:020 N„r hon nu red p† sin †sna och kom ned i en h†lv„g i berget, fick hon se David och hans m„n komma ned fr†n motsatta sidan, s† att hon m†ste m”ta dem.
025:021 Men David hade sagt: ½F”rg„ves har jag skyddat allt vad den mannen hade i ”knen, s† att intet av allt vad han „gde har kommit bort; men har har vederg„llt mig med ont f”r gott. 025:022 S† sant Gud m† straffa Davids fiender nu och framgent, jag skall av allt som tillh”r honom icke l†ta n†gon av mank”n leva kvar till i morgon.½
025:023 D† nu Abigail fick se David, steg hon strax ned fr†n †snan och f”ll ned inf”r David p† sitt ansikte och bugade sig mot jorden. 025:024 Hon f”ll till hans f”tter och sade: ½P† mig vilar denna missg„rning, herre. Men l†t din tj„narinna f† tala inf”r dig, och h”r p† din tj„narinnas ord.
025:025 Icke m† min herre f„sta n†got avseende vid Nabal, den onde mannen, ty vad hans namn betyder, det „r han; Nabal heter han, och d†rskap bor i honom. Men jag, din tj„narinna, har icke sett de m„n som du, min herre, s„nde.
025:026 Och nu, min herre, s† sant HERREN lever, och s† sant du sj„lv lever, du som av HERREN har avh†llits fr†n att †draga dig blodskuld och skaffa dig r„tt med egen hand: m† det nu g† dina fiender och dem som s”ka bereda min herre of„rd s†som det m† g† Nabal.
025:027 Och l†t nu dessa h„lsningssk„nker, som din tr„linna har medf”rt till min herre, givas †t de m„n som f”lja min herre. 025:028 F”rl†t din tj„narinna vad hon har brutit. Ty HERREN skall f”rvisso †t min herre uppbygga ett hus som bliver best†ndande, eftersom min herre f”r HERRENS krig; och du skall icke bliva skyldig till n†got ont, s† l„nge du lever. 025:029 Och om n†gon st†r upp f”r att f”rf”lja dig och s”ka d”da dig, s† m† min herres liv vara inknutet i de levandes pung hos HERREN, din Gud; men dina fienders liv m† han l„gga i sin slunga och slunga det bort.
025:030 N„r nu HERREN g”r med min herre allt det goda varom han har talat till dig, och f”rordnar dig till furste ”ver Israel, 025:031 skall allts† detta icke bliva dig en st”testen eller vara till hj„rte†ngest f”r min herre, att du har utgjutit blod utan sak, och att min herre sj„lv har skaffat sig r„tt. Men n„r HERREN g”r min herre gott, s† t„nk p† din tj„narinna.½ 025:032 D† sade David till Abigal: ½V„lsignad vare HERREN, Israels Gud som i dag har s„nt dig mig till m”tes!
025:033 Och v„lsignat vare ditt f”rst†nd, och v„lsignad vare du sj„lv, som i dag har hindrat mig fr†n att †draga mig blodskuld och skaffa mig r„tt med egen hand!
025:034 Men s† sant HERREN, Israels Gud, lever, han som har avh†llit mig fr†n att g”ra dig n†got ont: om du icke strax hade kommit mig till m”tes, s† skulle i morgon, n„r det hade blivit dager, ingen av mank”n hava funnits kvar av Nabals hus.½ 025:035 D„refter tog David emot av henne vad hon hade medf”rt †t honom; och han sade till henne: ½Far i frid hem igen. Se, jag har lyssnat till dina ord och gjort dig till viljes.½

025:036 N„r sedan Abigail kom hem till Nabal, h”ll denne just i sitt hus ett g„stabud, som var s†som en konungs g„stabud; och Nabals hj„rta var glatt i honom, och han var mycket drucken. D„rf”r omtalade hon alls intet f”r honom f”rr„n om morgonen, n„r det blev dager.
025:037 Men om morgonen, n„r ruset hade g†tt av Nabal, omtalade hans hustru f”r honom vad som hade h„nt. D† blev hans hj„rta s†som d”tt i hans br”st, och han blev s†som en sten. 025:038 Och vid pass tio dagar d„refter slog HERREN Nabal, s† att han dog.

025:039 N„r David h”rde att Nabal var d”d, sade han: ½Lovad vare HERREN, som p† Nabal har h„mnats den sm„lek han tillfogade mig, och som har bevarat sin tj„nare fr†n att g”ra vad ont var, under det att HERREN l„t Nabals ondska komma tillbaka ”ver hans eget huvud!½ Och David s„nde †stad och l„t s„ga Abigail att han ”nskade f† henne till sin hustru.
025:040 N„r s† Davids tj„nare kommo till Abigail i Karmel, talade de till henne och sade: ½David har s„nt oss till dig f”r att f† dig till hustru †t sig.½
025:041 D† stod hon upp och f”ll ned till jorden p† sitt ansikte och sade: ½M† din tj„narinna bliva en tr„linna, som tv†r min herres tj„nares f”tter.½
025:042 D„refter stod Abigail upp med hast och satte sig p† sin †sna, likaledes de fem t„rnor som utgjorde hennes f”lje. Och hon f”ljde med dem som David hade s„nt till henne och blev hans hustru.
025:043 David hade ock tagit till hustru Ahinoam fr†n Jisreel, s† att dessa b†da blevo hans hustrur.
025:044 Men Saul hade givit sin dotter Mikal, Davids hustru, †t Palti, Lais’ son, fr†n Gallim.

026:001 Och sifiterna kommo till Saul i Gibea och sade: ½David h†ller sig nu g”md p† Hakilah”jden, gent emot ”demarken.½ 026:002 D† br”t Saul upp och drog ned till ”knen Sif med tre tusen m„n utvalda ur Israel, f”r att s”ka efter David i ”knen Sif. 026:003 Och Saul l„grade sig p† Hakilah”jden, som ligger gent emot ”demarken, vid v„gen. Men David uppeh”ll sig d† i ”knen. Och n„r David f”rnam att Saul hade kommit efter honom in i ”knen, 026:004 s„nde han ut spejare och fick s† full visshet om att Saul hade kommit.
026:005 D† br”t David upp och begav sig till det st„lle d„r Saul hade l„grat sig; och David s†g platsen d„r Saul l†g med sin h„rh”vitsman Abner, Ners son. Saul l†g n„mligen i vagnborgen, och folket var l„grat runt
026:006 Och David tog till orda och sade I till hetiten Ahimelek och till Abisai, Serujas son, Joabs broder: ½Vem vill g† med mig ned till Saul i l„gret?½ D† svarade Abisai: ½Jag vill g† med dig ditned.½
026:007 S† kommo d† David och Abisai om natten till folket d„r, och s†go Saul ligga och sova i vagnborgen, med spjutet nedst”tt i jorden invid huvudg„rden; och Abner och folket l†go runt omkring honom. 026:008 D† sade Abisai till David: ½Gud har i dag ”verl„mnat din fiende i din hand; s† l†t mig nu f† spetsa honom fast i jorden med spjutet; det skall ske genom en enda st”t, jag skall icke beh”va giva honom mer „n den.½
026:009 Men David svarade Abisai: ½Du f†r icke f”rg”ra honom; ty vem har utr„ckt sin hand mot HERRENS smorde och f”rblivit ostraffad?½ 026:010 Och David sade ytterligare: ½S† sant HERREN lever, HERREN m† sj„lv sl† honom, eller ock m† hans d”dsdag komma i vanlig ordning, eller m† han draga ut i strid och s† f† sin bane; 026:011 men HERREN l†te det vara fj„rran ifr†n mig att jag skulle utr„cka min hand mot HERRENS smorde. Tag nu likv„l spjutet som st†r vid hans huvudg„rd och vattenkruset; och l†t oss sedan g† v†r v„g.
026:012 Och David tog spjutet och vattenkruset fr†n Sauls huvudg„rd, och sedan gingo de sin v„g. Men ingen s†g eller m„rkte det eller ens vaknade, utan allasammans sovo; ty HERREN hade l†tit en tung s”mn falla ”ver dem.

026:013 Sedan, n„r David hade kommit ”ver p† andra sidan, st„llde han sig p† toppen av berget, l†ngt ifr†n s† att avst†ndet var stort mellan dem.
026:014 Och David ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade: ½Vill du icke svara, Abner?½ Abner svarade och sade: ½Vem „r du som s† ropar till konungen?½
026:015 David sade till Abner: ½Du „r ju en man som icke har sin like i Israel. Varf”r har du d† icke vakat ”ver din herre, konungen? En av folket har ju kommit in f”r att f”rg”ra konungen, din herre. 026:016 Vad du har gjort „r icke v„l gjort. S† sant HERREN lever, I haden f”rtj„nat att d”, d„rf”r att I icke haven vakat ”ver eder herre, HERRENS smorde. Se nu efter: var „ro konungens spjut och vattenkruset som stodo vid hans huvudg„rd?½ 026:017 D† k„nde Saul igen Davids r”st och sade: ½Det „r ju din r”st, min son David.½ David svarade: ½Ja, min herre konung.½ 026:018 Och han sade ytterligare: ½Varf”r jagar min herre s† efter sin tj„nare? Vad har jag d† gjort, och vad f”r ont „r i min hand? 026:019 M† nu min herre konungen h”ra sin tj„nares ord: Om det „r HERREN som har uppeggat dig emot mig, s† l†t honom f† k„nna lukten av en offerg†va; men om det „r m„nniskor, s† vare de f”rbannade inf”r HERREN, d„rf”r att de nu hava drivit mig bort, s† att jag icke f†r uppeh†lla mig i HERRENS arvedel. De s„ga ju: ‘G† bort och tj„na andra gudar.’
026:020 Och m† nu icke mitt blod falla p† jorden fj„rran ifr†n HERRENS ansikte, d† Israels konung har dragit ut f”r att s”ka efter en enda liten loppa, s†som man jagar rapph”ns p† bergen.½ 026:021 D† sade Saul: ½Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David; ty jag vill icke mer g”ra dig n†got ont, eftersom mitt liv i dag har varit dyrt aktat i dina ”gon. Se, ja har handlat i mycket stor d†rskap och f”rvillelse.½
026:022 David svarade och sade: ½Se h„r „r spjutet, o konung; l†t nu en av dina m„n komma hit”ver och h„mta det. 026:023 Och HERREN skall vederg„lla var och en f”r hans r„ttf„rdighet och trofasthet. HERREN gav dig ju dag i min hand, men jag ville icke utr„cka min hand mot HERRENS smorde. 026:024 Och likasom ditt liv i dag har varit h”gt aktat i mina ”gon, s† s† ock mitt liv vara h”gt aktat i HERRENS ”gon, s† att han r„ddar mig ur all n”d.½
026:025 Saul sade till David: ½V„lsignad vare du, min son David! Vad du f”retager dig, det skall du ock f”rm† utf”ra.½ D„refter gick David sin v„g, och Saul v„nde tillbaka hem igen. 027:001 Men David sade till sig sj„lv: ½En dag skall jag nu i alla fall omkomma genom Sauls hand. Ingen annan r„ddning finnes f”r mig „n att fly undan till filist‚ernas land; d† m†ste Saul avst† ifr†n att vidare s”ka efter mig ”ver hela Israels omr†de, och s† undkommer jag hans hand.½
027:002 Och David br”t upp och drog med sina sex hundra man ”ver till Akis, Maoks son, konungen i Gat.
027:003 Och David stannade hos Akis i Gat med sina m„n, var och en med sitt husfolk, David med sina b†da hustrur, Ahinoam fr†n Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru.
027:004 Och n„r det blev ber„ttat f”r Saul att David hade flytt till Gat, s”kte han icke vidare efter honom. 027:005 Men David sade till Akis: ½Om jag har funnit n†d f”r dina ”gon, s† l†t mig f† min bostad i n†gon av landsortsst„derna, s† att jag f†r vistas d„r. Varf”r skulle din tj„nare bo i huvudstaden hos dig?½
027:006 D† gav Akis honom samma dag Siklag. D„rf”r h”r Siklag „nnu i dag under Juda konungar.
027:007 Den tid David bodde i filist‚ernas land var sammanr„knat ett †r och fyra m†nader.

027:008 Men David drog upp med sina m„n, och de f”retogo plundringst†g i gesur‚ernas, girsiternas och amalekiternas land. Ty dessa stammar bodde sedan gammalt d„r i landet, fram emot Sur och „nda intill Egyptens land.
027:009 Och s† ofta David h„rjade i landet, l„t han varken m„n eller kvinnor bliva vid liv; men f†r och f„kreatur och †snor och kameler och kl„der tog han med sig och v„nde s† tillbaka och kom till Akis.
027:010 N„r d† Akis sade: ½Haven I v„l i dag f”retagit n†got plundringst†g?½, svarade David: ½Ja, i den del av Sydlandet, som tillh”r Juda½, eller: ½I den del av Sydlandet, som tillh”r jerameeliterna½, eller: ½I den del av Sydlandet, som tillh”r kain‚erna.½
027:011 Men att David l„t varken m„n eller kvinnor bliva vid liv och komma till Gat, det skedde d„rf”r att han t„nkte: ½De kunde eljest f”rr†da oss och s„ga: ‘S† och s† har David gjort, s† har han betett sig under hela den tid han har bott i filist‚ernas land.’½
027:012 D„rf”r trodde Akis David och t„nkte: ½Han har nu gjort sig f”rhatlig f”r sitt folk Israel och kommer att bliva min tj„nare f”r alltid.
028:001 Vid den tiden f”rsamlade filist‚erna sina krigsh„rar f”r att strida mot Israel. Och Akis sade till David: ½Du m† veta att du med dina m„n nu m†ste draga ut med mig i h„rnad.½ 028:002 David svarade Akis: ½V„lan, d† skall du ock f† m„rka vad din tj„nare kan utr„tta.½ Akis sade till David ½V„lan, jag s„tter dig allts† till v„ktare ”ver mitt huvud f”r best„ndigt.½

028:003 Samuel var nu d”d, och hela Israel hade h†llit d”dsklagan efter honom; och de hade begravit honom i hans stad, i Rama. Och Saul hade utdrivit andebesv„rjare och sp†m„n ur landet.

028:004 S† f”rsamlade sig nu filist‚erna och kommo och l„grade sig vid Sunem. D† f”rsamlade ock Saul hela Israel, och de l„grade sig vid Gilboa.
028:005 Men n„r Saul s†g filist‚ernas l„ger, fruktade han och f”rskr„cktes h”geligen i sitt hj„rta.
028:006 Och Saul fr†gade HERREN, men HERREN svarade honom icke, varken genom dr”mmar eller genom urim eller genom profeter. 028:007 D† sade Saul till sina tj„nare: ½S”ken upp †t mig n†gon andebesv„rjerska, s† vill jag g† till henne och fr†ga henne.½ Hans tj„nare svarade honom: ½I En-Dor finnes en andebesv„rjerska.½

028:008 D† gjorde Saul sig oigenk„nnlig och tog p† sig andra kl„der och gick †stad med tv† m„n; och de kommo till kvinnan om natten. Och han sade: ½Sp† †t mig genom anden, och mana upp †t mig den jag s„ger dig.½
028:009 Men kvinnan svarade honom: ½Du vet ju sj„lv vad Saul har gjort, huru han har utrotat andebesv„rjare och sp†m„n ur landet. Varf”r l„gger du d† ut en snara f”r mitt liv och vill d”da mig?½ 028:010 D† svor Saul henne en ed vid HERREN och sade: ½S† sant HERREN lever, i denna sak skall intet tillr„knas dig s†som missg„rning.½
028:011 Kvinnan fr†gade: ½Vem skall jag d† mana upp †t dig?½ Han svarade: ½Mana upp Samuel †t mig.½
028:012 Men n„r kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett h”gt rop. Och kvinnan sade till Saul: ½Varf”r har du bedragit mig? Du „r ju Saul.½
028:013 Konungen sade till henne: ½Frukta icke. Vad „r det d† du ser?½ Kvinnan svarade Saul: ½Jag ser ett gudav„sen komma upp ur jorden.½
028:014 Han fr†gade henne: ½Huru ser han ut?½ Hon svarade: ½Det „r en gammal man som kommer upp, h”ljd i en k†pa.½ D† f”rstod Saul att det var Samuel, och b”jde sig ned med ansiktet mot jorden och bugade sig.
028:015 Och Samuel sade till Saul: ½Varf”r har du st”rt min ro och manat mig upp?½ Saul svarade: ½Jag „r i stor n”d: filist‚erna hava begynt krig mot mig, och Gud har vikit ifr†n mig och svarar mig icke mer, varken genom profeter eller genom dr”mmar. D„rf”r har jag kallat dig upp, p† det att du m† l†ta mig veta vad jag skall g”ra.½
028:016 Men Samuel svarade: ½Varf”r fr†gar du mig, d† nu HERREN har vikit ifr†n dig och blivit din fiende?
028:017 HERREN har efter sitt behag gjort vad han hade sagt genom mig: HERREN har ryckt riket ur din hand och givit det †t en annan, †t David.
028:018 Eftersom du icke h”rde HERRENS r”st och icke l„t Amalek k„nna hans vredes gl”d, d„rf”r har HERREN nu gjort dig detta. 028:019 HERREN skall giva b†de dig och Israel i filist‚ernas hand, och i morgon skall du med dina s”ner vara hos mig; ja, ocks† Israels l„ger skall HERREN giva i filist‚ernas hand.½ 028:020 D† f”ll Saul strax rakl†ng till jorden; s† f”rf„rad blev han ”ver Samuels ord. Ocks† voro hans krafter utt”mda, ty p† ett helt dygn hade han ingenting „tit.
028:021 Men kvinnan gick fram till Saul, och n„r hon s†g huru h”geligen f”rskr„ckt han var, sade hon till honom: ½Se, din tj„narinna lyssnade till din beg„ran; Jag tog min sj„l i min hand och h”rsammade den ”nskan du uttalade till mig. 028:022 S† lyssna nu ocks† du till dina tj„narinnas ord och l†t mig s„tta fram litet mat f”r dig, och „t, s† att du h„mtar krafter, innan du g†r dina f„rde.½
028:023 Men han v„grade och sade: ½Jag vill icke „ta.½ D† b†do honom hans tj„nare j„mte kvinnan s† entr„get, att han lyssnade till deras ord; han stod upp fr†n jorden och satte sig p† vilob„dden. 028:024 Och kvinnan hade en g”dd kalv i huset; den slaktade hon nu i hast. D„rp† tog hon mj”l och kn†dade det och bakade d„rav osyrat br”d.
028:025 Sedan satte hon fram det f”r Saul: och hans tj„nare, och de †to. D„refter stodo de upp och gingo samma natt sina f„rde.

029:001 Filist‚erna f”rsamlade nu alla sina h„rar i Afek, medan israeliterna voro l„grade vid k„llan i Jisreel. 029:002 D† nu filist‚ernas h”vdingar t†gade fram med avdelningar p† hundra och tusen, och David och hans m„n d„rvid t†gade sist fram, tillika med Akis,
029:003 sade filist‚ernas furstar: ½Vad hava dessa hebr‚er h„r att g”ra?½ Men Akis svarade filist‚ernas furstar: ½Denne David „r ju Sauls, Israels konungs, tj„nare, som nu har varit hos mig ”ver †r och dag, och jag har icke funnit n†got ont hos honom, fr†n den dag han gick ”ver till mig „nda till denna dag. 029:004 D† blevo filist‚ernas furstar f”rt”rnade p† honom; och filist‚ernas furstar sade till honom: ½L†t mannen v„nda om och g† tillbaka till den ort du har anvisat honom; han f†r icke draga med med oss till strid, f”r att han icke under striden m† bliva v†r motst†ndare. Ty varigenom skulle han v„l b„ttre kunna g”ra sig behaglig f”r sin herre „n genom dessa m„ns huvuden? 029:005 Han „r ju den David till vilkens „ra man sjunger s† under dansen:
‘Saul har slagit sina tusen,
men David sina tio tusen.’½

029:006 D† kallade Akis David till sig och sade till honom: ½S† sant HERREN lever, du „r en redlig man, och att du g†r ut och in h„r hos mig i l„gret „r mig v„lbehagligt, ty jag har icke funnit n†got ont hos dig, fr†n den dag du kom till mig „nda till denna dag; men f”r h”vdingarna „r du icke v„lbehaglig. 029:007 S† v„nd nu tillbaka och g† i frid, f”r att du icke m† g”ra n†got som misshagar filist‚ernas h”vdingar.½
029:008 David sade till Akis: ½Vad har jag d† gjort, och vad har du funnit hos din tj„nare, fr†n den dag jag kom i din tj„nst „nda till denna dag, eftersom jag icke f†r g† †stad och strida mot min herre konungens fiender?½
029:009 Akis svarade och sade till David: ½Jag vet b„st att du „r mig v„lbehaglig s†som en Guds „ngel; men filist‚ernas furstar s„ga: ‘Han f†r icke draga upp med oss i striden.’ 029:010 S† st† nu upp bittida i morgon, j„mte din herres tj„nare som hava kommit hit med dig; och n„r morgon haven st†tt bittida upp, m†n I draga edra f„rde, s† snart det har blivit dager.½ 029:011 D† stod David bittida upp med sina m„n f”r att om morgonen drag tillbaka till filist‚ernas land. Men filist‚erna drogo upp till Jisreel.
030:001 N„r David med sina m„n p† tredje dagen kom till Siklag, hade amalekiterna infallit i Sydlandet och i Siklag; och de hade intagit Siklag och br„nt upp det i eld. 030:002 Och kvinnorna som voro d„rinne, b†de sm† och stora, hade de f”rt bort s†som f†ngar, utan att d”da n†gon; de hade allenast f”rt bort dem och g†tt sin v„g.
030:003 N„r nu David med sina m„n kom till staden och fick se att den var uppbr„nd i eld, och att deras hustrur j„mte deras s”ner och d”ttrar voro bortf”rda s†som f†ngar,
030:004 brast han ut i gr†t, s† ock hans folk; och de gr„to, till dess att de icke f”rm†dde gr†ta mer.
030:005 Davids b†da hustrur, Ahinoam fr†n Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru, voro ocks† f†ngna. 030:006 Och David kom i stor n”d, ty folket t„nkte stena honom; s† f”rbittrat var allt folket, var och en f”r sina s”ners och d”ttrars skull. Men David h„mtade styrka hos HERREN, sin Gud. 030:007 Och David sade till pr„sten Ebjatar, Ahimeleks son: ½B„r hit till mig efoden.½ D† bar Ebjatar fram efoden till David. 030:008 David fr†gade nu HERREN: ½Skall jag s„tta efter denna r”varskara? Kan jag d† hinna upp den?½ Han svarade honom: ½S„tt efter dem; ty du skall f”rvisso hinna upp dem och skaffa r„ddning.½

030:009 D† begav sig David †stad med sina sex hundra man, och de kommo till b„cken Besor; d„r stannade de som n”dgades bliva efter. 030:010 Men David fortsatte f”rf”ljelsen med fyra hundra man; ty de som sade blivit f”r tr”tta, och som d„rf”r stannade, utan att g† ”ver b„cken Besor, utgjorde tv† hundra man.

030:011 Sedan tr„ffade de p† f„ltet en egyptisk man; honom togo de med sig till David. Och n„r de hade givit honom br”d att „ta och vatten att dricka
030:012 och n„r de ytterligare hade givit honom ett stycke fikonkaka och tv† russinkakor att „ta, kom livskraften tillbaka i honom igen. P† tre dygn hade han n„mligen varken „tit eller druckit. 030:013 Och David fr†gade honom: ½Vem tillh”r du, och varifr†n „r du?½ Han svarade: ½Jag „r en egyptisk yngling, tj„nare †t en amalekitisk man; men min herre ”vergav mig f”r tre dagar sedan, d„rf”r att jag blev sjuk.
030:014 Vi hade n„mligen infallit i den del av Sydlandet, som tillh”r keret‚erna, och i det omr†de som tillh”r Juda, och i den del av Sydlandet, som tillh”r Kaleb, och vi hade br„nt upp Siklag i eld.½
030:015 David sade till honom: ½Vill du f”ra mig ned till den r”varskaran?½ Han svarade: ½Lova mig med ed vid Gud att du icke d”dar mig eller utl„mnar mig †t min herre, s† vill jag f”ra dig ned till den r”varskaran.½
030:016 S† f”rde han honom ditned, och de l†go d† kringspridda ”verallt p† marken och †to och drucko och f”rlustade sig med allt det stora byte som de hade tagit ur filist‚ernas land och ur Juda land.
030:017 Och „nda fr†n skymningen intill n„sta dags afton h”ll David p† med att nedg”ra dem; och ingen enda av dem kom undan, utom fyra hundra tj„nare som satte sig upp p† kamelerna och flydde. 030:018 Och David r„ddade allt vad amalekiterna hade tagit; sina b†da hustrur r„ddade David ocks†.
030:019 Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son och ingens dotter, ej heller n†got av bytet eller n†got av det som de hade tagit med sig; David f”rde alltsammans tillbaka. 030:020 David tog ock alla f†r och f„kreatur, och man drev dessa framf”r den ”vriga boskapen och ropade: ½Detta „r Davids byte.½

030:021 Och n„r David kom tillbaka till de tv† hundra man som hade varit f”r tr”tta att f”lja honom, och som d„rf”r hade f†tt stanna kvar vid b„cken Besor, gingo dessa †stad f”r att m”ta David och det folk som han hade med sig; d† gick David fram till folket och h„lsade dem.
030:022 Men allahanda onda och illasinnade m„n, bland dem som hade f”ljt med David, togo till orda och sade: ½Eftersom dessa icke f”ljde med oss, skola vi icke giva dem n†got av bytet som vi hava r„ddat; var och en av dem m† allenast taga sin hustru och sina barn med sig och g† hem.½
030:023 Men David svarade: ½S† skolen I icke g”ra, mina br”der, med det som HERREN har givit oss, d† han bevarade oss och gav i v†r hand denna r”varskara, som kom ”ver oss.
030:024 Och vem skulle f”r ”vrigt h„rutinnan vilja lyssna till eder? Nej, s†dan deras lott „r, som draga med i striden, s†dan skall deras lott vara, som stanna vid trossen; de skola dela j„mnt med varandra.½
030:025 Och d„rvid blev det, fr†n den dagen och allt framgent; ty han gjorde detta till lag och r„tt i Israel, s†som det „r „nnu i dag.
030:026 N„r sedan David kom till Siklag, s„nde han en del av bytet till de „ldste i Juda, sina v„nner, i det han l„t s„ga: ½Detta „r en sk„nk till eder av bytet fr†n HERRENS fiender.½ 030:027 Han s„nde till de „ldste i Betel, de „ldste i Ramot i Sydlandet och de „ldste i Jattir;
030:028 till de „ldste i Aroer, de „ldste i Sifamot och de „ldste i Estemoa;
030:029 till de „ldste i Rakal, de „ldste i jerameeliternas st„der och de „ldste i kain‚ernas st„der;
030:030 till de „ldste i Horma, de „ldste i Bor-Asan och de „ldste i Atak;
030:031 till de „ldste i Hebron och till alla de orter d„r David hade vandrat omkring med sina m„n.
031:001 Och filist‚erna stridde mot Israel; och Israels m„n flydde f”r filist‚erna och f”llo slagna p† berget Gilboa. 031:002 Och filist‚erna ansatte ivrigt Saul och hans s”ner. Och filist‚erna d”dade Jonatan, Abinadab och Malki-Sua, Sauls s”ner. 031:003 N„r d† Saul sj„lv blev h„ftigt anfallen och b†gskyttarna kommo ”ver honom, greps han av stor f”rskr„ckelse f”r skyttarna. 031:004 Och Saul sade till sin vapendragare: ½Drag ut ditt sv„rd och genomborra mig d„rmed, s† att icke dessa oomskurna komma och genomborra mig och hantera mig sk„ndligt.½ Men hans vapendragare ville det icke, ty han fruktade storligen. D† tog Saul sj„lv sv„rdet och st”rtade sig d„rp†.
031:005 Men n„r vapendragaren s†g att Saul var d”d, st”rtade han sig ock p† sitt sv„rd och f”ljde honom i d”den.

031:006 S† dogo d† med varandra p† den dagen Saul och hans tre s”ner och hans vapendragare, och d„rj„mte alla hans m„n. 031:007 Och n„r israeliterna p† andra sidan dalen och p† andra sidan Jordan f”rnummo att Israels m„n hade flytt, och att Saul och hans s”ner voro d”da, ”verg†vo de st„derna och flydde; sedan kommo filist‚erna och bosatte sig i dem.

031:008 Dagen d„refter kommo filist‚erna f”r att plundra de slagna och funno d† Saul och hans tre s”ner, d„r de l†go fallna p† berget Gilboa.
031:009 D† h”ggo de av hans huvud och drogo av honom hans vapen och s„nde dem omkring i filist‚ernas land och l„to f”rkunna det glada budskapet i sitt avgudahus och bland folket. 031:010 Och de lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp h„ngde de upp p† Bet-Sans mur.

031:011 Men n„r inv†narna i Jabes i Gilead h”rde vad filist‚erna hade gjort med Saul,
031:012 stodo de upp, alla stridbara m„n, och gingo hela natten och togo Sauls och hans s”ners kroppar ned fr†n Bet-Sans mur, och beg†vo sig d„refter till Jabes och f”rbr„nde dem d„r. 031:013 Sedan togo de deras ben och begrovo dem under tamarisken i Jabes och fastade s† i sju dagar.

Book 10 Andra Samuelsboken (2 Sam.)

001:001 Efter Sauls d”d, n„r David hade kommit tillbaka fr†n segern ”ver Amalek, och n„r David sedan i tv† dagar hade uppeh†llit sig i Siklag,
001:002 d† h„nde sig p† tredje dagen att en man kom fr†n Sauls l„ger, med s”nderrivna kl„der och med jord p† sitt huvud. Och n„r han kom in till David, f”ll han ned till jorden och bugade sig.
001:003 David fr†gade honom: ½Varifr†n kommer du?½ Han svarade honom: ½Jag kommer s†som flykting ifr†n Israels l„ger.½ 001:004 D† sade David till honom: ½Huru har det g†tt? S„g mig det.½ Han svarade: ½Folket har flytt ur striden, m†nga av folket hava ocks† fallit och d”tt; Saul och hans son Jonatan „ro ock d”da.½ 001:005 David fr†gade den unge mannen som ber„ttade detta f”r honom: ½Huru vet du att Saul och hans son Jonatan „ro d”da?½ 001:006 Den unge mannen som hade framf”rt underr„ttelsen till honom svarade: ½Jag kom av en h„ndelse upp p† berget Gilboa, och d„r fick jag se Saul st”dja sig mot sitt spjut, under det att vagnar och ryttare ansatte honom.
001:007 N„r han d† v„nde sig om och fick se mig, ropade han p† mig, och jag svarade: ‘H„r „r jag.’
001:008 D† fr†gade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var en amalekit.
001:009 Sedan sade han till mig: ‘Tr„d fram hit till mig och giv mig d”dsst”ten, ty jag „r gripen av d”dens vanmakt, om ock livet „nnu alltj„mt „r kvar i mig.’
001:010 D† tr„dde jag fram till honom och d”dade honom, ty jag visste ju att han icke skulle kunna ”verleva sitt fall. Och jag tog diademet som satt p† hans huvud, och ett armband som satt p† hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre.½ 001:011 D† fattade David i sina kl„der och rev s”nder dem; s† gjorde ock alla de m„n som voro d„r med honom.
001:012 Och de h”llo d”dsklagan och gr„to och fastade „nda till aftonen f”r Sauls och hans son Jonatans skull, och f”r HERRENS folks och f”r Israels hus’ skull, d„rf”r att de hade fallit f”r sv„rd. 001:013 Och David fr†gade den unge mannen som hade framf”rt underr„ttelsen till honom: ½Varifr†n „r du?½ Han svarade: ½Jag „r son till en amalekit som lever h„r s†som fr„mling.½ 001:014 David sade till honom: ½K„nde du d† ingen fruktan f”r att utr„cka din hand till att f”rg”ra HERRENS smorde?½ 001:015 Och David kallade p† en av sina m„n och sade: ½Kom hit och st”t ned honom.½ Och han slog honom till d”ds. 001:016 Och David sade till honom: ½Ditt blod komme ”ver ditt huvud, ty din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: ‘Jag har d”dat HERRENS smorde.’½

001:017 Och David sj”ng f”ljande klagos†ng ”ver Saul och hans son Jonatan,
001:018 och han befallde att man skulle l„ra Juda barn ½B†gs†ngen½; den „r upptecknad i ½Den redliges bok½:

001:019 ½Din h„rlighet, Israel,
ligger slagen p† dina h”jder.
Huru hava icke hj„ltarna fallit!

001:020 F”rkunnen det icke i Gat,
beb†den det ej p† Askelons gator, f”r att filist‚ernas d”ttrar icke m† gl„dja sig, de oomskurnas d”ttrar ej fr”jda sig.

001:021 I Gilboa berg,
p† eder m† ej falla
dagg eller regn,
ej ses offerg„rdssk”rdar.
Ty hj„ltarnas sk”ld
blev d„r till sm„lek,
Sauls sk”ld,
ej sedan smord med olja.

001:022 Fr†n slagnas blod,
fr†n hj„ltars hull
vek Jonatans b†ge
icke tillbaka,
v„nde Sauls sv„rd
ej om„ttat †ter.

001:023 Saul och Jonatan,
s† k„ra och ljuvliga
f”r varandra i livet,
de blevo ej heller
skilda i d”den,
de tv†, som voro snabbare „n ”rnar, starka mer „n lejon.

001:024 Israels d”ttrar,
gr†ten ”ver Saul,
”ver honom som kl„dde eder
i scharlakan och praktskrud
och prydde edra kl„der
med gyllene smycken.

001:025 Huru hava icke hj„ltarna
fallit i striden!
Jonatan ligger slagen
p† dina h”jder.

001:026 Jag s”rjer ”ver dig,
du min broder Jonatan;
mycket ljuvlig var du mig.
Dyrbar var mig din k„rlek,
mer „n kvinnok„rlek.

001:027 Huru hava icke hj„ltarna fallit, de b†da stridssv„rden f”rg†tts!½
002:001 D„refter fr†gade David HERREN: ½Skall jag draga upp till n†gon av Juda st„der?½ HERREN svarade honom: ½Drag upp.½ D† fr†gade David: ½Vart skall jag draga upp?½, Han svarade: ½Till Hebron.½ 002:002 S† drog d† David ditupp j„mte sina b†da hustrur, Ahinoam fr†n Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru. 002:003 David l„t ock sina m„n draga ditupp, var och en med sitt husfolk; och de bosatte sig i Hebrons st„der. 002:004 Dit kommo nu Juda m„n och smorde David till konung ”ver Juda hus.

N„r man ber„ttade f”r David att det var m„nnen i Jabes i Gilead som hade begravit Saul,
002:005 skickade David s„ndebud till m„nnen i Jabes i Gilead och l„t s„ga till dem: ½Varen v„lsignade av HERREN, d„rf”r att I haven bevisat eder herre Saul den barmh„rtighetstj„nsten att begrava honom!
002:006 S† m† nu ock HERREN bevisa barmh„rtighet och trofasthet mot eder. Sj„lv vill jag ocks† g”ra eder gott, d„rf”r att I haven gjort detta.
002:007 Varen allts† nu vid gott mod och of”rskr„ckta, fast„n eder herre Saul „r d”d; det „r nu jag som av Juda hus har blivit smord till konung ”ver dem.½

002:008 Men Abner, Ners son, Sauls h„rh”vitsman, tog Sauls son Is-Boset och f”rde honom ”ver till Mahanaim
002:009 och gjorde honom till konung i Gilead och asur‚ernas land och Jisreel, s† ock ”ver Efraim, Benjamin och hela det ”vriga Israel.
002:010 Sauls son Is-Boset var fyrtio †r gammal, n„r han blev konung ”ver Israel, och han regerade i tv† †r. Allenast Juda hus h”ll sig till David.
002:011 Den tid David var konung i Hebron ”ver Juda hus utgjorde sammanr„knat sju †r och sex m†nader.

002:012 Och Abner, Ners son, drog ut med Sauls son Is-Bosets folk ifr†n Mahanaim till Gibeon.
002:013 Joab, Serujas son, och Davids folk drogo ocks† ut; och de m”tte varandra vid Gibeons damm. D„r stannade de p† var sin sida om dammen.
002:014 Och Abner sade till Joab: ½M† vi l†ta n†gra unga m„n st† upp och utf”ra en krigslek i v†r †syn.½ Joab svarade: ½M† s† ske.½ 002:015 D† stodo de upp och gingo fram i lika antal: tolv f”r Benjamin och f”r Sauls son Is-Boset, och tolv av Davids folk. 002:016 Och de fattade varandra i huvudet och st”tte sv„rdet i sidan p† varandra och f”llo s† allasammans d„rf”r blev detta st„lle kallat Helkat-Hassurim vid Gibeon.

002:017 Sedan begynte en mycket h†rd strid p† den dagen; men Abner och Israels m„n blevo slagna av Davids folk. 002:018 Nu funnos d„r tre s”ner till Seruja: Joab, Abisai och Asael. Och Asael var snabbfotad s†som en gasell p† f„ltet. 002:019 Och Asael f”rf”ljde Abner, utan att vika undan vare sig till h”ger eller till v„nster fr†n Abner.
002:020 D† v„nde Abner sig om och sade: ½Žr det du, Asael?½ Han svarade: ½Ja.½
002:021 D† sade Abner till honom: ½V„nd dig †t annat h†ll, †t h”ger eller †t v„nster. Angrip n†gon av de yngre och f”rs”k att taga hans rustning.½ Men Asael ville icke l†ta honom vara. 002:022 D† sade Abner „nnu en g†ng till Asael: ½L†t mig vara. Du vill v„l icke att jag skall sl† dig till jorden? Huru skulle jag sedan kunna se din broder Joab i ansiktet?½ 002:023 N„r han „nd† icke ville l†ta honom vara, gav Abner honom med bak„ndan av sitt spjut en st”t i underlivet, s† att spjutet gick ut baktill; och han f”ll ned d„r och dog p† st„llet. Och var och en som kom till platsen d„r Asael hade fallit ned och d”tt stannade d„r.

002:024 Och Joab och Abisai f”rf”ljde Abner. Men n„r solen hade g†tt ned och de hade kommit till Ammah”jden, som ligger gent emot Gia, †t Gibeons ”ken till,
002:025 d† samlade sig Benjamins barn tillhopa bakom Abner, s† att de utgjorde en sluten skara, och intogo en st„llning p† toppen av en och samma h”jd.
002:026 Och Abner ropade till Joab och sade: ½Skall d† sv„rdet f† oavl†tligen frossa? F”rst†r du icke att detta m†ste leda till ett bittert slut?½ Huru l„nge t„nker du dr”ja, innan du befaller ditt folk att upph”ra med att f”rf”lja sina br”der?½ 002:027 Joab svarade: ½S† sant Gud lever: om du ingenting hade sagt, d† hade folket f”rst i morgon f†tt draga sig tillbaka och upph”ra att f”rf”lja sina br”der.½
002:028 D„refter l„t Joab st”ta i basunen; d† stannade allt folket och f”rf”ljde icke mer Israel. Och sedan stridde de icke vidare.

002:029 Men Abner och hans m„n t†gade genom Hedmarken hela den natten; d„refter gingo de ”ver Jordan och t†gade vidare hela f”rmiddagen och kommo s† till Mahanaim.
002:030 Joab †ter samlade tillhopa allt folket, sedan han hade upph”rt att f”rf”lja Abner; d† fattades av Davids folk nitton man utom Asael.
002:031 Davids folk hade d„remot slagit till d”ds tre hundra sextio man av Benjamin och av Abners folk.
002:032 Och de togo upp Asael och begrovo honom i hans faders grav i Bet-Lehem. D„refter t†gade Joab och hans m„n hela natten och kommo i dagningen till Hebron.

003:001 Kriget mellan Sauls hus och Davids hus blev l†ngvarigt. D„runder blev David allt starkare och starkare, men Sauls hus allt svagare och svagare.

003:002 I Hebron f”ddes s”ner †t David. hans f”rstf”dde var Amnon, som han fick med Ahinoam fr†n Jisreel.
003:003 Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigal, karmeliten Nabals hustru, och den tredje var Absalom, son till Maaka, som var dotter till Talmai, konungen i Gesur. 003:004 Den fj„rde var Adonia, Haggits son, och den femte var Sefatja, Abitals son.
003:005 Den sj„tte var Jitream, som David fick med sin hustru Egla. Dessa f”ddes †t David i Hebron.

003:006 S† l„nge kriget varade mellan Sauls hus och Davids hus, bistod Abner kraftigt Sauls hus.
003:007 Men Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter; och Is-Boset sade till Abner: ½Varf”r har du g†tt in till min faders bihustru?½
003:008 F”r dessa hans ord blev Abner mycket vred och sade: ½Žr jag d† ett hundhuvud fr†n Juda land? Just d† jag bevisar barmh„rtighet mot din fader Sauls hus, mot hans br”der och hans v„nner, och icke har l†tit dig falla i Davids hand, just d† tillvitar du mig att hava beg†tt en missg„rning med denna kvinna. 003:009 Gud straffe Abner nu och framgent, om jag icke h„danefter handlar s† mot David som HERREN med ed har lovat honom: 003:010 jag vill g”ra s†, att konungad”met tages ifr†n Sauls hus, och att i st„llet Davids tron bliver upprest ”ver b†de Israel och Juda, fr†n Dan „nda till Beer-Seba.½
003:011 D† tordes han icke s„ga ett ord mer †t Abner, av fruktan f”r honom.

003:012 Men Abner skickade strax s„ndebud till David och l„t s„ga: ½Vem tillh”r landet?½, och l„t vidare s„ga: ½Slut f”rbund med mig, s† skall jag bist† dig och g”ra s†, att hela Israel g†r ”ver till dig.½
003:013 Han svarade: ½Gott! Jag vill sluta f”rbund med dig. Men en sak fordrar jag av dig, n„mligen att du icke tr„der fram inf”r mitt ansikte utan att hit medf”ra Mikal, Sauls dotter, n„r du kommer f”r att tr„da fram inf”r mitt ansikte.½ 003:014 D„refter skickade David s„ndebud till Is-Boset, Sauls son, och l„t s„ga: ½Giv mig †ter min hustru Mikal, som jag f”rv„rvade mig f”r ett hundra filist‚ers f”rhudar.½
003:015 D† s„nde Is-Boset †stad och l„t taga henne ifr†n hennes man, Paltiel, Lais’ son.
003:016 Men hennes man gick med henne och f”ljde henne under best„ndig gr†t „nda till Bahurim. H„r sade Abner till honom: ½V„nd om och g† dina f„rde.½ D† v„nde han om.

003:017 Och Abner hade underhandlat med de „ldste i Israel och sagt: ½Sedan l†ng tid tillbaka haven I s”kt att f† David till konung ”ver eder.
003:018 Fullborden nu edert upps†t, ty s† har HERREN sagt om David: Genom min tj„nare Davids hand skall jag fr„lsa mitt folk Israel ifr†n filist‚ernas hand och ifr†n alla dess fienders hand.½ 003:019 Likaledes talade Abner h„rom med benjaminiterna. D„refter gick Abner ock †stad for att tala med David i Hebron om allt vad Israel och hela Benjamins hus hade funnit l„mpligt att svara. 003:020 N„r d† Abner, †tf”ljd av tjugu man, kom till David i Hebron, gjorde David ett g„stabud f”r Abner och hans m„n. 003:021 Och Abner sade till David: ½Jag vill st† upp och g† †stad och f”rsamla hela Israel till min herre konungen, f”r att de m† sluta f”rbund med dig, s† att du bliver konung p† vad villkor dig lyster.½ Sedan l„t David Abner g†, och han drog bort i frid.

003:022 Just d† kommo Davids folk och Joab hem fr†n ett str”vt†g och f”rde med sig ett stort byte; men Abner var nu icke l„ngre kvar hos David i Hebron, ty denne hade l†tit honom g†, och han hade dragit bort i frid.
003:023 Men n„r Joab och hela hans h„r kom hem, ber„ttade man f”r honom och sade: ½Abner, Ners son, kom till konungen, och denne l„t honom g†, och han drog bort i frid.½
003:024 D† gick Joab in till konungen och sade: ½Vad har du gjort! D† nu Abner hade kommit till dig, varf”r l„t du d† honom g†, s† att han fritt kunde draga sina f„rde?
003:025 Du k„nner v„l Abner, Ners son? Han kom hit f”r att bedraga dig. Han ville utforska ditt g”rande och l†tande, och utforska allt vad du f”rehar.
003:026 Sedan, n„r Joab hade g†tt ut fr†n David, s„nde han bud efter Abner, och s„ndebuden f”rde denne tillbaka fr†n Bor-Hassira. Men David visste intet d„rom.
003:027 N„r Abner s† hade kommit tillbaka till Hebron, f”rde Joab honom avsides till mitten av porten, under f”rev„ndning att tala enskilt med honom; d„r s†rade han honom till d”ds med en st”t i underlivet — detta for att h„mnas sin broder Asaels blod. 003:028 N„r David sedan fick h”ra detta, sade han: ½Jag och mitt konungad”me „ro oskyldiga inf”r HERREN evinnerligen till Abners, Ners sons blod.
003:029 M† det komma ”ver Joabs huvud och ”ver hela hans faders hus; och m† i Joabs hus aldrig fattas m„n som hava flytning, eller som „ro spet„lska, eller som st”dja sig p† krycka, eller som falla f”r sv„rd, eller som lida brist p† br”d.½ 003:030 S† hade nu Joab och hans broder Abisai dr„pt Abner, d„rf”r att denne hade d”dat deras broder Asael vid Gibeon, under striden.

003:031 Och David sade till Joab och allt folket som var med honom: ½Riven s”nder edra kl„der och h”ljen eder i sorgdr„kt och h†llen d”dsklagan efter Abner.½ Och konung David gick sj„lv bakom b†ren.
003:032 S† begrovo; de Abner i Hebron; och konungen brast ut i gr†t vid Abners grav, och allt folket gr„t.
003:033 Och konungen sj”ng f”ljande klagos†ng ”ver Abner: ½M†ste d† Abner d” en gudl”s d†res d”d? 003:034 Dina h„nder voro ju ej bundna,
dina f”tter ej slagna i fj„ttrar. Du f”ll s†som man faller f”r og„rningsm„n.½

D† begr„t allt folket honom „nnu mer.½

003:035 Och allt folket kom f”r att f”rm† David att „ta n†got under dagens lopp; men David betygade med ed och sade: ½Gud straffe mig nu och framgent, om jag smakar br”d eller n†got annat, f”rr„n solen har g†tt ned.½
003:036 N„r folket h”rde detta, behagade det dem alla v„l, likasom allt annat som konungen gjorde behagade allt folket v„l. 003:037 Och allt folket och hela Israel ins†g d† att konungen ingen del hade haft i att Abner, Ners son, hade blivit d”dad. 003:038 Och konungen sade till sina tj„nare: ½I veten nogsamt att en furste och en stor man i dag har fallit i Israel. 003:039 Men jag „r „nnu svag, fast„n jag „r smord till konung, och dessa m„n, Serujas s”ner, „ro starkare „n jag. HERREN vederg„lle den som ont g”r, efter hans ondska.½
004:001 D† nu Sauls son h”rde att Abner var d”d i Hebron, sj”nk allt hans mod, och hela Israel var f”rskr„ckt. 004:002 Men Sauls son hade till h”vitsm„n f”r sina str”vskaror tv† m„n, av vilka den ene hette Baana och den andre Rekab, s”ner till Rimmon fr†n Beerot, av Benjamins barn. Ty ocks† Beerot r„knas till Benjamin;
004:003 men beerotiterna flydde till Gittaim och bodde d„r sedan s†som fr„mlingar, vilket de g”ra „nnu i dag.
004:004 (Ocks† Jonatan, Sauls son, hade l„mnat efter sig en son, som nu var of„rdig i f”tterna. Han var n„mligen fem †r gammal, n„r budskapet om Saul och Jonatan kom fr†n Jisreel, och d† tog hans sk”terska honom och flydde; men under hennes br†da flykt f”ll han omkull och blev d„refter halt; och han hette Mefiboset.) 004:005 Nu gingo beerotiten Rimmons s”ner Rekab och Baana †stad och kommo till Is-Bosets hus, d† det var som hetast p† dagen, medan han l†g i sin middagss”mn.
004:006 N„r de s†, under f”rev„ndning att h„mta vete, hade kommit in i det inre av huset, s†rade de honom med en st”t i underlivet; d„refter flydde Rekab och hans broder Baana undan. 004:007 De kommo allts† in i huset, n„r han l†g p† sin vilob„dd i sovkammaren, och s†rade honom till d”ds och h”ggo huvudet av honom; d„rp† togo de hans huvud och f„rdades genom Hedmarken hela natten.
004:008 Och de f”rde s† Is-Bosets huvud till David i Hebron och sade till konungen: ½Se h„r „r Is-Bosets, Sauls sons, din fiendes, huvud, hans som stod efter ditt liv. HERREN har i dag givit min herre konungen h„mnd p† Saul och hans efterkommande.½

004:009 D† svarade David Rekab och hans broder Baana, beerotiten Rimmons s”ner, och sade till dem: ½S† sant HERREN lever, han som har f”rlossat mig fr†n all n”d:
004:010 den som f”rkunnade f”r mig och sade: ‘Nu „r Saul d”d’, och som menade sig vara en gl„djebudb„rare, honom l„t jag gripa och dr„pa i Siklag, honom som jag eljest skulle hava givit budb„rarl”n;
004:011 huru mycket mer skall jag icke d† nu, n„r ogudaktiga m„n hava dr„pt en oskyldig man i hans eget hus, p† hans s„ng, utkr„va hans blod av eder hand och utrota eder fr†n jorden!½ 004:012 P† Davids befallning dr„pte hans m„n dem sedan och h”ggo av deras h„nder och f”tter och h„ngde upp dem vid dammen i Hebron. Men Is-Bosets huvud togo de, och de begrovo det i Abners grav i Hebron.
005:001 Sedan; kommo alla Israels stammar till David i Hebron och sade s†: ½Vi „ro ju ditt k”tt och ben.
005:002 Redan f”r l„nge sedan, d† Saul „nnu var konung ”ver oss, var det du som var ledare och anf”rare f”r Israel. Och till dig har HERREN sagt: Du skall vara en herde f”r mitt folk Israel, ja, du skall vara en furste ”ver Israel.½
005:003 N„r s† alla de „ldste i Israel kommo till konungen i Hebron, sl”t konung David ett f”rbund med dem d„r i Hebron, inf”r HERREN; och sedan smorde de David till konung ”ver Israel. 005:004 David var trettio †r gammal, n„r han blev konung, och han regerade i fyrtio †r.
005:005 I Hebron regerade han ”ver Juda i sju †r och sex m†nader, och i Jerusalem regerade han i trettiotre †r ”ver hela Israel och Juda.

005:006 Och konungen drog med sina m„n till Jerusalem, mot jebus‚erna, som bodde d„r i landet. De sade d† till David: ½Hitin kommer du icke; blinda och halta skola driva dig bort, de mena att David icke skall komma hitin.½
005:007 Men David intog likv„l Sions borg, det „r Davids stad. 005:008 Och David sade p† den dagen: ½Vemhelst som sl†r ihj„l en jebus‚ och tr„nger fram till vattenledningen, han sl†r ihj„l just dessa halta och blinda, som David hatar.½ D„rf”r pl„gar man s„ga: ½Ingen blind och halt m† komma in i huset.½ 005:009 Sedan tog David sin boning p† borgen och kallade den Davids stad. D„r uppf”rde David byggnader runt omkring, fr†n Millo och vidare in†t.
005:010 Och David blev allt m„ktigare och m„ktigare, och HERREN, h„rskarornas Gud, var med honom.

005:011 Och Hiram, konungen i Tyrus, skickade s„ndebud till David med cedertr„, d„rj„mte ock timmerm„n och stenhuggare; och de byggde ett hus †t David.
005:012 Och David m„rkte att HERREN hade bef„st honom s†som konung ”ver Israel, och att han hade upph”jt hans konungad”me, f”r sitt folk Israels skull.

005:013 Och David tog sig „nnu flera bihustrur och hustrur fr†n Jerusalem, sedan han hade kommit fr†n Hebron; och †t David f”ddes „nnu flera s”ner och d”ttrar.
005:014 Dessa „ro namnen p† de s”ner som f”ddes †t honom i Jerusalem: Sammua, Sobab, Natan, Salomo,
005:015 Jibhar, Elisua, Nefeg, Jafia, 005:016 Elisama, Eljada och Elifelet.

005:017 Men n„r filist‚erna h”rde att David hade blivit smord till konung ”ver Israel, drogo de allasammans upp f”r att f†nga David. N„r David h”rde detta, drog han ned till borgen. 005:018 Och sedan filist‚erna hade kommit fram, spridde de sig i Refaimsdalen.
005:019 D† fr†gade David HERREN: ½Skall jag draga upp mot filist‚erna? Vill du d† giva dem i min hand?½ HERREN svarade David: ½Drag upp; ty jag skall giva filist‚erna i din hand. 005:020 Och David kom till Baal-Perasim, och d„r slog David dem. D† sade han: ½HERREN har brutit ned mina fiender inf”r mig, likasom en vattenflod bryter ned.½ D„rav fick det st„llet namnet Baal-Perasim.
005:021 De l„mnade d„r efter sig sina avgudabilder, och David och hans m„n togo dessa med sig.

005:022 Men filist‚erna drogo upp „nnu en g†ng och spridde sig i Refaimsdalen.
005:023 N„r David d† fr†gade HERREN, svarade han: ½Du skall icke draga ditupp; du m† kringg† dem bakifr†n, s† att du kommer ”ver dem fr†n det h†ll d„r bakatr„den st†.
005:024 S† snart du sedan h”r ljudet av steg i bakatr„dens toppar, skynda d† raskt fram, ty d† har HERREN dragit ut framf”r dig till att sl† filist‚ernas h„r.½
005:025 David gjorde s†som HERREN hade bjudit honom; och han slog filist‚erna och f”rf”ljde dem fr†n Geba „nda fram emot Geser. 006:001 ter f”rsamlade David allt utvalt manskap i Israel, trettio tusen man.
006:002 Och David br”t upp och drog †stad med allt sitt folk ifr†n Baale-Juda, f”r att d„rifr†n f”ra upp Guds ark, som hade f†tt sitt namn efter HERREN Sebaot, honom som tronar p† keruberna. 006:003 Och de satte Guds ark p† en ny vagn och f”rde den bort ifr†n Abinadabs hus p† h”jden; och Ussa och Ajo, Abinadabs s”ner, k”rde den nya vagnen.
006:004 S† f”rde de Guds ark bort ifr†n Abinadabs hus p† h”jden, och f”ljde sj„lva med, och Ajo gick d„rvid framf”r arken. 006:005 Och David och hela Israels hus fr”jdade sig inf”r HERREN, med allahanda instrumenter av cypresstr„, med harpor, psaltare, pukor, skallror och cymbaler.
006:006 Men n„r de kommo till Nakonslogen, r„ckte Ussa ut sin hand mot Guds ark och fattade i den, ty oxarna snavade. 006:007 D† uppt„ndes HERRENS vrede mot Ussa, och Gud slog honom d„r f”r hans f”rseelse, s† att han f”ll ned d”d d„r vid Guds ark.
006:008 Men det gick David h†rt till sinne att HERREN s† hade brutit ned Ussa; och han kallade det st„lle Peres-Ussa, s†som det heter „nnu i dag.
006:009 Och David betogs av s†dan fruktan f”r HERREN p† den dagen, att han sade: ½Huru skulle jag t”ras l†ta HERRENS ark komma till mig?½
006:010 D„rf”r ville David icke l†ta flytta in HERRENS ark till sig i David stad, utan l„t s„tta in den i gatiten Obed-Edoms hus. 006:011 Sedan blev HERRES ark kvar i gatiten Obed-Edoms hus i tre m†nader; men HERREN v„lsignade Obed-Edom och hela hans hus.

006:012 N„r det nu blev ber„ttat f”r konung David att HERREN hade v„lsignat Obed-Edoms hus och allt vad han hade, f”r Guds arks skull, d† gick David †stad och h„mtade Guds ark ur Obed-Edoms hus upp till Davids stad under jubel.
006:013 Och n„r de som buro HERRENS ark hade g†tt sex steg fram†t, offrade han en tjur och en g”dkalv.
006:014 Sj„lv dansade David med all makt inf”r HERREN, och d„rvid var David ikl„dd en linne-efod.
006:015 S† h„mtade David och hela Israel HERRENS ark ditupp under jubel och basuners ljud.
006:016 N„r d† HERRENS ark kom in i Davids stad, blickade Mikal, Sauls dotter, ut genom f”nstret, och n„r hon s†g konung David hoppa och dansa inf”r HERREN fick hon f”rakt f”r honom i sitt hj„rta. 006:017 Sedan de hade f”rt HERRENS ark ditin, st„llde de den p† dess plats i t„ltet som David hade slagit upp †t den; och d„refter offrade David br„nnoffer inf”r HERREN, s† ock tackoffer. 006:018 N„r David hade offrat br„nnoffret och tackoffret v„lsignade han folket i HERREN Sebaots namn.
006:019 Och †t allt folket, †t var och en i hela hopen av israeliter, b†de man och kvinna, gav han en kaka br”d, ett stycke k”tt och en druvkaka. Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt.

006:020 Men n„r David kom tillbaka f”r att h„lsa sitt husfolk, gick Mikal, Sauls dotter, ut emot honom och sade: ½Huru h„rlig har icke Israels konung visat sig i dag, d† han i dag har blottat sig f”r sina tj„nares tj„nstekvinnors ”gon, s†som l”st folk pl„gar g”ra!½
006:021 D† sade David till Mikal: ½Inf”r HERREN, som har utvalt mig framf”r din fader och hela hans hus, och som har f”rordnat mig till furste ”ver HERRENS folk, ”ver Israel — inf”r HERREN fr”jdade jag mig.
006:022 Dock k„nde jag mig r„tteligen f”r ringa till detta, ja, jag var i mina ”gon allt f”r l†g d„rtill. Skulle jag d† s”ka „ra hos tj„nstekvinnorna, om vilka du talade?½
006:023 Och Mikal, Sauls dotter, fick inga barn, s† l„nge hon levde.

007:001 D† nu konungen satt i sitt hus, sedan HERREN hade l†tit honom f† ro runt omkring f”r alla hans fiender,
007:002 sade han till profeten Natan: ½Se, jag bor i ett hus av cedertr„, under det att Guds ark bor i ett t„lt. 007:003 Natan sade till konungen: ½V„lan, g”r allt vad du har i sinnet; ty HERREN „r med dig.½
007:004 Men om natten kom HERRENS ord till Natan; han sade: 007:005 ½G† och s„g till min tj„nare David: S† s„ger HERREN: Skulle du bygga mig ett hus att bo i?
007:006 Jag har ju icke bott i n†got hus, allt ifr†n den dag d† jag f”rde Israels barn upp ur Egypten „nda till denna dag, utan jag har flyttat omkring i ett t„lt, i ett tabernakel. 007:007 Har jag d† n†gonsin, varhelst jag flyttade omkring med alla Israels barn, talat och sagt s† till n†gon enda av Israels stammar, som jag har f”rordnat till herde f”r mitt folk Israel: ‘Varf”r haven I icke byggt mig ett hus av cedertr„?’ 007:008 Och nu skall du s„ga s† till min tj„nare David: S† s„ger HERREN Sebaot: Fr†n betesmarken, d„r du f”ljde f†ren, har jag h„mtat dig, f”r att du skulle bliva en furste ”ver mitt folk Israel. 007:009 Och jag har varit med dig p† alla dina v„gar och utrotat alla dina fiender f”r dig. Och jag vill g”ra dig ett namn, s† stort som de st”rstes namn p† jorden.
007:010 Jag skall bereda en plats †t mitt folk Israel och plantera det, s† att det f†r bo kvar d„r, utan att vidare bliva oroat. Or„ttf„rdiga m„nniskor skola icke mer f”rtrycka det, s†som fordom skedde,
007:011 och s†som det har varit allt ifr†n den tid d† jag f”rordnade domare ”ver mitt folk Israel; och jag skall l†ta dig f† ro f”r alla dina fiender. S† f”rkunnar nu HERREN f”r dig att HERREN skall uppbygga ett hus †t dig.
007:012 N„r din tid „r ute och du vilar hos dina f„der, skall jag efter dig upph”ja den son som skall utg† ur ditt liv; och jag skall bef„sta hans konungad”me.
007:013 Han skall bygga ett hus †t mitt namn, och jag skall bef„sta hans konungatron f”r evig tid.
007:014 Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son, s† att jag visserligen, om han g”r n†got illa, skall straffa honom med ris, s†som m„nniskor pl„ga tuktas, och med pl†gor, s†dana som hems”ka m„nniskors barn;
007:015 men min n†d skall icke vika ifr†n honom, s†som jag l„t den vika ifr†n Saul, vilken jag l„t vika undan f”r dig. 007:016 Ditt hus och ditt konungad”me skola bliva best†ndande inf”r dig till evig tid; ja, din tron skall vara bef„st f”r evig tid.½ 007:017 Alldeles i ”verensst„mmelse med dessa ord och med denna syn talade nu Natan till David.
007:018 D† gick konung David in och satte sig ned inf”r HERRENS ansikte och sade: ½Vem „r jag, Herre, HERRE, och vad „r mitt hus, eftersom du har l†tit mig komma h„rtill? 007:019 Och detta har „nd† synts dig vara f”r litet, Herre, HERRE; du har ock talat ang†ende din tj„nares hus om det som ligger l†ngt fram i tiden. och h„rom har du talat p† m„nniskos„tt, Herre, HERRE!
007:020 Vad skall nu David vidare tala till dig? Du k„nner ju din tj„nare, Herre, HERRE.
007:021 F”r ditt ords skull och efter ditt hj„rta har du gjort allt detta stora och f”rkunnat det f”r din tj„nare. 007:022 D„rf”r „r du ock stor HERRE Gud, ty ingen „r dig lik, och ingen Gud finnes utom dig, efter allt vad vi hava h”rt med v†ra ”ron. 007:023 Och var finnes p† jorden n†got enda folk likt ditt folk Israel, n†got folk som en Gud sj„lv har g†tt †stad att f”rlossa †t sig till ett folk, f”r att s† g”ra sig ett namn — ja, f”r att g”ra dessa stora ting med eder och dessa fruktansv„rda g„rningar med ditt land, inf”r ditt folk, det som du f”rlossade †t dig fr†n Egypten, fr†n hedningarna och deras gudar. 007:024 Och du har berett †t dig ditt folk Israel, dig till ett folk f”r evig tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud. 007:025 S† uppfyll nu, HERRE Gud, f”r evig tid vad du har talat om din tj„nare och om hans hus; g”r s†som du har talat. 007:026 D† skall ditt namn bliva stort till evig tid, s† att man skall s„ga: ‘HERREN Sebaot „r Gud ”ver Israel.’ Och s† skall din tj„nare Davids hus best† inf”r dig.
007:027 Ty du, HERRE Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat f”r din tj„nare och sagt: ‘Jag vill bygga dig ett hus.’ D„rf”r har din tj„nare f†tt frimodighet att bedja till dig denna b”n. 007:028 Och nu, Herre, HERRE, du „r Gud, och dina ord „ro sanning; och du du har lovat din tj„nare detta goda, 007:029 s† v„rdes nu v„lsigna din tj„nares hus, s† att det f”rbliver evinnerligen inf”r dig. Ja, du, Herre, HERRE, har lovat det, och genom din v„lsignelse skall din tj„nares hus bliva v„lsignat evinnerligen.½
008:001 En tid h„refter slog David filist‚erna och kuvade dem. D„rvid bem„ktigade sig David huvudstaden och tog den ur filist‚ernas hand.
008:002 Han slog ock moabiterna och m„tte dem med sn”re, i det att han l„t dem l„gga sig ned p† jorden: med tv† sn”rl„ngder m„tte han ut den del av dem, som skulle d”das, och med en full sn”rl„ngd den del som han l†t leva. S† blevo moabiterna David underd†niga och f”rde till honom sk„nker.
008:003 Likaledes slog David Hadadeser, Rehobs son, konungen i Soba, n„r denne hade dragit †stad f”r att utstr„cka sitt v„lde till floden.
008:004 Och David tog till f†nga av han folk ett tusen sju hundra ryttare och tjugu tusen man fotfolk; och David l„t avsk„ra fotsenorna p† alla vagnsh„starna, utom p† ett hundra h„star, som han skonade.
008:005 N„r sedan aram‚erna fr†n Damaskus kommo f”r att hj„lpa Hadadeser, konungen i Soba, nedgjorde David tjugutv† tusen man av dem.
008:006 Och David insatte fogdar bland aram‚erna i Damaskus, och aram‚erna blevo David underd†niga och f”rde till honom sk„nker. S† gav HERREN seger †t David, varhelst han drog fram. 008:007 Och David tog de gyllene sk”ldar som Hadadesers tj„nare hade burit och f”rde dem till Jerusalem.
008:008 Och fr†n Hadadesers st„der Beta och Berotai tog konung David koppar i stor myckenhet.

008:009 D† nu Toi, konungen i Hamat, h”rde att David hade slagit Hadadesers hela h„r,
008:010 s„nde han sin son Joram till konung David f”r att h„lsa honom och lyck”nska honom, d„rf”r att han hade givit sig i strid med Hadadeser och slagit honom; ty Hadadeser hade varit Tois fiende. Och han hade med sig k„rl av silver, av guld och av koppar.
008:011 Ocks† dessa helgade konung David †t HERREN, likasom han hade gjort med det silver och guld han hade tagit fr†n alla de folk som han hade underlagt sig:
008:012 fr†n aram‚erna, moabiterna, Ammons barn, filist‚erna och amalekiterna, s† ock med det byte han hade tagit fr†n Hadadeser, Rehobs son, konungen i Soba.

008:013 Och n„r David kom tillbaka fr†n sin seger ”ver aram‚erna, gjorde han sig ytterligare ett namn i Saltdalen, d„r han slog aderton tusen man.
008:014 Och han insatte fogdar i Edom, i hela Edom insatte han fogdar; och alla edom‚er blevo David underd†niga. S† gav HERREN seger †t David, varhelst han drog fram.

008:015 David regerade nu ”ver hela Israel; och David skipade lag och r„tt †t allt sitt folk.
008:016 Joab, Serujas son, hade bef„let ”ver krigsh„ren, och Josafat Ahiluds son, var kansler.
008:017 Sadok, Ahitubs son, och Ahimelek, Ebjatars son, voro pr„ster, och Seraja var sekreterare.
008:018 Benaja, Jojadas son, hade bef„let ”ver keret‚erna och pelet‚erna; dessutom voro Davids s”ner pr„ster. 009:001 Och David sade: ½Finnes „nnu n†gon kvar av Sauls hus, mot vilken jag kan bevisa barmh„rtighet f”r Jonatans skull?½ 009:002 Nu hade Sauls hus haft en tj„nare vid namn Siba; honom h„mtade man till David. D† sade konungen till honom: ½Žr du Siba?½ Han svarade: ½Ja, din tj„nare.½
009:003 Konungen fr†gade: ½Finnes ingen kvar av Sauls hus, mot vilken jag kan bevisa barmh„rtighet, s†som Gud „r barmh„rtig?½ Siba svarade konungen: ½Žnnu finnes kvar en son till Jonatan, en som „r of„rdig i f”tterna.½
009:004 Konungen fr†gade honom ½Var „r han?½ Siba svarade konungen: ½Han „r nu i Makirs, Ammiels sons, hus i Lo-Debar.½ 009:005 D† s„nde konung David och l„t h„mta honom fr†n Makirs, Ammiels sons, hus i Lo-Debar.
009:006 N„r s† Mefiboset, Sauls son Jonatans son, kom in till David, f”ll han ned p† sitt ansikte och bugade sig. D† sade David: ½Mefiboset!½ Han svarade: ½Ja, din tj„nare h”r.½ 009:007 David sade till honom: ½Frukta icke, ty jag vill bevisa barmh„rtighet mot dig f”r din fader Jonatans skull, och jag vill giva dig allt din faders Sauls jordagods tillbaka, och du skall „ta vid mitt bord best„ndigt.½
009:008 D† bugade han sig och sade: ½Vad „r jag, din tj„nare, eftersom du v„nder dig till en s†dan d”d hund som jag „r?½

009:009 D„refter tillkallade konungen Siba, Sauls tj„nare, och sade till honom; ½Allt som Saul och hela hans hus har „gt giver jag †t din herres son.
009:010 Och du med dina s”ner och dina tj„nare skall bruka jorden †t honom och inb„rga sk”rden, f”r att din herres son m† hava br”d att „ta, dock skall Mefiboset, din herres son, best„ndigt „ta vid mitt bord.½ Siba hade n„mligen femton s”ner och tjugu tj„nare.
009:011 D† sade Siba till konungen: ½Din tj„nare skall i alla stycken g”ra s†som min herre konungen bjuder sin tj„nare.½ ½Ja½, svarade han, ½Mefiboset skall „ta vid mitt bord, s†som vore han en av konungens s”ner.½
009:012 Mefiboset hade en liten son, som hette Mika. Och alla som bodde i Sibas hus blevo Mefibosets tj„nare.
009:013 Sj„lv bodde Mefiboset i Jerusalem, eftersom han best„ndigt skulle „ta vid konungens bord. Och han var halt p† b†da f”tterna.
010:001 En tid h„refter dog Ammons barns konung, och hans son Hanun blev konung efter honom.
010:002 D† sade David: ½Jag vill bevisa Hanun, Nahas’ son, v„nskap, likasom hans fader bevisade mig v„nskap.½ Och David s„nde n†gra av sina tj„nare f”r att tr”sta honom i hans sorg efter fadern. N„r s† Davids tj„nare kommo till Ammons barns land, 010:003 sade Ammons barns furstar till sin herre Hanun: ½Menar du att David d„rmed att han s„nder tr”stare till dig vill visa dig att han „rar din fader? Nej, f”r att unders”ka staden, f”r att bespeja och sedan f”rd„rva den har David s„nt sina tj„nare till dig.½
010:004 D† tog Hanun Davids tj„nare och l„t raka av dem halva sk„gget och sk„ra av deras kl„der mitt p†, „nda uppe vid s„tet, och l„t dem s† g†.
010:005 N„r man ber„ttade detta f”r David, s„nde han bud emot dem; ty m„nnen voro ju mycket van„rade. Och konungen l„t s„ga: ½Stannen i Jeriko, till dess edert sk„gg hinner v„xa ut, och kommen s† tillbaka.½

010:006 D† nu Ammons barn ins†go att de hade gjort sig f”rhatliga f”r David, s„nde de bort och lejde fr†n Aram-Bet-Rehob och Aram-Soba tjugu tusen man fotfolk, av konungen i Maaka ett tusen man och av Tobs m„n tolv tusen.
010:007 N„r David h”rde detta, s„nde han †stad Joab med hela h„ren, de tappraste krigarna.
010:008 Och Ammons barn drogo ut och st„llde upp sig till strid framf”r stadsporten; men de fr†n Aram-Soba och Rehob, „vensom Tobs m„n och maakat‚erna, st„llde upp sig f”r sig sj„lva p† f„ltet. 010:009 D† Joab nu s†g att han hade fiender b†de framf”r sig och bakom sig, gjorde han ett urval bland allt Israels utvalda manskap och st„llde sedan upp sig mot aram‚erna.
010:010 Men det ”vriga folket ”verl„mnade han †t sin broder Absai, vilken med dem st„llde upp sig mot Ammons barn. 010:011 Och han sade: ½Om aram‚erna bliva mig ”verm„ktiga, s† skall du komma mig till hj„lp; och om Ammons barn bliva dig ”verm„ktiga, s† vill jag t†ga till din hj„lp.
010:012 Var nu vid gott mod; ja, l†t oss visa mod i striden f”r v†rt folk och f”r v†r Guds st„der. Sedan m† HERREN g”ra vad honom t„ckes.½
010:013 D„refter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot aram‚erna och de flydde f”r honom.
010:014 Men n„r Ammons barn s†go att aram‚erna flydde, flydde ocks† de f”r Abisai och beg†vo sig in i staden. D† drog Joab bort ifr†n Ammons barn och begav sig tillbaka till Jerusalem. 010:015 D† allts† aram‚erna s†go att de hade blivit slagna av Israel, f”rsamlade de sig allasammans.
010:016 Och Hadadeser s„nde bud att de aram‚er som bodde p† andra sidan floden skulle rycka ut; dessa kommo d† till Helam, anf”rda av Sobak, Hadadesers h„rh”vitsman.
010:017 N„r detta blev ber„ttat f”r David, f”rsamlade han hela Israel och gick ”ver Jordan och kom till Helam; och aram‚erna st„llde upp sig i slagordning mot David och g†vo sig i strid med honom. 010:018 Men aram‚erna flydde f”r Israel, och David dr„pte av aram‚erna manskapet p† sju hundra vagnar, s† ock fyrtio tusen ryttare; deras h„rh”vitsman Sobak slog han ock d„r till d”ds. 010:019 D† allts† Hadadesers alla lydkonungar s†go att de hade blivit slagna av israeliterna, ingingo de fred med dem och blevo dem underd†niga. Efter detta fruktade aram‚erna f”r att vidare hj„lpa Ammons barn.
011:001 F”ljande †r, vid den tid d† konungarna pl„gade draga i f„lt, s„nde David †stad Joab och med honom sina tj„nare och hela Israel; och de h„rjade Ammons barns land och bel„grade Rabba, medan David stannade kvar i Jerusalem.
011:002 D† h„nde sig en afton, n„r David hade st†tt upp fr†n sitt l„ger och gick omkring p† konungshusets tak, att han fr†n taket fick se en kvinna som badade; och kvinnan var mycket fager att sk†da. 011:003 David s„nde d† †stad och f”rfr†gade sig om kvinnan, och man sade: ½Det „r Bat-Seba, Eliams dotter, hetiten Urias hustru.½ 011:004 D† s„nde David n†gra m„n med uppdrag att h„mta henne, och hon kom till honom, och han l†g hos henne, n„r hon hade helgat sig fr†n sin orenhet. Sedan †terv„nde hon hem.

011:005 Men kvinnan blev havande; hon s„nde d† †stad och l„t underr„tta David d„rom och s„ga: ½Jag „r havande.½ 011:006 D† s„nde David till Joab detta bud: ½S„nd till mig hetiten Uria.½ S† s„nde d† Joab Uria till David. 011:007 Och n„r Uria kom till David, fr†gade denne om det stod v„l till med Joab och med folket, och huru kriget gick. 011:008 D„refter sade David till Uria: ½G† nu ned till ditt hus och tv† dina f”tter.½ N„r d† Uria gick ut ur konungens hus, s„ndes en g†va fr†n konungen efter honom.
011:009 Men Uria lade sig till vila vid ing†ngen till konungshuset, j„mte hans herres alla andra tj„nare, och gick icke ned till sitt eget hus.
011:010 Detta ber„ttade man f”r David och sade: ½Uria har icke g†tt ned till sitt hus.½ D† sade David till Uria: ½Du kommer ju fr†n resan; varf”r har du d† icke g†tt ned till ditt hus?½ 011:011 Uria svarade David: ½Arken och Israel och Juda bo nu i l„gerhyddor, och min herre Joab och min herres tj„nare „ro l„grade ute p† marken: skulle jag d† g† in i mitt hus f”r att „ta och dricka och ligga hos min hustru? S† sant du lever, s† sant din sj„l lever: jag vill icke g”ra s†.½ 011:012 D† sade David till Uria: ½Stanna h„r ocks† i dag, s† vill jag i morgon s„nda dig †stad.½ S† stannade d† Uria i Jerusalem den dagen och den f”ljande.
011:013 Och David inbj”d honom till sig och l„t honom „ta och dricka med sig och gjorde honom drucken. Men om aftonen gick han ut och lade sig p† sitt l„ger tillsammans med sin herres tj„nare, och gick icke ned till sitt hus.
011:014 F”ljande morgon skrev David ett brev till Joab och s„nde det med Uria.
011:015 I brevet skrev han s†: ½St„llen Uria l„ngst fram, d„r striden „r som h„ftigast, och dragen eder sedan tillbaka fr†n honom, s† att han bliver slagen till d”ds.½
011:016 Under bel„gringen av staden skickade d† Joab Uria till den plats d„r han visste att de tappraste m„nnen funnos. 011:017 Och m„nnen i staden gjorde ett utfall och g†vo sig i strid med Joab, och flera av folket, av Davids tj„nare, f”llo; ocks† hetiten Uria d”dades.
011:018 D† s„nde Joab och l„t ber„tta f”r David allt vad som hade h„nt under striden.
011:019 Och han bj”d budb„raren och sade: ½N„r du har omtalat f”r konungen allt vad som har h„nt under striden, 011:020 d† uppt„ndes kanske konungens vrede, och han s„ger till dig: ‘Varf”r gingen I under striden s† n„ra intill staden? Vissten I icke att de skulle skjuta uppifr†n muren? 011:021 Vem var det som slog ihj„l Abimelek, Jerubbesets son? Var det icke en kvinna som kastade en kvarnsten ned p† honom fr†n muren, s† att han d”dades, d„r i Tebes? Varf”r gingen I d† s† n„ra intill muren?’ Men d† skall du s„ga: ‘Din tj„nare Uria, hetiten, „r ock d”d.’½

011:022 Budb„raren gick †stad och kom och ber„ttade f”r David allt vad Joab hade s„nt honom att s„ga;
011:023 budb„raren sade till David: ½M„nnen blevo oss ”verm„ktiga och drogo ut mot oss p† f„ltet, men vi slogo dem tillbaka „nda till stadsporten.
011:024 D† sk”to skyttarna uppifr†n muren p† dina tj„nare, s† att flera av konungens tj„nare d”dades; din tj„nare Uria, hetiten, „r ock d”d.½
011:025 D† sade David till budb„raren: ½S† skall du s„ga till Joab: ‘L†t icke detta f”rtryta dig, ty sv„rdet f”rt„r „n den ene, „n den andre; fortsatt med kraft stadens bel„gring och f”rst”r den.’ Och intala honom s† mod.½

011:026 D† nu Urias hustru h”rde att hennes man Uria var d”d, h”ll hon d”dsklagan efter sin man.
011:027 Och n„r sorgetiden var f”rbi, s„nde David och l„t h„mta henne hem till sig, och hon blev hans hustru; d„refter f”dde hon honom en son. Men vad David hade gjort misshagade HERREN. 012:001 Och HERREN s„nde Natan till David. N„r han kom in till honom, sade han till honom: ½Tv† m„n bodde i samma stad; den ene var rik och den andre fattig.
012:002 Den rike hade f†r och f„kreatur i stor myckenhet. 012:003 Men den fattige hade icke mer „n ett enda litet lamm, som han hade k”pt; han uppf”dde det, och det v„xte upp hos honom och hans s”ner, tillsammans med dem: det †t av hans br”dstycke och drack ur hans b„gare och l†g i hans famn och var f”r honom s†som en dotter.
012:004 S† kom en v„gfarande till den rike mannen; d† n„ndes han icke taga av sina f†r och f„kreatur f”r att tillreda †t den resande som hade kommit till honom, utan han tog den fattige mannens lamm och tillredde det †t mannen som hade kommit till honom.½ 012:005 D† uppt„ndes Davids vrede storligen mot den mannen, och han sade till Natan: ½S† sant HERREN lever: d”dens barn „r den man som har gjort detta.
012:006 Och lammet skall han ers„tta fyradubbelt, d„rf”r att han gjorde s†dant, och eftersom han var s† obarmh„rtig.½ 012:007 Men Natan sade till David: ½Du „r den mannen. S† s„ger HERREN, Israels Gud: Jag har smort dig till konung ”ver Israel, och jag har r„ddat dig ur Sauls hand.
012:008 Jag har givit dig din herres hus och lagt din herres hustrur i din famn; ja jag har givit dig Israels hus och Juda. Och om detta skulle vara f”r litet, s† vore jag villig att ytterligare giva dig b†de ett och annat.
012:009 Varf”r har du d† f”raktat HERRENS ord och gjort vad ont „r i hans ”gon? Hetiten Uria har du l†tit sl† ihj„l med sv„rd, och hans hustru har du tagit till hustru †t dig sj„lv; ja, honom har du dr„pt med Ammons barns sv„rd.
012:010 S† skall nu icke heller sv„rdet vika ifr†n ditt hus till evig tid, d„rf”r att du har f”raktat mig och tagit hetiten Urias hustru till hustru †t dig.
012:011 S† s„ger HERREN: Se, jag skall l†ta olyckor komma ”ver dig fr†n ditt eget hus, och jag skall taga dina hustrur inf”r dina ”gon och giva dem †t en annan, och han skall ligga hos dina hustrur mitt p† ljusa dagen.
012:012 Ty v„l har du gjort s†dant i hemlighet, men jag vill l†ta detta ske inf”r hela Israel, och det p† ljusa dagen.½

012:013 D† sade David till Natan: ½Jag har syndat mot HERREN.½ Natan sade till David: ½S† har ock HERREN tillgivit dig din synd; du skall icke d”.
012:014 Men eftersom du genom denna g„rning har kommit HERRENS fiender att f”rakta honom, skall ock den son som har blivit f”dd †t dig d”den d”.½
012:015 Sedan gick Natan hem igen. Och HERREN slog barnet som Urias hustru hade f”tt †t David, han slog det, s† att det blev d”dssjukt.
012:016 D† s”kte David Gud f”r gossens skull; och David h”ll fasta, och n„r han kom hem, l†g han p† bara marken ”ver natten. 012:017 D† stodo de „ldste i hans hus upp och gingo till honom, f”r att f”rm† honom att stiga upp fr†n marken; men han ville icke, och han †t icke heller n†got med dem.

012:018 Men p† sjunde dagen dog barnet. D† fruktade Davids tj„nare att om tala f”r honom att barnet hade d”tt, ty de t„nkte: ½N„r vi talade till honom, medan barnet „nnu levde, ville han ju icke lyssna till v†ra ord. Huru skulle vi d† kunna s„ga till honom att barnet har d”tt? Han kunde g”ra n†got ont.½ 012:019 Men n„r David s†g att hans tj„nare viskade med varandra, f”rstod han att barnet hade d”tt. D† fr†gade David sina tj„nare: ½Har barnet d”tt?½ De svarade: ½Ja.½
012:020 D† stod David upp fr†n marken och tv†dde sig och smorde sig och bytte om kl„der och gick in i HERRENS hus och tillbad. Och n„r han kom hem igen, beg„rde han att man skulle s„tta fram mat †t honom, och han †t.
012:021 D† sade hans tj„nare till honom: ½Varf”r g”r du p† detta s„tt? Medan barnet levde, fastade du och gr„t f”r dess skull; men s† snart barnet har d”tt, st†r du upp och „ter!½ 012:022 Han svarade: s† l„nge barnet „nnu levde, fastade och gr„t jag, ty jag t„nkte: ‘Vem vet, kanh„nda bliver HERREN mig n†dig och l†ter barnet f† leva.’
012:023 Men nu, n„r det har d”tt, varf”r skulle jag d† fasta? Kan jag v„l skaffa honom tillbaka igen? Jag g†r bort till honom, men han kommer icke tillbaka till mig.½

012:024 Och David tr”stade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och l†g hos henne. Och hon f”dde en son, †t vilken han gav namnet Salomo. Och HERREN „lskade honom 012:025 och s„nde ett budskap med profeten Natan, och denne gav honom namnet Jedidja, f”r HERRENS skull.

012:026 Och Joab angrep Rabba i Ammons barns land och intog konungastaden.
012:027 Sedan s„nde Joab bud till David och l„t s„ga honom: ½Jag har angripit Rabba och har redan intagit Vattenstaden. 012:028 S† f”rsamla du nu det ”vriga folket och bel„gra staden och intag den, s† att det icke bliver jag som intager staden och f†r b„ra namnet d„rf”r.½
012:029 D† f”rsamlade David allt folket och t†gade till Rabba och angrep det och intog det.
012:030 Och han tog deras konungs krona fr†n hans huvud; den v„gde en talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes nu p† Davids huvud. Och han f”rde ut byte fr†n staden i stor myckenhet.
012:031 Och folket d„rinne f”rde han ut och lade dem under s†gar och tr”skvagnar av j„rn och bilor av j„rn och ”verl„mnade dem †t Molok. S† gjorde han mot Ammons barns alla st„der. Sedan v„nde David med allt folket tillbaka till Jerusalem.

013:001 D„refter tilldrog sig f”ljande Davids son Absalom hade en sk”n syster som hette Tamar, och Davids son Amnon fattade k„rlek till henne.
013:002 Ja, Amnon kom f”r sin syster Tamars skull i en s†dan v†nda att han blev sjuk; ty hon var jungfru, och det syntes Amnon icke vara m”jligt att g”ra henne n†got.
013:003 Men Amnon hade en v„n, som hette Jonadab, en son till Davids broder Simea; och Jonadab var en mycket klok man. 013:004 Denne sade nu till honom: ½Varf”r ser du var morgon s† avt„rd ut, du konungens son? Vill du icke s„ga mig det?½ Amnon svarade honom: ½Jag har fattat k„rlek till min broder Absaloms syster Tamar.½
013:005 Jonadab sade till honom: ½L„gg dig p† din s„ng och g”r dig sjuk. N„r d† din fader kommer f”r att bes”ka dig, s† s„g till honom: ‘L†t min syster Tamar komma och giva mig n†got att „ta, men l†t henne tillreda maten inf”r mina ”gon; s† att jag ser det och kan f† den ur hennes hand att „ta.’½
013:006 D† lade Amnon sig och gjorde sig sjuk. N„r nu konungen kom f”r att bes”ka honom, sade Amnon till konungen: ½L†t min syster Tamar komma hit och tillaga tv† kakor inf”r mina ”gon, s† att jag kan f† dem ur hennes hand att „ta.½

013:007 D† s„nde David bud in i huset till Tamar och l„t s„ga: ½G† till din broder Amnons hus och red till †t honom n†got att „ta.½ 013:008 Tamar gick d† †stad till sin broder Amnons hus, d„r denne l†g till s„ngs. Och hon tog deg och kn†dade den och gjorde d„rav kakor inf”r hans ”gon och gr„ddade kakorna. 013:009 D„refter tog hon pannan och lade upp dem d„rur inf”r hans ”gon; men han ville icke „ta. Och Amnon sade: ½L†t alla g† ut h„rifr†n. D† gingo alla ut d„rifr†n.
013:010 Sedan sade Amnon till Tamar: ½B„r maten hitin i kammaren, s† att jag f†r den ur din hand att „ta.½ D† tog Tamar kakorna som hon hade tillrett och bar dem in i kammaren till sin broder Amnon. 013:011 Men n„r hon kom fram med dem till honom, f”r att han skulle „ta, fattade han i henne och sade till henne: ½Kom hit och ligg hos mig, min syster.½
013:012 Hon sade till honom: ½Ack nej, min broder, kr„nk mig icke; ty s†dant f†r icke ske i Israel. G”r icke en s†dan galenskap. 013:013 Vart skulle jag d† taga v„gen med min skam? Och du sj„lv skulle ju sedan i Israel h†llas f”r en d†re. Tala nu med konungen; han v„grar nog icke att giva mig †t dig.½
013:014 Men han ville icke lyssna till hennes ord och blev henne ”verm„ktig och kr„nkte henne och l†g hos henne. 013:015 Men d„refter fick Amnon en mycket stor motvilja mot henne; ja, den motvilja han fick mot henne var st”rre „n den k„rlek han hade haft till henne. Och Amnon sade till henne: ½St† upp och g† din v„g.½
013:016 D† sade hon till honom: ½G”r dig icke skyldig till ett s† sv†rt brott som att driva bort mig; det vore v„rre „n det andra som du