The Bible, in Swedish, both Testaments (page 10)

skiften s† med edra br”der bytet fr†n edra fiender.½ 022:009 S† v„nde d† Rubens barn och Gads barn och ena h„lften av Manasse stam tillbaka, och gingo bort ifr†n de ”vriga israeliterna, bort ifr†n Silo i Kanaans land, f”r att begiva sig till Gileads land, det land de hade f†tt till besittning, och d„r de skulle hava sina besittningar, efter HERRENS befallning genom Mose. 022:010 N„r s† Rubens barn och Gads barn och ena h„lften av Manasse stam kommo till stenkretsarna vid Jordan i Kanaans land, byggde de d„r ett altare vid Jordan, ett ansenligt altare. 022:011 Och de ”vriga israeliterna fingo h”ra s„gas: ½Se, Rubens barn och Gads barn och ena h„lften av Manasse stam hava byggt ett altare mitt emot Kanaans land, i stenkretsarna vid Jordan, p† andra sidan om de ”vriga israeliternas omr†de.½ 022:012 N„r Israels barn h”rde detta, f”rsamlade sig deras hela menighet i Silo f”r att draga upp till strid mot dem. 022:013 D„refter s„nde Israels barn Pinehas till Rubens barn och Gads barn och ena h„lften av Manasse stam, i Gileads land, Pinehas, pr„sten Eleasars son,
022:014 och med honom tio h”vdingar, en h”vding f”r var stamfamilj inom Israels alla stammar; var och en av dem var huvudman f”r sin familj inom Israels „tter.
022:015 Och n„r dessa kommo till Rubens barn och Gads barn och ena h„lften av Manasse stam, i Gileads land, talade de till dem och sade:
022:016 ½S† s„ger hela HERRENS menighet: Vad „r detta f”r en otrohet som I haven beg†tt mot Israels Gud, d† I haven v„nt eder bort ifr†n HERREN, d„rigenom att I haven byggt eder ett altare och s†lunda nu satt eder upp mot HERREN?
022:017 Žr det icke nog att vi hava beg†tt missg„rningen med Peor, fr†n vilken vi „nnu i dag icke hava blivit renade, och f”r vilken en hems”kelse drabbade HERRENS menighet?
022:018 Viljen I nu ytterligare v„nda eder bort ifr†n HERREN? Om I i dag s„tten eder upp mot HERREN, s† skall f”rvisso i morgon hans f”rt”rnelse drabba Israels hela menighet. 022:019 Men om det land I haven f†tt till besittning tyckes eder vara orent, s† dragen ”ver till det land HERREN har tagit till besittning, d„r HERRENS tabernakel har sin plats, och haven edra besittningar d„r bland oss. S„tten eder icke upp mot HERREN och s„tten eder icke upp mot oss genom att bygga eder ett altare, ett annat „n HERRENS, v†r Guds, altare. 022:020 N„r Akan, Seras son, hade trol”st f”rgripit sig p† det tillspillogivna, kom icke d† f”rt”rnelse ”ver Israels hela menighet, s† att han sj„lv icke blev den ende som f”rgicks genom den missg„rningen?
022:021 D† svarade Rubens barn och Gads barn och ena h„lften av Manasse stam och talade till huvudm„nnen f”r Israels „tter: 022:022 ½Gud, HERREN Gud, ja, Gud, HERREN Gud, han vet det, och Israel m† ock veta det: Sannerligen, om detta har skett i upproriskhet och otrohet mot HERREN — du m† d† i dag undandraga oss din hj„lp! —
022:023 om vi hava byggt altaret †t oss, d„rf”r att vi vilja v„nda oss bort ifr†n HERREN, och om vi vilja offra d„rp† br„nnoffer eller spisoffer eller framb„ra tackoffer d„rp†, d† m† HERREN sj„lv utkr„va vad vi hava f”rskyllt.
022:024 Nej, vi hava sannerligen gjort s† av fruktan f”r vad som kunde h„nda, i det att vi t„nkte att edra barn i framtiden skulle kunna s„ga till v†ra barn: ‘Vad haven I att g”ra med HERREN, Israels Gud?
022:025 HERREN har ju satt Jordan till gr„ns mellan oss och eder, I Rubens barn och Gads barn; allts† haven I ingen del i HERREN.’ Och s† skulle edra barn kunna hindra v†ra barn fr†n att frukta HERREN.
022:026 D„rf”r sade vi: M† vi gripa oss an och bygga detta altare, men icke till br„nnoffer eller till slaktoffer, 022:027 utan till att vara ett vittne mellan oss och eder, och mellan b†das efterkommande efter oss, att vi vilja f”rr„tta HERRENS tj„nst inf”r hans ansikte med v†ra br„nnoffer och slaktoffer och tackoffer, s† att edra barn i framtiden icke kunna s„ga till v†ra barn: ‘I haven ingen del i HERREN.’ 022:028 Och vi t„nkte: Om det i framtiden h„nder att de s† s„ga till oss och v†ra efterkommande, d† kunna vi svara: ‘Sen p† den bild av HERRENS altare, som v†ra f„der hava gjort, men icke till br„nnoffer eller till slaktoffer, utan till att vara ett vittne mellan oss och eder.’
022:029 Bort det, att vi skulle s„tta oss upp mot HERREN och nu v„nda oss bort ifr†n HERREN genom att bygga ett altare till br„nnoffer eller till spisoffer eller slaktoffer, ett annat „n HERRENS, v†r Guds, altare, som st†r framf”r hans tabernakel.½ 022:030 D† nu pr„sten Pinehas och menighetens h”vdingar, n„mligen huvudm„nnen f”r Israels „tter, som voro med honom, h”rde vad Rubens barn, Gads barn och Manasse barn talade, behagade det dem.
022:031 Och Pinehas, pr„sten Eleasars son, sade till Rubens barn, Gads barn och Manasse barn: ½Nu hava vi f”rnummit att HERREN „r mitt ibland oss, d„rav n„mligen, att I icke haven velat beg† en s†dan otrohet mot HERREN. D„rmed haven I ock r„ddat Israels barn undan HERRENS hand.½
022:032 D„refter v„nde Pinehas, pr„sten Eleasars son, j„mte h”vdingarna tillbaka fr†n Rubens barn och Gads barn, i Gileads land, in i Kanaans land till de ”vriga israeliterna och avg†vo sin ber„ttelse h„rom inf”r dem.
022:033 Denna behagade Israels barn, och Israels barn lovade Gud; och de t„nkte icke mer p† att draga upp till strid mot dem, f”r att f”rd„rva det land d„r Rubens barn och Gads barn bodde. 022:034 Och Rubens barn och Gads barn g†vo namn †t altaret; de sade: ½Ett vittne „r det mellan oss, att HERREN „r Gud.½ 023:001 En l†ng tid h„refter, n„r HERREN hade l†tit Israel f† ro f”r alla dess fiender runt omkring, och d† Josua var gammal och kommen till h”g †lder,
023:002 kallade han till sig hela Israel, dess „ldste, dess huvudm„n, dess domare och tillsyningsm„n och sade till dem: ½Jag „r nu gammal och kommen till h”g †lder.
023:003 Och I haven sj„lva sett allt vad HERREN, eder Gud, gjorde med alla dessa folk, n„r I drogen h„rin, ty HERREN eder Gud, stridde sj„lv f”r eder.
023:004 Se, dessa folk som „nnu „ro kvar har jag genom lottkastning f”rdelat †t eder till arvedel, efter edra stammar, allt ifr†n Jordan intill Stora havet v„sterut, f”r att icke n„mna alla de folk jag har utrotat.
023:005 Och HERREN, eder Gud, skall sj„lv driva dem undan f”r eder och f”rjaga dem f”r eder, s† att I skolen taga deras land i besittning, s†som HERREN, eder Gud, har lovat eder. 023:006 Men varen I nu st†ndaktiga i att h†lla och g”ra allt vad som „r f”reskrivet i Moses lagbok, s† att I icke viken av d„rifr†n vare sig till h”ger eller till v„nster,
023:007 och icke tr„den i gemenskap med dessa folk som „nnu „ro kvar h„r j„mte eder, ej heller n„mnen deras gudars namn eller sv„rjen vid dem eller tj„nen och tillbedjen dem.
023:008 Nej, till HERREN, eder Gud, skolen I h†lla eder, s†som I haven gjort „nda till denna dag,
023:009 varf”r ock HERREN har f”rdrivit f”r eder stora och m„ktiga folk, s† att ingen har kunnat st† eder emot „nda till denna dag. 023:010 En enda man bland eder jagade tusen framf”r sig, ty HERREN, eder Gud, stridde sj„lv f”r eder, s†som han hade lovat eder. 023:011 S† haven nu noga akt p† eder sj„lva, s† att I „lsken HERREN, eder Gud.
023:012 Ty om I v„nden eder bort ifr†n honom, och h†llen eder till †terstoden av dessa folk som „nnu „ro kvar h„r j„mte eder, och befrynden eder med dem, s† att I tr„den i gemenskap med dem och de med eder,
023:013 d† m†n I f”rvisso veta att HERREN, eder Gud, icke mer skall f”rdriva dessa folk undan f”r eder, utan de skola bliva eder till en snara och ett giller och bliva ett gissel f”r edra sidor och taggar i edra ”gon, till dess I bliven utrotade ur detta goda land, som HERREN, eder Gud, har givit eder. 023:014 Se, jag g†r nu all v„rldens v„g. S† besinnen d† av allt edert hj„rta och av all eder sj„l att intet har uteblivit av allt det goda som HERREN, eder Gud, har lovat ang†ende eder; det har allt g†tt i fullbordan f”r eder, intet d„rav har uteblivit. 023:015 Men likasom allt det goda som HERREN, eder Gud, lovade eder har kommit ”ver eder, s† skall ock HERREN l†ta allt det onda komma ”ver eder, till dess han har f”rgjort eder ur detta goda land, som HERREN, eder Gud, har givit eder.
023:016 Om I n„mligen ”vertr„den HERRENS, eder Guds, f”rbund, det som han har stadgat f”r eder, och g†n †stad och tj„nen andra gudar och tillbedjen dem, s† skall HERRENS vrede uppt„ndas mot eder, och I skolen med hast bliva utrotade ur det goda land som han har givit eder.½
024:001 Och Josua f”rsamlade alla Israels stammar till Sikem; och han kallade till sig de „ldste i Israel, dess huvudm„n, dess domare och dess tillsyningsm„n, och de tr„dde fram inf”r Gud. 024:002 Och Josua sade till allt folket: ½S† s„ger HERREN, Israels Gud: P† andra sidan floden bodde edra f„der i forna tider; s† gjorde ock Tera, Abrahams och Nahors fader. Och de tj„nade d„r andra gudar.
024:003 Men jag h„mtade eder fader Abraham fr†n andra sidan floden och l„t honom vandra omkring i hela Kanaans land. Och jag gjorde hans s„d talrik; jag gav honom Isak,
024:004 och †t Isak gav jag Jakob och Esau. Och jag gav Seirs bergsbygd till besittning †t Esau; men Jakob och hans s”ner drogo ned till Egypten.
024:005 Sedan s„nde jag Mose och Aron och hems”kte Egypten med de g„rningar jag d„r gjorde, och d„refter f”rde jag eder ut. 024:006 Och n„r jag f”rde edra f„der ut ur Egypten och I haden kommit till havet, f”rf”ljde egyptierna edra f„der med vagnar och ryttare ned i R”da havet.
024:007 D† ropade de till HERREN, och han satte ett tjockt m”rker mellan eder och egyptierna och l„t havet komma ”ver dem, s† att det ”vert„ckte dem; ja, I s†gen med egna ”gon vad jag gjorde med egyptierna. Sedan bodden I i ”knen en l†ng tid. 024:008 D„refter f”rde jag eder in i amor‚ernas land, vilka bodde p† andra sidan Jordan, och de inl„to sig i strid med eder; men jag gav dem i eder hand, s† att I intogen deras land, och jag f”rgjorde dem f”r eder.
024:009 D† uppreste sig Balak, Sippors son, konungen i Moab, och gav sig i strid med Israel. Och han s„nde och l„t kalla till sig Bileam, Beors son, f”r att denne skulle f”rbanna eder. 024:010 Men jag ville icke h”ra p† Bileam, utan han m†ste v„lsigna eder, och jag r„ddade eder ur hans hand.
024:011 Och n„r I haden g†tt ”ver Jordan och kommit till Jeriko, g†vo sig Jerikos borgare i strid med eder, s† och amor‚erna, periss‚erna, kanan‚erna, hetiterna och girgas‚erna, hiv‚erna och jebus‚erna; men jag gav dem i eder hand. 024:012 Och jag s„nde getingar framf”r eder, och genom dessa f”rjagades amor‚ernas tv† konungar f”r eder, icke genom ditt sv„rd eller din b†ge.
024:013 Och jag gav eder ett land varp† du icke hade nedlagt n†got arbete, s† ock st„der som I icke haden byggt, och i dem fingen I bo; och av ving†rdar och olivplanteringar som I icke haden planterat fingen I „ta.
024:014 S† frukten nu HERREN och tj„nen honom ostraffligt och troget; skaffen bort de gudar som edra f„der tj„nade p† andra sidan floden och i Egypten, och tj„nen HERREN. 024:015 Men om det misshagar eder att tj„na HERREN, s† utv„ljen †t eder i dag vem I viljen tj„na, antingen de gudar som edra f„der tj„nade, n„r de bodde p† andra sidan floden, eller de gudar som dyrkas av amor‚erna, i vilkas land I sj„lva bon. Men jag och mitt hus, vi vilja tj„na HERREN.½
024:016 D† svarade folket och sade: ½Bort det, att vi skulle ”vergiva HERREN och tj„na andra gudar!
024:017 Nej, HERREN „r v†r Gud, han „r den som har f”rt oss och v†ra f„der upp ur Egyptens land, ur tr„ldomshuset, och som inf”r v†ra ”gon har gjort dessa stora under, och bevarat oss p† hela den v„g vi hava vandrat och bland alla de folk genom vilkas land vi hava dragit fram.
024:018 HERREN har f”rjagat f”r oss alla dessa folk, s† ock amor‚erna som bodde i landet. D„rf”r vilja vi ock tj„na HERREN; ty an „r v†r Gud.½
024:019 Josua sade till folket: ½I kunnen icke tj„na HERREN, ty han „r en helig Gud; han „r en nit„lskande Gud, han skall icke hava f”rdrag med edra ”vertr„delser och synder. 024:020 Om I ”vergiven HERREN och tj„nen fr„mmande gudar, s† skall han v„nda sig bort och l†ta det g† eder illa och f”rg”ra eder, i st„llet f”r att han hittills har l†tit det g† eder v„l.½ 024:021 Men folket sade till Josua: ½Icke s†, utan vi vilja tj„na HERREN.½
024:022 D† sade Josua till folket: ½I „ren nu sj„lva vittnen mot eder, att I haven utvalt HERREN †t eder, f”r att tj„na honom.½ De svarade: ½Ja.½
024:023 Han sade: ½S† skaffen nu bort de fr„mmande gudar som I haven bland eder, och b”jen edra hj„rtan till HERREN, Israels Gud.½ 024:024 Folket svarade Josua: ½HERREN, v†r Gud, vilja vi tj„na, och hans r”st vilja vi h”ra.½
024:025 S† sl”t d† Josua p† den dagen ett f”rbund med folket och f”relade dem lag och r„tt i Sikem.
024:026 Och Josua tecknade upp allt detta i Guds lagbok. Och han tog en stor sten och reste den d„r, under eken som stod vid HERRENS helgedom.
024:027 Och Josua sade till allt folket: ½Se, denna sten skall vara vittne mot oss, ty den har h”rt alla de ord som HERREN har talat med oss; den skall vara vittne mot eder, s† att I icke f”rneken eder Gud.½
024:028 Sedan l„t Josua folket g†, var och en till sin arvedel. 024:029 En tid h„refter dog HERRENS tj„nare Josua, Nuns son, ett hundra tio †r gammal.
024:030 Och man begrov honom p† hans arvedels omr†de, i Timnat-Sera i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas. 024:031 Och Israel tj„nade HERREN, s† l„nge Josua levde, och s† l„nge de „ldste levde, de som voro kvar efter Josua, och som visste av alla de g„rningar HERREN hade gjort f”r Israel. 024:032 Och Josefs ben, som Israels barn hade f”rt upp ur Egypten, begrovo de i Sikem, p† det jordstycke som Jakob hade k”pt av Hamors, Sikems faders, barn f”r hundra kesitor; Josefs barn fingo detta till arvedel.
024:033 Och Eleasar, Arons son, dog, och man begrov honom i hans son Pinehas’ stad, Gibea, som hade blivit denne given i Efraims bergsbygd.

Book 07 Domareboken

001:001 Efter Josuas d”d fr†gade Israels barn HERREN och sade: ½Vem bland oss skall f”rst draga upp mot kanan‚erna och strida mot dem?½
001:002 HERREN sade: ½Juda skall g”ra det; se, jag har givit landet i hans hand.½
001:003 D† sade Juda till sin broder Simeon: ½Drag upp med mig in i min arvslott, och l†t oss strida mot kanan‚erna, s† skall jag sedan t†ga med dig in i din arvslott.½ S† t†gade d† Simeon med honom. 001:004 N„r nu Juda drog ditupp, gav HERREN kanan‚erna och periss‚erna i deras hand, s† att de slogo dem vid Besek, tio tusen man. 001:005 Ty vid Besek tr„ffade de p† Adoni-Besek och stridde mot honom och slogo s† kanan‚erna och periss‚erna.
001:006 Och Adoni-Besek flydde, men de f”rf”ljde honom och grepo honom och h”ggo av honom hans tummar och stort†r. 001:007 D† sade Adoni-Besek: ½Sjuttio konungar med avhuggna tummar och stort†r h„mtade upp smulorna under mitt bord; efter mina g„rningar har Gud nu vederg„llt mig.½ Sedan f”rde de honom till Jerusalem, och d„r dog han.

001:008 Men Juda barn bel„grade Jerusalem och intogo det och slogo dess inv†nare med sv„rdsegg; d„refter satte de eld p† staden. 001:009 Sedan drogo Juda barn ned f”r att strida mot de kanan‚er som bodde i Bergsbygden, i Sydlandet och i L†glandet. 001:010 Och Juda t†gade †stad mot de kanan‚er som bodde i Hebron — vilket fordom hette Kirjat-Arba — och de slogo Sesai, Ahiman och Talmai.
001:011 D„rifr†n t†gade de †stad mot Debirs inv†nare. Men Debir hette fordom Kirjat-Sefer.
001:012 Och Kaleb sade: ½t den som angriper Kirjat-Sefer och intager det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.½ 001:013 N„r d† Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder, intog det, gav han honom sin dotter Aksa till hustru. 001:014 Och n„r hon kom till honom, intalade hon honom att beg„ra ett stycke †kermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned fr†n †snan. D† sade Kaleb till henne: ½Vad ”nskar du?½ 001:015 Hon sade till honom: ½L†t mig f† en avskedssk„nk; eftersom du har gift bort mig till det torra Sydlandet, m† du giva mig vattenk„llor.½ D† gav Kaleb henne Illitk„llorna och Tatitk„llorna.

001:016 Och kain‚ens, Moses sv„rfaders, barn hade dragit upp fr†n Palmstaden med Juda barn till Juda ”ken, s”der om Arad; de gingo †stad och bosatte sig bland folket d„r.

001:017 Men Juda t†gade †stad med sin broder Simeon, och de slogo de kanan‚er som bodde i Sefat; och de g†vo staden till spillo; s† fick den namnet Horma.
001:018 D„refter intog Juda Gasa med dess omr†de, Askelon med dess omr†de och Ekron med dess omr†de.
001:019 Och HERREN var med Juda, s† att de intogo bergsbygden; men de kunde icke f”rdriva dem som bodde i dalbygden, d„rf”r att dessa hade stridsvagnar av j„rn.
001:020 Och de g†vo Hebron †t Kaleb, s†som Mose hade f”reskrivit; och han f”rdrev d„rifr†n Anaks tre s”ner.
001:021 Men jebus‚erna, som bodde i Jerusalem, blevo icke f”rdrivna av Benjamins barn; d„rf”r bodde ock jebus‚erna kvar bland Benjamins barn i Jerusalem, s†som de g”ra „nnu dag.

001:022 S† drogo ock m„nnen av Josefs hus upp till Betel, och HERREN var med dem.
001:023 Och m„nnen av Josefs hus l„to bespeja Betel, samma stad som fordom hette Lus.
001:024 D† fingo deras kunskapare se en man g† ut ur staden, och de sade till honom: ½Visa oss var vi kunna komma in i staden, s† vilja vi sedan g”ra barmh„rtighet med dig.½
001:025 N„r han sedan hade visat dem var de kunde komma in i staden, slog de stadens inv†nare med sv„rdsegg; men den mannen och hela hans sl„kt l„to de g†.
001:026 Och mannen begav sig till hetiternas land; d„r byggde han en stad och gav den namnet Lus, s†som den heter „nnu i dag.

001:027 Men Manasse intog icke Bet-Sean med underlydande orter, ej heller Taanak med underlydande orter; och ej heller f”rdrevo de inv†narna i Dor och underlydande orter, ej heller inv†narna i Jibleam och underlydande orter, ej heller inv†narna i Megiddo och underlydande orter, utan kanan‚erna f”rm†dde h†lla sig kvar d„r i landet.
001:028 N„r sedan israeliterna blevo de starkare, l„to de kanan‚erna bliva arbetspliktiga under sig; de f”rdrevo dem icke heller d†.

001:029 Icke heller f”rdrev Efraim de kanan‚er som bodde i Geser, utan kanan‚erna bodde kvar bland dem d„r i Geser.

001:030 Sebulon f”rdrev icke inv†narna i Kitron och inv†narna i Nahalol, utan kanan‚erna bodde kvar bland dem, men blevo arbetspliktiga under dem.

001:031 Aser f”rdrev icke inv†narna i Acko eller inv†narna i Sidon, ej heller dem i Alab, Aksib, Helba, Afik och Rehob. 001:032 Allts† bodde aseriterna bland kanan‚erna, landets gamla inbyggare; ty de f”rdrevo dem icke.

001:033 Naftali f”rdrev icke inv†narna i Bet-Semes, ej heller inv†narna i Bet-Anat, utan bodde ibland kanan‚erna, landets gamla inbyggare; men inv†narna i Bet-Semes och Bet-Anat blevo arbetspliktiga †t dem.

001:034 Men amor‚erna tr„ngde undan Dans barn till bergsbygden, ty de tillstadde dem icke att komma ned till dalbygden. 001:035 Och amor‚erna f”rm†dde h†lla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Saalbim; men Josefs barns hand blev tung ”ver dem, s† att de blevo arbetspliktiga under dessa.
001:036 Och amor‚ernas omr†de str„ckte sig fr†n Skorpionh”jden, fr†n Sela vidare upp†t.

002:001 Och HERRENS „ngel kom fr†n Gilgal upp till Bokim. Och han sade: ½Jag f”rde eder upp ur Egypten och l„t eder komma in i det land som jag med ed hade lovat †t edra f„der; och jag sade: ‘Jag skall icke bryta mitt f”rbund med eder till evig tid. 002:002 I †ter skolen icke sluta f”rbund med detta lands inbyggare; I skolen bryta ned deras altaren.’ Men I haven icke velat h”ra min r”st. Vad haven I gjort! —
002:003 D„rf”r s„ger jag nu ock: ‘Jag vill icke f”rjaga dem f”r eder, utan de skola tr„nga eder i sidorna, och deras gudar skola bliva eder till en snara.’½
002:004 N„r HERRENS „ngel hade talat dessa ord till alla Israels barn, brast folket ut i gr†t.
002:005 Och de g†vo den platsen namnet Bokim; och de offrade d„r †t HERREN.

002:006 Sedan Josua hade l†tit folket g†, drogo Israels barn †stad var och en till sin arvedel, f”r att taga landet i besittning. 002:007 Och folket tj„nade HERREN, s† l„nge Josua levde, och s† l„nge de „ldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett alla de stora g„rningar HERREN hade gjort f”r Israel. 002:008 Men HERRENS tj„nare Josua, Nuns son, dog, n„r han var ett hundra tio †r gammal.
002:009 Och man begrov honom p† hans arvedels omr†de i Timna-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas. 002:010 N„r sedan ocks† hela det sl„ktet hade blivit samlat till sina f„der, kom ett annat sl„kte upp efter dem, ett som icke visste av HERREN eller de g„rningar som han hade gjort f”r Israel. 002:011 D† gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ”gon och tj„nade Baalerna.
002:012 De ”verg†vo HERREN, sina f„ders Gud, som hade f”rt dem ut ur Egyptens land, och f”ljde efter andra gudar, de folks gudar, som bodde omkring dem, och dessa tillb†do de; d„rmed f”rt”rnade de HERREN.
002:013 Ty n„r de ”verg†vo HERREN och tj„nade Baal och Astarterna, 002:014 uppt„ndes HERRENS vrede mot i Israel, och han gav dem i plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han s†lde dem i deras fienders hand d„r runt omkring, s† att de icke mer kunde st† emot sina fiender.
002:015 Varthelst de drogo ut var HERRENS hand emot dem, s† att de kommo i olycka, s†som HERREN hade hotat, och s†som HERREN hade svurit att det skulle g† dem, och de kommo i stor n”d. 002:016 D† l„t HERREN domare uppst†, som fr„lste dem ur deras plundrares hand.
002:017 Men de h”rde icke heller p† sina domare, utan lupo i trol”s avf„llighet efter andra gudar och tillb†do dem; de veko med hast av ifr†n den v„g som deras f„der hade vandrat, i lydnad f”r HERRENS bud, och gjorde icke s†som de.

002:018 N„r HERREN allts† l„t n†gon domare uppst† bland dem, var han med domaren och fr„lste dem ur deras fienders hand, s† l„nge domaren levde; ty d† de j„mrade sig ”ver sina f”rtryckare och pl†gare, f”rbarmade sig HERREN.
002:019 Men n„r domaren dog, v„nde de tillbaka och togo sig till vad f”rd„rvligt var, „nnu mer „n deras f„der, s† att de f”ljde efter andra gudar och tj„nade och tillb†do dem; de avstodo icke fr†n sina g„rningar och sin h†rdnackenhet.
002:020 D„rf”r uppt„ndes HERRENS vrede mot Israel, s† att han sade: ½Eftersom detta folk har ”vertr„tt det f”rbund som jag stadgade f”r deras f„der, och icke har velat h”ra min r”st, 002:021 d„rf”r skall icke heller jag h„danefter f”rdriva f”r dem en enda man av de folk som Josua l„mnade efter sig, n„r han dog; 002:022 ty jag skall med dem s„tta Israel p† prov, om de vilja h†lla HERRENS v„g och vandra d„rp†, s†som deras f„der hava h†llit den, eller om de icke vilja det.½
002:023 Allts† l„t HERREN dessa folk bliva kvar och f”rdrev dem icke med hast; han gav dem icke i Josuas hand.

003:001 Dessa voro de folk som HERREN l„t bliva kvar, f”r att genom dem s„tta Israel p† prov, alla de israeliter n„mligen, som icke hade varit med om alla krigen i Kanaan
003:002 — allenast p† det att dessa Israels barns efterkommande skulle f† vara med om s†dana, f”r att han s† skulle l„ra dem att f”ra krig, dock allenast dem som f”rut icke hade varit med om s†dana –:
003:003 filist‚ernas fem h”vdingar och alla kanan‚er och sidonier, samt de hiv‚er som bodde i Libanons bergsbygd, fr†n berget Baal-Hermon „nda dit d„r v„gen g†r till Hamat. 003:004 Med dessa ville HERREN s„tta Israel p† prov, f”r att f”rnimma om de ville h”rsamma de bud som han hade givit deras f„der. 003:005 D† nu Israels barn bodde: ibland kanan‚erna, hetiterna, amor‚erna, periss‚erna, hiv‚erna och jebus‚erna, 003:006 togo de deras d”ttrar till hustrur †t sig och g†vo sina d”ttrar †t deras s”ner och tj„nade deras gudar.

003:007 S† gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ”gon och gl”mde HERREN, sin Gud, och tj„nade Baalerna och Aserorna. 003:008 D† uppt„ndes HERRENS vrede mot Israel, och han s†lde dem i Kusan-Risataims hand, konungens i Aram-Naharaim; och Israels barn m†ste tj„na Kusan-Risataim i †tta †r. 003:009 Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN l„t d† bland Israels barn en fr„lsare uppst†, som fr„lste dem, n„mligen Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder. 003:010 HERRENS Ande kom ”ver honom, och han blev domare i Israel, och n„r han drog ut till strid, gav HERREN Kusan-Risataim, konungen i Aram, i hans hand, s† att hans hand blev Kusan-Risataim ”verm„ktig.
003:011 Och landet hade nu ro i fyrtio †r; s† dog Otniel, Kenas’ son.

003:012 Men Israels barn gjorde †ter vad ont var i HERRENS ”gon, d† gav HERREN Eglon, konungen i Moab, makt ”ver Israel, eftersom de gjorde vad ont var i HERRENS ”gon.
003:013 Denne f”renade med sig Ammons barn och Amalek; sedan t†gade han †stad och slog Israel, varefter de intogo Palmstaden. 003:014 Och Israels barn m†ste nu tj„na: Eglon, konungen i Moab, i aderton †r.

003:015 Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN l„t d† bland dem en fr„lsare uppst†, benjaminiten Ehud, Geras son, en v„nsterh„nt man. N„r Israels barn genom honom skulle s„nda sina sk„nker till Eglon, konungen i Moab,
003:016 gjorde sig Ehud ett tveeggat sv„rd, en fot l†ngt; och han band detta under sina kl„der vid sin h”gra l„nd. 003:017 S† ”verl„mnade han sk„nkerna till Eglon, konungen i Moab. Men Eglon var en mycket fet man.
003:018 N„r han nu hade ”verl„mnat sk„nkerna, l„t han folket som hade burit dem g† sin v„g.
003:019 Men sj„lv v„nde han tillbaka fr†n Bel„tesplatsen vid Gilgal och l„t s„ga: ½Jag har ett hemligt „rende till dig, o konung.½ N„r denne d† sade: ½L„mnen oss i ro½, gingo alla de som stodo omkring honom ut d„rifr†n.
003:020 Men sedan Ehud hade kommit in till honom, d„r han satt i sommarsalen, som han hade f”r sig allena, sade Ehud: ½Jag har ett ord fr†n Gud att s„ga dig.½ D† stod han upp fr†n sin stol. 003:021 Men Ehud r„ckte ut sin v„nstra hand och tog sv„rdet fr†n sin h”gra l„nd och st”tte det i hans buk,
003:022 s† att ock f„stet f”ljde med in efter klingan, och klingan omsl”ts av fettet, ty han drog icke ut sv„rdet ur hans buk. D„refter gick Ehud ut i f”rsalen;
003:023 och n„r han hade kommit ditut, i f”rhallen, st„ngde han igen d”rrarna till salen efter sig och riglade dem. 003:024 Sedan, d† han hade g†tt sin v„g, kommo Eglons tj„nare, och n„r de fingo se att d”rrarna till salen voro riglade, t„nkte de: ½F”rvisso har han n†got avsides bestyr i sin sommarkammare.½ 003:025 Men sedan de hade v„ntat l„nge och v„l, och han „nd† icke ”ppnade d”rrarna till salen, togo de nyckeln och ”ppnade sj„lva, och se, d† l†g deras herre d”d d„r p† golvet. 003:026 Men Ehud hade flytt undan, medan de dr”jde; han hade redan hunnit f”rbi Bel„tesplatsen och flydde sedan undan till Seira. 003:027 Och s† snart han hade kommit hem, l„t han st”ta i basun Efraims bergsbygd; d† drogo Israels barn ned fr†n bergsbygden med honom i spetsen f”r sig.
003:028 Och han sade till dem: ½F”ljen efter mig, ty HERREN har givit edra fiender, moabiterna, i eder hand.½ D† drogo de efter honom l„ngre ned och besatte vadst„llena ”ver Jordan f”r moabiterna och l„to ingen komma ”ver.
003:029 D„r slogo de d† moabiterna, vid pass tio tusen man, allasammans ansenligt och tappert folk; icke en enda kom undan. 003:030 S† blev Moab d† kuvat under Israels hand. Och landet hade nu ro i †ttio †r.
003:031 Efter honom kom Samgar, Anats son; han slog filist‚erna, sex hundra man, med en oxpik. Ocks† han fr„lste Israel. 004:001 Men Israels barn gjorde †ter vad ont var i HERRENS ”gon, n„r Ehud var d”d.
004:002 D† s†lde HERREN dem i Jabins hand, den kananeiske konungens, som regerade i Hasor. Hans h„rh”vitsman var Sisera, och denne bodde i Haroset-Haggoim.
004:003 Och Israels barn ropade till HERREN; ty han hade nio hundra stridsvagnar av j„rn, och han f”rtryckte Israels barn v†ldsamt i tjugu †r.

004:004 Men Debora, en profetissa, Lappidots hustru, var p† den tiden domarinna i Israel.
004:005 Hon pl„gade sitta under Deborapalmen, mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och Israels barn drogo ditupp till henne, for att hon skulle skipa r„tt.
004:006 Hon s„nde nu och l„t kalla till sig Barak, Abinoams son, fr†n Kedes i Naftali, och sade till honom: ½Se, HERREN, Israels Gud, bjuder: Drag †stad upp p† berget Tabor och tag med dig tio tusen man av Naftali barn och Sebulons barn.
004:007 Ty jag vill draga Sisera, Jabins h„rh”vitsman, med hans vagnar och skaror, till dig vid b„cken Kison och giva honom i din hand.½
004:008 Barak sade till henne: ½Om du g†r med mig, s† g†r jag, men om du icke g†r med mig, s† g†r icke heller jag.½ 004:009 D† svarade hon: ½Ja, jag skall g† med dig; dock skall „ran d† icke bliva din p† den v„g du nu g†r, utan HERREN skall s„lja Sisera i en kvinnas hand.½ S† stod Debora upp och gick med Barak till Kedes.

004:010 D† b†dade Barak upp Sebulon och Naftali till Kedes, och tio tusen man f”ljde honom ditupp; Debora gick ock ditupp med honom. 004:011 Men kain‚en Heber hade skilt sig fr†n de ”vriga kain‚erna, Hobabs, Moses sv„rfaders, barn; och han hade sina t„ltplatser „nda till terebinten i Saannim vid Kedes. 004:012 Och man ber„ttade f”r Sisera att Barak, Abinoams son, hade dragit upp p† berget Tabor.
004:013 D† b†dade Sisera upp alla sina stridsvagnar, nio hundra vagnar av j„rn, d„rtill ock allt folk han hade, att draga fr†n Haroset-Haggoim till b„cken Kison.
004:014 Men Debora sade till Barak: ½St† upp, ty detta „r den dag p† vilken HERREN har givit Sisera i din hand; se, HERREN har dragit ut framf”r dig.½ S† drog d† Barak ned fr†n berget Tabor, och tio tusen man f”ljde honom.
004:015 Och HERREN s„nde f”rvirring ”ver Sisera och alla hans vagnar och hela hans h„r, s† att de veko tillbaka f”r Baraks sv„rd; och Sisera steg ned fr†n sin vagn och flydde till fots. 004:016 Och Barak jagade efter vagnarna och h„ren „nda till Haroset-Haggoim. Och hela Siseras h„r f”ll f”r sv„rdsegg; icke en enda kom undan.

004:017 Men Sisera hade under flykten styrt sina steg till Jaels, kain‚en Hebers hustrus, t„lt; ty v„nskap r†dde mellan Jabin, konungen i Hasor, och kain‚en Hebers hus. 004:018 D† gick Jael ut emot Sisera och sade till honom: ½Kom in, min herre, kom in till mig, frukta intet.½ S† gick han d† in till henne i t„ltet, och hon h”ljde ”ver honom med ett t„cke. 004:019 Och han sade till henne: ½Giv mig litet vatten att dricka, ty jag „r t”rstig.½ D† ”ppnade hon mj”lk- k„rlet och gav honom att dricka och h”ljde sedan †ter ”ver honom. 004:020 Och han sade till henne: ½St„ll dig vid ing†ngen till t„ltet; och kommer n†gon och fr†gar dig om n†gon „r h„r, s† svara nej.½ 004:021 Men Jael, Hebers hustru, grep en t„ltplugg och tog en hammare i sin hand, gick d„refter sakta in till honom och slog pluggen genom tinningen p† honom, s† att den gick ned i marken. S† d”dades han, d„r han l†g f”rs„nkt i tung s”mn, medtagen av tr”tthet.
004:022 I samma stund kom Barak jagande efter Sisera; d† gick Jael ut emot honom och sade till honom: ½Kom hit, s† skall jag visa dig den man som du s”ker.½ N„r han d† gick in till henne, fick han se Sisera ligga d”d d„r, med t„ltpluggen genom tinningen.

004:023 S† l„t Gud p† den dagen Jabin, konungen i Kanaan, bliva kuvad av Israels barn.
004:024 Och Israels barns hand vilade allt tyngre p† Jabin, konungen i Kanaan; och till slut f”rgjorde de Jabin, konungen i Kanaan. 005:001 De sj”ngo Debora och Barak, Abinoams son, denna s†ng:

005:002 Att h„rf”rare f”rde an i Israel, att folket villigt f”ljde dem —
loven HERREN d„rf”r!
005:003 H”ren, I konungar;
lyssnen, I furstar.
Till HERRENS „ra
vill jag, vill jag sjunga,
lovs„ga HERREN,
Israels Gud.

005:004 HERRE, n„r du drog ut fr†n Seir, n„r du gick fram ifr†n Edoms mark,
d† b„vade jorden,
d† str”mmade det fr†n himmelen,
d† str”mmade vatten
ned ifr†n molnen;
005:005 bergen sk„lvde
inf”r HERRENS ansikte,
ja, Sinai inf”r HERRENS,
Israels Guds, ansikte.

005:006 I Samgars dagar,
Anats sons,
i Jaels dagar
l†go v„garna ”de;
vandrarna m†ste f„rdas
sv†ra omv„gar.
005:007 Inga styresm„n funnos,
inga funnos mer i Israel,
f”rr„n du stod upp, Debora,
stod upp s†som en moder i Israel. 005:008 Man valde sig nya gudar;
d† n†dde striden fram till portarna. Men ingen sk”ld, intet spjut var att se hos de fyrtio tusen i Israel.

005:009 Mitt hj„rta tillh”r Israels h”vdingar och dem bland folket, som villigt f”ljde; 005:010 ja, loven HERREN.
I som riden p† vita †sninnor,
I som sitten hemma p† mattor,
och I som vandren p† v„gen, talen h„rom. 005:011 N„r man under rop
skiftar byte mellan vattenhoarna, d† lovprisar man d„r
HERRENS r„ttf„rdiga g„rningar,
att han i r„ttf„rdighet regerar i Israel. D† drog HERRENS folk
ned till portarna.
005:012 Upp, upp, Debora!
Upp, upp, sjung din s†ng!
St† upp, Barak;
tag dig f†ngar,
du Abinoams son.

005:013 D† satte folkets kvarleva
de tappre till anf”rare,
HERREN satte mig
till anf”rare ”ver hj„ltarna.
005:014 Fr†n Efraim kommo m„n
som hade rotf„st sig i Amalek;
Benjamin f”ljde dig
och blandade sig med dina skaror. Ned ifr†n Makir
drogo h”vdingar †stad,
och fr†n Sebulon m„n
som buro anf”rarstav.
005:015 Furstarna i Isaskar
sl”to sig till Debora;
och likasom Isaskar,
s† gjorde ock Barak;
ned i dalen skyndade man i dennes sp†r.

Bland Rubens „tter
h”llos stora r†dslag.
005:016 Men varf”r satt du kvar
ibland dina f†llor
och lyssnade till fl”jtspel vid hjordarna? Ja, av Rubens „tter
f”rdes stora ”verl„ggningar.
005:017 Gilead stannade
p† andra sidan Jordan.
Och Dan varf”r — dr”jer han
„nnu vid skeppen?
Aser satt kvar
vid havets strand,
vid sina vikar stannade han.
005:018 Men Sebulon var ett folk
som prisgav sitt liv †t d”den,
Naftali likas†,
p† stridsf„ltets h”jder.

005:019 Konungar drogo fram och stridde ja, d† stridde Kanaans konungar
vid Taanak, invid Megiddos vatten; men byte av silver vunno de icke.
005:020 Fr†n himmelen f”rdes strid, stj„rnorna stridde
fr†n sina banor mot Sisera.

005:021 B„cken Kison ryckte dem bort, urtidsb„cken,
b„cken Kison.
G† fram, min sj„l, med makt!
005:022 D† stampade h„starnas hovar, n„r deras tappra ryttare jagade fram†t, fram†t. 005:023 F”rbannen Meros,
s„ger HERRENS „ngel,
ja, f”rbannen dess inbyggare,
d„rf”r att de ej kommo
HERREN till hj„lp,
HERREN till hj„lp bland hj„ltarna.

005:024 V„lsignad vare Jael framf”r andra kvinnor, Hebers hustru, kain‚ens,
v„lsignad framf”r alla kvinnor som bo i t„lt! 005:025 Vatten beg„rde han;
d† gav hon honom mj”lk,
gr„ddmj”lk bar hon fram
i h”gtidssk†len.
005:026 Sin hand r„ckte hon ut efter t„ltpluggen, sin h”gra hand efter arbetshammaren
med den slog hon Sisera
och krossade hans huvud,
spr„ckte hans tinning
och genomborrade den.
005:027 Vid hennes f”tter sj”nk han ihop, f”ll omkull och blev liggande;
ja, vid hennes f”tter
sj”nk han ihop och f”ll omkull; d„r han sj”nk ihop,
d„r f”ll han d”dsslagen.

005:028 Ut genom f”nstret
sk†dade hon och ropade,
Siseras moder,
ut genom gallret:
½Varf”r dr”jer v„l
hans vagn att komma?
Varf”r „ro de s† senf„rdiga,
hans vagnsh„stars f”tter?½
005:029 D† svara de klokaste
av hennes hovt„rnor,
och sj„lv giver hon sig
detsamma svaret:
005:030 ½F”rvisso vunno de byte,
som de nu utskifta:
en flicka, ja, tv†
†t envar av m„nnen,
byte av praktv„vnader f”r Siseras r„kning, byte av praktv„vnader, brokiga tyger;
en pr„ktig duk, ja, tv† brokiga dukar f”r de f†ngnas halsar.½

005:031 S† m† alla dina fiender
f”rg†s, o HERRE.
Men de som „lska honom m† likna solen, n„r den g†r upp i hj„ltekraft.

Och landet hade nu ro i fyrtio †r.
006:001 Men n„r Israels barn gjorde vad ont var i HERRENS ”gon, gav HERREN dem i Midjans hand, i sju †r.
006:002 Och Midjans hand blev Israel s† ”verm„ktig, att Israels barn till skydd mot Midjan gjorde sig de h†lor som nu „ro att se i bergen, s† ock grottorna och bergf„stena. 006:003 S† ofta israeliterna hade s†tt, drogo midjaniterna, amalekiterna och ”sterl„nningarna upp emot dem
006:004 och l„grade sig d„r och ”verf”llo dem och f”rd„rvade landets gr”da „nda fram emot Gasa; de l„mnade inga livsmedel kvar i Israel, inga f†r, oxar eller †snor.
006:005 Ty de drogo ditupp med sin boskap och sina t„lt och kommo s† talrika som gr„shoppor; de sj„lva och deras kameler voro or„kneliga. Och de f”llo in i landet f”r att f”rd„rva det. 006:006 S† kom Israel i stort el„nde genom Midjan; d† ropade Israels barn till HERREN.
006:007 Och n„r Israels barn ropade till HERREN f”r Midjans skull, 006:008 s„nde HERREN en profet till Israels barn. Denne sade till dem: ½S† s„ger HERREN, Israels Gud: Jag sj„lv har f”rt eder upp ur Egypten och h„mtat eder ut ur tr„ldomshuset. 006:009 Jag har r„ddat eder fr†n egyptiernas hand och fr†n alla edra f”rtryckares hand; jag har f”rjagat dem f”r eder och givit eder deras land.
006:010 Och jag sade till eder: Jag „r HERREN, eder Gud; I skolen icke frukta de gudar som dyrkas av amor‚erna, i vilkas land I bon. Men I villen icke h”ra min r”st.

006:011 Och HERRENS „ngel kom och satte sig under terebinten vid Ofra, som tillh”rde abiesriten Joas; dennes son Gideon h”ll d† p† att klappa ut vete i vinpressen, f”r att b„rga det undan Midjan. 006:012 F”r honom uppenbarade sig nu HERRENS „ngel och sade till honom: ½HERREN „r med dig, du tappre stridsman.½ 006:013 Gideon svarade honom: ½Ack min herre, om HERREN „r med oss, varf”r har d† allt detta kommit ”ver oss? Och var „ro alla hans under, om vilka v†ra f„der hava f”rt„ljt f”r oss och sagt: ‘Se, HERREN har f”rt oss upp ur Egypten’? Nu har ju HERREN f”rskjutit oss och givit oss i Midjans v†ld.½ 006:014 D† v„nde sig HERREN till honom och sade: ½G† †stad i denna din kraft och fr„ls Israel ur Midjans v†ld; se, jag har s„nt dig.½ 006:015 Han svarade honom: ½Ack Herre, varmed kan jag fr„lsa Israel? Min „tt „r ju den oansenligaste i Manasse, och jag sj„lv den ringaste i min faders hus.½
006:016 HERREN sade till honom: ½Jag vill vara med dig, s† att du skall sl† Midjan, s†som voro det en enda man.½ 006:017 Men han svarade honom: ½Om jag har funnit n†d f”r dina ”gon, s† l†t mig f† ett tecken att det „r du som talar med mig. 006:018 G† icke bort h„rifr†n, f”rr„n jag har kommit tillbaka till dig och h„mtat ut min offerg†va och lagt fram den f”r dig.½ Han sade: ½Jag vill stanna, till dess du kommer igen.½

006:019 D† gick Gideon in och tillredde en killing, s† ock osyrat br”d av en efa mj”l; d„refter lade han k”ttet i en korg och h„llde spadet i en kruka; sedan bar han ut det till honom under terebinten och satte fram det.
006:020 Men Guds „ngel sade till honom: Tag k”ttet och det osyrade br”det, och l„gg det p† bergh„llen d„r, och gjut spadet d„r”ver.½ Och han gjorde s†.
006:021 Och HERRENS „ngel r„ckte ut staven som han hade i sin hand och r”rde med dess „nda vid k”ttet och det osyrade br”det; d† kom eld ut ur klippan och f”rt„rde k”ttet och det osyrade br”det; och d„rvid f”rsvann HERRENS „ngel ur hans †syn. 006:022 D† s†g Gideon att det var HERRENS „ngel. Och Gideon sade: ½Ve mig, Herre, HERRE, eftersom jag nu har sett HERRENS „ngel ansikte mot ansikte!½
006:023 Men HERREN sade till honom: ½Frid vare med dig, frukta icke; du skall icke d”.½
006:024 D† byggde Gideon d„r ett altare †t HERREN och kallade det HERREN „r frid; det finnes kvar „nnu i dag i det abiesritiska Ofra.

006:025 Den natten sade HERREN till honom: ½Tag den tjur som tillh”r din fader och den andra sju†riga tjuren. Riv sedan ned det Baalsaltare som tillh”r din fader, och hugg s”nder Aseran som st†r d„rinvid.
006:026 Bygg d„refter upp ett altare †t HERREN, din Gud, ”verst p† denna fasta plats, och uppf”r det p† ”vligt s„tt; tag s† den andra tjuren och offra den till br„nnoffer p† styckena av Aseran som du har huggit s”nder.½
006:027 D† tog Gideon tio av sina tj„nare med sig och gjorde s†som HERREN sade sagt till honom. Men eftersom han fruktade att g”ra det om dagen, av r„dsla f”r sin faders hus och f”r m„nnen i staden, gjorde han det om natten.
006:028 Bittida f”ljande morgon fingo mannen i staden se att Baals altare l†g nedbrutet, att Aseran d„rinvid var s”nderhuggen, och att den andra tjuren hade blivit offrad s†som br„nnoffer p† det nyuppbyggda altaret.
006:029 D† sade de till varandra: ½Vem har gjort detta?½ Och n„r de fr†gade och gjorde efterforskningar, fingo de veta att Gideon, Joas’ son, hade gjort det.
006:030 D† sade m„nnen i staden till Joas: ½F”r din son hitut, han m†ste d”; ty han har brutit ned Baals altare, och han har ock huggit s”nder Aseran som stod d„rinvid.½
006:031 Men Joas svarade alla som stodo omkring honom: ½Viljen I utf”ra Baals sak, viljen I komma honom till hj„lp? Den som vill utf”ra hans sak, han skall bliva d”dad innan n„sta morgon. Žr han Gud, s† utf”re han sj„lv sin sak, eftersom denne har brutit ned hans altare.
006:032 H„rav kallade man honom d† Jerubbaal, i det man sade: ½Baal utf”re sin sak mot honom, eftersom han har brutit ned hans altare.½

006:033 Och midjaniterna, amalekiterna och ”sterl„nningarna hade alla tillhopa f”rsamlat sig och g†tt ”ver floden och l„grat sig i Jisreels dal.
006:034 Men Gideon hade blivit bekl„dd med HERRENS Andes kraft; han st”tte i basun, och abiesriterna f”rsamlade sig och f”ljde efter honom.
006:035 Och han s„nde omkring budb„rare i hela Manasse, s† att ock de ”vriga f”rsamlade sig och f”ljde efter honom; likaledes s„nde han budb„rare till Aser, Sebulon och Naftali, och dessa drogo d† ocks† upp, de andra till m”tes.

006:036 Och Gideon sade till Gud: ½Om du verkligen vill genom min hand fr„lsa Israel, s†som du har lovat,
006:037 s† se nu h„r: jag l„gger denna avklippta ull p† tr”skplatsen; ifall dagg kommer allenast p† ullen, under det att marken eljest ”verallt f”rbliver torr, d† vet jag att du genom min hand skall fr„lsa Israel, s†som du har lovat.½
006:038 Och det skedde s†, ty n„r han bittida dagen d„refter kramade ur ullen, kunde han av den pressa ut s† mycket dagg, att en hel sk†l blev full med vatten.
006:039 Men Gideon sade till Gud: ½M† din vrede icke uppt„ndas mot mig, d„rf”r att jag talar „nnu en enda g†ng. L†t mig f† f”rs”ka blott en g†ng till med ullen: g”r nu s†, att allenast ullen f”rbliver torr, under det att dagg kommer eljest ”verallt p† marken.½
006:040 Och Gud gjorde s† den natten; allenast ullen var torr, men eljest hade dagg kommit ”verallt p† marken.

007:001 Bittida f”ljande morgon drog Jerubbaal, det „r Gideon, †stad med allt folket som f”ljde honom, och de l„grade sig vid Harodsk„llan; han hade d† midjaniternas l„ger norr om sig, fr†n Moreh”jden ned i dalen.
007:002 Men HERREN sade till Gideon: ½Folket som har f”ljt dig „r f”r talrikt f”r att jag skulle vilja giva Midjan i deras hand; ty Israel kunde d† ber”mma sig mot mig och s„ga: ‘Min egen hand har fr„lst mig.’
007:003 L†t d„rf”r nu utropa f”r folket och s„ga: Om n†gon fruktar och „r r„dd, s† m† han v„nda tillbaka hem och skynda bort ifr†n Gileads berg.½ D† v„nde tjugutv† tusen man av folket tillbaka, s† att allenast tio tusen man stannade kvar. 007:004 Men HERREN sade till Gideon: ½Folket „r „nnu f”r talrikt; f”r dem ned till vattnet, s† skall jag d„r g”ra ett urval av dem †t dig. Den om vilken jag d† s„ger till dig: ‘Denne skall g† med dig’, han f†r g† med dig, men var och en om vilken jag s„ger till dig: ‘Denne skall icke g† med dig’, han f†r icke g† med.½ 007:005 S† f”rde han d† folket ned till vattnet. Och HERREN sade till Gideon: ½Alla som l„ppja av vattnet, s†som hunden g”r, dem skall du st„lla f”r sig, och likas† alla som falla ned p† kn„ f”r att dricka.½
007:006 D† befanns antalet av dem som hade l„ppjat av vattnet, genom att med handen f”ra det till munnen, vara tre hundra man; allt det ”vriga folket hade fallit ned p† kn„ f”r att dricka vatten. 007:007 Och HERREN sade till Gideon: ½Med de tre hundra m„n som hava l„ppjat av vattnet skall jag fr„lsa eder och giva Midjan i din hand; allt det andra folket m† begiva sig hem, var och en till sitt.½
007:008 D† tog hans folk till sig sitt munf”rr†d och sina basuner, d„refter l„t han alla de andra israeliterna g† hem, var och en till sin hydda; han beh”ll allenast de tre hundra m„nnen. Och midjaniternas l„ger hade han nedanf”r sig i dalen.

007:009 Och HERREN sade den natten till honom: ½St† upp och drag ned i l„gret, ty jag har givit det i din hand. 007:010 Men om du fruktar f”r att draga ditned, s† m† du g† f”rut med din tj„nare Pura ned till l„gret
007:011 och h”ra efter, vad man d„r talar; sedan skall du f† mod till att draga ditned och bryta in i l„gret.½ S† gick han d† med sin tj„nare Pura ned till f”rposterna i l„gret. 007:012 Och midjaniterna, amalekiterna och alla ”sterl„nningarna l†go d„r i dalen, talrika s†som gr„shoppor; och deras kameler voro or„kneliga, talrika s†som sanden p† havets strand. 007:013 D† nu Gideon kom dit, h”ll en man just p† att f”rt„lja en dr”m f”r en annan. Han sade: ½Jag har nyss haft en dr”m. Jag tyckte att en kornbr”dskaka kom rullande in i midjaniternas l„ger. Den kom „nda fram till t„ltet och slog emot det, s† att det f”ll, och v„nde upp och ned p† det, och t„ltet blev s† liggande.½ 007:014 D† svarade den andre och sade: ½Detta betyder intet annat „n israeliten Gideons, Joas’ sons, sv„rd; Gud har givit Midjan och hela l„gret i hans hand.½
007:015 N„r Gideon h”rde denna dr”m f”rt„ljas och h”rde dess uttydning, f”ll han ned och tillbad. D„refter v„nde han tillbaka till Israels l„ger och sade: ½St†n upp, ty HERREN har givit midjaniternas l„ger i eder hand.

007:016 Och han delade sina tre hundra m„n i tre hopar och gav allasammans basuner i h„nderna, s† ock tomma krukor, med facklor inne i krukorna.
007:017 Och han sade till dem: ½Sen p† mig och g”ren s†som jag; s† snart jag har kommit till utkanten av l„gret, skolen I g”ra s†som jag g”r.
007:018 N„r n„mligen jag och alla som jag har med mig st”ta i basunerna, skolen ock I st”ta i basunerna runt omkring hela l„gret och ropa: ‘F”r HERREN och f”r Gideon!’½

007:019 S† kommo nu Gideon och de hundra m„n, som han hade med sig, till utkanten av l„gret, n„r den mellersta nattv„kten ingick; och man hade just st„llt ut vakterna. D† st”tte de i basunerna och krossade krukorna som de hade i sina h„nder. 007:020 De tre hoparna st”tte i basunerna och slogo s”nder krukorna; de fattade med v„nstra handen i facklorna och med h”gra handen i basunerna och st”tte i dem; och de ropade: ½HERRENS och Gideons sv„rd!½
007:021 Men de stodo stilla, var och en p† sin plats, runt omkring l„gret. D† begynte alla i l„gret att l”pa hit och dit och skria och fly.
007:022 Och n„r de st”tte i de tre hundra basunerna, v„nde HERREN den enes sv„rd mot den andre i hela l„gret; och de som voro i l„gret flydde „nda till Bet-Hasitta, †t Serera till, „nda till stranden vid Abel-Mehola, f”rbi Tabbat.
007:023 Och †ter f”rsamlade sig israeliterna, fr†n Naftali och Aser och fr†n hela Manasse, och f”rf”ljde midjaniterna.

007:024 Och Gideon hade s„nt omkring budb„rare i hela Efraims bergsbygd och l†tit s„ga: ½Dragen ned mot Midjan och bes„tten i deras v„g vattendragen „nda till Bet-Bara, „vensom Jordan.½ S† f”rsamlade sig alla Efraims m„n och besatte vattendragen „nda till Bet-Bara, „vensom Jordan.
007:025 Och de togo tv† midjanitiska h”vdingar, Oreb och Seeb, till f†nga, och dr„pte Oreb vid Orebsklippan, och Seeb dr„pte de vid Seebspressen, och f”rf”ljde s† midjaniterna. Men Orebs och Seebs huvuden f”rde de ”ver till Gideon p† andra sidan Jordan. 008:001 Men Efraims m„n sade till honom: ½Huru har du kunnat handla s† mot oss? Varf”r b†dade du icke upp oss, n„r du drog ut till strid mot Midjan?½ Och de foro h„ftigt ut mot honom. 008:002 Han svarade dem: ½Vad har jag d† utr„ttat i j„mf”relse med eder? Žr icke Efraims eftersk”rd b„ttre „n Abiesers vinb„rgning?
008:003 I eder hand var det som Gud gav de midjanitiska h”vdingarna Oreb och Seeb. Vad har jag kunnat utr„tta i j„mf”relse med eder?½ D† han s† talade, stillades deras vrede mot honom.

008:004 N„r sedan Gideon kom till Jordan, gick han ”ver j„mte de tre hundra m„n som han hade med sig; och de voro tr”tta av f”rf”ljandet.
008:005 Han sade d„rf”r till m„nnen i Suckot: ½Given n†gra kakor br”d †t folket som f”ljer mig, ty de „ro tr”tta; se, jag „r nu i f„rd med att f”rf”lja Seba och Salmunna, de midjanitiska konungarna.½ 008:006 Men de ”verste i Suckot svarade: ½Har du d† redan Seba och Salmunna i ditt v†ld, eftersom du fordrar att vi skola giva br”d †t din h„r?½
008:007 Gideon sade ½N†v„l; n„r HERREN, giver Seba och Salmunna i min hand, skall jag s”ndertr”ska edert k”tt med ”kent”rnen och tistlar.½
008:008 S† drog han vidare d„rifr†n upp till Penuel och talade p† samma s„tt till dem som voro d„r; och m„nnen i Penuel g†vo honom samma svar som m„nnen i Suckot hade givit.
008:009 D† sade han ock till m„nnen i Penuel: ½N„r jag kommer v„lbeh†llen tillbaka, skall jag riva ned detta torn.½

008:010 Men Seba och Salmunna befunno sig i Karkor och hade sin h„r hos sig, vid pass femton tusen man, allt som var kvar av ”sterl„nningarnas hela h„r; ty de stupade utgjorde ett hundra tjugu tusen sv„rdbev„pnade m„n.
008:011 Och Gideon drog upp p† karavanv„gen, ”ster om Noba och Jogbeha, och ”verf”ll h„ren, d„r den l†g sorgl”s i sitt l„ger. 008:012 Och Seba och Salmunna flydde, men han satte efter dem; och han tog de tv† midjanitiska konungarna Seba och Salmunna till f†nga och skingrade hela h„ren.

008:013 N„r d„refter Gideon, Joas’ son, v„nde tillbaka fr†n striden, ned fr†n Heresh”jden,
008:014 fick han fatt p† en ung man, en av inv†narna i Suckot, och utfr†gade denne, och han m†ste skriva upp †t honom de ”verste i Suckot och de „ldste d„r, sjuttiosju m„n. 008:015 N„r han sedan kom till m„nnen i Suckot, sade han: ½Se h„r „ro nu Seba och Salmunna, om vilka I h†nfullt saden till mig: ‘Har du redan Seba och Salmunna i ditt v†ld, eftersom du fordrar att vi skola giva br”d †t dina tr”tta m„n?’½
008:016 D„refter l„t han gripa de „ldste i staden och tog ”kent”rnen och tistlar och l„t m„nnen i Suckot f† k„nna dem. 008:017 Och tornet i Penuel rev han ned och dr„pte m„nnen i staden. 008:018 Och till Seba och Salmunna sade han: ½Hurudana voro de m„n som I dr„pten p† Tabor?½ De svarade: ½De voro lika dig; var och en s†g ut s†som en konungason.½
008:019 Han sade: ½D† var det mina br”der, min moders s”ner. S† sant HERREN lever: om I haden l†tit dem leva, skulle jag icke hava dr„pt eder.½
008:020 Sedan sade han till Jeter, sin f”rstf”dde: ½St† upp och dr„p dem.½ Men gossen drog icke ut sitt sv„rd, ty han var f”rsagd, eftersom han „nnu var allenast en gosse. 008:021 D† sade Seba och Salmunna: ½St† upp, du sj„lv, och st”t ned oss; ty s†dan mannen „r, s†dan „r ock hans styrka.½ S† stod d† Gideon upp och dr„pte Seba och Salmunna. Och han tog f”r sin r„kning de prydnader som sutto p† deras kamelers halsar.

008:022 Och israeliterna sade till Gideon: ½R†d du ”ver oss, och s†som du s† ock sedan din son och din sonson; ty du har fr„lst oss ur Midjans hand.½
008:023 Men Gideon svarade dem: ½Jag vill icke r†da ”ver eder, och min son skall icke heller r†da ”ver eder, utan HERREN skall r†da ”ver eder.½
008:024 Och Gideon sade ytterligare till dem: ½Ett vill jag dock beg„ra av eder: var och en av eder m† giva mig den n„sring han har f†tt s†som byte.½ Ty midjaniterna buro n„sringar av guld, eftersom de voro ismaeliter.
008:025 De svarade: ½Ja, vi vilja giva dig dem.½ Och de bredde ut ett kl„de, och var och en kastade p† detta den n„sring han hade f†tt s†som byte.
008:026 Och guldringarna, som han hade beg„rt, befunnos v„ga ett tusen sju hundra siklar i guld — detta f”rutom de halsprydnader, de ”rh„ngen och de purpurr”da kl„der som de midjanitiska konungarna hade burit, och f”rutom de kedjor som hade suttit p† deras kamelers halsar.
008:027 Och Gideon l„t d„rav g”ra en efod och satte upp den i sin stad, Ofra; och hela Israel lopp d„r i trol”s avf„llighet efter den. Och den blev f”r Gideon och hans hus till en snara.

008:028 S† blev nu Midjan kuvat under Israels barn och upplyfte icke mer sitt huvud. Och landet hade ro i fyrtio †r, s† l„nge Gideon levde.

008:029 Men Jerubbaal, Joas’ son, gick hem och stannade sedan i sitt hus.
008:030 Och Gideon hade sjuttio s”ner, som hade utg†tt fr†n hans l„nd, ty han „gde m†nga hustrur.
008:031 En bihustru som han hade i Sikem f”dde honom ock en son; denne gav han namnet Abimelek.
008:032 Och Gideon, Joas’ son, dog i en god †lder och blev begraven i sin fader Joas’ grav i det abiesritiska Ofra

008:033 Men n„r Gideon var d”d, begynte Israels barn †ter i trol”s avf„llighet l”pa efter Baalerna; och de gjorde Baal-Berit till gud †t sig.
008:034 Israels barn t„nkte icke p† HERREN, sin Gud, som hade r„ddat dem fr†n alla deras fienders hand runt omkring. 008:035 Ej heller visade de Jerubbaals, Gideons, hus n†gon k„rlek, till geng„ld f”r allt det goda som han hade gjort mot Israel. 009:001 Men Abimelek, Jerubbaals son, gick bort till sin moders br”der i Sikem och talade till dem och till alla som voro besl„ktade med hans morfaders hus, och sade:
009:002 ½Talen s† till alla Sikems borgare: Vilket „r b„st f”r eder: att sjuttio m„n, alla Jerubbaals s”ner, r†da ”ver eder, eller att en enda man r†der ”ver eder? Kommen d„rj„mte ih†g att jag „r edert k”tt och ben.½
009:003 D† talade hans moders br”der till hans f”rm†n allt detta inf”r alla Sikems borgare. Och dessa blevo vunna f”r Abimelek, ty de t„nkte: ½Han „r ju v†r broder.½
009:004 Och de g†vo honom sjuttio siklar silver ur Baal-Berits tempel; f”r dessa lejde Abimelek l”st folk och „ventyrare, vilkas anf”rare han blev.
009:005 D„refter begav han sig till sin faders hus i Ofra och dr„pte d„r sina br”der, Jerubbaals s”ner, sjuttio m„n, och detta p† en och samma sten; dock blev Jotam, Jerubbaals yngste son, vid liv, ty han hade g”mt sig.
009:006 Sedan f”rsamlade sig alla Sikems borgare och alla som bodde i Millo och gingo †stad och gjorde Abimelek till konung vid V†rd-terebinten invid Sikem.
009:007 N„r man ber„ttade detta far Jotam, gick han †stad och st„llde sig p† toppen av berget Gerissim och hov upp sin r”st och ropade och sade till dem: ½H”ren mig, I Sikems borgare, f”r att Gud ock m† h”ra eder.
009:008 Tr„den gingo en g†ng †stad f”r att sm”rja en konung ”ver sig. Och de sade till olivtr„det: ‘Bliv du konung ”ver oss’ 009:009 Men olivtr„det svarade dem: ‘Skulle jag avst† fr†n min fetma, som b†de gudar och m„nniskor „ra mig f”r, och g† bort f”r att svaja ”ver de andra tr„den?’
009:010 D† sade tr„den till fikontr„det: ‘Kom du och bliv konung ”ver oss.’
009:011 Men fikontr„det svarade dem: ‘Skulle jag avst† fr†n min s”tma och min goda frukt och g† bort f”r att svaja ”ver de andra tr„den?’
009:012 D† sade tr„den till vintr„det: ‘Kom du och bliv konung ”ver oss.’
009:013 Men vintr„det svarade dem: ‘Skulle jag avst† fr†n min vinmust, som g”r b†de gudar och m„nniskor glada, och g† bort f”r att svaja ”ver de andra tr„den?’
009:014 D† sade alla tr„den till t”rnbusken: ‘Kom du och bliv konung ”ver oss.’
009:015 T”rnbusken svarade tr„den: ‘Om det „r eder uppriktiga mening att sm”rja mig till konung ”ver eder, s† kommen och tagen eder tillflykt under min skugga; varom icke, s† skall eld g† ut ur t”rnbusken och f”rt„ra cedrarna p† Libanon.’ 009:016 S† h”ren nu: om I haven f”rfarit riktigt och redligt d„ri att I haven gjort Abimelek till konung, och om I haven f”rfarit v„l mot Jerubbaal och hans hus, och haven vederg„llt honom efter hans g„rningar —
009:017 ty I veten att min fader stridde f”r eder och v†gade sitt liv f”r att r„dda eder fr†n Midjans hand,
009:018 under det att I d„remot i dag haven rest eder upp mot min faders hus och dr„pt hans s”ner, sjuttio m„n, p† en och samma sten, och gjort Abimelek, hans tj„nstekvinnas son, till konung ”ver Sikems borgare, eftersom han „r eder broder — 009:019 om I allts† denna dag haven f”rfarit riktigt och redligt mot Jerubbaal och hans hus, d† m†n I gl„dja eder ”ver Abimelek, och han m† ock gl„dja sig ”ver eder;
009:020 varom icke, s† m† eld g† ut fr†n Abimelek och f”rt„ra Sikems borgare och dem som bo i Millo, och fr†n Sikems borgare och fr†n dem som bo i Millo m† eld g† ut och f”rt„ra Abimelek.½ 009:021 Och Jotam skyndade sig undan och flydde bort till Beer, och d„r bosatte han sig f”r att vara i s„kerhet f”r sin broder Abimelek.

009:022 N„r Abimelek hade h„rskat ”ver Israel i tre †r, 009:023 s„nde Gud en tvedr„ktsande mellan Abimelek och Sikems borgare, s† att Sikems borgare avf”llo fr†n Abimelek. 009:024 Detta skedde, f”r att v†ldet mot Jerubbaals sjuttio s”ner skulle bliva h„mnat, och f”r att deras blod skulle komma ”ver deras broder Abimelek som dr„pte dem, s† ock ”ver Sikems borgare, som l„mnade honom underst”d, s† att han kunde dr„pa sina br”der. 009:025 F”r att skada honom lade Sikems borgare nu folk i f”rs†t p† bergsh”jderna, och dessa plundrade alla som drogo v„gen fram d„rf”rbi. Detta blev ber„ttat f”r Abimelek.

009:026 Men Gaal, Ebeds son, kom nu dit med sina br”der, och de drogo in i Sikem. Och Sikems borgare fattade f”rtroende f”r honom. 009:027 S† h„nde sig en g†ng att de gingo ut p† f„ltet och avb„rgade sina ving†rdar och pressade druvorna och h”llo en gl„djefest, och de gingo d„rvid in i sin guds hus och †to och drucko, och uttalade f”rbannelser ”ver Abimelek.
009:028 Och Gaal, Ebeds son, sade: ½Vad „r Abimelek, och vad „r Sikem, eftersom vi skola tj„na honom? Han „r ju Jerubbaals son, och Sebul „r hans tillsyningsman. Nej, tj„nen m„n som h„rstamma fr†n Hamor, Sikems fader. Varf”r skulle vi tj„na denne? 009:029 Ack om jag hade detta folk under min v†rd! D† skulle jag driva bort Abimelek.½ Och i fr†ga om Abimelek sade han: ½F”r”ka din h„r och drag ut.½

009:030 Men n„r Sebul, h”vitsmannen i staden, fick h”ra vad Gaal, Ebeds son, hade sagt, uppt„ndes hans vrede.
009:031 Och han s„nde listeligen bud till Abimelek och l„t s„ga: ½Se, Gaal, Ebeds son, och hans br”der hava kommit till Sikem, och de h†lla just nu p† att uppvigla staden mot dig. 009:032 Bryt d„rf”r nu upp om natten, du med ditt folk, och l„gg dig i bakh†ll p† f„ltet.
009:033 Sedan m† du i morgon bittida, n„r solen g†r upp, st”rta fram mot staden. N„r han d† med sitt folk drager ut mot dig, m† du g”ra med honom vad tillf„llet giver vid handen.½ 009:034 D† br”t Abimelek med allt sitt folk upp om natten, och de lade sig i bakh†ll mot Sikem, i fyra hopar.

009:035 Och Gaal, Ebeds son, kom ut och st„llde sig vid ing†ngen till stadsporten; och i detsamma br”t Abimelek med sitt folk fram ifr†n bakh†llet.
009:036 N„r d† Gaal s†g folket, sade han till Sebul: ½Se, d„r kommer folk ned fr†n bergsh”jderna.½ Men Sebul svarade honom: ½Det „r skuggan av bergen, som f”r dina ”gon ser ut s†som m„nniskor.½ 009:037 Gaal tog †ter till orda och sade: ½Jo, d„r kommer folk ned fr†n Mittelh”jden, och en annan hop kommer p† v„gen fr†n Teckentydarterebinten.½
009:038 D† sade Sebul till honom: ½Var „r nu din stortalighet, du som sade: ‘Vad „r Abimelek, eftersom vi skola tj„na honom?’ Se, h„r kommer det folk som du s† f”raktade. Drag nu ut och strid mot dem.
009:039 S† drog d† Gaal ut i spetsen f”r Sikems borgare och gav sig i strid med Abimelek.
009:040 Men Abimelek jagade honom p† flykten, och han flydde undan f”r honom; och m†nga f”llo slagna „nda fram till stadsporten. 009:041 Och Abimelek stannade i Aruma; men Sebul drev bort Gaal och hans br”der och l„t dem icke l„ngre stanna i Sikem.

009:042 Dagen d„refter gick folket ut p† f„ltet; och man ber„ttade detta f”r Abimelek.
009:043 D† tog han sitt folk och delade dem i tre hopar och lade sig i bakh†ll p† f„ltet. Och n„r han fick se att folket gick ut ur staden, br”t han upp och anf”ll dem och nedgjorde dem. 009:044 Abimelek och de hopar han hade med sig st”rtade n„mligen fram och st„llde sig vid ing†ngen till stadsporten; men de b†da andra hoparna st”rtade fram mot alla som voro p† f„ltet och nedgjorde dem.
009:045 N„r s† Abimelek hade ansatt staden hela den dagen, intog han den och dr„pte det folk som fanns d„rinne Sedan rev han ned staden och bestr”dde platsen med salt.

009:046 N„r bes„ttningen i Sikems torn h”rde detta, beg†vo de sig alla till det fasta valvet i El-Berits tempelbyggnad. 009:047 Och n„r det blev ber„ttat for Abimelek att hela bes„ttningen i Sikems torn hade f”rsamlat sig d„r,
009:048 gick han med allt sitt folk upp till berget Salmon; och Abimelek tog en yxa i sin hand och h”gg av en tr„dgren och lyfte upp den och lade den p† axeln; och han sade till sitt folk: ½G”ren med hast detsamma som I haven sett mig g”ra.½ 009:049 D† h”gg ocks† allt folket av var sin gren och f”ljde efter Abimelek, och de lade grenarna intill det fasta valvet och t„nde upp eld till att f”rbr„nna valvet j„mte dem som voro d„r. S† omkommo ock alla de m„nniskor som bodde i Sikems torn, vid pass tusen m„n och kvinnor.

009:050 Och Abimelek drog †stad till Tebes och bel„grade Tebes och intog det.
009:051 Men mitt i staden var ett starkt torn, och dit flydde alla m„n och kvinnor, alla borgare i staden, och st„ngde igen om sig; sedan stego de upp p† tornets tak.
009:052 Och Abimelek kom till tornet och angrep det; och han gick fram till porten p† tornet f”r att br„nna upp den i eld. 009:053 Men en kvinna kastade en kvarnsten ned p† Abimeleks huvud och br„ckte s† hans huvudsk†l.
009:054 D† ropade han med hast p† sin vapendragare och sade till honom: ½Drag ut ditt sv„rd och d”da mig, f”r att man icke m† s„ga om mig: En kvinna dr„pte honom.½ D† genomborrade hans tj„nare honom, s† att han dog.
009:055 N„r nu israeliterna s†go att Abimelek var d”d, gingo de hem, var och en till sitt.
009:056 Allts† l„t Gud det onda som Abimelek hade gjort mot sin fader, d† han dr„pte sina sjuttio br”der, komma tillbaka ”ver honom. 009:057 Och allt det onda som Sikems m„n hade gjort l„t Gud ock komma tillbaka ”ver deras huvuden. S† gick Jotams, Jerubbaals sons, f”rbannelse i fullbordan p† dem.
010:001 Efter Abimelek uppstod till Israels fr„lsning Tola, son till Pua, son till Dodo, en man fr†n Isaskar; och han bodde i Samir, i Efraims bergsbygd.
010:002 Han var domare i Israel i tjugutre †r; sedan dog han och blev begraven i Samir.

010:003 Efter honom uppstod gileaditen Jair. Han var domare i Israel i tjugutv† †r.
010:004 Han hade trettio s”ner, som pl„gade rida p† trettio †snor; och de hade trettio st„der. Dessa kallar man „nnu i dag Jairs byar, och de ligga i Gileads land.
010:005 Och Jair dog och blev begraven i Kamon.

010:006 Men Israels barn gjorde †ter vad ont var i HERRENS ”gon och tj„nade Baalerna och Astarterna, s† ock Arams, Sidons, Moabs, Ammons barns och filist‚ernas gudar och ”verg†vo HERREN och tj„nade honom icke.
010:007 D† uppt„ndes HERRENS vrede mot Israel, och han s†lde dem i filist‚ernas och Ammons barns hand.
010:008 Och dessa pl†gade Israels barn och f”rforo v†ldsamt mot dem det †ret; i aderton †r gjorde de s† mot alla de israeliter som bodde p† andra sidan Jordan, i amor‚ernas land, i Gilead. 010:009 D„rtill gingo Ammons barn ”ver Jordan och g†vo sig i strid ocks† med Juda, Benjamin och Efraims hus, s† att Israel kom i stor n”d.
010:010 D† ropade Israels barn till HERREN och sade: ½Vi hava syndat mot dig, ty vi hava ”vergivit v†r Gud och tj„nat Baalerna.½ 010:011 Men HERREN sade till Israels barn: ½Har jag icke fr„lst eder fr†n egyptierna, amor‚erna, Ammons barn och filist‚erna? 010:012 Likaledes bleven I f”rtryckta av sidonierna, amalekiterna och maoniterna; och n„r I ropaden till mig, fr„lste jag eder fr†n deras hand.
010:013 Men I haven nu ”vergivit mig och tj„nat andra gudar; d„rf”r vill jag icke mer fr„lsa eder.
010:014 G†n bort och ropen till de gudar som I haven utvalt; m† de fr„lsa eder, om I nu „ren i n”d.
010:015 D† sade Israels barn till HERREN: ½Vi hava syndat; g”r du med oss alldeles s†som dig t„ckes. Allenast r„dda oss nu denna g†ng.½
010:016 D„refter skaffade de bort ifr†n sig de fr„mmande gudarna och tj„nade HERREN. D† kunde han icke l„ngre lida att se Israels vederm”da.

010:017 Och Ammons barn blevo uppb†dade och l„grade sig i Gilead; men Israels barn f”rsamlade sig och l„grade sig i Mispa. 010:018 D† sade folket, n„mligen de ”verste i Gilead, till varandra: ½Vem vill begynna striden mot Ammons barn? Den som det vill skall bliva h”vding ”ver alla Gileads inbyggare.½ 011:001 Gileaditen Jefta var en tapper stridsman, men han var son till en sk”ka; och Jeftas fader var Gilead.
011:002 Nu f”dde ock Gileads hustru honom s”ner; och n„r dessa hans hustrus s”ner hade v„xt upp, drevo de ut Jefta och sade till honom: ½Du skall icke taga arv i v†r faders hus, ty du „r son till en kvinna som icke „r hans hustru.½ 011:003 D† flydde Jefta bort ifr†n sina br”der och bosatte sig i landet Tob; d„r s„llade sig l”st folk till Jefta och gjorde str”vt†g med honom.

011:004 N†gon tid d„refter g†vo Ammons barn sig i strid med Israel. 011:005 Men n„r Ammons barn g†vo sig i strid med Israel, gingo de „ldste i Gilead †stad f”r att h„mta Jefta fr†n landet Tob. 011:006 Och de sade till Jefta: ½Kom och bliv v†r anf”rare, s† vilja vi strida mot Ammons barn.½
011:007 Men Jefta svarade de „ldste i Gilead: ½I haven ju hatat mig och drivit mig ut ur min faders hus. Huru kunnen I d† nu, n„r I „ren i n”d, komma till mig?½
011:008 De „ldste i Gilead sade till Jefta: ½Just d„rf”r hava vi nu kommit tillbaka till dig, och du m†ste g† med oss och strida mot Ammons barn; ty du skall bliva h”vding ”ver oss, alla Gileads inbyggare.½
011:009 Jefta svarade de „ldste i Gilead: ½Om I nu f”ren mig tillbaka f”r att strida mot Ammons barn och HERREN giver dem i mitt v†ld, s† vill jag ock sedan vara eder h”vding.½ 011:010 D† sade de „ldste i Gilead till Jefta: ½HERREN h”re v†rt avtal. F”rvisso skola vi l†ta det bliva s† om du har sagt.½ 011:011 S† gick d† Jefta med de „ldste i Gilead, och folket satte honom till h”vding och anf”rare ”ver sig. Och Jefta uttalade inf”r HERREN i Mispa allt vad han hade sagt.

011:012 Och Jefta skickade s„ndebud till Ammons barns konung och l„t s„ga: ½Vad har du med mig att g”ra, eftersom du har kommit emot mig och angripit mitt land?½
011:013 D† svarade Ammons barns konung Jeftas s„ndebud: ½N„r Israel drog upp fr†n Egypten, togo de ju mitt land fr†n Arnon „nda till Jabbok och till Jordan; s† giv mig nu detta tillbaka i godo.½ 011:014 ter skickade Jefta s„ndebud till Ammons barns konung 011:015 och l„t s„ga till honom: ½S† s„ger Jefta: Israel har icke tagit n†got land vare sig fr†n Moab eller fr†n Ammons barn. 011:016 Ty n„r de drogo upp fr†n Egypten och Israel hade t†gat genom ”knen „nda till R”da havet och sedan kommit till Kades, 011:017 skickade Israel s„ndebud till konungen i Edom och l„t s„ga: ‘L†t mig t†ga genom ditt land.’ Men konungen i Edom h”rde icke d„rp†. De skickade ock till konungen i Moab, men denne ville icke heller D† stannade Israel i Kades.
011:018 D„refter t†gade de genom ”knen och gingo omkring Edoms land och Moabs land och kommo ”ster om Moabs land och l„grade sig p† andra sidan Arnon; de kommo icke in p† Moabs omr†de, ty Arnon „r Moabs gr„ns.
011:019 Sedan skickade Israel s„ndebud till Sihon, amor‚ernas konung, konungen i Hesbon; och Israel l„t s„ga till honom: ‘L†t oss genom ditt land t†ga dit vi skola.’
011:020 Men Sihon litade icke p† Israel och l„t dem icke t†ga genom sitt land, utan f”rsamlade allt sitt folk, och de l„grade sig i Jahas; d„r in- l„t han sig i strid med Israel. 011:021 Men HERREN, Israels Gud, gav Sihon och allt hans folk i Israels hand, s† att de slogo dem; och Israel intog hela amor‚ernas land, ty dessa bodde d† i detta land.
011:022 De intogo hela amor‚ernas omr†de, fr†n Arnon „nda till Jabbok, och fr†n ”knen „nda till Jordan.
011:023 Och nu, d† HERREN, Israels Gud, har f”rdrivit amor‚erna f”r sitt folk Israel, skulle du taga deras land i besittning! 011:024 Žr det icke s†: vad din gud Kemos giver dig till besittning, det tager du i besittning? S† taga ock vi, n„rhelst HERREN, v†r Gud, f”rdriver ett folk f”r oss, deras land i besittning. 011:025 Menar du att du „r s† mycket f”rmer „n Balak, Sippors sons konungen i Moab? Han dristade ju icke att inl†ta sig i tvist med Israel eller giva sig i strid med dem.
011:026 N„r Israel nu i tre hundra †r har bott i Hesbon och underlydande orter, i Aror och underlydande orter och i alla st„der p† b†da sidor om Arnon, varf”r haven I d† under hela den tiden icke tagit detta ifr†n oss?
011:027 Jag har icke f”rsyndat mig mot dig, men du g”r illa mot mig, d† du nu ”verfaller mig. HERREN, domaren, m† i dag d”ma mellan Israels barn och Ammons barn.½
011:028 Men Ammons barns konung h”rde icke p† vad Jefta l„t s„ga honom genom s„ndebuden.

011:029 D† kom HERRENS Ande ”ver Jefta; och han t†gade genom Gilead och Manasse och t†gade s† genom Mispe i Gilead, och fr†n Mispe i Gilead t†gade han fram mot Ammons barn. 011:030 Och Jefta gjorde ett l”fte †t HERREN och sade: ½Om du giver Ammons barn i min hand,
011:031 s† lovar jag att vadhelst som ur d”rrarna till mitt hus g†r ut emot mig, n„r jag v„lbeh†llen kommer tillbaka fr†n Ammons barn, det skall h”ra HERREN till, och det skall jag offra till br„nnoffer.½
011:032 S† drog nu Jefta †stad mot Ammons barn f”r att strida mot dem; och HERREN gav dem i hans hand.
011:033 Och han tillfogade dem ett mycket stort nederlag och intog landet fr†n Aroer „nda till fram emot Minnit, tjugu st„der, och „nda till Abel-Keramim. Allts† blevo Ammons barn kuvade under Israels barn.
011:034 N„r sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, d† gick hans dotter ut emot honom med pukor och dans. Och hon var hans enda barn, han hade utom henne varken son eller dotter. 011:035 I detsamma han nu fick se henne, rev han s”nder sina kl„der och ropade: ½Ve mig, min dotter, du kommer mig att sjunka till jorden, du drager olycka ”ver mig! Ty jag har ”ppnat min mun inf”r HERREN till ett l”fte och kan icke taga mitt ord tillbaka.½
011:036 Hon svarade honom: ½Min fader, har du ”ppnat din mun inf”r HERREN, s† g”r med mig enligt din muns tal, eftersom HERREN nu har skaffat dig h„mnd p† dina fiender, Ammons barn.½ 011:037 Och hon sade ytterligare till sin fader: ½Uppfyll dock denna min beg„ran: unna mig tv† m†nader, s† att jag f†r g† †stad ned p† bergen och begr†ta min jungfrudom med mina v„ninnor. 011:038 Han svarade: ½Du f†r g† †stad.½ Och han tillstadde henne att vara borta i tv† m†nader. D† gick hon †stad med sina v„ninnor och begr„t sin jungfrudom p† bergen.
011:039 Men efter tv† m†nader v„nde hon tillbaka till sin fader, och han f”rfor d† med henne efter det l”fte han hade gjort. Och hon hade icke k„nt n†gon man.
011:040 Sedan blev det en sedv„nja i Israel att Israels d”ttrar †r efter †r gingo †stad f”r att lovprisa gileaditen Jeftas dotter, under fyra dagar vart †r.
012:001 Men Efraims m„n f”rsamlade sig och drogo till Safon; och de sade till Jefta: ½Varf”r drog du †stad till strid mot Ammons barn utan att kalla p† oss till att t†ga med dig? Nu vilja vi br„nna upp ditt hus j„mte dig sj„lv i eld.
012:002 Jefta svarade dem: ½Jag och mitt folk l†go i sv†r fejd med Ammons barn; d† manade jag eder att komma, men I villen icke fr„lsa mig ur deras hand.
012:003 Och n„r jag s†g att I icke villen fr„lsa mig, tog jag min sj„l i min hand och drog †stad mot Ammons barn, och HERREN gav dem i min hand. Varf”r haven I d† nu dragit upp emot mig till att strida emot mig?½

012:004 Och Jefta f”rsamlade alla Gileads m„n och gav sig i strid med Efraim. Och Gileads m„n slogo efraimiterna; dessa hade n„mligen sagt: ½Flyktingar ifr†n Efraim „ren I; Gilead „r ett mellanting, varken Efraim eller Manasse.½
012:005 Och gileaditerna besatte vadst„llena ”ver Jordan f”r efraimiterna. D† nu n†gon av de efraimitiska flyktingarna sade: ½L†t mig komma ”ver½, fr†gade Gileads m„n honom: ½Žr du en efraimit?½ Om han d† svarade nej,
012:006 s† sade de till honom: ½S„g ‘schibbolet’.½ Sade han d† ½sibbolet½, d„rf”r att han icke nog lade sig vinn om att uttala ordet r„tt, s† grepo de honom och h”ggo ned honom d„r vid vadst„llena ”ver Jordan. P† detta s„tt f”llo vid det tillf„llet fyrtiotv† tusen efraimiter.

012:007 Och Jefta var domare i Israel i sex †r. Sedan dog gileaditen Jefta och blev begraven i en av Gileads st„der.

012:008 Efter honom var Ibsan fr†n Bet-Lehem domare i Israel. 012:009 Han hade trettio s”ner, och trettio d”ttrar gifte han bort; han fick ock trettio d”ttrar genom att skaffa hustrur †t sina s”ner utifr†n. Och han var domare i Israel i sju †r. 012:010 Sedan dog Ibsan och blev begraven i Bet-Lehem.

012:011 Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel; i tio †r var han domare i Israel.
012:012 Sedan dog sebuloniten Elon och blev begraven i Ajalon, i Sebulons land.

012:013 Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel. 012:014 Han hade fyrtio s”ner och trettio sons”ner, vilka pl„gade rida p† sjuttio †snor. Och han var domare i Israel i †tta †r. 012:015 Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begraven i Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd.

013:001 Men Israels barn gjorde †ter vad ont var i HERRENS ”gon; d† gav HERREN dem i filist‚ernas hand, i fyrtio †r.

013:002 I Sorga levde nu en man av daniternas sl„kt, vid namn Manoa; hans hustru var ofruktsam och hade icke f”tt n†gra barn. 013:003 Men HERRENS „ngel uppenbarade sig f”r hustrun och sade till henne: ½Se, du „r ofruktsam och har icke f”tt n†gra barn, men du skall bliva havande och f”da en son.
013:004 Tag dig nu till vara, s† att du icke dricker vin eller starka drycker ej heller „ter n†got orent.
013:005 Ty se, du skall bliva havande och f”da en son, p† vilkens huvud ingen rakkniv skall komma, ty gossen skall vara en Guds nasir allt ifr†n moderlivet; och han skall g”ra begynnelse till att fr„lsa Israel ur filist‚ernas hand.½
013:006 D† gick hustrun in och omtalade detta f”r sin man och sade: ½En gudsman kom till mig; han s†g ut s†som en Guds „ngel, mycket fruktansv„rd. Jag fr†gade honom icke varifr†n han var, och sitt namn l„t han mig icke veta.
013:007 Och han sade till mig: ‘Se, du skall bliva havande och f”da en son; drick nu icke vin eller starka drycker och „t icke n†got orent, ty gossen skall vara en Guds nasir, fr†n moderlivet „nda till sin d”d.’½

013:008 Och Manoa bad till HERREN och sade: ½Ack Herre, l†t gudsmannen som du s„nde hit †ter komma till oss, f”r att han m† l„ra oss huru vi skola g”ra med gossen som skall f”das.½ 013:009 Och Gud h”rde Manoas r”st; Guds „ngel kom †ter till hans hustru, n„r hon en g†ng satt ute p† marken och hennes man Manoa icke var hos henne.
013:010 D† skyndade hustrun strax †stad och ber„ttade det f”r sin man; hon sade till honom: ½Mannen som kom till mig h„romdagen har uppenbarat sig f”r mig.½
013:011 Manoa stod upp och f”ljde sin hustru; och n„r han kom till mannen, fr†gade han honom: ½Žr du den man som f”rut talade med min hustru?½ Han svarade: ½Ja.½
013:012 D† sade Manoa: ½N„r det som du har sagt g†r i fullbordan, vad „r d† att iakttaga med gossen? Hur skall man g”ra med honom?½ 013:013 HERRENS „ngel svarade Manoa ½Din hustru skall taga sig till vara f”r allt varom jag har talat med henne. 013:014 Hon skall icke „ta n†got som ha vuxit p† vintr„d, och vin eller starka drycker f†r hon icke dricka, ej heller f†r hon „ta n†got orent. Allt vad jag har bjudit henne skall hon h†lla.½ 013:015 Och Manoa sade till HERRENS „ngel: ½L†t oss f† h†lla dig kvar, s† vilja vi tillreda en killing och s„tta fram f”r dig.½ 013:016 Men HERRENS „ngel svarade Manoa: ½Om du ock h†ller mig kvar, skall jag dock icke „ta av din mat; men om du vill tillreda ett br„nnoffer, s† offra detta †t HERREN.½ Ty Manoa f”rstod icke att det var HERRENS „ngel.
013:017 Och Manoa sade till HERRENS „ngel: ½Vad „r ditt namn? S„g oss det, f”r att vi m† kunna „ra dig, n„r det som du har sagt g†r i fullbordan.½
013:018 HERRENS „ngel sade till honom: ½Varf”r fr†gar du efter mitt namn? Det „r alltf”r underbart.½
013:019 Och Manoa tog killingen med tillh”rande spisoffer och lade upp den p† klippan †t HERREN. D† l„t han n†got underbart ske i Manoas och hans hustrus †syn.
013:020 N„r l†gan steg upp fr†n altaret mot himmelen, for n„mligen HERRENS „ngel upp, i l†gan fr†n altaret. D† Manoa och hans hustru s†go detta, f”llo de ned till jorden p† sitt ansikte 013:021 Sedan visade sig HERRENS „ngel icke mer f”r Manoa och hans hustru. D† f”rstod Manoa att det hade varit HERRENS „ngel. 013:022 Och Manoa sade till sin hustru: ½Nu m†ste vi d”, eftersom vi hava sett Gud.½
013:023 Men hans hustru svarade honom: ½Om HERREN hade velat d”da oss, s† hade han icke tagit emot n†got br„nnoffer och spisoffer av v†r hand, och icke l†tit oss se allt detta, ej heller hade han nu l†tit oss h”ra s†dant.½
013:024 D„refter f”dde hans hustru en son och gav honom namnet Simson; och gossen v„xte upp, och HERREN v„lsignade honom. 013:025 Och HERRENS Ande begynte att verka p† honom, medan han var i Dans l„ger, mellan Sorga och Estaol.
014:001 N„r Simson en g†ng gick ned till Timna, fick han d„r i Timna se en kvinna, en av filist‚ernas d”ttrar.
014:002 Och n„r han kom upp d„rifr†n, omtalade han det f”r sin fader och moder och sade: ½Jag har i Timna sett en kvinna, en av filist‚ernas d”ttrar; henne m†n I nu skaffa mig till hustru.½ 014:003 Hans fader och moder sade till honom: ½Finnes d† ingen kvinna bland dina br”ders d”ttrar och i hela mitt folk, eftersom du vill g† bort f”r att skaffa dig en hustru fr†n de oomskurna filist‚erna?½ Simson sade till sin fader: ½Skaffa mig denna, ty hon behagar mig.½
014:004 Men hans fader och moder visste icke att detta kom fr†n HERREN, som s”kte sak med filist‚erna. P† den tiden r†dde n„mligen filist‚erna ”ver Israel.
014:005 Och Simson gick med sin fader och moder ned till Timna; men just som de hade hunnit fram till ving†rdarna vid Timna, kom ett ungt lejon rytande emot honom.
014:006 D† f”ll HERRENS Ande ”ver honom, och han slet s”nder lejonet, s†som hade han slitit s”nder en killing, fast„n han icke hade n†gonting i sin hand; men han talade icke om f”r sin fader och moder vad han hade gjort.
014:007 N„r han s† kom ditned, talade han med kvinnan; och hon behagade Simson.
014:008 En tid d„refter v„nde han tillbaka f”r att h„mta henne och vek d† av v„gen f”r att se p† det d”da lejonet; d† fick han i lejonets kropp se en bisv„rm med honung. 014:009 Och han skrapade ut honungen i sina h„nder och †t d„rav, medan han gick, han kom s† till sin fader och moder och gav dem, och de †to. Men han talade icke om f”r dem att det var ur lejonets kropp han hade skrapat honungen.

014:010 N„r nu hans fader kom ned till kvinnan, gjorde Simson d„r ett g„stabud, ty s† pl„gade de unga m„nnen g”ra. 014:011 Och n„r de fingo se honom, skaffade de trettio br”llopssvenner, som skulle vara hos honom.
014:012 Till dem sade Simson: ½Jag vill f”rel„gga eder en g†ta; om I under de sju g„stabudsdagarna s„gen mig l”sningen p† den och gissen r„tt, s† skall jag giva eder trettio fina linneskjortor och trettio h”gtidsdr„kter.
014:013 Men om I icke kunnen s„ga mig l”sningen, s† skolen I giva mig trettio fina linneskjortor och trettio h”gtidsdr„kter.½ De sade till honom: ½F”rel„gg oss din g†ta, l†t oss h”ra den.½ 014:014 D† sade han till dem:
½Fr†n stor„taren utgick „tbart,
fr†n den grymme kom s”tma.½

Men under tre dagar kunde de icke l”sa g†tan. 014:015 P† sjunde dagen sade de d† till Simsons hustru: ½Locka din man till att s„ga oss l”sningen p† g†tan; eljest skola vi br„nna upp dig och din faders hus i eld. Icke haven I v„l bjudit oss hit f”r att utarma oss?½
014:016 D† l†g Simsons hustru ”ver honom med gr†t och sade: ½Du hatar mig allenast och „lskar mig alls icke; du har f”relagt mina landsm„n en g†ta, men mig har du icke sagt l”sningen p† den.½ Han svarade henne: ½Icke ens †t min fader eller min moder har jag sagt l”sningen; skulle jag d† s„ga den †t dig?½ 014:017 Men hon l†g ”ver honom med gr†t under de sju dagar de h”llo g„stabudet. Och p† sjunde dagen sade han henne l”sningen, eftersom hon s† h†rt ansatte honom; sedan sade hon l”sningen p† g†tan †t sina landsm„n.
014:018 Innan solen gick ned p† sjunde dagen, g†vo honom allts† m„nnen i staden det svaret:
½Vad „r s”tare „n honung,
och vad „r grymmare „n ett lejon?½

Men han sade till dem: ½Haden I icke pl”jt med min kviga, s† haden I icke gissat min g†ta.½

014:019 Och HERRENS Ande kom ”ver honom, och han gick ned till Askelon och slog d„r ihj„l trettio m„n och tog deras kl„der och gav h”gtidsdr„kterna †t dem som hade sagt l”sningen p† g†tan. Och hans vrede uppt„ndes, och han v„nde tillbaka upp till sin faders hus.
014:020 D† blev Simsons hustru given †t den av hans br”llopssvenner, som han hade haft till sin s„rskilda f”ljesven. 015:001 En tid d„refter, medan vetesk”rden p†gick, ville Simson bes”ka sin hustru, och f”rde med sig en killing. Och han sade: ½L†t mig g† in till min hustru i kammaren.½ Men hennes fader ville icke tillst„dja honom att g† in;
015:002 hennes fader sade: ½Jag h”ll f”r s„kert att du hade fattat hat till henne, och d„rf”r gav jag henne †t din br”llopssven. Men hon har ju en yngre syster, som „r fagrare „n hon; tag denna i st„llet f”r den andra.½
015:003 Men Simson svarade dem: ½Denna g†ng „r jag utan skuld gent emot filist‚erna, om jag g”r dem n†got ont.½ 015:004 Och Simson gick bort och f†ngade tre hundra r„var; sedan tog han facklor, band s† ihop tv† och tv† r„var med svansarna och satte in en fackla mitt emellan de tv† svansarna. 015:005 D„refter t„nde han eld p† facklorna och sl„ppte djuren in p† filist‚ernas s„desf„lt och ant„nde s† b†de s„desskylar och oskuren s„d, ving†rdar och olivplanteringar. 015:006 D† nu filist‚erna fr†gade efter vem som hade gjort detta, fingo de det svaret: ½Det har Simson, timnitens m†g, d„rf”r att denne tog hans hustru och gav henne †t hans br”llopssven.½ D† drogo filist‚erna †stad och br„nde upp b†de henne och hennes fader i eld.
015:007 Men Simson sade till dem: ½Om I beten eder s†, skall jag sannerligen icke vila, f”rr„n jag har tagit h„mnd p† eder.½ 015:008 Och han for v†ldsamt fram med dem, s† att de varken kunde g† eller st†. Sedan gick han ned d„rifr†n och bodde i bergsklyftan vid Etam.

015:009 D† drogo filist‚erna upp och l„grade sig i Juda; och de spridde sig i Lehi.
015:010 Och Juda m„n sade: ½Varf”r haven I dragit hitupp mot oss?½ De svarade: ½Vi hava dragit hitupp f”r att binda Simson och f”r att g”ra mot honom s†som han har gjort mot oss.½ 015:011 D† drogo tre tusen m„n fr†n Juda ned till bergsklyftan vid Etam och sade till Simson: ½Du vet ju att filist‚erna r†da ”ver oss; huru har du d† kunnat g”ra s† mot oss?½ Han svarade dem: ½S†som de hava gjort mot mig, s† har jag gjort mot dem.½ 015:012 De sade till honom: ½Vi hava kommit hitned f”r att binda dig och sedan l„mna dig i filist‚ernas hand.½ Simson sade till dem: ½S† given mig nu eder ed p† att I icke sj„lva viljen st”ta ned mig.½ 015:013 De svarade honom: ½Nej, vi vilja allenast binda dig och sedan l„mna dig i deras hand, men vi skola icke d”da dig.½ S† bundo de honom med tv† nya t†g och f”rde honom upp, bort ifr†n klippan. 015:014 N„r han nu kom till Lehi, skriade filist‚erna och sprungo emot honom. D† kom HERRENS Ande ”ver honom, och t†gen omkring hans armar blevo s†som lintr†dar, n„r de ant„ndas av eld, och banden likasom sm„lte bort ifr†n hans h„nder.
015:015 Och han fick fatt i en †snek„ke som „nnu var frisk; och han r„ckte ut sin hand och tog den, och med den slog han ihj„l tusen m„n.
015:016 Sedan sade Simson:
½Med †snek„ken slog jag
en skara, ja, tv†;
med †snek„ken slog jag
tusen man.½

015:017 N„r han hade sagt detta, kastade han k„ken ifr†n sig. Och man kallade den platsen Ramat-Lehi.
015:018 Men d† han d„refter blev mycket t”rstig, ropade han till HERREN och sade: ½Du sj„lv har genom din tj„nare givit denna stora seger; och nu m†ste jag d” av t”rst, och s† falla i de oomskurnas hand!½
015:019 D† l„t Gud f”rdjupningen i Lehi ”ppna sig, och d„rur gick ut vatten, s† att han kunde dricka; och hans ande kom tillbaka, och han fick liv igen. D„rav kallades k„llan Den ropandes
k„lla i Lehi, s†som den heter „nnu i dag.

015:020 Och han var domare i Israel under filist‚ernas tid, i tjugu †r.

016:001 Och Simson gick till Gasa; d„r fick han se en sk”ka och gick in till henne.
016:002 N„r d† gasiterna fingo h”ra att Simson hade kommit dit, omringade de platsen och l†go i f”rs†t f”r honom hela natten vid stadsporten. Men hela natten h”llo de sig stilla; de t„nkte: ½Vi vilja v„nta till i morgon, n„r det bliver dager; d† skola vi dr„pa honom.½
016:003 Och Simson l†g d„r intill midnatt; men vid midnattstiden stod han upp och grep tag i stadsportens d”rrar och i de b†da d”rrposterna och ryckte loss dem j„mte bommen, och lade alltsammans p† sina axlar och bar upp det till toppen p† det berg som ligger gent emot Hebron.
016:004 D„refter fattade han k„rlek till en kvinna som hette Delila, vid b„cken Sorek.
016:005 D† kommo filist‚ernas h”vdingar upp till henne och sade till henne: ½Locka honom till att uppenbara f”r dig varav det beror att han „r s† stark, och huru vi skola bliva honom ”verm„ktiga, s† att vi kunna binda honom och kuva honom; vi vilja d† giva dig ett tusen ett hundra siklar silver var.½ 016:006 D† sade Delila till Simson: ½S„g mig varav det beror att du „r s† stark, och huru man skulle kunna binda och kuva dig.½ 016:007 Simson svarade henne: ½Om man bunde mig med sju friska senstr„ngar, som icke hade hunnit torka, s† bleve jag svag och vore s†som en vanlig m„nniska.½
016:008 D† buro filist‚ernas h”vdingar till henne sju friska senstr„ngar, som icke hade hunnit torka; och hon band honom med dem.
016:009 Men hon hade lagt folk i f”rs†t i den inre kammaren. Sedan ropade hon till honom: ½Filist‚erna „ro ”ver dig, Simson!½ D† slet han s”nder senstr„ngarna s† l„tt som en bl†ngarnssnodd slites s”nder, n„r den kommer intill elden. Allts† hade man ingenting f†tt veta om hans styrka.
016:010 D† sade Delila till Simson: ½Du har ju bedragit mig och ljugit f”r mig. Men s„g mig nu huru man skulle kunna binda dig.½ 016:011 Han svarade henne: ½Om man bunde mig med nya t†g, som „nnu icke hade blivit begagnade till n†got, s† bleve jag svag och vore s†som en vanlig m„nniska.½
016:012 D† tog Delila nya t†g och band honom med dem och ropade s† till honom: ½Filist‚erna „ro ”ver dig, Simson!½; och folk l†g i f”rs†t i den inre kammaren. Men han slet t†gen av sina armar, s†som hade det varit tr†dar.
016:013 D† sade Delila till Simson: ½Hittills har du bedragit mig och ljugit f”r mig; s„g mig nu huru man skulle kunna binda dig.½ Han svarade henne: ½Jo, om du v„vde in de sju fl„torna p† mitt huvud i r„nningen till din v„v.½
016:014 Hon slog allts† fast dem med pluggen och ropade sedan till honom: ½Filist‚erna „ro ”ver dig, Simson!½ N„r han d† vaknade upp ur s”mnen, ryckte han loss v„vpluggen j„mte r„nningen till v„ven.
016:015 D† sade hon till honom: ½Huru kan du s„ga att du har mig k„r, du som icke „r uppriktig mot mig? Tre g†nger har du nu bedragit mig och icke velat s„ga mig varp† det beror att du „r s† stark.½ 016:016 D† hon nu dag efter dag h†rt ansatte honom med denna sin beg„ran och pl†gade honom d„rmed, blev han s† ot†lig att han kunde d”, 016:017 och yppade s† f”r henne hela sin hemlighet och sade till henne: ½Ingen rakkniv har kommit p† mitt huvud, ty jag „r en Guds nasir allt ifr†n min moders liv. D„rf”r, om man rakar h†ret av mig, viker min styrka ifr†n mig, s† att jag bliver svag och „r s†som alla andra m„nniskor.½

016:018 D† nu Delila ins†g att han hade yppat f”r henne hela sin hemlighet, s„nde hon bud och kallade till sig filist‚ernas h”vdingar; hon l„t s„ga: ½Kommen hitupp „nnu en g†ng, ty han har nu yppat f”r mig hela sin hemlighet.½ D† kommo filist‚ernas h”vdingar ditupp till henne och f”rde med sig penningarna. 016:019 Nu lagade hon s†, att han somnade in p† hennes kn„n; och sedan hon hade kallat till sig en man som p† hennes befallning skar av de sju fl„torna p† hans huvud, begynte hon att f† makt ”ver honom, och hans styrka vek ifr†n honom. 016:020 D„refter ropade hon: ½Filist‚erna „ro ”ver dig, Simson!½ N„r han d† vaknade upp ur s”mnen, t„nkte han: ½Jag g”r mig v„l fri, nu s†som de f”rra g†ngerna, och skakar mig l”s½; ty han visste icke att HERREN hade vikit ifr†n honom.
016:021 Men filist‚erna grepo honom och stucko ut ”gonen p† honom. D„refter f”rde de honom ned till Gasa och bundo honom med kopparfj„ttrar, och han m†ste mala i f„ngelset. 016:022 Men hans huvudh†r begynte †ter v„xa ut, sedan det hade blivit avrakat.

016:023 Och filist‚ernas h”vdingar f”rsamlade sig f”r att anst„lla en stor offerfest †t sin gud Dagon och g”ra sig glada, ty de sade: ½V†r gud har givit v†r fiende Simson i v†r hand.½ 016:024 Och n„r folket s†g honom, lovade de likaledes sin gud och sade: ½V†r gud har givit v†r fiende i v†r hand honom som f”r”dde v†rt land och slog s† m†nga av oss ihj„l.½
016:025 D† nu deras hj„rtan hade blivit glada, sade de: ½L†t h„mta Simson, f”r att han m† f”rlusta oss.½ Och Simson blev h„mtad ur f„ngelset och m†ste vara dem till f”rlustelse. Och de hade st„llt honom mellan pelarna.
016:026 Men Simson sade till den gosse som h”ll honom vid handen: ½Sl„pp mig och l†t mig komma intill pelarna som huset vilar p†, s† att jag f†r luta mig mot dem.½
016:027 Och huset var fullt med m„n och kvinnor, och filist‚ernas alla h”vdingar voro d„r; och p† taket voro vid pass tre tusen m„n och kvinnor, som s†go p†, huru Simson f”rlustade dem. 016:028 Men Simson ropade till HERREN och sade: ½Herre, HERRE, t„nk p† mig och styrk mig allenast denna g†ng, o Gud, s† att jag f†r taga h„mnd p† filist‚erna f”r ett av mina b†da ”gon.½ 016:029 D„refter fattade Simson i de b†da mittelpelare som huset vilade p†, och tog fast tag mot dem; han fattade i den ena med h”gra handen och i den andra med v„nstra.
016:030 Och Simson sade: ½M† jag nu sj„lv d” med filist‚erna.½ Sedan b”jde han sig fram†t med s†dan kraft, att huset f”ll omkull ”ver h”vdingarna och allt folket som fanns d„r. Och de som han s† d”dade vid sin d”d voro flera „n de som han hade d”dat, medan han levde.

016:031 Och hans br”der och hela hans familj kommo ditned och togo honom upp med sig och begrovo honom mellan Sorga och Estaol, i hans fader Manoas grav. Han hade d† i tjugu †r varit domare i Israel. 017:001 I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika. 017:002 Denne sade till sin moder: ½De ett tusen ett hundra silversiklar som blevo dig fr†ntagna, och f”r vilkas skull du uttalade en f”rbannelse, som jag sj„lv h”rde, se, de penningarna finnas hos mig. Det var jag som tog dem.½ D† sade hans moder: ½V„lsignad vare du, min son, av HERREN!½
017:003 S† gav han de ett tusen ett hundra silversiklarna tillbaka †t sin moder. Men hans moder sade: ½H„rmed helgar jag dessa penningar †t HERREN och l„mnar dem †t min son, f”r att han m† l†ta g”ra en skuren och en gjuten gudabild. H„r l„mnar jag dem nu tillbaka †t dig.½
017:004 Men han gav penningarna tillbaka †t sin moder. D† tog hans moder tv† hundra siklar silver och gav dem †t en guldsmed, och denne gjorde d„rav en skuren och en gjuten gudabild, vilka sedan st„lldes in i Mikas hus.
017:005 Mannen Mika hade s† ett gudahus; han l„t ock g”ra en efod och husgudar och insatte genom handfyllning en av sina s”ner till pr„st †t sig.
017:006 P† den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vad honom behagade.

017:007 I Bet-Lehem i Juda levde d† en ung man av Juda sl„kt; han var levit och bodde d„r s†som fr„mling.
017:008 Denne man vandrade bort ifr†n sin stad, Bet-Lehem i Juda, f”r att se om han funne n†gon annan ort d„r han kunde bo; och under sin f„rd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus. 017:009 D† fr†gade Mika honom: ½Varifr†n kommer du?½ Han svarade honom: ½Jag „r en levit fr†n Bet-Lehem i Juda, och jag „r nu stadd p† vandring, f”r att se om jag finner n†gon annan ort d„r jag kan bo.½
017:010 Mika sade till honom: ½Stanna kvar hos mig, och bliv fader och pr„st †t mig, s† skall jag †rligen giva dig tio siklar silver och vad kl„der du beh”ver, och d„rtill din f”da.½ D† f”ljde leviten med honom.
017:011 Och leviten gick in p† att stanna hos mannen, och denne behandlade den unge mannen s†som sin son. 017:012 Och Mika insatte leviten genom handfyllning, s† att den unge mannen blev pr„st †t honom; och han var sedan kvar i Mikas hus. 017:013 Och Mika sade: ½Nu vet jag att HERREN skall g”ra mig gott, eftersom jag har f†tt leviten till pr„st.½

018:001 P† den tiden fanns ingen konung i Israel. Och p† den tiden s”kte sig daniternas stam en arvedel till att bo i, ty „nda dittills hade icke n†got omr†de tillfallit den s†som arvedel bland Israels ”vriga stammar.
018:002 S† s„nde d† Dans barn ur sin sl„kt fem m„n, uttagna bland dem, tappra m„n, fr†n Sorga och Estaol, till att bespeja landet och unders”ka det; och de sade till dem: ½G†n †stad och unders”ken landet.½ S† kommo de till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus; d„r stannade de ”ver natten.
018:003 N„r de nu voro vid Mikas hus och k„nde igen den unge levitens s„tt att tala, gingo de fram till honom och fr†gade honom: ½Vem har f”rt dig hit? Och vad g”r du p† detta st„lle, och huru har du det h„r?½
018:004 Han omtalade d† f”r dem: ½S† och s† gjorde Mika med mig; han gav mig l”n, och jag blev pr„st †t honom.½
018:005 D† sade de till honom: ½Fr†ga d† Gud, s† att vi f† veta om den resa som vi „ro stadda p† skall bliva lyckosam.½ 018:006 Pr„sten svarade dem: ½G†n i frid. Den resa som I „ren stadda p† st†r under HERRENS beskydd.½
018:007 D† gingo de fem m„nnen vidare och kommo till Lais; och de s†go huru folket d„rinne bodde i trygghet, p† sidoniernas s„tt, stilla och trygga, och att ingen gjorde n†gon skada i landet genom att tillv„lla sig makten; och de bodde l†ngt ifr†n sidonierna och hade intet att skaffa med andra m„nniskor.

018:008 N„r de sedan kommo †ter till sina br”der i Sorga och Estaol, fr†gade deras br”der dem: ½Vad haven I att s„ga?½ 018:009 De svarade: ½Upp, l†t oss draga †stad mot dem! Ty vi hava besett landet och funnit det mycket gott. Skolen d† I sitta stilla? Nej, varen ej sena till att t†ga †stad, s† att I kommen dit och intagen landet.
018:010 N„r I kommen dit, kommen I till ett folk som k„nner sig tryggt, och landet har utrymme nog. Ja, Gud har givit det i eder hand — en ort d„r ingen brist „r p† n†got som jorden kan b„ra.½

018:011 S† br”to sex hundra man av daniternas sl„kt, omgjordade med vapen, upp d„rifr†n, n„mligen fr†n Sorga och Estaol. 018:012 De drogo upp och l„grade sig vid Kirjat-Jearim i Juda. D„rf”r kallar man „nnu i dag det st„llet f”r Dans l„ger; det ligger bakom Kirjat-Jearim.
018:013 D„rifr†n drogo de vidare till Efraims bergsbygd och kommo s† fram till Mikas hus.
018:014 De fem m„n som hade varit †stad f”r att bespeja Lais’ land togo d† till orda och sade till sina br”der: ½I m†n veta att h„r i husen finnas en efod och husgudar och en skuren och en gjuten Gudabild. S† bet„nken nu vad I b”ren g”ra.½ 018:015 D† drogo de ditfram och kommo till den unge levitens hus, till Mikas hus, och h„lsade honom.
018:016 Men de sex hundra m„nnen av Dans barn st„llde sig vid ing†ngen till porten, omgjordade med sina vapen som de voro. 018:017 Och de fem m„n som hade varit †stad f”r att bespeja landet gingo upp och kommo ditin och togo den skurna gudabilden och efoden, s† ock husgudarna och den gjutna gudabilden, under det att pr„sten stod vid ing†ngen till porten j„mte de sex hundra vapenomgjordade m„nnen.
018:018 N„r nu de fem m„nnen hade g†tt in i Mikas hus och tagit den skurna gudabilden med efoden och husgudarna och den gjutna gudabilden, sade pr„sten till dem: ½Vad „r det I g”ren!½ 018:019 De svarade honom: ½Tig, l„gg handen p† din mun, och g† med oss och bliv fader och pr„st †t oss. Vilket „r b„st f”r dig: att vara pr„st f”r en enskild mans hus eller att vara pr„st f”r en hel stam och sl„kt i Israel?½
018:020 D† blev pr„stens hj„rta glatt, och han tog emot efoden och husgudarna och den skurna gudabilden och sl”t sig till folket.

018:021 Sedan v„nde de sig †t annat h†ll och gingo vidare, och l„to d„rvid kvinnor och barn och boskapen och det dyrbaraste godset f”ras fr„mst i t†get.
018:022 Men n„r Dans barn hade kommit ett l†ngt stycke v„g fr†n Mikas hus, upphunnos de av de m„n som voro bosatta i n„rheten av Mikas hus, och som under tiden hade samlat sig. 018:023 Vid dessas tillrop v„nde sig nu Dans barn om och fr†gade Mika: ½Vad fattas dig, eftersom du kommer med en s†dan hop?½ 018:024 Han svarade: ½I haven tagit de gudar som jag har gjort †t mig, d„rtill ock pr„sten, och s† g†n I eder v„g. Vad har jag nu mer kvar? Och „nd† fr†gen I mig: ‘Vad fattas dig?’!½ 018:025 Men Dans barn sade till honom: ½L†t oss icke h”ra ett ord mer fr†n dig. Eljest kan det h„nda att n†gra m„n i f”rbittring hugga ned eder, och d† bliver du orsak till att I f”rloren livet, b†de du sj„lv och ditt husfolk.½
018:026 D„refter fortsatte Dans barn sin v„g; och n„r Mika s†g att de voro starkare „n han, v„nde han om och drog tillbaka hem igen. 018:027 Sedan de s† hade tagit b†de vad Mika hade l†tit f”rf„rdiga och d„rtill hans pr„st, f”llo de ”ver folket i Lais, som levde stilla och i trygghet, och slogo dem med sv„rdsegg; men staden br„nde de upp i eld.
018:028 Och ingen kunde komma den till hj„lp, ty den l†g l†ngt ifr†n Sidon, och folket d„ri hade intet att skaffa med andra m„nniskor; den l†g i Bet-Rehobs dal. Sedan byggde de †ter upp staden och bosatte sig d„r.
018:029 Och de g†vo staden namnet Dan efter sin fader Dan, som var son till Israel; f”rut hade staden hetat Lais. 018:030 Och Dans barn st„llde d„r upp †t sig den skurna gudabilden; och Jonatan, son till Gersom, Manasses son, och hans s”ner voro pr„ster †t daniternas stam, „nda till dess att landets folk f”rdes bort i f†ngenskap.
018:031 De st„llde upp †t sig den skurna gudabild som Mika hade gjort, och de hade denna kvar under hela den tid Guds hus var i Silo.

019:001 P† den tiden, d† „nnu ingen konung fanns i Israel, bodde en levitisk man l„ngst uppe i Efraims bergsbygd. Denne tog till bihustru †t sig en kvinna fr†n Bet-Lehem i Juda. 019:002 Men hans bihustru blev honom otrogen och gick ifr†n honom till sin faders hus i Bet-Lehem i Juda; d„r uppeh”ll hon sig en tid av fyra m†nader.
019:003 D† stod hennes man upp och begav sig †stad efter henne, f”r att tala v„nligt med henne och s† f”ra henne tillbaka; och han hade med sig sin tj„nare och ett par †snor. Hon f”rde honom d† in i sin faders hus, och n„r kvinnans fader fick se honom, gick han glad emot honom.
019:004 Och hans sv„rfader, kvinnans fader, h”ll honom kvar, s† att han stannade hos honom i tre dagar; de †to och drucko och voro d„r n„tterna ”ver.
019:005 N„r de nu p† fj„rde dagen stodo upp bittida om morgonen och han gjorde sig redo att resa, sade kvinnans fader till sin m†g: ½Vederkvick dig med ett stycke br”d; sedan m†n I resa.½ 019:006 D† satte de sig ned och †to b†da tillsammans och drucko. D„refter sade kvinnans fader till mannen: ½Beslut dig f”r att stanna h„r ”ver natten, och l†t ditt hj„rta vara glatt.½ 019:007 Och n„r mannen „nd† gjorde sig redo att resa, bad hans sv„rfader honom s† entr„get, att han „nnu en g†ng stannade kvar d„r ”ver natten.
019:008 P† femte dagen stod han †ter upp bittida om morgonen f”r att resa; d† sade kvinnans fader: ½Vederkvick dig f”rst, och dr”jen s† till eftermiddagen.½ D„refter †to de b†da tillsammans. 019:009 N„r sedan mannen gjorde sig redo att resa med sin bihustru och sin tj„nare, sade hans sv„rfader, kvinnans fader, till honom: ½Se, det lider mot aftonen; stannen kvar ”ver natten, dagen nalkas ju sitt slut; ja, stanna kvar h„r ”ver natten, och l†t ditt hj„rta vara glatt. Sedan kunnen I i morgon bittida f”retaga eder f„rd, s† att du f†r komma hem till din hydda.½ 019:010 Men mannen ville icke stanna ”ver natten, utan gjorde sig redo och reste sin v„g, och kom s† fram till platsen mitt emot Jebus, det „r Jerusalem. Och han hade med sig ett par sadlade †snor; och hans bihustru f”ljde honom.

019:011 D† de nu voro vid Jebus och dagen var l†ngt framliden, sade tj„naren till sin herre: ½Kom, l†t oss taga in i denna jebus‚stad och stanna d„r ”ver natten.½ 019:012 Men hans herre svarade honom: ½Vi skola icke taga in i en fr„mmande stad, d„r inga israeliter bo; l†t oss draga vidare, fram till Gibea.½
019:013 Och han sade ytterligare till sin tj„nare: ½Kom, l†t oss f”rs”ka hinna fram till en av orterna h„r och stanna ”ver natten i Gibea eller Rama.½
019:014 S† drogo de vidare; och n„r de voro invid Gibea i Benjamin, gick solen ned.
019:015 D† togo de in d„r och kommo f”r att stanna ”ver natten i Gibea. Och n„r mannen kom ditin, satte han sig p† den ”ppna platsen i staden, men ingen ville taga emot dem i sitt hus ”ver natten.
019:016 Men d†, om aftonen, kom en gammal man fr†n sitt arbete p† f„ltet, och denne man var fr†n Efraims bergsbygd och bodde s†som fr„mling i Gibea; ty folket d„r p† orten voro benjaminiter. 019:017 N„r denne nu lyfte upp sina ”gon, fick han se den v„gfarande mannen p† den ”ppna platsen i staden. D† sade den gamle mannen: ½Vart skall du resa, och varifr†n kommer du?½ 019:018 Han svarade honom: ½Vi „ro p† genomresa fr†n Bet-Lehem i Juda till den del av Efraims bergsbygd, som ligger l„ngst uppe; d„rifr†n „r jag, och jag har gjort en resa till Bet-Lehem i Juda. Nu „r jag p† v„g till HERRENS hus, men ingen vill h„r taga emot mig i sitt hus.
019:019 Jag har b†de halm och foder †t v†ra †snor, s† ock br”d och vin †t mig sj„lv och †t din tj„narinna och †t mannen som †tf”ljer oss, dina tj„nare, s† att intet fattas oss.½ 019:020 D† sade den gamle mannen: ½Frid vare med dig! Men l†t mig f† s”rja f”r allt som kan fattas dig. H„rute p† den ”ppna platsen m† du icke stanna ”ver natten.½
019:021 D„refter f”rde han honom till sitt hus och fodrade †snorna. Och sedan de hade tv†tt sina f”tter, †to de och drucko.

019:022 Under det att de s† gjorde sina hj„rtan glada, omringades pl”tsligt huset av m„nnen i staden, onda m„n, som bultade p† d”rren; och de sade till den gamle mannen, som r†dde om huset: ½F”r hitut den man som har kommit till ditt hus, s† att vi f† k„nna honom.½
019:023 D† gick mannen som r†dde om huset ut till dem och sade till dem: ½Nej, mina br”der, g”ren icke s† illa. Eftersom nu denne man har kommit in i mitt hus, m†n I icke g”ra en s†dan galenskap. 019:024 Se, jag har en dotter som „r jungfru, och han har sj„lv en bihustru. Dem vill jag f”ra hitut, s† kunnen I kr„nka dem och g”ra med dem vad I finnen f”r gott. Men med denne man m†n I icke g”ra n†gon s†dan galenskap.
019:025 Men m„nnen ville icke h”ra p† honom; d† tog mannen sin bihustru