The Bible, in Swedish, both Testaments (page 13)

har gjort med mig.½
013:017 Men han ville icke h”ra p† henne, utan ropade p† den unge man som han hade till tj„nare och sade: ½Driven denna kvinna ut h„rifr†n, och rigla du d”rren efter henne.½ 013:018 Och hon hade en fotsid livkl„dnad p† sig; ty i s†dana k†por voro konungens d”ttrar kl„dda, s† l„nge de voro jungfrur. N„r tj„naren nu hade f”rt ut Tamar och riglat d”rren efter henne, 013:019 tog hon aska och str”dde p† sitt huvud, och den fotsida livkl„dnaden som hon hade p† sig rev hon s”nder; och hon lade handen p† sitt huvud och gick d„r ropande och klagande. 013:020 D† sade hennes broder Absalom till henne: ½Har din broder Aminon varit hos dig? Tig nu stilla, min syster; han „r ju din broder. L„gg denna sak icke s† p† sinnet.½ S† stannade d† Tamar i sin broder Absaloms hus i sv†r sorg.
013:021 Men n„r konung David fick h”ra allt detta, blev han mycket vred. 013:022 Och Absalom talade intet med Amnon, varken gott eller ont, ty Absalom hatade Amnon, d„rf”r att denne hade kr„nkt hans syster Tamar.

013:023 Tv† †r d„refter hade Absalom f†rklippning i Baal-Hasor, som ligger vid Efraim. Och Absalom inbj”d d† alla konungens s”ner. 013:024 Absalom kom till konungen och sade: ½Din tj„nare skall nu hava f†rklippning; jag beder att konungen ville j„mte sina tj„nare g† med din tj„nare.½
013:025 Men konungen svarade Absalom ½Nej, min son, vi m† icke allasammans g† med, ty vi vilja icke vara dig till besv„r.½ Och fast„n han bad honom entr„get, ville han icke g†, utan gav honom sin avskedsh„lsning.
013:026 D† sade Absalom: ½Om du icke vill, s† l†t dock min broder Amnon g† med oss.½ Konungen fr†gade honom: ½Varf”r skall just han g† med dig?½
013:027 Men Absalom bad honom s† entr„get, att han l„t Amnon och alla de ”vriga konungas”nerna g† med honom.

013:028 Och Absalom bj”d sina tj„nare och sade: ½Sen efter, n„r Amnons hj„rta bliver glatt av vinet; och n„r jag d† s„ger till eder: ‘Huggen ned Amnon’, s† d”den honom utan fruktan. Det „r ju jag som bjuder eder det, varen frimodiga och skicken eder s†som k„cka m„n.½
013:029 Och Absaloms tj„nare gjorde med Amnon s†som Absalom hade bjudit. D† stodo alla konungens s”ner upp och satte sig var och en p† sin mul†sna och flydde.
013:030 Medan de „nnu voro p† v„g, kom till David ett rykte om att Absalom hade huggit ned alla konungens s”ner, s† att icke en enda av dem fanns kvar.
013:031 D† stod konungen upp och rev s”nder sina kl„der och lade sig p† marken, under det att alla hans tj„nare stodo d„r med s”nderrivna kl„der.
013:032 Men Jonadab, som var son till Davids broder Simea, tog till orda och sade: ½Min herre m† icke t„nka att de hava d”dat alla de unga m„nnen, konungens s”ner, det „r Amnon allena som „r d”d. Ty Absaloms uppsyn har b†dat olycka „nda ifr†n den dag d† denne kr„nkte hans syster Tamar.
013:033 S† m† nu min herre konungen icke akta p† detta som har blivit sagt, att alla konungens s”ner „ro d”da; nej, Amnon allena „r d”d.½

013:034 Emellertid flydde Absalom. — N„r nu mannen som stod p† vakt lyfte upp sina ”gon, fick han se mycket folk komma fr†n v„gen bakom honom, vid sidan av berget.
013:035 D† sade Jonadab till konungen: ½Se, d„r komma konungens s”ner. S†som din tj„nare sade, s† har det g†tt till.½ 013:036 Just n„r han hade sagt detta, kommo konungens s”ner; och de brusto ut i gr†t. Ocks† konungen och alla hans tj„nare gr„to h„ftigt och bitterligen.
013:037 Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmai, Ammihurs son, konungen i Gesur. Och David s”rjde hela tiden sin son. 013:038 Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade han d„r i tre †r.
013:039 Och konung David avstod ifr†n att draga ut mot Absalom, ty han tr”stade sig ”ver att Amnon var d”d.
014:001 Men Joab, Serujas son, m„rkte att konungens hj„rta var v„nt mot Absalom.
014:002 D† s„nde Joab till Tekoa och l„t d„rifr†n h„mta en klok kvinna och sade till henne: ½L†tsa att du har sorg, och kl„d dig i sorgkl„der och sm”rj dig icke med olja, utan skicka dig s†som en kvinna som i l†ng tid har haft sorg efter en d”d. 014:003 G† s† in till konungen och tala till honom s†som jag s„ger dig.½ Joab lade nu orden i hennes mun.
014:004 Och kvinnan fr†n Tekoa talade med konungen; hon f”ll ned till jorden p† sitt ansikte och bugade sig och sade: ½Hj„lp, o konung!½
014:005 Konungen sade till henne: ½Vad fattas dig?½ Hon svarade: ½Ack, jag „r „nka; min man „r d”d.
014:006 Och din tj„narinna hade tv† s”ner; dessa b†da kommo i tr„ta med varandra ute p† marken, d„r ingen fanns, som kunde tr„da emellan och hindra dem; den ene slog d† ned den andre och d”dade honom. 014:007 Och nu har hela sl„kten rest sig upp mot din tj„narinna, och de s„ga: ‘Giv hit honom som slog ned sin broder, s† att vi f† d”da honom, d„rf”r att han har tagit sin broders liv och dr„pt honom; p† det s„ttet f”rg”ra vi ock arvingen.’ P† det att efter min man varken namn eller efterkommande m† finnas p† jorden, vilja de utsl„cka den gnista av mig, som „nnu „r kvar.½ 014:008 D† sade konungen till kvinnan: ½G† hem igen; jag vill giva befallning om dig.½
014:009 Kvinnan fr†n Tekoa sade till konungen: ½P† mig, o min herre konung, och p† min faders hus vile missg„rningen, men konungen och hans tron vare utan skuld.½
014:010 Konungen sade: ½Om n†gon s„ger n†got †t dig, s† f”r honom till mig; han skall sedan icke mer antasta dig. 014:011 Hon sade: ½Ja, m† konungen t„nka p† HERREN, sin Gud, s† att blodsh„mnaren icke f†r g”ra olyckan st”rre, och s† att de icke f”rg”ra min son.½ D† sade han: ½S† sant HERREN lever, icke ett h†r av din son skall falla p† jorden.½
014:012 Men kvinnan sade: ½L†t din tj„narinna tala „nnu ett ord till min herre konungen.½ Han sade: ½Tala.½
014:013 D† sade kvinnan: ½Varf”r „r du d† s† sinnad mot Guds folk? N„r konungen talar s†, d† ligger ju d„ri att han sj„lv b„r p† skuld, eftersom konungen icke l†ter sin f”rskjutne son komma tillbaka. 014:014 Vi m†ste ju alla d” och „ro d† s†som vatten som spilles p† jorden, vilket icke kan samlas upp igen. Men Gud tager icke livet bort, utan han t„nker ut vad g”ras kan, f”r att den f”rskjutne icke m† f”rbliva f”rskjuten och skild fr†n honom. 014:015 Och att jag nu har kommit f”r att tala detta till min herre konungen, det har skett d„rf”r att folket f”rskr„ckte mig. D† t„nkte din tj„narinna: Jag vill dock tala med konungen; kanh„nda skall konungen uppfylla sin tr„linnas ”nskan. 014:016 Ja, konungen skall lyssna till sin tr„linna och r„dda mig fr†n den mans hand, som vill f”rg”ra b†de mig och min son fr†n Guds arvedel.
014:017 Och din tj„narinna t„nkte: Min herre konungens ord skall giva mig ro. Ty min herre konungen „r lik Guds „ngel d„ri att han h”r allt, b†de gott och ont. Och nu vare HERREN, din Gud, med dig.

014:018 D† svarade konungen och sade till kvinnan: ½D”lj icke f”r mig n†got av det varom jag nu vill fr†ga dig.½ Kvinnan sade: ½Min herre konungen tale.½
014:019 D† sade konungen: ½Har icke Joab sin hand med i allt detta?½ Kvinnan svarade och sade: ½S† sant du lever, min herre konung: om min Herre konungen talar n†got, s† kan ingen komma undan det, vare sig †t h”ger eller †t v„nster. Ja, det „r din tj„nare Joab som har bjudit mig detta, och han har lagt i din tj„narinnas mun allt vad jag har sagt.
014:020 F”r att giva saken ett annat utseende har din tj„nare Joab handlat p† detta s„tt; men min herre liknar i vishet Guds „ngel och vet allt som sker p† jorden.½

014:021 S† sade d† konungen till Joab: ½V„lan, jag vill g”ra s†som du ”nskar. G† nu och f”r tillbaka den unge mannen Absalom.½ 014:022 D† f”ll Joab ned till jorden p† sitt ansikte och bugade sig och v„lsignade konungen; och Joab sade: ½I dag m„rker din tj„nare att jag har funnit n†d f”r dina ”gon, min herre konung, eftersom konungen uppfyller sin tj„nares ”nskan.½ 014:023 Och Joab stod upp och begav sig till Gesur och f”rde Absalom till Jerusalem.
014:024 Men konungen sade: ½Han f†r begiva sig till sitt hus, men han f†r icke komma inf”r mitt ansikte. D† begav sig Absalom till sitt hus, och kom icke inf”r konungens ansikte.

014:025 Men i hela Israel fanns ingen s† sk”n man som Absalom, ingen som man s† mycket prisade: fr†n hans fotblad upp till hans hj„ssa fanns icke n†got fel p† honom
014:026 Och n„r han l„t klippa h†ret p† sitt huvud — vid slutet av vart †r l„t han klippa det, ty det blev honom d† s† tungt att han m†ste l†ta klippa det — s† befanns det, att n„r man v„gde h†ret fr†n hans huvud, d† v„gde det tv† hundra siklar, efter konungsvikt.
014:027 Och †t Absalom f”ddes tre s”ner och en dotter, som fick namnet Tamar; hon var en sk”n kvinna.

014:028 N„r Absalom hade bott tv† hela †r i Jerusalem utan att f† komma inf”r konungens ansikte,
014:029 s„nde han bud efter Joab, i avsikt att skicka denne till konungen; men han ville icke komma till honom. Och han s„nde bud „nnu en g†ng, men han ville „nd† icke komma. 014:030 D† sade han till sina tj„nare: ½I sen att Joab d„r har ett †kerstycke vid sidan av mitt, och p† det har han korn; g†n nu dit och t„nden eld d„rp†.½ S† t„nde d† Absaloms tj„nare eld p† †kerstycket.
014:031 D† stod Joab upp och gick hem till Absalom och sade till honom: ½Varf”r hava dina tj„nare t„nt eld p† mitt †kerstycke?½ 014:032 Absalom svarade Joab: ½Jag s„nde ju till dig och l„t s„ga: Kom hit, s† att jag kan skicka dig till konungen och l†ta s„ga: ‘Varf”r fick jag komma hem fr†n Gesur? Det hade varit b„ttre f”r mig, om jag „nnu vore kvar d„r.’ Nu vill jag komma inf”r konungens ansikte; och finnes n†gon missg„rning hos mig, s† m† han d”da mig.
014:033 D† gick Joab till konungen och sade honom detta. Denne kallade d† till sig Absalom, och han kom till konungen; och han f”ll ned f”r honom p† sitt ansikte och bugade sig till jorden inf”r konungen. Och konungen kysste Absalom.
015:001 En tid h„refter skaffade Absalom sig vagn och h„star, d„rtill ock femtio man som l”pte framf”r honom. 015:002 Och Absalom pl„gade bittida om morgonen st„lla sig vid sidan av v„gen som ledde till porten, och s† ofta n†gon d† var p† v„g till konungen med en r„ttssak som han ville hava avd”md, kallade Absalom honom till sig och fr†gade: ½Fr†n vilken stad „r du?½ N„r han d† svarade: ½Din tj„nare „r fr†n den och den av Israels stammar½,
015:003 sade Absalom till honom: ½Din sak „r visserligen god och r„tt, men du har ingen som h”r p† dig hos konungen.½ 015:004 Och Absalom tillade: ½Ack om jag bleve satt till domare i landet! Om d† var och en som hade n†gon r„tts- och domssak komme till mig, s† skulle jag skaffa honom r„ttvisa.½ 015:005 Och n„r n†gon gick fram f”r att buga sig f”r honom, r„ckte han ut sin hand och fattade i honom och kysste honom. 015:006 P† detta s„tt gjorde Absalom med alla israeliter som kommo f”r att f† n†gon sak avd”md hos konungen. S† f”rledde Absalom Israels m„n.

015:007 Fyrtio †r voro nu f”rlidna, d† Absalom en g†ng sade till konungen: ½L†t mig begiva mig till Hebron f”r att d„r infria det l”fte som jag har gjort †t HERREN.
015:008 Ty din tj„nare gjorde ett l”fte, n„r jag bodde i Gesur i Aram; jag sade: ‘Om HERREN l†ter mig komma tillbaka till Jerusalem, s† vill jag h†lla en gudstj„nst †t HERREN.’½ 015:009 Konungen sade till honom: ½G† i frid.½ D† stod han upp och begav sig till Hebron.
015:010 Men Absalom s„nde ut hemliga budb„rare till alla Israels stammar och l„t s„ga: ½N„r I h”ren basunen ljuda, s† s„gen: ‘Nu har Absalom blivit konung i Hebron.’½
015:011 Och med Absalom hade f”ljt tv† hundra m„n fr†n Jerusalem, som voro inbjudna och f”ljde med i all oskuld, utan att veta om n†gonting.
015:012 Medan Absalom offrade slaktoffren, s„nde han ocks† och l„t h„mta giloniten Ahitofel, Davids r†dgivare, fr†n hans stad Gilo. Och sammansv„rjningen v„xte i styrka, och i allt st”rre myckenhet gick folket ”ver till Absalom.

015:013 Men en budb„rare kom till David och sade: ½Israels m„n hava v„nt sina hj„rtan till Absalom.½
015:014 D† sade David till alla sina tj„nare, dem som han hade hos sig i Jerusalem: ½Upp, l†t oss fly, ty ingen annan r„ddning finnes f”r oss undan Absalom. Skynden eder †stad, s† att han icke med hast kommer ”ver oss och f”r olycka ”ver oss och sl†r stadens inv†nare med sv„rdsegg.½
015:015 Konungens tj„nare svarade konungen: ½Till allt vad min herre konungen behagar „ro dina tj„nare redo. 015:016 D† drog konungen ut, och allt hans husfolk f”ljde honom; dock l„mnade konungen kvar tio av sina bihustrur f”r att vakta huset. 015:017 S† drog d† konungen ut, och allt folket f”ljde honom; men de stannade vid Bet-Hammerhak.
015:018 Och alla hans tj„nare t†gade f”rbi p† sidan om honom, s† ock alla keret‚erna och pelet‚erna; och alla gatiterna, sex hundra man, som hade f”ljt med honom fr†n Gat, t†gade likaledes f”rbi framf”r konungen.
015:019 D† sade konungen till gatiten Ittai: ½Varf”r g†r ocks† du med oss? V„nd om och stanna hos den som nu „r konung; du „r ju en fr„mling och d„rtill landsflyktig fr†n ditt hem. 015:020 I g†r kom du; skulle jag d† i dag l†ta dig irra omkring med oss p† var f„rd, nu d† jag sj„lv g†r jag vet icke vart? V„nd tillbaka och f”r dina br”der tillbaka med dig; m† n†d och trofasthet bevisas eder.½
015:021 Men Ittai svarade konungen och sade: ½S† sant HERREN lever, och s† sant min herre konungen lever: p† den plats d„r min herre konungen „r, d„r vill ock din tj„nare vara, det m† g„lla liv eller d”d.½
015:022 D† sade David till Ittai: ½Kom d† och drag med.½ Och gatiten Ittai drog med j„mte alla sina m„n och alla kvinnor och barn som han hade med sig.
015:023 Och hela landet gr„t h”gljutt, n„r allt folket drog fram. Och d† nu konungen gick ”ver b„cken Kidron, gick ock allt folket ”ver och tog v„gen †t ”knen.
015:024 Bland de andra s†g man ock Sadok j„mte alla leviterna, och de buro med sig Guds f”rbundsark; men de satte ned Guds ark — varvid ocks† Ebjatar kom ditupp — till dess att allt folket hade hunnit draga fram ur staden.
015:025 D† sade konungen till Sadok: ½F”r Guds ark tillbaka in i staden. Om jag finner n†d f”r HERRENS ”gon, l†ter han mig komma tillbaka, s† att jag †ter f†r se honom och hans boning. 015:026 Men om han s„ger s†: ‘Jag har icke behag till dig’ — se, d† „r jag redo; han g”re d† med mig s†som honom t„ckes.½ 015:027 Och konungen sade till pr„sten Sadok: ½Du „r ju siare; v„nd tillbaka till staden i frid. Och din son Ahimaas och Ebjatars son Jonatan, b†da edra s”ner, m† f”lja med eder. 015:028 Se, jag vill dr”ja vid f„rjst„llena i ”knen, till dess att ett budskap kommer fr†n eder med underr„ttelser till mig. 015:029 D† f”rde Sadok och Ebjatar Guds ark tillbaka till Jerusalem och stannade d„r.

015:030 Men David gick gr†tande uppf”r Oljeberget med ”verh”ljt huvud ock bara f”tter; och allt folket som f”ljde med honom hade ock h”ljt ”ver sina huvuden och gingo ditupp under gr†t. 015:031 Och n„r man ber„ttade f”r David att Ahitofel var med bland dem som hade sammansvurit sig med Absalom, sade David: ½HERRE, g”r Ahitofels r†d till d†rskap.½
015:032 N„r sedan David hade kommit upp p† bergstoppen, d„r man pl„gade tillbedja Gud, d† kom arkiten Husai emot honom, med s”nderriven livkl„dnad och med jord p† sitt huvud.
015:033 David sade till honom: ½Om du g†r med mig, s† bliver du mig till besv„r.
015:034 Men om du v„nder tillbaka till staden och s„ger till Absalom: ‘Din tj„nare vill jag vara, o konung; jag har f”rut varit din faders tj„nare, men nu vill jag vara din tj„nare’, s† kan du gagna mig med att g”ra Ahitofels r†d om intet. 015:035 D„r har du ju ock pr„sterna Sadok och Ebjatar; allt vad du f†r h”ra fr†n konungens hus m† du meddela pr„sterna Sadok och Ebjatar.
015:036 De hava ju ock d„r sina b†da s”ner hos sig: Sadok har Ahimaas, och Ebjatar Jonatan; genom dem kunnen I s„nda mig bud om allt vad I f†n h”ra.½
015:037 S† gick d† Husai, Davids v„n, in i staden. Och j„mv„l Absalom drog in i Jerusalem.

016:001 N„r David hade g†tt fram†t ett litet stycke fr†n bergstoppen, d† m”tte honom Siba, Mefibosets tj„nare, med ett par lastade †snor, som buro tv† hundra br”d, ett hundra russinkakor, ett hundra fruktkakor och en vinl„gel.
016:002 D† sade konungen till Siba: ½Vad vill du med detta?½ Siba svarade: ½snorna skola vara f”r konungens husfolk till att rida p†, br”det och fruktkakorna skola tj„narna hava att „ta, och vinet skola de t”rstande hava att dricka i ”knen.½ 016:003 Konungen sade: ½Men var „r din herres son?½ Siba svarade konungen: ½Han „r kvar i Jerusalem; ty han t„nkte: ‘Nu skall Israels hus giva mig tillbaka min faders rike.’½ 016:004 D† sade konungen till Siba: ½Se, allt vad Mefiboset „ger skall vara ditt.½ Siba svarade: ½Jag faller ned f”r dig; l†t mig finna n†d f”r dina ”gon, min herre konung.½

016:005 N„r sedan konung David hade kommit till Bahurim, d† tr„dde d„rifr†n ut en man som var besl„ktad med Sauls hus och hette Simei, Geras son; han tr„dde fram och for ut i f”rbannelser. 016:006 Och han kastade stenar p† David och p† alla konung Davids tj„nare, fast„n allt folket och alla hj„ltarna omg†vo denne, b†de till h”ger och till v„nster.
016:007 Och Simeis ord, n„r han f”rbannade honom, voro dessa: ½Bort, bort, du blodsman, du og„rningsman!
016:008 HERREN l†ter nu allt Sauls hus’ blod komma tillbaka ”ver dig, du som har blivit konung i hans st„lle; HERREN giver nu konungad”met †t din son Absalom. Se, nu har du kommit i den olycka du f”rtj„nade, ty en blodsman „r du.½ 016:009 D† sade Abisai, Serujas son, till konungen: ½Varf”r skall den d”da hunden d„r f† f”rbanna min herre konungen? L†t mig g† dit och hugga huvudet av honom.½
016:010 Men konungen svarade: ½Vad haven I med mig att g”ra, I Serujas s”ner? Om han f”rbannar, och om det „r HERREN som har bjudit honom att f”rbanna David, vem t”rs d† fr†ga: ‘Varf”r g”r du s†?’ 016:011 Och David sade ytterligare till Abisai och till alla sina tj„nare: ½Min son, han som har utg†tt fr†n mitt eget liv, st†r mig ju efter livet; med huru mycket mer sk„l d† denne benjaminit! L†ten honom vara, m† han f”rbanna; ty HERREN har befallt honom det.
016:012 Kanh„nda skall HERREN se till den or„tt mig sker, s† att HERREN †ter giver mig lycka, till geng„ld f”r den f”rbannelse som i dag uttalas ”ver mig.½
016:013 Och David gick med sina m„n v„gen fram, under det att Simei gick l„ngs utmed berget, j„msides med honom, och for ut i f”rbannelser och kastade stenar och grus, d„r han gick j„msides med honom.
016:014 N„r s† konungen, med allt folket som f”ljde honom, hade kommit till Ajefim, rastade han d„r.

016:015 Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels m„n, kommit till Jerusalem; han hade d† ocks† Ahitofel med sig. 016:016 N„r nu arkiten Husai, Davids v„n, kom till Absalom, ropade Husai till Absalom: ½Leve konungen! Leve konungen!½ 016:017 Absalom sade till Husai: ½Žr det s† du visar din k„rlek mot din v„n? Varf”r har du icke f”ljt med din v„n?½ 016:018 Husai svarade Absalom: ½Nej, den som HERREN och detta folk och alla Israels m„n hava utvalt, honom vill jag tillh”ra, och hos honom vill jag stanna.
016:019 Och dessutom, vilken b”r jag tj„na? B”r jag icke tj„na inf”r hans son? Jo, s†som jag har tj„nat inf”r din fader, s† vill jag ock g”ra det inf”r dig.½
016:020 Och Absalom sade till Ahitofel: ½Given nu ett r†d om vad vi skola g”ra.½
016:021 Ahitofel sade till Absalom: ½G† in till din faders bihustrur, som han har l„mnat kvar f”r att vakta huset. D† f†r hela Israel h”ra att du har gjort dig f”rhatlig f”r din fader, och s† styrkes modet hos alla dem som h†lla med dig. 016:022 D„refter slog man upp ett t„lt †t Absalom ovanp† taket, och s† gick Absalom in till sin faders bihustrur inf”r hela Israels ”gon.
016:023 Den tiden g„llde n„mligen ett r†d som Ahitofel gav lika mycket som om man hade fr†gat Gud till r†ds; s† mycket g„llde vart r†d av Ahitofel b†de f”r David och f”r Absalom. 017:001 Och Ahitofel sade till Absalom: ½L†t mig utv„lja tolv tusen m„n, s† vill jag bryta upp och f”rf”lja David i natt. 017:002 D† kan jag komma ”ver honom och f”rskr„cka honom, medan han „r utmattad och modl”s, och allt hans folk skall d† taga till flykten; sedan kan jag d”da konungen, n„r han st†r d„r ”vergiven.
017:003 D„refter skall jag f”ra allt folket tillbaka till dig. Ty om det s† g†r den man du s”ker, s† „r detta som om alla v„nde tillbaka; allt folket f†r d† frid.½
017:004 Detta behagade Absalom och alla de „ldste i Israel. 017:005 Likv„l sade Absalom: ½Kalla ock arkiten Husai hit, s† att vi ocks† f† h”ra vad han har att s„ga.
017:006 N„r d† Husai kom in till Absalom, sade Absalom till honom: ½S† och s† har Ahitofel talat. ½Skola vi g”ra s†som han har sagt? Varom icke, s† tala du.½
017:007 Husai svarade Absalom: Det r†d som Ahitofel denna g†ng har givit „r icke gott.½
017:008 Och Husai sade ytterligare: ½Du k„nner din fader och hans m„n, och vet att de „ro hj„ltar och bistra s†som en bj”rninna fr†n vilken man har tagit ungarna ute p† marken. Och din fader „r ju en krigsman som icke vilar med sitt folk under natten. 017:009 Nu har han s„kerligen g”mt sig i n†gon h†la eller p† n†got annat st„lle. Om nu redan i b”rjan n†gra av folket h„r f”lle, s† skulle var och en som finge h”ra talas d„rom s„ga att det folk som f”ljer Absalom har lidit ett nederlag; 017:010 och d† skulle till och med den tappraste, den som hade mod s†som ett lejon, bliva h”geligen f”rf„rad; ty hela Israel vet att din fader „r en hj„lte, och att de som f”lja honom „ro tappra m„n. 017:011 D„rf”r „r nu mitt r†d: L†t hela Israel fr†n Dan „nda till Beer-Seba f”rsamla sig till dig, s† talrikt som sanden vid havet; och sj„lv m† du draga med i striden. 017:012 N„r vi s† drabba ihop med honom, varhelst han m† p†tr„ffas, skola vi sl† ned p† honom, s†som daggen faller ”ver marken; och d† skall intet bliva kvar av honom och alla de m„n som „ro med honom
017:013 Ja, om han ocks† droge sig tillbaka in i n†gon stad, s† skulle hela Israel kasta linor omkring den staden, och vi skulle draga den ned i dalen, till dess att icke minsta sten vore att finna d„rav.
017:014 D† sade Absalom och alla Israels m„n: ½Arkiten Husais r†d „r b„ttre „n Ahitofels r†d.½ HERREN hade n„mligen skickat det s†, att Ahitofels goda r†d gjordes om intet, f”r att HERREN skulle l†ta olycka komma ”ver Absalom.

017:015 Och Husai sade till pr„sterna Sadok och Ebjatar: ½Det och det r†det har Ahitofel givit Absalom och de „ldste i Israel, men jag har givit det och det r†det.
017:016 S† s„nden nu med hast bud och l†ten s„ga David: ‘Stanna icke ”ver natten vid f„rjst„llena i ”knen, utan g† hellre ”ver, f”r att icke konungen och allt hans folk m† drabbas av f”rd„rv.’½ 017:017 Nu hade Jonatan och Ahimaas sitt tillh†ll vid Rogelsk„llan, och en tj„nstekvinna gick dit med budskap; sedan pl„gade de sj„lva g† med budskapet till konung David. Ty de tordes icke g† in i staden och visa sig d„r.
017:018 Men en gosse fick se dem och ber„ttade det f”r Absalom. D† gingo b†da med hast sin v„g och kommo in i en mans hus i Bahurim, som p† sin g†rd hade en brunn; i den stego de ned. 017:019 Och hans hustru tog ett skynke och bredde ut det ”ver brunnsh†let och str”dde gryn d„rp†, s† att man icke kunde m„rka n†got.
017:020 D† nu Absaloms tj„nare kommo in i huset till hustrun och fr†gade var Ahimaas och Jonatan voro, svarade hon dem: ½De gingo ”ver b„cken d„r.½ D† s”kte de, men utan att finna, och v„nde s† tillbaka till Jerusalem.
017:021 Men sedan de hade g†tt sin v„g, stego de andra upp ur brunnen och gingo med sitt budskap till konung David; de sade till David: ½Bryten upp och g†n med hast ”ver vattnet, ty det och det r†det har Ahitofel givit, till eder of„rd.½ 017:022 D† br”t David upp med allt det folk han hade hos sig, och de gingo ”ver Jordan; och om morgonen, n„r det blev dager, saknades ingen enda, utan alla hade kommit ”ver Jordan.

017:023 Men n„r Ahitofel s†g att man icke f”ljde hans r†d, sadlade han sin †sna och stod upp och for hem till sin stad, och sedan han hade best„llt om sitt hus, h„ngde han sig. Och n„r han var d”d, blev han begraven i sin faders grav.

017:024 S† hade nu David kommit till Mahanaim, n„r Absalom med alla Israels m„n gick ”ver Jordan.
017:025 Men Absalom hade satt Amasa i Joabs st„lle ”ver h„ren. Och Amasa var son till en man vid namn Jitra, en israelit, som hade g†tt in till Abigal, Nahas’ dotter och Serujas, Joabs moders, syster. 017:026 Och Israel och Absalom l„grade sig i Gileads land. 017:027 Men n„r David kom till Mahanaim, hade Sobi, Nahas’ son, fr†n Rabba i Ammons barns land, och Makir, Ammiels son, fr†n Lo-Debar, och Barsillai, en gileadit fr†n Rogelim, 017:028 l†tit f”ra dit s„ngar, sk†lar, lerk„rl, s† ock vete, korn, mj”l och rostade ax, „vensom b”nor, lins„rter och annat rostat, 017:029 d„rj„mte honung, gr„ddmj”lk, f†r och n”tostar till mat †t David och hans folk; ty de t„nkte: ½Folket „r hungrigt, tr”tt och t”rstigt i ”knen.
018:001 Och David m”nstrade sitt folk och satte ”ver- och underh”vitsm„n ”ver dem.
018:002 D„refter l„t David folket t†ga †stad: en tredjedel under Joabs bef„l, en tredjedel under Abisais, Serujas sons, Joabs broders, bef„l, och en tredjedel under gatiten Ittais bef„l. Och konungen sade till folket: ½Jag vill ock sj„lv draga ut med eder.½ 018:003 Men folket svarade: ½Du f†r icke draga ut; ty om vi m†ste fly, aktar ingen p† oss, och om h„lften av oss bliver d”dad, aktar man icke heller p† oss, men du „r nu s† god som tio tusen av oss. D„rf”r „r det nu b„ttre att du st†r redo att komma oss till hj„lp fr†n staden.
018:004 D† sade konungen till dem: ½Vad I ansen vara b„st vill jag g”ra.½ Och konungen st„llde sig vid sidan av porten, under det att allt folket drog ut i avdelningar p† hundra och tusen. 018:005 Men konungen bj”d Joab, Abisai och Ittai och sade: ½Faren nu varligt med den unge mannen Absalom.½ Och allt folket h”rde huru konungen s† bj”d alla h”vitsm„nnen ang†ende Absalom. 018:006 S† drog d† folket ut p† f„ltet mot Israel, och striden stod i Efraims skog.
018:007 D„r blev Israels folk slaget av Davids tj„nare, och m†nga stupade d„r p† den dagen: tjugu tusen man. 018:008 Och striden utbredde sig ”ver hela den trakten; och skogen f”rgjorde mer folk, „n sv„rdet f”rgjorde p† den dagen.

018:009 Och Absalom kom i Davids tj„nares v„g. Absalom red d† p† sin mul†sna; och n„r mul†snan kom under en stor terebint med t„ta grenar, fastnade hans huvud i terebinten, s† att han blev h„ngande mellan himmel och jord, ty mul†snan som han satt p† sprang sin v„g.
018:010 Och en man fick se det och ber„ttade f”r Joab och sade: ½Jag s†g d„r borta Absalom h„nga i en terebint.½ 018:011 D† sade Joab till mannen som ber„ttade detta f”r honom: ½Om du s†g det, varf”r slog du honom d† icke strax till jorden? Jag skulle d† g„rna hava givit dig tio siklar silver och ett b„lte.½ 018:012 Men mannen svarade Joab: ½Om jag ock finge v„ga upp tusen siklar silver i mina h„nder, skulle jag dock icke vilja utr„cka min hand mot konungens son, ty konungen bj”d ju dig och Abisai och Ittai, s† att vi h”rde det: ‘Tagen vara, I alla, p† den unge mannen Absalom.’
018:013 Dessutom, om jag l”mskt hade f”rgripit mig p† hans liv, s† hade du s„kerligen l„mnat mig i sticket, eftersom intet kan f”rbliva dolt f”r konungen.½
018:014 Joab sade: ½Jag vill icke p† detta s„tt f”rhala tiden med dig.½ D„refter tog han tre spjut i sin hand och st”tte dem i Absaloms br”st, medan denne „nnu var vid liv, d„r han h„ngde under terebinten.
018:015 Sedan kommo tio unga m„n, Joabs vapendragare, ditfram, och av dem blev Absalom till fullo d”dad.

018:016 Och Joab l„t st”ta i basunen, och folket upph”rde att f”rf”lja Israel, ty Joab ville skona folket.
018:017 Och de togo Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen och staplade upp ett mycket stort stenr”se ”ver honom. Men hela Israel flydde, var och en till sin hydda. 018:018 Och Absalom hade, medan han „nnu levde, l†tit resa †t sig en stod som st†r i Konungsdalen; ty han t„nkte: ½Jag har ingen son som kan bevara mitt namns †minnelse. Den stoden hade han uppkallat efter sitt namn, och den heter „nnu i dag Absaloms minnesv†rd.

018:019 Och Ahimaas, Sadoks son, sade: ½L†t mig skynda †stad och f”rkunna f”r konungen gl„djebudskapet att HERREN har d”mt honom fri ifr†n hans fienders hand.½
018:020 Men Joab svarade honom: ½I dag bliver du ingen gl„djebudb„rare; en annan dag m† du f”rkunna gl„djebudskap, men denna dag f”rkunnar du icke n†got gl„djebudskap, eftersom nu konungens son „r d”d.½
018:021 D„refter sade Joab till en etiopier: ½G† och ber„tta f”r konungen vad du har sett.½ D† f”ll etiopiern ned f”r Joab och skyndade d„rp† †stad.
018:022 Men Ahimaas, Sadoks son; sade „nnu en g†ng till Joab: ½L†t ocks† mig, vad „n m† ske, f† skynda †stad, efter etiopiern.½ Joab sade: ½Varf”r vill du skynda †stad, min son, d† detta ju icke kan vara ett gl„djebudskap som skaffar dig n†gon l”n?½ 018:023 Han svarade: ½Vad „n m† ske vill jag skynda †stad.½ D† sade han till honom: ½S† skynda d†.½ Och Ahimaas skyndade †stad och tog v„gen ”ver Jordansl„tten och hann om etiopiern.

018:024 Under tiden satt David inne i porten. Och v„ktaren gick upp p† porttaket invid muren; n„r han d„r lyfte upp sina ”gon, fick han se en man komma ensam springande.
018:025 V„ktaren ropade och f”rkunnade det f”r konungen. D† sade konungen: ½Žr han ensam, s† har han ett gl„djebudskap att kung”ra.½ Och han kom allt n„rmare.
018:026 D„refter fick v„ktaren se en annan man komma springande; d† ropade v„ktaren till portvaktaren och sade: ½Nu ser jag †ter en man komma ensam springande.½ Konungen sade: ½Denne „r ock en gl„djebudb„rare.½
018:027 Och v„ktaren sade: ½Efter sitt s„tt att springa tyckes mig den f”rste vara Ahimaas, Sadoks son.½ D† sade konungen: ½Det „r en god man; han kommer s„kerligen med ett gott gl„djebudskap.½

018:028 Och Ahimaas ropade och sade till konungen: ½Allt v„l!½ D„refter f”ll han ned till Jorden p† sitt ansikte inf”r konungen och sade: ½Lovad vare HERREN, din Gud, som har prisgivit de m„nniskor som hade upplyft sin hand mot min herre konungen!½ 018:029 D† fr†gade konungen: ½St†r det v„l till med den unge mannen Absalom?½ Ahimaas svarade: ½Jag s†g en stor hop folk, n„r Joab avs„nde konungens andre tj„nare och mig, din tj„nare; men jag vet icke vad det var.½
018:030 Konungen sade: ½G† †t sidan och st„ll dig d„r.½ D† gick han †t sidan och blev st†ende d„r
018:031 Just d† kom etiopiern. Och etiopiern sade: ½Mottag, min herre konung, det gl„djebudskapet att HERREN i dag har d”mt dig fri ifr†n alla de m„ns hand, som hava rest sig upp mot dig.½ 018:032 Konungen fr†gade etiopiern: ½St†r det v„l till med den unge mannen Absalom?½ Etiopiern svarade: ½M† det s† g† med min herre konungens fiender och med alla som resa sig upp mot dig f”r att g”ra dig ont, s†som det har g†tt med den unge mannen. 018:033 D† blev konungen h„ftigt uppr”rd och gick upp i salen ”ver porten och gr„t. Och under det att han gick, ropade han s†: ½Min son Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade f†tt d” i ditt st„lle! Absalom, min son, min son!½ 019:001 Och det blev ber„ttat f”r Joab att konungen gr„t och s”rjde Absalom.
019:002 Och segern blev p† den dagen f”rbytt till sorg f”r allt folket, eftersom folket p† den dagen fick h”ra s„gas att konungen var bedr”vad f”r sin sons skull.
019:003 Och folket sm”g sig p† den dagen in i staden, s†som m„nniskor pl„ga g”ra, vilka hava van„rat sig, d„rigenom att de hava flytt under striden.
019:004 Men konungen hade skylt sitt ansikte; och konungen klagade med h”g r”st: ½Min son Absalom! Absalom, min son, min son!½ 019:005 D† gick Joab in i huset till konungen och sade: ½Du kommer i dag alla dina tj„nares ansikten att rodna av skam, fast„n de i dag hava r„ddat b†de ditt eget liv och dina s”ners och d”ttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv. 019:006 Ty du „lskar ju dem som hata dig, och hatar dem som „lska dig. I dag har du n„mligen gjort kunnigt att dina h”vitsm„n och tj„nare „ro intet for dig, ty i dag m„rker jag, att om Absalom vore vid liv, men alla vi andra i dag hade omkommit, s† skulle detta hava varit dig mer till behag.
019:007 Men st† nu upp, och g† ut och tala v„nligt med dina tj„nare; ty jag sv„r vid HERREN, att om du icke g”r det, s† skall icke en enda man stanna kvar hos dig ”ver denna natt, och detta skall f”r dig bliva en st”rre olycka „n alla de olyckor som hava ”verg†tt dig fr†n din ungdom „nda till nu.½ 019:008 D† stod konungen upp och satte sig i porten. Och man gjorde kunnigt f”r allt folket och sade: ½Konungen sitter nu i porten.½ D† kom allt folket inf”r konungen. Men Israel hade flytt, var och en till sin hydda.

019:009 Och allt folket i alla Israels stammar begynte d„refter f”rebr† varandra och s„ga: ½Konungen har r„ddat oss fr†n vara fienders hand och hj„lpt oss ifr†n filist‚ernas hand, och nu har han m†st fly ur landet f”r Absalom.
019:010 Men Absalom, som vi hade smort till konung ”ver oss, har blivit d”dad i striden. Varf”r s„gen I d† icke ett ord om att f”ra konungen tillbaka?½

019:011 Under tiden hade konung David s„nt bud till pr„sterna Sadok och Ebjatar och l†tit s„ga: ½Talen s† till de „ldste i Juda: ‘Varf”r skolen I vara de sista att h„mta konungen tillbaka hem? Ty vad hela Israel talar har redan kommit f”r konungen, d„r han bor. 019:012 I „ren ju mina br”der, I „ren ju mitt k”tt och ben. Varf”r skolen I d† vara de sista att h„mta konungen tillbaka?’ 019:013 Och till Amasa skolen I s„ga: ‘Žr du icke mitt k”tt och ben? Gud straffe mig nu och framgent, om du icke f”r all din tid skall bliva h„rh”vitsman hos mig i Joabs st„lle.’½ 019:014 H„rigenom vann han alla Juda m„ns hj„rtan utan undantag, s† att de s„nde detta budskap till konungen: ½V„nd tillbaka, du sj„lv med alla dina tj„nare.½
019:015 D† v„nde konungen tillbaka och kom till Jordan; men Juda hade kommit till Gilgal f”r att m”ta konungen och f”ra konungen ”ver Jordan.

019:016 Ocks† Simei, Geras son, benjaminiten, som var fr†n Bahurim, skyndade sig och drog ned med Juda m„n for att m”ta konung David.
019:017 Och med honom f”ljde tusen man fr†n Benjamin, „vensom Siba, vilken hade varit tj„nare i Sauls hus, j„mte hans femton s”ner och tjugu tj„nare. Dessa hade nu hastat ned till Jordan f”re konungen.
019:018 Och f„rjan gick ”ver f”r att ”verf”ra konungens familj, och f”r att anv„ndas efter hans gottfinnande. Men Simei, Geras son, f”ll ned inf”r konungen, n„r han skulle fara ”ver Jordan, 019:019 och sade till konungen: ½M† min herre icke tillr„kna mig min missg„rning, och icke t„nka p† huru illa din tj„nare gjorde p† den dag d† min herre konungen drog ut fr†n Jerusalem; m† konungen icke akta d„rp†.
019:020 Ty din tj„nare inser att jag d† f”rsyndade mig; d„rf”r har jag nu i dag f”rst av hela Josefs hus kommit hitned f”r att m”ta min herre konungen.
019:021 D† tog Abisai, Serujas son, till orda och sade: ½Skulle icke Simei d”das f”r detta? Han har ju f”rbannat HERRENS smorde.½ 019:022 Men David svarade: ½Vad haven I med mig att g”ra, I Serujas s”ner, eftersom I i dag „ren mig till hinders? Skulle v„l i dag n†gon d”das i Israel? Vet jag d† icke att jag i dag har blivit konung ”ver Israel?½
019:023 D„refter sade konungen till Simei: ½Du skall icke d”.½ Och konungen gav honom sin ed d„rp†.

019:024 Mefiboset, Sauls son, hade ock kommit ned f”r att m”ta konungen. Han hade varken ansat sina f”tter eller sitt sk„gg, ej heller hade han l†tit tv† sina kl„der allt ifr†n den dag d† konungen drog bort, „nda till den dag d† han kom igen i frid. 019:025 N„r han nu kom till Jerusalem f”r att m”ta konungen, sade konungen till honom: ½Varf”r f”ljde du icke med mig, Mefiboset?½ 019:026 Han svarade: ½Min herre konung, min tj„nare bedrog mig. Ty din tj„nare sade: ‘Jag vill sadla min †sna och s„tta mig p† den och s† begiva mig till konungen’; din tj„nare „r ju halt. 019:027 Men han har f”rtalat din tj„nare hos min herre konungen. Min herre konungen „r ju dock s†som Guds „ngel; s† g”r nu vad dig t„ckes.
019:028 Ty hela min faders hus f”rtj„nade intet annat „n d”den av min herre konungen, och likv„l l„t du din tj„nare sitta bland dem som f† „ta vid ditt bord. Vad har jag d† r„tt att ytterligare beg„ra, och varom kan jag v„l ytterligare ropa till konungen?½ 019:029 Konungen sade till honom: ½Varf”r ordar du ytterligare h„rom? Jag s„ger att du och Siba skolen dela jordagodset.½ 019:030 D† sade Mefiboset till konungen: ½Han m† g„rna taga alltsammans, sedan nu min herre konungen har kommit hem igen i frid.½

019:031 Gileaditen Barsillai hade ock farit ned fr†n Rogelim och drog sedan med konungen till Jordan, f”r att f† ledsaga honom ”ver Jordan.
019:032 Barsillai var d† mycket gammal: †ttio †r. Han hade s”rjt f”r konungens behov, medan denne uppeh”ll sig i Mahanaim, ty han var en mycket rik man.
019:033 Konungen sade nu till Barsillai: ½Du skall draga med mig, s† skall jag s”rja f”r dina behov hemma hos mig i Jerusalem.½ 019:034 Men Barsillai svarade konungen: ½Huru m†nga †r kan jag v„l „nnu hava att leva, eftersom jag skulle f”lja med konungen upp till Jerusalem?
019:035 Jag „r nu †ttio †r gammal; kan jag d† k„nna skillnad mellan b„ttre och s„mre, eller har v„l din tj„nare n†gon smak f”r vad jag „ter eller f”r vad jag dricker? Eller kan jag „nnu njuta av att h”ra s†ngare och s†ngerskor sjunga? Varf”r skulle din tj„nare d† ytterligare bliva min herre konungen till besv„r? 019:036 Allenast f”r en stund vill din tj„nare fara med konungen ”ver Jordan. Varf”r skulle v„l konungen giva mig en s†dan vederg„llning?
019:037 L†t din tj„nare v„nda tillbaka, s† att jag f†r d” i min stad, d„r jag har min faders och min moders grav. Men se h„r „r din tj„nare Kimham, l†t honom f† draga med min herre konungen; och g”r f”r honom vad dig t„ckes.½
019:038 D† sade konungen: ½S† m† d† Kimham draga med mig, och jag skall g”ra f”r honom vad du vill. Och allt vad du beg„r av mig skall jag g”ra dig.½
019:039 D„refter gick allt folket ”ver Jordan, och konungen sj„lv gick ocks† ”ver. Och konungen kysste Barsillai och tog avsked av honom. Sedan v„nde denne tillbaka hem igen.

019:040 S† drog nu konungen till Gilgal, och Kimham f”ljde med honom, s† ock allt Juda folk. Och de, j„mte h„lften av Israels folk, f”rde konungen dit”ver.
019:041 Men d† kommo alla de ”vriga israeliterna till konungen och sade till honom: ½Varf”r hava v†ra br”der, Juda m„n, f†tt hemligen bem„ktiga sig dig och f”ra konungen och hans familj, tillika med alla Davids m„n, ”ver Jordan?½
019:042 Alla Juda m„n svarade Israels m„n: ½Konungen st†r ju oss n„rmast; varf”r vredgens I d† h„r”ver? Hava vi levat p† konungen eller skaffat oss n†gon vinning genom honom?½ 019:043 D† svarade Israels m„n Juda m„n och sade: ½Tio g†nger st”rre del „n I hava vi i den som „r konung, allts† ock i David. Varf”r haven I d† ringaktat oss? Och voro icke vi de som f”rst talade om att h„mta v†r konung tillbaka?½ Men Juda m„n l„to „nnu h†rdare ord falla „n Israels m„n.
020:001 Nu h„nde sig att d„r fanns en illasinnad man vid namn Seba, Bikris son, en benjaminit. Denne st”tte i basun och sade:

½Vi hava ingen del i David
och ingen arvslott i Isais son.
Israel drage hem, var och en till sin hydda.½

020:002 D† ”verg†vo alla Israels m„n David och f”ljde Seba, Bikris son; men Juda m„n h”llo sig till sin konung och f”ljde honom fr†n Jordan „nda till Jerusalem.
020:003 S† kom David hem igen till Jerusalem. Och konungen tog d† de tio bihustrur som han hade l„mnat kvar f”r att vakta huset, och satte in dem i ett s„rskilt hus till att d„r f”rvaras; och han gav dem underh†ll, men gick icke in till dem. D„r f”rblevo de nu inst„ngda till sin d”dsdag och levde redan under hans livstid s†som „nkor.

020:004 Och konungen sade till Amasa: ½B†da upp †t mig Juda m„n inom tre dagar, och inst„ll dig sedan sj„lv h„r.½ 020:005 Amasa begav sig d† †stad f”r att uppb†da Juda; men n„r han dr”jde ut”ver den tid som hade blivit honom f”relagd, 020:006 sade David till Abisai: ½Nu kommer Seba, Bikris son, att bliva farligare f”r oss „n Absalom. Tag du din herres tj„nare och s„tt efter honom, s† att han icke bem„ktigar sig n†gra bef„sta st„der och tillfogar oss f”r stor skada.½
020:007 Allts† drogo Joabs m„n tillika med keret‚erna och pelet‚erna och alla hj„ltarna ut efter honom; de drogo ut fr†n Jerusalem f”r att s„tta efter Seba, Bikris son.
020:008 Men n„r de hade hunnit till den stora stenen vid Gibeon, kom Amasa emot dem. Joab var d† kl„dd i livrocken som pl„gade utg”ra hans dr„kt, och ovanp† den hade han ett b„lte, med ett sv„rd i skidan, bundet ”ver sina l„nder; men n„r han gick fram, f”ll det ut.
020:009 Och Joab sade till Amasa: ½St†r det v„l till med dig, min broder?½ D„rvid fattade Joab Amasa i sk„gget med h”gra handen s†som f”r att kyssa honom.
020:010 Och d† Amasa icke tog sig till vara f”r det sv„rd som Joab hade i sin andra hand, gav denne honom d„rmed en st”t i underlivet, s† att hans in„lvor runno ut p† jorden. S† dog han, utan att den andre beh”vde giva honom n†gon ytterligare st”t. D„refter fortsatte Joab och hans broder Abisai att f”rf”lja Seba, Bikris son.
020:011 Men en av Joabs tj„nare stod kvar d„rbredvid och ropade: ½Var och en som „r Joabs v„n och h†ller med David, han f”lje efter Joab.½
020:012 Nu l†g Amasa s”lad i sitt blod mitt p† v„gen; och mannen s†g allt folket stannade. D† f”rde han Amasa undan fr†n v„gen in p† †kern och kastade ett kl„de ”ver honom, eftersom han s†g huru alla de som kommo d„rf”rbi stannade.
020:013 S† snart han var bortskaffad fr†n v„gen, drogo alla f”rbi och f”ljde Joab f”r att s„tta efter Seba, Bikris son.

020:014 Denne drog emellertid genom alla Israels stammar till Abel och Bet-Maaka och genom hela Habberim; och folk samlade sig och f”ljde honom „nda ditin.
020:015 Men de kommo och bel„grade honom d„r i Abel vid Bet-Hammaaka och kastade upp mot staden en vall, som reste sig inemot yttermuren. Och allt Joabs folk arbetade p† att f”rst”ra muren och kullst”ta den.
020:016 D† ropade en klok kvinna fr†n staden: ½H”ren! H”ren! S„gen till Joab att han kommer hit, s† att jag f†r tala med honom.½ 020:017 N„r han d† kom fram till kvinnan, fr†gade hon: ½Žr du Joab?½ Han svarade: ½Ja.½ Hon sade till honom: ½H”r din tj„narinnas ord.½ Han svarade: ½Jag h”r.½
020:018 D† sade hon: ½Fordom pl„gade man s„ga s†: ‘I Abel skall man fr†ga till r†ds’; sedan kunde man utf”ra sina planer. 020:019 Vi „ro de fridsammaste och trognaste i Israel, och du s”ker att f”rg”ra en stad som „r en moder i Israel. Varf”r vill du f”rst”ra HERRENS arvedel?½
020:020 Joab svarade och sade: ½Bort det, bort det, att jag skulle vilja f”rst”ra och f”rd„rva!
020:021 Det „r icke s†, utan en man fr†n Efraims bergsbygd vid namn Seba, Bikris son, har rest sig upp mot konung David; utl„mnen allenast honom, s† vill jag draga bort ifr†n staden.½ Kvinnan svarade Joab: ½Hans huvud skall strax bliva utkastat till dig ”ver muren.½
020:022 Sedan v„nde sig kvinnan med sitt kloka r†d till allt folket, och de h”ggo huvudet av Seba, Bikris son, och kastade ut det till Joab. D† st”tte denne i basunen, och krigsfolket skingrade sig och drog bort ifr†n staden, var och en till sin hydda. Och Joab v„nde tillbaka till konungen i Jerusalem.

020:023 Joab hade nu bef„let ”ver hela krigsh„ren i Israel, och Benaja, Jojadas son, hade bef„let ”ver keret‚erna och pelet‚erna. 020:024 Adoram hade uppsikten ”ver de allm„nna arbetena, och Josafat, Ahiluds son, var kansler.
020:025 Seja var sekreterare, och Sadok och Ebjatar voro pr„ster. 020:026 Dessutom var ock jairiten Ira pr„st hos David. 021:001 Men under Davids tid uppstod en hungersn”d, som varade oavbrutet i tre †r; d† s”kte David HERRENS ansikte. HERREN svarade: ½F”r Sauls och hans blodbefl„ckade hus’ skull sker detta, d„rf”r att han d”dade gibeoniterna.
021:002 D† kallade konungen till sig gibeoniterna och talade med dem. Men gibeoniterna voro icke israeliter, utan en kvarleva av amor‚erna och fast„n Israels barn hade givit dem sin ed, hade Saul, i sin nit„lskan f”r Israels barn och f”r Juda, f”rs”kt att nedg”ra dem.
021:003 David sade nu till gibeoniterna: ½Vad skall jag g”ra f”r eder, och varmed skall jag bringa f”rsoning, s† att I v„lsignen HERRENS arvedel?½
021:004 Gibeoniterna svarade honom: ½Vi fordra icke silver och guld av Saul och hans hus, ej heller hava vi r„tt att d”da n†gon man i Israel.½ Han fr†gade: ½Vad beg„ren I d† att jag skall g”ra f”r eder?½
021:005 De svarade konungen: ½Den man som ville f”rg”ra oss, och som st„mplade mot oss, f”r att vi skulle bliva utrotade och icke mer hava best†nd n†gonst„des inom Israels land, 021:006 av hans s”ner m† sju utl„mnas till oss, s† att vi f† upph„nga dem f”r HERREN i Sauls, HERRENS utvaldes, Gibea.½ Konungen sade: ½Jag skall utl„mna dem.½
021:007 Men konungen skonade Mefiboset, Sauls son Jonatans son, f”r den ed vid HERREN, som de, David och Jonatan, Sauls son, hade svurit varandra.
021:008 D„remot tog konungen de tv† s”ner, Armoni och Mefiboset, som Rispa, Ajas dotter, hade f”tt †t Saul, och de fem s”ner som Mikal, Sauls dotter, hade f”tt †t meholatiten Adriel, Barsillais son
021:009 och ”verl„mnade dem †t gibeoniterna, och dessa upph„ngde dem p† berget inf”r HERREN, s† att de omkommo, alla sju p† en g†ng. Och det var under de f”rsta sk”rdedagarna, n„r kornsk”rden begynte, som de blevo d”dade.
021:010 D† tog Rispa, Ajas dotter, sin sorgdr„kt och hade den till sitt l„ger ovanp† klippan fr†n det att sk”rden begynte, „nda till dess att vattnet str”mmade ned ”ver dem fr†n himmelen; och hon tillstadde icke himmelens f†glar att sl† ned p† dem om dagen, ej heller markens vilda djur att g”ra det om natten.

021:011 N„r det blev ber„ttat f”r David vad Rispa, Ajas dotter, Sauls bihustru, hade gjort
021:012 begav sig David †stad och h„mtade Sauls och hans son Jonatans ben fr†n borgarna i Jabes i Gilead. Dessa hade n„mligen i hemlighet tagit deras kroppar bort ifr†n den ”ppna platsen i Bet-San, d„r filist‚erna hade h„ngt upp dem, n„r filist‚erna slogo Saul p† Gilboa.
021:013 Och d† han hade f”rt Sauls och hans son Jonatans ben upp d„rifr†n, samlade man ock ihop de upph„ngdas ben. 021:014 Sedan begrov man Sauls och hans son Jonatans ben i Benjamins land, i Sela, i hans fader Kis’ grav; man gjorde allt vad konungen hade bjudit. Och d„refter h”rde Gud landets b”n.

021:015 ter uppstod krig mellan filist‚erna och Israel. Och David drog ned med sina tj„nare, och de stridde mot filist‚erna. Men David blev tr”tt;
021:016 och Jisbo-Benob, en av rafa‚ernas avkomlingar, vilkens lans v„gde tre hundra siklar koppar, och som var ikl„dd en ny rustning, t„nkte d† d”da David.
021:017 Men Abisai, Serujas son, kom honom till hj„lp och slog filist‚en till d”ds. D† besvuro Davids m„n honom att han icke mer skulle draga ut med dem i striden, s† att han icke utsl„ckte Israels lampa.
021:018 D„refter stod †ter en strid med filist‚erna vid Gob; husatiten Sibbekai slog d† ned Saf, en av rafa‚ernas avkomlingar.

021:019 ter stod en strid med filist‚erna vid Gob; Elhanan, Jaare-Oregims son, betlehemiten, slog d† ned gatiten Goljat, som hade ett spjut vars skaft liknade en v„vbom. 021:020 ter stod en strid vid Gat. D„r var en reslig man som hade sex fingrar p† var hand och sex t†r p† var fot, eller tillsammans tjugufyra; han var ock en avkomling av rafa‚erna. 021:021 Denne sm„dade Israel; d† blev han nedgjord av Jonatan, son till Simeai, Davids broder.

021:022 Dessa fyra voro avkomlingar av rafa‚erna i Gat; och de f”llo f”r Davids och hans tj„nares hand.
022:001 Och David talade till HERREN denna s†ngs ord, n„r HERREN hade r„ddat honom fr†n alla hans fienders hand och fr†n Sauls hand. 022:002 Han sade:

HERRE, du mitt bergf„ste, min borg och min r„ddare, 022:003 Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sk”ld och min fr„lsnings horn,
mitt v„rn och min tillflykt,
min fr„lsare, du som fr„lsar mig fr†n v†ldet! 022:004 HERREN, den h”gtlovade, †kallar jag, och fr†n mina fiender bliver jag fr„lst.

022:005 Ty d”dens br„nningar omv„rvde mig, f”rd„rvets str”mmar f”rskr„ckte mig,
022:006 d”dsrikets band omsl”to mig, d”dens snaror f”llo ”ver mig.
022:007 Men jag †kallade HERREN i min n”d, ja, jag gick med min †kallan till min Gud. Och han h”rde fr†n sin himmelska boning min r”st, och mitt rop kom till hans ”ron.

022:008 D† skalv jorden och b„vade,
himmelens grundvalar darrade;
de skakades, ty hans vrede var uppt„nd. 022:009 R”k steg upp fr†n hans n„sa
och f”rt„rande eld fr†n hans mun, eldsgl”d ljungade fr†n honom.
022:010 Och han s„nkte himmelen och for ned och t”cken var under hans f”tter.

022:011 Han for p† keruben och fl”g, han s†gs komma p† vindens vingar
022:012 Och han gjorde m”rker till en hydda som omsl”t honom: vattenhopar, tjocka moln.
022:013 Ur glansen framf”r honom ljungade eldsgl”d.

022:014 HERREN dundrade fr†n himmelen den H”gste l„t h”ra sin r”st.
022:015 Han sk”t pilar och f”rskingrade dem, ljungeld och f”rvirrade dem.
022:016 Havets b„ddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades,
f”r HERRENS n„pst,
f”r hans vredes stormvind.

022:017 Han r„ckte ut sin hand fr†n h”jden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
022:018 Han r„ddade mig fr†n min starke fiende, fr†n mina ov„nner, ty de voro mig ”verm„ktiga. 022:019 De ”verf”llo mig p† min olyckas dag, men HERREN blev mitt st”d.
022:020 Han f”rde mig ut p† rymlig plats han r„ddade mig, ty han hade behag till mig.

022:021 HERREN l”nar mig efter min r„ttf„rdighet; efter mina h„nders renhet vederg„ller han mig. 022:022 Ty jag h”ll mig p† HERRENS v„gar och avf”ll icke fr†n min Gud i ogudaktighet; 022:023 nej, alla hans r„tter hade jag f”r ”gonen, och fr†n hans stadgar vek jag icke av. 022:024 S† var jag ostrafflig f”r honom och tog mig till vara f”r missg„rning.

022:025 D„rf”r vederg„llde mig HERREN efter min r„ttf„rdighet, efter min renhet inf”r hans ”gon.
022:026 Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hj„lte bevisar du dig ostrafflig. 022:027 Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vr†nge bevisar du dig avog. 022:028 och du fr„lsar ett betryckt folk, men dina ”gon „ro emot de stolta, till att ”dmjuka dem.

022:029 Ja, du, HERRE, „r min lampa; ty HERREN g”r mitt m”rker ljust.
022:030 Ja, med dig kan jag nedsl† h„rskaror, med min Gud stormar jag murar.
022:031 Guds v„g „r ostrafflig,
HERRENS tal „r luttrat.
En sk”ld „r han f”r alla
som taga sin tillflykt till honom.

022:032 Ty vem „r Gud f”rutom HERREN, och vem „r en klippa f”rutom v†r Gud?
022:033 Gud, du som var mitt starka v„rn och ledde den ostrafflige p† hans v„g, 022:034 du som gjorde hans f”tter s†som hindens och st„llde mig p† mina h”jder,
022:035 du som l„rde mina h„nder att strida och mina armar att sp„nna kopparb†gen!

022:036 Du gav mig din fr„lsnings sk”ld och din b”nh”relse gjorde mig stor,
022:037 du skaffade rum f”r mina steg, d„r jag gick, och mina f”tter vacklade icke.
022:038 Jag f”rf”ljde mina fiender och f”rgjorde dem; jag v„nde icke tillbaka, f”rr„n jag hade gjort „nde p† dem. 022:039 Ja, jag gjorde „nde p† dem och slog dem, s† att de icke mer reste sig;
de f”llo under mina f”tter.

022:040 Du omgjordade mig med kraft till striden, du b”jde mina motst†ndare under mig.
022:041 Mina fiender drev du p† flykten f”r mig, dem som hatade mig f”rgjorde jag.
022:042 De s†go sig omkring, men det fanns ingen som fr„lste; efter HERREN, men han svarade dem icke. 022:043 Och jag st”tte dem s”nder till stoft p† jorden, jag krossade och f”rtrampade dem
s†som orenlighet p† gatan.

022:044 Du r„ddade mig ur mitt folks strider, du bevarade mig till ett huvud ”ver hedningar; folkslag som jag ej k„nde blevo mina tj„nare. 022:045 Fr„mlingar visade mig underd†nighet; vid blotta ryktet h”rsammade de mig.
022:046 Ja, fr„mlingarnas mod vissnade bort; de omgjordade sig och ”verg†vo sina borgar.

022:047 HERREN lever! Lovad vare min klippa, upph”jd vare Gud, min fr„lsnings klippa! 022:048 Gud, som har givit mig h„mnd
och lagt folken under mig;
022:049 du som har f”rt mig ut fr†n mina fiender och upph”jt mig ”ver mina motst†ndare, r„ddat mig fr†n v†ldets man!
022:050 F”rdenskull vill jag tacka dig, HERRE, bland hedningarna,
och lovsjunga ditt namn.
022:051 Ty du giver din konung stor seger och g”r n†d mot din smorde,
mot David och hans s„d till evig tid. 023:001 Dessa voro Davids sista ord:

S† s„ger David, Isais son,
s† s„ger den man som blev h”gt upph”jd, Jakobs Guds smorde,
Israels ljuvlige s†ngare:
023:002 HERRENS Ande har talat genom mig, och hans ord „r p† min tunga;
023:003 Israels Gud har s† sagt,
Israels klippa har s† talat till mig: ½Den som r†der ”ver m„nniskorna r„tt,
den som r†der i Guds fruktan,
023:004 han „r lik morgonens ljus, n„r solen g†r upp,
en morgon utan moln,
d† jorden gr”nskar
genom solsken efter regn.

023:005 Ja, „r det icke s†
med mitt hus inf”r Gud?
Han har ju uppr„ttat med mig
ett evigt f”rbund,
i allo stadgat och betryggat.
Ja, visst skall han l†ta
all fr„lsning och gl„dje
v„xa upp †t mig.

023:006 Men de onda „ro allasammans
lika bortkastade t”rnen,
som man ej vill taga i med handen. 023:007 Och m†ste man r”ra vid dem,
s† rustar man sig
med j„rn och med spjutskaft,
och br„nner sedan upp dem
i eld p† st„llet.

023:008 Dessa „ro namnen p† Davids hj„ltar: Joseb-Bassebet, en takemonit, den f”rn„mste bland k„mparna, han som sv„ngde sitt spjut ”ver †tta hundra som hade blivit slagna p† en g†ng. 023:009 Och n„st honom kom Eleasar, son till Dodi, son till en ahoait. Han var en av de tre hj„ltar som voro med David, n„r de blevo sm„dade av filist‚erna, som d„r hade f”rsamlat sig till strid; Israels m„n drogo sig d† tillbaka. 023:010 Men han h”ll st†nd och h”gg in p† filist‚erna, till dess att hans hand blev s† tr”tt att den var s†som faststelnad vid sv„rdet; och HERREN beredde s† en stor seger p† den dagen. Sedan hade folket allenast att v„nda om och f”lja med honom f”r att plundra.
023:011 Och efter honom kom Samma, son till Age, en hararit. En g†ng hade filist‚erna f”rsamlat sig, s† att de utgjorde en hel skara. Och d„r var ett †kerstycke, fullt med lins„rter. Och folket flydde f”r filist‚erna.
023:012 D† st„llde han sig mitt p† †kerstycket och f”rsvarade det och slog filist‚erna; och HERREN beredde s† en stor seger.

023:013 En g†ng drogo tre av de trettio f”rn„msta m„nnen ned och kommo vid sk”rdetiden till David vid Adullams grotta, medan en skara filist‚er var l„grad i Refaimsdalen.
023:014 Men David var d† p† borgen, under det att en filisteisk utpost fanns i Bet-Lehem.
023:015 Och David greps av lystnad och sade: ½Ack att n†gon ville giva mig vatten att dricka fr†n brunnen vid Bet-Lehems stadsport!½ 023:016 D† br”to de tre hj„ltarna sig igenom filist‚ernas l„ger och h„mtade vatten ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det och buro det till David. Men han ville icke dricka det, utan g”t ut det s†som ett drickoffer †t HERREN.
023:017 Han sade n„mligen: ½Bort det, HERRE, att jag skulle g”ra detta! Skulle jag dricka de m„ns blod, som gingo †stad med fara f”r sina liv?½ Och han ville icke dricka det. S†dana ting hade de tre hj„ltarna gjort.

023:018 Abisai, broder till Joab, Serujas son, var den f”rn„mste av tre andra; han sv„ngde en g†ng sitt spjut ”ver tre hundra som hade blivit slagna. Och han hade ett stort namn bland de tre. 023:019 Han var visserligen mer ansedd „n n†gon annan i detta tretal, och han var de andras h”vitsman, men upp till de tre f”rsta kom han dock icke.
023:020 Och Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper, segerrik man fr†n Kabseel; han slog ned de tv† Arielerna i Moab, och det var han som en sn”v„dersdag steg ned och slog ihj„l lejonet i brunnen.
023:021 Han slog ock ned den egyptiske mannen som var s† ansenlig att sk†da. Fast„n egyptiern hade ett spjut i handen, gick han ned mot honom, v„pnad allenast med sin stav. Och han ryckte spjutet ur egyptierns hand och dr„pte honom med hans eget spjut. 023:022 S†dana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort. Och han hade ett stort namn bland de tre hj„ltarna.
023:023 Han var mer ansedd „n n†gon av de trettio, men upp till de tre f”rsta kom han icke. Och David insatte honom i sin livvakt.

023:024 Till de trettio h”rde: Asael, Joabs broder; Elhanan, Dodos son, fr†n Bet-Lehem;
023:025 haroditen Samma; haroditen Elika; 023:026 peletiten Heles; tekoaiten Ira, Ickes’ son; 023:027 anatotiten Abieser; husatiten Mebunnai; 023:028 ahoaiten Salmon; netofatiten Maherai; 023:029 netofatiten Heleb, Baanas son; Ittai, Ribais son, fr†n Gibea i Benjamins barns stam;
023:030 Benaja, en pirgatonit; Hiddai fr†n Gaas’ dalar; 023:031 arabatiten Abi-Albon; barhumiten Asmavet; 023:032 saalboniten Eljaba; Bene-Jasen; Jonatan; 023:033 harariten Samma; arariten Ahiam, Sarars son; 023:034 Elifelet, son till Ahasbai, maakatitens son; giloniten Eliam, Ahitofels son;
023:035 Hesro fr†n Karmel; arabiten Paarai; 023:036 Jigeal, Natans son, fr†n Soba; gaditen Bani; 023:037 ammoniten Selek; beerotiten Naharai, vapendragare †t Joab, Serujas son;
023:038 jeteriten Ira; jeteriten Gareb; 023:039 hetiten Uria.

Tillsammans utgjorde de trettiosju.
024:001 Men HERRENS vrede uppt„ndes †ter mot Israel, s† att han uppeggade David mot dem och sade: ½G† †stad och r„kna Israel och Juda.½
024:002 D† sade konungen till Joab, h”vitsmannen f”r hans h„r: ½Far igenom alla Israels stammar, fr†n Dan „nda till Beer-Seba, och anst„llen en folkr„kning, s† att jag f†r veta huru stor folkm„ngden „r.½
024:003 Joab svarade konungen: ½M† HERREN, din Gud, f”r”ka detta folk hundrafalt, huru talrikt det „n „r, och m† min herre konungen f† se detta med egna ”gon. Men varf”r har min herre konungen f†tt lust till s†dant?½
024:004 Likv„l blev konungens befallning g„llande, trots Joab och h„rens andra h”vitsm„n; allts† drog Joab j„mte h„rens andra h”vitsm„n ut i konungens tj„nst f”r att anst„lla folkr„kning i Israel.

024:005 Och de gingo ”ver Jordan och l„grade sig vid Aroer, p† h”gra sidan om staden i Gads dal, och †t Jaeser till. 024:006 D„rifr†n kommo de till Gilead och Tatim-Hodsis land; sedan kommo de till Dan-Jaan och s† runt omkring till Sidon. 024:007 D„refter kommo de till Tyrus’ bef„stningar och till hiv‚ernas och kanan‚ernas alla st„der; slutligen drogo de till Beer-Seba i Juda sydland.
024:008 Och sedan de s† hade farit igenom hela landet, kommo de efter nio m†nader och tjugu dagar hem till Jerusalem. 024:009 Och Joab uppgav f”r konungen vilken slutsumma folkr„kningen utvisade: i Israel funnos †tta hundra tusen stridbara, sv„rdbev„pnade m„n, och Juda m„n voro fem hundra tusen.

024:010 Men Davids samvete slog honom, sedan han hade l†tit r„kna folket, och David sade till HERREN: ½Jag har syndat storligen i vad jag har gjort; men tillgiv nu, HERRE, din tj„nares missg„rning, ty jag har handlat mycket d†raktigt.½ 024:011 D† nu David stod upp om morgonen, hade HERRENS ord kommit till profeten Gad, Davids siare; han hade sagt: 024:012 ½G† och tala till David: S† s„ger HERREN: Tre ting f”rel„gger jag dig; v„lj bland dem ut †t dig ett som du vill att jag skall g”ra dig.½
024:013 D† gick Gad in till David och f”rkunnade detta f”r honom. Han sade till honom: ½Vill du att hungersn”d under sju †r skall komma i ditt land? Eller att du i tre m†nader skall n”dgas fly f”r dina ov„nner, medan de f”rf”lja dig? Eller att pest i tre dagar skall hems”ka ditt land? Bet„nk nu och eftersinna vilket svar jag skall giva honom som har s„nt mig.½ 024:014 David svarade Gad: ½Jag „r i stor v†nda. Men l†t oss d† falla i HERRENS hand, ty hans barmh„rtighet „r stor; i m„nniskohand vill jag icke falla.½

024:015 S† l„t d† HERREN pest komma i Israel, fr†n morgonen intill den best„mda tiden; d„runder dogo av folket, ifr†n Dan „nda till Beer-Seba, sjuttio tusen m„n.
024:016 Men n„r „ngeln r„ckte ut sin hand ”ver Jerusalem f”r att f”rd„rva det, †ngrade HERREN det onda, och han sade till „ngeln, folkets f”rd„rvare: ½Det „r nog; drag nu din hand tillbaka.½ Och HERRENS „ngel var d† vid jebus‚en Araunas tr”skplats. 024:017 Men n„r David fick se „ngeln som slog folket, sade han till HERREN s†: ½Det „r ju jag som har syndat, det „r jag som har gjort illa; men dessa, min hjord, vad hava de gjort? M† din hand v„nda sig mot mig och min faders hus.½ 024:018 Och Gad kom till David samma dag och sade till honom: ½G† †stad och res ett altare †t HERREN p† jebus‚en Araunas tr”skplats.½ 024:019 Och David gick †stad efter Gads ord, s†som HERREN hade bjudit. 024:020 N„r Arauna nu blickade ut och fick se att konungen och hans tj„nare kommo till honom, gick han ut och f”ll ned till jorden p† sitt ansikte f”r konungen.
024:021 Och Arauna sade: ½Varf”r kommer min herre konungen till sin tj„nare?½ David svarade: ½F”r att k”pa tr”skplatsen av dig och d„r bygga ett altare †t HERREN; och m† s† hems”kelsen upph”ra bland folket.½
024:022 D† sade Arauna till David: ½Min herre konungen tage till sitt offer vad honom t„ckes. Se h„r „ro f„kreaturen till br„nnoffer, och h„r „ro tr”skvagnarna, j„mte f„kreaturens ok, till ved. 024:023 Alltsammans, o konung, giver Arauna †t konungen.½ Och Arauna sade ytterligare till konungen: ½M† HERREN, din Gud, vara dig n†dig.½
024:024 Men konungen svarade Arauna: ½Nej, jag vill k”pa det av dig f”r ett best„mt pris; ty jag vill icke offra †t HERREN, min Gud, br„nnoffer som jag har f†tt f”r intet.½ Och David k”pte tr”skplatsen och f„kreaturen f”r femtio siklar silver. 024:025 Och David byggde d„r ett altare †t HERREN och offrade br„nnoffer och tackoffer. Och HERREN lyssnade till landets b”n, och hems”kelsen upph”rde bland Israel.

Book 11 F”rsta Konungaboken (1 Kon.)

001:001 Konung David var nu gammal och kommen till h”g †lder; och ehuru man h”ljde t„cken ”ver honom, kunde han dock icke h†lla sig varm.
001:002 D† sade hans tj„nare till honom: ½M† man f”r min herre konungens r„kning s”ka upp en ung kvinna, en jungfru, som kan bliva konungens tj„narinna och sk”ta honom. Om hon f†r ligga i din famn, s† bliver min herre konungen varm½ 001:003 S† s”kte de d† ”ver hela Israels land efter en sk”n flicka; och de funno Abisag fr†n Sunem och f”rde henne till konungen. 001:004 Hon var en mycket sk”n flicka, och hon sk”tte nu konungen och betj„nade honom, men konungen hade intet umg„nge med henne. 001:005 Men Adonia, Haggits son, hov sig upp och sade: ½Det „r jag som skall bliva konung.½ Och han skaffade sig vagnar och ryttare, d„rtill ock femtio man som l”pte framf”r honom. 001:006 Hans fader hade aldrig velat bedr”va honom med att s„ga: ½Varf”r g”r du s†?½ Han var ock mycket fager; och hans moder hade f”tt honom n„st efter Absalom.
001:007 Och han begynte underhandla med Joab, Serujas son, och med pr„stens Ebjatar, och dessa sl”to sig till Adonia och underst”dde honom.
001:008 Men pr„sten Sadok och Benaja, Jojadas son, samt profeten Natan, Simei, Rei och Davids hj„ltar h”llo icke med Adonia.

001:009 Och Adonia slaktade f†r och f„kreatur och g”dkalvar vid Soheletstenen, som ligger vid Rogelsk„llan; och han inbj”d dit alla sina br”der, konungens s”ner, och alla de Juda m„n som voro i konungens tj„nst.
001:010 Men profeten Natan, Benaja, hj„ltarna och sin broder Salomo inbj”d han icke.

001:011 D† sade Natan s† till Bat-Seba, Salomos moder: ½Du har v„l h”rt att Adonia, Haggits son, har blivit konung, utan att v†r herre David vet d„rom?
001:012 Men jag vill nu giva dig ett r†d, f”r att du m† kunna r„dda ditt liv och din son Salomos liv.
001:013 G† in till konung David och s„g till honom: ‘Har du icke, min herre konung, sj„lv med ed lovat din tj„narinna och sagt: Din son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall sitta p† min tron? Varf”r har d† Adonia blivit konung?’ 001:014 Och medan du „nnu „r d„r och talar med konungen, skall jag efter dig komma in och bekr„fta dina ord.½

001:015 S† gick d† Bat-Seba in till konungen, i kammaren. Konungen var nu mycket gammal; och Abisag fr†n Sunem betj„nade konungen. 001:016 Och Bat-Seba bugade sig och f”ll ned f”r konungen. D† fr†gade konungen: ½Vad ”nskar du?½
001:017 Hon sade till honom: ½Min herre, du har ju sj„lv lovat din tj„narinna med en ed vid HERREN, din Gud: ‘Din son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall sitta p† min tron.’ 001:018 Men se, nu har Adonia blivit konung, fast„n du, min herre konung, „nnu icke har f†tt veta det.
001:019 Och han har slaktat tjurar och g”dkalvar och f†r i myckenhet, och han har inbjudit alla konungens s”ner och pr„sten Ebjatar och h„rh”vitsmannen Joab; men din tj„nare Salomo har han icke inbjudit.
001:020 P† dig, min herre konung, „ro nu hela Israels ”gon riktade, i f”rv„ntan att du skall kung”ra f”r dem vem som skall sitta p† min herre konungens tron efter honom.
001:021 Eljest torde h„nda, att n„r min herre konungen har g†tt till vila hos sina f„der, d† bliva jag och min son Salomo h†llna s†som brottslingar.½

001:022 Medan hon „nnu h”ll p† att tala med konungen, kom profeten Natan.
001:023 Och man anm„lde det f”r konungen och sade: ½Profeten Natan „r h„r.½ N„r han s† kom inf”r konungen, f”ll han ned till jorden p† sitt ansikte f”r konungen.
001:024 Och Natan sade: ½Min herre konung, „r det v„l du som har sagt att Adonia skall bliva konung efter dig, och att han skall sitta p† din tron?
001:025 Ty han har i dag g†tt ned och slaktat tjurar och g”dkalvar och f†r i myckenhet, och har inbjudit alla konungens s”ner och h„rh”vitsm„nnen och pr„sten Ebjatar, och de h†lla nu p† med att „ta och dricka hos honom; och de ropa: ‘Leve konung Adonia!’ 001:026 Men mig, din tj„nare, och pr„sten Sadok och Benaja, Jojadas son, och din tj„nare Salomo har han icke inbjudit. 001:027 Kan v„l detta hava utg†tt fr†n min herre konungen, utan att du har l†tit dina tj„nare vet vem som skall sitta p† min herre konungens tron efter honom?½

001:028 D† svarade konung David och sade: ½Kallen hit till mig Bat-Seba.½ N„r hon nu kom inf”r konungen och stod inf”r konungen,
001:029 betygade konungen med ed och sade: ½S† sant HERREN lever, han som har f”rlossat mig fr†n all n”d:
001:030 s†som jag lovade dig med ed vid HERREN, Israels Gud, d† jag sade: ‘Din son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall sitta p† min tron i mitt st„lle’, s† vill jag denna dag g”ra.½ 001:031 D† bugade sig Bat-Seba, med ansiktet mot jorden, och f”ll ned f”r konungen och sade: ½M† min herre, konung David, leva evinnerligen!½
001:032 Och konung David sade: ½Kallen till mig pr„sten Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas son. N„r dessa kommo inf”r konungen,
001:033 sade konungen till dem: ½Tagen eder herres tj„nare med eder och s„tten min son Salomo p† min egen mul†sna och f”ren honom med till Gihon.
001:034 D„r m† pr„sten Sadok och profeten Natan sm”rja honom till konung ”ver Israel; sedan skolen I st”ta i basun och ropa: ‘Leve konung Salomo!’
001:035 D„refter skolen I f”lja honom hitupp, och n„r han kommer hit, skall han s„tta sig p† min tron, och s† skall han vara konung i mitt st„lle. Ty det „r honom jag har f”rordnat att vara furste ”ver Israel och Juda.½
001:036 D† svarade Benaja, Jojadas son, konungen och sade: ½Amen. S† bjude ock HERREN, min herre konungens Gud. 001:037 S†som HERREN har varit med min herre konungen, s† vare han ock med Salomo. Ja, m† han g”ra hans tron „nnu m„ktigare „n min herres, konung Davids, tron.½
001:038 S† gingo nu pr„sten Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas son, ditned, j„mte keret‚erna och pelet‚erna, och satte Salomo p† konung Davids mul†sna och f”rde honom till Gihon. 001:039 Och pr„sten Sadok tog oljehornet ur t„ltet och smorde Salomo. D„refter st”tte de i basun, och allt folket ropade: ½Leve konung Salomo!½
001:040 Sedan f”ljde allt folket honom upp, under det att de bl†ste p† fl”jter och visade sin gl„dje med ett s† stort jubel, att jorden kunde r„mna av deras rop.
001:041 Men Adonia och alla de inbjudna som han hade hos sig h”rde detta, just d† de hade slutat att „ta. N„r Joab nu h”rde basunljudet, sade han: ½Varf”r h”res detta larm fr†n staden?½ 001:042 Medan han „nnu talade, kom Jonatan, pr„sten Ebjatars son; och Adonia sade: ½Kom hit, ty du „r en r„ttskaffens man och har nog ett gott gl„djebudskap att f”rkunna.½
001:043 Jonatan svarade och sade till Adonia: ½Nej, v†r herre, konung David, har gjort Salomo till konung.
001:044 Och konungen har med honom s„nt †stad pr„sten Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas son, j„mte keret‚erna och pelet‚erna, och de hava satt honom p† konungens mul†sna. 001:045 D„refter hava pr„sten Sadok och profeten Natan i Gihon smort honom till konung, och sedan hava de dragit upp d„rifr†n under jubel, och hela staden har kommit i r”relse. H„rav kommer det buller som I haven h”rt.
001:046 Salomo sitter nu ock p† konungatronen. 001:047 Vidare hava konungens tj„nare kommit och lyck”nskat v†r herre konung David, och sagt: ‘Din Gud l†te Salomos namn bliva „nnu st”rre „n ditt namn, och hans tron „nnu m„ktigare „n din tron.’ Och konungen har tillbett, nedb”jd p† sin s„ng; 001:048 ja, konungen har sagt s†: ‘Lovas vare HERREN, Israels Gud, som i dag har satt en eftertr„dare p† min tron, s† att jag med egna ”gon har f†tt se det!½
001:049 D† blevo alla de inbjudna som voro hos Adonia f”rskr„ckta och stodo upp och gingo bort, var och en sin v„g. 001:050 Men Adonia fruktade s† f”r Salomo, att han stod upp och gick bort och fattade i hornen p† altaret.
001:051 Och det blev ber„ttat f”r Salomo: ½Se, Adonia fruktar f”r konung Salomo; d„rf”r har han fattat i hornen p† altaret och sagt: ‘Konung Salomo m†ste lova mig i dag med ed att han icke skall d”da sin tj„nare med sv„rd.’½
001:052 D† sade Salomo: ½Om han vill vara en r„ttskaffens man, s† skall icke ett h†r av hans huvud falla till jorden; men om n†got ont bliver funnet hos honom, s† skall han d”.½ 001:053 D„refter s„nde konung Salomo †stad och l„t h„mta honom fr†n altaret; och han kom och f”ll ned f”r konung Salomo. D† sade Salomo till honom: ½G† hem till ditt.½
002:001 D† nu tiden tillstundade att David skulle d”, bj”d han sin son Salomo och sade:
002:002 ½Jag g†r nu all v„rldens v„g; s† var d† frimodig och visa dig s†som en man.
002:003 Och h†ll vad HERREN, din Gud, bjuder dig h†lla, s† att du vandrar p† hans v„gar och h†ller hans stadgar, hans bud och r„tter och vittnesb”rd, s†som det „r skrivet i Moses lag, p† det att du m† hava framg†ng i allt vad du g”r, och ”verallt dit du v„nder dig; 002:004 s† att HERREN f†r uppfylla det ord som han talade om mig, d† han sade: ‘Om dina barn hava akt p† sin v„g, s† att de vandra inf”r mig i trohet och av allt sitt hj„rta och av all sin sj„l, d†’ — sade han — ‘skall p† Israels tron aldrig saknas en avkomling av dig.’
002:005 Vidare: du vet v„l vad Joab, Serujas son, har gjort mot mig, huru han gjorde mot de tv† h„rh”vitsm„nnen i Israel, Abner, Ners son, och Amasa, Jeters son, huru han dr„pte dem, s† att han i fredstid utg”t blod, likasom hade det varit krig, och, likasom hade det varit krig, l„t blod komma p† b„ltet som han hade omkring sina l„nder, och p† skorna som han hade p† sina f”tter. 002:006 S† g”r nu efter din vishet, och l†t icke hans gr† h†r f† med frid fara ned i d”dsriket.
002:007 Men mot gileaditen Barsillais s”ner skall du bevisa godhet, s† att de f† vara med bland dem som „ta vid ditt bord; ty p† s†dant s„tt bem”tte de mig, n„r jag flydde f”r din broder Absalom. 002:008 Vidare har du hos dig Simei, Geras son, benjaminiten fr†n Bahurim, som for ut mot mig i gruvliga f”rbannelser p† den dag d† jag gick till Mahanaim, men som sedan kom ned till Jordan mig till m”tes, varvid jag med en ed vid HERREN lovade honom och sade: ‘Jag skall icke d”da dig med sv„rd.’ 002:009 Men nu m† du icke l†ta honom bliva ostraffad, ty du „r en vis man och vet v„l vad du b”r g”ra med honom, s† att du l†ter hans gr† h†r med blod fara ned i d”dsriket.½ 002:010 och David gick till vila hos sina f„der och blev begraven i Davids stad.
002:011 Den tid David regerade ”ver Israel var fyrtio †r; i Hebron regerade han i sju †r, och i Jerusalem regerade han i trettiotre †r.
002:012 Och Salomo satte sig p† sin fader Davids tron, och han konungamakt blev starkt bef„st.

002:013 Men Adonia, Haggits son, kom till Bat-Seba, Salomos moder. Hon fr†gade d†: ½Har du gott att meddela?½ Han svarade: ½Ja.½ 002:014 D„refter sade han: ½Jag har n†got att tala med dig om.½ Hon svarade: ½Tala.½
002:015 D† sade han: ½Du vet sj„lv att konungad”met tillh”rde mig, och att hela Israel f„ste sina blickar p† mig, i f”rv„ntan att jag skulle bliva konung. Men s† gick konungad”met ifr†n mig och blev min broders; genom HERRENS skickelse blev det hans. 002:016 Nu har jag en enda b”n till dig. Visa icke bort mig.½ Hon svarade honom: ½Tala.½
002:017 D† sade han: ½S„g till konung Salomo — dig visar han ju icke bort — att han giver mig Abisag fr†n Sunem till hustru.½ 002:018 Bat-Seba svarade: ½Gott! Jag skall sj„lv tala med konungen om dig.½

002:019 S† gick d† Bat-Seba in till konung Salomo f”r att tala med honom om Adonia. D† stod konungen upp och gick emot henne och bugade sig f”r henne och satte sig d„refter p† sin stol; man st„llde ock fram en stol †t konungens moder, och hon satte sig p† hans h”gra sida.
002:020 D„refter sade hon: ½Jag har en enda liten b”n till dig. Visa icke bort mig.½ Konungen svarade henne: ½Framst„ll din b”n, min moder; jag vill ingalunda visa bort dig.½ 002:021 D† sade hon: ½L†t giva Abisag fr†n Sunem †t din broder Adonia till hustru.½
002:022 Men konung Salomo svarade och sade till sin moder: ½Varf”r beg„r du endast Abisag fr†n Sunem †t Adonia? Du kunde lika g„rna beg„ra konungad”met †t honom — han „r ju min „ldste broder — ja, †t honom och †t pr„sten Ebjatar och †t Joab, Serujas son.½ 002:023 Och konung Salomo betygade med ed vid HERREN och sade: ½Gud straffe mig nu och framgent, om icke Adonia med sitt liv skall f† umg„lla att han har talat detta.
002:024 Och nu, s† sant HERREN lever, han som har utsett mig och uppsatt mig p† min fader Davids tron, och som, enligt sitt l”fte, har uppbyggt †t mig ett hus: i dag skall Adonia d”das.½ 002:025 D„refter s„nde konung Salomo †stad och l„t utf”ra detta genom Benaja, Jojadas son; denne st”tte ned honom, s† att han dog. 002:026 Och till pr„sten Ebjatar sade konungen: ½G† bort till ditt jordagods i Anatot, ty du har f”rtj„nat d”den; men i dag vill jag icke d”da dig, eftersom du har burit Herrens, HERRENS ark framf”r min fader David, och eftersom du med min fader har lidit allt vad han har f†tt lida.
002:027 S† drev Salomo bort Ebjatar och l„t honom icke l„ngre vara HERRENS pr„st, f”r att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han hade talat i Silo ”ver Elis hus.
002:028 D† nu ryktet h„rom kom till Joab — som ju hade slutit sig till Adonia, om han ock icke hade slutit sig till Absalom — flydde han till HERRENS t„lt och fattade i hornen p† altaret. 002:029 Men n„r det blev ber„ttat f”r konung Salomo att Joab hade flytt till HERRENS t„lt, och att han stod invid altaret, s„nde Salomo †stad Benaja, Jojadas son, och sade: ½G† och st”t ned honom.½ 002:030 N„r Benaja s† kom till HERRENS t„lt, sade han till honom: ½S† s„ger konungen: G† bort h„rifr†n.½ Men han svarade: ½Nej; h„r vill jag d”.½ N„r Benaja framf”rde detta till konungen och sade: ½S† och s† har Joab sagt, s† har han svarat mig½, 002:031 sade konungen till honom: ½G”r s†som han har sagt, st”t ned honom och begrav honom, s† att du befriar mig och min faders hus fr†n skulden f”r det blod som Joab utan sak har utgjutit. 002:032 Och m† HERREN l†ta hans blod komma tillbaka ”ver hans eget huvud, d„rf”r att han st”tte ned tv† m„n som voro r„ttf„rdigare och b„ttre „n han sj„lv, och dr„pte dem med sv„rd, utan att min fader David visste det, n„mligen Abner, Ners son, h„rh”vitsmannen i Israel, och Amasa, Jeters son, h„rh”vitsmannen i Juda.
002:033 Ja, deras blod skall komma tillbaka ”ver Joabs och hans efterkommandes huvud f”r evigt. Men †t David och hans efterkommande, hans hus och hans tron skall HERREN giva frid till evig tid.
002:034 S† gick d† Benaja, Jojadas son, ditupp och st”tte ned honom och d”dade honom; och han blev begraven d„r han bodde i ”knen. 002:035 Och konungen satte Benaja, Jojadas son, i hans st„lle ”ver h„ren; och pr„sten Sadok hade konungen satt i Ebjatars st„lle.

002:036 D„refter s„nde konungen och l„t kalla till sig Simei och sade till honom: ½Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo d„r, och d„rifr†n f†r du icke g† ut, varken hit eller dit. 002:037 Ty det m† du veta, att p† den dag du g†r ut och g†r ”ver b„cken Kidron skall du d”den d”. Ditt blod kommer d† ”ver ditt eget huvud.½
002:038 Simei sade till konungen: ½Vad du har talat „r gott; s†som min herre konungen har sagt, s† skall din tj„nare g”ra.½ Och Simei bodde i Jerusalem en l†ng tid.
002:039 Men tre †r d„refter h„nde sig att tv† tj„nare flydde ifr†n Simei till Akis, Maakas son, konungen i Gat. Och man ber„ttade f”r Simei och sade: ½Dina tj„nare „ro i Gat.½ 002:040 D† stod Simei upp och sadlade sin †sna och begav sig till Akis i Gat f”r att s”ka efter sina tj„nare. Simei begav sig allts† †stad och h„mtade sina tj„nare fr†n Gat. 002:041 Men n„r det blev ber„ttat f”r Salomo att Simei hade begivit sig fr†n Jerusalem till Gat och kommit tillbaka, 002:042 s„nde konungen och l„t kalla till sig Simei och sade till honom: ½Har jag icke bundit dig med ed vid HERREN och varnat dig och sagt till dig: ‘Det m† du veta, att p† den dag du g†r ut och begiver dig hit eller dit skall du d”den d”’? Och du svarade mig: ‘Vad du har sagt „r gott, och jag har h”rt det.’ 002:043 Varf”r har du d† icke aktat p† din ed vid HERREN och p† det bud som jag har givit dig?½
002:044 Och konungen sade ytterligare till Simei: ½Du k„nner sj„lv allt det onda som ditt hj„rta vet med sig att du har gjort min fader David. HERREN skall nu l†ta din ondska komma tillbaka ”ver ditt eget huvud.
002:045 Men konung Salomo skall bliva v„lsignad, och Davids tron skall bliva bef„st inf”r HERREN till evig tid.½ 002:046 P† konungens befallning gick d„refter Benaja, Jojadas son, fram och st”tte ned honom, s† att han dog. Och konungad”met blev bef„st i Salomos hand.
003:001 Och Salomo befryndade sig med Farao, konungen i Egypten; han tog Faraos dotter till hustru och f”rde henne in i Davids stad, och d„r fick hon bo, till dess han hade byggt sitt hus f„rdigt, s† ock HERRENS hus och muren runt omkring Jerusalem. 003:002 Emellertid offrade folket p† h”jderna, eftersom „nnu vid denna tid intet hus hade blivit byggt †t HERRENS namn. 003:003 Och Salomo „lskade HERREN och vandrade efter sin fader Davids stadgar, utom att han frambar offer p† h”jderna och t„nde offereld d„r.

003:004 Och konungen begav sig till Gibeon f”r att offra d„r, ty detta var den f”rn„msta offerh”jden; tusen br„nnoffer offrade Salomo p† altaret d„r.
003:005 I Gibeon uppenbarade sig nu HERREN f”r Salomo i en dr”m om natten; Gud sade: ½Bed mig om vad du vill att jag skall giva dig.½
003:006 Salomo svarade: ½Du har gjort stor n†d med din tj„nare, min fader David, eftersom han vandrade inf”r dig i trohet, r„ttf„rdighet och r„ttsinnighet mot dig. Och du bevarade †t honom denna stora n†d och gav honom en son till eftertr„dare p† hans tron, s†som ju nu har skett.
003:007 Ja, nu har du, HERRE, min Gud, gjort din tj„nare till konung efter min fader David; men jag „r en helt ung man, som icke r„tt f”rst†r att vara ledare och anf”rare.
003:008 Och din tj„nare „r h„r bland ditt folk, det som du har utvalt, ett folk som „r s† talrikt att det icke kan r„knas eller t„ljas f”r sin myckenhets skull.
003:009 S† giv nu din tj„nare ett h”rsamt hj„rta, s† att han kan vara domare f”r ditt folk och skilja mellan gott och ont; ty vem f”rm†r v„l eljest att vara domare f”r detta ditt stora folk?½ 003:010 Detta, att Salomo bad om s†dant, t„cktes Herren. 003:011 Och Gud sade till honom: ½Eftersom du har bett om s†dant och icke bett om ett l†ngt liv, ej heller bett om rikedom eller bett om dina fienders liv, utan har bett om att f† f”rst†nd till att akta p† vad r„tt „r,
003:012 se, d„rf”r vill jag g”ra s†som du ”nskar; se, jag giver dig ett s† vist och f”rst†ndigt hj„rta, att din like icke har funnits f”re dig, och att din like ej heller skall uppst† efter dig. 003:013 D„rtill giver jag dig ock vad du icke har bett om, n„mligen b†de rikedom och „ra, s† att i all din tid ingen konung skall vara din like.
003:014 Och om du vandrar p† mina v„gar, s† att du h†ller mina stadgar och bud, s†som din fader David gjorde, d† skall jag l†ta dig l„nge leva.½
003:015 D„refter vaknade Salomo och fann att det var en dr”m. Och n„r han kom till Jerusalem, tr„dde han fram inf”r Herrens f”rbundsark och offrade br„nnoffer och frambar tackoffer; och d„refter gjorde han ett g„stabud f”r alla sina tj„nare.

003:016 Vid den tiden kommo tv† sk”kor till konungen och tr„dde fram inf”r honom.
003:017 Och den ena kvinnan sade: ½H”r mig, herre. Jag och denna kvinna bo i samma hus. Och jag f”dde barn d„r i huset hos henne. 003:018 Sedan, p† tredje dagen efter det jag hade f”tt mitt barn, f”dde ock denna kvinna ett barn. Och vi voro tillsammans, utan att n†gon fr„mmande var hos oss i huset; allenast vi b†da voro i huset.
003:019 Men en natt dog denna kvinnas son, ty hon hade legat ihj„l honom.
003:020 D† stod hon upp om natten och tog min son fr†n min sida, under det att din tj„narinna sov, och lade honom i sin famn, men sin d”de son lade hon i min famn.
003:021 N„r jag d† om morgonen reste mig upp f”r att giva min son di, fick jag se att han var d”d. Men n„r jag s†g nogare p† honom om morgonen, fick jag se att det icke var min son, den som jag hade f”tt.½
003:022 D† sade den andra kvinnan: ½Det „r icke s†. Min son „r den som lever, och din son „r den som „r d”d.½ Men den f”rsta svarade: ½Det „r icke s†. Din son „r den som „r d”d, och min son „r den som lever.½ S† tvistade de inf”r konungen. 003:023 D† sade konungen: ½Den ena s„ger: ‘Denne, den som lever, „r min son, och din son „r den som „r d”d.’ Och den andra s„ger: ‘Det „r icke s†. Din son „r den som „r d”d, och min son „r den som lever.’½
003:024 D„refter sade konungen: ½Tagen hit ett sv„rd.½ Och n„r man hade burit sv„rdet fram till konungen,
003:025 sade konungen: ½Huggen det levande barnet i tv† delar, och given den ena h„lften †t den ena och den andra h„lften †t den andra.½ 003:026 Men d† sade den kvinna vilkens son det levande barnet var till konungen — ty hennes hj„rta uppr”rdes av k„rlek till sonen — hon sade: ½H”r mig, herre; given henne det levande barnet; d”den det icke.½ Men den andra sade: ½M† det vara varken mitt eller ditt; huggen det itu.½
003:027 D† tog konungen till orda och sade: ½Given henne det levande barnet; d”den det icke. Hon „r dess moder.½ 003:028 N„r nu hela Israel fick h”ra talas om den dom som konungen hade f„llt, h„pnade de ”ver konungen, ty de s†go att Guds vishet var i honom till att skipa r„tt.
004:001 Konung Salomo var nu konung ”ver hela Israel. 004:002 Och dessa voro hans f”rn„msta m„n: Asarja, Sadoks son, var pr„st;
004:003 Elihoref och Ahia, Sisas s”ner, voro sekreterare; Josafat, Ahiluds son, var kansler;
004:004 Benaja, Jojadas son, var ”verbef„lhavare; Sadok och Ebjatar voro pr„ster;
004:005 Asarja, Natans son, var ”verfogde; Sabud, Natans son, en pr„st, var konungens v„n;
004:006 Ahisar var ”verhovm„stare; Adoniram, Abdas son, hade uppsikten ”ver de allm„nna arbetena.

004:007 Och Salomo hade satt ”ver hela Israel tolv fogdar, som skulle s”rja f”r vad konungen och hans hus beh”vde; var och en hade †rligen sin m†nad, d† han skulle s”rja f”r dessa behov. 004:008 Och f”ljande voro deras namn: Ben-Hur i Efraims bergsbygd; 004:009 Ben-Deker i Makas, Saalbim, Bet-Semes, Elon, Bet-Hanan; 004:010 Ben-Hesed i Arubbot, vilken hade Soko och hela Heferlandet; 004:011 Ben-Abinadab i hela Nafat-Dor — denne fick Salomos dotter Tafat till hustru –;
004:012 Baana, Ahiluds son, i Taanak och Megiddo och i hela den del av Bet-Sean, som ligger p† sidan om Saretan, nedanf”r Jisreel, fr†n Bet-Sean „nda till Abel-Mehola och bortom Jokmeam; 004:013 Ben-Geber i Ramot i Gilead; han hade Manasses son Jairs byar, som ligga i Gilead; han hade ock landstr„ckan Argob, som ligger i Basan, sextio stora st„der med murar och kopparbommar; 004:014 Ahinadab, Iddos son, i Mahanaim; 004:015 Ahimaas i Naftali; ocks† han hade tagit en dotter av Salomo, Basemat, till hustru;
004:016 Baana, Husais son, i Aser och Alot; 004:017 Josafat, Paruas son, i Isaskar;
004:018 Simei, Elas son, i Benjamin; 004:019 Geber, Uris son, i Gileads land, det land som hade tillh”rt Sihon, amor‚ernas konung, och Og, konungen i Basan; ty allenast en enda fogde fanns i det landet.
004:020 Juda och Israel voro d† talrika, s† talrika som sanden vid havet; och man †t och drack och var glad.

004:021 S† var nu Salomo herre ”ver alla riken ifr†n floden till filist‚ernas land och „nda ned till Egyptens gr„ns; de f”rde sk„nker till Salomo och voro honom underd†niga, s† l„nge han levde.
004:022 Och vad Salomo f”r var dag beh”vde av livsmedel var: trettio korer fint mj”l och sextio korer vanligt mj”l, 004:023 tio g”dda oxar, tjugu valloxar och hundra far, f”rutom hjortar, gaseller, dovhjortar och g”dda f†glar.
004:024 Ty han r†dde ”ver hela landet p† andra sidan floden, ifr†n Tifsa „nda till Gasa, ”ver alla konungar p† andra sidan floden; och han hade fred p† alla sidor, runt omkring, 004:025 S† att Juda och Israel sutto i trygghet, var och en under sitt vintr„d och sitt fikontr„d, ifr†n Dan „nda till Beer-Seba, s† l„nge Salomo levde.
004:026 Och Salomo hade fyrtio tusen spann vagnsh„star och tolv tusen ridh„star.
004:027 Och de n„mnda fogdarna s”rjde var sin m†nad f”r konung Salomos behov, och f”r allas som hade tilltr„de till konung Salomos bord; de l„to intet fattas.
004:028 Och kornet och halmen f”r h„starna och travarna f”rde de, var och en i sin ordning, till det st„lle d„r han uppeh”ll sig.

004:029 Och Gud gav Salomo vishet och f”rst†nd i mycket rikt m†tt och s† mycken insikt, att den kunde liknas vid sanden p† havets strand, 004:030 s† att Salomos vishet var st”rre „n alla ”sterl„nningars vishet och all Egyptens vishet.
004:031 Han var visare „n alla andra m„nniskor, visare „n esraiten Etan och Heman och Kalkol och Darda, Mahols s”ner; och ryktet om honom gick ut bland alla folk runt omkring. 004:032 Han diktade tre tusen ordspr†k, och hans s†nger voro ett tusen fem.
004:033 Han talade om tr„den, fr†n cedern p† Libanon „nda till isopen, som v„xer fram ur v„ggen. Han talade ock om fyrfotadjuren, om f†glarna, om kr„ldjuren och om fiskarna. 004:034 Och fr†n alla folk kom man f”r att h”ra Salomos visdom, fr†n alla konungar p† jorden, som hade h”rt talas om hans visdom.

005:001 Och Hiram, konungen i Tyrus, s„nde sina tj„nare till Salomo, sedan han hade f†tt h”ra att denne hade blivit smord till konung efter sin fader; ty Hiram hade alltid varit Davids v„n. 005:002 Och Salomo s„nde till Hiram och l„t s„ga: 005:003 ½Du vet sj„lv att min fader David icke kunde bygga n†got hus †t HERRENS, sin Guds, namn, f”r de krigs skull med vilka fienderna runt omkring ansatte honom, till dess att HERREN lade dem under hans f”tter
005:004 Men nu har HERREN, min Gud, l†tit mig f† ro p† alla sidor; ingen motst†ndare finnes, och ingen olycka „r p† f„rde. 005:005 D„rf”r t„nker jag nu p† att bygga ett hus †t HERRENS, min Guds, namn, s†som HERREN talade till min fader David, i det han sade: ‘Din son, den som jag skall s„tta p† din tron efter dig, han skall bygga huset †t mitt namn.’
005:006 S† bjud nu att man hugger †t mig cedrar p† Libanon. H„rvid skola mina tj„nare vara dina tj„nare behj„lpliga; och jag vill giva dig betalning f”r dina tj„nares arbete, alldeles s†som du sj„lv beg„r. Ty du vet sj„lv att bland oss icke finnes n†gon som „r s† skicklig att hugga virke som sidonierna.½

005:007 D† nu Hiram h”rde Salomos ord, blev han mycket glad; och han sade: ½Lovad vare HERREN i dag, han som har givit David en s† vis son till att regera ”ver detta talrika folk!½ 005:008 Och Hiram s„nde till Salomo och l„t s„ga: ½Jag har h”rt det budskap du har s„nt till mig. Jag vill g”ra allt vad du beg„r i fr†ga om cedertr„ och cypresstr„.
005:009 Mina tj„nare skola f”ra virket fr†n Libanon ned till havet, och jag skall l†ta l„gga det i flottar p† havet och f”ra det till det st„lle som du anvisar mig, och lossa det d„r; men du m† sj„lv avh„mta det. Du †ter skall g”ra vad jag beg„r, n„mligen f”rse mitt hus med livsmedel.½
005:010 S† gav d† Hirom †t Salomo cedertr„ och cypresstr„, s† mycket han beg„rde.
005:011 Men Salomo gav †t Hiram tjugu tusen korer vete, till f”da f”r hans hus, och tjugu korer olja av st”tta oliver. Detta gav Salomo †t Hiram f”r vart †r.
005:012 Och HERREN hade givit Salomo vishet, s†som han hade lovat honom. Och v„nskap r†dde mellan Hiram och Salomo; och de sl”to f”rbund med varandra.

005:013 Och konung Salomo b†dade upp arbetsfolk ur hela Israel, och arbetsfolket utgjorde trettio tusen man. 005:014 Dessa s„nde han till Libanon, tio tusen i v†r m†nad, skiftevis, s† att de voro en m†nad p† Libanon och tv† m†nader hemma; och Adoniram hade uppsikten ”ver de allm„nna arbetena. 005:015 Och Salomo hade sjuttio tusen m„n som buro b”rdor, och †ttio tusen som h”ggo sten i bergen,
005:016 f”rutom de ”verfogdar som av Salomo voro anst„llda ”ver arbetet, tre tusen tre hundra, vilka hade bef„let ”ver folket som utf”rde arbetet.
005:017 Och p† konungens befallning br”to de stora och dyrbara stenar, f”r att husets grund skulle kunna l„ggas med huggen sten, 005:018 Och Salomos byggningsm„n och Hiroms byggningsm„n och m„nnen fr†n Gebal h”ggo och tillredde b†de det tr„virke och de stenar som beh”vdes till att bygga huset.
006:001 I det fyra hundra †ttionde †ret efter Israels barns utt†g ur Egyptens land, i det fj„rde †ret av Salomos regering ”ver Israel, i m†naden Siv, det „r den andra m†naden, begynte han bygga huset †t HERREN.
006:002 Huset som konung Salomo byggde †t HERREN var sextio alnar l†ngt, tjugu alnar brett och trettio alnar h”gt. 006:003 F”rhuset framf”r tempelsalen var tjugu alnar l†ngt, framf”r husets kortsida, och tio alnar brett, d„r det l†g framf”r huset. 006:004 Och han gjorde f”nster p† huset, slutna f”nster, med bj„lkramar. 006:005 Och runt omkring huset, utmed dess v„gg, uppf”rde han en ytterbyggnad, som gick runt omkring husets v„ggar, b†de utmed tempelsalen och utmed koret; och han gjorde d„ri sidokamrar runt omkring.
006:006 Den nedersta v†ningen i ytterbyggnaden var fem alnar bred, den mellersta sex alnar bred och den tredje sju alnar bred; ty han hade gjort avsatser p† huset runt omkring utv„ndigt, f”r att icke beh”va g”ra f„sth†l i husets v„ggar. 006:007 Och n„r huset uppf”rdes, byggdes det av sten som hade blivit f„rdighuggen vid stenbrottet; allts† h”rdes varken hammare eller yxa eller andra j„rnverktyg vid huset, n„r det byggdes. 006:008 D”rren till mellersta sidokammaren hade sin plats p† husets s”dra sida, och genom en trappg†ng kom man upp till den mellersta v†ningen, och fr†n den mellersta v†ningen upp till den tredje.
006:009 S† byggde han huset och fullbordade det. Och han panelade huset med inl„ggningar och med cederplankor i rader. 006:010 Och i ytterbyggnaden utmed hela huset byggde han v†ningarna fem alnar h”ga; och den var f„st vid huset med cederbj„lkar.

006:011 Och HERRENS ord kom till Salomo; han sade: 006:012 ½Med detta hus som du nu bygger skall s† ske: om du vandrar efter mina stadgar och g”r efter mina r„tter och h†ller alla mina bud och vandrar efter dem, s† skall jag p† dig uppfylla mitt ord, det som jag talade till din fader David: 006:013 jag skall bo mitt ibland Israels barn och skall icke ”vergiva mitt folk Israel.½

006:014 S† byggde nu Salomo huset och fullbordade det. 006:015 Han t„ckte husets v„ggar inv„ndigt med br„der av cedertr„. Fr†n husets golv „nda upp till takbj„lkarna ”verkl„dde han det med tr„ inv„ndigt; husets golv ”verkl„dde han med br„der av cypresstr„.
006:016 Och han t„ckte de tjugu alnarna i det innersta av huset med br„der av cedertr„, fr†n golvet „nda upp till bj„lkarna; s† inr„ttade han rummet d„rinne †t sig till ett kor: det allraheligaste.
006:017 Och fyrtio alnar m„tte den del av huset, som utgjorde tempelsalen d„rframf”r.
006:018 Och innantill hade huset en bel„ggning av cedertr„ med utsirningar i form av gurkfrukter och blomsterband; alltsammans var d„r av cedertr„, ingen sten syntes. 006:019 Och ett kor inredde han i det inre av huset f”r att d„r st„lla HERRENS f”rbundsark.
006:020 Och framf”r koret, som var tjugu alnar l†ngt, tjugu alnar brett och tjugu alnar h”gt, och som han ”verdrog med fint guld, satte han ett altare, ”verkl„tt med cedertr„. 006:021 Och Salomo ”verdrog det inre av huset med fint guld. Och med kedjor av guld st„ngde han f”r koret; och j„mv„l detta ”verdrog han med guld.
006:022 Allts† ”verdrog han hela huset med guld, till dess att hela huset var helt och h†llet ”verdraget med guld. Han ”verdrog ock med guld hela det altare som h”rde till koret. 006:023 Och till koret gjorde han tv† keruber av olivtr„. Den ena av dem var tio alnar h”g;
006:024 och den kerubens ena vinge var fem alnar, och kerubens andra vinge var ock fem alnar, s† att det var tio alnar fr†n den ena vingspetsen till den andra.
006:025 Den andra keruben var ock tio alnar. B†da keruberna hade samma m†tt och samma form:
006:026 den ena keruben var tio alnar h”g och likas† den andra keruben. 006:027 Och han st„llde keruberna i de innersta av huset, och keruberna bredde ut sina vingar, s† att den enas ena vinge r”rde vid den ena v„ggen och den andra kerubens ena vinge r”rde vid den andra v„ggen; och mitt i huset r”rde deras b†da andra vingar vid varandra.
006:028 Och han ”verdrog keruberna med guld.

006:029 Och alla husets v„ggar runt omkring utsirade han med snidverk i form av keruber, palmer och blomsterband; s† b†de i det inre rummet och i det yttre.
006:030 Och husets golv ”verdrog han med guld; s† b†de i det inre rummet och i det yttre.
006:031 F”r ing†ngen till koret gjorde han d”rrar av olivtr„. D”rrinfattningen hade formen av en femkant. 006:032 Och de b†da d”rrarna av olivtr„ prydde han med utsirningar i form av keruber, palmer och blomsterband, och ”verdrog dem med guld; han lade ut guldet ”ver keruberna och palmerna. 006:033 Likas† gjorde han f”r ing†ngen till tempelsalen d”rrposter av olivtr„, i fyrkant,
006:034 och tv† d”rrar av cypresstr„, var d”rr best†ende av tv† d”rrhalvor som kunde vridas.
006:035 Och han utsirade dem med keruber, palmer och blomsterband, och ”verdrog dem med guld, som lades j„mnt ”ver snidverken.

006:036 Vidare byggde han den inre f”rg†rdsmuren av tre varv huggna stenar och ett varv huggna bj„lkar av cedertr„.

006:037 I det fj„rde †ret blev grunden lagd till HERRENS hus, i m†naden Siv.
006:038 Och i det elfte †ret, m†naden Bul, det „r den †ttonde m†naden, var huset f„rdigt till alla sina delar alldeles s†som det skulle vara. Han byggde allts† d„rp† i sju †r. 007:001 Men p† sitt eget hus byggde Salomo i tretton †r, innan han fick hela sitt hus f„rdigt.
007:002 Han byggde Libanonskogshuset, hundra alnar l†ngt, femtio alnar brett och trettio alnar h”gt, med fyra rader pelare av cedertr„ och med huggna bj„lkar av cedertr„ ovanp† pelarna. 007:003 Det hade ock ett tak av cedertr„ ”ver sidokamrarna, vilka vilade p† pelarna, som tillsammans voro fyrtiofem, femton i var rad. 007:004 Och det hade bj„lklag i tre rader; och f”nster”ppningarna sutto mitt emot varandra i tre omg†ngar.
007:005 Alla d”rr”ppningar och d”rrposter voro fyrkantiga, av bj„lkar; och f”nster”ppningarna sutto alldeles mitt emot varandra i tre omg†ngar.
007:006 Vidare gjorde han pelarf”rhuset, femtio alnar l†ngt och trettio alnar brett, och framf”r detta ocks† ett f”rhus med pelare, och med ett trapphus framf”r dessa.
007:007 Och han gjorde tronf”rhuset, d„r han skulle skipa r„tt, domsf”rhuset; det var belagt med cedertr„ fr†n golv till tak. 007:008 Och hans eget hus, d„r han sj„lv skulle bo, p† den andra g†rden, innanf”r f”rhuset, var byggt p† samma s„tt. Salomo byggde ock ett hus, likadant som detta f”rhus, †t Faraos dotter, som han hade tagit till hustru.

007:009 Allt detta var av dyrbara stenar, avm„tta s†som byggnadsblock och s†gade med s†g inv„ndigt och utv„ndigt, alltsammans, „nda ifr†n grunden upp till taklisterna; och likas† allt d„rutanf”r, „nda till den stora f”rg†rdsmuren.
007:010 Och grunden var lagd med dyrbara och stora stenar, stenar av tio alnars l„ngd och av †tta alnars l„ngd.
007:011 D„rovanp† l†go dyrbara stenar, avm„tta s†som byggnadsblock, „vensom cederbj„lkar.
007:012 Och den stora f”rg†rdsmuren d„r runt omkring var uppf”rd av tre varv huggna stenar och ett varv huggna bj„lkar av cedertr„. S† var det ock med den inre f”rg†rdsmuren till HERRENS hus, s† j„mv„l med husets f”rhus.
007:013 Och konung Salomo s„nde och l„t h„mta Hiram fr†n Tyrus. 007:014 Denne var son till en „nka av Naftali stam, och hans fader var en tyrisk man, en kopparsmed; han hade konstskicklighet och f”rst†nd och kunskap i fullt m†tt till att utf”ra alla slags arbeten av koppar. Han kom nu till konung Salomo och utf”rde alla hans arbeten.

007:015 Han f”rf„rdigade de b†da pelarna av koppar. Aderton alnar h”g var den ena pelaren, och en tolv alnar l†ng tr†d m„tte omf†nget av den andra pelaren.
007:016 Han gjorde ock tv† pelarhuvuden, gjutna av koppar, till att s„tta ovanp† pelarna; vart pelarhuvud var fem alnar h”gt. 007:017 N„tlika utsirningar, som bildade ett n„tverk, h„ngprydnader i form av kedjor funnos p† pelarhuvudena som sutto ovanp† pelarna, sju p† vart pelarhuvud.
007:018 Och han gjorde pelarna s†, att tv† rader gingo runt omkring ”ver det ena av de n„tverk som tj„nade till att bet„cka pelarhuvudena, vilka h”jde sig ”ver granat„pplena; och likadant gjorde han p† det andra pelarhuvudet.
007:019 Och pelarhuvudena som sutto ovanp† pelarna inne i f”rhuset voro utformade till liljor, och m„tte fyra alnar. 007:020 P† b†da pelarna funnos pelarhuvuden, ocks† ovantill invid den bukformiga delen inemot n„tverket. Och granat„pplena voro tv† hundra, i rader runt omkring, ”ver det andra pelarhuvudet. 007:021 Pelarna st„llde han upp vid f”rhuset till tempelsalen. t den pelare han st„llde upp p† h”gra sidan gav han namnet Jakin, och †t den han st„llde upp p† v„nstra sidan gav han namnet Boas. 007:022 ™verst voro pelarna utformade till liljor. S† blev d† arbetet med pelarna fullbordat.

007:023 Han gjorde ock havet, i gjutet arbete. Det var tio alnar fr†n den ena kanten till den andra, runt allt omkring, och fem alnar h”gt; och ett trettio alnar l†ngt sn”re m„tte dess omf†ng. 007:024 Och under kanten voro gurklika sirater, som omg†vo det runt omkring — tio alnar brett som det var — s† att de gingo runt omkring havet. De gurklika siraterna sutto i tv† rader, och de voro gjutna i ett stycke med det ”vriga. 007:025 Det stod p† tolv oxar, tre v„nda mot norr, tre v„nda mot v„ster, tre v„nda mot s”der och tre v„nda mot ”ster; havet stod ovanp† dessa, och deras bakdelar voro alla v„nda in†t. 007:026 Dess tjocklek var en handsbredd; och dess kant var gjord s†som kanten p† en b„gare, i form av en utslagen lilja. Det rymde tv† tusen bat.

007:027 Vidare gjorde han de tio b„ckenst„llen, av koppar. Vart st„ll var fyra alnar l†ngt, fyra alnar brett och tre alnar h”gt. 007:028 Och p† f”ljande s„tt voro dessa st„ll gjorda. De voro f”rsedda med sidolister, vilka sidolister hade sin plats mellan h”rnlisterna.
007:029 P† dessa sidolister mellan h”rnlisterna funnos avbildade lejon, tjurar och keruber, och likas† p† h”rnlisterna upptill. Under lejonen och tjurarna sutto nedh„ngande blomsterslingor. 007:030 Vart st„ll hade fyra hjul av koppar med axlar av koppar; och dess fyra f”tter voro f”rsedda med b„rarmar. Dessa b„rarmar voro gjutna till att sitta under b„ckenet, och mitt f”r var och en sutto blomsterslingor.
007:031 Sin ”ppning hade det inom kransstycket, som h”jde sig en aln upp†t. ”ppningen i detta var rund; det var s† gjort, att det kunde tj„na s†som underlag, och det m„tte en och en halv aln. Ocks† p† dess ”ppning funnos utsirningar. Men sidolisterna d„rtill voro fyrkantiga, icke runda.
007:032 De fyra hjulen sutto under sidolisterna, och hjulens h†llare voro f„sta vid b„ckenst„llet. Vart hjul m„tte en och en halv aln.
007:033 Hjulen voro gjorda s†som vagnshjul; och deras h†llare, deras ringar, deras ekrar och deras navar voro allasammans gjutna. 007:034 Fyra b„rarmar funnos p† vart st„ll, i de fyra h”rnen; b„rarmarna voro gjorda i ett stycke med sitt st„ll. 007:035 ™verst p† vart st„ll var en helt och h†llet rund uppsats, en halv aln h”g; och ovantill p† vart st„ll sutto dess h†llare, s† ock dess sidolister gjorda i ett stycke d„rmed. 007:036 Och p† h†llarnas ytor och p† sidolisterna inristade han keruber, lejon och palmer, alltefter som utrymme fanns p† var och en, s† ock blomsterslingor runt omkring.
007:037 P† detta s„tt gjorde han de tio b„ckenst„llen; de voro alla gjutna p† samma s„tt och hade samma m†tt och samma form

007:038 Han gjorde ock tio b„cken, av koppar. Fyrtio bat rymde vart b„cken, och vart b„cken m„tte fyra alnar; till vart och ett av de tio b„ckenst„llen gjordes ett b„cken. 007:039 Och han st„llde fem av b„ckenst„llen p† h”gra sidan om huset och fem p† v„nstra sidan om huset. Och havet st„llde han p† h”gra sidan om huset, †t sydost.
007:040 Hirom gjorde dessa b„cken, s† ock skovlarna och sk†larna.

S† f”rde Hiram allt det arbete till slut, som han fick utf”ra †t konung Salomo f”r HERRENS hus:
007:041 n„mligen tv† pelare, och de tv† klotformiga pelarhuvuden som sutto ovanp† pelarna, och de tv† n„tverk som skulle bet„cka de b†da klotformiga pelarhuvuden som sutto ovanp† pelarna, 007:042 d„rj„mte de fyra hundra granat„pplena till de b†da n„tverken, tv† rader granat„pplen till vart n„tverk, f”r att de b†da klotformiga pelarhuvuden som sutto uppe p† pelarna s† skulle bliva bet„ckta,
007:043 Vidare de tio b„ckenst„llen och de tio b„ckenen p† b„ckenst„llen,
007:044 s† ock havet, som var allenast ett, och de tolv oxarna under havet,
007:045 vidare askk„rlen, skovlarna och sk†larna, korteligen, alla redan n„mnda f”rem†l som Hiram gjorde †t konung Salomo f”r HERRENS hus. Allt var av polerad koppar.
007:046 P† Jordansl„tten l„t konungen gjuta det i lerformar, mellan Suckot och Saretan.
007:047 Och f”r den ”verm†ttan stora myckenhetens skull l„mnade Salomo alla f”rem†len ov„gda, s† att kopparens vikt icke blev utr”nt.

007:048 Salomo gjorde ock alla ”vriga f”rem†l som skulle finnas i HERRENS hus: det gyllene altaret, det gyllene bordet som sk†debr”den skulle ligga p†,
007:049 s† ock ljusstakarna, fem p† h”gra sidan och fem p† v„nstra framf”r koret, av fint guld, med blomverket, lamporna och lampt„ngerna av guld,
007:050 vidare faten, knivarna, de b†da slagen av sk†lar och fyrfaten, av fint guld, „ntligen de gyllene g†ngj„rnen till de d”rrar som ledde till det innersta av huset, det allraheligaste, och till de d”rrar i huset, som ledde till tempelsalen. 007:051 Sedan allt det arbete som konung Salomo l„t utf”ra p† HERRENS hus var f„rdigt, f”rde Salomo ditin vad hans fader David hade helgat †t HERREN: silvret, guldet och k„rlen; detta lade han in i skattkamrarna i HERRENS hus.
008:001 D„refter f”rsamlade Salomo de „ldste i Israel, alla huvudm„nnen f”r stammarna, Israels barns familjeh”vdingar, till konung Salomo i Jerusalem, f”r att h„mta HERRENS f”rbundsark upp fr†n Davids stad, det „r Sion.
008:002 S† f”rsamlade sig d† till konung Salomo alla Israels m„n under h”gtiden i m†naden Etanim, det „r den sjunde m†naden. 008:003 N„r d† alla de „ldste i Israel hade kommit tillst„des, lyfte pr„sterna upp arken.
008:004 Och de h„mtade HERRENS ark och uppenbarelset„ltet ditupp, j„mte alla heliga f”rem†l som funnos i t„ltet; pr„sterna och leviterna h„mtade det ditupp.
008:005 Och konung Salomo stod framf”r arken j„mte Israels hela menighet, som hade f”rsamlats till honom; och de offrade d„rvid sm†boskap och f„kreatur i s†dan myckenhet, att de icke kunde t„ljas eller r„knas.
008:006 Och pr„sterna buro in HERRENS f”rbundsark till dess plats i