Frithiof’s Saga by Esaias Tegnér

Produced by David Starner, Tapio Riikonen and the Online Distributed Proofreading Team FRITIOFS SAGA BY ESAIAS TEGNER Introduction, Bibliography, Notes, and Vocabulary _Edited by_ ANDREW A. STOMBERG PREFACE. Ever since the establishment, many years ago, of courses in Swedish in a few American colleges and universities the need of Swedish texts, supplied with vocabularies and
This page contains affiliate links. As Amazon Associates we earn from qualifying purchases.
  • ca. 1300
Buy it on Amazon FREE Audible 30 days

Produced by David Starner, Tapio Riikonen and the Online Distributed Proofreading Team



Introduction, Bibliography, Notes, and Vocabulary _Edited by_ ANDREW A. STOMBERG


Ever since the establishment, many years ago, of courses in Swedish in a few American colleges and universities the need of Swedish texts, supplied with vocabularies and explanatory notes after the model of the numerous excellent German and French editions, has been keenly felt. This need has become particularly pressing the last three years during which Swedish has been added to the curricula of a large number of high schools. The teachers in Swedish in these high schools as well as in colleges and universities have been greatly handicapped in their work by the lack of properly edited texts. It is clearly essential to the success of their endeavor to create an interest in the Swedish language and its literature, at the same time maintaining standards of scholarship that are on a level with those maintained by other modern foreign language departments, that a plentiful and varied supply of text material be furnished. The present edition of Tegner’s Fritiofs Saga aims to be a modest contribution to the series of Swedish texts that in the most recent years have been published in response to this urgent demand.

Sweden has since the days of Tegner been prolific in the creation of virile and wholesome literary masterpieces, but Fritiofs Saga by Tegner is still quite generally accorded the foremost place among the literary products of the nation. Tegner is still hailed as the prince of Swedish song by an admiring people and Fritiofs Saga remains, in popular estimation at least, the grand national epic.

Fritiofs Saga has appeared in a larger number of editions than any other Scandinavian work with the possible exception of Hans Christian Andersen’s Fairy Tales. It has been translated into fourteen European languages, and the different English translations alone number approximately twenty. In German the number is almost as high. Several school editions having explanatory notes have appeared in Swedish and in 1909 Dr. George T. Flom, Professor of Scandinavian Languages and Literature of the University of Illinois edited a text with introduction, bibliography and explanatory notes in English, designed for use in American colleges and universities, but the present edition is the first one, as far as the editor is aware, to appear with an English vocabulary.

Fritiofs Saga abounds in mythological names and terms, as well as in idiomatic expressions, and the preparation of the explanatory notes has therefore been a perplexing task. A fairly complete statement under each mythological reference would in the aggregate reach the proportions of a treatise on Norse mythology, but the limitations of space made such elaboration impossible. While brevity of expression has thus been the hard rule imposed by the necessity of keeping within bounds, it is hoped that the notes may nevertheless be found reasonably adequate in explaining the text. Many mythological names occur frequently and in different parts of the text, and as constant cross references in the notes would likely be found monotonous, an effort has been made to facilitate the matter of consulting and reviewing explanatory statements for these terms by adding an index table.

It has not been thought necessary or desirable to translate many idiomatic expressions in the text, as the vocabulary ought to enable the student, without the assistance of a lavish supply of notes, to get at the meaning. It would seem that the study of a foreign text would be most stimulating and invigorating to a student, if he himself be given a chance to wrestle with difficult sentences.

The introduction that precedes the text makes no pretension of being anything more than an attempt to state in broad outline the salient facts in the life of Tegner and in the genesis and development of the Fritiofs Saga theme.

The text in the present edition has been modernized to conform with the orthography officially adopted in Sweden in 1906.

This new edition of the great masterpiece is accompanied by the editor’s sincere hope that it may in a measure at least serve to create an increased interest in the study of the sonorous Swedish language and its rich literature and give a clearer conception of the seriousness and strength of Swedish character.

The book owes much to the kindly suggestions and corrections of those who have examined it in proof or manuscript. Special acknowledgment is due Professor A. Louis Elmquist of Northwestern University, who carefully revised the vocabulary, and to Mr. E. W. Olson of Rock Island, Ill., whose accuracy and scholarship has been of invaluable assistance throughout.

University of Minnesota, December, 1913.

A. A. S.



In the personality of Esaias Tegner the vigor and idealism of the Swedish people find their completest and most brilliant incarnation. A deep love of the grandeurs of nature, keen delight in adventure and daring deeds, a charming juvenility of spirit that at least in the prime of his life caused him to battle bravely and hopefully for great ideas, a clearness of perception and integrity of purpose that abhor shams and narrow prejudices and with reckless frankness denounce evils and abuses, a disposition tending at times to brooding and melancholy, all these elements, combined in Tegner, have made him the idealized type of the Swedish people. He was cast in a heroic mold and his countrymen continue to regard him as the completed embodiment of their national ideals. And in the same measure that Tegner stands forth as an expression of Swedish race characteristics it may be said that Fritiofs Saga is the quintessence of his own sentiments and ideals.

Tegner, according to his own words, “was born and reared in a remote mountain region where nature herself composes noble but wild music, and where the ancient gods apparently still wander about on winter evenings.” His ancestry went back for several generations through the sturdy bonde class, though his father was a preacher and his mother the daughter of a preacher. The father’s people dwelt in the province of Smaland and the mother’s ancestors had lived in the picturesque province of Vaermland. The future poet was born on the 13 of November, 1782, at Kyrkerud, Vaermland, his father holding a benefice in that province. While he was yet a mere child of nine the father died and the family was left in poverty. A friend of the Tegner family, the judicial officer Branting, gave the young Esaias a home in his house. The lad soon wrote a good hand and was given a desk and a high, three-legged chair in the office. Branting took a fancy to the young clerk and soon fell into the habit of inviting him to accompany the master upon the many official journeys that had to be made through the bailiwick. Thus Esaias came to see the glories of nature in his native province, and deep and lasting impressions were left upon his mind. His quick imagination was further stirred by the heroic sagas of the North, in the reading of which he at times became so absorbed that the flight of the hours or the passing events were entirely unnoticed by him.

Branting, who had become convinced that his young clerk was by nature endowed for a much higher station than a lowly clerkship offered, generously provided Esaias with an opportunity for systematic study. In 1796 he wrote a good friend in whose home an elder brother of Esaias was then acting as tutor, suggesting that the younger brother be given a home there also and thus have the advantage of the brother’s tutelage. A ready acquiescence meeting this proposal, Esaias now went to Malma, the home of Captain Loewenhjelm, and at once plunged into the study of Latin, French and Greek under the brother’s guidance. Independently of the instructor he at the same time acquired a knowledge of English and read principally the poems of Ossian, which greatly delighted him.

The following year the elder brother accepted a more profitable position as tutor in the family of the great iron manufacturer Myhrman at Raemen in Vaermland and thither Esaias accompanied him. Here he could drink deep from the fountain of knowledge for at Raemen he found a fine library of French, Latin and Greek classics. He worked prodigiously and this, coupled with a remarkably retentive memory, enabled him to make remarkably rapid progress in his studies. He would have remained in the library all the time poring over his dear classic authors but for the fortunate intervention of the young members of the Myhrman family, seven in all, who frequently would storm into his room and carry him off by sheer force to their boisterous frolics. To one of these playmates, Anna Myhrman, the youngest daughter of the family, he soon became attached by the tender ties of love.

In 1799 Tegner was enabled, through the generosity of Branting and Myhrman, to repair to Lund and enter the university of that place. Here he made a brilliant record as a student, particularly in the classics, and after three years he was awarded the master’s degree. In recognition of his remarkable scholarship he was soon after made instructor in aesthetics, secretary to the faculty of philosophy and assistant librarian. In 1806 he claimed Anna Myhrman as his bride.

We have the testimony of Tegner himself that already as a child he began to write poetry, in fact these efforts began so early in his life that he could not remember when he for the first time exercised the power that later was to win him an abiding fame. As early as his clerkship days in the office of Branting he wrote a poem in Alexandrine verse with the subject taken from the Old Norse sagas. His numerous productions before 1808 attracted little attention and failed to get any prize for the young author. But in the above mentioned year he sprang into immediate popularity by the stirring “War Song of the Scanian Reserves” (Krigssang foer skanska lantvaernet), the Marseillaise of the Swedish nation. Sweden had just suffered great reverses in war, her very existence as an independent power seemed to hang in the balance, and confusion and discouragement were evident on every hand. Then came Tegner’s patriotic bugle blast, stirring the nation to renewed hope and courage. Speaking of this poem Professor Boyesen says: “As long as we have wars we must have martial bards and with the exception of the German Theodore Koerner I know none who can bear comparison with Tegner. English literature can certainly boast no war poem which would not be drowned in the mighty music of Tegner’s ‘Svea’, ‘The Scanian Reserves’, and that magnificent dithyrambic declamation, ‘King Charles, the Young Hero’. Tennyson’s ‘Charge of the Light Brigade’ is technically a finer poem than anything Tegner has written, but it lacks the deep, virile bass, the tremendous volume of breath and voice, and the captivating martial lilt which makes the heart beat willy nilly to the rhythm of the verse” (Essays on Scandinavian Literature, 233).

The ability evinced by Tegner as an instructor, but principally the enthusiasm aroused by his “Song to the Scanian Reserves”, gave him in 1810 a call to the Greek professorship at Lund. He did not, however, enter into this position until 1812.

In the meantime Tegner had given to his native land the solemn didactic poem “Svea”. In stately Alexandrine verse he scathingly rebukes his countrymen for their foolish aping after foreign manners and depending on foreign goods to satisfy their desires. The people, says the poet, can become strong again only by a return to the simple life and homely virtues of the great past. Not on the arena of war but through faithful endeavor in industry, science and art may the Swedish people restore to their fatherland its former power and glory. As though transported by this noble thought into a state of ecstasy, the bard then, in the concluding portion of the poem, pictures in magnificent dithyrambic song the titanic struggle that ensues and enthrones Peace as the beneficent ruler of the land. “Svea” won the prize of the Swedish Academy and firmly established Tegner in the affection of his countrymen.

The most productive and brilliant period of Tegner’s literary activity is contemporaneous with his incumbency of the Greek professorship at Lund (1812-1824). In this period he enriches Swedish literature with a series of lyrics which still rank among the best both in point of lucidity of thought and brilliance of diction. Only a few that stand out most prominently in a list of about one hundred poems from this period can receive mention here.

The intolerance and bitterness of the reaction that followed close upon the downfall of Napoleon and found its cruel instrument of oppression in the Holy Alliance aroused the bitter opposition of Tegner. His vision was not obscured, a fate that befell so many in that day, but he saw clearly the nobility and necessity of tolerance, freedom and democracy. It is to the great glory of Tegner that he consistently used his brilliant powers in battling against the advancing forces of obscurantism and tyranny. His enlightened and humanitarian ideas find a beautiful utterance in the poem “Tolerance” (Foerdragsamhet) which dates from 1808, but later was rewritten and appeared under the title “Voices of Peace” (Fridsroester). In “The Awakened Eagle” (Den vaknade oernen), 1815, he celebrates the return of Napoleon from Elba, The Union of Norway and Sweden stirs Tegner to write a poem “Nore”, a high-minded protest against politics of aggression and a plea for justice and a spirit of fraternity.

In “The New Year 1816” (Nyaret 1816) he scores the Holy Alliance in bitter and sarcastic terms. The liberal ideas of Tegner are further elucidated in a famous address, delivered in 1817 at the celebration of the three hundredth anniversary of the Lutheran Reformation. In this event the poet saw the unfolding of the great forces that led to the spiritual and intellectual emancipation of man, and ushered in a new era of freedom and progress. The reactionaries in the realm of literature become the object of his attack in “Epilogue at the Master’s Presentation” (Epilog vid magisterpromotionen). Other poems of this period, as “The Children of the Lord’s Supper” (Nattvardsbarnen), admirably translated by Longfellow, “Axel”, the tragic tale of one of the warriors of Charles XII., and his fair Russian bride, “Karl XII”, which breathes the defiant spirit not only of the hero king but of the nation, “Address to the Sun” (Sang till solen), an eloquent eulogy to the marvelous beauty of the King of Day, merely served to establish Tegner more firmly in the affection of the people. But his fame was to be placed on a still firmer foundation when the greatest creation of his fertile mind, Fritiofs Saga, appeared.


The genesis of Fritiofs Saga is to be found partly in the renascence of a strong national sentiment in Sweden after the disastrous wars and loss of Finland, early in the nineteenth century, partly in Tegner’s personality and in his profound knowledge and warm admiration of the Old Norse sagas. We have seen how already as a boy he had read the sagas with keen zest and even tried his hand at a heroic poem in stately Alexandrine verse.

To the thoughtful minds of that day it seemed clear that the cause of Sweden’s misfortunes was to be found in her loss of a strong manhood, due to a senseless readiness in adopting enervating foreign customs and to a fatal relaxation in morals. In 1811 a handful of enthusiastic students, mostly from Tegner’s native province of Vaermland, formed the Gothic Union (Goetiska foerbundet) for the purpose of working with united efforts for the regeneration of the nation. This, they believed, could best be achieved by reviving the memories of the old Goths, merely another name for the people of the Saga period, which in turn would help to bring back the vigorous integrity and dauntless courage of the past. The ancient sagas must therefore be popularized.

Tegner, who already in his “Svea” had bewailed the loss of national power and urged his people to become independent and strong again, joined the Gothic Union, at the same time expressing his disapproval of a too pronounced and narrow-minded imitation of old Gothic life and thought. Erik Gustaf Geijer, the great historian and poet, also a native of Vaermland and in power of mind and loftiness of ideals almost the peer of Tegner, published in Iduna, the organ of the Gothic Union, a few poems that faithfully reproduce the old Northern spirit and in strength and simplicity stand almost unsurpassed. An extremist in the camp was Per Henrik Ling, an ardent patriot, who, inspired by Danish and German Romanticism, would rehabilitate the nation by setting before it in a series of epics the strong virtues of the past, albeit that these often appeared in uncouth and brutal forms. For the physical improvement of his countrymen Ling worked out a scientific system of exercise, and though his epics were failures, largely because they set up coarse models for an age that aesthetically had risen superior to them, his system of physical training entitles him to an honored place among the great men of Scandinavia.

Tegner had been greatly grieved at Ling’s literary mistakes. It seemed to him deplorable that a worthy cause should be doomed to ignominious failure just because unskilled hands had undertaken to do the work. This feeling prompted him to undertake the writing of a great epic based on the old sagas, but excluding their crudities. But it would be a mistake to think that this was the only force that impelled him to write. Tegner has now reached the heyday of his wonderful poetic powers and he must give expression to the great ideas that stir his soul. And so he proceeds to paint a picture of Fritiof the Bold and his times. The great Danish poet Oehlenschlaeger had already published “Helge”, an Old Norse cycle of poems which Tegner warmly admired. This poem revealed to him the possibilities of the old saga themes in the hands of a master.

Fritiofs Saga did not appear as a completed work at first, but merely in installments of a certain number of cantos at a time and these not in consecutive order. In the summer of 1820, cantos 16-19, being the first installments or “fragments,” as Tegner himself called them, appeared in Iduna; the five concluding cantos were completed and published two years later, and not until then did the poet proceed to write the first part. The work was finally completed in 1825.

Although the first cantos published had received a most enthusiastic reception on the part of the people and won unstinted praise from most of the great literary men, even from many who belonged to opposing literary schools, an enthusiasm that grew in volume and sincerity as the subsequent portions appeared, Tegner became increasingly dissatisfied and discouraged because of the task that confronted him and the serious defects that he saw in his creation. Tegner was at all times his own severest critic and there is found in him an utter absence of vanity or illusion. “Speaking seriously”, he wrote in 1824, “I have never regarded myself as a poet in the higher significance of the word. — — — I am at best a John the Baptist who is preparing the way for him who is to come.” [Tegner, Samlade Skrifter, II, 436.]


As the basis for Tegner’s epic lies the ancient story of Fritiof the Bold, which was probably put in writing in the thirteenth century, although the events are supposed to have transpired in the eighth century. But Tegner has freely drawn material from other Old Norse sagas and songs, and this, and not a little of his own personal experience, he has woven into the story with the consummate skill of a master. He made full use of his poetic license and eliminated and added, reconstructed and embellished just as was convenient for his plan. “My object”, he says, “was to represent a poetical image of the old Northern hero age. It was not Fritiof as an individual whom I would paint; it was the epoch of which he was chosen as the representative.” [Tegner, Samlade Skrifter, II, 393.]

It was Tegner’s firm conviction that the poet writes primarily for the age in which he himself lives, and since he wrote for a civilized audience he must divest Fritiof of his raw and barbarous attributes, though still retaining a type of true Northern manhood. On this point Tegner says: “It was important not to sacrifice the national, the lively, the vigorous and the natural. There could, and ought to, blow through the song that cold winter air, that fresh Northern wind which characterizes so much both the climate and the temperament of the North. But neither should the storm howl till the very quicksilver froze and all the more tender emotions of the breast were extinguished.”

“It is properly in the bearing of Fritiof’s character that I have sought the solution of this problem. The noble, the high-minded, the bold–which is the great feature of all heroism–ought not of course to be missing there, and sufficient material abounded both in this and many other sagas. But together with this more general heroism, I have endeavored to invest the character of Fritiof with something individually Northern– that fresh-living, insolent, daring rashness which belongs, or at least formerly belonged to the national temperament. Ingeborg says of Fritiof (Canto 7):

‘How glad, how daring, how inspired with hope, Against the breast of norn he sets the point Of his good sword, commanding:
“Thou shalt yield!”‘

These lines contain the key to Fritiof’s character and in fact to the whole poem.” [Tegner, Samlade Skrifter, II, p. 393. The entire treatise is found in English translation in Andersen’s Viking Tales.]

In what manner Tegner modernizes his story by divesting the original saga of its grotesque and repugnant features can most readily be illustrated in a comparison between his account of Fritiof’s encounter with king Helge in Balder’s temple (Canto 13) and the original story. The latter tells how Fritiof unceremoniously enters the temple, having first given orders that all the king’s ships should be broken to pieces, and threw the tribute purse so violently at the king’s nose that two teeth were broken out of his mouth and he fell into a swoon in his high seat. But as Fritiof was passing out of the temple, he saw the ring on the hand of Helge’s wife, who was warming an image of Balder by the fire. He seized the ring on her hand, but it stuck fast and so he dragged her along the floor toward the door and then the image fell into the fire. The wife of Halfdan tried to come to her assistance, only to let the image she was warming by the fire fall into the flames. As the image had previously been anointed, the flames shot up at once and soon the whole house was wrapped in fire. Fritiof, however, got the ring before he went away. But as he walked out of the temple, said the people, he flung a firebrand at the roof, so that all the house was wrapped in flames. Of the violent feeling that, according to Tegner, racked Fritiof’s soul as he went into exile or of the deep sense of guilt that latter hung as a pall over his life there is no mention in the original. Here we touch upon the most thoroughgoing change that Tegner made in the character of his hero. He invested him with a sentimentality, a disposition towards melancholy, an accusing voice of conscience that torments his soul until full atonement has been won, that are modern and Christian in essence and entirely foreign to the pagan story. On this point Tegner: “Another peculiarity common to the people of the North is a certain disposition for melancholy and heaviness of spirit common to all deeper characters. Like some elegiac key-note, its sound pervades all our old national melodies, and generally whatever is expressive in our annals, for it is found in the depths of the nation’s heart. I have somewhere or other said of Bellman, the most national of our poets:

‘And work the touch of gloom his brow o’shading, A Northern minstrel-look, a grief in rosy red!’

For this melancholy, so far from opposing the fresh liveliness and cheering vigor common to the nation, only gives them yet more strength and elasticity. There is a certain kind of life-enjoying gladness (and of this, public opinion has accused the French) which finally reposes on frivolity; that of the North is built on seriousness. And therefore I have also endeavored to develop in Fritiof somewhat of this meditative gloom. His repentant regret at the unwilling temple fire, his scrupulous fear of Balder (Canto 15) who–

‘Sits in the sky, cloudy thoughts sending down, Ever veiling my spirit in gloom’,

and his longing for the final reconciliation and for calm within him, are proofs not only of a religious craving, but also and still more of a national tendency to sorrowfulness common to every serious mind, at least in the North of Europe.” [Tegner, Samlade Skrifter, II, p. 394.]

Tegner thus found it easy to justify the sentimentality that characterizes Fritiof’s love for Ingeborg, an element in Fritiofs Saga that has been most severely condemned by the critics. To the criticism that this love is too modern and Platonic, Tegner correctly answers that reverence for the sex was from the earliest times a characteristic of the German people so that the light and coarse view that prevailed among the most cultivated nations of antiquity was a thing quite foreign to the habits of the North.

Ingeborg like Fritiof is idealized by the poet although here the departure from the original is not as wide. That delicacy of sentiment which is inseparable from Ingeborg and guides her right in the great crisis is not, he maintains, a trait merely of the woman of ancient Scandinavia but is inherent in each noble female, no matter when or where she lives. And Tegner, who surely was no realist after the fashion of Strindberg, chooses to picture woman as she appears in her loveliest forms.

The brooding and melancholy spirit that Tegner had infused into the soul of Fritiof had in a large measure come from his own life. The depression of mind that had cast its shadows over him in the years that saw the creation of Fritiofs Saga grew steadily worse. The period that followed immediately upon the completion of this work was filled with doubt and despair. The explanation for this must be found partly in the insidious progress of a physical disease, partly to a change of place and environment. Certain hereditary tendencies, which caused him to fear that the light of reason would desert him, also played a part in this.

In 1824 he gave up the Greek professorship at Lund to become bishop of the diocese of Vaexioe in the province of Smaland, but the duties of the new position were not congenial to him. The spiritual and intellectual life of the diocese was on a low plane and Tegner threw himself with tremendous earnestness into the work of reform, but the prejudice and inertia of clergy and people stood constantly in the way. In his efforts to purge the church of some unworthy ecclesiastics he encountered bitter opposition and suffered some humiliations. He took a special interest in the schools of his diocese and his many pedagogical addresses are models in point of clearness and practical good sense.

The many and varied duties imposed on him by the episcopal office, particularly official inspection trips, attendance upon the sessions of the Riksdag, and serving on numerous important committees made it impossible for Tegner to continue his literary activities in the manner of his university days, but occasionally he would give to his countrymen a literary masterpiece that showed that the brilliant mind had not been dimmed.

His mental and physical ailments grew steadily worse and after 1840 there came periods of insanity which expressed itself in the most chimerical plans for travel, literary activities, and great national enterprises. Light came to his reason again, but his strength had been permanently broken. He died on November 2, 1846, and his body was laid to rest in the cemetery at Vaexioe, where a simple monument of marble and Swedish granite marks his final resting place.




Daer vaexte uti Hildings gard 1
tva plantor under fostrarns vard.
Ej Norden foerr sett tva sa skoena, de vaexte haerligt i det groena.

Den ena som en ek skoet fram, 2
och som en lans aer hennes stam;
men kronan, som i vinden skaelver,
liksom en hjaelm sin rundel vaelver.

Den andra vaexte som en ros, 3
naer vintern nyss har flytt sin kos; men varen, som den rosen goemmer,
i knoppen ligger aen och droemmer.

Men stormen skall kring jorden ga, 4 med honom brottas eken da,
och varsol skall pa himmeln gloeda, da oeppnar rosen laeppar roeda.

Sa vaexte de i froejd och lek, 5
och Fritiof var den unga ek;
men rosen uti dalar groena
hon hette Ingeborg den skoena.

Sag du de tva i dagens ljus, 6
du taenkte dig i Frejas hus,
daer manget litet brudpar svingar
med gula har och rosenvingar.

Men sag du dem i manens sken 7
kringdansa under lummig gren,
du taenkte: Under lundens kransar
aelvkungen med sin drottning dansar.

Det var sa glatt, det var sa kaert, 8 naer han sin foersta runa laert.
En kung var ej som han i aera;
den runan fick han Ingborg laera.

Hur glaettigt sam han i sin slup 9
med henne oever moerkbla djup!
Hur hjaertligt, naer han seglen vaender, hon klappar i sma vita haender!

Det fanns ej fagelbo sa hoegt, 10
som han foer henne ej besoekt.
Sjaelv oernen, som i molnen gungar, blev plundrad bad’ pa aegg och ungar.

Det fanns ej baeck, hur strid han var, 11 varoever han ej Ingborg bar.
Det aer sa skoent, naer forsen larmar, att tryckas av sma vita armar.

Den foersta blomma, varen foett, 12 det foersta smultron, som blev roett,
det foersta ax, vars guld blev moget, dem bjoed han henne glatt och troget.–

Men barnets dagar flyga bort, 13
daer star en yngling innan kort
med eldig blick, som ber och hoppas, daer star en moe med barm, som knoppas.

Ung Fritiof drog pa jakt alltjaemt; 14 den jakten skulle mangen skraemt,
ty utan spjut och utan klinga
den djaerve ville bjoernen tvinga.

Da kaempade de, broest mot broest, 15 och jaegarn, segrande, fast kloest,
med ludet byte kom tillbaka;
hur skulle jungfrun det foersaka?

Ty mannens mod aer kvinnan kaert, 16 det starka aer det skoena vaert:
de baegge passa foer varannan,
som hjaelmen passar sig foer pannan.

Men laeste han i vinterkvaell 17 vid eldsken ifran spiselna haell
en sang om stralande Valhalla,
om gudar och gudinnor alla,

han taenkte: Gult aer Frejas har, 18 ett kornland, som foer vinden gar.
Fran det kan jag ej Ingborgs skilja, ett naet av guld kring ros och lilja.

Idunas barm aer rik, och skoent 19 han hoppar under silke groent;
jag vet ett silke, daer det hoppar
ljusalfer tva med rosenknoppar.

Och Friggas oegon aero bla 20
som himmeln till att se uppa;
jag kaenner oegon: mot de bada
aer ljusbla vardag moerk att skada.

Vi prisas Gerdas kinder sa, 21
en nyfaelld snoe med norrsken pa?
Jag kinder sett: en dag, som taender tva morgonrodnader i saender.

Jag vet ett hjaerta, lika oemt 22 som Nannas, fast ej sa beroemt.
Med raetta prisas du av skalder,
du Nannas lyckelige Balder!

O! att som du jag finge doe, 23
begraten av en trogen moe,
Sa oem, sa trogen som din Nanna;
hos Hel jag ville gaerna stanna.–

Men kungadottern satt och kvad 24
en hjaeltesang och vaevde glad
i duken in den hjaeltens under
och vagor bla och groena lunder.

Daer vaexte in i snoevit ull 25 de skoeldar utav spolat gull,
och roeda floego stridens lansar,
men styvt av silver var vart pansar.

Dock, hur hon vaever, dag fran dag, 26 far hjaelten Fritiofs anletsdag,
och som de blicka fram ur vaeven,
da rodnar hon men glaedes aeven.

Men Fritiof skaer, var han gar fram, 27 ett I, ett F i bjoerkens stam.
De runor gro med froejd och gamman, liksom de ungas hjaertan, samman.

Naer dagen uppa faestet star, 28 vaerldskungen med de gyllne har,
och livet roers och maenskor vandra, da taenka de blott pa varandra.

Naer natten uppa faestet star, 29 vaerldsmodern med de moerka har,
och tystnad rar och stjaernor vandra, da droemma de blott om varandra.

“Du jord, som smyckar dig var var 30 med blommor i ditt groena har,
giv mig de skoensta! Jag vill vira
en krans av dem att Fritiof sira.”

“Du hav, som satt din dunkla sal 31 med paerlor full i tusental,
giv mig de skoenaste, de baesta!
Kring Ingborgs hals vill jag dem faesta.”

“Du knapp pa Odens kungastol, 32
du vaerldens oega, gyllne sol!
Var du blott min, din blanka skiva
till skoeld jag ville Fritiof giva.”

“Du lykta i Allfaders hus, 33
du mane med ditt bleka ljus!
Var du blott min, jag gav dig gaerna till smycke at min skoena taerna.”–

Men Hilding sade: “Fosterson, 34
den aelskog vaend din hag ifran!
Ej lika falla oedets lotter,
den taernan aer kung Beles dotter.

Till Oden sjaelv i stjaernklar sal 35 uppstiger hennes aettartal;
du aer blott Torstens son; giv vika! ty lika trives baest med lika.”

Men Fritiof log: “Mitt aettartal 36 gar nedat i de doedas dal.
Nyss slog jag skogens kung sa luden, hans anor aervde jag med huden.

Friboren man ej vika vill, 37
ty vaerlden hoer den frie till.
Vad lyckan broet, kan hon foersona, och hoppet baer en konungs krona.

Hoegaettad aer all kraft, ty Tor, 38 dess aettefar, i Trudvang bor.
Han vaeger boerden ej men vaerdet:
en vaeldig friare aer svaerdet.

Jag kaempar om min unga brud, 39
om ock det var med dundrets gud.
Vaex trygg, vaex glad, min vita lilja, ve den, som dig och mig vill skilja!”



Kung Bele, stoedd pa svaerdet, i kungssal stod, 1 hos honom Torsten Vikingsson, den bonde god, hans gamle vapenbroder, snart hundraarig, och aerrig som en runsten och silverharig.

De stodo, som bland bergen tva offerhus, 2 at hedna gudar vigda, nu halvt i grus;
men visdomsrunor manga pa muren taeljas, och hoega forntidsminnen i valven dvaeljas.

“Det lider emot kvaellen”, sad’ Bele kung, 3 “ej mjoedet vill mig smaka, och hjaelm kaenns tung, infoer mitt oega moerkna de maenskooeden, men Valhall skiner naermre, jag anar doeden.

Jag kallat mina soener och din ocksa, 4 ty de tillsammans hoera, liksom vi tva.
En varning vill jag giva de oernar unga, foerrn orden somnat alla pa doed mans tunga.”–

Da traedde de i salen, som kung befallt, 5 och fraemst bland dem gick Helge, en moerk gestalt. Han dvaldes helst bland spamaen kring altarrunden och kom med blod pa haendren ur offerlunden.

Daerefter syntes Halvdan, ljuslockig sven; 6 vart anletsdrag var aedelt men vekligt aen. Till lek han tycktes baera ett svaerd vid baelte och liknade en jungfru, foerklaedd till hjaelte.

Men efter dem kom Fritiof i mantel bla, 7 ett huvud var han hoegre aen baegge tva. Han stod emellan broedren, som dag star mogen emellan rosig morgon och natt i skogen.

“I soener”, sade kungen, “min sol gar ned. 8 I endraekt styren riket, i broedrafred!
Ty endraekt haller samman: hon aer som ringen pa lansen; den foerutan hans kraft aer ingen.

Lat styrkan sta som doerrsven vid landets port 9 och friden blomstra inom a haegnad ort!
Till skygd blev svaerdet givet men ej till skada, och skoeld aer smidd till haenglas foer bondens lada.

Sitt eget land foertrycker daraktig man, 10 ty kungen kan allenast vad folket kan.
Groenlummig krona vissnar, sa snart som maergen i stammen aer foertorkad pa nakna bergen.

Pa pelarstoder fyra star himlens rund, 11 men tronen vilar endast pa lagens grund. Naer vald pa tinget doemer, star ofaerd naera; men raett aer landets fromma och kungens aera.

Vael dvaeljas gudar, Helge, i disarsal, 12 men ej som snaeckan dvaeljes i slutet skal. Sa langt som dagsljus skiner, som staemma ljudar, sa langt som tanke flyger, bo hoege gudar.

Nog svika lungans tecken i offrad falk, 13 och flaerd aer mangen runa, som skaers pa balk; men redligt hjaerta, Helge, och friskt tillika, skrev Oden fullt med runor, som aldrig svika.

Var icke hard, kung Helge, men endast fast! 14 Det svaerd, som bitar skarpast, aer boejligast. Milt sinne pryder kungen, som blommor skoelden, och vardag bringar mera aen vinterkoelden.

En man foerutan vaenner, om aen sa stark, 15 doer haen, som stam i oeken med skalad bark. Men vaensaell man han trives som traed i lunden, daer baecken vattnar roten och storm aer bunden.

Yvs ej af faedrens aera! envar har dock blott sin; 16 kan du ej spaenna bagen, aer han ej din. Vad vill du med det vaerde, som aer begravet? Stark stroem med egna vagor gar genom havet.

Du Halvdan, glaettigt sinne aer vis mans vinst; 17 men joller hoeves ingen, och kungen minst. Med humle brygges mjoedet, ej blott med honung; laegg stal i svaerd och allvar i leken, konung!

Foer mycket vett fick ingen, hur vis han het, 18 men litet nog vet mangen, som intet vet. Fakunnig gaest i hoegbaenk foersmas, men vitter har staendigt lagets oera, hur lagt han sitter.

Till trofast vaen, o Halvdan, till fosterbror 19 aer vaegen gen, om ocksa han fjaerran bor; men daeremot avsides, langt haen belaegen aer ovaens gard, om aeven han star vid vaegen.

Vaelj icke till foertrogen vemhelst som vill! 20 Tomt hus star gaerna oeppet, men rikt staengs till. Vaelj _en_, onoedigt aer det den andra leta, och vaerlden vet, o Halvdan, vad trenne veta.”–

Daerefter uppstod Torsten och talte sa: 21 “Ej hoeves kung att ensam till Oden ga.
Vi delat livets skiften ihop, kung Bele, och doeden, vill jag hoppas, vi ocksa dele.

Son Fritiof, alderdomen har viskat mig 22 i oerat mangen varning, den ger jag dig. Pa aetthoeg Odens faglar sla ned i Norden, men pa den gamles laeppar mangvisa orden.

Fraemst voerda hoega gudar! ty ont och gott, 23 som storm och solsken, komma fran himlen blott. De se i hjaertats loenvalv fast det aer slutet, och langa ar fa gaelda, vad stunden brutit.

Lyd kungen! _En_ skall styra med kraft och vett: 24 skum natt har manga oegon, men dagen ett. Helt laett den baettre, Fritiof, foerdrar den baeste, och egg har svaerdet noedig men aeven faeste.

Hoeg kraft aer gudars gava; men, Fritiof, minns, 25 att styrka batar foega, daer vett ej finns. Tolvmannakraft har bjoernen, av _en_ man slagen; mot svaerdshugg halles skoelden, mot valdet lagen.

Av fa den stolte fruktas men hatas av envar, 26 och oevermod, o Fritiof, aer fallets far. Hoegt sag jag mangen flyga, nu stoedd pa krycka, ty vaedret rar foer arsvaext, och vind foer lycka.

Dag skall du prisa, Fritiof, sen baergad sol sig doeljt, 27 och oel, naer det aer drucket, och rad, naer foeljt. Pa mangen sak foerlitar sig ungersvennen, men striden proevar klingan, och noeden vaennen.

Nattgammal is tro icke, ej vardags snoe, 28 ej somnad orm, ej talet av knaesatt moe; ty kvinnans broest aer svarvat pa hjul, som rullar, och vankelmod bor under de liljekullar.

Du sjaelv doer haen, och haen doer vad dig tillhoer; 29 men en ting vet jag, Fritiof, som aldrig doer, och det aer domen oever doed man: daerfoere vad aedelt aer, du vilje, vad raett, du goere”–

Sa varnade de gamle i kungasal, 30 som skalden varnat sedan i Havamal.
Fran slaekt till slaekte gingo kaernfulla orden, och djupt ur kumlen viska de aen i Norden.

Daerefter talte baegge mang’ hjaertligt ord 31 allt om sin trogna vaenskap, beroemd i Nord; hur trofast intill doeden, i noed och gamman, tva knaeppta haender lika, de hallit samman.

“Med rygg mot rygg vi stodo, och varifran 32 som nornan kom, hon stoette pa skoeld, min son! Nu foere er till Valhall vi gamle ile;
men edra faeders ande pa eder vile!”–

Och mycket talte kungen om Fritiofs mod, 33 om hjaeltekraft, som mer aer aen kungablod. Och mycket talte Torsten om glans, som kroener de hoega Nordlands kungar, de asasoener.

“Och hallen I tillhopa, I soener tre, 34 er oeverman–det vet jag–skall Nord ej se; ty kraft, till kungahoeghet osvikligt sluten, hon aer som moerkbla stalrand, kring guldskoeld gjuten.

Och halsen till min dotter, den rosenknopp! 35 I lugn, som det sig hoevdes, har hon vaext opp; omhaegnen henne, laten ej stormen komma
och faesta i sin hjaelmhatt min spaeda blomma!

Pa dig, o Helge, laegger jag faderns sorg, 36 o, aelska som en dotter min Ingeborg !
Tvang retar aedelt sinne, men saktmod leder bad’ man och kvinna, Helge, till raett och heder.–

Men laeggen oss, I soener, i hoegar tva 37 pa var sin sida fjaerden vid boelja bla; ty hennes sang aer ljuvlig aennu foer anden, och som ett drapa klinga dess slag vid stranden.

Naer manen stroer kring bergen sitt bleka sken 38 och midnattsdaggen faller pa bautasten,
da sitta vi, o Torsten, pa hoegar runda och spraka oever vattnet om ting, som stunda.

Och nu farvael, I soener! Gan mer ej hit! 39 Var gang aer till Allfader; vi laengta dit, liksom till havet laengtar den troetta floden; men Frej vaelsigne eder, och Tor och Oden!”



Voro nu satta i hoeg kung Bele och Torsten den gamle, daer de sjaelva befallt: pa var sin sida om fjaerden hoegarna lyfte sin rund, tva broest, dem doeden har atskilt. Helge och Halvdan, pa folkets beslut, nu togo i sam-arv riket efter sin far; men Fritiof, som endaste sonen, 5 delte med ingen och faeste i lugn sin boning pa Framnaes, Tre mil straeckte sig kring den gardens aegor: pa tre hall dalar och kullar och berg, men pa fjaerde sidan var havet. Bjoerkskog kroente de kullarnas topp, men pa sluttande sidor frodades gyllene korn, och manshoeg vaggade ragen. 10 Sjoear, manga i tal, sin spegel hoello foer bergen, hoello foer skogarna opp, i vars djup hoeghornade aelgar hade sin kungliga gang och drucko av hundrade baeckar. Men i dalarna vida omkring daer bette i groenskan hjordar med glaensande hull och med juver, som laengta till staevan. 15 Mellan dem spriddes aen hit och aen dit en oraeknelig skara av vitulliga far, som du ser vitaktiga stroemoln flockvis spridda pa himmelens valv, naer det blaser om varen. Springare tva ganger tolv, bangstyriga, fjaettrade vindar, stampande stodo i spiltornas rad och tuggade vallhoe, 20 manarna knutna med roett och hovarna blanka av jaernskor. Dryckessalen, ett hus foer sig sjaelv, var timrad av kaernfur. Ej fem hundrade maen–till tio tolfter pa hundrat– fyllde den rymliga sal, naer de samlats att dricka om julen. Genom salen, sa lang som han var, gick bordet av stenek, 25 bonat och blankt som av stal; hoegsaetes-pelarna bada stodo foer aendan daerav, tva gudar, skurna av almtraed: Oden med haerskareblick och Frej med solen pa hatten. Nyss emellan de tva pa sin bjoernhud–huden var kolsvart, gapet scharlakansroett, men klorna skodda med silver– 30 Torsten bland vaennerna satt, som gaestfriheten bland glaedjen. Ofta, naer manen bland skyarna floeg, foertalde den gamle under fran fraemmande land, dem han sett, och vikingafaerder fjaerran i Oestervag och i Vaestersaltet och Gandvik. Tyst satt lyssnande lag, och dess blickar haengde vid gubbens 35 laeppar, som bi’t vid sin ros; men skalden taenkte pa Brage, naer med sitt silfverskaegg och med runor pa tungan han sitter under den lumimiga bok och foertaeljer en saga vid Mimers evigt sorlande vag, han sjaelv en levande saga.

Mitt pa golvet–med halm var det stroett–brann lagan bestaendigt 40 glatt pa sin murade haell, och igenom det luftiga roekfang blickade stjaernorna in, de himmelska vaenner, i salen. Men kring vaeggen, pa naglar av stal, daer haengde det radvis brynja och hjaelm vid varann, och haer och daer dem emellan blixtrade neder ett svaerd, som i vinterkvaellen ett stjaernskott. 45 Mera aen hjaelmar och svaerd dock skoeldarna lyste i salen, blanka som solens rund eller manens skiva av silver. Gick daer stundom en moe kring bordet och fyllde i hornen, slog hon oegonen ned och rodnade: bilden i skoelden rodnade aeven som hon; det gladde de drickande kaempar.– 50

Rikt var huset: varhelst som du skadade, moette ditt oega fyllda kaellrar och proppade skap och ragade visthus. Manga klenoder jaemvael daer goemdes, byten av segern, guld med runor uppa och det konstarbetade silver. Tre ting skattades dock av all den rikedom ypperst: 55 _svaerdet_, som aervdes fran fader till son, var fraemst av de trenne, Angurvadel, sa kallades det, och broder till blixten. Fjaerran i Oesterland var det smitt–som sagan foertaeljer–, haerdat i dvaergarnas eld: Bjoern Blatand bar det fran boerjan. Bjoern foerlorade dock pa en gang bad’ svaerdet och livet 60 soeder i Groeningasund, daer han stridde mot vaeldige Vifell. Vifell hade en son, het Viking. Men gammal och braecklig, bodde pa Ulleraker en kung med sin blomstrande dotter. Se, da kom det ur skogarnas djup en oskapelig jaette, hoegre till vaexten aen maenniskors aett och luden och vildsint, 65 fordrade envigeskamp eller kungadottern och riket. Ingen vagade kampen likvael, ty det fanns ej ett stal, som bet pa hans skalle av jaern, och daerfoer naemndes han Jaernhoes. Viking allena, som nyss fyllt femton vintrar, emottog striden, i hopp pa sin arm och pa Angurvadel. I ett hugg 70 kloev han till midjan det rytande troll och fraelste den skoena. Viking laemnade svaerdet till Torsten, sin son, och fran Torsten gick det till Fritiof i arv: naer han drog det, sken det i salen, liksom floege en blixt daerigenom eller ett norrsken. Hjaltet var hamrat av guld, men runor syntes pa klingan, 75 underbara, ej kaenda i Nord, men de kaendes vid solens portar, daer faederna bott, foerrn asarna foerde dem hit upp. Matta lyste de runor alltjaemt, naer fred var i landet, men naer Hildur begynte sin lek, da brunno de alla roeda som hanens kam, naer han kaempar: foerlorad var den, som 80 moette i slaktningens natt den klingan med lagande runor. Svaerdet var vida beroemt, och av svaerd var det ypperst i Norden. Daernaest ypperst i pris var en _armring_, vida beryktad, smidd av nordiska sagans Vulkan, av den haltande Vaulund. Tre mark hoell han i vikt, och arbetad var han av rent guld. 85 Himlen var tecknad daerpa med de tolv odoedligas borgar, vaexlande manaders bild, men av skalderna naemndes de solhus. Alfhem skadades daer, Frejs borg: det aer solen, som nyfoedd boerjar att klaettra igen foer himmelens branter vid julen. Soekvabaeck var daer ocksa: i dess sal satt Oden hos Saga, 90 drack sitt vin ur det gyllene kaerl; det kaerlet aer havet, faergat med guld av morgonens gloed, och Sagan aer varen, skriven pa groenskande faelt med blommor i staellet foer runor. Balder syntes jaemvael pa sin tron, midsommarens sol, som gjuter fran faestet sin rikedom ner, en bild av det goda; 95 ty det goda aer stralande ljus, men det onda aer moerker. Solen troettnar att stiga alltjaemt, och det goda desslikes svindlar pa hoejdernas brant: med en suck foersjunka de bada neder till skuggornas land, till Hel: det aer Balder pa balet. Glitner, den fredliga borg, sags aeven: foerlikande alla, 100 satt daer med vagen i hand Forsete, domarn pa hoestting. Dessa bilder och manga aennu, som betecknade ljusets strider pa himmelens valv och i maenniskans sinne, de voro skurna av maestarens hand i den ringen. En praektig rubinknapp kroente dess buktiga rund, som solen kroener sin himmel. 105 Ringen var laenge i slaekten ett arv, ty hon ledde sin aettlaengd, endast pa moedernet dock, till Vaulund, raeknad foer stamfar. En gang stals den klenoden dock bort av roevaren Soete, svaermande kring pa de nordiska hav; sen fanns han ej ater. Slutligen taltes det om, att Sote pa kusten av Bretland 110 levande satt sig med skepp och med gods i sin murade gravhoeg; men,daer fann han ej ro, och det spoekade staendigt i hoegen. Torsten foernam det ryktet ocksa, och med Bele besteg han draken och kloev den skummande vag och styrde till staellet. Vid som ett tempelvalv, som en kungsgard, vore den baeddad 115 in i grus och groenskande torv, sa vaelvde sig hoegen. Ljus ock lyste daerur. Igenom en springa pa porten tittade kaemparna in, och det beckade vikingaskeppet stod daer med ankar och master och rar; men hoeg i dess bakstam satt en foerfaerlig gestalt: han var klaedd i en mantel av lagor. 120 Bister satt han och skurade daer blodflaeckade klingan, kunde ej skura de flaeckarna bort: allt guld, som han ranat, lag i hoegar omkring, och ringen bar han pa armen. “Stiga vi”, viskade Bele, “dit ner och kaempa mot trollet, tva mot en ande av eld?” Men halvvred svarade Torsten: 125 “En mot en var faedernas sed, jag kaempar vael ensam.” Laenge tvistades nu, vem foerst av de tvenne det tillkom proeva den vadliga faerd; men till slut tog Bele sin stalhjaelm, skakade om tva lotter daeri, och vid stjaernornas skimmer kaende Torsten igen sin lott. Foer en stoet av hans jaernlans 130 sprungo riglar och las, och han nedsteg.–Fragade nagon, vad han foernam i det nattliga djup, da teg han och ryste. Bele hoerde dock foerst en sang, den laet som en trollsang; sedan foernam han ett rasslande ljud, som av klingor som korsas, sist ett graeseligt skri; da blev tyst. Ut stoertade Torsten, 135 blek, foervirrad, foerstoerd; ty med doeden hade han kaempat. Ringen bar han likvael. “Den aer dyrkoept”, sade han ofta, “ty jag har darrat en gang i mitt liv, och det var, naer jag tog den.” Smycket var vida beroemt och av smycken ypperst i Norden.

_Skeppet Ellida_ till slut var en av slaektens klenoder. 140 Viking–saegs det–en gang, naer han vaende tillbaka fran haertag, seglade laengs med sin strand; da sag han en man pa ett skeppsvrak sorgloest gungande haen; det var, som han lekte med vagen. Mannen var hoeg och av aedel gestalt och hans anlete oeppet, glatt, men foeraenderligt dock, likt havet, som leker i solsken. 145 Manteln var bla och baeltet av guld, besatt med koraller, skaegget vitt som vagornas skum, men haret var sjoegroent. Viking styrde sin snaecka daerat foer att baerga den arme, tog den foerfrusne hem till sin gard och foerplaegade gaesten. Dock, naer han bjoeds av vaerden till saengs, da log han och sade: 150 “Vinden aer god, och mitt skepp, som du sett, aer ej att foerakta; hundrade mil, det hoppas jag visst, jag seglar i afton. Tack foer din bjudning aenda! den aer vaelment; kunde jag endast ge dig ett minne av mig! men min rikedom ligger i havet; kanske finner du dock i morgon en gava pa stranden.” 155 Dagen daerpa stod Viking vid sjoen, och si! som en havsoern, naer han foerfoeljer sitt rov, floeg in i viken ett drakskepp. Ingen syntes daerpa, ej en gang man maerkte en styrman, rodret dock lette sin buktiga vaeg bland klippor och blindskaer, liksom bodde en ande daeri: naer det nalkades stranden, 160 revade seglet sig sjaelvt, och, ej roert av maenniskohaender, ankaret saenkte sig ned och bet med sin hulling i djupet. Stum stod Viking och sag, men da sjoengo de lekande vagor: “Baergade Aegir ej gloemmer sin skuld, han skaenker dig draken.” Gavan var kunglig att se, ty de buktiga plankor av eke 165 voro ej fogade hop som annars men vuxna tillsammans. Straeckningen var som en drakes i sjoen: i stammen daer framme lyfte han huvudet hoegt, och av roett guld lagade svalget. Buken var spraecklig med blatt och med gult, men baktill vid rodret slog han sin vaeldiga stjaert i en ringel, fjaellig av silver; 170 vingarna svarta med kanter av roett; naer han spaende dem alla, floeg han i kapp med den susande storm, men oernen blev efter. Fylldes det skeppet med vaepnade maen, da skulle du trott dig skada en flytande konungastad, en simmande faestning. Skeppet var vida beroemt, och av skepp var det ypperst i Norden. 175

Detta och mera daertill tog Fritiof i arv av sin fader. Knappast fanns i de nordiska land en rikare arving, om ej en konungason; ty kungars vaelde aer ypperst. Var han ej konungason, likvael hans sinne var kungligt, vaensaellt, aedelt och milt, och med var dag vaexte hans rykte. 180 Kaempar hade han tolv, grahariga furstar i idrott, faderns kamrater, med broest av stal och med aerriga pannor. Nederst pa kaemparnas baenk, jaemnarig med Fritiof, en yngling satt som en ros bland vissnade loev: Bjoern hette den unge, glad som ett barn men fast som en man och vis som en gubbe. 185 Upp med Fritiof han vaext, och de blandat blod med varandra, fosterbroeder pa nordmannasaett, och svurit att leva samman i lust och i noed och att haemna varandra i doeden. Mitt bland kaempar och gaesternas maengd, som kommit till gravoel, Fritiof, en soerjande vaerd, med oegon fyllda av tarar, 190 drack pa faedernas vis sin faders minne och hoerde skaldernas sang till hans lov, ett dundrande draepa; men sedan steg han i faderns saete, nu hans, och satte sig neder mellan dess Oden och Frej: det aer Tors plats uppe i Valhall.



Vael klingar sangen i Fritiofs sal, 1 och skalderna prisa hans aettartal.
Men sangen glaeder
ej Fritiof, han hoer ej, vad skalden kvaeder.

Och jorden har ater klaett sig groen, 2 och drakarna simma igen pa sjoen.
Men hjaeltesonen
han vandrar i skogen och ser pa manen.

Nyss var han likvael sa lycklig, sa glad, 3 ty muntre kung Halvdan till gaest han bad och Helge dyster,
och de hade med sig sin skoena syster.

Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand 4 och kaende tillbaka en tryckning ibland
och sag betagen
alltjaemt pa de kaera, de aedla dragen.

De taltes vid om de glada dar, 5 da morgonens dagg lag pa livet kvar,
om barndomsminnen,
de rosengardar i aedla sinnen.

Hon haelsade honom fran dal och park, 6 fran namnen, som grodde i bjoerkens bark, och fran den kullen,
daer ekarna frodas i hjaeltemullen.

“Det var ej sa trevligt i kungens gard, 7 ty Halvdan var barnslig och Helge hard.
De kungasoener
de hoera ej annat aen lov och boener.

Och ingen–haer rodnade hon som en ros–, 8 at vilken en klagan kunde foertros!
I kungasalar
hur kvavt var det daer mot i Hildings dalar!

Och duvorna, som de matat och taemt, 9 nu voro de flugna, ty hoeken dem skraemt. Ett par allena
var kvar; av de tvenne tag du den ena!

Den duvan hon flyger vael hem igen, 10 hon laengtar, som andra, vael till sin vaen. Bind under vingen
en vaenlig runa! det maerker ingen.”

Sa sutto de viskande dagen om, 11 de hviskade aennu, naer kvaellen kom,
som aftonvindar
om varen viska i groena lindar.

Men nu aer hon borta, och Fritiofs mod 12 aer borta med henne. Det unga blod
i kinden stiger,
han lagar och suckar alltjaemt och tiger.

Sin sorg, sin klagan med duvan han skrev, 13 och glad for hon av med sitt kaerleksbrev; men ack, tillbaka
hon vaende ej mer, hon blev hos sin maka.

Det vaesen behagade icke Bjoern. 14 Han sade: “Vad fattas var unga oern,
sa tyst, sa sluten?
Aer broestet traeffat, aer vingen skjuten?

Vad vill du? Ha vi ej i oeverfloed 15 det gula flaesk och det bruna mjoed
och skalder manga?
Det tar aldrig slut pa de visor langa.

Sant nog, att gangaren stampar i spilt; 16 pa rov, pa rov skriker falken vilt.
Men Fritiof jagar
i molnen allena, och taers och klagar.

Ellida hon har ingen ro pa vag, 17 hon rycker alltjaemt pa sitt ankartag.
Ligg still, Ellida!
ty Fritiof aer fredlig, han vill ej strida.

Den stradoed aer ocksa en doed: till slut 18 jag rister, som Oden, mig sjaelv med spjut. Det kan ej fela,
vi bliva vaelkomna hos blavit Hela.”

Da slaeppte Fritiof sin drake loes, 19 och seglet svaellde, och vagen fnoes.
Rakt oever fjaerden
till kungens soener han styrde faerden.

De sutto pa Beles hoeg den dag 20 och hoerde folket och skipade lag;
men Fritiof talar:
den staemman foernimmes kring berg och dalar.

“I kungar, skoen Ingeborg aer mig kaer; 21 av eder jag henne till brud begaer,
och den foerening
hon var vael aeven kung Beles mening.

Han laet oss vaexa hos Hilding opp, 22 likt ungtraen, som vaexa tillsammans i topp. Daer ovanfoere
band Freja de toppar med gyllne snoere.

Min far var ej konung, ej jarl en gang, 23 dock lever hans minne i skaldens sang.
Hoegvaelvda grifter
foertaelja pa runsten min aetts bedrifter.

Laett kunde jag vinna mig rike och land, 24 men hellre jag blir pa min faedernestrand. Daer vill jag skydda
sa kungens gard som den ringes hydda.

Vi aero pa Beles hoeg; han hoer 25 vart ord i djupet haer nedanfoer.
Med Fritiof beder
den gamle i hoegen: betaenken eder!”–

Da reste sig Helge och talte med han: 26 “Var syster aer ej foer en bondeson.
Nordlandens drotter
ma taevla, ej du, om den Valhallsdotter.

Yvs gaerna att haelsas foer ypperst i Nord, 27 vinn maenner med handkraft och kvinnor med ord! Men Odensblodet
till pris ger jag icke at oevermodet.

Mitt rike behoefver du ej ta dig an, 28 jag skyddar det sjaelv; vill du bli min man, en plats aer ledig
ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig.”–

“Din man blir jag knappast”, var Fritiofs svar, 29 “aer man foer mig sjaelv, som min fader var. Ur silverskida
flyg, Angurvadel, du far ej bida!”

I solen glaenste den klinga bla, 30 och runorna lagade roeda daerpa.
“Du Angurvadel,
du aer dock”, sad’ Fritiof, “av gammal adel.

Och vore det ej foer hoegens fred, 31 pa staellet jag hoegge dig, svartekung, ned. Vill dock dig laera
en ann’ gang ej komma mitt svaerd foer naera.”–

Sa sagt, han kloev i ett hugg allen 32 kung Helges guldskoeld, som haengde pa gren. I tva halvrundor
han klang emot hoegen, det klang inunder.

“Vael traeffat, min klinga! Ligg nu och droem 33 om hoegre bedrifter; till dess foergoem
de runolagor.
Nu segla vi hem oever moerkbla vagor.”



Och kung Ring skoet tillbaka sin guldstol fran bord, och kaempar 1 och skalder
uppstego att lyssna till kungens ord, beroemd i Nord; han var vis som gud Mimer och from som Balder.

Hans land var som lunden, daer gudar bo, och vapnen komma 2 ej inom dess groena, dess skuggiga ro, och graesen gro fridlysta daerstaedes, och rosorna blomma.

Raettvisan satt ensam, bad’ straeng och huld, pa domarstolen, 3 och friden betalte vart ar sin skuld, och kornets guld lag stroett oever landet och sken i solen.

Och snaeckorna kommo med bringa svart, med vita vingar, 4 fran hundrade land och foerde fran vart mangfaldig art av rikdom, som rikdomen tingar.

Men frihet bodde hos friden kvar i glad foerening, 5 och alla aelskade landets far, fast en och var fritt sade pa tinget sin mening.

I tretti vintrar han fredlig och saell styrt Nordlands soener, 6 och ingen gatt missnoejd hem till sitt tjaell, och varje kvaell hans namn gick till Oden med folkets boener.

Och kung Ring skoet tillbaka sin guldstol fran bord, och alla glade 7 uppstego att lyssna till kungens ord, beroemd i Nord; men han suckade djupt och talte och sade:

“Min drottning sitter i Folkvangs loft pa purpurtaecken, 8 men haer aer det graes oever hennes stoft, och blomsterdoft kringanga dess gravhoeg vid baecken.

Ej far jag drottning sa god, sa skoen, mitt rikes aera. 9 Till gudarna gick hon, till Valhalls loen; men landets boen, och barnens, en moder begaera.

Kung Bele, som ofta kom till min sal med sommarvinden, 10 har laemnat en dotter; hon aer mitt val, den lilja smal med morgonrodnad pa kinden.

Jag vet, hon aer ung, och den unga moe helst blomman plockar; 11 men jag gatt i froe, och vintrarna stroe alltren sin snoe i kungens de glesnade lockar.

Men kan hon aelska en redlig man med vitt i haren, 12 och vill hon ta sig de spaeda an,
vars mor foersvann,
sa bjuder Hoesten sin tron at Varen.

Ta’n guld ur valven, ta’n smycken at brud ur skap af eke; 13 och foeljen, I skalder, med harpoljud, ty sangens gud aer med da vi frie, aer med da vi leke!”–

Och ut drogo svenner med buller och bang, 14 med guld och boener, och skalderna foeljde, en rad sa lang, med hjaeltesang, och staellde sig fram foer kung Beles soener.

De drucko i dagar, de drucko i tre, men pa den fjaerde, 15 vad svar kung Helge dem mande ge, atsporde de, ty nu de ville a faerde.

Kung Helge han offrar bad’ falk och haest i lunden groena, 16 han spoerjer bad’ vala och offerpraest, vad som var baest allt foer hans syster, den skoena.

Men lungorna nekade bifall alltjaemt, som praest och vala, 17 och da gav kung Helge, den tecknen skraemt, sitt nej bestaemt, ty maenskan boer lyda, da gudar tala.

Men muntre kung Halvdan han log och sad’: “Farvael med festen! 18 Kung Graskaegg sjaelv bort rida astad,
jag hulpit glad
den hedersgubben pa haesten.”

Foerbittrade draga de saendmaen bort och budskap baera 19 om kungens skymf; men han svarar dem torrt, att inom kort kung Graskaegg skall haemna sin aera.

Han slog sin haerskoeld, som haengde a stam i hoega linden. 20 Da simma drakar pa vagen fram med blodroed kam, och hjaelmarna nicka i vinden.

Och haerbud floego till Helges gard, som sade dyster: 21 “Kung Ring aer maektig, den strid blir hard; i Balders vard, i templet jag saetter min syster.”

Daer sitter den aelskande vemodsfull a fridlyst tilja. 22 Hon soemmar i silke, hon soemmar i gull och grater full sin barm: det aer dagg oever lilja.



Bjoern och Fritiof sutto bada 1
vid ett schackbord, skoent att skada. Silver var varannan ruta,
och varannan var av guld.

Da steg Hilding in. “Sitt neder! 2 Upp i hoegbaenk jag dig leder,
toem ditt horn, och lat mig sluta
spelet, fosterfader huld!”

Hilding kvad: “Fran Beles soener 3 kommer jag till dig med boener.
Tidningarna aero onde,
och till dig star landets hopp.”

Fritiof kvad: “Tag dig till vara, 4 Bjoern, ty nu aer kung i fara.
Fraelsas kan han med en bonde:
den aer gjord att offras opp.”

“Fritiof, reta icke kungar! 5
Starka vaexa oernens ungar:
fast mot Ring de aktas svaga,
stor aer deras makt mot din.”

“Bjoern, jag ser, du tornet hotar, 6 men ditt anfall laett jag motar.
Tornet blir dig svart att taga,
drar sig i sin skoeldborg in.”

“Ingeborg i Baldershagen 7
sitter och foergrater dagen.
Kan _hon_ dig till strids ej locka, graterskan med oegon bla?”

“Drottning, Bjoern, du fafaengt jagar, 8 var mig kaer fran barndomsdagar;
hon aer spelets baesta docka,
hur det gar, _hon_ raeddas ma.”

“Fritiof, vill du icke svara? 9
Skall din fosterfader fara
ohoerd fran din gard, emedan
ej ett dockspel vill ta slut?”

Da steg Fritiof upp och lade 10
Hildings hand i sin och sade:
“Fader, jag har svarat redan,
du har hoert min sjaels beslut.

Rid att Beles soener laera, 11
vad jag sagt! De kraenkt min aera,
inga band vid dem mig faesta,
aldrig blir jag deras man.”

“Vael, din egen bana vandra! 12
Ej kan jag din vrede klandra;
Oden styre till det baesta!”
sade Hilding och foersvann.



Kung Beles soener gaerna drage 1 fran dal till dal att be om svaerd!
Mitt fa de ej; i Balders hage
daer aer min valplats, aer min vaerld. Daer vill jag ej tillbaka blicka
pa kungars haemnd, pa jordens sorg, men endast gudars glaedje dricka
tvemaennings med min Ingeborg.

Sa laenge aennu solen toemmer 2
sin purpurglans pa blomstren varm,
likt rosenfaergat skir, som goemmer en blomstervaerld, min Ingborgs barm;
sa laenge irrar jag pa stranden,
av laengtan, evig laengtan taerd,
och ritar suckande i sanden
det kaera namnet med mitt svaerd.

Hur langsamt ga de troega stunder! 3 Du Dellings son, vi droejer du?
Har du ej skadat berg och lunder
och sund och oear foerraen nu?
Bor ingen moe i vaestersalar,
som vaentar dig foer laenge sen
och flyger till ditt broest och talar om kaerlek foerst, om kaerlek sen?

Dock aentligt troett av vaegens moeda, 4 du sjunker ned ifran din hoejd,
och kvaellen drar det rosenroeda
sparlakanet foer gudars froejd.
Om kaerlek viska jordens floder,
om kaerlek viskar himlens flaekt.
Vaelkommen, natt, du gudars moder,
med paerlor pa din broellopsdraekt!

Hur tyst de hoega stjaernor skrida, 5 likt aelskarn till en moe pa ta!
Flyg oever fjaerden, min Ellida!
Skjut pa, skjut pa, du boelja bla!
Daer borta ligga gudens lunder,
till goda gudar styra vi,
och Balderstemplet star daerunder,
med kaerlekens gudinna i.

Hur lycklig traeder jag pa stranden! 6 Du jord, jag ville kyssa dig,
och er, I blommor sma, som randen
med vitt och roett den kroekta stig! Du mane, somj ditt skimmer toemmer
kring lund och tempel, hoeg och vard, hur skoen du sitter daer och droemmer,
lik Saga i en broellopsgard!

Vem laerde dig, du baeck, som talar 7 med blommorna, min kaenslas roest?
Vem gav er, Nordens naektergalar,
den klagan, stulen ur mitt broest?
Med kvaellens rodnad alfer mala
min Ingborgs bild pa moerkbla duk;
den bilden kan ej Freja tala,
hon blaser bort den, avundsjuk.

Dock, gaerna hennes bild foersvinne! 8 Daer aer hon sjaelv, som hoppet skoen
och trogen som ett barndomsminne;
hon kominer med min kaerleks loen.
Kom, aelskade, och lat mig trycka
dig till det hjaerta, du aer kaer!
Min sjaels begaer, min levnads lycka, kom i min famn och vila daer!

Sa smaert som stjaelken av en lilja, 9 sa fyllig som en mognad ros!
Du aer sa ren som gudars vilja
och dock sa varm, som Freja tros.
Kyss mig, min skoena! Lat min laga
fa genomstroemma aeven dig!
Ack! jordens rund och himmelns baga foersvinna, naer du kysser mig.

Var icke raedd, haer finns ej fara; 10 Bjoern star daer nere med sitt svaerd,
med kaempar nog att oss foersvara,
om det behoevdes, mot en vaerld.
Jag sjaelv, o att jag strida finge
foer dig, som jag dig haller nu!
Hur lycklig jag till Valhall ginge, om min valkyria vore du!

Vad viskar du om Balders vrede? 11
Han vredgas ej, den fromme gud,
den aelskande, som vi tillbede,
vart hjaertas kaerlek aer hans bud: den gud med solsken pa sin panna,
med evig trohet i sin barm:
var ej hans kaerlek till sin Nanna, som min till dig, sa ren, sa varm?

Daer star hans bild, han sjaelv aer naera, 12 hur milt han ser pa mig, hur hult!
Till offer vill jag honom baera
ett hjaerta varmt och kaerleksfullt. Boej knae med mig! Ej baettre gava,
ej skoenare foer Balder fanns
aen tvenne hjaertan, vilka lova
varann en trohet, fast som hans.

Till himmeln mera aen till jorden 13 min kaerlek hoer, foersma ej den!
I himmeln aer han ammad vorden
och laengtar till sitt hem igen.
O den som ren daeruppe vore!
O den som nu med dig fick doe
och segrande till gudar foere
i famnen pa sin bleka moe!

Naer da de andra kaempar rida 14
ur silverportarna till krig,
jag skulle sitta vid din sida,
en trogen vaen, och se pa dig.
Naer Valhalls mor kring bordet bringa de mjoedhorn med sitt skum av gull,
med dig jag ensamt skulle klinga
och viska oem och kaerleksfull.

En loevsal ville jag oss bygga 15 pa naeset vid en moerkbla bukt.
Daer lage vi i skuggan trygga
av lunden med den gyllne frukt.
Naer Valhalls sol sig atertaende
–hur klart, hur haerligt aer dess bloss!– till gudarna vi atervaende,
och laengtade dock hem till oss.

Med stjaernor skulle jag bekransa 16 din panna, dina lockars gloed;
i Vingolvs sal jag skulle dansa
min bleka lilja rosenroed;
till dess jag dig ur dansen droge
till kaerlekens, till fridens tjaell, daer silverskaeggig Brage sloge
din brudsang ny foer varje kvaell.

Hur vakan sjunger genom lunden! 17 Den sangen aer fran Valhalls strand.
Hur manen skiner oever sunden!
Han lyser ur de doedas land.
Den sangen och det ljuset bada
en vaerld av kaerlek utan sorg;
den vaerlden ville jag vael skada
med dig, med dig, min Ingeborg!

Grat icke! Aennu livet stroemmar 18 i mina adror, grat ej sa!
Men kaerlekens och mannens droemmar kringsvaerma gaerna i det bla.
Ack, blott din famn mot mig du breder, blott dina oegon se pa mig,
hur laett du lockar svaermarn neder fran gudars salighet till dig!–

“Tyst, det aer laerkan.” Nej, en duva 19 i skogen kuttrar om sin tro;
men laerkan slumrar aen pa tuva
hos maken i sitt varma bo.
De lyckliga! dem skiljer ingen,
naer dagen kommer eller far,
men deras liv aer fritt som vingen, som baer i skyn det glada par.

“Se, dagen gryr.” Nej, det aer flamman 20 av nagon vardkas oester ut.
Aennu vi kunna spraka samman,
aen har den kaera natt ej slut.
Foersov dig, dagens gyllne stjaerna, och morgna sen dig langsamt till!
Foer Fritiof ma du sova gaerna
till Ragnaroek, om du sa vill.

Dock, det aer fafaengt till att hoppas; 21 daer blaser ren en morgonvind,
och redan oesterns rosor knoppas
sa friska som pa Ingborgs kind.
En vingad sangarskara kvittrar
–en tankloes hop–i klarnad sky,
och livet roers, och vagen glittrar, och skuggorna och aelskarn fly.

Daer kommer hon i all sin aera! 22 Foerlat mig, gyllne sol, min boen!
Jag kaenner det, en gud aer naera,
hur praektig aer hon dock, hur skoen! O, den som fram i banan traedde
sa vaeldig, som du traeder nu,
Och stolt och glad sin levnad klaedde i ljus och seger liksom du!

Haer staeller jag infoer ditt oega 23 det skoenaste, du sett i Nord.
Tag henne i din vard, du hoega!
Hon aer din bild pa groenklaedd jord. Dess sjael aer ren som dina stralar,
dess oega som din himmel blatt,
och samma guld, din hjaessa malar,
har hon i sina lockar fatt.

Farvael, min aelskade! En annan, 24 en laengre natt vi ses igen.
Farvael! Aennu en kyss pa pannan
och en pa dina laeppar aen!
Sov nu, och droem om mig och vakna
vid middag; och med trogen sjael
taelj timmarna som jag, och sakna
och brinn som jag! Farvael, farvael!



Det dagas ren, och Fritiof kommer icke! I gar likvael var redan tinget utlyst
pa Beles hoeg: den platsen valdes raett; hans dotters oede skulle daer bestaemmas. Hur manga boener har det kostat mig, 5 hur manga tarar, raeknade av Freja,
att smaelta hatets is kring Fritiofs hjaerta och locka loeftet fran den stoltes mun
att ater bjuda handen till foersoning! Ack! mannen aer dock hard, och foer sin aera 10 –sa kallar han sin stolthet–raeknar han ej just sa noga, om han skulle krossa
ett troget hjaerta mera eller mindre. Den arma kvinnan, sluten till hans broest, aer som en mossvaext, blommande pa klippan 15 med bleka faerger: blott med moeda haller den obemaerkta sig vid haellen fast,
och hennes naering aero nattens tarar.

I gar alltsa blev da mitt oede avgjort, och aftonsolen har gatt ner daeroever. 20 Men Fritiof kommer ej! De bleka stjaernor. en efter annan, slockna och foersvinna,
och med varenda utav dem, som slaecks, gar en foerhoppning i mitt broest till graven. Dock, varfoer ocksa hoppas? Valhalls gudar 25 ej aelska mig, jag har foertoernat dem.
Den hoege Balder, i vars skygd jag vistas, aer foerolaempad, ty en maensklig kaerlek aer icke helig nog foer gudars blickar;
och jordens glaedje far ej vaga sig 30 inunder valven, daer de allvarsamma,
de hoega makter ha sin boning faest. –Och likafullt, vad aer mitt fel, vi vredgas den fromme guden oefver jungfruns kaerlek? Aer han ej ren som Urdas blanka vag, 35 ej oskuldsfull som Geflons morgondroemmar? Den hoega solen vaender icke bort
fran tvenne aelskande sitt rena oega; och dagens aenka, stjaernenatten, hoer
mitt i sin sorg med glaedje deras eder. 40 Vad som aer lovligt under himmelns valv, hur blev det brottsligt under tempelvalvet? Jag aelskar Fritiof. Ack, sa langt tillbaka, som jag kan minnas, har jag aelskat honom; den kaenslan aer ett arsbarn med mig sjaelv; 45 jag vet ej, naer hon boerjat, kan ej ens den tanken fatta, att hon varit borta.
Som frukten saetter sig omkring sin kaerna och vaexer ut och rundar omkring henne
i sommarsolens sken sitt klot av guld: 50 sa har jag aeven vuxit ut och mognat
omkring den kaernan, och mitt vaesen aer det yttre skalet endast av min kaerlek.
Foerlat mig, Balder! Med ett troget hjaerta jag traedde i din sal, och med ett troget 55 vill jag ga daerifran: jag tar det med mig utoever Bifrosts bro och staeller mig
med all min kaerlek fram foer Valhalls gudar. Daer skall han sta, en asason som de,
och spegla sig i skoeldarna och flyga 60 med loesta duvovingar genom bla,
oaendlig rymd uti Allfaders skoete, varfran han kommit.–Varfoer rynkar du
i morgongryningen din ljusa panna?
I mina adror flyter, som i dina, 65 den gamle Odens blod. Vad vill du, fraende? Min kaerlek kan jag icke offra dig,
vill det ej ens; han aer din himmel vaerdig. Men vael jag offra kan min levnads lycka, kan kasta bort den, som en drottning kastar 70 sin mantel fran sig och aer likafullt
densamma, som hon var.–Det aer beslutat! Det hoega Valhall skall ej blygas foer
sin fraenka: jag vill ga emot mitt oede, som hjaelten gar mot sitt.–Daer kommer Fritiof. 75 Hur vild, hur blek! Det aer foerbi, foerbi! Min vreda norna kommer jaemte honom.
Var stark, min sjael!–Vaelkommen, sent omsider! Vart oede aer bestaemt, det star att laesa uppa din panna. 80

Sta daer icke aeven
blodroeda runor, talande om skymf
och han och landsflykt?

Fritiof, sansa dig,
beraetta vad som haent! Det vaersta anar 85 jag laenge sen, jag aer beredd pa allt.

Jag kom till tinget uppa aettehoegen, och kring dess groena sidor, skoeld vid skoeld och svaerd i handen, stodo Nordens maen, den ena ringen innanfoer den andra, 90 upp emot toppen; men pa domarstenen,
moerk som ett askmoln, satt din broder Helge, den bleke blodman med de skumma blickar; och jaemte honom, ett fullvuxet barn,
satt Halvdan, tankloest lekande med svaerdet. 95 Da steg jag fram och talte: “Kriget star och slar pa haerskoeld invid landets graenser; ditt rike, konung Helge, aer i fara:
giv mig din syster, och jag lanar dig min arm i striden, den kan bli dig nyttig. 100 Lat grollet vara gloemt emellan oss!
Ej gaerna naer jag det mot Ingborgs broder. Var billig, konung, raedda pa en gang
din gyllne krona och din systers hjaerta! Haer aer min hand. Vid Asa-Tor, det aer 105 den sista gang hon bjuds dig till foersoning.”– Da blev ett gny pa tinget. Tusen svaerd
sitt bifall hamrade pa tusen skoeldar, och vapenklangen floeg mot skyn, som glad drack fria maenners bifall till det raetta. 110 “Giv honom Ingeborg, den smaerta liljan, den skoenaste, som vaext i vara dalar;
han aer den baesta klingan i vart land, giv honom Ingeborg!”–Min fosterfader,
den gamle Hilding, med sitt silverskaegg, 115 steg fram och hoell ett tal, av vishet fullt, med korta kaernsprak, klingande som svaerdshugg; och Halvdan sjaelv ifran sitt kungasaete sig reste, bedjande med ord och blickar. Det var foergaeves; varje boen var spilld, 120 liksom ett solsken, sloesat bort pa klippan, det lockar ingen vaext fran hennes hjaerta; och konung Helges anlet blev sig likt:
ett bleklagt nej pa maensklighetens boener. “At bondesonen–sade han foeraktligt– 125 jag kunnat Ingborg ge, men tempelskaendarn syns mig ej passa foer Valhalladottern.
Har du ej, Fritiof, brutit Balders fred? Har du ej sett min syster i hans tempel, naer dagen goemde sig foer edert moete? 130 Ja eller nej!” Da skallade ett rop
ur mannaringen: “Saeg blott nej, saeg nej! Vi tro dig pa ditt ord, vi fria foer dig, du Torstens son, sa god som kungasonen;
saeg nej, saeg nej, och Ingeborg aer din!”– 135 “Min levnads lycka haenger pa ett ord
–sad’ jag–, men frukta ej foer det, kung Helge! Jag vill ej ljuga mig till Valhalls glaedje, och ej till jordens. Jag har sett din syster, har talt med henne uti templets natt, 140 men Balders fred har jag ej daerfoer brutit.”– Jag fick ej tala mer. Ett sorl av fasa
floeg tinget genom: de, som stodo naermast, sig drogo undan, liksom foer en pestsjuk; och naer jag sag mig om, den dumma vantron 145 foerlamat varje tunga, kalkat vit
var kind, nyss blossande av glad foerhoppning. Da segrade kung Helge. Med en roest
sa hemsk, sa dyster som den doeda valans i Vegtamskvida, naer hon sjoeng foer Oden 150 om asars ofaerd och om Helas seger,
sa hemskt han talte: “Landsflykt eller doed jag kunde saetta, efter faedrens lagar,
uppa ditt brott; men jag vill vara mild, som Balder aer, vars helgedom du skymfat. 155 I Vaesterhavet ligger det en krans
av oear, dem jarl Angantyr behaerskar. Sa laenge Bele levde, jarlen gav
vart ar sin skatt; sen har den uteblivit. Drag oefver boeljan haen och indriv skatten! 160 det aer den bot, jag fordrar foer din djaervhet. Det saegs–tillade han med nedrigt han–, att Angantyr aer hardhaent, att han ruvar som draken Fafner pa sitt guld, men vem
star mot var nye Sigurd Fafnesbane? 165 En mera manlig bragd foersoeke du
aen dara jungfrur uti Balders hage! Till naesta sommar vaenta vi dig haer
med all din aera, framfoer allt med skatten. Om icke, Fritiof, aer du var mans niding 170 och foer din livstid fridloes i vart land.”– Sa var hans dom, och haermed loestes tinget.

Och ditt beslut?

Har jag vael mer ett val? 175 Aer ej min aera bunden vid hans fordran? Den skall jag loesa, om ock Angantyr
foergoemt sitt lumpna guld i Nastrands floder. I dag aennu far jag.

Och laemnar mig?

Nej, icke laemnar dig, du foeljer med. 180


Hoer mig, hoer mig, foerrn du svarar! Din vise broder Helge tycks ha gloemt,
att Angantyr var vaen utav min fader, liksom av Bele; kanske giver han 185 med godo vad jag fordrar; men om icke,
en vaeldig oevertalare, en skarp,
har jag, han haenger vid min vaenstra sida. Det kaera guldet skickar jag till Helge, och daermed loeser jag oss baegge fran 190 den kroente hycklarns offerkniv foer alltid. Men sjaelva, skoena Ingborg, hissa vi
Ellidas segel oever okaend vag;
hon gungar oss till nagon vaenlig strand, som skaenker fristad at en bil tog kaerlek. 195 Vad aer mig Norden, vad aer mig ett folk, som bleknar foer ett ord av sina diar
och vill med fraecka haender gripa i mitt hjaertas helgedom, mitt vaesens blomkalk? Vid Freja, det skall icke lyckas dem. 200 En usel tral aer bunden vid den torva,
daer han blef foedd, men jag vill vara fri, sa fri som bergens vind. En handfull stoft utav min faders hoeg och en av Beles
fa aennu rum om skeppsbord; det aer allt 205 vad vi behoeva utav fosterjorden.
Du aelskade, det finns en annan sol aen den, som bleknar oever dessa snoeberg; det finns en himmel, skoenare aen haer,
och milda stjaernor med gudomlig glans 210 se ner daerfran i varma sommarnaetter,
i lagerlundar pa ett troget par.
Min fader, Torsten Vikingsson, for vida omkring i haernad och foertalte ofta
vid brasans sken i langa vinterkvaellar 215 om Greklands hav och oearna daeri,
de groena lunder i den blanka boeljan. Ett maektigt slaekte bodde fordom daer
och hoega gudar uti marmortempel.
Nu sta de oevergifna, graeset frodas 220 a oede stigar, och en blomma vaexer
ur runorna, som tala forntids vishet; och smaerta pelarstammar groenska daer,
omlindade av Soederns rika rankor.
Men runtomkring baer jorden av sig sjaelv 225 en osadd skoerd, vad maenniskan behoefver, och gyllne aepplen gloeda mellan loeven, och roeda druvor haenga pa var gren
och svaella yppiga som dina laeppar. Daer, Ingeborg, daer bygga vi i vagen 230 ett litet Norden, skoenare aen haer;
och med var trogna kaerlek fylla vi de laetta tempelvalven, faegna aen
med maensklig lycka de foergaetna gudar. Naer seglarn da med slappa dukar gungar 235 –ty stormen trivs ej daer–foerbi var oe i aftonrodnans sken och blickar glad
fran rosenfaergad boelja upp mot stranden, da skall han skada uppa templets troeskel den nya Freja–Afrodite, tror jag, 240 hon naemns i deras sprak–och undra pa
de gula lockar, flygande i vinden,
och oegon, ljusare aen Soederns himmel. Och efter hand kring henne vaexer opp
ett litet tempelslaekte utav alfer 245 med kinder, daer du tror att Soedern satt i Nordens drivor alla sina rosor.–
Ack, Ingeborg, hur skoen, hur naera star all jordisk lycka foer tva trogna hjaertan! Blott de ha mod att gripa henne fatt, 250 hon foeljer villigt med och bygger dem
ett Vingolv redan haer inunder molnen. Kom, skynda! varje ord, som talas aen,
tar bort ett oegonblick ifran var saellhet. Allt aer berett, Ellida spaenner redan 255 de moerka oernevingarna till flykt,
och friska vindar visa vaegen fran, foer evigt fran den vantrofyllda stranden. Vi droejer du?

Jag kan ej foelja dig. 270

Ej foelja mig?

Ack, Fritiof, du aer lycklig! Du foeljer ingen, du gar sjaelv foerut,
som stammen pa ditt drakskepp, men vid rodret din egen vilja star och styr din fart 265 med stadig hand utoever vreda vagor.
Hur annorlunda aer det ej med mig!
Mitt oede vilar uti andras haender, de slaeppa ej sitt rov, fastaen det bloeder; och offra sig och klaga och foertyna 270 i langsam sorg aer kungadotterns frihet.

Aer du ej fri, sa snart du vill?–I hoegen din fader sitter.

Helge aer min fader,
aer i min faders staelle; av hans bifall 275 beror min hand, och Beles dotter stjael
sin lycka ej, hur naera ock den ligger. Vad vore kvinnan, om hon slet sig loes
ifran de band, varmed Allfader faest invid den starke hennes svaga vaesen? 280 Den bleka vattenliljan liknar hon:
med vagen stiger hon, med vagen faller, och seglarns koel gar oever henne fram
och maerker icke, att han skaer dess staengel. Det aer nu hennes oede; men likvael, 285 sa laenge roten haenger fast i sanden,
har vaexten aen sitt vaerde, lanar faergen av bleka syskonstjaernor ovanfran,
en stjaerna sjaelv uppa de blaa djupen. Men rycker hon sig loes, da driver hon, 290 ett vissnat blad, omkring den oede boeljan. Foerliden natt–den natten var foerfaerlig, jag vaentade dig staendigt, och du kom ej, och nattens barn, de allvarsamma tankar
med svarta lockar, gingo jaemt foerbi 295 mitt vakna oega, brinnande och tarloest; och Balder sjaelv, blodloese guden, sag
med blickar fulla utav hot uppa mig– foerliden natt har jag betaenkt mitt oede, och mitt beslut aer fattat: jag blir kvar, 300 ett lydigt offer vid min broders altar.
Dock var det vael, att jag ej hoert dig da med dina oear, diktade i molnen,

You may also like: