The Bible, in Swedish, both Testaments (page 38)

Oljeberget, d† s„nde Jesus †stad tv† l„rjungar 021:002 och sade till dem: ½G†n in i byn som ligger mitt framf”r eder, s† skolen I strax finna en †sninna st† d„r bunden och en f†le bredvid henne; l”sen dem och f”ren dem till mig. 021:003 Och om n†gon s„ger n†got till eder, s† skolen I svara: ‘Herren beh”ver dem’; d† skall han strax sl„ppa dem.½ 021:004 Detta har skett, f”r att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten som sade:

021:005 ½S„gen till dottern Sion:
‘Se, din konung kommer till dig,
saktmodig, ridande p† en †sna,
p† en arbets†sninnas f†le.’½

021:006 Och l„rjungarna gingo †stad och gjorde s†som Jesus hade befallt dem
021:007 och ledde till honom †sninnan och f†len; och de lade sina mantlar p† denne, och han satte sig d„rovanp†. 021:008 Och folkskaran, som var mycket stor, bredde ut sina mantlar p† v„gen; men somliga skuro kvistar av tr„den och str”dde p† v„gen. 021:009 Och folket, b†de de som gingo f”re honom och de som f”ljde efter, ropade och sade:
½Hosianna Davids son!
V„lsignad vare han som kommer,
i Herrens namn.
Hosianna i h”jden!½

021:010 N„r han s† drog in i Jerusalem, kom hela staden i r”relse, och man fr†gade: ½Vem „r denne?½
021:011 Och folket sade: ½Det „r Jesus, profeten, fr†n Nasaret i Galileen.½

021:012 Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som s†lde och k”pte i helgedomen, och han st”tte omkull v„xlarnas bord och duvom†nglarnas s„ten.
021:013 Och han sade till dem: ½Det „r skrivet: ‘Mitt hus skall kallas ett b”nehus.’ Men I g”ren det till en r”varkula.½

021:014 Och blinda och halta kommo fram till honom i helgedomen, och han botade dem.
021:015 Men n„r ”verstepr„sterna och de skriftl„rde s†go de under som han gjorde, och s†go barnen som ropade i helgedomen och sade: ½Hosianna Davids son!½, d† f”rtr”t detta dem; 021:016 och de sade till honom: ½H”r du vad dessa s„ga?½ D† svarade Jesus dem: ½Ja; haven I aldrig l„st:
‘Av barns och spenabarns mun
har du berett dig lov’?½
021:017 D„refter l„mnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade d„r ”ver natten.

021:018 N„r han sedan p† morgonen gick in till staden igen, blev han hungrig.
021:019 Och d† han fick se ett fikontr„d vid v„gen, gick han fram till det, men fann intet d„rp†, utom allenast l”v. D† sade han till det: ½Aldrig n†gonsin mer skall frukt v„xa p† dig.½ Och strax f”rtorkades fikontr„det.
021:020 N„r l„rjungarna s†go detta, f”rundrade de sig och sade: ½Huru kunde fikontr„det s† i hast f”rtorkas?½ 021:021 D† svarade Jesus och sade till dem: ½Sannerligen s„ger jag eder: Om I haven tro och icke tvivlen, s† skolen I icke allenast kunna g”ra s†dant som skedde med fikontr„det, utan I skolen till och med kunna s„ga till detta berg: ‘H„v dig upp och kasta dig i havet’, och det skall ske.
021:022 Och allt vad I med tro bedjen om i eder b”n, det skolen I f†.½

021:023 N„r han d„refter hade kommit in i helgedomen, tr„dde ”verstepr„sterna och folkets „ldste fram till honom, d„r han undervisade; och de sade: ½Med vad myndighet g”r du detta? Och vem har givit dig s†dan myndighet?½
021:024 Jesus svarade och sade till dem: ½Ocks† jag vill st„lla en fr†ga till eder; om I svaren mig p† den, s† skall ock jag s„ga eder med vad myndighet jag g”r detta½.
021:025 Johannes’ d”pelse, varifr†n var den: fr†n himmelen eller fr†n m„nniskor?½ D† ”verlade de med varandra och sade: ½Om vi svara: ‘Fr†n himmelen’, s† fr†gar han oss: ‘Varf”r trodden I honom d† icke?’
021:026 Men om vi svara: ‘Fr†n m„nniskor’, d† m†ste vi frukta f”r folket, ty alla h†lla de Johannes f”r en profet.½ 021:027 De svarade allts† Jesus och sade: ½Vi veta det icke.½ D† sade ock han till dem: ½S† s„ger icke heller jag eder med vad myndighet jag g”r detta.

021:028 Men vad synes eder? En man hade tv† s”ner. Och han kom till den f”rste och sade: ‘Min son, g† i dag och arbeta i ving†rden.’ 021:029 Han svarade och sade: ‘Jag vill icke’; men efter†t †ngrade han sig och gick.
021:030 Och han kom till den andre och sade sammalunda. D† svarade denne och sade: ‘Ja, herre’; men han gick icke, 021:031 Vilken av de tv† gjorde vad fadern ville?½ De svarade: ½Den f”rste.½ Jesus sade till dem: ½Ja, sannerligen s„ger jag eder: Publikaner och sk”kor skola f”rr g† in i Guds rike „n I. 021:032 Ty Johannes kom och l„rde eder r„ttf„rdighetens v„g, och I trodden honom icke, men publikaner och sk”kor trodde honom. Och fast„n I s†gen detta, †ngraden I eder icke heller efter†t, s† att I trodden honom.

021:033 H”ren nu en annan liknelse: En husbonde planterade en ving†rd, och han satte st„ngsel omkring den och h”gg ut ett presskar d„rinne och byggde ett vakttorn; d„refter lejde han ut den †t ving†rdsm„n och for utrikes.
021:034 N„r sedan frukttiden nalkades, s„nde han sina tj„nare till ving†rdsm„nnen f”r att uppb„ra frukten †t honom. 021:035 Men ving†rdsm„nnen togo fatt p† hans tj„nare, och en misshandlade de, en annan dr„pte de, en tredje stenade de. 021:036 ter s„nde han †stad andra tj„nare, flera „n de f”rra, men de gjorde med dem sammalunda.
021:037 Slutligen s„nde han till dem sin son, ty han t„nkte: ‘De skola v„l hava f”rsyn f”r min son.’
021:038 Men n„r ving†rdsm„nnen fingo se hans son, sade de till varandra: ‘Denne „r arvingen; kom, l†t oss dr„pa honom, s† f† vi hans arv.’
021:039 Och de togo fatt p† honom och f”rde honom ut ur ving†rden och dr„pte honom.
021:040 N„r nu ving†rdens herre kommer, vad skall han d† g”ra med de ving†rdsm„nnen?½
021:041 De svarade honom: ½Eftersom de hava illa gjort, skall han illa f”rg”ra dem, och ving†rden skall han l„mna †t andra ving†rdsm„n, som giva honom frukten, n„r tiden d„rtill „r inne.½ 021:042 Jesus sade till dem: ½Ja, haven I aldrig l„st i skrifterna: ‘Den sten som byggningsm„nnen f”rkastade. den har blivit en h”rnsten;
av Herren har den blivit detta,
och underbar „r den i v†ra ”gon’? 021:043 D„rf”r s„ger jag eder att Guds rike skall tagas ifr†n eder, och givas †t ett folk som b„r dess frukt.½
021:044

021:045 D† nu ”verstepr„sterna och faris‚erna h”rde hans liknelser, f”rstodo de att det var om dem som han talade. 021:046 Och de hade g„rna velat gripa honom, men de fruktade f”r folket, eftersom man h”ll honom f”r en profet.

022:001 Och Jesus begynte †ter tala till dem i liknelser och sade:

022:002 ½Med himmelriket „r det, s†som n„r en konung gjorde br”llop †t sin son.
022:003 Han s„nde ut sina tj„nare f”r att kalla till br”llopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma.
022:004 ter s„nde han ut andra tj„nare och befallde dem att s„ga till dem som voro bjudna: ‘Jag har nu tillrett min m†ltid, mina oxar och min g”dboskap „ro slaktade, och allt „r redo; kommen till br”llopet.’
022:005 Men de aktade icke d„rp†, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin k”penskap. 022:006 Och de ”vriga grepo hans tj„nare och misshandlade och dr„pte dem.
022:007 D† blev konungen vred och s„nde ut sitt krigsfolk och f”rgjorde dr†parna och br„nde upp deras stad.
022:008 D„refter sade han till sina tj„nare: ‘Br”llopet „r tillrett, men de som voro bjudna voro icke v„rdiga.
022:009 G†n d„rf”r ut till v„gsk„len och bjuden till br”llopet alla som I tr„ffen p†.’
022:010 Och tj„narna gingo ut p† v„garna och samlade tillhopa alla som de tr„ffade p†, b†de onda och goda, och br”llopssalen blev full av bordsg„ster.
022:011 Men n„r konungen nu kom in f”r att se p† g„sterna, fick han d„r se en man som icke var kl„dd i br”llopskl„der. 022:012 D† sade han till honom: ‘Min v„n, huru har du kommit hitin, d† du icke b„r br”llopskl„der?’ Och han kunde intet svara. 022:013 D† sade konungen till tj„narna: ‘Gripen honom vid h„nder och f”tter, och kasten honom ut i m”rkret h„rutanf”r.’ D„r skall vara gr†t och tandagnisslan.
022:014 Ty m†nga „ro kallade, men f† utvalda.½

022:015 D„refter gingo faris‚erna bort och fattade det beslutet att de skulle s”ka sn„rja honom genom n†got hans ord. 022:016 Och de s„nde till honom sina l„rjungar, tillika med herodianerna, och l„to dem s„ga: ½M„stare, vi veta att du „r sannf„rdig och l„r om Guds v„g vad sant „r, utan att fr†ga efter n†gon; ty du ser icke till personen.
022:017 S† s„g oss d†: Vad synes dig? Žr det lovligt att giva kejsaren skatt, eller „r det icke lovligt?½
022:018 Men Jesus m„rkte deras ondska och sade: ½Varf”r s”ken I att sn„rja mig, I skrymtare?
022:019 L†ten mig se skattepenningen.½ D† l„mnade de fram till honom en penning.
022:020 D„refter fr†gade han dem: ½Vems bild och ”verskrift „r detta?½ 022:021 De svarade: ½Kejsarens.½ D† sade han till dem: ½S† given d† kejsaren vad kejsaren tillh”r, och Gud vad Gud tillh”r.½ 022:022 N„r de h”rde detta, f”rundrade de sig. Och de l„mnade honom och gingo sin v„g.

022:023 Samma dag tr„dde n†gra sadduc‚er fram till honom och ville p†st† att det icke gives n†gon uppst†ndelse; de fr†gade honom 022:024 och sade: ½M„stare, Moses har sagt: ‘Om n†gon d”r barnl”s, s† skall hans broder i hans st„lle „kta hans hustru och skaffa avkomma †t sin broder.’
022:025 Nu voro hos oss sju br”der. Den f”rste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade n†gon avkomma, l„mnade han sin hustru efter sig †t sin broder.
022:026 Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde. 022:027 Sist av alla dog hustrun.
022:028 Vilken av de sju skall d† vid uppst†ndelsen f† henne till hustru? De hade ju alla „ktat henne.½
022:029 Jesus svarade och sade till dem: ½I faren vilse, ty I f”rst†n icke skrifterna, ej heller Guds kraft.
022:030 Vid uppst†ndelsen taga m„n sig icke hustrur, ej heller givas hustrur †t m„n, utan de „ro d† s†som „nglarna i himmelen. 022:031 Men vad nu ang†r de d”das uppst†ndelse, haven I icke l„st vad eder „r sagt av Gud:
022:032 ‘Jag „r Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han „r en Gud icke f”r d”da, utan f”r levande.½
022:033 N„r folket h”rde detta, h„pnade de ”ver hans undervisning.

022:034 Men n„r faris‚erna fingo h”ra att han hade stoppat munnen till p† sadduc‚erna, samlade de sig tillhopa; 022:035 och en av dem, som var lagklok, ville sn„rja honom och fr†gade: 022:036 ½M„stare, vilket „r det yppersta budet i lagen?½ 022:037 D† svarade han honom: ½’Du skall „lska HERREN, din Gud, av allt ditt hj„rta och av all din sj„l och av allt ditt f”rst†nd.’ 022:038 Detta „r det yppersta och f”rn„msta budet. 022:039 D„rn„st kommer ett som „r detta likt: ‘Du skall „lska din n„sta s†som dig sj„lv.’
022:040 P† dessa tv† bud h„nger hela lagen och profeterna.½

022:041 Men d† nu faris‚erna voro f”rsamlade, fr†gade Jesus dem 022:042 och sade: ½Vad synes eder om Messias, vems son „r han?½ De svarade honom: ½Davids.½
022:043 D† sade han till dem: ½Huru kan d† David, genom andeingivelse, kalla honom ‘herre’? Han s„ger ju:
022:044 ‘Herren sade till min herre: S„tt dig p† min h”gra sida,
till dess jag har lagt dina fiender under dina f”tter.’
022:045 Om nu David kallar honom ‘herre’, huru kan han d† vara hans son?½
022:046 Och ingen f”rm†dde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig n†gon fr†n den dagen att vidare st„lla n†gon fr†ga till honom.

023:001 D„refter talade Jesus till folket och till sina l„rjungar 023:002 och sade:

½P† Moses’ stol hava de skriftl„rde och faris‚erna satt sig. 023:003 D„rf”r, allt vad de s„ga eder, det skolen I g”ra och h†lla, men efter deras g„rningar skolen I icke g”ra; ty de s„ga, men g”ra icke.
023:004 De binda ihop tunga b”rdor och l„gga dem p† m„nniskornas skuldror, men sj„lva vilja de icke r”ra ett finger f”r att flytta dem.
023:005 Och alla sina g„rningar g”ra de f”r att bliva sedda av m„nniskorna. De g”ra sina b”neremsor breda och h”rntofsarna p† sina mantlar stora.
023:006 De vilja g„rna hava de fr„msta platserna vid g„stabuden och sitta fr„mst i synagogorna
023:007 och vilja g„rna bliva h„lsade p† torgen och av m„nniskorna kallas ‘rabbi’.
023:008 Men I skolen icke l†ta kalla eder ‘rabbi’, ty en „r eder M„stare, och I „ren alla br”der.
023:009 Ej heller skolen I kalla n†gon p† jorden eder ‘fader’, ty en „r eder Fader, han som „r i himmelen.
023:010 Ej heller skolen I l†ta kalla eder ‘l„rom„stare’, ty en „r eder l„rom„stare, Kristus.
023:011 Den som „r st”rst bland eder, han vare de andras tj„nare. 023:012 Men den som upph”jer sig, han skall bliva f”r”dmjukad, och den som ”dmjukar sig, han skall bliva upph”jd.

023:013 Ve eder, I skriftl„rde och faris‚er, I skrymtare, som tillsluten himmelriket f”r m„nniskorna! Sj„lva kommen I icke ditin, och dem som vilja komma dit tillst„djen I icke att komma in. 023:014

023:015 Ve eder, I skriftl„rde och faris‚er, I skrymtare, som faren omkring ”ver vatten och land f”r att g”ra en proselyt, och n„r n†gon har blivit det, g”ren I honom till ett Gehennas barn, dubbelt v„rre „n I sj„lva „ren!

023:016 Ve eder, I blinde ledare, som s„gen: ‘Om n†gon sv„r vid templet, s† betyder det intet; men om n†gon sv„r vid guldet i templet, d† „r han bunden av sin ed’!
023:017 I d†raktige och blinde, vilket „r d† f”rmer, guldet eller templet, som har helgat guldet?
023:018 S† ock: ‘Om n†gon sv„r vid altaret, s† betyder det intet; men om n†gon sv„r vid offerg†van som ligger d„rp†, d† „r han bunden av sin ed.’
023:019 I blinde, vilket „r d† f”rmer, offerg†van eller altaret, som helgar offerg†van?
023:020 Den som sv„r vid altaret, han sv„r allts† b†de vid detta och vid allt som ligger d„rp†.
023:021 Och den som sv„r vid templet, han sv„r b†de vid detta och vid honom som bor d„ri.
023:022 Och den som sv„r vid himmelen, han sv„r b†de vid Guds tron och vid honom som sitter d„rp†.

023:023 Ve eder, I skriftl„rde och faris‚er. I skrymtare, som given tionde av mynta och dill och kummin, men underl†ten det som „r viktigast i lagen, n„mligen r„tten och barmh„rtigheten och troheten! Det ena borden I g”ra, men icke underl†ta det andra. 023:024 I blinde ledare, som silen bort myggan och sv„ljen kamelen!

023:025 Ve eder, I skriftl„rde och faris‚er, I skrymtare, som g”ren det yttre av b„garen och fatet rent, medan de inuti „ro fulla av vad I haven f”rv„rvat genom rofferi och om„ttlig ondska! 023:026 Du blinde faris‚, g”r f”rst insidan av b„garen ren, f”r att sedan ocks† dess utsida m† bliva ren.

023:027 Ve eder, I skriftl„rde och faris‚er, I skrymtare, som „ren lika vitmenade gravar, vilka v„l utanp† synas prydliga, men inuti „ro fulla av de d”das ben och allt slags orenlighet! 023:028 S† synens ock I utv„rtes f”r m„nniskorna r„ttf„rdiga, men inv„rtes „ren I fulla av skrymteri och or„ttf„rdighet.

023:029 Ve eder, I skriftl„rde och faris‚er, I skrymtare, som byggen upp profeternas gravar och pryden de r„ttf„rdigas grifter 023:030 och s„gen: ‘Om vi hade levat p† v†ra f„ders tid, s† skulle vi icke hava varit delaktiga med dem i profeternas blod’! 023:031 S† vittnen I d† om eder sj„lva, att I „ren barn av dem som dr„pte profeterna.
023:032 N†v„l, uppfyllen d† I edra f„ders m†tt. 023:033 I ormar, I huggormars avf”da, huru skullen I kunna s”ka undg† att d”mas till Gehenna?
023:034 Se, d„rf”r s„nder jag till eder profeter och vise och skriftl„rde. Somliga av dem skolen I dr„pa och korsf„sta, och somliga av dem skolen I gissla i edra synagogor och f”rf”lja ifr†n den ena staden till den andra.
023:035 Och s† skall ”ver eder komma allt r„ttf„rdigt blod som „r utgjutet p† jorden, „nda ifr†n den r„ttf„rdige Abels blod intill Sakarias’, Barakias’ sons blod, hans som I dr„pten mellan templet och altaret.
023:036 Sannerligen s„ger jag eder: Allt detta skall komma ”ver detta sl„kte.

023:037 Jerusalem, Jerusalem, du som dr„per profeterna och stenar dem som „ro s„nda till dig! Huru ofta har jag icke velat f”rsamla dina barn, likasom h”nan f”rsamlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat.
023:038 Se, edert hus skall komma att st† ”vergivet och ”de. 023:039 Ty jag s„ger eder: H„refter skolen I icke f† se mig, intill den tid d† I s„gen:
‘V„lsignad vare han som kommer,
i Herrens namn.’½

024:001 Och Jesus gick d„rifr†n, ut ur helgedomen. Hans l„rjungar tr„dde d† fram och b†do honom giva akt p† helgedomens byggnader. 024:002 D† svarade han och sade till dem: ½Ja, I sen nu allt detta; men sannerligen s„ger jag eder: H„r skall icke l„mnas sten p† sten; allt skall bliva nedbrutet.½
024:003 N„r han sedan satt p† Oljeberget, tr„dde hans l„rjungar fram till honom, medan de voro allena, och sade: ½S„g oss n„r detta skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och tidens „nde.½
024:004 D† svarade Jesus och sade till dem:

½Sen till, att ingen f”rvillar eder. 024:005 Ty m†nga skola komma under mitt namn och s„ga: ‘Jag „r Messias’ och skola f”rvilla m†nga.
024:006 Och I skolen f† h”ra krigslarm och rykten om krig; sen d† till, att I icke f”rloren besinningen, ty s†dant m†ste komma, men d„rmed „r „nnu icke „nden inne.
024:007 Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersn”d och jordb„vningar p† den ena orten efter den andra;
024:008 men allt detta „r allenast begynnelsen till ‘f”dslov†ndorna’. 024:009 D† skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall dr„pa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, f”r mitt namns skull.
024:010 Och d† skola m†nga komma p† fall, och den ene skall f”rr†da den andre, och den ene skall hata den andre. 024:011 Och m†nga falska profeter skola uppst† och skola f”rvilla m†nga. 024:012 Och d„rigenom att lagl”sheten f”r”kas, skall k„rleken hos de flesta kallna.
024:013 Men den som „r st†ndaktig intill „nden, han skall bliva fr„lst. 024:014 Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela v„rlden, till ett vittnesb”rd f”r alla folk. Och sedan skall „nden komma.

024:015 N„r I nu f†n se ‘f”r”delsens styggelse’, om vilken „r talat genom profeten Daniel, st† p† helig plats — den som l„ser detta, han give akt d„rp† —
024:016 d† m† de som „ro i Judeen fly bort till bergen, 024:017 och den som „r p† taket m† icke stiga ned f”r att h„mta vad som finnes i hans hus,
024:018 och den som „r ute p† marken m† icke v„nda tillbaka f”r att h„mta sin mantel.
024:019 Och ve dem som „ro havande, eller som giva di p† den tiden! 024:020 Men bedjen att eder flykt icke m† ske om vintern eller p† sabbaten.
024:021 Ty d† skall det bliva ‘en stor vederm”da, vars like icke har f”rekommit allt ifr†n v„rldens begynnelse intill nu’, ej heller n†gonsin skall f”rekomma.
024:022 Och om den tiden icke bleve f”rkortad, s† skulle intet k”tt bliva fr„lst; men f”r de utvaldas skull skall den tiden bliva f”rkortad.

024:023 Om n†gon d† s„ger till eder: ‘Se h„r „r Messias’, eller: ‘D„r „r han’, s† tron det icke.
024:024 Ty m„nniskor som falskeligen s„ga sig vara Messias skola uppst†, s† ock falska profeter, och de skola g”ra stora tecken och under, f”r att, om m”jligt f”rvilla j„mv„l de utvalda. 024:025 Jag har nu sagt eder det f”rut.
024:026 D„rf”r, om man s„ger till eder: ‘Se, han „r i ”knen’, s† g†n icke ditut, eller: ‘Se, han „r inne i huset’, s† tron det icke. 024:027 Ty s†som ljungelden, n„r den g†r ut fr†n ”ster, synes „nda till v„ster, s† skall M„nniskosonens tillkommelse vara. — 024:028 D„r †teln „r, dit skola rovf†glarna f”rsamla sig.

024:029 Men strax efter den tidens vederm”da skall solen f”rm”rkas och m†nen upph”ra att giva sitt sken, och stj„rnorna skola falla ifr†n himmelen, och himmelens makter skola b„va. 024:030 Och d† skall M„nniskosonens tecken visa sig p† himmelen, och alla sl„kter p† jorden skola d† j„mra sig. Och man skall f† se ‘M„nniskosonen komma p† himmelens skyar’ med stor makt och h„rlighet.
024:031 Och han skall s„nda ut sina „nglar med starkt basunljud, och de skola f”rsamla hans utvalda fr†n de fyra v„derstrecken, fr†n himmelens ena „nda till den andra.
024:032 Ifr†n fikontr„det m†n I h„r h„mta en liknelse. N„r dess kvistar begynna att f† save och l”ven spricka ut, d† veten I att sommaren „r n„ra.
024:033 Likas†, n„r I sen allt detta, d† kunnen I ock veta att han „r n„ra och st†r f”r d”rren.
024:034 Sannerligen s„ger jag eder: Detta sl„kte skall icke f”rg†s, f”rr„n allt detta sker.
024:035 Himmel och jord skola f”rg†s, men mina ord skola aldrig f”rg†s. 024:036 Men om den dagen och den stunden vet ingen n†got, icke ens „nglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena.

024:037 Ty s†som det skedde p† Noas tid, s† skall det ske vid M„nniskosonens tillkommelse.
024:038 S†som m„nniskorna levde p† den tiden, f”re floden: de †to och drucko, m„n togo sig hustrur, och hustrur g†vos †t m„n, „nda till den dag d† Noa gick in i arken;
024:039 och de visste av intet, f”rr„n floden kom och tog dem allasammans bort — s† skall det ske vid M„nniskosonens tillkommelse.
024:040 D† skola tv† m„n vara tillsammans ute p† marken; en skall bliva upptagen, och en skall l„mnas kvar.
024:041 Tv† kvinnor skola mala p† samma kvarn; en skall bliva upptagen, och en skall l„mnas kvar.
024:042 Vaken f”rdenskull; ty I veten icke vilken dag v†r Herre kommer. 024:043 Men det f”rst†n I v„l, att om husbonden visste under vilken nattv„kt tjuven skulle komma, s† vakade han och tillstadde icke att n†gon br”t sig in i hans hus.
024:044 Varen d„rf”r ock I redo; ty i en stund d† I icke v„nten det skall M„nniskosonen komma.

024:045 Finnes nu n†gon trogen och f”rst†ndig tj„nare, som av sin herre har blivit satt ”ver hans husfolk f”r att giva dem mat i r„tt tid —
024:046 salig „r d† den tj„naren, om hans herre, n„r han kommer, finner honom g”ra s†.
024:047 Sannerligen s„ger jag eder: Han skall s„tta honom ”ver allt vad han „ger.
024:048 Men om s† „r, att tj„naren „r en ond man, som s„ger i sitt hj„rta: ‘Min herre kommer icke s† snart’, 024:049 och han begynner sl† sina medtj„nare och „ter och dricker med dem som „ro druckna,
024:050 d† skall den tj„narens herre komma p† en dag d† han icke v„ntar det, och i en stund d† han icke t„nker sig det, 024:051 och han skall l†ta hugga honom i stycken och l†ta honom f† sin del med skrymtare. D„r skall vara gr†t och tandagnisslan.½

025:001 ½D† skall det vara med himmelriket, s†som n„r tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut f”r att m”ta brudgummen. 025:002 Men fem av dem voro of”rst†ndiga, och fem voro f”rst†ndiga. 025:003 De of”rst†ndiga togo v„l sina lampor, men togo ingen olja med sig.
025:004 De f”rst†ndiga †ter togo olja i sina k„rl, tillika med lamporna. 025:005 D† nu brudgummen dr”jde, blevo de alla s”mniga och somnade. 025:006 Men vid midnattstiden lj”d ett anskri: ‘Se brudgummen kommer! G†n ut och m”ten honom.’
025:007 D† stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor. 025:008 Och de of”rst†ndiga sade till de f”rst†ndiga: ‘Given oss av eder olja, ty v†ra lampor slockna.’
025:009 Men de f”rst†ndiga svarade och sade: ‘Nej, den skulle ingalunda r„cka till f”r b†de oss och eder. G†n hellre bort till dem som s„lja, och k”pen †t eder.’
025:010 Men n„r de gingo bort f”r att k”pa, kom brudgummen, och de som voro redo gingo in med honom till br”llopet, och d”rren st„ngdes igen.
025:011 Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: ‘Herre, herre, l†t upp f”r oss.’
025:012 Men han svarade och sade: ‘Sannerligen s„ger jag eder: Jag k„nner eder icke.’
025:013 Vaken f”rdenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.

025:014 Ty det skall ske, likasom n„r en man som ville fara utrikes kallade till sig sina tj„nare och ”verl„mnade †t dem sina „godelar;
025:015 †t en gav han fem pund, †t en annan tv† och †t en tredje ett pund, †t var och en efter hans f”rm†ga, och for utrikes. 025:016 Strax gick d† den som hade f†tt de fem punden bort och f”rvaltade dem s†, att han med dem vann andra fem pund. 025:017 Den som hade f†tt de tv† punden vann p† samma s„tt andra tv†. 025:018 Men den som hade f†tt ett pund gick bort och gr„vde en grop i jorden och g”mde d„r sin herres penningar. 025:019 En l†ng tid d„refter kom tj„narnas herre hem och h”ll r„kenskap med dem.
025:020 D† tr„dde den fram, som hade f†tt de fem punden, och bar fram andra fem pund och sade: ‘Herre, du ”verl„mnade †t mig fem pund; se, andra fem pund har jag vunnit.’
025:021 Hans herre svarade honom: ‘R„tt s†, du gode och trogne tj„nare! N„r du var satt ”ver det som ringa „r, var du trogen; jag skall s„tta dig ”ver mycket. G† in i din herres gl„dje.’ 025:022 S† tr„dde ock den fram, som hade f†tt de tv† punden, och sade: ‘Herre, du ”verl„mnade †t mig tv† pund; se, andra tv† pund har jag vunnit.’
025:023 Hans herre svarade honom: ‘R„tt s†, du gode och trogne tj„nare! N„r du var satt ”ver det som ringa „r, var du trogen; jag skall s„tta dig ”ver mycket. G† in i din herres gl„dje.’ 025:024 Sedan tr„dde ock den fram, som hade f†tt ett pund, och sade: ‘Herre, jag hade l„rt k„nna dig s†som en str„ng man, som vill sk”rda, d„r du icke har s†tt, och inb„rga, d„r du icke har utstr”tt;
025:025 och av fruktan f”r dig gick jag bort och g”mde ditt pund i jorden. Se h„r har du vad dig tillh”r.’ 025:026 D† svarade hans herre och sade till honom: ‘Du onde och late tj„nare, du visste att jag vill sk”rda, d„r jag icke har s†tt, och inb„rga, d„r jag icke har utstr”tt? 025:027 D† borde du ocks† hava satt in mina penningar i en bank, s† att jag hade f†tt igen mitt med r„nta, n„r jag kom hem. 025:028 Tagen d„rf”r ifr†n honom hans pund, och given det †t den som har de tio punden.
025:029 Ty var och en som har, †t honom skall varda givet, s† att han f†r ”ver nog; men den som icke har, fr†n honom skall tagas ocks† det han har.
025:030 Och kasten den oduglige tj„naren ut i m”rkret h„rutanf”r.’ D„r skall vara gr†t och tandagnisslan.

025:031 Men n„r M„nniskosonen kommer i sin h„rlighet, och alla „nglar med honom, d† skall han s„tta sig p† sin h„rlighets tron. 025:032 Och inf”r honom skola f”rsamlas alla folk och han skall skilja dem fr†n varandra, s†som en herde skiljer f†ren ifr†n getterna. 025:033 Och f†ren skall han st„lla p† sin h”gra sida, och getterna p† den v„nstra.
025:034 D„refter skall Konungen s„ga till dem som st† p† hans h”gra sida: ‘Kommen, I min Faders v„lsignade, och tagen i besittning det rike som „r tillrett †t eder fr†n v„rldens begynnelse. 025:035 Ty jag var hungrig, och I g†ven mig att „ta; jag var t”rstig, och I g†ven mig att dricka; jag var husvill, och I g†ven mig h„rb„rge,
025:036 naken, och I kl„dden mig; jag var sjuk, och I bes”kten mig; jag var i f„ngelse, och I kommen till mig.’ 025:037 D† skola de r„ttf„rdiga svara honom och s„ga: ‘Herre, n„r s†go vi dig hungrig och g†vo dig mat, eller t”rstig och g†vo dig att dricka?
025:038 Och n„r s†go vi dig husvill och g†vo dig h„rb„rge, eller naken och kl„dde dig?
025:039 Och n„r s†go vi dig sjuk eller i f„ngelse och kommo till dig?’ 025:040 D† skall Konungen svara och s„ga till dem: ‘Sannerligen s„ger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta br”der, det haven I gjort mot mig.’

025:041 D„refter skall han ock s„ga till dem som st† p† hans v„nstra sida: ‘G†n bort ifr†n mig, I f”rbannade, till den eviga elden, som „r tillredd †t dj„vulen och hans „nglar. 025:042 Ty jag var hungrig, och I g†ven mig icke att „ta; jag var t”rstig, och I g†ven mig icke att dricka; 025:043 jag var husvill, och I g†ven mig icke h„rb„rge, naken, och I kl„dden mig icke, sjuk och i f„ngelse, och I bes”kten mig icke.’ 025:044 D† skola ocks† de svara och s„ga: ‘Herre, n„r s†go vi dig hungrig eller t”rstig eller husvill eller naken eller sjuk eller i f„ngelse och tj„nade dig icke?’
025:045 D† skall han svara dem och s„ga: ‘Sannerligen s„ger jag eder: Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig.’
025:046 Och dessa skola d† d† bort till evigt straff, men de r„ttf„rdiga till evigt liv.½

026:001 N„r nu Jesus hade talat allt detta till slut, sade han till sina l„rjungar:
026:002 ½I veten att det tv† dagar h„refter „r p†sk; d† skall M„nniskosonen bliva f”rr†dd och utl„mnad till att korsf„stas.½

026:003 D„refter f”rsamlade sig ”verstepr„sterna och folkets „ldste hos ”verstepr„sten, som hette Kaifas, i hans hus, 026:004 och r†dslogo om att l†ta gripa Jesus med list och d”da honom. 026:005 Men de sade: ½Icke under h”gtiden, f”r att ej oroligheter skola uppst† bland folket.½

026:006 Men n„r Jesus var i Betania, i Simon den spet„lskes hus, 026:007 framtr„dde till honom en kvinna som hade med sig en alabasterflaska med dyrbar sm”rjelse; denna g”t hon ut ”ver hans huvud, d„r han l†g till bords.
026:008 D† l„rjungarna s†go detta, blevo de misslynta och sade: ½Varf”r skulle detta f”rspillas?
026:009 Man hade ju kunnat s„lja det f”r mycket penningar och giva dessa †t de fattiga.½
026:010 N„r Jesus m„rkte detta, sade han till dem: ½Varf”r oroen I kvinnan? Det „r en god g„rning som hon har gjort mot mig. 026:011 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.
026:012 N„r hon g”t ut denna sm”rjelse p† min kropp, gjorde hon det s†som en tillredelse till min begravning. 026:013 Sannerligen s„ger jag eder: Varhelst i hela v„rlden detta evangelium bliver predikat, d„r skall ock det som hon nu har gjort bliva omtalat, henne till †minnelse.½

026:014 D„refter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort till ”verstepr„sterna
026:015 och sade: ½Vad viljen I giva mig f”r att jag skall ”verl„mna honom †t eder?½ D† v„gde de upp †t honom trettio silverpenningar.
026:016 Och fr†n den stunden s”kte han efter l„gligt tillf„lle att f”rr†da honom.

026:017 Men p† f”rsta dagen i det osyrade br”dets h”gtid tr„dde l„rjungarna fram till Jesus och fr†gade: ½Var vill du att vi skola reda till †t dig att „ta p†skalammet?½ 026:018 Han svarade: ½G†n in i staden till den och den och s„gen till honom: ‘M„staren l†ter s„ga: Min tid „r n„ra; hos dig vill jag h†lla p†skh”gtid med mina l„rjungar.’½
026:019 Och l„rjungarna gjorde s†som Jesus hade befallt dem och redde till p†skalammet.

026:020 N„r det nu hade blivit afton, lade han sig till bords med de tolv.
026:021 Och medan de †to, sade han: ½Sannerligen s„ger jag eder: En av eder skall f”rr†da mig.½
026:022 D† blevo de mycket bedr”vade och begynte fr†ga honom, var efter annan: ½Icke „r det v„l jag, Herre?½
026:023 D† svarade han och sade: ½Den som j„mte mig nu doppade handen i fatet, han skall f”rr†da mig.
026:024 M„nniskosonen skall g† bort, s†som det „r skrivet om honom; men ve den m„nniska genom vilken M„nniskosonen bliver f”rr†dd! Det hade varit b„ttre f”r den m„nniskan, om hon icke hade blivit f”dd.½
026:025 Judas, han som f”rr†dde honom, tog d† till orda och fr†gade: ½Rabbi, icke „r det v„l jag?½ Han svarade honom: ½Du har sj„lv sagt det.½

026:026 Medan de nu †to, tog Jesus ett br”d och v„lsignade det och br”t det och gav †t l„rjungarna och sade: ½Tagen och „ten; detta „r min lekamen.½
026:027 Och han tog en kalk och tackade Gud och gav †t dem och sade: ½Dricken h„rav alla;
026:028 ty detta „r mitt blod, f”rbundsblodet, som varder utgjutet f”r m†nga till syndernas f”rl†telse.
026:029 Och jag s„ger eder: H„refter skall jag icke mer dricka av det som kommer fr†n vintr„d, f”rr„n p† den dag d† jag dricker det nytt med eder i min Faders rike.½

026:030 N„r de sedan hade sjungit lovs†ngen, gingo de ut till Oljeberget.
026:031 D† sade Jesus till dem: ½I denna natt skolen I alla komma p† fall f”r min skull, ty det „r skrivet:
‘Jag skall sl† herden,
och f†ren i hjorden skola f”rskingras.’ 026:032 Men efter min uppst†ndelse skall jag f”re eder g† till Galileen.½
026:033 D† svarade Petrus och sade till honom: ½Om „n alla andra komma p† fall f”r din skull, s† skall dock jag aldrig komma p† fall.½ 026:034 Jesus sade till honom: ½Sannerligen s„ger jag dig: I denna natt, f”rr„n hanen har galit, skall du tre g†nger f”rneka mig.½ 026:035 Petrus svarade honom: ½Om jag „n m†ste d” med dig, s† skall jag dock f”rvisso icke f”rneka dig.½ Sammalunda sade ock alla de andra l„rjungarna.

026:036 D„refter kom Jesus med dem till ett st„lle som hette Getsemane. Och han sade till l„rjungarna: ½Bliven kvar h„r, medan jag g†r dit bort och beder.½
026:037 Och han tog med sig Petrus och Sebedeus’ tv† s”ner; och han begynte bedr”vas och „ngslas.
026:038 D† sade han till dem: ½Min sj„l „r djupt bedr”vad, „nda till d”ds; stannen kvar h„r och vaken med mig.½ 026:039 D„refter gick han litet l„ngre bort och f”ll ned p† sitt ansikte och bad och sade: ½Min Fader, om det „r m”jligt, s† g†nge denna kalk ifr†n mig. Dock icke s†som jag vill, utan s†som du vill!½ 026:040 Sedan kom han tillbaka till l„rjungarna och fann dem sovande. D† sade han till Petrus: ½S† litet f”rm†dden I d† vaka en kort stund med mig!
026:041 Vaken, och bedjen att I icke m†n komma i frestelse. Anden „r villig, men k”ttet „r svagt.½
026:042 ter gick han bort, f”r andra g†ngen, och bad och sade: ½Min Fader, om detta icke kan g† ifr†n mig, utan jag m†ste dricka denna kalk, s† ske din vilja.½
026:043 N„r han sedan kom tillbaka, fann han dem †ter sovande, ty deras ”gon voro f”rtyngda.
026:044 D† l„t han dem vara och gick †ter bort och bad, f”r tredje g†ngen, och sade †terigen samma ord.
026:045 D„refter kom han tillbaka till l„rjungarna och sade till dem: ½Ja, I soven „nnu alltj„mt och vilen eder! Se, stunden „r n„ra d† M„nniskosonen skall bliva ”verl„mnad i syndares h„nder. 026:046 St†n upp, l†t oss g†; se, den „r n„ra, som f”rr†der mig.½

026:047 Och se, medan han „nnu talade, kom Judas, en av de tolv, och j„mte honom en stor folkskara, med sv„rd och stavar, uts„nd fr†n ”verstepr„sterna och folkets „ldste.
026:048 Men f”rr„daren hade givit dem ett tecken; han hade sagt: ½Den som jag kysser, den „r det; honom skolen I gripa.½ 026:049 Och han tr„dde nu strax fram till Jesus och sade: ½Hell dig, rabbi!½ och kysste honom h„ftigt.
026:050 Jesus sade till honom: ½Min v„n, g”r vad du „r h„r f”r att g”ra.½ D† stego de fram och grepo Jesus och togo honom f†ngen.

026:051 Men en av dem som voro med Jesus f”rde handen till sitt sv„rd och drog ut det och h”gg till ”verstepr„stens tj„nare och h”gg s† av honom ”rat.
026:052 D† sade Jesus till honom: ½Stick ditt sv„rd tillbaka i skidan: ty alla som taga till sv„rd skola f”rg”ras genom sv„rd. 026:053 Eller menar du att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att han nu s„nde till min tj„nst mer „n tolv legioner „nglar? 026:054 Men huru bleve d† skrifterna fullbordade, som s„ga att s† m†ste ske?½

026:055 I samma stund sade Jesus till folkskaran: ½S†som mot en r”vare haven I g†tt ut med sv„rd och stavar f”r att fasttaga mig. Var dag har jag suttit i helgedomen och undervisat, utan att I haven gripit mig.
026:056 Men allt detta har skett, f”r att profeternas skrifter skola fullbordas.½

D† ”verg†vo alla l„rjungarna honom och flydde.

026:057 Men de som hade gripit Jesus f”rde honom bort till ”verstepr„sten Kaifas, hos vilken de skriftl„rde och de „ldste hade f”rsamlat sig.
026:058 Och Petrus f”ljde honom p† avst†nd „nda till ”verstepr„stens g†rd; d„r gick han in och satte sig bland r„ttstj„narna f”r att se vad slutet skulle bliva.

026:059 Och ”verstepr„sterna och hela Stora r†det s”kte efter n†got falskt vittnesb”rd mot Jesus, f”r att kunna d”da honom; 026:060 men fast„n m†nga falska vittnen tr„dde fram, funno de likv„l intet. Slutligen tr„dde dock tv† m„n fram 026:061 och sade: ½Denne har sagt: ‘Jag kan bryta ned Guds tempel och p† tre dagar bygga upp det igen.’½
026:062 D† stod ”verstepr„sten upp och sade till honom: ½Svarar du intet? Huru „r det med det som dessa vittna mot dig?½ 026:063 Men Jesus teg. D† sade ”verstepr„sten till honom: ½Jag besv„r dig vid den levande Guden, att du s„ger oss om du „r Messias, Guds Son.½
026:064 Jesus svarade honom: ½Du har sj„lv sagt det. Men jag s„ger eder: H„refter skolen I f† se M„nniskosonen sitta p† Maktens h”gra sida och komma p† himmelens skyar.½ 026:065 D† rev ”verstepr„sten s”nder sina kl„der och sade: ½Han har h„dat. Vad beh”va vi mer n†gra vittnen? I haven nu h”rt h„delsen.
026:066 Vad synes eder?½ De svarade och sade: ½Han „r skyldig till d”den.½
026:067 D„refter spottade man honom i ansiktet och slog honom p† kinderna, den ene med knytn„ven, den andre med flata handen, 026:068 och sade: ½Profetera f”r oss, Messias: vem var det som slog dig?½

026:069 Men Petrus satt utanf”r p† g†rden. D† kom en tj„nstekvinna fram till honom och sade: ½Ocks† du var med Jesus fr†n Galileen.½ 026:070 Men han nekade inf”r alla och sade: ½Jag f”rst†r icke vad du menar.½
026:071 N„r han sedan hade kommit ut i porten, fick en annan kvinna se honom och sade till dem som voro d„r: ½Denne var med Jesus fr†n Nasaret.½
026:072 ter nekade han med en ed och sade: ½Jag k„nner icke den mannen.½
026:073 Litet d„refter kommo de kringst†ende fram och sade till Petrus: ½F”rvisso „r ocks† du en av dem; redan ditt uttal r”jer dig ju.½ 026:074 D† begynte han f”rbanna sig och sv„rja: ½Jag k„nner icke den mannen.½ Och i detsamma gol hanen.
026:075 D† kom Petrus ih†g Jesu ord, huru han hade sagt: ½F”rr„n hanen gal, skall du tre g†nger f”rneka mig.½ Och han gick ut och gr„t bitterligen.

027:001 Men n„r det hade blivit morgon, fattade alla ”verstepr„sterna och folkets „ldste det beslutet ang†ende Jesus, att de skulle d”da honom.
027:002 Och de l„to binda honom och f”rde honom bort och ”verl„mnade honom †t Pilatus, landsh”vdingen.

027:003 N„r d† Judas, som hade f”rr†tt honom, s†g att han var d”md, †ngrade han sig och bar de trettio silverpenningarna tillbaka till ”verstepr„sterna och de „ldste 027:004 och sade: ½Jag har syndat d„rigenom att jag har f”rr†tt oskyldigt blod.½ Men de svarade: ½Vad kommer det oss vid? Du f†r sj„lv svara d„rf”r.½
027:005 D† kastade han silverpenningarna i templet och gick sin v„g. Sedan gick han bort och h„ngde sig.

027:006 Men ”verstepr„sterna togo silverpenningarna och sade: ½Det „r icke lovligt att l„gga dem i offerkistan, eftersom det „r blodspenningar.½
027:007 Och sedan de hade fattat sitt beslut, k”pte de f”r dem Krukmakar†kern till begravningsplats f”r fr„mlingar. 027:008 D„rf”r kallas den †kern „nnu i dag Blods†kern. 027:009 S† fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, n„r han sade: ½Och jag tog de trettio silverpenningarna — priset f”r den man vilkens v„rde hade blivit best„mt, den som israelitiska m„n hade v„rderat —
027:010 och jag gav dem till betalning f”r Krukmakar†kern, i enlighet med Herrens befallning till mig.½

027:011 Men Jesus st„lldes fram inf”r landsh”vdingen. Och landsh”vdingen fr†gade honom och sade: ½Žr du judarnas konung?½ Jesus svarade honom: ½Du s„ger det sj„lv.½ 027:012 Men n„r ”verstepr„sterna och de „ldste framst„llde sina anklagelser mot honom, svarade han intet. 027:013 D† sade Pilatus till honom: ½H”r du icke huru mycket de hava att vittna mot dig?½
027:014 Men han svarade honom icke p† en enda fr†ga, s† att landsh”vdingen mycket f”rundrade sig.

027:015 Nu var det sed att landsh”vdingen vid h”gtiden gav folket en f†nge l”s, vilken de ville.
027:016 Och man hade d† en beryktad f†nge, som hette Barabbas. 027:017 N„r de nu voro f”rsamlade, fr†gade Pilatus dem: ½Vilken viljen I att jag skall giva eder l”s, Barabbas eller Jesus, som kallas Messias?½
027:018 Han visste n„mligen att det var av avund som man hade dragit Jesus inf”r r„tta.
027:019 Och medan han satt p† domars„tet, hade hans hustru s„nt bud till honom och l†tit s„ga: ½Befatta dig icke med denne r„ttf„rdige man; ty jag har i natt lidit mycket i dr”mmen f”r hans skull.½ 027:020 Men ”verstepr„sterna och de „ldste hade ”vertalat folket att beg„ra Barabbas och l†ta f”rg”ra Jesus. 027:021 N„r allts† landsh”vdingen nu fr†gade dem och sade: ½Vilken av de tv† viljen I att jag skall giva eder l”s?½, s† svarade de: ½Barabbas.½
027:022 D† fr†gade Pilatus dem: ½Vad skall jag d† g”ra med Jesus, som kallas Messias?½ De svarade alla: ½L†t korsf„sta honom.½ 027:023 Men han fr†gade: ½Vad ont har han d† gjort?½ D† skriade de „nnu ivrigare: ½L†t korsf„sta honom.½
027:024 N„r nu Pilatus s†g att han intet kunde utr„tta, utan att larmet blev allt starkare, l„t han h„mta vatten och tv†dde sina h„nder i folkets †syn och sade: ½Jag „r oskyldig till denne mans blod. I f†n sj„lva svara d„rf”r.½
027:025 Och allt folket svarade och sade: ½Hans blod komme ”ver oss och ”ver v†ra barn.½
027:026 D† gav han dem Barabbas l”s; men Jesus l„t han gissla och utl„mnade honom sedan till att korsf„stas.

027:027 D† togo landsh”vdingens krigsm„n Jesus med sig in i pretoriet och f”rsamlade hela den romerska vakten omkring honom. 027:028 Och de togo av honom hans kl„der och satte p† honom en r”d mantel
027:029 och vredo samman en krona av t”rnen och satte den p† hans huvud, och i hans h”gra hand satte de ett r”r. Sedan b”jde de kn„ inf”r honom och begabbade honom och sade: ½Hell dig, judarnas konung!½
027:030 Och de spottade p† honom och togo r”ret och slogo honom d„rmed i huvudet.
027:031 Och n„r de s† hade begabbat honom, kl„dde de av honom manteln och satte p† honom hans egna kl„der och f”rde honom bort till att korsf„stas.

027:032 D† de nu voro p† v„g ditut, tr„ffade de p† en man fr†n Cyrene, som hette Simon. Honom tvingade de att g† med och b„ra hans kors.

027:033 Och n„r de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det betyder huvudskalleplats),
027:034 r„ckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men d† han hade smakat d„rp†, ville han icke dricka det. 027:035 Och n„r de hade korsf„st honom, delade de hans kl„der mellan sig genom att kasta lott om dem.
027:036 Sedan sutto de d„r och h”llo vakt om honom. 027:037 Och ”ver hans huvud hade man satt upp en ”verskrift, som angav vad han var anklagad f”r, och den lydde s†: ½Denne „r Jesus, judarnas konung.½

027:038 Med honom korsf„stes d† ock tv† r”vare, den ene p† h”gra sidan och den andre p† v„nstra.
027:039 Och de som gingo d„r f”rbi bespottade honom och skakade huvudet 027:040 och sade: ½Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger upp det igen, hj„lp dig nu sj„lv, om du „r Guds Son, och stig ned fr†n korset.½
027:041 Sammalunda talade ock ”verstepr„sterna, j„mte de skriftl„rde och de „ldste, begabbande ord och sade:
027:042 ½Andra har han hj„lpt; sig sj„lv kan han icke hj„lpa. Han „r ju Israels konung; han stige nu ned fr†n korset, s† vilja vi tro p† honom.
027:043 Han har satt sin f”rtr”stan p† Gud, m† nu han fr„lsa honom, om han har behag till honom, han har ju sagt: ‘Jag „r Guds Son.’½ 027:044 P† samma s„tt sm„dade honom ocks† r”varna som voro korsf„sta med honom.

027:045 Men vid sj„tte timmen kom ”ver hela landet ett m”rker, som varade „nda till nionde timmen.
027:046 Och vid nionde timmen ropade Jesus med h”g r”st och sade: ½Eli, Eli, lema sabaktani?½; det betyder: ½Min Gud, min Gud, varf”r har du ”vergivit mig?½
027:047 Men n„r n†gra av dem som stodo d„r borde detta, sade de: ½Han kallar p† Elias.½
027:048 Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde den med „ttikvin och satte den p† ett r”r och gav honom att dricka.
027:049 Men de andra sade: ½L†t oss se om Elias kommer och hj„lper honom.½
027:050 ter ropade Jesus med h”g r”st och gav upp andan.

027:051 Och se, d† r„mnade f”rl†ten i templet i tv† stycken, uppifr†n och „nda ned, och jorden skalv, och klipporna r„mnade, 027:052 och gravarna ”ppnades, och m†nga avsomnade heligas kroppar stodo upp.
027:053 De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppst†ndelse in i den heliga staden och uppenbarade sig f”r m†nga. 027:054 Men n„r h”vitsmannen och de som med honom h”llo vakt om Jesus s†go jordb„vningen och det ”vriga som skedde, blevo de mycket f”rskr„ckta och sade: ½F”rvisso var denne Guds Son.½

027:055 Och m†nga kvinnor som hade f”ljt Jesus fr†n Galileen och tj„nat honom, stodo d„r p† avst†nd och s†go vad som skedde. 027:056 Bland dessa voro Maria fr†n Magdala och den Maria som var Jakobs och Joses’ moder, s† ock Sebedeus’ s”ners moder.

027:057 Men n„r det hade blivit afton, kom en rik man fr†n Arimatea, vid namn Josef, som ock hade blivit en Jesu l„rjunge; 027:058 denne gick till Pilatus och utbad sig att f† Jesu kropp. D† bj”d Pilatus att man skulle l„mna ut den †t honom. 027:059 Och Josef tog hans kropp och svepte den i en ren linneduk 027:060 och lade den i den nya grav som han hade l†tit hugga ut †t sig i klippan; och sedan han hade v„ltrat en stor sten f”r ing†ngen till graven, gick han d„rifr†n.
027:061 Men Maria fr†n Magdala och den andra Maria voro d„r, och de sutto gent emot graven.

027:062 F”ljande dag, som var dagen efter tillredelsedagen, f”rsamlade sig ”verstepr„sterna och faris‚erna och gingo till Pilatus 027:063 och sade: ½Herre, vi hava dragit oss till minnes att den villol„raren sade, medan han „nnu levde: ‘Efter tre dagar skall jag uppst†.’
027:064 Bjud f”rdenskull att man skyddar graven intill tredje dagen, s† att hans l„rjungar icke komma och stj„la bort honom, och sedan s„ga till folket att han har uppst†tt fr†n de d”da. D† bliver den sista villan v„rre „n den f”rsta.½
027:065 Pilatus svarade dem: ½D„r haven I vakt; g†n †stad och skydden graven s† gott I kunnen.½
027:066 Och de gingo †stad och skyddade graven, i det att de icke allenast satte ut vakten, utan ock f”rseglade stenen.

028:001 N„r sabbaten hade g†tt till „nda, i gryningen till f”rsta veckodagen, kommo Maria fr†n Magdala och den andra Maria f”r att se graven.
028:002 D† blev det en stor jordb„vning; ty en Herrens „ngel steg ned fr†n himmelen och gick fram och v„ltrade bort stenen och satte sig p† den.
028:003 Och han var att sk†da s†som en ljungeld, och hans kl„der voro vita s†som sn”.
028:004 Och v„ktarna sk„lvde av f”rskr„ckelse f”r honom och blevo s†som d”da.

028:005 Men „ngeln talade och sade till kvinnorna: ½Varen I icke f”rskr„ckta; jag vet att I s”ken Jesus, den korsf„ste. 028:006 Han „r icke h„r, ty han „r uppst†nden, s†som han hade f”rutsagt. Kommen hit, och sen platsen d„r han har legat. 028:007 Och g†n s† †stad med hast, och s„gen till hans l„rjungar att han „r uppst†nden fr†n de d”da. Och han skall f”re eder g† till Galileen; d„r skolen I f† se honom. Jag har nu sagt eder det.½ 028:008 Och de gingo med hast bort ifr†n graven, under fruktan och med stor gl„dje, och skyndade †stad f”r att omtala det f”r hans l„rjungar.
028:009 Men se, d† kom Jesus emot dem och sade: ½Hell eder!½ Och de gingo fram och fattade om hans f”tter och tillb†do honom. 028:010 D† sade Jesus till dem: ½Frukten icke; g†n †stad och omtalen detta f”r mina br”der, p† det att de m† g† till Galileen; d„r skola de f† se mig.½

028:011 Men under det att de voro p† v„gen, kommo n†gra av v„ktarna till staden och underr„ttade ”verstepr„sterna om allt det som hade h„nt.
028:012 D† f”rsamlade sig dessa j„mte de „ldste; och sedan de hade fattat sitt beslut, g†vo de en ganska stor summa penningar †t krigsm„nnen
028:013 och sade: ½S† skolen I s„ga: ‘Hans l„rjungar kommo om natten och stulo bort honom, medan vi sovo.’
028:014 Och om saken kommer f”r landsh”vdingens ”ron, s† skola vi st„lla honom till freds och s”rja f”r, att I kunnen vara utan bekymmer.½
028:015 Och de togo emot penningarna och gjorde s†som man hade l„rt dem. Och det talet utspriddes bland judarna och „r g„ngse bland dem „nnu i denna dag.

028:016 Men de elva l„rjungarna beg†vo sig till det berg i Galileen, dit Jesus hade bjudit dem att g†.
028:017 Och n„r de fingo se honom, tillb†do de honom. Dock funnos n†gra som tvivlade.
028:018 D† tr„dde Jesus fram och talade till dem och sade: ½Mig „r given all makt i himmelen och p† jorden.
028:019 G†n f”rdenskull ut och g”ren alla folk till l„rjungar, d”pande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, 028:020 l„rande dem att h†lla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag „r med eder alla dagar intill tidens „nde.½

Book 41 Markus

001:001 Detta „r begynnelsen av evangelium om Jesus Kristus, Guds Son.

001:002 S† „r skrivet hos profeten Esaias: ½Se, jag s„nder ut min „ngel framf”r dig, och han skall bereda v„gen f”r dig.
001:003 H”r r”sten av en som ropar i ”knen: ‘Bereden v„gen f”r Herren,
g”ren stigarna j„mna f”r honom.’½ 001:004 I enlighet h„rmed upptr„dde Johannes d”paren i ”knen och predikade b„ttringens d”pelse till syndernas f”rl†telse. 001:005 Och hela judiska landet och alla Jerusalems inv†nare gingo ut till honom och l„to d”pa sig av honom i floden Jordan, och bek„nde d„rvid sina synder.
001:006 Och Johannes hade kl„der av kamelh†r och bar en l„derg”rdel om sina l„nder och levde av gr„shoppor och vildhonung. 001:007 Och han predikade och sade: ½Efter mig kommer den som „r starkare „n jag; jag „r icke ens v„rdig att b”ja mig ned f”r att uppl”sa hans skorem.
001:008 Jag d”per eder med vatten, men han skall d”pa eder med helig ande.½

001:009 Och det h„nde sig vid den tiden att Jesus kom fr†n Nasaret i Galileen. Och han l„t d”pa sig i Jordan av Johannes. 001:010 Och strax d† han steg upp ur vattnet, s†g han himmelen dela sig och Anden s†som en duva s„nka sig ned ”ver honom. 001:011 Och en r”st kom fr†n himmelen: ½Du „r min „lskade Son; i dig har jag funnit behag.½

001:012 Strax d„refter f”rde Anden honom ut i ”knen. 001:013 Och han var i ”knen i fyrtio dagar och frestades av Satan och levde bland vilddjuren; och „nglarna betj„nade honom.

001:014 Men sedan Johannes hade blivit satt i f„ngelse, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium
001:015 och sade: ½Tiden „r fullbordad, och Guds rike „r n„ra; g”ren b„ttring, och tron evangelium.½

001:016 N„r han nu gick fram utmed Galileiska sj”n, fick han se Simon och Simons broder Andreas kasta ut n„t i sj”n, ty de voro fiskare.
001:017 Och Jesus sade till dem: ½F”ljen mig, s† skall jag g”ra eder till m„nniskofiskare.½
001:018 Strax l„mnade de n„ten och f”ljde honom. 001:019 N„r han hade g†tt litet l„ngre fram, fick han se Jakob, Sebedeus’ son, och Johannes, hans broder, d„r de sutto i b†ten, ocks† de, och ordnade sina n„t.
001:020 Och strax kallade han dem till sig; och de l„mnade sin fader Sebedeus med legodr„ngarna kvar i b†ten och f”ljde honom.

001:021 Sedan beg†vo de sig in i Kapernaum; och strax, p† sabbaten, gick han in i synagogan och undervisade.
001:022 Och folket h„pnade ”ver hans f”rkunnelse; ty han f”rkunnade sin l„ra f”r dem med makt och myndighet, och icke s†som de skriftl„rde.

001:023 Strax h„refter befann sig i deras synagoga en man som var besatt av en oren ande. Denne ropade
001:024 och sade: ½Vad har du med oss att g”ra, Jesus fr†n Nasaret? Har du kommit f”r att f”rg”ra oss? Jag vet vem du „r, du Guds Helige.½
001:025 Men Jesus tilltalade honom str„ngt och sade: ½Tig, och far ut ur honom.½
001:026 D† slet och ryckte den orene anden honom och ropade med h”g r”st och for ut ur honom.
001:027 Och alla h„pnade, s† att de begynte fr†ga varandra och s„ga: ½Vad „r detta? Det „r ju en ny l„ra, med makt och myndighet. Till och med de orena andarna befaller han, och de lyda honom.½ 001:028 Och ryktet om honom gick strax ut ”verallt i hela den kringliggande trakten av Galileen.

001:029 Och strax d† de hade kommit ut ur synagogan, beg†vo de sig med Jakob och Johannes till Simons och Andreas’ hus. 001:030 Men Simons sv„rmoder l†g sjuk i feber, och de talade strax med honom om henne.
001:031 D† gick han fram och tog henne vid handen och reste upp henne; och febern l„mnade henne, och hon betj„nade dem.

001:032 Men n„r solen hade g†tt ned och det hade blivit afton, f”rde man till honom alla som voro sjuka eller besatta; 001:033 och hela staden var f”rsamlad utanf”r d”rren. 001:034 Och han botade m†nga som ledo av olika slags sjukdomar; och han drev ut m†nga onda andar, men tillstadde icke de onda andarna att tala, eftersom de k„nde honom.

001:035 Och bittida om morgonen, medan det „nnu var m”rkt, stod han upp och gick †stad bort till en ”de trakt, och bad d„r. 001:036 Men Simon och de som voro med honom skyndade efter honom. 001:037 Och n„r de funno honom, sade de till honom: ½Alla fr†ga efter dig.½
001:038 D† sade han till dem: ½L†t oss draga bort †t annat h†ll, till de n„rmaste sm†st„derna, f”r att jag ocks† d„r m† predika; ty d„rf”r har jag begivit mig ut.½
001:039 Och han gick †stad och predikade i hela Galileen, i deras synagogor, och drev ut de onda andarna.

001:040 Och en spet„lsk man kom fram till honom och f”ll p† kn„ och bad honom och sade till honom: ½Vill du, s† kan du g”ra mig ren.½ 001:041 D† f”rbarmade han sig och r„ckte ut handen och r”rde vid honom och sade till honom: ½Jag vill; bliv ren.½ 001:042 Och strax vek spet„lskan ifr†n honom, och han blev ren. 001:043 Sedan v„nde Jesus strax bort honom med str„nga ord 001:044 och sade till honom: ½Se till, att du icke s„ger n†got h„rom f”r n†gon; men g† bort och visa dig f”r pr„sten, och framb„r f”r din rening det offer som Moses har p†bjudit, till ett vittnesb”rd f”r dem.½
001:045 Men n„r han kom ut, begynte han ivrigt f”rkunna och utsprida vad som hade skett, s† att Jesus icke mer kunde ”ppet g† in i n†gon stad, utan m†ste h†lla sig ute i ”de trakter; och dit kom man till honom fr†n alla h†ll.
002:001 N†gra dagar d„refter kom han †ter till Kapernaum; och n„r det spordes att han var hemma,
002:002 f”rsamlade sig s† mycket folk, att icke ens platsen utanf”r d”rren mer kunde rymma dem; och han f”rkunnade ordet f”r dem. 002:003 D† kommo de till honom med en lam man, som bars dit av fyra m„n. 002:004 Och d† de f”r folkets skull icke kunde komma fram till honom med mannen, togo de bort taket ”ver platsen d„r han var; och sedan de s† hade gjort en ”ppning, sl„ppte de ned s„ngen, som den lame l†g p†.
002:005 N„r Jesus s†g deras tro, sade han till den lame: ½Min son, dina synder f”rl†tas dig.½
002:006 Nu sutto d„r n†gra skriftl„rde, och dessa t„nkte i sina hj„rtan: 002:007 ½Huru kan denne tala s†? Han h„dar ju. Vem kan f”rl†ta synder, utom Gud allena?½
002:008 Strax f”rnam d† Jesus i sin ande att de t„nkte s† vid sig sj„lva; och han sade till dem: ½Huru kunnen I t„nka s†dant i edra hj„rtan?
002:009 Vilket „r l„ttare, att s„ga till den lame: ‘Dina synder f”rl†tas dig’ eller att s„ga: ‘St† upp, tag din s„ng och g†’? 002:010 Men f”r att I skolen veta att M„nniskosonen har makt h„r p† jorden att f”rl†ta synder,
002:011 s† s„ger jag dig½ (och h„rmed v„nde han sig till den lame): ½St† upp, tag din s„ng och g† hem.½
002:012 D† stod han upp och tog strax sin s„ng och gick ut i allas †syn, s† att de alla uppfylldes av h„pnad och prisade Gud och sade: ½S†dant hava vi aldrig sett.½

002:013 ter begav han sig ut och gick l„ngs med sj”n. Och allt folket kom till honom, och han undervisade dem. 002:014 N„r han nu gick d„r fram, fick han se Levi, Alfeus’ son, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: ½F”lj mig.½ D† steg han upp och f”ljde honom.

002:015 N„r Jesus d„refter l†g till bords i hans hus, voro d„r s†som bordsg„ster, j„mte Jesus och hans l„rjungar, ocks† m†nga publikaner och syndare; ty m†nga s†dana funnos bland dem som f”ljde honom.
002:016 Men n„r de skriftl„rde bland faris‚erna s†go att han †t med publikaner och syndare, sade de till hans l„rjungar: ½Huru kan han „ta med publikaner och syndare?½
002:017 N„r Jesus h”rde detta, sade han till dem: ½Det „r icke de friska som beh”va l„kare, utan de sjuka. Jag har icke kommit f”r att kalla r„ttf„rdiga, utan f”r att kalla syndare.½

002:018 Och Johannes’ l„rjungar och faris‚erna h”llo fasta. Och man kom och sade till honom: ½Varf”r fasta icke dina l„rjungar, d† Johannes’ l„rjungar och faris‚ernas l„rjungar fasta?½ 002:019 Jesus svarade dem: ½Kunna v„l br”llopsg„sterna fasta, medan brudgummen „nnu „r hos dem? Nej, s† l„nge de hava brudgummen hos sig, kunna de icke fasta.
002:020 Men den tid skall komma, d† brudgummen tages ifr†n dem, och d†, p† den tiden, skola de fasta. —
002:021 Ingen syr en lapp av okrympt tyg p† en gammal mantel; om n†gon s† gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort „nnu mer av den gamla manteln, och h†let skulle bliva v„rre. 002:022 Ej heller sl†r n†gon nytt vin i gamla skinnl„glar; om n†gon s† gjorde, skulle vinet spr„nga s”nder l„glarna, s† att b†de vinet och l„glarna f”rd„rvades. Nej, nytt vin sl†r man i nya l„glar.½

002:023 Och det h„nde sig p† sabbaten att han tog v„gen genom ett s„desf„lt; och hans l„rjungar begynte rycka av axen, medan de gingo.
002:024 D† sade faris‚erna till honom: ½Se! Huru kunna de p† sabbaten g”ra vad som icke „r lovligt?½
002:025 Han svarade dem: ½Haven I aldrig l„st vad David gjorde, n„r han sj„lv och de som f”ljde honom kommo i n”d och blevo hungriga: 002:026 huru han d†, p† den tid Abjatar var ”verstepr„st, gick in i Guds hus och †t sk†debr”den — fast„n det ju icke „r lovligt f”r andra „n f”r pr„sterna att „ta s†dant br”d — och huru han j„mv„l gav †t dem som f”ljde honom?½
002:027 D„refter sade han till dem: ½Sabbaten blev gjord f”r m„nniskans skull, och icke m„nniskan f”r sabbatens skull. 002:028 S† †r d† M„nniskosonen herre ocks† ”ver sabbaten.½ 003:001 Och han gick †ter in i en synagoga. D„r var d† en man som hade en f”rvissnad hand.
003:002 Och de vaktade p† honom, f”r att se om han skulle bota denne p† sabbaten; de ville n„mligen f† n†got att anklaga honom f”r. 003:003 D† sade han till mannen som hade den f”rvissnade handen: ½St† upp, och kom fram.½
003:004 Sedan sade han till dem: ½Vilketdera „r lovligt p† sabbaten: att g”ra vad gott „r, eller att g”ra vad ont „r, att r„dda n†gons liv, eller att d”da?½ Men de tego.
003:005 D† s†g han sig omkring p† dem med vrede, bedr”vad ”ver deras hj„rtans f”rstockelse, och sade till mannen: ½R„ck ut din hand.½ Och han r„ckte ut den; och hans hand blev frisk igen. — 003:006 D† gingo faris‚erna bort och fattade strax, tillsammans med herodianerna, det beslutet att de skulle f”rg”ra honom.

003:007 Och Jesus drog sig med sina l„rjungar undan till sj”n, och en stor hop folk f”ljde honom fr†n Galileen. 003:008 Och fr†n Judeen och Jerusalem och Idumeen och fr†n landet p† andra sidan Jordan och fr†n trakterna omkring Tyrus och Sidon kom en stor hop folk till honom, n„r de fingo h”ra huru stora ting han gjorde.
003:009 Och han tillsade sina l„rjungar att en b†t skulle h†llas tillreds †t honom, f”r folkets skull, f”r att de icke skulle tr„nga sig inp† honom.
003:010 Ty han botade m†nga och blev d„rf”r ”verlupen av alla som hade n†gon pl†ga och f”rdenskull ville r”ra vid honom. 003:011 Och n„r de orena andarna s†go honom, f”llo de ned f”r honom och och ropade och sade: ½Du „r Guds Son.½
003:012 Men han f”rbj”d dem str„ngeligen, †ter och †ter, att r”ja honom.

003:013 Och han gick upp p† berget och kallade till sig n†gra som han sj„lv uts†g; och de kommo till honom.
003:014 S† f”rordnade han tolv som skulle f”lja honom, och som han ville s„nda ut till att predika,
003:015 och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar. 003:016 Han f”rordnade allts† dessa tolv: Simon, †t vilken han gav tillnamnet Petrus;
003:017 vidare Jakob, Sebedeus’ son, och Johannes, Jakobs broder, †t vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tord”nsm„n); 003:018 vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus’ son, och Taddeus och Simon ivraren 003:019 och Judas Iskariot, densamme som f”rr†dde honom.

003:020 Och n„r han kom hem, f”rsamlade sig folket †ter, s† att de icke ens fingo tillf„lle att „ta.
003:021 D† nu hans n„rmaste fingo h”ra h„rom, gingo de †stad f”r att taga vara p† honom; ty de menade att han var fr†n sina sinnen. 003:022 Och de skriftl„rde som hade kommit ned fr†n Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda andarnas furste som han drev ut de onda andarna. 003:023 D† kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser:

½Huru skulle Satan kunna driva ut Satan? 003:024 Om ett rike har kommit i strid med sig sj„lvt, s† kan det riket ju icke hava best†nd;
003:025 och om ett hus har kommit i strid med sig sj„lvt, s† skall icke heller det huset kunna „ga best†nd.
003:026 Om allts† Satan har satt sig upp mot sig sj„lv och kommit i strid med sig sj„lv, s† kan han icke „ga best†nd, utan det „r d† ute med honom. —
003:027 Nej, ingen kan g† in i en stark mans hus och plundra honom p† hans bohag, s†framt han icke f”rut har bundit den starke. F”rst d„refter kan han plundra hans hus.

003:028 Sannerligen s„ger jag eder: Alla andra synder skola bliva m„nniskors barn f”rl†tna, ja ock alla andra h„delser, huru h„diskt de „n m† tala;
003:029 men den som h„dar den helige Ande, han f†r icke n†gonsin f”rl†telse, utan „r skyldig till evig synd.½

003:030 De hade ju n„mligen sagt att han var besatt av en oren ande.

003:031 S† kommo nu hans moder och hans br”der; och de stannade d„rutanf”r och s„nde bud in till honom f”r att kalla honom ut. 003:032 Och mycket folk satt d„r omkring honom; och man sade till honom: ½Se, din moder och dina br”der st† h„rutanf”r och fr†ga efter dig.½
003:033 D† svarade han dem och sade: Vilken „r min moder, och vilka „ro mina br”der?½
003:034 Och han s†g sig omkring p† dem som sutto d„r runt omkring honom, och han sade: ½Se h„r „r min moder, och h„r „ro mina br”der! 003:035 Den som g”r Guds vilja, den „r min broder och min syster och min moder.½
004:001 Och han begynte †ter undervisa vid sj”n. Och d„r f”rsamlade sig en stor hop folk omkring honom. D„rf”r steg han i en b†t; och han satt i den ute p† sj”n, under det att allt folket stod p† land utmed sj”n.
004:002 Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i sin undervisning:

004:003 ½H”ren! En s†ningsman gick ut f”r att s†. 004:004 D† h„nde sig, n„r han s†dde, att somt f”ll vid v„gen, och f†glarna kommo och †to upp det.
004:005 Och somt f”ll p† stengrund, d„r det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord; 004:006 men n„r solen hade g†tt upp, f”rbr„ndes det, och eftersom det icke hade n†gon rot, torkade det bort.
004:007 Och somt f”ll bland t”rnen, och t”rnena sk”to upp och f”rkv„vde det, s† att det icke gav n†gon frukt.
004:008 Men somt f”ll i god jord, och det sk”t upp och v„xte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.½ 004:009 Och han tillade: ½Den som har ”ron till att h”ra, han h”re.½

004:010 N„r han sedan hade dragit sig undan ifr†n folket, fr†gade honom de tolv, och med dem de andra som f”ljde honom, om liknelserna. 004:011 D† sade han till dem: ½t eder „r Guds rikes hemlighet given, men †t dem som st† utanf”r meddelas alltsammans i liknelser, 004:012 f”r att de ‘med seende ”gon skola se, och dock intet f”rnimma, och med h”rande ”ron h”ra, och dock intet f”rst†, s† att de icke omv„nda sig och undf† f”rl†telse’.½

004:013 Sedan sade han till dem: ½F”rst†n I icke denna liknelse, huru skolen I d† kunna fatta alla de andra liknelserna? — 004:014 Vad s†ningsmannen s†r „r ordet.
004:015 Och att s„den s†ddes vid v„gen, det „r sagt om dem i vilka ordet v„l bliver s†tt, men n„r de hava h”rt det, kommer strax Satan ock tager bort ordet som s†ddes i dem.
004:016 Sammalunda f”rh†ller det sig med det som s†s p† stengrunden: det „r sagt om dem, som n„r de f† h”ra ordet, v„l strax taga emot det med gl„dje,
004:017 men icke hava n†gon rot i sig, utan bliva best†ndande allenast till en tid; n„r sedan bedr”velse eller f”rf”ljelse p†kommer f”r ordets skull, d† komma de strax p† fall. 004:018 Annorlunda f”rh†ller det sig med det som s†s bland t”rnena: det „r sagt om dem som v„l h”ra ordet,
004:019 men l†ta tidens omsorger och rikedomens bedr„gliga lockelse, och beg„relser efter andra ting, komma d„rin och f”rkv„va ordet, s† att det bliver utan frukt.
004:020 Men att det s†ddes i den goda jorden, det „r sagt om dem som b†de h”ra ordet och taga emot det, och som b„ra frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.½

004:021 Och han sade till dem: ½Icke tager man v„l fram ett ljus, f”r att det skall s„ttas under sk„ppan eller under b„nken; man g”r det ju, f”r att det skall s„ttas p† ljusstaken. 004:022 Ty intet „r f”rdolt, utom f”r att det skall bliva uppenbarat; ej heller har n†got blivit undang”mt, utom f”r att det skall komma i dagen.
004:023 Om n†gon har ”ron till att h”ra, s† h”re han.½

004:024 Och han sade till dem: ½Akten p† vad I h”ren. Med det m†tt som I m„ten med skall ock m„tas †t eder, och „nnu mer skall bliva eder tilldelat.
004:025 Ty den som har, †t honom skall varda givet; men den som icke har, fr†n honom skall tagas ocks† det han har.½

004:026 Och han sade: ½S† „r det med Guds rike, som n„r en man s†r s„d i jorden;
004:027 och han sover, och han vaknar, och n„tter och dagar g†, och s„den skjuter upp och v„xer i h”jden, han vet sj„lv icke huru. 004:028 Av sig sj„lv b„r jorden frukt, f”rst str† och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet.
004:029 N„r s† frukten „r mogen, l†ter han strax lien g†, ty sk”rdetiden „r d† inne.½

004:030 Och han sade: ½Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framst„lla det? 004:031 Det „r s†som ett senapskorn, som n„r det l„gges ned i jorden, „r minst av alla fr”n p† jorden;
004:032 men sedan det „r nedlagt, skjuter det upp och bliver st”rst bland alla kryddv„xter och f†r s† stora grenar, att himmelens f†glar kunna bygga sina n„sten i dess skugga.½

004:033 I m†nga s†dana liknelser f”rkunnade han ordet f”r dem, efter deras f”rm†ga att fatta det;
004:034 och utan liknelse talade han icke till dem. Men f”r sina l„rjungar uttydde han allt, n„r de voro allena.

004:035 Samma dag, om aftonen, sade han till dem: ½L†t oss fara ”ver till andra stranden.½
004:036 S† l„to de folket g† och togo honom med i b†ten, d„r han redan f”rut var; och j„mv„l andra b†tar f”ljde med honom. 004:037 D† kom en h„ftig stormvind, och v†gorna slogo in i b†ten, s† att b†ten redan begynte fyllas.
004:038 Men han sj„lv l†g i bakstammen och sov, lutad mot huvudg„rden. D† v„ckte de honom och sade till honom: ½M„stare, fr†gar du icke efter att vi f”rg†s?½
004:039 N„r han s† hade vaknat, n„pste han vinden och sade till sj”n: ½Tig, var stilla.½ Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt.
004:040 D„refter sade han till dem: ½Varf”r r„dens I? Haven I „nnu ingen tro?½
004:041 Och de hade blivit mycket h„pna och sade till varandra: ½Vem „r d† denne, eftersom b†de vinden och sj”n „ro honom lydiga?½ 005:001 S† kommo de ”ver till gerasenernas land, p† andra sidan sj”n. 005:002 Och strax d† han hade stigit ur b†ten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom fr†n gravarna d„r; 005:003 han hade n„mligen sitt tillh†ll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera f„ngsla honom; 005:004 ty v„l hade han m†nga g†nger blivit f„ngslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit s”nder fotbojorna, och ingen kunde f† makt med honom. 005:005 Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och p† bergen och skriade och sargade sig sj„lv med stenar. 005:006 N„r denne nu fick se Jesus p† avst†nd, skyndade han fram och f”ll ned f”r honom
005:007 och ropade med h”g r”st och sade: ½Vad har du med mig att g”ra, Jesus, du Guds, den H”gstes, Son? Jag besv„r dig vid Gud, pl†ga mig icke.½
005:008 Jesus skulle n„mligen just s„ga till honom: ½Far ut ur mannen, du orena ande.½
005:009 D† fr†gade han honom: ½Vad „r ditt namn?½ Han svarade honom: ½Legion „r mitt namn, ty vi „ro m†nga.½ 005:010 Och han bad honom entr„get att icke driva dem bort ifr†n den trakten.
005:011 Nu gick d„r vid berget en stor svinhjord i bet. 005:012 Och de b†do honom och sade: ½S„nd oss †stad in i svinen; l†t oss f† fara in i dem.½
005:013 Och han tillstadde dem det. D† g†vo sig de orena andarna †stad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass tv† tusen svin, st”rtade sig utf”r branten ned i sj”n och drunknade i sj”n. 005:014 Men de som vaktade dem flydde och ber„ttade h„rom i staden och p† landsbygden; och folket gick †stad f”r att se vad det var som hade skett.
005:015 N„r de d† kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta d„r kl„dd och vid sina sinnen; och de betogos av h„pnad. 005:016 Och de som hade †sett h„ndelsen f”rt„ljde f”r dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen. 005:017 D† begynte folket bedja honom att han skulle g† bort ifr†n deras omr†de.
005:018 N„r han sedan steg i b†ten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle f† f”lja honom.
005:019 Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: ½G† hem till de dina, och ber„tta f”r dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har f”rbarmat sig ”ver dig.½ 005:020 D† gick han †stad och begynte f”rkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla f”rundrade sig.

005:021 Och n„r Jesus hade farit ”ver i b†ten, tillbaka till andra stranden, f”rsamlade sig mycket folk omkring honom, d„r han stod vid sj”n.
005:022 D† kom en synagogf”rest†ndare, vid namn Jairus, dit; och n„r denne fick se honom, f”ll han ned f”r hans f”tter 005:023 och bad honom entr„get och sade: ½Min dotter ligger p† sitt yttersta. Kom och l„gg h„nderna p† henne, s† att hon bliver hulpen och f†r leva.½
005:024 D† gick han med mannen; och honom f”ljde mycket folk, som tr„ngde sig inp† honom.

005:025 Nu var d„r en kvinna som hade haft blodg†ng i tolv †r, 005:026 och som hade lidit mycket hos m†nga l„kare och kostat p† sig allt vad hon „gde, utan att det hade varit henne till n†got gagn; snarare hade det blivit v„rre med henne. 005:027 Hon hade f†tt h”ra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och r”rde vid hans mantel.
005:028 Ty hon t„nkte: ½Om jag †tminstone f†r r”ra vid hans kl„der, s† bliver jag hulpen.½
005:029 Och strax uttorkade hennes blods k„lla, och hon k„nde i sin kropp att hon var botad fr†n sin pl†ga. 005:030 Men strax d† Jesus inom sig f”rnam vilken kraft som hade g†tt ut ifr†n honom, v„nde han sig om i folkhopen och fr†gade: ½Vem r”rde vid mina kl„der?½
005:031 Hans l„rjungar sade till honom: ½Du ser huru folket tr„nger p†, och „nd† fr†gar du: ‘Vem r”rde vid mig?’½ 005:032 D† s†g han sig omkring f”r att f† se den som hade gjort detta. 005:033 Men kvinnan fruktade och b„vade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och f”ll ned f”r honom och sade honom hela sanningen.
005:034 D† sade han till henne: ½Min dotter, din tro har hj„lpt dig. G† i frid, och var botad fr†n din pl†ga.½

005:035 Medan han „nnu talade, kommo n†gra fr†n synagogf”rest†ndarens hus och sade: ½Din dotter „r d”d; du m† icke vidare g”ra m„staren omak.½
005:036 Men n„r Jesus m„rkte vad som talades, sade han till synagogf”rest†ndaren: ½Frukta icke, tro allenast.½ 005:037 Och han tillstadde ingen att f”lja med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder.
005:038 S† kommo de till synagogf”rest†ndarens hus, och han fick d„r se en hop m„nniskor som h”jde klagol†t och gr„to och j„mrade sig h”gt.
005:039 Och han gick in och sade till dem: ½Varf”r klagen I och gr†ten? Flickan „r icke d”d, hon sover.½
005:040 D† h†nlogo de †t honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade f†tt f”lja med honom, och gick in dit d„r flickan l†g. 005:041 Och han tog flickan vid handen och sade till henne: ½Talita, kum½ (det betyder: ½Flicka, jag s„ger dig, st† upp½). 005:042 Och strax stod flickan upp och begynte g† omkring (hon var n„mligen tolv †r gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor h„pnad.
005:043 Men han f”rbj”d dem str„ngeligen att l†ta n†gon f† veta vad som hade skett. D„refter tillsade han att man skulle giva henne n†got att „ta.
006:001 Och han gick bort d„rifr†n och begav sig till sin f„dernestad; och hans l„rjungar f”ljde honom.
006:002 Och n„r det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket h„pnade, n„r de h”rde honom; de sade: ½Varifr†n har han f†tt detta? Och vad „r det f”r vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftg„rningar som g”ras genom honom, varifr†n komma de?
006:003 Žr d† denne icke timmermannen, han som „r Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar h„r hos oss?½ S† blev han f”r dem en st”testen. 006:004 D† sade Jesus till dem: ½En profet „r icke f”raktad utom i sin f„dernestad och bland sina fr„nder och i sitt eget hus.½ 006:005 Och han kunde icke d„r g”ra n†gon kraftg„rning, utom att han botade n†gra f† sjuka, genom att l„gga h„nderna p† dem. 006:006 Och han f”rundrade sig ”ver deras otro.

Sedan gick han omkring i byarna, fr†n den ena byn till den andra, och undervisade.

006:007 Och han kallade till sig de tolv och s„nde s† ut dem, tv† och tv†, och gav dem makt ”ver de orena andarna. 006:008 Och han bj”d dem att icke taga n†got med sig p† v„gen, utom allenast en stav: icke br”d, icke r„nsel, icke penningar i b„ltet.
006:009 Sandaler finge de dock hava p† f”tterna, men de skulle icke b„ra dubbla livkl„dnader.
006:010 Och han sade till dem: ½N„r I haven kommit in i n†got hus, s† stannen d„r, till dess I l„mnen den orten. 006:011 Och om man p† n†got st„lle icke tager emot eder och icke h”r p† eder, s† g†n bort d„rifr†n, och skudden av stoftet som „r under edra f”tter, till ett vittnesb”rd mot dem.½

006:012 Och de gingo ut och predikade att man skulle g”ra b„ttring; 006:013 och de drevo ut m†nga onda andar och smorde m†nga sjuka med olja och botade dem.

006:014 Och konung Herodes fick h”ra om honom, ty hans namn hade blivit k„nt. Man sade: ½Det „r Johannes d”paren, som har uppst†tt fr†n de d”da, och d„rf”r verka dessa krafter i honom.½ 006:015 Men andra sade: ½Det „r Elias.½ Andra †ter sade: ½Det „r en profet, lik de andra profeterna.½
006:016 Men n„r Herodes h”rde detta, sade han: ½Det „r Johannes, den som jag l„t halshugga. Han bar uppst†tt fr†n de d”da.½

006:017 Herodes hade n„mligen s„nt †stad och l†tit gripa Johannes och binda honom och s„tta honom i f„ngelse, f”r Herodias’, sin broder Filippus’ hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till „kta,
006:018 och Johannes hade d† sagt till honom: ½Det „r icke lovligt f”r dig att hava din broders hustru.½
006:019 D„rf”r hyste nu Herodes agg till honom och ville d”da honom, men han hade icke makt d„rtill.
006:020 Ty Herodes f”rstod att Johannes var en r„ttf„rdig och helig man, och han fruktade f”r honom och gav honom sitt beskydd. Och n„r han hade h”rt honom, blev han bet„nksam i m†nga stycken; och han h”rde honom g„rna.
006:021 Men s† kom en l„glig dag, i det att Herodes p† sin f”delsedag gjorde ett g„stabud f”r sina storm„n och f”r krigs”verstarna och de f”rn„msta m„nnen i Galileen.
006:022 D† gick Herodias’ dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsg„ster. Och konungen sade till flickan: ½Beg„r av mig vadhelst du vill, s† skall jag giva dig det.½ 006:023 Ja, han lovade henne detta med ed och sade: ½Vadhelst du beg„r av mig, det skall jag giva dig, „nda till h„lften av mitt rike.½ 006:024 D† gick hon ut och fr†gade sin moder: ½Vad skall jag beg„ra?½ Hon svarade: ½Johannes d”parens huvud.½ 006:025 Och strax skyndade hon in till konungen och framst„llde sin beg„ran och sade: ½Jag vill att du nu genast giver mig p† ett fat Johannes d”parens huvud.½
006:026 D† blev konungen mycket bekymrad, men f”r edens och f”r bordsg„sternas skull ville han icke avvisa henne. 006:027 Allts† s„nde konungen strax en drabant med befallning att h„mta hans huvud. Och denne gick †stad och halsh”gg honom i f„ngelset 006:028 och bar sedan fram hans huvud p† ett fat och gav det †t flickan, och flickan gav det †t sin moder.
006:029 Men n„r hans l„rjungar fingo h”ra h„rom, kommo de och togo hans d”da kropp och lade den i en grav.

006:030 Och apostlarna f”rsamlade sig hos Jesus och omtalade f”r honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade l„rt folket. 006:031 D† sade han till dem: ½Kommen nu I med mig bort till en ”de trakt, d„r vi f† vara allena, och vilen eder n†got litet.½ Ty de fingo icke ens tid att „ta; s† m†nga voro de som kommo och gingo.
006:032 De foro allts† i b†ten bort till en ”de trakt, d„r de kunde vara allena.
006:033 Men man s†g dem fara sin v„g, och m†nga fingo veta det; och fr†n alla st„der str”mmade d† m„nniskor tillsammans dit landv„gen och kommo fram f”re dem.
006:034 N„r han s† steg i land, fick han se att d„r var mycket folk. D† ”mkade han sig ”ver dem, eftersom de voro ½lika f†r som icke hade n†gon herde½; och han begynte undervisa dem i m†ngahanda stycken.

006:035 Men n„r det redan var l†ngt lidet p† dagen, tr„dde hans l„rjungar fram till honom och sade: ½Trakten „r ”de, och det „r redan l†ngt lidet p† dagen.
006:036 L†t dem skiljas †t, s† att de kunna g† bort i g†rdarna och byarna h„romkring och k”pa sig n†got att „ta.½ 006:037 Men han svarade och sade till dem: ½Given I dem att „ta.½ De svarade honom: ½Skola vi d† g† bort och k”pa br”d f”r tv† hundra silverpenningar och giva dem att „ta?½
006:038 Men han sade till dem: ½Huru m†nga br”d haven I? G†n och sen efter.½ Sedan de hade gjort s†, svarade de: ½Fem, och d„rtill tv† fiskar.½
006:039 D† befallde han dem att l†ta alla i skilda matlag l„gga sig ned i gr”na gr„set.
006:040 Och de l„grade sig d„r i skilda hopar, hundra eller femtio i var.
006:041 D„refter tog han de fem br”den och de tv† fiskarna och s†g upp till himmelen och v„lsignade dem. Och han br”t br”den och gav dem †t l„rjungarna, f”r att de skulle l„gga fram †t folket; ocks† de tv† fiskarna delade han mellan dem alla. 006:042 Och de †to alla och blevo m„tta. 006:043 Sedan samlade man upp ”verblivna br”dstycken, tolv korgar fulla, d„rtill ock kvarlevor av fiskarna.
006:044 Och det var fem tusen m„n som hade „tit.

006:045 Strax d„refter n”dgade han sina l„rjungar att stiga i b†ten och i f”rv„g fara ”ver till Betsaida p† andra stranden, medan han sj„lv tills†g att folket skildes †t.
006:046 Och n„r han hade tagit avsked av folket, gick han d„rifr†n upp p† berget f”r att bedja.
006:047 N„r det s† hade blivit afton, var b†ten mitt p† sj”n, och han var ensam kvar p† land.
006:048 Och han s†g dem vara h†rt ansatta, d„r de rodde fram, ty vinden l†g emot dem. Vid fj„rde nattv„kten kom han d† till dem, g†ende p† sj”n, och skulle just g† f”rbi dem.
006:049 Men n„r de fingo se honom g† p† sj”n, trodde de att det var en v†lnad och ropade h”gt;
006:050 ty de s†go honom alla och blevo f”rf„rade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: ½Varen vid gott mod; det „r jag, varen icke f”rskr„ckta.½
006:051 D„refter steg han upp till dem i b†ten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor h„pnad;
006:052 ty de hade icke kommit till f”rst†nd genom det som hade skett med br”den, utan deras hj„rtan voro f”rstockade.

006:053 N„r de hade farit ”ver till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till d„r.
006:054 Och n„r de stego ur b†ten, k„nde man strax igen honom; 006:055 och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte d† ”verallt b„ra de sjuka p† s„ngar dit d„r man h”rde att han var.
006:056 Och varhelst han gick in i n†gon by eller n†gon stad eller n†gon g†rd, d„r lade man de sjuka p† de ”ppna platserna. Och de b†do honom att †tminstone f† r”ra vid h”rntofsen p† hans mantel; och alla som r”rde vid den blevo hulpna.

007:001 Och faris‚erna, s† ock n†gra skriftl„rde som hade kommit fr†n Jerusalem, f”rsamlade sig omkring honom; 007:002 och de fingo d† se n†gra av hans l„rjungar „ta med ½orena½, det „r otvagna, h„nder.
007:003 Nu „r det s† med faris‚erna och alla andra judar, att de icke „ta n†got utan att f”rut, till †tlydnad av de „ldstes stadgar, noga hava tvagit sina h„nder,
007:004 likasom de icke heller, n„r de komma fr†n torget, „ta n†got utan att f”rut hava tvagit sig; m†nga andra stadgar finnas ock, som de av †lder pl„ga h†lla, s†som att sk”lja b„gare och tr„kannor och kopparsk†lar.
007:005 D„rf”r fr†gade honom nu faris‚erna och de skriftl„rde: ½Varf”r vandra icke dina l„rjungar efter de „ldstes stadgar, utan „ta med orena h„nder?½
007:006 Men han svarade dem: ½R„tt profeterade Esaias om eder, I skrymtare, s†som det „r skrivet:
‘Detta folk „rar mig med sina l„ppar, men deras hj„rtan „ro l†ngt ifr†n mig; 007:007 och f†f„ngt dyrka de mig,
eftersom de l„ror de f”rkunna „ro m„nniskobud.’ 007:008 I s„tten Guds bud † sido och h†llen m„nniskors stadgar.½ 007:009 Ytterligare sade han till dem: ½R„tt s†; I upph„ven Guds bud f”r att h†lla edra egna stadgar!
007:010 Moses har ju sagt: ‘Hedra din fader och din moder’ och ‘Den som sm„dar sin fader eller sin moder, han skall d”den d”.’ 007:011 Men I s„gen: om en son s„ger till sin fader eller sin moder: ‘Vad du av mig kunde hava f†tt till hj„lp, det giver jag i st„llet s†som korban’ (det betyder offerg†va), 007:012 d† kunnen I icke tillst„dja honom att vidare g”ra n†got f”r sin fader eller sin moder.
007:013 P† detta s„tt g”ren I Guds budord om intet genom edra f„derne„rvda stadgar. Och mycket annat s†dant g”ren I.½

007:014 D„refter kallade han †ter folket till sig och sade till dem: ½H”ren mig alla och f”rst†n.
007:015 Intet som utifr†n g†r in i m„nniskan kan orena henne, men vad som g†r ut ifr†n m„nniskan, detta „r det som orenar henne.½ 007:016

007:017 N„r han sedan hade l„mnat folket och kommit inomhus, fr†gade hans l„rjungar honom om detta bildliga tal. 007:018 Han svarade dem: ½Žren d† ocks† I s† utan f”rst†nd? Insen I icke att intet som utifr†n g†r in i m„nniskan kan orena henne, 007:019 eftersom det icke g†r in i hennes hj„rta, utan ned i buken, och har sin naturliga utg†ng?½ H„rmed f”rklarade han all mat f”r ren.
007:020 Och han tillade: ½Vad som g†r ut ifr†n m„nniskan, detta „r det som orenar m„nniskan.
007:021 Ty inifr†n, fr†n m„nniskornas hj„rtan, utg† deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord,
007:022 „ktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, l”saktighet, avund, h„delse, ”vermod, of”rsynt v„sende.
007:023 Allt detta onda g†r inifr†n ut, och det orenar m„nniskan.½

007:024 Och han stod upp och begav sig bort d„rifr†n till Tyrus’ omr†de. D„r gick han in i ett hus och ville icke att n†gon skulle f† veta det. Dock kunde han icke f”rbliva obem„rkt, 007:025 utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom, strax d† hon hade f†tt h”ra om honom, och f”ll ned f”r hans f”tter;
007:026 det var en grekisk kvinna av syrofenicisk h„rkomst. Och hon bad honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter. 007:027 Men han sade till henne: ½L†t barnen f”rst bliva m„ttade; det „r ju otillb”rligt att taga br”det fr†n barnen och kasta det †t hundarna.½
007:028 Hon svarade och sade till honom: ½Ja, Herre; ocks† „ta hundarna under bordet allenast av barnens smulor.½ 007:029 D† sade han till henne: ½F”r det ordets skull s„ger jag dig: G†; den onde anden har farit ut ur din dotter.½ 007:030 Och n„r hon kom hem, fann hon flickan ligga p† s„ngen och s†g att den onde anden hade farit ut.

007:031 Sedan begav han sig †ter bort ifr†n Tyrus’ omr†de och tog v„gen ”ver Sidon och kom, genom Dekapolis’ omr†de, till Galileiska sj”n.
007:032 Och man f”rde till honom en som var d”v och n„stan stum och bad honom att l„gga handen p† denne.
007:033 D† tog han honom avsides ifr†n folket och satte sina fingrar i hans ”ron och spottade och r”rde vid hans tunga 007:034 och s†g upp till himmelen, suckade och sade till honom: ½Effata½ (det betyder: ½Uppl†t dig½).
007:035 D† ”ppnades hans ”ron, och hans tungas band l”stes, och han talade redigt och klart.
007:036 Och Jesus f”rbj”d dem att omtala detta f”r n†gon; men ju mer han f”rbj”d dem, dess mer f”rkunnade de det. 007:037 Och folket h„pnade ”verm†ttan och sade: ½Allt har han v„l best„llt: de d”va l†ter han h”ra och de stumma tala.½

008:001 D† vid samma tid †ter mycket folk hade kommit tillst„des, och de icke hade n†got att „ta, kallade han sina l„rjungar till sig och sade till dem:
008:002 ½Jag ”mkar mig ”ver folket, ty det „r redan tre dagar som de hava dr”jt kvar hos mig, och de hava intet att „ta. 008:003 Om jag nu l†ter dem fastande g† ifr†n mig hem, s† uppgivas de p† v„gen; somliga av dem hava ju kommit l†ngv„ga ifr†n.½ 008:004 D† svarade hans l„rjungar honom: ½Varifr†n skall man h„r i en ”ken kunna f† br”d till att m„tta dessa med?½ 008:005 Han fr†gade dem: ½Huru m†nga br”d haven I?½ De svarade: ½Sju.½ 008:006 D† tillsade han folket att l„gra sig p† marken. Ock han tog de sju br”den, tackade Gud och br”t dem och gav †t sina l„rjungar, f”r att de skulle l„gga fram dem; och de lade fram †t folket. 008:007 De hade ock n†gra f† sm†fiskar; och n„r han hade v„lsignat dessa, bj”d han att man likaledes skulle l„gga fram dem. 008:008 S† †to de och blevo m„tta. Och man samlade sedan upp sju korgar med ”verblivna stycken.
008:009 Men antalet av dem som voro tillst„des var vid pass fyra tusen. Sedan l„t han dem skiljas †t.
008:010 Och strax d„refter steg han i b†ten med sina l„rjungar och for till trakten av Dalmanuta.

008:011 Och faris‚erna kommo ditut och begynte disputera med honom; de ville s„tta honom p† prov och beg„rde av honom n†got tecken fr†n himmelen.
008:012 D† suckade han ur sin andes djup och sade: ½Varf”r beg„r detta sl„kte ett tecken? Sannerligen s„ger jag eder: t detta sl„kte skall intet tecken givas.½
008:013 S† l„mnade han dem och steg †ter i b†ten och for ”ver till andra stranden.

008:014 Och de hade f”rg„tit att taga med sig br”d; icke mer „n ett enda br”d hade de med sig i b†ten.
008:015 Och han bj”d dem och sade: ½Sen till, att I tagen eder till vara f”r faris‚ernas surdeg och f”r Herodes’ surdeg.½ 008:016 D† talade de med varandra om att de icke hade br”d med sig. 008:017 Men n„r han m„rkte detta, sade han till dem: ½Varf”r talen I om att I icke haven br”d med eder? Fatten och f”rst†n I d† „nnu ingenting? Žro edra hj„rtan s† f”rstockade?

008:018 I haven ju ”gon; sen I d† icke? I haven ju ”ron; h”ren I d† icke?
008:019 Och kommen I icke ih†g huru m†nga korgar fulla av stycken I samladen upp, n„r jag br”t de fem br”den †t de fem tusen?½ De svarade honom: ½Tolv.½
008:020 ½Och n„r jag br”t de sju br”den †t de fyra tusen, huru m†nga korgar fulla av stycken samladen I d† upp?½ De svarade: ½Sju.½ 008:021 D† sade han till dem: ½F”rst†n I d† „nnu ingenting?½

008:022 D„refter kommo de till Betsaida. Och man f”rde till honom en som var blind och bad honom att han skulle r”ra vid denne. 008:023 D† tog han den blinde vid handen och ledde honom utanf”r byn; sedan spottade han p† hans ”gon och lade h„nderna p† honom och fr†gade honom: ½Ser du n†got?½
008:024 Han s†g d† upp och svarade: ½Jag kan urskilja m„nniskorna; jag ser dem g† omkring, men de likna tr„d.½ 008:025 D„refter lade han †ter h„nderna p† hans ”gon, och nu s†g han tydligt och var botad och kunde j„mv„l p† l†ngt h†ll se allting klart.
008:026 Och Jesus bj”d honom g† hem och sade: ½G† icke ens in i byn.½

008:027 Och Jesus gick med sina l„rjungar bort till byarna vid Cesarea Filippi. P† v„gen dit fr†gade han sina l„rjungar och sade till dem: ½Vem s„ger folket mig vara?½
008:028 De svarade och sade: ½Johannes d”paren; andra s„ga dock Elias, andra †ter s„ga: ‘Det „r en av profeterna.’½ 008:029 D† fr†gade han dem: ½Vem s„gen d† I mig vara?½ Petrus svarade och sade till honom: ½Du „r Messias.½
008:030 D† f”rbj”d han dem str„ngeligen att f”r n†gon s„ga detta om honom.

008:031 Sedan begynte han undervisa dem om att M„nniskosonen m†ste lida mycket, och att han skulle bliva f”rkastad av de „ldste och ”verstepr„sterna och de skriftl„rde, och att han skulle bliva d”dad, men att han tre dagar d„refter skulle uppst† igen. 008:032 Och han talade detta i of”rt„ckta ordalag. D† tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt mots„ga honom. 008:033 Men han v„nde sig om, och n„r han d† s†g sina l„rjungar, talade han str„ngt till Petrus och sade: ½G† bort, Satan, och st† mig icke i v„gen; ty dina tankar „ro icke Guds tankar, utan m„nniskotankar.½

008:034 Och han kallade till sig folket j„mte sina l„rjungar och sade till dem: ½Om n†gon vill efterf”lja mig, s† f”rsake han sig sj„lv och tage sitt kors p† sig; s† f”lje han mig. 008:035 Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, f”r min och f”r evangelii skull, han skall bevara det.
008:036 Och vad hj„lper det en m„nniska, om hon vinner hela v„rlden, men f”rlorar sin sj„l?
008:037 Och vad kan en m„nniska giva till l”sen f”r sin sj„l? 008:038 Den som blyges f”r mig och f”r mina ord, i detta trol”sa och syndiga sl„kte, f”r honom skall ock M„nniskosonen blygas, n„r han kommer i sin Faders h„rlighet med de heliga „nglarna.½

008:001 Ytterligare sade han till dem: ½Sannerligen s„ger jag eder: Bland dem som h„r st† finnas n†gra som icke skola smaka d”den, f”rr„n de f† se Guds rike vara kommet i sin kraft.½

009:002 Sex dagar d„refter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes och f”rde dem ensamma upp p† ett h”gt berg, d„r de voro allena. Och hans utseende f”rvandlades inf”r dem; 009:003 och hans kl„der blevo gl„nsande och mycket vita, s† att ingen valkare p† jorden kan g”ra kl„der s† vita. 009:004 Och f”r dem visade sig Elias j„mte Moses, och dessa samtalade med Jesus.
009:005 D† tog Petrus till orda och sade till Jesus: ½Rabbi, h„r „r oss gott att vara; l†t oss g”ra tre hyddor, †t dig en och †t Moses en och †t Elias en.½
009:006 Han visste n„mligen icke vad han skulle s„ga; s† stor var deras f”rskr„ckelse.
009:007 D† kom en sky som ”verskyggde dem, och ur skyn kom en r”st: ½Denne „r min „lskade Son; h”ren honom.½ 009:008 Och pl”tsligt m„rkte de, n„r de s†go sig omkring, att d„r icke mer fanns n†gon hos dem utom Jesus allena.

009:009 D† de sedan gingo ned fr†n berget, bj”d han dem att de icke, f”rr„n M„nniskosonen hade uppst†tt fr†n de d”da, skulle f”r n†gon omtala vad de hade sett.
009:010 Och de lade m„rke till det ordet och begynte tala med varandra om vad som kunde menas med att han skulle uppst† fr†n de d”da. 009:011 Och de fr†gade honom och sade: ½De skriftl„rde s„ga ju att Elias f”rst m†ste komma?½
009:012 Han svarade dem: ½Elias m†ste visserligen f”rst komma och uppr„tta allt igen. Men huru kan det d† vara skrivet om M„nniskosonen att han skall lida mycket och bliva f”raktad? 009:013 Dock, jag s„ger eder att Elias redan har kommit; och de f”rforo mot honom alldeles s†som de ville, och s†som det var skrivet att det skulle g† honom.½

009:014 N„r de d„refter kommo till l„rjungarna, s†go de att mycket folk var samlat omkring dem, och att n†gra skriftl„rde disputerade med dem.
009:015 Och strax d† allt folket fick se honom, blevo de mycket h„pna och skyndade fram och h„lsade honom.
009:016 D† fr†gade han dem: ½Varom disputeren I med dem?½ 009:017 Och en man i folkhopen svarade honom: ½M„stare, jag har f”rt till dig min son, som „r besatt av en stum ande. 009:018 Och varhelst denne f†r fatt i honom kastar han omkull honom, och fradgan st†r gossen om munnen, och han gnisslar med t„nderna och bliver s†som livl”s. Nu bad jag dina l„rjungar att de skulle driva ut honom, men de f”rm†dde det icke.½ 009:019 D† svarade han dem och sade: ½O du otrogna sl„kte, huru l„nge m†ste jag vara hos eder? Huru l„nge m†ste jag h„rda ut med eder? F”ren honom till mig.½
009:020 Och de f”rde honom till Jesus. Och strax d† han fick se Jesus, slet och ryckte anden honom, och han f”ll ned p† jorden och v„ltrade sig, under det att fradgan stod honom om munnen. 009:021 Jesus fr†gade d† hans fader: ½Huru l„nge har det varit s† med honom?½ Han svarade: ½Alltsedan han var ett litet barn; 009:022 och det har ofta h„nt att han har kastat honom „n i elden, „n i vattnet, f”r att f”rg”ra honom. Men om du f”rm†r n†got, s† f”rbarma dig ”ver oss och hj„lp oss.½
009:023 D† sade Jesus till honom: ½Om jag f”rm†r, s„ger du. Allt f”rm†r den som tror.½
009:024 Strax ropade gossens fader och sade: ½Jag tror! Hj„lp min otro.½
009:025 Men n„r Jesus s†g att folk str”mmade tillsammans dit, tilltalade han den orene anden str„ngt och sade till honom: ½Du stumme och d”ve ande, jag befaller dig: Far ut ur honom, och kom icke mer in i honom.½
009:026 D† skriade han och slet och ryckte gossen sv†rt och for ut; och gossen blev s†som d”d, s† att folket menade att han verkligen var d”d.
009:027 Men Jesus tog honom vid handen och reste upp honom; och han stod d† upp.

009:028 N„r Jesus d„refter hade kommit inomhus, fr†gade hans l„rjungar honom, d† de nu voro allena: ½Varf”r kunde icke vi driva ut honom?½
009:029 Han svarade dem: ½Detta slag kan icke drivas ut genom n†got annat „n b”n och fasta.½

009:030 Och de gingo d„rifr†n och vandrade genom Galileen; men han ville icke att n†gon skulle f† veta det.
009:031 Han undervisade n„mligen sina l„rjungar och sade till dem: ½M„nniskosonen skall bliva ”verl„mnad i m„nniskors h„nder, och man skall d”da honom; men tre dagar efter det att han har blivit d”dad skall han uppst† igen.½
009:032 Och de f”rstodo icke vad han sade, men de fruktade att fr†ga honom.

009:033 Och de kommo till Kapernaum. Och n„r han hade kommit dit d„r han bodde, fr†gade han dem: ½Vad var det I samtaladen om p† v„gen?½
009:034 Men de tego, ty de hade p† v„gen talat med varandra om vilken som vore st”rst.
009:035 D† satte han sig ned och kallade till sig de tolv och sade till dem: ½Om n†gon vill vara den f”rste, s† vare han den siste av alla och allas tj„nare.½
009:036 Och han tog ett barn och st„llde det mitt ibland dem; sedan tog han det upp i famnen och sade till dem: 009:037 ½Den som tager emot ett s†dant barn i mitt namn, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager icke emot mig, utan honom som har s„nt mig.½

009:038 Johannes sade till honom: ½M„stare, vi s†go huru en man som icke f”ljer oss drev ut onda andar genom ditt namn; och vi ville hindra honom, eftersom han icke f”ljde oss.½ 009:039 Men Jesus sade: ½Hindren honom icke; ty ingen som genom mitt namn har gjort en kraftg„rning kan strax d„refter tala illa om mig.
009:040 Ty den som icke „r emot oss, han „r f”r oss. 009:041 Ja, den som giver eder en b„gare vatten att dricka, d„rf”r att I h”ren Kristus till — sannerligen s„ger jag eder: Han skall ingalunda g† miste om sin l”n.
009:042 Och den som f”rf”r en av dessa sm† som tro, f”r honom vore det b„ttre, om en kvarnsten h„ngdes om hans hals och han kastades i havet.

009:043 Om nu din hand „r dig till f”rf”relse, s† hugg av den. Det „r b„ttre f”r dig att ing† i livet lytt, „n att hava b†da h„nderna i beh†ll och komma till Gehenna, till den eld som icke utsl„ckes.
009:044
009:045 Och om din fot „r dig till f”rf”relse, s† hugg av den. Det „r b„ttre f”r dig att ing† i livet halt, „n att hava b†da f”tterna i beh†ll och kastas i Gehenna.
009:046
009:047 Och om ditt ”ga „r dig till f”rf”relse, s† riv ut det. Det „r b„ttre f”r dig att ing† i Guds rike en”gd, „n att hava b†da ”gonen i beh†ll och kastas i Gehenna,
009:048 d„r ‘deras mask icke d”r och elden icke utsl„ckes’. 009:049 Ty var m„nniska m†ste saltas med eld. 009:050 Saltet „r en god sak; men om saltet mister sin s„lta, varmed skolen I d† †terst„lla dess kraft? — Haven salt i eder och h†llen frid inb”rdes.½

010:001 Och han stod upp och begav sig d„rifr†n, genom landet p† andra sidan Jordan, till Judeens omr†de. Och mycket folk f”rsamlades †ter omkring honom, och †ter undervisade han dem, s†som hans sed var.

010:002 D† ville n†gra faris‚er sn„rja honom, och de tr„dde fram och fr†gade honom om det vore lovligt f”r en man att skilja sig fr†n sin hustru.
010:003 Men han svarade och sade till dem: ½Vad har Moses bjudit eder?½ 010:004 De sade: ½Moses tillstadde att en man fick skriva skiljebrev †t sin hustru och s† skilja sig fr†n henne.½ 010:005 D† sade Jesus till dem: ½F”r edra hj„rtans h†rdhets skull skrev han †t eder detta bud.
010:006 Men redan vid v„rldens begynnelse ‘gjorde Gud dem till man och kvinna’.
010:007 ‘F”rdenskull skall en man ”vergiva sin fader och sin moder. 010:008 Och de tu skola varda ett k”tt.’ S† „ro de icke mer tv†, utan ett k”tt.
010:009 Vad nu Gud har sammanfogat, det m† m„nniskan icke †tskilja.½ 010:010 N„r de sedan hade kommit hem, fr†gade hans l„rjungar honom †ter om detsamma.
010:011 Och han svarade dem: ½Den som skiljer sig fr†n sin hustru och tager sig en annan hustru, han beg†r „ktenskapsbrott mot henne. 010:012 Och om en hustru skiljer sig fr†n sin man och tager sig en annan man, d† beg†r hon „ktenskapsbrott.

010:013 Och man bar fram barn till honom, f”r att han skulle r”ra vid dem; men l„rjungarna visade bort dem.
010:014 N„r Jesus s†g detta, blev han misslynt och sade till dem: ½L†ten barnen komma till mig, och f”rmenen dem det icke; ty Guds rike h”r s†dana till.
010:015 Sannerligen s„ger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike s†som ett barn, han kommer aldrig ditin.½ 010:016 Och han tog dem upp i famnen och lade h„nderna p† dem och v„lsignade dem.

010:017 N„r han sedan begav sig †stad f”r att forts„tta sin v„g, skyndade en man fram och f”ll p† kn„ f”r honom och fr†gade honom: ½Gode M„stare, vad skall jag g”ra f”r att f† evigt liv till arvedel?½
010:018 Jesus sade till honom: ½Varf”r kallar du mig god? Ingen „r god utom Gud allena.
010:019 Buden k„nner du: ‘Du skall icke dr„pa’, ‘Du skall icke beg† „ktenskapsbrott’, ‘Du skall icke stj„la’, ‘Du skall icke b„ra falskt vittnesb”rd’, ‘Du skall icke undanh†lla n†gon vad honom tillkommer’, Hedra din fader och din moder.’½ 010:020 D† svarade han honom: ½M„stare, allt detta har jag h†llit fr†n min ungdom.½
010:021 D† s†g Jesus p† honom och fick k„rlek till honom och sade till honom: ½Ett fattas dig: g† bort och s„lj allt vad du „ger och giv †t de fattiga; d† skall du f† en skatt i himmelen. Och kom sedan och f”lj mig.½
010:022 Men han blev illa till mods vid det talet och gick bedr”vad bort, ty han hade m†nga „godelar.
010:023 D† s†g Jesus sig omkring och sade till sina l„rjungar: ½Huru sv†rt „r det icke f”r dem som hava penningar att komma in i Guds rike!½
010:024 Men l„rjungarna h„pnade vid hans ord. D† tog Jesus †ter till orda och sade till dem: ½Ja, mina barn, huru sv†rt „r det icke att komma in i Guds rike!
010:025 Det „r l„ttare f”r en kamel att komma igenom ett n†ls”ga, „n f”r den som „r rik att komma in i Guds rike.½ 010:026 D† blevo de „nnu mer h„pna och sade till varandra: ½Vem kan d† bliva fr„lst?½
010:027 Jesus s†g p† dem och sade: ½F”r m„nniskor „r det om”jligt, men icke f”r Gud, ty f”r Gud „r allting m”jligt.½

010:028 D† tog Petrus till orda och sade till honom: ½Se, vi hava ”vergivit allt och f”ljt dig.½
010:029 Jesus svarade: ½Sannerligen s„ger jag eder: Ingen som f”r min och evangelii skull har ”vergivit hus, eller br”der eller systrar, eller moder eller fader, eller barn, eller jordagods, 010:030 ingen s†dan finnes, som icke skall f† hundrafalt igen: redan h„r i tiden hus, och br”der och systrar, och m”drar och barn, och jordagods, mitt under f”rf”ljelser, och i den tillkommande tids†ldern evigt liv.
010:031 Men m†nga som „ro de f”rsta skola bliva de sista, medan de sista bliva de f”rsta.½

010:032 Och de voro p† v„gen upp till Jerusalem. Och Jesus gick f”re dem, och de gingo d„r b„vande; och de som f”ljde med dem voro uppfyllda av fruktan. D† tog han †ter till sig de tolv och begynte tala till dem om vad som skulle ”verg† honom: 010:033 ½Se, vi g† nu upp till Jerusalem, och M„nniskosonen skall bliva ”verl„mnad †t ”verstepr„sterna och de skriftl„rde, och de skola d”ma honom till d”den och ”verl„mna honom †t hedningarna, 010:034 och dessa skola begabba honom och bespotta honom och gissla honom och d”da honom; men tre dagar d„refter skall han uppst† igen.½

010:035 D† tr„dde Jakob och Johannes, Sebedeus’ s”ner, fram till honom och sade till honom: ½M„stare, vi skulle vilja att du l„te oss