The Bible, in Swedish, both Testaments (page 24)

han skall krossa konungar
p† sin vredes dag.
110:006 Han skall h†lla dom bland hedningarna, ”verallt skola d”da ligga;
han skall s”nderkrossa huvuden
vida omkring p† jorden.
110:007 Ur b„cken skall han dricka p† v„gen; d„rf”r skall han upplyfta huvudet.
111:001 Halleluja!
Jag vill tacka HERREN av allt hj„rta i de r„ttsinnigas r†d och f”rsamling.
111:002 Stora „ro HERRENS verk,
de begrundas av alla som hava sin lust i dem. 111:003 Majest„t och h„rlighet „r vad han g”r, och hans r„ttf„rdighet f”rbliver evinnerligen. 111:004 Han har s† gjort, att hans under „ro i †minnelse; n†dig och barmh„rtig „r HERREN.
111:005 Han giver mat †t dem som frukta honom, han t„nker evinnerligen p† sitt f”rbund. 111:006 Sina g„rningars kraft har han gjort kunnig f”r sitt folk, i det han gav dem hedningarnas arvedel. 111:007 Hans h„nders verk „ro trofasthet och r„tt, oryggliga „ro alla hans ordningar.
111:008 De st† fasta f”r alltid och f”r evigt, de fullbordas med trofasthet och r„ttvisa. 111:009 Han har s„nt sitt folk f”rlossning, han har stadgat sitt f”rbund f”r evig tid; heligt och fruktansv„rt „r hans namn.
111:010 HERRENS fruktan „r vishetens begynnelse, ett gott f”rst†nd f† alla de som g”ra d„refter. Hans lov f”rbliver evinnerligen.

112:001 Halleluja!
S„ll „r den man som fruktar HERREN och har sin stora lust i hans bud.
112:002 Hans efterkommande skola bliva v„ldiga p† jorden; de redligas sl„kte skall varda v„lsignat. 112:003 Gods och rikedom skall finnas i hans hus, och hans r„ttf„rdighet best†r evinnerligen. 112:004 F”r de redliga g†r han upp s†som ett ljus i m”rkret, n†dig och barmh„rtig och r„ttf„rdig.
112:005 V„l den som „r barmh„rtig och giver l†n, den som st”der all sin sak p† r„tt!
112:006 Ty han skall icke vackla till evig tid; den r„ttf„rdige skall vara i evig †minnelse. 112:007 F”r ont budskap fruktar han icke; hans hj„rta „r frimodigt, det f”rtr”star p† HERREN. 112:008 Hans hj„rta „r fast, det fruktar icke, till dess han f†r se med lust p† sina ov„nner. 112:009 Han utstr”r, han giver †t de fattiga, hans r„ttf„rdighet f”rbliver evinnerligen; hans horn skall varda upph”jt med „ra. 112:010 Den ogudaktige skall se det och harmas; han skall bita sina t„nder samman och t„ras bort. Vad de ogudaktiga ”nska bliver till intet.

113:001 Halleluja!
Loven, I HERRENS tj„nare,
loven HERRENS namn.
113:002 V„lsignat vare HERRENS namn fr†n nu och till evig tid.
113:003 Fr†n solens uppg†ng „nda till dess nedg†ng vare HERRENS namn h”gtlovat.
113:004 HERREN „r h”g ”ver alla folk, hans „ra n†r ”ver himmelen.
113:005 Ja, vem „r s†som HERREN, v†r Gud, han som sitter s† h”gt,
113:006 han som ser ned s† djupt — ja, vem i himmelen och p† jorden?
113:007 Han som uppr„ttar den ringe ur stoftet, han som lyfter den fattige ur dyn,
113:008 f”r att s„tta honom bredvid furstar, bredvid sitt folks furstar;
113:009 han som l†ter den ofruktsamma hustrun sitta med gl„dje s†som moder, omgiven av barn!

Halleluja!
114:001 N„r Israel drog ut ur Egypten, Jakobs hus ut ifr†n folket med fr„mmande tunga, 114:002 d† vart Juda hans helgedom,
Israel hans herrad”me.

114:003 Havet s†g det och flydde,
Jordan v„nde tillbaka.
114:004 Bergen hoppade s†som v„durar, h”jderna s†som lamm.

114:005 Varf”r flyr du undan, du hav? Du Jordan, varf”r v„nder du tillbaka?
114:006 I berg, varf”r hoppen I s†som v„durar, I h”jder, s†som lamm?

114:007 F”r Herren m† du v„l b„va, du jord, f”r Jakobs Guds ansikte,
114:008 f”r honom som f”rvandlar klippan till en vattenrik sj”, h†rda stenen till en vattenk„lla.
115:001 Icke †t oss, HERRE, icke †t oss, utan †t ditt namn giv „ran,
f”r din n†ds, f”r din sannings skull. 115:002 Varf”r skulle hedningarna f† s„ga: ½Var „r nu deras Gud?½

115:003 V†r Gud „r ju i himmelen;
han kan g”ra allt vad han vill.
115:004 Men deras avgudar „ro silver och guld, verk av m„nniskoh„nder.

115:005 De hava mun och tala icke,
de hava ”gon och se icke,
115:006 de hava ”ron och h”ra icke, de hava n„sa och lukta icke.
115:007 Med sina h„nder taga de icke, med sina f”tter g† de icke;
de hava intet ljud i sin strupe.
115:008 De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som f”rtr”sta p† dem.

115:009 I av Israel, f”rtr”sten p† HERREN. Ja, han „r deras hj„lp och sk”ld.
115:010 I av Arons hus, f”rtr”sten p† HERREN. Ja, han „r deras hj„lp och sk”ld.
115:011 I som frukten HERREN, f”rtr”sten p† HERREN. Ja, han „r deras hj„lp och sk”ld.

115:012 HERREN har t„nkt p† oss, han skall v„lsigna, han skall v„lsigna Israels hus,
han skall v„lsigna Arons hus,
115:013 han skall v„lsigna dem som frukta HERREN, de sm† s†v„l som de stora.

115:014 Ja, HERREN f”r”ke eder,
seder sj„lva och edra barn.
115:015 Varen v„lsignade av HERREN, av honom som har gjort himmel och jord. 115:016 Himmelen „r HERRENS himmel,
och jorden har han givit †t m„nniskors barn.

115:017 De d”da prisa icke HERREN,
ingen som har farit ned i det tysta. 115:018 Men vi, vi skola lova HERREN
fr†n nu och till evig tid.

Halleluja!

116:001 Jag har HERREN k„r, ty han h”r min r”st och mina b”ner.
116:002 Ja, han har b”jt sitt ”ra till mig; i hela mitt liv skall jag †kalla honom.

116:003 D”dens band omv„rvde mig,
och d”dsrikets †ngest grep mig;
jag kom i n”d och bedr”velse.
116:004 Men jag †kallade HERRENS namn: ½Ack HERRE, r„dda min sj„l.½
116:005 HERREN „r n†dig och r„ttf„rdig, v†r Gud „r barmh„rtig.
116:006 HERREN bevarar de enfaldiga; jag var i el„nde, och han fr„lste mig. 116:007 V„nd nu †ter till din ro, min sj„l, ty HERREN har gjort v„l mot dig.

116:008 Ja, du har r„ddat min sj„l fr†n d”den, mitt ”ga fr†n t†rar, min fot ifr†n fall; 116:009 jag skall f† vandra inf”r HERREN i de levandes land.

116:010 Jag tror, ty d„rf”r talar jag, jag som var storligen pl†gad,
116:011 jag som m†ste s„ga i min †ngest: ½Alla m„nniskor „ro l”gnaktiga.½

116:012 Huru skall jag vederg„lla HERREN alla hans v„lg„rningar mot mig?
116:013 Jag vill taga fr„lsningens b„gare och †kalla HERRENS namn.
116:014 Jag vill infria †t HERREN mina l”ften, ja, i hela hans folks †syn.

116:015 Dyrt aktad i HERRENS ”gon
„r hans frommas d”d.
116:016 Ack HERRE, jag „r ju din tj„nare, jag „r din tj„nare, din tj„narinnas son; du har lossat mina band.

116:017 Dig vill jag offra lovets offer, och HERRENS namn vill jag †kalla.
116:018 Jag vill infria †t HERREN mina l”ften, ja, i hela hans folks †syn,
116:019 i g†rdarna till HERRENS hus, mitt i dig, Jerusalem.

Halleluja!
117:001 Loven HERREN, alla hedningar, prisen honom, alla folk.
117:002 Ty hans n†d „r v„ldig ”ver oss, och HERRENS sanning varar i evighet.

Halleluja!
118:001 Tacken HERREN, ty han „r god, ty hans n†d varar evinnerligen.

118:002 S† s„ge Israel,
ty hans n†d varar evinnerligen.
118:003 S† s„ge Arons hus,
ty hans n†d varar evinnerligen.
118:004 S† s„ge de som frukta HERREN, ty hans n†d varar evinnerligen.

118:005 I mitt tr†ngm†l †kallade jag HERREN, och HERREN svarade mig och st„llde mig p† rymlig plats. 118:006 HERREN st†r mig bi, jag skall icke frukta; vad kunna m„nniskor g”ra mig?
118:007 HERREN st†r mig bi, han „r min hj„lpare, och jag skall f† se med lust p† dem som hata mig.

118:008 B„ttre „r att taga sin tillflykt till HERREN „n att f”rlita sig p† m„nniskor.
118:009 B„ttre „r att taga sin tillflykt till HERREN „n att f”rlita sig p† furstar.

118:010 Alla hedningar omringa mig,
men i HERRENS namn skall jag f”rg”ra dem. 118:011 De omringa mig, ja, de omringa mig, men i HERRENS namn skall jag f”rg”ra dem. 118:012 De omringa mig s†som bin,
men de slockna s†som eld i t”rne; i HERRENS namn skall jag f”rg”ra dem.

118:013 Man st”ter mig h†rdeligen, f”r att jag skall falla, men HERREN hj„lper mig.
118:014 HERREN „r min starkhet och min lovs†ng, och han blev mig till fr„lsning.

118:015 Man sjunger med jubel om fr„lsning i de r„ttf„rdigas hyddor:
½HERRENS h”gra hand g”r m„ktiga ting. 118:016 HERRENS h”gra han upph”jer,
HERRENS h”gra hand g”r m„ktiga ting.½

118:017 Jag skall icke d”, utan leva och f”rt„lja HERRENS g„rningar.
118:018 V„l tuktade mig HERREN,
men han gav mig icke †t d”den.

118:019 ™ppnen f”r mig r„ttf„rdighetens portar; jag vill g† in genom dem och tacka HERREN. 118:020 Detta „r HERRENS port,
de r„ttf„rdiga skola g† in genom den. 118:021 Jag tackar dig f”r att du svarade mig och blev mig till fr„lsning.

118:022 Den sten som byggningsm„nnen f”rkastade har blivit en h”rnsten.
118:023 Av HERREN har den blivit detta; underbart „r det i v†ra ”gon.

118:024 Detta „r den dag som HERREN har gjort; l†tom oss p† den fr”jdas och vara glada. 118:025 Ack HERRE, fr„ls!
Ack HERRE, l†t v„l g†!

118:026 V„lsignad vare han som kommer, i HERRENS namn.
Vi v„lsigna eder
fr†n HERRENS hus.
118:027 HERREN „r Gud,
och han gav oss ljus.
Ordnen eder i h”gtidsled,
med l”vrika kvistar i h„nderna, fram till altarets horn.
118:028 Du „r min Gud, och jag vill tacka dig; min Gud, jag vill upph”ja dig.
118:029 Tacka HERREN, ty han „r god, ty hans n†d varar evinnerligen.

119:001 Saliga „ro de vilkas v„g „r ostrafflig, de som vandra efter HERRENS lag.
119:002 Saliga „ro de som taga hans vittnesb”rd i akt, de som av allt hj„rta s”ka honom,
119:003 de som icke g”ra vad or„tt „r, utan vandra p† hans v„gar.
119:004 Du har givit befallningar, f”r att de skola h†llas med all flit.
119:005 O att mina v„gar vore r„tta, s† att jag h”lle dina stadgar!
119:006 D† skulle jag icke komma p† skam, n„r jag sk†dade p† alla dina bud.
119:007 Jag vill tacka dig av uppriktigt hj„rta, n„r jag f†r l„ra din r„ttf„rdighets r„tter. 119:008 Dina stadgar vill jag h†lla;
”vergiv mig icke s† helt och h†llet.

119:009 Huru skall en yngling bevara sin v„g obesmittad? N„r han h†ller sig efter ditt ord.
119:010 Jag s”ker dig av allt mitt hj„rta; l†t mig icke fara vilse fr†n dina bud. 119:011 Jag g”mmer ditt tal i mitt hj„rta, f”r att jag icke skall synda mot dig.
119:012 Lovad vare du, HERRE!
L„r mig dina stadgar.
119:013 Med mina l„ppar f”rt„ljer jag alla din muns r„tter.
119:014 Jag fr”jdar mig ”ver dina vittnesb”rds v„g s†som ”ver alla skatter.
119:015 Jag vill begrunda dina befallningar och sk†da p† dina stigar.
119:016 Jag har min lust i dina stadgar, jag f”rg„ter icke ditt ord.

119:017 G”r v„l mot din tj„nare, s† att jag f†r leva, d† vill jag h†lla ditt ord.
119:018 ™ppna mina ”gon, s† att jag kan sk†da undren i din lag.
119:019 Jag „r en fr„mling p† jorden; f”rd”lj icke dina bud f”r mig.
119:020 Min sj„l „r s”nderkrossad
av st„ndig tr„ngtan efter dina r„tter. 119:021 Du n„pser de fr„cka, de f”rbannade, dem som fara vilse fr†n dina bud.
119:022 Tag bort ifr†n mig sm„lek och f”rakt, ty jag tager i akt dina vittnesb”rd.
119:023 Ja, furstar sitta och l„gga r†d mot mig, men din tj„nare begrundar dina stadgar; 119:024 ja, dina vittnesb”rd „ro min lust, de „ro mina r†dgivare.

119:025 Min sj„l ligger nedtryckt i stoftet; beh†ll mig vid liv efter ditt ord.
119:026 Jag f”rt„ljde om mina v„gar, och du svarade mig; l„r mig dina stadgar.
119:027 L„r mig att f”rst† dina befallningars v„g, s† vill jag begrunda dina under.
119:028 Min sj„l gr†ter av bedr”velse; uppr„tta mig efter ditt ord.
119:029 L†t l”gnens v„g vara fj„rran ifr†n mig, och f”runna mig din undervisning.
119:030 Jag har utvalt sanningens v„g, dina r„tter har jag st„llt framf”r mig. 119:031 Jag h†ller mig till dina vittnesb”rd; HERRE, l†t mig icke komma p† skam.
119:032 Jag vill l”pa dina buds v„g, ty du tr”star mitt hj„rta.

119:033 Visa mig, HERRE, dina stadgars v„g, s† vill jag taga den i akt intill „nden. 119:034 Giv mig f”rst†nd, s† vill jag taga din lag i akt och h†lla den av allt hj„rta.
119:035 Led mig p† dina buds stig, ty till den har jag behag.
119:036 B”j mitt hj„rta till dina vittnesb”rd, och l†t det icke vika av till or„tt vinning. 119:037 V„nd bort mina ”gon, s† att de icke se efter f†f„nglighet; beh†ll mig vid liv p† dina v„gar.
119:038 Uppfyll p† din tj„nare ditt tal, ty det leder till din fruktan.
119:039 V„nd bort ifr†n mig den sm„lek som jag fruktar; ty dina r„tter „ro goda.
119:040 Se, jag l„ngtar efter dina befallningar; beh†ll mig vid liv genom din r„ttf„rdighet.

119:041 Din n†d komme ”ver mig, HERRE, din fr„lsning efter ditt tal;
119:042 S† kan jag giva den svar, som sm„dar mig; ty jag f”rtr”star p† ditt ord.
119:043 Ryck icke sanningens ord
s† helt och h†llet bort ifr†n min mun, ty jag hoppas p† dina domar.
119:044 S† vill jag h†lla din lag best„ndigt, ja, alltid och evinnerligen.
119:045 L†t mig g† fram p† rymlig plats, ty jag begrundar dina befallningar.
119:046 Jag vill tala om dina vittnesb”rd inf”r konungar, och jag skall icke komma p† skam.
119:047 Jag vill hava min lust i dina bud, ty de „ro mig k„ra;
119:048 jag vill lyfta mina h„nder upp till dina bud, ty de „ro mig k„ra,
och jag vill begrunda dina stadgar.

119:049 T„nk p† ordet till din tj„nare, eftersom du har givit mig hopp.
119:050 Det „r min tr”st i mitt lidande att ditt tal beh†ller mig vid liv.
119:051 De fr„cka bespotta mig ”verm†ttan; likv„l viker jag icke ifr†n din lag.
119:052 Jag t„nker p† dina domar i forna tider, HERRE, och jag varder tr”star.
119:053 Gl”dande harm griper mig f”r de ogudaktigas skull, d„rf”r att de ”vergiva din lag.
119:054 Dina stadgar „ro lovs†nger f”r mig i det hus d„r jag dv„ljes.
119:055 Jag t„nker om natten p† ditt namn, HERRE, och jag h†ller din lag.
119:056 Detta har blivit mig besk„rt: att jag f†r taga dina befallningar i akt.

119:057 Min del „r HERREN;
jag har beslutit att h†lla dina ord. 119:058 Jag b”nfaller inf”r dig av allt hj„rta; var mig n†dig efter ditt tal.
119:059 Jag bet„nker mina v„gar
och v„nder mina f”tter till dina vittnesb”rd. 119:060 Jag skyndar mig och dr”jer icke att h†lla dina bud.
119:061 De ogudaktigas snaror omgiva mig, men jag f”rg„ter icke din lag.
119:062 Mitt i natten st†r jag upp f”r att tacka dig f”r din r„ttf„rdighets r„tter.
119:063 Jag sluter mig till alla dem som frukta dig och till dem som h†lla dina befallningar. 119:064 Jorden „r full av din n†d, o HERRE; l„r mig dina stadgar.

119:065 Du g”r din tj„nare gott,
HERRE, efter ditt ord.
119:066 L„r mig gott f”rst†nd och kunskap, ty jag tror p† dina bud.
119:067 F”rr„n jag fick lida, for jag vilse, men nu h†ller jag mig vid ditt tal.
119:068 Du „r god och g”r vad gott „r; l„r mig dina stadgar.
119:069 De fr„cka hopspinna l”gn mot mig, men jag vill av allt hj„rta taga dina befallningar i akt. 119:070 Deras hj„rtan „ro ok„nsliga s†som fett, men jag har min lust i din lag.
119:071 Det var mig gott att jag vart tuktad, s† att jag fick l„ra mig dina stadgar. 119:072 Din muns lag „r mig b„ttre
„n tusentals stycken guld och silver.

119:073 Dina h„nder hava gjort och berett mig; giv mig f”rst†nd, s† att jag kan l„ra dina bud. 119:074 De som frukta dig skola se mig och gl„djas, ty jag hoppas p† ditt ord.
119:075 HERRE, jag vet att dina domar „ro r„ttf„rdiga, och att du har tuktat mig i trofasthet. 119:076 Din n†d vare min tr”st,
s†som du har lovat din tj„nare.
119:077 Din barmh„rtighet komme ”ver mig, s† att jag f†r leva; ty din lag „r min lust.
119:078 P† skam komme de fr„cka,
ty de hava gjort mig or„tt utan sak; men jag vill begrunda dina befallningar. 119:079 Till mig m† de v„nda sig, som frukta dig, och de om k„nna dina vittnesb”rd.
119:080 Mitt hj„rta vare ostraffligt i dina stadgar, s† att jag icke kommer p† skam.

119:081 Min sj„l tr„ngtar efter din fr„lsning, jag hoppas p† ditt ord.
119:082 Mina ”gon tr„ngta efter ditt tal, och jag s„ger: ½N„r vill du tr”sta mig?½ 119:083 Ty jag „r s†som en vinl„gel i r”k, men jag f”rg„ter icke dina stadgar.
119:084 Huru f† „ro icke din tj„nares dagar! N„r vill du h†lla dom ”ver mina f”rf”ljare? 119:085 De fr„cka gr„va gropar f”r mig, de som icke leva efter din lag.
119:086 Alla dina bud „ro sanning; utan sak f”rf”ljer man mig; hj„lp mig. 119:087 De hava s† n„r f”rd„rvat mig p† jorden, fast„n jag icke har ”vergivit dina befallningar. 119:088 Beh†ll mig vid liv efter din n†d, s† vill jag h†lla din muns vittnesb”rd.

119:089 Evinnerligen, HERRE,
st†r ditt ord fast i himmelen.
119:090 Fr†n sl„kte till sl„kte varar din trofasthet; du har grundat jorden, och den best†r. 119:091 Till att utf”ra dina r„tter best†r allt „n i dag, ty allting m†ste tj„na dig.
119:092 Om din lag icke hade varit min lust, s† hade jag f”rg†tts i mitt el„nde.
119:093 Aldrig skall jag f”rg„ta dina befallningar, ty genom dem har du beh†llit mig vid liv. 119:094 Jag „r din, fr„ls mig;
ty jag begrundar dina befallningar. 119:095 P† mig vakta de ogudaktiga f”r att f”rg”ra mig; men jag aktar p† dina vittnesb”rd.
119:096 P† all annan fullkomlighet har jag sett en „nde, men ditt bud „r om„tligt i vidd.

119:097 Huru k„r har jag icke din lag! Hela dagen begrundar jag den.
119:098 Visare „n mina fiender „ro, g”ra mig dina bud, ty de tillh”ra mig f”r evig tid.
119:099 Jag „r klokare „n alla mina l„rare, ty jag begrundar dina vittnesb”rd.
119:100 Jag „r f”rst†ndigare „n de gamle, ty jag tager dina befallningar i akt.
119:101 Jag avh†ller mina f”tter ifr†n alla onda v„gar, f”r att jag m† h†lla ditt ord.
119:102 Jag viker icke ifr†n dina r„tter, ty du undervisar mig.
119:103 Huru ljuvt f”r min tunga „r icke ditt tal! Det „r ljuvare „n honung f”r min mun.
119:104 Av dina befallningar f†r jag f”rst†nd; d„rf”r hatar jag alla l”gnens v„gar.

119:105 Ditt ord „r mina f”tters lykta och ett ljus p† min stig.
119:106 Jag har svurit och h†llit det: att taga din r„ttf„rdighets r„tter i akt. 119:107 Jag „r storligen pl†gad;
HERRE, beh†ll mig vid liv efter ditt ord. 119:108 L†t min muns frivilliga offer behaga dig, HERRE, och l„r mig dina r„tter.
119:109 Jag b„r min sj„l alltid i min hand, men jag f”rg„ter icke din lag.
119:110 De ogudaktiga l„gga ut snaror f”r mig, men jag far icke vilse fr†n dina befallningar. 119:111 Jag har dina vittnesb”rd till min eviga arvedel, ty de „ro mitt hj„rtas fr”jd.
119:112 Jag har b”jt mitt hj„rta till att g”ra efter dina stadgar, alltid och intill „nden.

119:113 Jag hatar dem som halta p† b†da sidor, men din lag har jag k„r.
119:114 Du „r mitt besk„rm och min sk”ld; jag hoppas p† ditt ord.
119:115 Viken bort ifr†n mig, I onde; jag vill taga min Guds bud i akt.
119:116 Uppeh†ll mig efter ditt tal, s† att jag f†r leva, och l†t mig icke komma p† skam med mitt hopp. 119:117 St”d mig, s† att jag varder fr„lst, s† vill jag alltid se med lust p† dina stadgar. 119:118 Du aktar f”r intet alla som fara vilse fr†n dina stadgar, ty f”rg„ves „r deras svek.
119:119 Du f”rkastar s†som slagg alla ogudaktiga p† jorden; d„rf”r har jag dina vittnesb”rd k„ra.
119:120 Av fruktan f”r dig ryser mitt k”tt, och jag r„des f”r dina domar.

119:121 Jag ”var r„tt och r„ttf„rdighet; du skall icke ”verl„mna mig †t mina f”rtryckare. 119:122 Tag dig an din tj„nares sak, och l†t det g† honom v„l; l†t icke de fr„cka f”rtrycka mig.
119:123 Mina ”gon tr„ngta efter din fr„lsning och efter din r„ttf„rdighets tal.
119:124 G”r med din tj„nare efter din n†d, och l„r mig dina stadgar.
119:125 Jag „r din tj„nare; giv mig f”rst†nd, s† att jag kan k„nna dina vittnesb”rd. 119:126 Det „r tid f”r HERREN att handla, ty de hava gjort din lag om intet.
119:127 D„rf”r har jag dina bud k„ra mer „n guld, jag, mer „n fint guld.
119:128 D„rf”r h†ller jag alla dina befallningar i allo f”r r„tta, men alla l”gnens v„gar hatar jag.

119:129 Underbara „ro dina vittnesb”rd, d„rf”r tager min sj„l dem i akt.
119:130 N„r dina ord uppl†tas, giva de ljus och sk„nka f”rst†nd †t de enfaldiga.
119:131 Jag sp„rrar upp min mun och fl„mtar, ty jag l„ngtar ivrigt efter dina bud.
119:132 V„nd dig till mig och var mig n†dig, s†som r„tt „r mot dem som hava ditt namn k„rt. 119:133 G”r mina steg fasta genom ditt tal, och l†t ingen or„tt varda mig ”verm„ktig. 119:134 F”rlossa mig fr†n m„nniskors f”rtryck, s† vill jag h†lla dina befallningar.
119:135 L†t ditt ansikte lysa ”ver din tj„nare, och l„r mig dina stadgar.
119:136 Vattenb„ckar rinna ned fr†n mina ”gon, d„rf”r att man icke h†ller din lag.

119:137 HERRE, du „r r„ttf„rdig,
och dina domar „ro r„ttvisa.
119:138 Du har p†bjudit dina vittnesb”rd i r„ttf„rdighet och i stor trofasthet.
119:139 Jag f”rt„res av nit„lskan, d„rf”r att mina ov„nner f”rg„ta dina ord. 119:140 Ditt tal „r v„l luttrat,
och din tj„nare har det k„rt.
119:141 Jag „r ringa och f”raktad, men jag f”rg„ter icke dina befallningar. 119:142 Din r„ttf„rdighet „r en evig r„ttf„rdighet, och din lag „r sanning.
119:143 N”d och tr†ngm†l hava tr„ffat mig, men dina bud „ro min lust.
119:144 Dina vittnesb”rd „ro r„ttf„rdiga evinnerligen; giv mig f”rst†nd, s† att jag f†r leva.

119:145 Jag ropar av allt hj„rta, svara mig, HERRE; jag vill taga dina stadgar i akt.
119:146 Jag ropar till dig, fr„ls mig, s† vill jag h†lla dina vittnesb”rd.
119:147 Jag kommer tidigt i morgongryningen och ropar; jag hoppas p† dina ord.
119:148 Mina ”gon hasta f”re nattens v„kter till att begrunda ditt tal.
119:149 H”r min r”st efter din n†d; HERRE, beh†ll mig vid liv efter dina r„tter. 119:150 N„ra „ro de som jaga efter sk„ndlighet, de som „ro l†ngt ifr†n din lag.
119:151 N„ra „r ock du, HERRE,
och alla dina bud „ro sanning.
119:152 L„ngesedan vet jag genom dina vittnesb”rd att du har stadgat dem f”r evig tid.

119:153 Se till mitt lidande och r„dda mig, ty jag f”rg„ter icke din lag.
119:154 Utf”r min sak och f”rlossa mig; beh†ll mig vid liv efter ditt tal.
119:155 Fr„lsning „r l†ngt borta fr†n de ogudaktiga, ty de fr†ga icke efter dina stadgar.
119:156 HERRE, din barmh„rtighet „r stor; beh†ll mig vid liv efter dina r„tter.
119:157 Mina f”rf”ljare och ov„nner „ro m†nga, men jag viker icke ifr†n dina vittnesb”rd. 119:158 N„r jag ser de trol”sa, k„nner jag leda vid dem, d„rf”r att de icke h†lla sig vid ditt tal. 119:159 Se d„rtill att jag har dina befallningar k„ra; HERRE, beh†ll mig vid liv efter din n†d. 119:160 Summan av ditt ord „r sanning,
och alla din r„ttf„rdighets r„tter vara evinnerligen.

119:161 Furstar f”rf”lja mig utan sak, men mitt hj„rta fruktar f”r dina ord.
119:162 Jag fr”jdar mig ”ver ditt tal s†som den som vinner stort byte.
119:163 Jag hatar l”gnen, den skall vara mig en styggelse; men din lag har jag k„r.
119:164 Jag lovar dig sju g†nger om dagen f”r din r„ttf„rdighets r„tter.
119:165 Stor frid „ga de som hava din lag k„r, och intet finnes, som bringar dem p† fall. 119:166 Jag v„ntar efter din fr„lsning, HERRE, och jag g”r efter dina bud.
119:167 Min sj„l h†ller dina vittnesb”rd, och jag har dem storligen k„ra.
119:168 Jag h†ller dina befallningar och vittnesb”rd, ty du k„nner alla mina v„gar.

119:169 HERRE, mitt rop komme inf”r ditt ansikte; giv mig f”rst†nd efter ditt ord.
119:170 Min b”n komme inf”r ditt ansikte; r„dda mig efter ditt tal.
119:171 Mina l„ppar m† fl”da ”ver av lov, ty du l„r mig dina stadgar.
119:172 Min tunga sjunge om ditt ord, ty alla dina bud „ro r„ttf„rdiga.
119:173 Din hand vare mig till hj„lp, ty jag har utvalt dina befallningar.
119:174 Jag l„ngtar efter din fr„lsning, HERRE, och din lag „r min lust.
119:175 L†t min sj„l leva, s† skall hon lova dig; och l†t dina r„tter hj„lpa mig.
119:176 Om jag far vilse, s† upps”k din tj„nare s†som ett f”rlorat f†r,
ty jag f”rg„ter icke dina bud.

120:001 En vallfartss†ng.

Jag ropar till HERREN i min n”d,
och han svarar mig.
120:002 HERRE, r„dda min sj„l
fr†n l”gnaktiga l„ppar,
fr†n en falsk tunga.
120:003 Varmed bliver du l”nad,
b†de nu och allt framgent,
du falska tunga?
120:004 Jo, med en v†ldsverkares skarpa pilar och med gl”dande ginstkol.

120:005 Ve mig, att jag m†ste dv„ljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!
120:006 L„nge nog har min sj„l m†st bo ibland dem som hata friden.
120:007 Jag sj„lv h†ller frid, men s„ger jag blott ett ord, „ro de redo till strid.
121:001 En vallfartss†ng.

Jag lyfter mina ”gon upp till bergen: varifr†n skall min hj„lp komma?
121:002 Min hj„lp kommer fr†n HERREN, som har gjort himmel och jord.

121:003 Icke skall han l†ta din fot vackla, icke slumrar han som bevarar dig!
121:004 Nej, han som bevarar Israel, han slumrar icke,
han sover icke.

121:005 HERREN „r den som bevarar dig, HERREN „r ditt skygd
p† din h”gra sida.
121:006 Solen skall icke
skada dig om dagen,
ej heller m†nen om natten.

121:007 HERREN skall bevara dig
f”r allt ont,
han skall bevara din sj„l.
121:008 HERREN skall bevara
din utg†ng och din ing†ng,
fr†n nu och till evig tid.
122:001 En vallfartss†ng; av David.

Jag gladdes, n„r man sade till mig: ½Vi skola g† till HERRENS hus.½

122:002 V†ra f”tter fingo tr„da in
i dina portar, Jerusalem,
122:003 Jerusalem, du nyuppbyggda stad, d„r hus sluter sig v„l till hus,
122:004 dit stammarna draga upp,
HERRENS stammar,
efter lagen f”r Israel,
till att prisa HERRENS namn.
122:005 Ty d„r „ro st„llda
domarstolar,
stolar f”r Davids hus.

122:006 ™nsken Jerusalem frid;
ja, dem g†nge v„l, som „lska dig. 122:007 Frid vare inom dina murar,
v„lg†ng i dina palats!
122:008 F”r mina br”ders och v„nners skull vill jag tills„ga dig frid.
122:009 F”r HERRENS, v†r Guds, hus’ skull vill jag s”ka din v„lf„rd.
123:001 En vallfartss†ng.

Jag lyfter mina ”gon upp till dig,
du som bor i himmelen.
123:002 Ja, s†som tj„nares ”gon sk†da p† deras herres hand,
s†som en tj„narinnas ”gon
p† hennes frus hand,
s† sk†da v†ra ”gon
upp till HERREN, v†r Gud,
till dess han varder oss n†dig.

123:003 Var oss n†dig, HERRE, var oss n†dig, ty vi „ro rikligen m„ttade med f”rakt. 123:004 Rikligen m„ttad „r v†r sj„l
med de s„kras bespottelse,
med de h”gmodigas f”rakt.
124:001 En vallfartss†ng; av David.

Om HERREN icke hade varit med oss
— s† s„ge Israel —
124:002 om HERREN icke hade varit med oss, n„r m„nniskorna reste sig upp emot oss, 124:003 d† hade de uppslukat oss levande, n„r deras vrede uppt„ndes mot oss;
124:004 d† hade vattnen f”rdr„nkt oss, str”mmen g†tt ”ver v†r sj„l;
124:005 ja, d† hade de g†tt ”ver v†r sj„l, de svallande vattnen.

124:006 Lovad vare HERREN
f”r att han ej gav oss
till rov †t deras t„nder!
124:007 V†r sj„l kom undan s†som en f†gel ur f†gelf„ngarnas snara;
snaran gick s”nder,
och vi kommo undan.

124:008 V†r hj„lp „r i HERRENS namn, hans som har gjort himmel och jord.
125:001 En vallfartss†ng.

De som f”rtr”sta p† HERREN,
de likna Sions berg, som icke vacklar, utan f”rbliver evinnerligen.
125:002 Jerusalem omh„gnas av berg, och HERREN omh„gnar sitt folk,
ifr†n nu och till evig tid.
125:003 Ty ogudaktighetens spira skall icke f”rbliva ”ver de r„ttf„rdigas arvslott,
p† det att de r„ttf„rdiga ej m† utr„cka sina h„nder till or„ttf„rdighet.

125:004 G”r gott, o HERRE, mot de goda och mot dem som hava redliga hj„rtan.
125:005 Men dem som vika av p† vr†nga v„gar, dem rycke HERREN bort
tillika med og„rningsm„nnen.
Frid vare ”ver Israel!
126:001 En vallfartss†ng.

N„r HERREN †ter
uppr„ttade Sion,
d† voro vi s†som dr”mmande.
126:002 D† blev v†r mun
uppfylld med l”je
och v†r tunga med jubel;
d† sade man bland hedningarna:
½HERREN har gjort
stora ting med dem.½
126:003 Ja, HERREN hade gjort
stora ting med oss;
d„r”ver voro vi glada.

126:004 HERRE, uppr„tta oss igen,
s†som du †terf”r
b„ckarna i Sydlandet.
126:005 De som s† med t†rar
skola sk”rda med jubel.
126:006 De g† †stad gr†tande
och b„ra sitt uts„de;
de komma †ter med jubel
och b„ra sina k„rvar.
127:001 En vallfartss†ng; av Salomo.

Om HERREN icke bygger huset,
s† arbeta de f†f„ngt, som bygga d„rp†. Om HERREN icke bevarar staden,
s† vakar v„ktaren f†f„ngt.
127:002 Det „r f†f„ngt att I bittida st†n upp och sent g†n till vila,
och „ten eder br”d med vederm”da; detsamma giver han †t sina v„nner,
medan de sova.

127:003 Se, barn „ro en HERRENS g†va, livsfrukt en l”n.
127:004 Likasom pilar i en hj„ltes hand, s† „ro s”ner som man f†r vid unga †r. 127:005 S„ll „r den man som har sitt koger fyllt av s†dana.
De komma icke p† skam, n„r de mot fiender f”ra sin talan i porten.
128:001 En vallfartss†ng.

S„ll „r envar som fruktar HERREN
och vandrar p† hans v„gar.
128:002 Ja, av dina h„nders arbete f†r du njuta frukten;
s„ll „r du, och v„l dig!
128:003 Lik ett fruktsamt vintr„d varder din hustru, d„rinne i ditt hus,
lika olivtelningar dina barn,
omkring ditt bord.
128:004 Ty se, s† varder den man v„lsignad, som fruktar HERREN.

128:005 HERREN v„lsigne dig fr†n Sion; m† du f† se Jerusalems v„lg†ng
i alla dina livsdagar,
128:006 och m† du f† se barn av dina barn. Frid ”ver Israel!
129:001 En vallfartss†ng.

Mycken n”d hava de v†llat mig allt ifr†n min ungdom — s† s„ge Israel —
129:002 mycken n”d hava de v†llat mig allt ifr†n min ungdom, dock blevo de mig ej ”verm„ktiga.
129:003 P† min rygg hava pl”jare pl”jt och dragit upp l†nga f†ror.
129:004 Men HERREN „r r„ttf„rdig och har huggit av de ogudaktigas band.

129:005 De skola komma p† skam och vika tillbaka, s† m†nga som hata Sion.
129:006 De skola bliva lika gr„s p† taken, som vissnar, f”rr„n det har vuxit upp; 129:007 ingen sk”rdeman fyller d„rmed sin hand, ingen k„rvbindare sin famn,
129:008 och de som g† d„r fram kunna icke s„ga: ½HERRENS v„lsignelse vare ”ver eder!
Vi v„lsigna eder
i HERRENS namn.½
130:001 En vallfartss†ng.

Ur djupen ropar jag till dig, HERRE. 130:002 Herre, h”r min r”st,
l†t dina ”ron akta p†
mina b”ners ljud.

130:003 Om du, HERRE, vill tillr„kna missg„rningar, Herre, vem kan d† best†?
130:004 Dock, hos dig „r ju f”rl†telse, p† det att man m† frukta dig.

130:005 Jag v„ntar efter HERREN,
min sj„l v„ntar,
och jag hoppas p† hans ord.
130:006 Min sj„l v„ntar efter Herren mer „n v„ktarna efter morgonen,
ja, mer „n v„ktarna efter morgonen.

130:007 Hoppas p† HERREN, Israel;
ty hos HERREN „r n†d,
och mycken f”rlossning „r hos honom. 130:008 Och han skall f”rlossa Israel
fr†n alla dess missg„rningar.
131:001 En vallfartss†ng; av David.

HERRE, mitt hj„rta st†r icke efter vad h”gt „r, och mina ”gon se ej efter vad upph”jt „r, och jag umg†s icke med stora ting,
med ting som „ro mig f”r sv†ra.
131:002 Nej, jag har lugnat och stillat min sj„l; s†som ett avvant barn i sin moders famn, ja, s†som ett avvant barn, s† „r min sj„l i mig.

131:003 Hoppas p† HERREN, Israel,
fr†n nu och till evig tid.
132:001 En vallfartss†ng.

T„nk, HERRE, David till godo,
p† allt vad han fick lida,
132:002 han som svor HERREN en ed
och gjorde ett l”fte †t den Starke i Jakob; 132:003 ½Jag skall icke g† in i den hydda d„r jag bor, ej heller bestiga mitt vilol„ger,
132:004 jag skall icke unna mina ”gon s”mn eller mina ”gonlock slummer,
132:005 f”rr„n jag har funnit en plats †t HERREN, en boning †t den Starke i Jakob.½

132:006 Ja, vi h”rde d„rom i Efrata, vi f”rnummo det i skogsbygden.
132:007 L†tom oss g† in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.

132:008 St† upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.
132:009 Dina pr„ster vare kl„dda i r„ttf„rdighet, och dina fromma juble.
132:010 F”r din tj„nare Davids skull m† du icke visa tillbaka din smorde.

132:011 HERREN har svurit David
en osviklig ed, som han icke skall rygga: ½Av ditt livs frukt skall jag s„tta konungar p† din tron. 132:012 Om dina barn h†lla mitt f”rbund och h†lla mitt vittnesb”rd, som jag skall l„ra dem, s† skola ock deras barn till evig tid
f† sitta p† din tron.
132:013 Ty HERREN har utvalt Sion, d„r vill han hava sin boning.
132:014 Detta „r min vilostad till evig tid; h„r skall jag bo, ty till detta st„lle har jag lust. 132:015 Dess f”rr†d skall jag rikligen v„lsigna, †t dess fattiga skall jag giva br”d till fyllest. 132:016 Dess pr„ster skall jag kl„da i fr„lsning, och dess fromma skola jubla h”gt.
132:017 D„r skall jag l†ta ett horn skjuta upp †t David; d„r har jag rett till en lampa †t min smorde. 132:018 Hans fiender skall jag kl„da i skam, men p† honom skall hans krona gl„nsa.½

133:001 En vallfartss†ng; av David.

Se huru gott och ljuvligt det „r
att br”der bo endr„ktigt tillsammans. 133:002 Det „r likt den dyrbara oljan p† huvudet, som flyter ned i sk„gget,
ned i Arons sk„gg, som flyter ned ”ver linningen p† hans kl„der.
133:003 Det „r likt Hermons dagg, som faller ned p† Sions-bergen.
Ty d„r besk„r HERREN v„lsignelse, liv till evig tid.
134:001 En vallfartss†ng.

Upp, v„lsignen HERREN,
alla I HERRENS tj„nare,
I som st†n om natten
i HERRENS hus.
134:002 Lyften edra h„nder upp mot helgedomen och v„lsignen HERREN.

134:003 HERREN v„lsigne dig fr†n Sion, han som har gjort himmel och jord.
135:001 Halleluja!
Loven HERRENS namn,
loven det, i HERRENS tj„nare,
135:002 I som st†n i HERRENS hus,
i g†rdarna till v†r Guds hus.
135:003 Loven HERREN, ty HERREN „r god, lovsjungen hans namn, ty det „r ljuvligt.

135:004 Se, HERREN har utvalt Jakob †t sig, Israel till sin egendom.
135:005 Ty jag vet att HERREN „r stor, att v†r Herre „r f”rmer „n alla gudar.

135:006 HERREN kan g”ra
allt vad han vill,
i himmelen och p† jorden,
i haven och i alla djup;
135:007 han som l†ter regnskyar stiga upp fr†n jordens „nda,
han som l†ter ljungeldar komma med regn och f”r vinden ut ur dess f”rvaringsrum; 135:008 han som slog de f”rstf”dda i Egypten, b†de m„nniskor och boskap;
135:009 han som s„nde tecken och under ”ver dig, Egypten,
”ver Farao och alla hans tj„nare; 135:010 han som slog stora folk
och dr„pte m„ktiga konungar:
135:011 Sihon, amor‚ernas konung,
och Og, konungen i Basan,
med alla Kanaans riken,
135:012 och gav deras land till arvedel, till arvedel †t sitt folk Israel.

135:013 HERRE, ditt namn varar evinnerligen, HERRE, din †minnelse fr†n sl„kte till sl„kte. 135:014 Ty HERREN skaffar r„tt †t sitt folk, och ”ver sina tj„nare f”rbarmar han sig.

135:015 Hedningarnas avgudar „ro silver och guld, verk av m„nniskoh„nder.
135:016 De hava mun och tala icke, de hava ”gon och se icke,
135:017 de hava ”ron och lyssna icke till, och ingen ande „r i deras mun.
135:018 De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som f”rtr”sta p† dem.

135:019 I av Israels hus, loven HERREN; I av Arons hus, loven HERREN;
135:020 I av Levis hus, loven HERREN; I som frukten HERREN, loven HERREN.
135:021 Lovad vare HERREN fr†n Sion, han som bor i Jerusalem!

Halleluja!

136:001 Tacken HERREN, ty han „r god, ty hans n†d varar evinnerligen.
136:002 Tacken gudarnas Gud,
ty hans n†d varar evinnerligen. 136:003 Tacken herrarnas HERRE,
ty hans n†d varar evinnerligen; 136:004 honom som allena g”r stora under, ty hans n†d varar evinnerligen;
136:005 honom som har gjort himmelen med f”rst†nd, ty hans n†d varar evinnerligen;
136:006 honom som har utbrett jorden ”ver vattnen, ty hans n†d varar evinnerligen;
136:007 honom som har gjort de stora ljusen, ty hans n†d varar evinnerligen:
136:008 solen till att r†da ”ver dagen, ty hans n†d varar evinnerligen,
136:009 m†nen och stj„rnorna till att r†da ”ver natten, ty hans n†d varar evinnerligen;
136:010 honom som slog Egypten i dess f”rstf”dda, ty hans n†d varar evinnerligen,
136:011 och som f”rde Israel ut d„rifr†n, ty hans n†d varar evinnerligen,
136:012 med stark hand och utr„ckt arm, ty hans n†d varar evinnerligen;
136:013 honom som delade R”da havet itu, ty hans n†d varar evinnerligen,
136:014 och l„t Israel g† mitt d„rigenom, ty hans n†d varar evinnerligen,
136:015 och kringstr”dde Farao och hans h„r i R”da havet, ty hans n†d varar evinnerligen;
136:016 honom som f”rde sitt folk genom ”knen, ty hans n†d varar evinnerligen,
136:017 honom som slog stora konungar, ty hans n†d varar evinnerligen,
136:018 och dr„pte v„ldiga konungar, ty hans n†d varar evinnerligen:
136:019 Sihon, amor‚ernas konung,
ty hans n†d varar evinnerligen, 136:020 och Og, konungen i Basan,
ty hans n†d varar evinnerligen; 136:021 och som gav deras land till arvedel, ty hans n†d varar evinnerligen,
136:022 till arvedel †t sin tj„nare Israel, ty hans n†d varar evinnerligen;
136:023 honom som t„nkte p† oss i v†r f”rnedring, ty hans n†d varar evinnerligen,
136:024 och som ryckte oss ur v†ra ov„nners v†ld, ty hans n†d varar evinnerligen;
136:025 honom som giver mat †t allt levande, ty hans n†d varar evinnerligen.
136:026 Tacken himmelens Gud,
ty hans n†d varar evinnerligen. 137:001 Vid Babels floder,
d„r sutto vi och gr„to,
n„r vi t„nkte p† Sion.
137:002 I piltr„den som d„r voro
h„ngde vi upp v†ra harpor.

137:003 Ty de som h”llo oss f†ngna
b†do oss d„r att sjunga,
och v†ra pl†gare
b†do oss vara glada:
½Sjungen f”r oss
en av Sions s†nger.½

137:004 Huru skulle vi kunna sjunga
HERRENS s†ng
i fr„mmande land?
137:005 Nej, om jag f”rg„ter dig, Jerusalem, s† f”rg„te min h”gra hand sin tj„nst.

137:006 Min tunga l†de vid min gom,
om jag upph”r att t„nka p† dig, om jag icke l†ter Jerusalem
vara min allra h”gsta gl„dje.

137:007 T„nk, HERRE, p† Jerusalems dag, och straffa Edoms barn,
dem som ropade: ½Riven ned, riven ned det „nda till grunden.½

137:008 Dotter Babel, du ”del„ggelsens stad, s„ll „r den som f†r vederg„lla dig
allt vad du har gjort oss.
137:009 S„ll „r den som f†r gripa dina sp„da barn och krossa dem mot klippan.
138:001 Av David.

Jag vill tacka dig av allt mitt hj„rta; inf”r gudarna vill jag lovsjunga dig.
138:002 Jag vill tillbedja, v„nd mot ditt heliga tempel, och prisa ditt namn
f”r din n†d och sanning,
ty du har gjort ditt l”ftesord stort ut”ver allt vad ditt namn hade sagt.
138:003 N„r jag ropade, svarade du mig; du gav mig frimodighet, och min sj„l fick kraft.

138:004 HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig, n„r de f† h”ra din muns tal.
138:005 De skola sjunga om HERRENS v„gar, ty HERRENS „ra „r stor.
138:006 Ja, HERREN „r h”g, men han ser till det l†ga, och han k„nner den h”gmodige fj„rran ifr†n.

138:007 Om ock min v„g g†r genom n”d, s† beh†ller du mig vid liv;
du r„cker ut din hand till v„rn
mot mina fienders vrede,
och din h”gra hand fr„lsar mig.
138:008 HERREN skall fullborda sitt verk f”r mig. HERRE, din n†d varar evinnerligen;
”vergiv icke dina h„nders verk.
139:001 F”r s†ngm„staren; av David; en psalm.

HERRE, du utrannsakar mig och k„nner mig. 139:002 Evad jag sitter eller uppst†r, vet du det; du f”rst†r mina tankar fj„rran ifr†n.
139:003 Evad jag g†r eller ligger, utforskar du det, och med alla mina v„gar „r du f”rtrogen. 139:004 Ty f”rr„n ett ord „r p† min tunga, se, s† k„nner du, HERRE, det till fullo. 139:005 Du omsluter mig p† alla sidor
och h†ller mig i din hand.
139:006 En s†dan kunskap „r mig alltf”r underbar; den „r mig f”r h”g, jag kan icke begripa den.

139:007 Vart skall jag g† f”r din Ande, och vart skall jag fly f”r ditt ansikte? 139:008 Fore jag upp till himmelen, s† „r du d„r, och b„ddade jag †t mig i d”dsriket, se, s† „r du ock d„r.

139:009 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, 139:010 s† skulle ocks† d„r din hand leda mig och din h”gra hand fatta mig.
139:011 Och om jag sade: ½M”rker m† bet„cka mig och ljuset bliva natt omkring mig½,
139:012 s† skulle sj„lva m”rkret icke vara m”rkt f”r dig, natten skulle lysa s†som dagen:
ja, m”rkret skulle vara s†som ljuset.

139:013 Ty du har skapat mina njurar, du sammanv„vde mig i min moders liv.
139:014 Jag tackar dig f”r att jag „r danad s† ”verm†ttan underbart; ja, underbara „ro dina verk,
min sj„l vet det v„l.
139:015 Benen i min kropp voro icke f”rborgade f”r dig, n„r jag bereddes i det f”rdolda,
n„r jag bildades i jordens djup.
139:016 Dina ”gon s†go mig, n„r jag „nnu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro best„mda, f”rr„n n†gon av dem hade kommit.

139:017 Huru outgrundliga „ro icke f”r mig dina tankar, o Gud, huru stor „r icke deras m†ngfald!
139:018 Skulle jag r„kna dem, s† vore de flera „n sanden; n„r jag uppvaknade, vore jag „nnu hos dig.

139:019 Gud, o att du ville dr„pa de ogudaktiga! Ja, m†tte de blodgiriga vika bort ifr†n mig, 139:020 de som tala om dig med r„nker i sinnet, de som hava bragt dina st„der i f”rd„rv! 139:021 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke k„nna leda vid dem som st† dig emot? 139:022 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.

139:023 Utrannsaka mig, Gud, och k„nn mitt hj„rta; pr”va mig och k„nn mina tankar,
139:024 och se till, om jag „r stadd p† en olycksv„g, och led mig p† den eviga v„gen.
140:001 F”r s†ngm„staren; en psalm av David.

140:002 R„dda mig, HERRE,
fr†n onda m„nniskor,
bevara mig fr†n v†ldets m„n,
140:003 f”r dem som utt„nka
ont i sina hj„rtan
och dagligen rota sig samman till strid. 140:004 De v„ssa sina tungor
likasom ormar,
huggormsgift „r inom deras l„ppar. Sela.

140:005 Bevara mig, HERRE,
f”r de ogudaktigas h„nder,
beskydda mig f”r v†ldets m„n,
som utt„nka planer
f”r att bringa mig p† fall.
140:006 Stolta m„nniskor l„gga ut f”r mig snaror och garn;
de breda ut n„t
invid v„gens rand,
giller s„tta de f”r mig. Sela.

140:007 Jag s„ger till HERREN:
½Du „r min Gud.½
Lyssna, o HERRE,
till mina b”ners ljud.
140:008 HERRE, Herre,
du min starka hj„lp,
du besk„rmar mitt huvud,
p† stridens dag.
140:009 Tillst„d icke, HERRE;
vad de ogudaktiga beg„ra;
l†t deras anslag ej lyckas,
de skulle eljest f”rh„va sig. Sela.

140:010 ™ver de m„ns huvuden,
som omringa mig,
m† den olycka komma,
som deras l„ppar bereda.
140:011 Eldsgl”d m† regna ”ver dem; m† de kastas i eld,
i djup som de ej komma upp ur.
140:012 En f”rtalets man
skall ej best† i landet;
en ond v†ldsman skall jagas,
med slag p† slag.

140:013 Jag vet att HERREN skall utf”ra den betrycktes sak
och skaffa de fattiga r„tt.
140:014 Ja, de r„ttf„rdiga skola prisa ditt namn och de redliga bo inf”r ditt ansikte.
141:001 En psalm av David.

HERRE, jag ropar till dig,
skynda till mig;
lyssna till min r”st,
d† jag nu ropar till dig.
141:002 Min b”n g„lle inf”r dig
s†som ett r”koffer,
mina h„nders upplyftande
s†som ett aftonoffer.

141:003 S„tt, o HERRE,
en vakt f”r min mun,
bevaka mina l„ppars d”rr.
141:004 L†t icke mitt hj„rta
vika av till n†got ont,
till att ”va ogudaktighetens g„rningar tillsammans med m„n som g”ra vad or„tt „r; av deras l„ckerheter vill jag icke „ta.

141:005 M† den r„ttf„rdige sl† mig
i k„rlek och straffa mig;
det „r s†som olja p† huvudet,
och mitt huvud skall icke f”rsm† det.

Ty „nnu en tid, s† skall min b”n uppfyllas, genom att det g†r dem illa;
141:006 deras ledare skola st”rtas ned utf”r klippan,
och man skall d† h”ra
att mina ord „ro ljuvliga.

141:007 S†som n„r man har pl”jt
och ristat upp jorden,
s† ligga v†ra ben kringstr”dda
vid d”dsrikets rand.
141:008 Ja, till dig, HERRE,
Herre, se mina ”gon;
till dig tager jag min tillflykt, f”rkasta icke min sj„l.

141:009 Bevara mig f”r de snaror
som de l„gga ut p† min v„g
och f”r og„rningsm„nnens giller.
141:010 De ogudaktiga falle i sina egna garn, medan jag g†r oskadd f”rbi.
142:001 En s†ng av David; en b”n, n„r han var i grottan.

142:002 Jag h”jer min r”st och ropar till HERREN, jag h”jer min r”st och beder till HERREN. 142:003 Jag utgjuter inf”r honom mitt bekymmer, min n”d kung”r jag f”r honom.
142:004 N„r min ande f”rsm„ktar i mig, „r du den som k„nner min stig.

P† den v„g d„r jag skall g†
hava de lagt ut snaror f”r mig.
142:005 Sk†da p† min h”gra sida och se: d„r finnes ingen som k„nnes vid mig.
Ingen tillflykt †terst†r f”r mig, ingen finnes, som fr†gar efter min sj„l.

142:006 Jag ropar till dig, o HERRE, jag s„ger: ½Du „r min tillflykt,
min del i de levandes land.½
142:007 Akta p† mitt rop,
ty jag „r i stort el„nde;
r„dda mig fr†n mina f”rf”ljare,
ty de „ro mig ”verm„ktiga.
142:008 F”r min sj„l ut ur f„ngelset, s† att jag f†r prisa ditt namn.
Omkring mig skola de r„ttf„rdiga f”rsamlas, n„r du g”r v„l mot mig.
143:001 En psalm av David.

HERRE, h”r min b”n,
lyssna till min †kallan,
svara mig i din r„ttf„rdighet, f”r din trofasthets skull. 143:002 Och g† icke till doms med din tj„nare, ty inf”r dig „r ingen levande r„ttf„rdig.

143:003 Se, fienden f”rf”ljer min sj„l, han trampar mitt liv till jorden;
han l„gger mig i m”rker
s†som de l„ngesedan d”da.
143:004 Och min ande f”rsm„ktar i mig, mitt hj„rta „r stelnat i mitt br”st.

143:005 Jag t„nker p† forna dagar,
jag begrundar alla dina g„rningar, dina h„nders verk eftersinnar jag.
143:006 Jag utr„cker mina h„nder till dig; s†som ett t”rstigt land
l„ngtar min sj„l efter dig. Sela.

143:007 HERRE, skynda att svara mig, ty min ande f”rg†s;
d”lj icke ditt ansikte f”r mig,
m† jag ej varda lik dem
som hava farit ned i graven.
143:008 L†t mig bittida f”rnimma din n†d, ty jag f”rtr”star p† dig.
Kung”r mig den v„g som jag b”r vandra, ty till dig upplyfter jag min sj„l.

143:009 R„dda mig fr†n mina fiender, HERRE; hos dig s”ker jag skygd.
143:010 L„r mig att g”ra din vilja, ty du „r min Gud;
din gode Ande lede mig
p† j„mn mark.

143:011 HERRE, beh†ll mig vid liv
f”r ditt namns skull;
tag min sj„l ut ur n”den
f”r din r„ttf„rdighets skull.
143:012 Utrota mina fiender f”r din n†ds skull, och f”rg”r alla dem som tr„nga min sj„l; ty jag „r din tj„nare.
144:001 Av David.

Lovad vare HERREN, min klippa,
han som l„rde mina armar att kriga, mina h„nder att strida;
144:002 min n†ds Gud och min borg, mitt v„rn och min r„ddare,
min sk”ld och min tillflykt,
han som l„gger mitt folk under mig.

144:003 HERRE, vad „r en m„nniska, att du vill veta av henne, en m„nniskoson, att du t„nker p† honom? 144:004 En m„nniska „r lik en fl„kt,
hennes dagar s†som en f”rsvinnande skugga.

144:005 HERRE, s„nk din himmel och far ned, r”r vid bergen, s† att de ryka.
144:006 L†t ljungeldar ljunga och skingra dem, skjut dina pilar och f”rvirra dem.
144:007 R„ck ut dina h„nder fr†n h”jden, fr„ls mig och r„dda mig
ur de stora vattnen,
ur fr„mlingarnas hand,
144:008 vilkas mun talar l”gn
och vilkas h”gra hand
„r en falskhetens hand.

144:009 Gud, en ny s†ng
vill jag sjunga till din „ra,
till tiostr„ngad psaltare
vill jag lovsjunga dig,
144:010 dig som giver seger †t konungarna, dig som fr„lste din tj„nare David
fr†n det onda sv„rdet.
144:011 Fr„ls mig och r„dda mig
ur fr„mlingarnas hand,
vilkas mun talar l”gn,
och vilkas h”gra hand
„r en falskhetens hand.

144:012 N„r v†ra s”ner st† i sin ungdom s†som h”gv„xta plantor,
v†ra d”ttrar lika h”rnstoder,
huggna s†som f”r palatser;
144:013 n„r v†ra visthus „ro fulla och sk„nka f”rr†d p† f”rr†d;
n„r v†ra f†r ”ka sig tusenfalt,
ja, tiotusenfalt p† v†ra utmarker; 144:014 n„r v†ra oxar g† rikt lastade;
n„r ingen r„mna har brutits i muren och ingen n”dgas draga ut s†som f†nge, n„r intet klagorop h”res p† v†ra gator — 144:015 saligt „r det folk som det s† g†r; ja, saligt „r det folk vars Gud HERREN „r. 145:001 En lovs†ng av David.

Jag vill upph”ja dig, min Gud, du konung, och lova ditt namn alltid och evinnerligen.

145:002 Jag vill dagligen lova dig
och prisa ditt namn alltid och evinnerligen.

145:003 Stor „r HERREN och h”gtlovad, ja, hans storhet „r outrannsaklig.

145:004 Det ena sl„ktet prisar f”r det andra dina verk, de f”rkunna dina v„ldiga g„rningar.

145:005 Ditt majest„ts h„rlighet och „ra vill jag begrunda och dina underfulla verk.

145:006 Man skall tala om dina fruktansv„rda g„rningars makt; dina storverk skall jag f”rt„lja.

145:007 Man skall utbreda ryktet om din stora godhet och jubla ”ver din r„ttf„rdighet.

145:008 N†dig och barmh„rtig „r HERREN, l†ngmodig och stor i mildhet.

145:009 HERREN „r god mot alla
och f”rbarmar sig ”ver alla sina verk.

145:010 Alla dina verk, HERRE, skola tacka dig, och dina fromma skola lova dig.

145:011 De skola tala om ditt rikes „ra, och din makt skola de f”rkunna.

145:012 S† skola de kung”ra f”r m„nniskors barn dina v„ldiga g„rningar och ditt rikes „ra och h„rlighet.

145:013 Ditt rike „r ett rike f”r alla evigheter, och ditt herrad”me varar fr†n sl„kte till sl„kte.

145:014 HERREN uppeh†ller alla dem som „ro p† v„g att falla, och han uppr„ttar alla nedb”jda.

145:015 Allas ”gon v„nta efter dig,
och du giver dem deras mat i r„tt tid.

145:016 Du uppl†ter din hand
och m„ttar allt levande med n†d.

145:017 HERREN „r r„ttf„rdig i alla sina v„gar och n†dig i alla sina verk.

145:018 HERREN „r n„ra alla dem som †kalla honom, alla dem som †kalla honom uppriktigt.

145:019 Han g”r vad de gudfruktiga beg„ra och h”r deras rop och fr„lsar dem.

145:020 HERREN bevarar alla dem som „lska honom, men alla ogudaktiga skall han f”rg”ra.

145:021 Min mun skall uttala HERREN lov, och allt k”tt skall prisa hans heliga namn alltid och evinnerligen.

146:001 Halleluja!
Lova HERREN, min sj„l.
146:002 Jag vill lova HERREN, s† l„nge jag lever, jag vill lovsjunga min Gud, s† l„nge jag „r till.

146:003 F”rliten eder icke p† furstar, icke p† en m„nniskoson, han kan icke hj„lpa. 146:004 Hans ande m†ste sin v„g,
han v„nder tillbaka till den jord varav han „r kommen;
d† varda hans anslag om intet.

146:005 S„ll „r den vilkens hj„lp „r Jakobs Gud, den vilkens hopp st†r till HERREN, hans Gud, 146:006 till honom som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem „r,
till honom som h†ller tro evinnerligen, 146:007 som skaffar r„tt †t de f”rtryckta, som giver br”d †t de hungrande.

HERREN l”ser de f†ngna,
146:008 HERREN ”ppnar de blindas ”gon, HERREN uppr„ttar de nedb”jda,
HERREN „lskar de r„ttf„rdiga,
146:009 HERREN bevarar fr„mlingar, faderl”sa och „nkor uppeh†ller han;
men de ogudaktigas v„g v„nder han i villa.

146:010 HERREN „r konung evinnerligen, din Gud, Sion, fr†n sl„kte till sl„kte.

Halleluja!
147:001 Halleluja!
Ja, det „r gott att lovsjunga v†r Gud, ja, det „r ljuvligt; lovs†ng h”ves oss. 147:002 HERREN „r den som bygger upp Jerusalem, Israels f”rdrivna samlar han tillhopa. 147:003 Han helar dem som hava f”rkrossade hj„rtan, och deras s†r f”rbinder han.
147:004 Han best„mmer stj„rnornas m„ngd, han n„mner dem alla vid namn.
147:005 V†r Herre „r stor och v„ldig i kraft, hans f”rst†nd har ingen gr„ns.
147:006 HERREN uppeh†ller de ”dmjuka, men de ogudaktiga sl†r han till jorden.

147:007 H”jen s†ng till HERREN med tacks„gelse, lovsjungen v†r Gud till harpa,
147:008 honom som bet„cker himmelen med moln, honom som bereder regn †t jorden,
honom som l†ter gr„s skjuta upp p† bergen, 147:009 honom som giver f”da †t djuren, †t korpens ungar som ropa.
147:010 Han har icke sin lust i h„stens styrka, hans behag st†r ej till mannens snabbhet. 147:011 HERRENS behag st†r till dem som frukta honom, till dem som hoppas p† hans n†d.

147:012 Jerusalem, prisa HERREN;
Sion, lova din Gud.
147:013 Ty han har gjort bommarna f”r dina portar fasta; han har v„lsignat dina barn i dig.
147:014 Han skaffar dina gr„nser frid, han m„ttar dig med b„sta vete.
147:015 Han l†ter sitt tal g† ut till jorden, hans ord l”per †stad med hast.
147:016 Han l†ter sn” falla s†som ull, rimfrost str”r han ut s†som aska.
147:017 Han kastar sitt hagel s†som smulor; vem kan best† f”r hans frost?
147:018 ter s„nder han sitt ord, d† sm„lter det frusna; sin vind l†ter han bl†sa, d† str”mmar vatten. 147:019 Han har f”rkunnat f”r Jakob sitt ord, f”r Israel sina stadgar och r„tter.
147:020 S† har han icke gjort f”r n†got hednafolk; och hans r„tter, dem k„nna de icke.

Halleluja!
148:001 Halleluja!

Loven HERREN fr†n himmelen,
loven honom i h”jden.
148:002 Loven honom, alla hans „nglar, loven honom, all hans h„r.
148:003 Loven honom, sol och m†ne, loven honom, alla lysande stj„rnor.
148:004 Loven honom, I himlars himlar och I vatten ovan himmelen.

148:005 Ja, de m† lova HERRENS namn, ty han bj”d, och de blevo skapade.
148:006 Och han gav dem deras plats f”r alltid och f”r evigt;
han gav dem en lag,
och ingen ”vertr„der den.

148:007 Loven HERREN fr†n jorden,
I havsdjur och alla djup,
148:008 eld och hagel,
sn” och t”cken,
du stormande vind,
som utr„ttar hans befallning,
148:009 I berg och alla h”jder,
I frukttr„d och alla cedrar,
148:010 I vilda djur och all boskap, I kr„ldjur och bevingade f†glar,
148:011 I jordens konungar och alla folk, I furstar och alla domare p† jorden,
148:012 I ynglingar, s† ock I jungfrur, I gamle med de unga.

148:013 Ja, de m† lova HERRENS namn, ty hans namn allena „r h”gt,
hans majest„t n†r ”ver jorden och himmelen. 148:014 Och han har upph”jt ett horn †t sitt folk — ett „mne till lovs†ng
f”r alla hans fromma,
f”r Israels barn,
det folk som st†r honom n„ra.

Halleluja!
149:001 Halleluja!

Sjungen till HERRENS „ra en ny s†ng, hans lov i de frommas f”rsamling.
149:002 Israel gl„dje sig ”ver sin skapare, Sions barn fr”jde sig ”ver sin konung. 149:003 M† de lova hans namn under dans, till puka och harpa m† de lovsjunga honom. 149:004 Ty HERREN har behag till sitt folk, han smyckar de ”dmjuka med fr„lsning.
149:005 De fromma fr”jde sig och give honom „ra, de juble p† sina l„ger.
149:006 Guds lov skall vara i deras mun och ett tveeggat sv„rd i deras hand,
149:007 f”r att utkr„va h„mnd p† hedningarna och hems”ka folken med tuktan,
149:008 f”r att binda deras konungar med kedjor och deras „dlingar med j„rnbojor,
149:009 f”r att utf”ra p† dem den dom som „r skriven. En h„rlighet bliver det f”r alla hans fromma.

Halleluja!
150:001 Halleluja!

Loven Gud i hans helgedom,
loven honom i hans makts f„ste.
150:002 Loven honom f”r hans v„ldiga g„rningar, loven honom efter hans stora h„rlighet 150:003 Loven honom med basunklang,
loven honom med psaltare och harpa. 150:004 Loven honom med puka och dans,
loven honom med str„ngaspel och pipa. 150:005 Loven honom med ljudande cymbaler, loven honom med klingande cymbaler.
150:006 Allt vad anda har love HERREN.

Halleluja!

Book 20 Ordspr†ksboken

001:001 Detta „r Salomos ordspr†k, Davids sons, Israels konungs.

001:002 Av dem kan man l„ra vishet och tukt, 001:003 s† ock att f”rst† f”rst†ndigt tal. Av dem kan man undf† tuktan till insikt och l„ra r„ttf„rdighet, r„tt och redlighet.
001:004 De kunna giva †t de f†kunniga klokhet, †t den unge kunskap och eftert„nksamhet. 001:005 Genom att h”ra p† dem f”r”kar den vise sin l„rdom och f”rv„rvar den f”rst†ndige r†dklokhet. 001:006 Av dem l„r man f”rst† ordspr†k och djupsinnigt tal, de vises ord och deras g†tor.

001:007 HERRENS fruktan „r begynnelsen till kunskap; vishet och tuktan f”raktas av of”rnuftiga. 001:008 H”r, min son, din faders tuktan, och f”rkasta icke din moders undervisning. 001:009 Ty s†dant „r en sk”n krans f”r ditt huvud och en kedja till prydnad f”r din hals.

001:010 Min son, om syndare locka dig, s† f”lj icke.
001:011 Om de s„ga: ½Kom med oss;
vi vilja l„gga oss p† lur efter blod, s„tta f”rs†t f”r de oskyldiga, utan sak; 001:012 s†som d”dsriket vilja vi uppsluka dem levande, friska och sunda, s†som fore de ned i graven; 001:013 allt vad dyrbart „r skola vi vinna, vi skola fylla v†ra hus med byte;
001:014 dela du med oss v†r lott,
alla skola vi hava samma pung½ — 001:015 d†, min son, m† du ej vandra samma v„g som de. Nej, h†ll din fot ifr†n deras stig,
001:016 ty deras f”tter hasta till vad ont „r, och „ro snara, n„r det g„ller att utgjuta blod. 001:017 Ty v„l „r det f†f„ngt, d† man vill f†nga f†glar, att breda ut n„tet i hela flockens †syn. 001:018 Men dessa ligga p† lur efter sitt eget blod, de s„tta f”rs†t f”r sina egna liv.
001:019 S† g†r det envar som s”ker or„tt vinning: sin egen herre ber”var den livet.

001:020 Visheten h”jer sitt rop p† gatan, p† torgen l†ter hon h”ra sin r”st.
001:021 I bullrande gath”rn predikar hon; d„r portarna i staden ”ppna sig,
d„r talar hon sina ord:
001:022 Huru l„nge, I f†kunnige, skolen I „lska f†kunnighet? Huru l„nge skola bespottarna hava sin lust i bespottelse och d†rarna hata kunskap?
001:023 V„nden om och akten p† min tillr„ttavisning; se, d† skall jag l†ta min ande fl”da f”r eder jag skall l†ta eder f”rnimma mina ord.

001:024 Eftersom I icke villen h”ra, n„r jag ropade, eftersom ingen aktade p†, n„r jag r„ckte ut min hand, 001:025 eftersom I l„ten allt mitt r†d fara och icke villen veta av min tillr„ttavisning 001:026 d„rf”r skall ock jag le vid eder of„rd och bespotta, n„r det kommer, som I frukten, 001:027 ja, n„r det I frukten kommer s†som ett ov„der, n„r of„rden nalkas eder s†som en storm och ”ver eder kommer n”d och †ngest.

001:028 D† skall man ropa till mig, men jag skall icke svara, man skall s”ka mig, men icke finna mig. 001:029 D„rf”r att de hatade kunskap
och icke funno behag i HERRENS fruktan, 001:030 ej heller ville f”lja mitt r†d, utan f”raktade all min tillr„ttavisning, 001:031 d„rf”r skola de f† „ta sina g„rningars frukt och varda m„ttade av sina egna anslag. 001:032 Ty av sin avf„llighet skola de f†kunniga dr„pas. och genom sin s„kerhet skola d†rarna f”rg†s. 001:033 Men den som h”r mig, han skall bo i trygghet och vara s„ker mot olyckans skr„ck.
002:001 Min son, om du tager emot mina ord och g”mmer mina bud inom dig,
002:002 s† att du l†ter ditt ”ra akta p† visheten och b”jer ditt hj„rta till klokheten,
002:003 ja, om du ropar efter f”rst†ndet och h”jer din r”st till att kalla p† klokheten, 002:004 Om du s”ker efter henne s†som efter silver och letar efter henne s†som efter en skatt, 002:005 d† skall du f”rst† HERRENS fruktan, och Guds kunskap skall du d† finna.
002:006 Ty HERREN „r den som giver vishet; fr†n hans mun kommer kunskap och f”rst†nd. 002:007 t de redliga f”rvarar han s„llhet, han „r en sk”ld f”r dem som vandra i ostrafflighet, 002:008 ty han beskyddar det r„ttas stigar, och sina frommas v„g bevarar han.

002:009 D† skall du f”rst† r„ttf„rdighet och r„tt och redlighet, ja, det godas alla v„gar. 002:010 Ty visheten skall draga in i ditt hj„rta och kunskapen k„nnas ljuvlig f”r din sj„l, 002:011 eftert„nksamheten skall vaka ”ver dig, klokheten skall beskydda dig.

002:012 S† skall hon r„dda dig fr†n de ondas v„g, fr†n m„n som tala vad vr†ngt „r,
002:013 fr†n dem som hava ”vergivit det r„ttas stigar. f”r att f„rdas p† m”rkrets v„gar,
002:014 fr†n dem som gl„djas att g”ra om och fr”jda sig †t ondskans vr†nga v„sen, 002:015 fr†n dem som g† p† krokiga stiga och vandra p† f”rv„nda v„gar.

002:016 S† skall hon r„dda dig ifr†n fr„mmande kvinnor, fr†n din n„stas hustru, som talar hala ord, 002:017 fr†n henne som har ”vergivit sin ungdoms v„n och f”rg„tit sin Guds f”rbund.
002:018 Ty en s†dan sjunker med sitt hus ned i d”den, och till skuggornas boning leda hennes stigar. 002:019 Ingen som har g†tt in till henne v„nder †ter Och hittar tillbaka till livets v„gar.

002:020 Ja, s† skall du vandra p† de godas v„g och h†lla dig p† de r„ttf„rdigas stigar. 002:021 Ty de redliga skola f”rbliva boende i landet och de ostraffliga f† stanna kvar d„ri. 002:022 Men de ogudaktiga skola utrotas ur landet och de trol”sa ryckas bort d„rur.
003:001 Min son, f”rg„t icke min undervisning, och l†t ditt hj„rta bevara mina bud.
003:002 Ty l†ngt liv och m†nga levnads†r och frid, mer och mer, skola de bereda dig.

003:003 L†t godhet och sanning ej vika ifr†n dig; bind dem omkring din hals,
skriv dem p† ditt hj„rtas tavla;
003:004 s† skall du finna n†d och f† gott f”rst†nd, i Guds och i m„nniskors ”gon.

003:005 F”rtr”sta p† HERREN av allt ditt hj„rta, och f”rlita dig icke p† ditt f”rst†nd.
003:006 P† alla dina v„gar m† du akta p† honom, s† skall han g”ra dina stigar j„mna.

003:007 H†ll dig icke sj„lv f”r vis; frukta HERREN, och fly det onda.
003:008 Det skall vara ett h„lsomedel f”r din kropp och en vederkvickelse f”r benen d„ri.

003:009 Žra HERREN med dina „godelar! och med f”rstlingen av all din gr”da,
003:010 s† skola dina lador fyllas med ymnighet, och av vinmust skola dina pressar fl”da ”ver.

003:011 Min son, f”rkasta icke HERRENS tuktan, och f”rargas icke, n„r du agas av honom. 003:012 Ty den HERREN „lskar, den agar han, likasom en fader sin son, som han har k„r.

003:013 S„ll „r den m„nniska som har funnit visheten, den m„nniska som undf†r f”rst†nd.
003:014 Ty b„ttre „r att f”rv„rva henne „n att f”rv„rva silver, och den vinning hon giver „r b„ttre „n guld. 003:015 Dyrbarare „r hon „n p„rlor;
allt vad h„rligt du „ger g†r ej upp emot henne. 003:016 L†ngt liv b„r hon i sin h”gra hand, i sin v„nstra rikedom och „ra.
003:017 Hennes v„gar „ro ljuvliga v„gar, och alla hennes stigar „ro trygga.
003:018 Ett livets tr„d „r hon f”r dem som f† henne fatt, och s„lla m† de prisa, som h†lla henne kvar.

003:019 Genom vishet har HERREN lagt jordens grund, himmelen har han berett med f”rst†nd.
003:020 Genom hans insikt br”to djupens vatten fram, och genom den l†ta skyarna dagg drypa ned.

003:021 Min son, l†t detta icke vika ifr†n dina ”gon, tag klokhet och eftert„nksamhet i akt; 003:022 s† skola de l„nda din sj„l till liv bliva ett smycke f”r din hals.
003:023 D† skall du vandra din v„g fram i trygghet, och din fot skall du d† icke st”ta.
003:024 N„r du l„gger dig, skall intet f”rskr„cka dig, och sedan du har lagt dig, skall du sova s”tt. 003:025 Du beh”ver d† ej frukta f”r pl”tslig skr„ck, ej f”r ov„dret, n„r det kommer ”ver de ogudaktiga. 003:026 Ty HERREN skall d† vara ditt hopp, och han skall bevara din fot f”r snaran.

003:027 Neka icke den beh”vande din hj„lp, „r det st†r i din makt att giva den.
003:028 S„g icke till din n„sta: ½G† din v„g och kom igen; i morgon vill jag giva dig½, fast„n du kunde strax. 003:029 St„mpla intet ont mot din n„sta, n„r han menar sig bo trygg i din n„rhet. 003:030 Tvista icke med n†gon utan sak, d† han icke har gjort dig n†got ont.
003:031 Avundas icke den or„ttr†dige, och finn ej behag i n†gon av hans v„gar. 003:032 Ty en styggelse f”r HERREN „r den vr†nge, men med de redliga har han sin umg„ngelse. 003:033 HERRENS f”rbannelse vilar ”ver den ogudaktiges hus, men de r„ttf„rdigas boning v„lsignar han. 003:034 Har han att skaffa med bespottare, s† bespottar ocks† han; men de ”dmjuka giver han n†d.
003:035 De visa f† „ra till arvedel, men d†rarna f† uppb„ra skam.
004:001 H”ren, I barn, en faders tuktan, och akten d„rp†, s† att I l„ren f”rst†nd. 004:002 Ty god l„rdom giver jag eder;
min undervisning m†n I icke l†ta fara. 004:003 Ty sj„lv har jag varit barn och haft en fader, varit sp„d och f”r min moder ende sonen. 004:004 D† undervisade han mig och sade till mig:

L†t ditt hj„rta h†lla fast vid mina ord; bevara mina bud, s† f†r du leva.
004:005 S”k f”rv„rva vishet, s”k f”rv„rva f”rst†nd, f”rg„t icke min muns tal och vik icke d„rifr†n. 004:006 ™vergiv henne icke, s† skall hon bevara dig; „lska henne, s† skall hon beskydda dig. 004:007 Vishetens begynnelse „r: ½S”k f”rv„rva vishet½; ja, f”r allt ditt f”rv„rv s”k f”rv„rva f”rst†nd. 004:008 Akta henne h”gt, s† skall hon upph”ja dig; hon skall g”ra dig „rad, om du sluter henne i din famn. 004:009 Hon skall s„tta p† ditt huvud en sk”n krans; en „rekrona skall hon r„cka †t dig.

004:010 H”r, min son, och tag emot mina ord, s† skola dina levnads†r bliva m†nga.
004:011 Om vishetens v„g undervisar jag dig, jag leder dig p† det r„ttas stigar.
004:012 N„r du g†r, skall sedan intet vara till hinder f”r dina steg, och n„r du l”per, skall du icke falla; 004:013 h†ll blott oavl†tligt fast vid min tuktan; bevara henne, ty hon „r ditt liv.

004:014 Tr„d icke in p† de ogudaktigas stig, och skrid icke fram p† de ondas v„g.
004:015 Undfly den, g† ej in p† den, vik av ifr†n den och g† undan.
004:016 Ty de kunna icke sova, om de ej f† g”ra vad ont „r, s”mnen f”rtages dem, om de ej f† v†lla n†gons fall. 004:017 Ja, ogudaktighet „r det br”d som de „ta, och v†ld „r det vin som de dricka.

004:018 De r„ttf„rdigas stig „r lik gryningens ljus, som v„xer i klarhet, till dess dagen n†r sin h”jd; 004:019 men de ogudaktigas v„g „r s†som tjocka m”rkret: de m„rka icke det som skall v†lla deras fall.

004:020 Min son, akta p† mitt tal,
b”j ditt ”ra till mina ord.
004:021 L†t dem icke vika ifr†n dina ”gon, bevara dem i ditt hj„rtas djup.
004:022 Ty de „ro liv f”r envar som finner dem, och en l„kedom f”r hela hans kropp.
004:023 Framf”r allt som skall bevaras m† du bevara ditt hj„rta, ty d„rifr†n utg†r livet.
004:024 Skaffa bort ifr†n dig munnens vr†nghet, och l†t l„pparnas falskhet vara fj„rran ifr†n dig. 004:025 L†t dina ”gon sk†da r„tt fram†t och dina blickar vara riktade rakt ut. 004:026 Akta p† den stig d„r din fot g†r fram, och l†t alla dina v„gar vara r„tta.
004:027 Vik ej av, vare sig till h”ger eller till v„nster, v„nd din fot bort ifr†n vad ont „r.
005:001 Min son, akta p† min vishet, b”j ditt ”ra till mitt f”rst†nd,
005:002 s† att du bevarar eftert„nksamhet och l†ter dina l„ppar taga kunskap i akt.

005:003 Se, av honung drypa en trol”s kvinnas l„ppar, och halare „n olja „r hennes mun.
005:004 Men p† sistone bliver hon bitter s†som mal”rt och skarp s†som ett tveeggat sv„rd.
005:005 Hennes f”tter styra ned†t mot d”den till d”dsriket draga hennes steg.
005:006 Livets v„g vill hon ej akta p†; hennes stigar „ro villostigar, fast„n hon ej vet det.

005:007 S† h”ren mig nu, I barn,
och viken icke ifr†n min muns tal. 005:008 L†t din v„g vara fj„rran ifr†n henne, och nalkas icke d”rren till hennes hus. 005:009 M† du ej †t andra f† offra din „ra, ej dina †r †t en som h„mnas grymt;
005:010 m† icke fr„mmande f† m„tta sig av ditt gods och dina m”dors frukt komma i en annans hus, 005:011 s† att du sj„lv p† sistone m†ste sucka, n„r ditt hull och ditt k”tt „r f”rt„rt. 005:012 och s„ga: ½Huru kunde jag s† hata tuktan, huru kunde mitt hj„rta s† f”rakta tillr„ttavisning! 005:013 Varf”r lyssnade jag icke till mina l„rares r”st, och b”jde icke mitt ”ra till dem som ville undervisa mig? 005:014 F”ga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont „r, mitt i f”rsamling och menighet.

005:015 Drick vatten ur din egen brunn det vatten som rinner ur din egen k„lla. 005:016 Icke vill du att dina fl”den skola str”mma ut p† gatan, dina vattenb„ckar p† torgen?
005:017 Nej, dig allena m† de tillh”ra, och ingen fr„mmande j„mte dig.
005:018 Din brunn m† vara v„lsignad, och av din ungdoms hustru m† du h„mta din gl„dje; 005:019 hon, den „lskliga hinden, den t„cka gasellen, hennes barm f”rn”je dig alltid,
i hennes k„rlek finne du st„ndig din lust. 005:020 Min son, icke skall du hava din lust i en fr„mmande kvinna? Icke skall du sluta din n„stas hustru i din famn?

005:021 Se, f”r HERRENS ”gon ligga var m„nniskas v„gar blottade, och p† alla hennes stigar giver han akt. 005:022 Den ogudaktige f†ngas av sina egna missg„rningar och fastnar i sin egen synds snaror.
005:023 Han m†ste d”, d„rf”r att han icke l„t tukta sig; ja, genom sin stora d†rskap kommer han p† fall. 006:001 Min son, om du har g†tt i borgen f”r din n„sta och givit ditt handslag f”r en fr„mmande, 006:002 om du har blivit bunden genom din muns tal, ja, f†ngad genom din muns tal,
006:003 d†, min son, m† du g”ra detta f”r att r„dda dig, eftersom du har kommit i din n„stas v†ld: g† och kasta dig ned f”r honom och ans„tt honom, 006:004 unna dina ”gon ingen s”mn
och dina ”gonlock ingen slummer.
006:005 S”k r„ddning s†som en gasell ur j„garens v†ld, och s†som en f†gel ur f†gelf„ngarens v†ld.

006:006 G† bort till myran, du late; se huru hon g”r, och bliv vis.
006:007 Hon har ingen furste ”ver sig, ingen tillsyningsman eller herre;
006:008 dock bereder hon om sommaren sin f”da och samlar under sk”rdetiden in sin mat. 006:009 Huru l„nge vill du ligga, du late? N„r vill du st† upp ifr†n din s”mn?
006:010 Ja, sov „nnu litet, slumra „nnu litet, l„gg „nnu litet h„nderna i kors f”r att vila, 006:011 s† skall fattigdomen komma ”ver dig s†som en r”vare och armodet s†som en v„pnad man.

006:012 En f”rd„rvlig m„nniska, ja, en og„rningsman „r den som g†r omkring med vr†nghet i munnen, 006:013 som blinkar med ”gonen, skrapar med f”tterna, giver tecken med fingrarna.
006:014 Svek b„r en s†dan i sitt hj„rta,