Full Text Archive logoFull Text Archive — Free Classic E-books

The Bible, in Swedish, both Testaments

Part 28 out of 47

Adobe PDF icon
Download this document as a .pdf
File size: 1.7 MB
What's this? light bulb idea Many people prefer to read off-line or to print out text and read from the real printed page. Others want to carry documents around with them on their mobile phones and read while they are on the move. We have created .pdf files of all out documents to accommodate all these groups of people. We recommend that you download .pdfs onto your mobile phone when it is connected to a WiFi connection for reading off-line.

st†n upp och h”ren min r”st;
I sorgl”sa jungfrur,
lyssnen till mitt tal.
032:010 N„r †r och dagar hava g†tt,
d† skolen I darra, I som „ren s† sorgl”sa,
ty d† „r det slut med all vinb„rgning,
och ingen fruktsk”rd kommer mer.
032:011 B„ven, I som „ren s† s„kra,
darren, I som „ren s† sorgl”sa,
l„ggen av edra kl„der och blotten eder,
kl„den edra l„nder med s„cktyg.
032:012 Sl†n eder f”r br”stet
och klagen ”ver de sk”na f„lten,
”ver de fruktsamma vintr„den,
032:013 ”ver mitt folks †krar
som fyllas av t”rne och tistel,
ja, ”ver alla gl„djens boningar
i den yra staden.
032:014 Ty palatsen „ro ”vergivna,
den folkrika staden ligger ”de,
Ofelh”jden med vakttornet
„r f”rvandlad till grotth†lor f”r evig tid,
till en plats, d„r vild†snor hava sin fr”jd
och d„r hjordar beta --
032:015 detta intill dess att ande fr†n h”jden
bliver utgjuten ”ver oss.
D† skall ”knen bliva ett b”rdigt f„lt
och det b”rdiga f„ltet r„knas s†som vildmark;
032:016 d† skall r„tten taga sin boning i ”knen
och r„ttf„rdigheten bo p† det b”rdiga f„ltet.
032:017 Och r„ttf„rdighetens frukt skall vara frid
och r„ttf„rdighetens vinning vara ro
med trygghet till evig tid.
032:018 Och mitt folk skall bo i fridshyddor,
i trygga boningar
och p† s„kra viloplatser.
032:019 Men under hagelskurar skall skogen f„llas,
och djupt skall staden bliva ”dmjukad.
032:020 S„lla „ren d† I som f†n s† vid alla vatten,
I som kunnen l†ta edra oxar och †snor fritt str”va omkring.
033:001 Ve dig, du f”rd„rvare,
som sj„lv har g†tt fri ifr†n f”rd„rvet!
Ve dig, du h„rjare,
som sj„lv har undg†tt f”rh„rjning!
N„r du har fyllt ditt m†tt att f”rd„rva,
drabbas du sj„lv av f”rd„rvet;
n„r du har fullbordat till h„rjande
drabbas du sj„lv av f”rh„rjning.
033:002 HERRE, var oss n†dig,
dig f”rbida vi.
Var dessas arm var morgon;
ja, var v†r fr„lsning i n”dens tid.
033:003 F”r ditt v„ldiga d†n
fly folken bort;
n„r du reser dig upp,
f”rskingras folkslagen.
033:004 Och man f†r sk”vla och taga byte efter eder,
s†som gr„smaskar sk”vla;
s†som gr„shoppor st”rta fram,
s† st”rtar man ”ver det.

033:005 HERREN „r h”g,
ty han bor i h”jden;
han uppfyller Sion
med r„tt och r„ttf„rdighet.
033:006 Ja, trygga tider skola komma f”r dig!
Vishet och kunskap
bereda Sion fr„lsning i rikt m†tt,
och HERRENS fruktan
skall vara deras skatt.
033:007 H”r, deras hj„ltar
klaga d„rute,
fredsbudb„rarna
gr†ta bitterligen.
033:008 V„garna „ro ”de,
ingen g†r mer p† stigarna.
Han bryter f”rbund,
han aktar st„der ringa,
m„nniskor r„knar han f”r intet.
033:009 Landet ligger s”rjande och f”rsm„ktar,
Libanon blyges och st†r f”rvissnat,
Saron har blivit likt en hedmark,
Basans och Karmels skogar f„lla sina l”v.
033:010 Men nu vill jag st† upp,
s„ger HERREN,
nu vill jag resa mig upp,
nu vill jag upph„va mig.
033:011 Med halm g†n I havande,
och str† f”den I;
edert raseri „r en eld,
som skall f”rt„ra eder sj„lva.
033:012 Folken skola f”rbr„nnas
och bliva till aska,
ja, likna avhugget t”rne,
som brinner upp i eld.
033:013 S† h”ren nu, I som fj„rran „rer,
vad jag har gjort;
f”rnimmen min makt,
I som n„ra „ren.
033:014 Syndarna i Sion bliva f”rskr„ckta,
b„van griper de gudl”sa.
½Vem av oss kan h„rda ut
vid en f”rt„rande eld,
vem av oss kan bo
vid en evig gl”d?½
033:015 Den som vandrar i r„ttf„rdighet
och talar, vad r„tt „r,
den som f”raktar, vad som vinnes
genom or„tt och v†ld,
och den som avh†ller sina h„nder
fr†n att taga mutor,
den som tillstoppar sina ”ron
f”r att icke h”ra om blodsg„rningar
och tillsluter sina ”gon
f”r att icke se, vad ont „r,
033:016 han skall bo p† h”jderna,
klippf„sten skola vara hans v„rn,
sitt br”d skall han f†,
och vatten skall han hava best„ndigt.
033:017 Ja, dina ”gon skola sk†da
en konung i hans h„rlighet,
de skola blicka ut
”ver ett vidstr„ckt land.
033:018 D† skall ditt hj„rta t„nka tillbaka
p† f”rskr„ckelsens tid:
½Var „r nu skatter„knaren,
var „r nu skattev„garen,
var „r den som r„knade tornen?½
033:019 Du slipper d† att se
det fr„cka folket,
folket, vars obegripliga spr†k
man ej kunde f”rst†,
vars stammande tungom†l
ingen kunde tyda.
033:020 Men sk†da p† Sion,
v†ra h”gtiders stad,
l†t dina ”gon betrakta Jerusalem:
det „r en s„ker boning,
ett t„lt, som icke flyttas bort,
ett vars pluggar
aldrig ryckas upp
och av vars streck
intet enda brister s”nder.
033:021 Ja, vi hava d„r
HERREN, den v„ldige;
han „r f”r oss s†som floder
och breda str”mmar;
ingen roddflotta kommer d„r fram,
och det v„ldigaste skepp kan ej fara d„r”ver.
033:022 Ty HERREN „r v†r domare,
HERREN „r v†r h„rskare,
HERREN „r v†r konung,
han fr„lsar oss.
033:023 Dina t†g h„nga slappa,
de h†lla ej masten stadig,
ej seglet sp„nt.
Men d† skall r”vat gods
utskiftas i myckenhet,
ja, ocks† de lama
skola d† taga byte.
033:024 Och ingen av inv†narna
skall s„ga: ½Jag „r svag½,
ty folket, som d„r bor,
har f†tt sin missg„rning f”rl†ten.
034:001 Tr„den fram, I folk, och h”ren;
I folkslag, akten h„rp†.
Jorden h”re och allt vad p† den „r,
jordens krets och vad som alstras d„rav.
034:002 Ty HERREN „r f”rt”rnad p† alla folk
och vred p† all deras h„r;
han giver dem till spillo,
han ”verl„mnar dem till att slaktas.
034:003 Deras slagna k„mpar ligga bortkastade,
och stank stiger upp fr†n deras d”da kroppar,
och bergen flyta av deras blod.
034:004 Himmelens hela h„rskara f”rg†s,
och himmelen sj„lv hoprullas s†som en bokrulle;
hela dess h„rskara faller f”rvissnad ned,
lik vissnade l”v fr†n vinrankan,
lik vissnade blad ifr†n fikontr„det.
034:005 Ty mitt sv„rd har druckit sig rusigt i himmelen;
se, det far ned p† Edom till dom,
p† det folk jag har givit till spillo.
034:006 Ja, ett sv„rd har HERREN,
det dryper av blod
och „r dr„nkt i fett,
i lamms och bockars blod,
i fett ifr†n v„durars njurar;
ty HERREN anst„ller ett offer i Bosra,
ett stort slaktande i Edoms land.
034:007 Vildoxar f„llas ock d„rvid,
tjurar, b†de sm† och stora.
Deras land dricker sig rusigt av blod,
och deras jord bliver dr„nkt i fett.
034:008 Ty detta „r en HERRENS h„mndedag,
ett vederg„llningens †r,
d† han utf”r Sions sak.
034:009 D† bliva Edoms b„ckar f”rvandlade till tj„ra
och dess jord till svavel;
ja, dess land bliver f”rbytt
i brinnande tj„ra.
034:010 Varken natt eller dag skall den branden slockna,
evinnerligen skall r”ken d„rav stiga upp.
Fr†n sl„kte till sl„kte skall landet ligga ”de,
aldrig i evighet
skall n†gon g† d„r fram.
034:011 Pelikaner och r”rdrommar skola taga det i besittning,
uvar och korpar skola bo d„ri;
ty f”r”delsens m„tsn”re och f”rst”relsens murlod
skall han l†ta komma d„r”ver.
034:012 Av dess „dlingar skola inga finnas kvar d„r,
som kunna utropa n†gon till konung;
och alla dess furstar f† en „nde.
034:013 Dess palatser fyllas av t”rne,
n„sslor och tistlar v„xa i dess f„sten;
och det bliver en boning f”r ”kenhundar
och ett tillh†ll f”r strutsar.
034:014 Schakaler bo d„r tillsammans med andra ”kendjur,
och gastar ropa d„r till varandra;
ja, d„r kan Lilit f† ro,
d„r kan hon finna en vilostad.
034:015 D„r reder pilormen sitt bo
och l„gger sina „gg
och kl„cker s† ut ynglet och samlar det i sitt skygd;
ja, d„r komma gamarna tillhopa,
den ene m”ter d„r den andre.
034:016 S”ken efter i HERRENS bok
och l„sen d„ri;
icke ett enda av de djuren
skall utebliva,
det ena skall icke f†f„ngt
s”ka det andra.
Ty det „r hans mun, som bjuder det,
det „r hans Ande, som samlar dem tillhopa.
034:017 Det „r han, som kastar
lott f”r dem,
hans hand tillskiftar dem
deras mark efter m„tsn”re;
till evig tid skola de hava den till besittning,
fr†n sl„kte till sl„kte bo d„rp†.

035:001 ™knen och ”demarken skola gl„dja sig,
och hedmarken skall fr”jdas
och blomstra s†som en lilja.
035:002 Den skall blomstra sk”nt och fr”jda sig,
ja, fr”jda sig och jubla;
Libanons h„rlighet skall bliva den given,
Karmels och Sarons prakt.
Ja, de skola f† se
HERRENS h„rlighet,
v†r Guds prakt.
035:003 St„rken maktl”sa h„nder,
given kraft †t vacklande kn„n.
035:004 S„gen till de f”rsagda:
½Varen frimodiga, frukten icke.½
Se, eder Gud
kommer med h„mnd;
vederg„llning kommer fr†n Gud,
ja, sj„lv kommer han och fr„lsar eder.
035:005 D† skola de blindas ”gon ”ppnas
och de d”vas ”ron uppl†tas.
035:006 D† skall den lame hoppa s†som en hjort,
och den stummes tunga skall jubla.
Ty vatten skola bryta fram i ”knen
och str”mmar p† hedmarken.
035:007 Av f”rbr„nt land skall bliva en sj”
och av torr mark vattenk„llor;
p† den plats, d„r ”kenhundar l„grade sig,
skall v„xa gr„s j„mte vass och r”r.
035:008 Och en banad v„g, en farv„g,
skall g† d„r fram,
och den skall kallas ½den heliga v„gen½;
ingen oren skall f„rdas d„rp†,
den skall vara f”r dem sj„lva.
Den som vandrar den v„gen skall icke g† vilse,
om han ock h”r till de f†kunniga.
035:009 D„r skall icke vara n†got lejon,
ej heller skall n†got annat vilddjur komma dit.
Intet s†dant skall finnas d„r,
men ett fr„lsat folk skall vandra p† den.
035:010 Ja, HERRENS f”rlossade skola v„nda tillbaka
och komma till Sion med jubel;
evig gl„dje skall kr”na deras huvuden,
fr”jd och gl„dje skola de undf†,
men sorg och suckan skola fly bort.
036:001 Och i konung Hiskias fjortonde regerings†r h„nde sig, att
Sanherib, konungen i Assyrien, drog upp och angrep alla bef„sta
st„der i Juda och intog dem.
036:002 Och konungen i Assyrien s„nde fr†n Lakis †stad Rab-Sake med en
stor h„r till Jerusalem mot konung Hiskia; och han stannade vid
™vre dammens vattenledning, p† v„gen till Valkarf„ltet.
036:003 D† gingo ”verhovm„staren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren
Sebna och kansleren Joa, Asafs son, ut till honom.
036:004 Och Rab-Sake sade till dem: ½S„gen till Hiskia: S† s„ger den
store konungen, konungen i Assyrien: Vad „r det f”r en
f”rtr”stan, som du nu har h„ngivit dig †t?
036:005 Jag s„ger: Det „r allenast munv„der, att du vet r†d och har makt
att f”ra kriget. P† vem f”rtr”star du d†, eftersom du har satt
dig upp mot mig?
036:006 Du f”rtr”star v„l p† den br„ckta r”rstaven Egypten, men se, n„r
n†gon st”der sig p† den, g†r den i i hans hand och genomborrar
den. Ty s†dan „r Farao, konungen i Egypten, f”r alla som
f”rtr”sta p† honom.
036:007 Eller s„ger du kanh„nda till mig: 'Vi f”rtr”sta p† HERREN, v†r
Gud?' Var det d† icke hans offerh”jder och altaren Hiskia
avskaffade, n„r han sade till Juda och Jerusalem: 'Inf”r detta
altare skolen I tillbedja'?
036:008 Men ing† nu ett vad med min herre, konungen i Assyrien: jag vill
giva dig tv† tusen h„star, om du kan skaffa dig ryttare till
dem.
036:009 Huru skulle du d† kunna sl† tillbaka en enda st†th†llare, en av
min herres ringaste tj„nare? Och du s„tter din f”rtr”stan till
Egypten i hopp om att s† f† vagnar och ryttare!
036:010 Menar du d† att jag utan HERRENS vilja har dragit upp till
detta land f”r att f”rd„rva det? Nej, det „r HERREN, som har
sagt till mig: Drag upp mot detta land och f”rd„rva det.½

036:011 D† sade Eljakim och Sebna och Joa till Rab-Sake: ½Tala till dina
tj„nare p† arameiska, ty vi f”rst† det spr†ket, och tala icke
till oss p† judiska inf”r folket som st†r p† muren.½
036:012 Men Rab-Sake svarade: ½Žr det d† till din herre och till dig,
som min herre har s„nt mig att tala dessa ord? Žr det icke
fastmer till de m„n som sitta p† muren och som j„mte eder skola
n”dgas „ta sin egen tr„ck och dricka sitt eget vatten?½
036:013 D„refter tr„dde Rab-Sake n„rmare och ropade med h”g r”st p†
judiska och sade: ½H”ren den store konungens, den assyriske
konungens, ord.
036:014 S† s„ger konungen: L†ten icke Hiskia bedraga eder, ty han f”rm†r
icke r„dda eder.
036:015 Och l†ten icke Hiskia f”rleda eder att f”rtr”sta p† HERREN,
d„rmed att han s„ger: 'HERREN skall f”rvisso r„dda oss; denna
stad skall icke bliva given i den assyriske konungens hand.'
036:016 H”ren icke p† Hiskia. Ty s† s„ger konungen i Assyrien: G”ren
upp i godo med mig och given eder †t mig, s† skolen I f† „ta var
och en av sitt vintr„d och av sitt fikontr„d och dricka var och
en ur sin brunn,
036:017 till dess jag kommer och h„mtar eder till ett land som „r likt
edert eget land, ett land med s„d och vin, ett land med br”d och
ving†rdar.
036:018 L†ten icke Hiskia f”rleda eder, n„r han s„ger: 'HERREN skall
r„dda oss.' Har v„l n†gon av de andra folkens gudar r„ddat sitt
land ur den assyriske konungens hand?
036:019 Var „ro Hamats och Arpads gudar? Var „ro Sefarvaims gudar?
Eller hava de r„ddat Samaria ur min hand?
036:020 Vilken bland dessa l„nders alla gudar har v„l r„ddat sitt land
ur min hand, eftersom I menen, att HERREN skall r„dda Jerusalem
ur min hand?½

036:021 Men de tego och svarade honom icke ett ord, ty konungen hade s†
bjudit och sagt: ½Svaren honom icke.½
036:022 Och ”verhovm„staren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna
och kansleren Joa, Asafs son, kommo till Hiskia med s”nderrivna
kl„der och ber„ttade f”r honom, vad Rab-Sake hade sagt.
037:001 D† nu konung Hiskia h”rde detta, rev han s”nder sina kl„der och
h”ljde sig i sorgdr„kt och gick in i HERRENS hus.
037:002 Och ”verhovm„staren Eljakim och sekreteraren Sebna och de „ldste
bland pr„sterna s„nde han, h”ljda i sorgdr„kt, till profeten
Jesaja, Amos' son.
037:003 Och de sade till denne: ½S† s„ger Hiskia: En n”dens, tuktans och
sm„lekens dag „r denne dag, ty fostren hava v„l kommit fram till
f”dseln, men kraft att f”da finnes icke.
037:004 Kanh„nda skall HERREN, din Gud, h”ra Rab-Sakes ord, med vilka
hans herre, konungen i Assyrien, har s„nt honom till att sm„da
den levande Guden, s† att han straffar honom f”r dessa ord som
han, HERREN, din Gud, har h”rt. S† bed nu en b”n f”r den
kvarleva som „nnu finnes.½
037:005 N„r nu konung Hiskias tj„nare kommo till Jesaja,
037:006 sade Jesaja till dem: ½S† skolen I s„ga till eder herre: S†
s„ger HERREN: Frukta icke f”r de ord som du har h”rt, dem, med
vilka den assyriske konungens tj„nare hava h„dat mig.
037:007 Se, jag skall l†ta en s†dan ande komma in i honom, att han p†
grund av ett rykte som han skall f† h”ra v„nder tillbaka till
sitt land; och jag skall l†ta honom falla f”r sv„rd i hans eget
land.½

037:008 Och Rab-Sake v„nde tillbaka och fann den assyriske konungen
upptagen med att bel„gra Libna; ty han hade h”rt, att han hade
brutit upp fr†n Lakis.

037:009 Men n„r Sanherib fick h”ra s„gas om Tirhaka, konungen i
Etiopien, att denne hade dragit ut f”r att strida mot honom,
skickade han, s† snart han h”rde detta, s„ndebud till Hiskia och
sade:
037:010 ½S† skolen I s„ga till Hiskia, Juda konung: L†t icke din Gud,
som du f”rtr”star p†, bedraga dig, i det att du t„nker:
'Jerusalem skall icke bliva givet i den assyriske konungens
hand.'
037:011 Du har ju h”rt, vad konungarna i Assyrien hava gjort med alla
andra l„nder, huru de hava givit dem till spillo. Och du skulle
nu bliva r„ddad!
037:012 Hava v„l de folk, som mina f„der f”rd„rvade, Gosan, Haran, Resef
och Edens barn i Telassar, blivit r„ddade av sina gudar?
037:013 Var „r Hamats konung och Arpads konung och konungen ”ver
Sefarvaims stad, ”ver Hena och Iva?½

037:014 N„r Hiskia hade mottagit brevet av s„ndebuden och l„st det,
gick han upp i HERRENS hus, och d„r bredde Hiskia ut det inf”r
HERRENS ansikte.
037:015 Och Hiskia bad till HERREN och sade:
037:016 ½HERRE Sebaot, Israels Gud, du som tronar p† keruberna, du
allena „r Gud, den som r†der ”ver alla riken p† jorden; du har
gjort himmel och jord.
037:017 HERRE, b”j ditt ”ra h„rtill och h”r; HERRE, ”ppna dina ”gon och
se. Ja, h”r alla Sanheribs ord, det budskap, varmed han har
sm„dat den levande Guden.
037:018 Det „r sant, HERRE, att konungarna i Assyrien hava f”r”tt alla
l„nder s†som ock sitt eget land.
037:019 Och de hava kastat deras gudar i elden; ty dessa voro inga
gudar, utan verk av m„nniskoh„nder, tr„ och sten; d„rf”r kunde
de f”rg”ra dem.
037:020 Men fr„ls oss nu, HERRE, v†r Gud, ur hans hand, s† att alla
riken p† jorden f”rnimma, att du, HERRE, „r den ende.½

037:021 D† s„nde Jesaja, Amos' son, bud till Hiskia och l„t s„ga: ½S†
s„ger HERREN, Israels Gud, jag, till vilken du har bett ang†ende
Sanherib, konungen i Assyrien:
037:022 Detta „r det ord, som HERREN har talat om honom:

Hon f”raktar dig och bespottar dig,
jungfrun dottern Sion;
hon skakar huvudet efter dig,
dottern Jerusalem.
037:023 Vem har du sm„dat och h„dat,
och mot vem har du upph„vt din r”st?
Alltf”r h”gt har du upplyft dina ”gon --
ja, mot Israels Helige.
037:024 Genom dina tj„nare sm„dade du HERREN,
n„r du sade: 'Med mina m†nga vagnar
drog jag upp p† bergens h”jder,
l„ngst upp p† Libanon;
jag h”gg ned dess h”ga cedrar
och v„ldiga cypresser;
jag tr„ngde fram till dess ”versta h”jder,
dess frodigaste skog;
037:025 jag gr„vde brunnar
och drack ut vatten,
och med min fot uttorkade jag
alla Egyptens str”mmar.'
037:026 Har du icke h”rt, att jag f”r l„nge sedan
beredde detta?
Av †lder best„mde jag ju s†;
och nu har jag f”rt det fram:
du fick makt att ”del„gga bef„sta st„der
till grusade stenhopar.
037:027 Deras inv†nare blevo maktl”sa,
de f”rf„rades och stodo med skam.
Det gick dem s†som gr„set p† marken
och gr”na ”rter,
s†som det som v„xer p† taken,
och s„d, som f”rg†s,
f”rr„n str†et har vuxit upp.
037:028 Om du sitter eller g†r ut
eller g†r in, s† vet jag det,
och huru du rasar mot mig.
037:029 Men d† du nu s† rasar mot mig
och d† ditt ”vermod har n†tt till mina ”ron,
skall jag s„tta min krok i din n„sa
och mitt betsel i din mun
och f”ra dig tillbaka samma v„g,
som du har kommit p†.

037:030 Och detta skall f”r dig vara tecknet: man skall detta †r „ta,
vad som v„xer upp av spills„d, och n„sta †r sj„lvvuxen s„d, men
det tredje †ret skolen I f† s† och sk”rda och plantera ving†rdar
och „ta deras frukt.
037:031 Och den r„ddade skaran av Juda hus, som bliver kvar, skall †ter
skjuta rot nedtill och b„ra frukt upptill.
037:032 Ty fr†n Jerusalem skall utg† en kvarleva, en r„ddad skara fr†n
Sions berg. HERREN Sebaots nit„lskan skall g”ra detta.
037:033 D„rf”r s„ger HERREN s† om konungen i Assyrien:

Han skall icke komma in i denna stad
och icke skjuta n†gon pil ditin;
han skall icke mot den f”ra fram n†gon sk”ld
eller kasta upp n†gon vall mot den.
037:034 Samma v„g han kom skall han v„nda tillbaka,
och in i denna stad skall han icke komma, s„ger HERREN.
037:035 Ty jag skall besk„rma och fr„lsa denna stad
f”r min tj„nare Davids skull.½

037:036 Och HERRENS „ngel gick ut och slog i assyriernas l„ger ett
hundra †ttiofem tusen man; och n„r man bittida f”ljande morgon
kom ut, fick man se d”da kroppar ligga d„r ”verallt.
037:037 D† br”t Sanherib, konungen i Assyrien, upp och t†gade tillbaka;
och han stannade sedan i Nineve.
037:038 Men n„r han en g†ng tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han
dr„pt med sv„rd av sina s”ner Adrammelek och Sareser; d„refter
flydde dessa undan till Ararats land. Och hans son Esarhaddon
blev konung efter honom.
038:001 Vid den tiden blev Hiskia d”dssjuk; och profeten Jesaja, Amos'
son, kom till honom och sade till honom: ½S† s„ger HERREN:
Best„ll om ditt hus; ty du m†ste d” och skall icke tillfriskna.½
038:002 D† v„nde Hiskia sitt ansikte mot v„ggen och bad till HERREN.
038:003 Och han sade: ½Ack HERRE, t„nk dock p† huru jag har vandrat
inf”r dig i trohet och med h„ngivet hj„rta och gjort, vad gott
„r i dina ”gon.½ Och Hiskia gr„t bitterligen.
038:004 D† kom HERRENS ord till Jesaja: han sade:
038:005 ½G† och s„g till Hiskia: S† s„ger HERREN, din fader Davids Gud:
Jag har h”rt din b”n, jag har sett dina t†rar. Se, jag skall
f”r”ka din livstid med femton †r;
038:006 jag skall ock r„dda dig och denna stad ur den assyriske
konungens hand. Ja, jag skall besk„rma denna stad.
038:007 Och detta skall f”r dig vara tecknet fr†n HERREN d„rp† att HERREN
skall g”ra, vad han nu har lovat:
038:008 se, solvisarskuggan, som nu p† Ahas' solvisare har g†tt ned†t
med solen, skall jag l†ta g† tio steg tillbaka.½ S† gick solen
tillbaka p† solvisaren de tio steg, som den reda hade lagt till
rygga.

038:009 En s†ng, skriven av Hiskia, Juda konung, n„r han hade varit sjuk
och tillfrisknat fr†n sin sjukdom:
038:010 Jag t„nkte: Jag g†r h„dan
i mina b„sta dagar,
in genom d”dsrikets portar;
jag varder ber”vad †terstoden av mina †r.
038:011 Jag t„nkte: Jag f†r icke mer se HERREN,
HERREN i de levandes land.
Hos dem som bo i f”rg„ngelsens rike
f†r jag ej mer sk†da m„nniskor.
038:012 Min hydda ryckes upp och flyttas bort ifr†n mig
s†som en herdes t„lt.
Jag har v„vt mitt liv till slut s†som en v„vare sin v„v,
och jag sk„res nu ned fr†n bommen;
innan dagen har g†tt ”ver till natt, „r du f„rdig med mig.
038:013 Jag m†ste ryta s†som ett lejon intill morgonen;
s† krossas alla bin i min kropp.
Ja, innan dagen har g†tt ”ver till natt, „r du f„rdig med mig.
038:014 Jag klagade s†som en svala, s†som en trana,
jag suckade s†som en duva;
matta blickade mina ”gon mot h”jden:
½HERRE, jag lider n”d; tag dig an min sak.½
038:015 Men vad skall jag v„l s„ga,
d† han nu har talat till mig
och sj„lv utf”rt sitt verk?
I ro f†r jag nu leva alla mina †r till slut
efter all min sj„ls bedr”velse.
038:016 Herre, s†dant l„nder till liv,
min ande har i allo sitt liv d„rav.
Och s† helar du mig -- ja, giv mig liv!
038:017 Se till mitt b„sta kom denna bittra bedr”velse ”ver mig.
I din k„rlek r„ddade du min sj„l
ifr†n f”rintelsens grop,
i det du kastade alla mina synder
bakom din rygg.
038:018 Ty d”dsriket tackar dig icke,
d”den prisar dig icke,
och de som hava farit ned i graven hoppas ej mer
p† din trofasthet.
038:019 De som leva, de som leva, de tacka dig,
s†som ock jag nu g”r;
och f„derna g”ra din trofasthet
kunnig f”r barnen.
038:020 HERREN skall fr„lsa mig,
och mina s†nger skola vi d† spela
i alla v†ra livsdagar
d„ruppe i HERRENS hus.

038:021 Och Jesaja tillsade, att man skulle taga en fikonkaka och l„gga
den s†som pl†ster p† bulnaden, s† skulle han tillfriskna.
038:022 Men Hiskia sade: ½Vad f”r ett tecken gives mig d„rp† att jag
skall f† g† upp i HERRENS hus?½
039:001 Vid samma tid s„nde Merodak-Baladan, Baladans son, konungen i
Babel, brev och sk„nker till Hiskia; och han fick h”ra, att
denne hade varit sjuk, men blivit †terst„lld.
039:002 Och Hiskia gladde sig ”ver deras ankomst och visade dem sitt
f”rr†dshus, sitt silver och guld, sina v„lluktande kryddor och
sina dyrbara oljor och hela sitt tyghus och allt vad som fanns i
hans skattkamrar. Intet fanns i Hiskias hus eller eljest i hans
„go, som han icke visade dem.

039:003 Men profeten Jesaja kom till konung Hiskia och sade till honom:
½Vad hava dessa m„n sagt, och varifr†n hava de kommit till dig?½
Hiskia svarade: ½De hava kommit till mig ifr†n fj„rran land,
ifr†n Babel.½
039:004 Han sade vidare: ½Vad hava de sett i ditt hus?½ Hiskia svarade:
½Allt som „r i mitt hus hava de sett: intet finnes i mina
skattkamrar, som jag icke har visat dem.½
039:005 D† sade Jesaja till Hiskia: ½H”r HERREN Sebaots ord:
039:006 Se, dagar skola komma, d† allt som finnes i ditt hus och som
dina f„der hava samlat „nda till denna dag skall f”ras bort till
Babel; intet skall bliva kvar, s„ger HERREN.
039:007 Och s”ner till dig, de som skola utg† av dig och som du skall
f”da, dem skall man taga, och de skola bliva hovtj„nare i den
babyloniske konungens palats.½
039:008 Hiskia sade till Jesaja: ½Gott „r det HERRENS ord, som du har
talat.½ Och han sade ytterligare: ½Frid och trygghet skola ju
f† r†da i min tid.½
040:001 Tr”sten, tr”sten mitt folk,
s„ger eder Gud.
040:002 Talen ljuvligt till Jerusalem
och prediken f”r det,
att dess vederm”da „r slut,
att dess missg„rning „r f”rsonad
och att det har f†tt dubbelt igen av HERRENS hand
f”r all sina synder.
040:003 H”r, man ropar;
½Bereden v„g
f”r HERREN i ”knen,
banen p† hedmarken
en j„mn v„g f”r v†r Gud.
040:004 Alla dalar skola h”jas
och alla berg och h”jder s„nkas;
vad oj„mnt „r skall j„mnas,
och vad ol„ndigt „r skall bliva sl„t mark.
040:005 HERRENS h„rlighet skall varda uppenbarad,
och allt k”tt skall tillsammans se den.
Ty s† har HERRENS mun talat.½
040:006 H”r, n†gon talar: ½Predika!½,
och en annan svarar: ½Vad skall jag predika?½
½Allt k”tt „r gr„s
och all dess h„rlighet s†som ett blomster p† marken.
040:007 Gr„set torkar bort,
blomstret f”rvissnar,
n„r HERRENS andedr„kt bl†ser d„rp†.
040:008 Gr„set torkar bort,
blomstret f”rvissnar,
men v†r Guds ord
f”rbliver evinnerligen.½
040:009 Stig upp p† ett h”gt berg,
Sion, du gl„djens budb„rarinna;
h„v upp din r”st med kraft,
Jerusalem, du gl„djens budb„rarinna:
h„v upp den utan fruktan,
s„g till Juda st”der:
½Se, d„r „r eder Gud!½
040:010 Ja, Herren, HERREN kommer
med v„ldighet,
och hans arm visar sin makt.
Se, han har med sig sin l”n,
och hans segerbyte g†r framf”r honom.
040:011 Han f”r sin hjord i bet s†som en herde,
han samlar lammen i sin famn
och b„r dem i sitt sk”te
och sakta f”r han moderf†ren fram.
040:012 Vem „r det, som m„ter upp havens vatten i sin hand
och m„rker ut himmelens vidd med sina utsp„nda fingrar?
Vem m„ter upp stoftet p† jorden med ett tredingsm†tt?
Vem v„ger bergen p† en v†g
och h”jderna p† en viktsk†l?
040:013 Vem kan utrannsaka HERRENS Ande,
och vem kan giva honom r†d och undervisa honom?
040:014 G†r han till r†ds med n†gon,
f”r att denne skall giva honom f”rst†nd
och l„ra honom den r„tta stigen,
l„ra honom kunskap
och visa honom f”rst†ndets v„g?
040:015 Nej, folken „ro att akta s†som en droppe ur „mbaret
och s†som ett grand p† v†gsk†len;
se, havsl„nderna lyfter han s†som ett stoftkorn.
040:016 Libanons skog vore icke nog till offerved
och dess djur icke nog till br„nnoffer.
040:017 Folken „ro allasammans s†som ett intet inf”r honom;
s†som alls intet och idel tomhet aktas de av honom.
040:018 Vid vem viljen I d† likna Gud,
och vad finnes honom likt att st„lla vid hans sida?
040:019 M†nne ett avgudabel„te? -- det gjutes av n†gon konstn„r,
och guldsmeden ”verdrager det sedan med guld,
och med silverkedjor pryder s† guldsmeden det.
040:020 Den som icke har r†d att offra s† mycket,
han v„ljer ut ett stycke tr„, som icke ruttnar,
och s”ker sig en f”rfaren konstn„r,
som kan f”rf„rdiga ett bel„te, som ej faller omkull.
040:021 Haven I d† intet f”rst†nd?
H”ren I d† intet?
Blev detta icke f”rkunnat
f”r eder fr†n begynnelsen?
Haven I icke f”rst†tt,
vad jordens grundvalar s„ga?
040:022 Han „r den som tronar ”ver jordens rund,
och dess inbyggare „ro s†som gr„shoppor;
han „r den som utbreder himmelen s†som ett flor
och sp„nner ut den s†som ett t„lt att bo inunder.
040:023 Han „r den som g”r furstarna till intet,
f”rvandlar domarna p† jorden till idel tomhet.
040:024 Knappt „ro de planterade,
knappt „ro de s†dda,
knappt har deras stam
slagit rot i jorden,
s† bl†ser han p† dem, och de f”rtorka,
och en stormvind f”r dem bort s†som str†.
040:025 Vid vem viljen I d† likna mig, s† agg jag skulle vara s†som han?
s„ger den Helige.
040:026 Lyften upp edra ”gon mot h”jden
och sen: vem har skapat allt detta?
Det har han som f”r h„rskaran d„ruppe fram i r„knade hopar;
han n„mner dem alla vid namn.
S† stor „r hans makt, s† v„ldig hans kraft,
att icke en enda utebliver.
040:027 Huru kan du s„ga s†dant, du Jakob,
och tala s†, du Israel:
½Min v„g „r f”rdold f”r HERREN,
och min r„tt „r f”rsvunnen f”r min Gud½?
040:028 Vet du d† icke,
har du ej h”rt det,
att HERREN „r en evig Gud,
han som har skapat jordens „ndar?
Han bliver ej tr”tt och uppgives icke,
hans f”rst†nd „r outrannsakligt.
040:029 Han giver den tr”tte kraft
och f”r”kar den maktl”ses styrka.
040:030 Ynglingar kunna bliva tr”tta och uppgivas,
och unga m„n kunna falla;
040:031 men de som bida efter HERREN h„mta ny kraft,
de f† nya vingfj„drar s†som ”rnarna.
S† hasta de †stad utan att uppgivas,
de f„rdas fram†t utan att bliva tr”tta.
041:001 Tigen, I havsl„nder, och lyssnen till mig,
och m† folken h„mta ny kraft;
m† de s† komma fram och tala,
ja, l†t oss med varandra tr„da inf”r r„tta.
041:002 Vem har i ”ster l†tit denne uppst†,
som m”tes av seger, var han g†r fram?
Vem giver folkslag i hans v†ld
och g”r honom till h„rskare ”ver konungar?
Vem g”r deras sv„rd till stoft
och deras b†gar till str† som f”res bort av vinden?
041:003 Han f”rjagar dem, d„r han g†r lyckosam fram,
vanliga v„gar trampar icke hans fot.
041:004 Vem har verkat och utf”rt detta?
Det har han som fr†n begynnelsen
kallade m„nniskors sl„kten fram:
jag, HERREN, som „r den f”rste
och som intill det sista „r densamme.
041:005 Havsl„nderna se det och frukta,
och jordens „ndar f”rskr„ckas.
Man n„rmar sig till varandra och kommer tillhopa.
041:006 Den ene vill hj„lpa den andre;
han s„ger till den andre: ½Fatta mod!½
041:007 Tr„snidaren s„tter mod i guldsmeden,
bleckslagaren i den som hamrar p† st„d.
Han s„ger om l”dningen: ½Den „r god½
och f„ster bilden med spikar, s† att den ej faller omkull.
041:008 Men du Israel, min tj„nare,
du Jakob, som jag har utvalt,
du „ttling av Abraham, min v„n,
041:009 du som jag har h„mtat fr†n jordens „ndar
och kallat hit fr†n dess yttersta h”rn
och till vilken jag har sagt: ½Du „r min tj„nare,
dig har jag utvalt och icke f”rsm†tt½,
041:010 frukta icke, ty jag „r med dig;
var ej f”rsagd, ty jag „r din Gud.
Jag styrker dig, jag hj„lper dig ock,
jag uppeh†ller dig med min r„ttf„rdighets h”gra hand.
041:011 Se, alla som „ro dig h„tska
skola komma p† skam och blygas;
dina motst†ndare skola bliva till intet
och skola f”rg†s.
041:012 Du skall s”ka efter dina vedersakare,
men icke finna dem;
ja, de som strida mot dig skola bliva till intet
och f† en „nde.
041:013 Ty jag „r HERREN, din Gud, som h†ller dig
vid din h”gra hand
och som s„ger till dig: Frukta icke,
jag hj„lper dig.
041:014 S† frukta nu icke, du mask Jakob,
du Israels lilla hop.
Jag hj„lper dig, s„ger HERREN;
din f”rlossare „r Israels Helige.
041:015 Se, jag g”r dig till en tr”skvagn,
ny och med skarpa taggar,
s† att du skall s”ndertr”ska berg och krossa dem till stoft
och g”ra h”jder lika agnar.
041:016 Du skall kasta dem med kastskovel,
och vinden skall f”ra dem bort
och stormen f”rskingra dem;
men du sj„lv skall fr”jda dig i HERREN
och ber”mma dig av Israels Helige.
041:017 De betryckta och fattiga
s”ka f”rg„ves efter vatten,
deras tunga f”rsm„ktar av t”rst;
men jag, HERREN, skall b”nh”ra dem,
jag, Israels Gud, skall icke ”vergiva dem.
041:018 Jag skall l†ta str”mmar rinna upp p† h”jderna
och k„llor i dalarna;
jag skall g”ra ”knen till en vattenrik sj”
och torrt land till k„llspr†ng.
041:019 Och jag skall l†ta cedrar och akacietr„d v„xa upp i ”knen
j„mte myrten och olivtr„d
och skall p† hedmarken plantera cypress
tillsammans med alm och buxbom,
041:020 f”r att man skall b†de se och veta
och akta p† och f”rst†,
att HERRENS hand har gjort detta,
att Israels Helige har skapat det.
041:021 S† tr„den nu fram med eder sak,
s„ger HERREN;
kommen med edra bevis,
s„ger Jakobs konung.
041:022 Ja, m† man komma med dem
och f”rkunna f”r oss, vad som skall ske.
Var „ro edra forna utsagor?
L„ggen fram dem, f”r att vi m† akta p† dem
och se till, huru de hava g†tt i fullbordan.
Eller l†ten oss h”ra, vad som nu skall komma,
041:023 f”rkunnen, vad framdeles skall h„nda,
f”r att vi m† se, att I „ren gudar.
Ja, g”ren n†gonting, vad det nu vara m†,
s† att vi alla h„pna, n„r vi se det.
041:024 Men se, I „ren ett intet,
och edert verk „r alls intet;
den som utv„ljer eder „r en styggelse.
041:025 Jag l„t i norr en man uppst†, och han kom,
ja, i ”ster en som skulle †kalla mitt namn;
och han skulle g† fram ”ver landsherrarna, s†som vore de lerjord,
lik en krukmakare, som trampar lera.
041:026 Vem f”rkunnade detta f”rut, s† att vi fingo veta det,
eller i f”rv„g, s† att vi kunde s„ga: ½Du hade r„tt½?
Ingen fanns, som f”rkunnade det,
ingen, som l„t oss h”ra det,
ingen, som h”rde eder tala d„rom.
041:027 Jag „r den f”rste, som s„ger till Sion: ½Se, se d„r „ro de½,
den f”rste, som bringar Jerusalem detta gl„djens budskap.
041:028 Jag ser mig om, men h„r finnes ingen,
ingen bland dessa, som kan giva besked;
ingen som kan giva ett svar p† min fr†ga.
041:029 Se, de „ro allasammans f†f„nglighet,
deras verk „ro ett intet,
deras bel„ten vind och tomhet.
042:001 Se, ”ver min tj„nare som jag uppeh†ller,
min utkorade, till vilken min sj„l har behag,
”ver honom har jag l†tit min Ande komma;
han skall utbreda r„tten bland folken.
042:002 Han skall icke skria eller ropa
och icke l†ta h”ra sin r”st p† gatorna.
042:003 Ett brutet r”r skall han icke s”nderkrossa,
och en tynande veke skall han icke utsl„cka;
han skall i trofasthet utbreda r„tten.
042:004 Hans kraft skall icke f”rtyna eller brytas,
intill dess att han har grundat r„tten p† jorden;
havsl„nderna v„nta efter hans lag.
042:005 S† s„ger Gud, HERREN,
han som har skapat himmelen och utsp„nt den,
han som har utbrett jorden med vad som alstras d„rav,
han som har givit liv †t folket som „r d„rp†
och ande †t dem som vandra d„r:
042:006 Jag, HERREN, har kallat dig i r„ttf„rdighet,
och jag vill fatta dig vid handen
och bevara dig och fullborda i dig f”rbundet med folket
och s„tta dig till ett ljus f”r folkslagen,
042:007 f”r att du m† ”ppna blinda ”gon
och f”ra f†ngar ut ur f„ngelset,
ja, ur f†ngenskapen dem som sitta i m”rkret.
042:008 Jag, HERREN, det „r mitt namn;
och jag giver icke min „ra †t n†gon annan
eller mitt lov †t bel„tena.
042:009 Se, vad jag f”rut f”rkunnade, det har nu kommit.
Nu f”rkunnar jag nya ting;
f”rr„n de visa sig,
l†ter jag eder h”ra om dem.
042:010 Sjungen till HERRENS „ra en ny s†ng,
hans lov fr†n jordens „nda,
I som faren p† havet, s† ock allt vad d„ri „r,
I havsl„nder med edra inbyggare;
042:011 st„mmen upp, du ”ken med dina st„der
och I byar, d„r Kedar bor;
jublen, I klippornas inv†nare,
ropen fr†n bergens toppar.
042:012 Given HERREN „ra
och f”rkunnen hans lov i havsl„nderna.
042:013 HERREN drager ut s†som en hj„lte,
han eggar upp sig till iver s†som en krigare;
han uppgiver h„rskri, han ropar h”gt
och visar sin makt mot sina fiender.
042:014 I l†ng tid har jag tegat,
jag h”ll mig stilla och betvang mig;
men nu skall jag h”ja rop s†som en barnaf”derska,
jag vill skaffa mig luft och andas ut.
042:015 Jag skall f”r”da berg och h”jder
och l†ta allt gr„s p† dem f”rtorka;
jag skall g”ra str”mmar till land
och l†ta allt gr„s p† dem f”rtorka;
jag skall g”ra str”mmar till land
och l†ta sj”ar torka ut.
042:016 Och de blinda skall jag leda
p† en v„g som de icke k„nna;
p† stigar som de icke k„nna
skall jag f”ra dem.
Jag skall g”ra m”rkret framf”r dem till ljus
och det som „r oj„mnt till j„mn mark.
Detta „r, vad jag skall g”ra,
och jag skall ej rygga mitt ord.
042:017 Men de som f”rtr”sta p† skurna bel„ten
och som s„ga till gjutna bel„ten:
½I „ren v†ra gudar½,
de skola vika tillbaka
och st† d„r med skam.
042:018 H”ren, I d”ve;
I blinde, sk†den och sen.
042:019 Vem „r blind, om icke min tj„nare,
och s† d”v som den budb„rare jag s„nder †stad?
042:020 Du har f†tt se mycket,
men du aktar icke d„rp†;
fast„n ”ronen hava blivit ”ppnade,
lyssnar ingen till.
042:021 Det „r HERRENS behag, f”r hans r„ttf„rdighets skull,
att han vill l†ta sin lag komma till makt och „ra.
042:022 Men detta „r ett plundrat och sk”vlat folk;
dess ynglingar „ro alla lagda i bojor,
och i f„ngelser h†llas de g”mda,
de hava blivit givna till plundring,
och ingen finnes, som r„ddar,
till sk”vling, och ingen s„ger:
½Giv tillbaka.½
042:023 Ack att n†gon bland eder ville lyssna h„rtill,
f”r framtiden giva akt och h”ra h„rp†!
042:024 Vem har l„mnat Jakob till sk”vling
och Israel i plundrares v†ld?
Har icke HERREN gjort det;
han, mot vilken vi hava syndat,
han, p† vilkens v„gar
man icke ville vandra
och p† vilkens lag
man icke ville h”ra?
042:025 D„rf”r utg”t han ”ver dem i sin vrede
f”rt”rnelse och krigets raseri.
Och de f”rbr„ndes d„rav runt omkring,
men besinnade det icke;
de f”rt„rdes d„rav,
men aktade icke d„rp†.
043:001 Men nu s„ger HERREN s†,
han som har skapat dig, Jakob,
han som har danat dig, Israel:
Frukta icke, ty jag har f”rlossat dig,
jag har kallat dig vid ditt namn, du „r min.
043:002 Om du ock m†ste g† genom vatten, s† „r jag med dig,
eller genom str”mmar, s† skola de icke f”rdr„nka dig;
m†ste du „n g† genom eld, s† skall du ej bliva svedd,
och l†gorna skola ej f”rt„ra dig.
043:003 Ty jag „r HERREN, din Gud,
Israels Helige, din fr„lsare;
jag giver Egypten till l”sepenning f”r dig,
Etiopien och Seba i ditt st„lle.
043:004 Eftersom du „r s† dyrbar i mina ”gon,
s† h”gt aktad och s† „lskad av mig,
d„rf”r giver jag m„nniskor till l”sen f”r dig
och folk till l”sen f”r ditt liv.
043:005 Frukta d† icke, ty jag „r med dig.
Jag skall l†ta dina barn komma fr†n ”ster,
och fr†n v„ster skall jag samla dig tillhopa.
043:006 Jag skall s„ga till Norden: ½Giv hit½
och till s”dern: ½F”rh†ll mig dem icke;
f”r hit mina s”ner ifr†n fj„rran
och mina d”ttrar ifr†n jordens „nda,
043:007 envar som „r uppkallad efter mitt namn
och som jag har skapat till min „ra,
envar som jag har danat och gjort.½
043:008 F”r hitut det blinda folket, som dock har ”gon,
och de d”va, som dock hava ”ron.
043:009 Alla folk hava kommit tillsammans,
folkslagen samla sig tillhopa.
Vem bland dem finnes, som skulle kunna f”ruts„ga s†dant?
M† de l†ta oss h”ra sina forna utsagor.
M† de st„lla fram sina vittnen och bevisa sin r„tt,
s† att dessa, n„r de h”ra det, kunna s„ga: ½Det „r sant.½
043:010 Men I „ren mina vittnen, s„ger HERREN,
I „ren min tj„nare, den som jag har utvalt,
p† det att I m†n veta och tro mig
och f”rst†, att det „r jag;
f”re mig „r ingen Gud danad,
och efter mig skall ingen komma.
043:011 Jag, jag „r HERREN,
och f”rutom mig finnes ingen fr„lsare.
043:012 Jag har f”rkunnat det och skaffat fr„lsning,
jag har kungjort det och ingen fr„mmande gud bland eder.
I „ren mina vittnen, s„ger HERREN;
och jag „r Gud.
043:013 Ja, allt framgent „r jag densamme,
och ingen kan r„dda fr†n min hand.
N„r jag vill g”ra n†got, vem kan d† avv„nda det?
043:014 S† s„ger HERREN, eder f”rlossare,
Israels Helige:
F”r eder skull s„nder jag mitt bud mot Babel,
och jag skall driva dem allasammans p† flykten,
jag skall driva kald‚erna ned p† skeppen som voro deras fr”jd.
043:015 Jag „r HERREN, eder Helige,
Israels skapare, eder konung.
043:016 S† s„ger HERREN,
han som g”r en v„g i havet,
en stig i v„ldiga vatten,
043:017 han som f”r vagnar och h„star ditut,
ja, h„rskara och och stridsmakt,
sedan ligga de d„r tillhopa och kunna icke st† upp,
de „ro utsl„ckta, de hava slocknat s†som en veke:
043:018 T„nken icke p† vad f”rr har varit,
akten icke p† vad fordom har skett.
043:019 Se, jag vill g”ra n†got nytt.
Redan nu visar det sig; m„rken I det icke?
Ja, jag skall g”ra en v„g i ”knen
och str”mmar i ”demarken,
043:020 s† att markens djur skola „ra mig,
schakaler och strutsar,
d„rf”r att jag l†ter vatten flyta i ”knen,
str”mmar i ”demarken,
s† att mitt folk, min utkorade, kan f† dricka.
043:021 Det folk, som jag har danat †t mig,
skall f”rt„lja mitt lov.
043:022 Men icke har du, Jakob, kallat mig hit,
i det du har gjort dig m”da f”r min skull, du Israel.
043:023 Icke har du framburit †t mig dina br„nnoffersf†r
eller „rat mig med dina slaktoffer;
icke har jag v†llat dig arbete med spisoffer,
ej heller m”da med r”kelse.
043:024 Icke har du k”pt kalmus †t mig f”r dina penningar
eller m„ttat mig med dina slaktoffers fett.
Nej, du har v†llat mig arbete genom dina synder
och m”da genom dina missg„rningar.
043:025 Jag, jag „r den som utpl†nar
dina ”vertr„delser f”r min egen skull,
och dina synder kommer jag icke mer ih†g.
043:026 L†t mig h”ra, vad du har att s„ga,
och l†t oss g† till r„tta med varandra;
tala du, f”r att du m† finnas r„ttf„rdig.
043:027 Men se, redan din stamfader syndade,
och de som f”rde din talan begingo ”vertr„delser mot mig.
043:028 D„rf”r har jag m†st l†ta helgedomens furstar utst† van„ra
och har ”verl„mnat Jakob †t tillspillogivning,
Israel †t f”rsm„delse.
044:001 Men h”r nu, du Jakob, min tj„nare,
du Israel, som jag har utvalt.
044:002 S† s„ger HERREN, han som har skapat dig,
han som danade dig redan i moderlivet och som hj„lper dig:
Frukta icke, du min tj„nare Jakob,
du Jesurun, som jag har utvalt.
044:003 Ty jag skall utgjuta vatten ”ver de t”rstiga
och str”mmar ”ver det torra;
jag skall utgjuta min Ande ”ver din barn
och min v„lsignelse ”ver dina telningar,
044:004 s† att de v„xa upp mitt ibland gr„set
s†som piltr„d vid vattenb„ckar.
044:005 D† skall den ene s„ga: ½HERREN tillh”r jag½,
och den andre skall †beropa Jakobs namn,
och en tredje skall skriva p† sin hand: ½HERRENS egen½
och skall bruka Israel s†som ett „renamn.
044:006 S† s„ger HERREN, Israels konung,
och hans f”rlossare, HERREN Sebaot:
Jag „r den f”rste, och jag „r den siste,
och f”rutom mig finnes ingen Gud.
044:007 Och vem talar, s†som jag har gjort,
alltsedan jag l„t urtidsfolket framtr„da?
M† han f”rkunna det och l„gga det fram f”r mig.
Ja, m† de f”rkunna det tillkommande, vad som skall ske.
044:008 Frukten icke och varen icke f”rskr„ckta.
Har jag icke f”r l„nge sedan l†tit dig h”ra om detta
och f”rkunnat det? I „ren ju mina vittnen.
Finnes v„l n†gon Gud f”rutom mig?
Nej, ingen annan klippa finnes, jag vet av ingen.

044:009 Avgudamakarna „ro allasammans idel tomhet, och deras k„ra gudar
kunna icke hj„lpa. Deras bek„nnare se sj„lva intet och f”rst†
intet; d„rf”r m†ste de ock komma p† skam.
044:010 Om n†gon formar en gud och gjuter ett bel„te, s† „r det honom
till intet gagn.
044:011 Se, hela dess f”lje skall komma p† skam; konstn„rerna sj„lva „ro
ju allenast m„nniskor. M† de f”rsamlas, s† m†nga de „ro, och
tr„da fram; de skola d† alla tillhopa med f”rskr„ckelse komma p†
skam.

044:012 Smeden tager sitt verktyg och bearbetar sitt smide i gl”den, han
formar det med hammare, han bearbetar det med kraftig arm; till
„ventyrs f†r han d„rvid sv„lta, s† att han bliver vanm„ktig, och
f”rsaka att dricka, s† att han bliver matt.
044:013 Tr„snidaren sp„nner ut sitt m„tsn”re och g”r m„rken p†
tr„stycket med sitt ritstift, han arbetar d„rp† med sina eggj„rn
och m„rker ut det med passaren; och han g”r s† d„rav en
mansbild, en prydlig m„nniskogestalt, som f†r bo i ett hus.

044:014 Man f„ller †t sig cedrar; man tager plantor av stenek och vanlig
ek och uppdrager dem †t sig bland skogens tr„d; man planterar †t
sig l„rktr„d, och regnet giver dem v„xt.
044:015 Detta hava m„nniskorna till br„nsle; och man tager d„rav och
v„rmer sig d„rmed, man t„nder p† det och bakar br”d d„rvid. Men
d„rj„mte f”rf„rdigar man en gud d„rav och tillbeder den, man g”r
d„rav ett bel„te och faller ned f”r det.
044:016 En del av tr„et br„nner man allts† upp i eld, ”ver en annan del
d„rav tillagar man k”tt till att „ta, steker sin stek och „ter
sig m„tt; n„r man s† har v„rmt sig, s„ger man: ½Gott, nu „r jag
varm, nu njuter jag av brasan.½
044:017 Men av det som „r kvar g”r man en gud, man g”r sig ett bel„te,
och f”r det faller man ned och tillbeder, man b”nfaller inf”r
det och s„ger: ½R„dda mig, ty du „r min gud.½ --
044:018 Ja, s†dana veta intet och f”rst† intet, ty igent„ppta „ro deras
”gon, s† att de icke se, och deras hj„rtan, s† att de intet
begripa.
044:019 Ingen har s† mycken eftertanke, s† mycket vett eller f”rst†nd,
att han s„ger: ½En del d„rav har jag br„nt upp i eld, och p†
kolen har jag bakat br”d och stekt k”tt och har s† „tit; skulle
jag d† av †terstoden g”ra en styggelse? Skulle jag falla ned
f”r ett stycke tr„?½
044:020 Den som s† h†ller sig till vad som blott „r aska, han „r f”rledd
av ett d†rat hj„rta, s† att han icke f”rst†r att r„dda sin sj„l,
icke att t„nka: ½Blott f†f„nglighet „r, vad jag h†ller i min
h”gra hand.½
044:021 T„nk h„rp†, du Jakob,
du Israel, ty du „r min tj„nare;
jag har danat dig, ja, du „r min tj„nare.
Israel, du varder icke f”rg„ten av mig.
044:022 Jag utpl†nar dina ”vertr„delser s†som ett moln
och dina synder s†som en sky.
V„nd om till mig, ty jag f”rlossar dig.
044:023 Jublen, I himlar,
ty HERREN utf”r sitt verk;
h”jen gl„djerop, I jordens djup,
bristen ut i jubel, I berg,
du skog med alla dina tr„d;
ty HERREN f”rlossar Jakob,
han bevisar sig h„rlig i Israel.
044:024 S† s„ger HERREN, din f”rlossare,
han som danade dig redan i moderlivet:
½Jag, HERREN, „r den som f”r allt,
den som ensam utsp„nner himmelen
och utan n†gons hj„lp breder ut jorden.
044:025 Jag „r den som g”r l”gnprofeternas tecken om intet
och g”r sp†m„nnen till d†rar,
den som l†ter de vise komma till korta
och g”r deras klokhet till d†rskap,
044:026 men som l†ter sin tj„nares ord bliva best†ndande
och fullbordar sina s„ndebuds r†dslag.
Jag „r den som s„ger om Jerusalem: ½Det skall bliva bebott½
och om Juda st„der: ½De skola varda uppbyggda;
jag skall uppr„tta ruinerna d„r.½
044:027 Jag „r den som s„ger till havsdjupet: ½Sina ut;
dina str”mmar vill jag l†ta uttorka.½
044:028 Jag „r den som s„ger om Kores: ½Han „r min herde,
han skall fullborda all min vilja,
och han skall s„ga om Jerusalem:
'Det skall bliva uppbyggt'
och till templet: 'Din grund skall †ter varda lagd.'½

045:001 S† s„ger HERREN till sin smorde,
till Kores som jag har fattat vid hans h”gra hand,
d† jag nu vill sl† ned folken inf”r honom
och l”sa sv„rdet fr†n konungarnas l„nd,
d† jag vill ”ppna d”rrarna f”r honom
s† att inga portar mer „ro st„ngda:
045:002 Sj„lv skall jag g† framf”r dig,
backarna skall jag j„mna ut;
kopparportarna skall jag krossa,
och j„rnbommarna skall jag bryta s”nder.
045:003 Och jag skall giva dig dolda skatter
och bortg”mda rikedomar,
f”r att du m† f”rnimma, att jag, HERREN, „r den
som har kallat dig vid ditt namn, jag, Israels Gud.
045:004 F”r min tj„nare Jakobs skull,
f”r Israels, min utkorades, skull
kallade jag dig vid ditt namn
och gav dig „renamn, innan du k„nde mig.
045:005 Jag „r HERREN och eljest ingen,
utom mig finnes ingen Gud;
innan du k„nde mig, omgjordade jag dig,
045:006 f”r att man skulle f”rnimma b†de i ”ster och i v„ster,
att alls ingen finnes f”rutom mig,
att jag „r HERREN och eljest ingen,
045:007 jag som danar ljuset och skapar m”rkret,
jag som giver lyckan och skapar olyckan.
Jag, HERREN, „r den som g”r allt detta.
045:008 Drypen, I himlar d„rovan,
och m† skyarna l†ta r„ttf„rdighet str”mma ned.
M† jorden ”ppna sig,
och m† dess frukt bliva fr„lsning;
r„ttf„rdighet l†te den ock v„xa upp.
Jag, HERREN, skapar detta.
045:009 Ve dig som vill g† till r„tta med din Skapare,
ja, ve dig, du sk„rva bland andra sk„rvor av jord!
Skall v„l leret s„ga till krukmakaren: ½Vad kan du g”ra?½
Och skall ditt verk s„ga om dig: ½Han har inga h„nder½?
045:010 Ve dig som s„ger till din fader: ½Icke kan du avla barn½
och till hans hustru: ½Icke kan du f”da barn½!
045:011 S† s„ger HERREN,
Israels Helige, som ock „r hans skapare:
Fr†gen mig om det tillkommande;
l„mnen †t mig omsorgen om mina s”ner, mina h„nder verk.
045:012 Det „r jag, som har gjort jorden och skapat m„nniskorna d„rp†;
det „r mina h„nder, som hava utsp„nt himmelen,
och hela dess h„rskara har jag b†dat upp.
045:013 Det „r ock jag, som har l†tit denne uppst† i r„ttf„rdighet,
och alla hans v„gar skall jag g”ra j„mna.
Han skall bygga upp min stad
och sl„ppa mina f†ngar l”sa,
och det icke f”r betalning eller f”r g†vor,
s„ger HERREN Sebaot.
045:014 S† s„ger HERREN:
Vad egyptierna hava f”rv„rvat med sitt arbete
och etiopiernas och Sebas resliga folk med sin handel,
det skall allt ”verg† i din hand och h”ra dig till.
De skola f”lja bakom dig,
i kedjor skola de g†.
Och de skola falla ned inf”r dig
och st„lla sin b”n till dig:
½Allenast i dig „r Gud,
och eljest finnes ingen,
alls ingen annan Gud.½
045:015 Ja, du „r sannerligen en outgrundlig Gud,
du Israels Gud, du fr„lsare
045:016 De komma alla p† skam och varda till blygd,
de m†ste allasammans g† d„r med blygd,
alla avgudamakarna.
045:017 Men Israel bliver fr„lst genom HERREN
med en evig fr„lsning;
aldrig i evighet skolen I komma p† skam
och varda till blygd.
045:018 Ty s† s„ger HERREN,
han som har skapat himmelen,
han som „r Gud,
han som har danat jorden och gjort den,
han som har berett den
och som icke har skapat den till att vara ”de,
utan danat den till att bebos:
Jag „r HERREN
och eljest ingen.
045:019 Jag har icke talat i det f”rdolda,
n†gonst„des i ett m”rkt land;
jag har icke sagt till Jakobs sl„kt:
F”rg„ves skolen I s”ka mig.
Jag „r HERREN, som talar sanning,
som f”rkunnar, vad r„tt „r.
045:020 S† f”rsamlen eder nu och kommen hit,
tr„den fram allasammans,
I r„ddade, som „ren kvar av folken.
Ty de hava intet f”rst†nd,
de som f”ra sina tr„bel„ten omkring i h”gtidst†g
och bedja till en gud
som icke kan fr„lsa.
045:021 F”rkunnen n†got och l„ggen fram det;
alla tillhopa m† r†dsl† d„rom.
Vem har l†ngt f”rut l†tit eder h”ra detta
och f”r l„nge sedan f”rkunnat det?
Har icke jag, HERREN, gjort det
jag, f”rutom vilken ingen Gud mer finnes,
ingen Gud, som „r r„ttf„rdig och som fr„lsar,
nej, ingen finnes j„mte mig.
045:022 V„nden eder till mig, s† varden I fr„lsta,
I jordens alla „ndar;
ty jag „r Gud
och eljest ingen.
045:023 Jag har svurit vid mig sj„lv,
fr†n min mun har utg†tt ett sanningsord,
ett ord, som icke skall ryggas:
F”r mig skola alla kn„n b”ja sig,
och mig skola alla tungor giva sin ed.
045:024 S† har man betygat om mig:
Allenast hos HERREN finnes r„ttf„rdighet och makt.
Till honom skola komma med blygd
alla de som hava varit honom h„tska.
045:025 Ja, genom HERREN f†r all Israels sl„kt sin r„tt,
och av honom skola de ber”mma sig.
046:001 Bel sjunker ned,
Nebo m†ste b”ja sig,
deras bilder l„mnas
†t djur och f„nad;
de som I f”rden omkring i h”gtidst†g,
de lastas nu p† ”k
som b„ra sig tr”tta av b”rdan.
046:002 Ja, de m†ste b†da b”ja sig och sjunka ned;
de kunna icke r„dda n†gon b”rda,
sj„lva vandra de bort i f†ngenskap.
046:003 S† h”ren nu p† mig, I av Jakobs hus,
I alla som „ren kvar av Israels hus,
I som haven varit lastade p† mig allt ifr†n moderlivet
och burna av mig allt ifr†n moderssk”tet.
046:004 Žnda till eder †lderdom „r jag densamme,
och intill dess I varden gr†, skall jag b„ra eder;
s† har jag hittills gjort,
och jag skall ocks† framgent h†lla eder uppe,
jag skall b„ra och r„dda eder.
046:005 Med vem viljen I likna och j„mf”ra mig,
och med vem viljen I sammanst„lla mig,
s† att jag skulle vara honom lik?
046:006 Man skakar ut guld ur pungen
och v„ger upp silver p† v†gen,
och s† lejer man en guldsmed att g”ra det till en gud,
f”r vilken man kan falla ned och tillbedja.
046:007 Den lyfter man p† axeln och b„r den bort
och s„tter ned den p† dess plats,
f”r att den skall st† d„r och ej vika fr†n st„llet.
Men ropar n†gon till den, s† svarar den icke
och fr„lsar honom icke ur hans n”d.
046:008 T„nken h„rp† och kommen till f”rnuft;
besinnen eder, I ”vertr„dare.
046:009 T„nken p† vad f”rr var, redan i forntiden;
ty jag „r Gud och eljest ingen,
en Gud, vilkens like icke finnes;
046:010 jag som i f”rv„g f”rkunnar, vad komma skall,
och l†ngt f”rut, vad „nnu ej har skett;
jag som s„ger: ½Mitt r†dslut skall g† i fullbordan,
och allt vad jag vill, det g”r jag½;
046:011 jag som kallar p† ”rnen fr†n ”ster
och ifr†n fj„rran land p† mitt r†dsluts man.
Vad jag har best„mt, det s„tter jag ock i verket.
046:012 S† h”ren nu p† mig, I stormodige,
I som menen, att hj„lpen „r l†ngt borta.
046:013 Se, jag l†ter min hj„lp nalkas, den „r ej l†ngt borta,
och min fr„lsning dr”jer icke;
jag giver fr„lsning i Sion
och min h„rlighet †t Israel.
047:001 Stig ned och s„tt dig i stoftet,
du jungfru dotter Babel,
s„tt dig p† jorden utan tron,
du kald‚ernas dotter;
ty man skall icke mer kalla dig
½den bortklemade och yppiga½.
047:002 Tag till kvarnen och mal mj”l,
l„gg av din sl”ja,
lyft upp sl„pet, blotta benet,
vada genom str”mmarna.
047:003 Din blygd skall varda blottad,
och din skam skall ses.
H„mnd skall jag utkr„va
och ej skona n†gon m„nniska.
047:004 V†r f”rlossares namn „r HERREN Sebaot,
Israels Helige!
047:005 Sitt tyst och drag dig undan i m”rkret,
du kald‚ernas dotter;
ty du skall icke mer bliva kallad
½konungarikenas drottning½.
047:006 Jag f”rt”rnades p† mitt folk,
jag ohelgade min arvedel
och gav dem i din hand.
Och du visade dem intet f”rbarmande;
p† gamla m„n
l„t du ditt ok tynga h†rt.
047:007 Du t„nkte: ½Jag skall evinnerligen
f”rbliva en drottning½
d„rf”r ville du ej akta p†
och t„nkte ej p† „nden.
047:008 S† h”r nu detta, du som lever i v„llust,
du som tronar s† trygg,
du som s„ger i ditt hj„rta:
½Jag och ingen annan;
aldrig skall jag sitta s†som „nka,
aldrig veta av, vad barnl”shet „r.½
047:009 Se, b†da dessa olyckor skola komma ”ver dig med hast,
p† en och samma dag:
b†de barnl”shet och „nkest†nd skola komma ”ver dig
i fullaste m†tt,
trots myckenheten av dina trolldomskonster,
trots dina besv„rjelsers starka kraft.
047:010 Du k„nde dig trygg i din ondska, du t„nkte:
½Ingen ser mig.½
Din vishet och din kunskap var det,
som f”rf”rde dig,
s† att du s† sade i ditt hj„rta:
½Jag och ingen annan.½
047:011 D„rf”r skall en olycka komma ”ver dig,
som du ej f”rm†r besv„rja bort,
och ett f”rd„rv skall falla ”ver dig,
som du icke skall kunna avv„nda;
ja, pl”tsligt skall ”del„ggelse komma ”ver dig,
n„r du minst anar det.
047:012 Tr„d fram med de besv„rjelser och m†nga trolldomskonster
som du har m”dat dig med fr†n din ungdom;
se till, om du s† kan skaffa hj„lp,
om du s† kan skr„mma bort faran.
047:013 Du har arbetat dig tr”tt med dina m†nga r†dslag.
M† de nu tr„da fram,
m† de fr„lsa dig, dessa som avm„ta himmelen
och spana i stj„rnorna
och var nym†nad kung”ra, varifr†n ditt ”de
skall komma ”ver dig.
047:014 Men se, de „ro att likna vid str†
som br„nnes upp i eld,
de kunna icke r„dda sitt liv
ur l†gornas v†ld.
Detta „r ju ingen koleld att v„rma sig framf”r,
ingen brasa att sitta vid.
047:015 Ja, s† g†r det f”r dig med dem som du m”dade dig f”r.
Och dina handelsv„nner fr†n ungdomstiden draga bort,
var och en †t sitt h†ll
och ingen finnes, som fr„lsar dig.
048:001 H”ren detta, I av Jakobs hus,
I som „ren uppkallade med Israels namn
och flutna ur Juda k„lla,
I som sv„rjen vid HERRENS namn
och prisen Israels Gud --
dock icke i sanning och r„ttf„rdighet,
048:002 allt medan I kallen eder efter den heliga staden
och st”djen eder p† Israels Gud,
p† honom vilkens namn „r HERREN Sebaot.
048:003 Vad f”rut skedde, det hade jag f”r l„nge sedan f”rkunnat;
av min mun var det f”rutsagt, och jag hade l†tit eder h”ra d„rom.
Pl”tsligt satte jag det i verket, och det intr„ffade.
048:004 Eftersom jag visste, att du var s† styvsint,
ja, att din nacksena var av j„rn
och din panna av koppar,
048:005 d„rf”r f”rkunnade jag det f”r l„nge sedan
och l„t dig h”ra d„rom, innan det skedde,
p† det att du icke skulle kunna s„ga:
½Min gudastod har gjort det,
min gudabild, den skurna eller den gjutna har skickat det s†.½
048:006 Du hade h”rt det, nu kan du se alltsammans;
viljen I d† icke erk„nna det?

Nu l†ter jag dig †ter h”ra om nya ting,
om f”rdolda ting som du ej har vetat av.
048:007 F”rst nu hava de blivit skapade, icke tidigare,
och f”rr„n i dag fick du icke h”ra om dem,
p† det att du ej skulle kunna s„ga: ½Det visste jag ju f”rut.½
048:008 Du fick icke f”rr h”ra n†got d„rom eller veta n†got d„rav,
ej heller kom det tidigare f”r dina ”ron,
eftersom jag visste, huru trol”s du var
och att du hette ½”vertr„dare½ allt ifr†n moderlivet.
048:009 Men f”r mitt namns skull „r jag l†ngmodig,
och f”r min „ras skull h†ller jag tillbaka min vrede,
s† att du icke bliver utrotad.
048:010 Se, jag har sm„lt dig, men silver har jag icke f†tt;
jag har pr”vat dig i lidandets ugn.
048:011 F”r min egen skull, ja, f”r min egen skull g”r jag s†,
ty huru skulle jag kunna l†ta mitt namn bliva ohelgat?
Jag giver icke min „ra †t n†gon annan.
048:012 H”r p† mig, du Jakob,
du Israel, som jag har kallat.
Jag „r det; jag „r den f”rste,
jag „r ock den siste.
048:013 Min hand har lagt jordens grund,
och min h”gra hand har utsp„nt himmelen;
jag kallar p† dem,
d† st† de d„r b†da.
048:014 F”rsamlen eder, I alla, och h”ren:
Vem bland dessa andra har f”rutsagt detta,
att den man, som HERREN „lskar, skall utf”ra hans vilja mot Babel
och vara hans arm mot kald‚erna?
048:015 Jag, jag har talat detta,
jag har ock kallat honom,
jag har f”rt honom fram, s† att hans v„g har blivit lyckosam.
048:016 Tr„den hit till mig och h”ren detta;
Mina f”ruts„gelser har jag icke talat i det f”rdolda;
n„r tiden kom, att n†got skulle ske, d† var jag d„r.
Och nu har Herren, HERREN
s„nt mig och s„nt sin Ande.
048:017 S† s„ger HERREN, din f”rlossare,
Israels Helige:
Jag „r HERREN, din Gud,
den som l„r dig, vad nyttigt „r,
den som leder dig p† den v„g du skall vandra.
048:018 O att du ville akta p† mina bud!
D† skulle frid tillflyta dig s†som en str”m
och din r„tt s†som havets b”ljor;
048:019 dina barn skulle d† vara s†som sanden
och din livsfrukt s†som sandkornen,
dess namn skulle aldrig bliva utrotat
eller utpl†nat ur min †syn.
048:020 Dragen ut fr†n Babel,
flyn ifr†n kald‚ernas land;
f”rkunnen det med fr”jderop
och l†ten det bliva k„nt,
utbreden ryktet d„rom
till jordens „nda;
s„gen: ½HERREN har f”rlossat
sin tj„nare Jakob.½
048:021 De ledo ingen t”rst,
n„r han f”rde dem genom ”demarker,
ty han l„t vatten str”mma fram
ur klippan †t dem,
han kl”v s”nder klippan,
och vattnet fl”dade.
048:022 Men de ogudaktiga f† ingen frid,
s„ger HERREN.
049:001 H”ren p† mig, I havsl„nder,
och akten h„rp†, I folk, som bon i fj„rran.
HERREN kallade mig, n„r jag „nnu var i moderlivet,
han n„mnde mitt namn, medan jag l†g i min moders sk”te.
049:002 Och han gjorde min mun lik ett skarpt sv„rd
och g”mde mig under sin hands skugga;
han gjorde mig till en vass pil
och dolde mig i sitt koger.
049:003 Och han sade till mig: ½Du „r min tj„nare,
Israel, genom vilken jag vill f”rh„rliga mig.½
049:004 Men jag t„nkte: ½F”rg„ves har jag m”dat mig,
fruktl”st och f†f„ngt har jag f”rt„rt min kraft;
dock, min r„tt „r hos HERREN
och min l”n hos min Gud.½
049:005 Och nu s„ger HERREN,
han som danade mig till sin tj„nare, n„r jag „nnu var i moderlivet,
p† det att jag m†tte f”ra Jakob tillbaka till honom,
s† att Israel icke rycktes bort
-- ty jag „r „rad i HERRENS ”gon,
och min Gud har blivit min starkhet --
049:006 han s„ger: Det „r f”r litet f”r dig, d† du „r min tj„nare,
att allenast uppr„tta Jakobs stammar
och f”ra tillbaka de bevarade av Israel;
jag vill s„tta dig till ett ljus f”r hednafolken,
f”r att min fr„lsning m† n† till jordens „nda.
049:007 S† s„ger HERREN,
Israels f”rlossare, hans Helige,
till den djupt f”raktade som „r en styggelse f”r m„nniskor,
en tr„l under tyranner:
Konungar skola se det och st† upp,
furstar skola se det och buga sig
f”r HERRENS skull, som har bevisat sig trofast,
f”r Israels Heliges skull, som har utvalt dig.
049:008 S† s„ger HERREN:
Jag b”nh”r dig i behaglig tid,
och jag hj„lper dig p† fr„lsningens dag;
jag skall bevara dig och fullborda i dig f”rbundet med folket,
s† att du skall uppr„tta landet
och utskifta de f”r”dda arvslotterna
049:009 och s„ga till de f†ngna: ½Dragen ut½,
till dem som sitta i m”rkret: ½Kommen fram.½
De skola finna bete utmed v„garna,
ja, betesplatser p† alla kala h”jder;
049:010 de skola varken hungra eller t”rsta,
”kenhettan och solen skola icke skada dem,
ty deras f”rbarmare skall leda dem
och skall f”ra dem till vattenk„llor.
049:011 Och jag skall g”ra alla mina berg till ”ppna v„gar,
och mina farv„gar skola byggas h”ga.
049:012 Se, d„r komma de fj„rran ifr†n,
ja, somliga fr†n norr och andra fr†n v„ster,
somliga ock fr†n sin‚ernas land.
049:013 Jublen, I himlar, och fr”jda dig, du jord,
och bristen ut i jubel, I berg;
ty HERREN tr”star sitt folk
och f”rbarmar sig ”ver sina betryckta.
049:014 Men Sion s„ger: ½HERREN har ”vergivit mig,
Herren har f”rg„tit mig.½
049:015 Kan d† en moder f”rg„ta sitt barn,
s† att hon icke har f”rbarmande med sin livsfrukt?
Och om hon „n kunde f”rg„ta sitt barn,
s† skulle dock jag icke f”rg„ta dig.
049:016 Se, p† mina h„nder har jag upptecknat dig;
dina murar st† alltid inf”r mina ”gon.
049:017 Redan hasta dina s”ner fram,
under det dina f”rst”rare och h„rjare draga bort ifr†n dig.
049:018 Lyft upp dina ”gon och se dig omkring:
alla komma f”rsamlade till dig.
S† sant jag lever, s„ger HERREN,
du skall f† ikl„da dig dem alla s†som en skrud
och lik en brud omgjorda dig med dem.
049:019 Ty om du f”rut l†g i ruiner och var ”delagd,
ja, om ock ditt land var f”rh„rjat,
s† skall du nu i st„llet bliva f”r tr†ng f”r dina inbyggare,
och dina f”rd„rvare skola vara l†ngt borta.
049:020 Den tid stundar, d† du skall f† h”ra s„gas av barnen
som f”ddes under din barnl”shet:
½Platsen „r mig f”r tr†ng,
giv rum, s† att jag kan bo h„r.½
049:021 D† skall du s„ga i ditt hj„rta:
½Vem har f”tt dessa †t mig?
Jag var ju barnl”s och ofruktsam,
landsflyktig och f”rdriven;
vem har d† fostrat dessa?
Se, jag var l„mnad ensam kvar;
varifr†n komma d† dessa?½
049:022 S† s„ger Herren, HERREN:
Se, jag skall upplyfta min hand till tecken †t folken
och resa upp mitt baner till tecken †t folkslagen;
d† skola de b„ra dina s”ner hit i sin famn
och f”ra dina d”ttrar fram p† sina axlar.
049:023 Och konungar skola vara dina barns v†rdare
och furstinnor deras ammor,
de skola falla ned inf”r dig med ansiktet mot jorden
och slicka dina f”tters stoft.
Och du skall f”rnimma, att jag „r HERREN
och att de som f”rbida mig icke komma p† skam.
049:024 Kan man taga ifr†n hj„lten hans byte
eller rycka f†ngarna ifr†n den som har segerns r„tt?
049:025 Och om „n s† vore, s„ger HERREN,
om man „n kunde taga ifr†n hj„lten hans f†ngar
och rycka bytet ur den v„ldiges hand,
s† skulle jag dock sj„lv st† emot dina motst†ndare,
och sj„lv skulle jag fr„lsa dina barn.
049:026 Ja, jag skall tvinga dina f”rtryckare att „ta sitt eget k”tt,
och av sitt eget blod skola de bliva druckna s†som av druvsaft.
Och allt k”tt skall d† f”rnimma, att jag, HERREN, „r din fr„lsare
och att den Starke i Jakob „r din f”rlossare.
050:001 S† s„ger HERREN:
Var „r eder moders skiljebrev,
det, varmed jag skulle hava f”rskjutit henne?
Eller finnes bland mina borgen„rer n†gon
som jag har s†lt eder †t?
Nej, genom edra missg„rningar bleven I s†lda,
och f”r edra ”vertr„delsers skull blev eder moder f”rskjuten.
050:002 Varf”r var ingen tillst„des, n„r jag kom?
Varf”r svarade ingen, n„r jag ropade?
Har d† min arm blivit f”r kort, s† att den ej kan f”rlossa,
eller finnes hos mig ingen kraft till att hj„lpa?
Med min n„pst uttorkar jag ju havet,
och str”mmarna g”r jag till torrt land,
s† att fiskarna ruttna och d” av t”rst,
eftersom vattnet „r borta;
050:003 sj„lva himmelen kl„der jag i m”rker
och giver den sorgdr„kt att b„ra.
050:004 Herren, HERREN har givit mig
en tunga med l„rdom,
s† att jag f”rst†r att genom mina ord
hugsvala den tr”tte;
han v„cker var morgon mitt ”ra,
han v„cker det
till att h”ra p† l„rjunges„tt.
050:005 Ja, Herren, HERREN har ”ppnat mitt ”ra,
och jag har ej varit genstr„vig,
jag har ej vikit tillbaka.
050:006 Jag h”ll fram min rygg †t dem som slogo mig
och mina kinder †t dem som ryckte mig i sk„gget;
jag skylde icke mitt ansikte
mot sm„delse och spott.
050:007 Men Herren, HERREN hj„lper mig,
d„rf”r k„nde jag ej sm„delsen,
d„rf”r gjorde jag min panna h†rd s†som sten;
jag visste ju, att jag ej skulle komma p† skam.
050:008 Den som d”mer mig fri „r n„ra, vem vill d† g† till r„tta med mig?
M† han tr„da fram j„mte mig.
Vem vill vara min anklagare?
M† han komma hit till mig.
050:009 Se, Herren, HERREN hj„lper mig;
vem vill d† d”ma mig skyldig?
Se, de skola allasammans falla s”nder s†som en kl„dnad;
mal skall f”rt„ra dem.
050:010 Vem bland eder, som fruktar HERREN
och h”r hans tj„nares r”st?
Om han „n vandrar i m”rkret
och icke ser n†gon ljusning,
s† f”rtr”ste han dock p† HERRENS namn
och st”dje sig vid sin Gud.
050:011 Men se, I alla som t„nden upp en brand
och v„pnen eder med gl”dande pilar,
I hemfallen sj„lva †t l†gorna fr†n eder brand
och †t pilarna som I haven ant„nt.
Av min hand skall detta vederfaras eder;
i kval skolen I komma att ligga.
051:001 H”ren p† mig, I som faren efter r„ttf„rdighet,
I som s”ken HERREN.
Sk†den p† klippan, ur vilken I „ren uthuggna,
och p† gruvan, ur vilken I haven framh„mtats:
051:002 ja, sk†den p† Abraham, eder fader,
och p† Sara som f”dde eder.
Ty n„r han „nnu var ensam, kallade jag honom
och v„lsignade honom och f”r”kade honom.
051:003 Ja, HERREN skall varkunna sig ”ver Sion,
han skall varkunna sig ”ver alla dess ruiner;
han g”r dess ”ken lik ett Eden
och dess hedmark lik en HERRENS lustg†rd.
Fr”jd och gl„dje skall h”ras d„rinne,
tacks„gelse och lovs†ngs ljud.
051:004 Akta p† mig, du mitt folk;
lyssna till mig, du min menighet.
Ty fr†n mig skall lag utg†,
och min r„tt skall jag s„tta till ett ljus f”r folken.
051:005 Min r„ttf„rdighet „r n„ra, min fr„lsning g†r fram,
och mina armar skola skaffa r„tt bland folken;
havsl„nderna bida efter mig
och hoppas p† min arm.
051:006 Lyften upp edra ”gon till himmelen,
sk†den ock p† jorden h„rnere:
se, himmelen skall uppl”sa sig s†som r”k
och jorden n”tas ut s†som en kl„dnad,
och dess inbyggare skola d” s†som mygg;
men min fr„lsning f”rbliver evinnerligen,
och min r„ttf„rdighet varder icke om intet.
051:007 H”ren p† mig, I som k„nnen r„ttf„rdigheten,
du folk, som b„r min lag i ditt hj„rta;
Frukten icke f”r m„nniskors sm„delser
och varen ej f”rf„rade f”r deras h†n.
051:008 Ty mal skall f”rt„ra dem s†som en kl„dnad,
och mott skall f”rt„ra dem s†som ull;
men min r„ttf„rdighet f”rbliver evinnerligen
och min fr„lsning ifr†n sl„kte till sl„kte.
051:009 Vakna upp, vakna upp, kl„d dig i makt,
du HERRENS arm;
vakna upp s†som i forna dagar,
i f”rg†ngna tider.
Var det icke du, som slog Rahab
och genomborrade draken?
051:010 Var det icke du, som uttorkade havet,
det stora djupets vatten,
och som gjorde havsbottnen till en v„g,
d„r ett fr„lsat folk kunde g† fram?
051:011 Ja, HERRENS f”rlossade skola v„nda tillbaka
och komma till Sion med jubel;
evig gl„dje skall kr”na deras huvuden,
fr”jd och gl„dje skola de undf†,
sorg och suckan skola fly bort.
051:012 Jag, jag „r den som tr”star eder.
Vem „r d† du, att du fruktar f”r d”dliga m„nniskor,
f”r m„nniskobarn som bliva s†som torrt gr„s?
051:013 Och d„rvid f”rg„ter du HERREN, som har skapat dig,
honom som har utsp„nt himmelen och lagt jordens grund.
Ja, best„ndigt, dagen igenom,
f”rskr„ckes du f”r f”rtryckarens vrede,
s†som stode han just redo till att f”rd„rva.
Men vad bliver v„l av f”rtryckarens vrede?
051:014 Snart skall den fj„ttrade l”sas ur sitt tv†ng;
han skall icke d” och hemfalla †t graven,
ej heller skall han lida brist p† br”d.
051:015 ty jag „r HERREN, din Gud,
han som r”r upp havet, s† att dess b”ljor brusa,
han vilkens namn „r HERREN Sebaot;
051:016 och jag har lagt mina ord i din mun
och ”vert„ckt dig med min hands skugga
f”r att plantera en himmel och grunda en jord
och f”r att s„ga till Sion: Du „r mitt folk.
051:017 Vakna upp, vakna upp,
st† upp, Jerusalem,
du som av HERRENS hand har f†tt att dricka
hans vredes b„gare,
ja, du som har t”mt berusningens kalk
till sista droppen.
051:018 Bland alla de s”ner hon hade f”tt fanns ingen
som ledde henne,
bland alla de s”ner hon hade fostrat ingen
som fattade henne vid handen.
051:019 Dubbel „r den olycka som har drabbat dig,
och vem visar dig medlidande?
H„r „r f”r”delse och f”rst”ring, hunger och sv„rd.
Huru skall jag tr”sta dig?
051:020 Dina s”ner f”rsm„ktade,
de l†go vid alla gath”rn,
lika antiloper i j„garens garn,
drabbade i fullt m†tt av HERRENS vrede,
av din Guds n„pst.
051:021 D„rf”r m† du h”ra detta, du arma,
som „r drucken, fast„n icke av vin:
051:022 S† s„ger HERREN, som „r din Herre,
och din Gud, som utf”r sitt folks sak:
Se, jag tager bort ur din hand
berusningens b„gare;
av min vredes kalk
skall du ej vidare dricka.
051:023 Och jag s„tter den i dina pl†gares hand,
deras som sade till dig:
½Fall ned, s† att vi f† g† fram ”ver dig½;
och s† n”dgades du g”ra din rygg likasom till en mark
och till en gata f”r dem som gingo d„r fram.
052:001 Vakna upp, vakna upp, ikl„d dig
din makt, o Sion;
ikl„d dig din h”gtidsskrud, Jerusalem,
du heliga stad;
ty ingen oomskuren eller oren skall vidare
komma in i dig.
052:002 Skaka stoftet av dig, st† upp
och intag din plats, Jerusalem;
l”s banden fr†n din hals,
du f†ngna dotter Sion.
052:003 Ty s† s„ger HERREN: I haven blivit s†lda f”r intet; s† skolen I
ock utan penningar bliva l”sk”pta.
052:004 Ja, s† s„ger Herren, HERREN: Mitt folk drog i forna dagar ned
till Egypten och bodde d„r s†som fr„mlingar; sedan f”rtryckte
Assur dem utan all r„tt.
052:005 Och vad skall jag nu g”ra h„r, s„ger HERREN, nu d† man har f”rt
bort mitt folk utan sak, nu d† dess tyranner s† skr„na, s„ger
HERREN, och mitt namn best„ndigt, dagen igenom, varder sm„dat?
052:006 Jo, just d„rf”r skall mitt folk f† l„ra k„nna mitt namn, just
d„rf”r skall det f”rnimma p† den dagen, att jag „r den som
talar; ja, se h„r „r jag.
052:007 Huru ljuvliga „ro icke gl„djebudb„rarens fotsteg,
n„r han kommer ”ver bergen
f”r att f”rkunna frid och framb„ra gott budskap
och f”rkunna fr„lsning,
i det han s„ger till Sion:
½Din Gud „r nu konung!½
052:008 H”r, huru dina v„ktare upph„va sin r”st
och jubla allasammans,
ty de se f”r sina ”gon, huru HERREN
v„nder tillbaka till Sion.
052:009 Ja, bristen ut i jubel tillsammans,
I Jerusalems ruiner;
ty HERREN tr”star sitt folk,
han f”rlossar Israel.
052:010 HERREN blottar sin heliga
arm inf”r alla hedningars ”gon,
och alla jordens „ndar f† se
v†r Guds fr„lsning.
052:011 Bort, bort, dragen ut d„rifr†n,
kommen icke vid det orent „r;
dragen ut ifr†n henne, renen eder,
I som b„ren HERRENS k„rl.
052:012 Se, I beh”ven icke draga ut med hast,
icke vandra bort s†som flyktingar,
ty HERREN g†r framf”r eder,
och Israels Gud slutar edert t†g.

053:013 Se, min tj„nare skall hava framg†ng;
han skall bliva upph”jd och stor och h”gt uppsatt.
053:014 S†som m†nga h„pnade ”ver honom,
d„rf”r att hans utseende var vanst„llt mer „n andra m„nniskors
och hans gestalt oansenligare „n andra m„nniskobarns,
053:015 s† skall han ock v„cka f”rundran hos m†nga folk;
ja, konungar skola f”rstummas i f”rundran ”ver honom.
Ty vad aldrig har varit f”rt„ljt f”r dem, det f† de se,
och vad de aldrig hava h”rt, det f† de f”rnimma.
053:001 Men vem trodde, vad som predikades f”r oss,
och f”r vem var HERRENS arm uppenbar?
053:002 Han sk”t upp s†som en ringa telning inf”r honom,
s†som ett rotskott ur f”rtorkad jord.
Han hade ingen gestalt eller f„gring;
n„r vi s†go p† honom, kunde hans utseende ej behaga oss.
053:003 F”raktat var han och ”vergiven av m„nniskor,
en sm„rtornas man och f”rtrogen med krankhet;
han var s†som en, f”r vilken man skyler sitt ansikte,
s† f”raktat, att vi h”llo honom f”r intet.
053:004 Men det var v†ra krankheter han bar,
v†ra sm„rtor, dem lade han p† sig,
medan vi h”llo honom f”r att vara hems”kt,
tuktad av Gud och pinad.
053:005 Ja, han var sargad f”r v†ra ”vertr„delsers skull
och slagen f”r v†ra missg„rningars skull;
n„psten var lagd p† honom, f”r att vi skulle f† frid,
och genom hans s†r bliva vi helade.
053:006 Vi gingo alla vilse s†som f†r,
var och en av oss ville vandra sin egen v„g,
men HERREN l„t allas v†r missg„rning drabba honom.
053:007 Han blev pl†gad, fast„n han ”dmjukade sig
och icke ”ppnade sin mun,
lik ett lamm, som f”res bort att slaktas,
och lik ett f†r, som „r tyst inf”r dem som klippa det
ja, han ”ppnade icke sin mun.
053:008 Undan v†ld och dom blev han borttagen,
men vem i hans sl„kte bet„nker detta?
Ja, han rycktes bort ifr†n de levandes land,
och f”r mitt folks ”vertr„delses skull kom pl†ga ”ver honom.
053:009 Och bland de ogudaktiga fick hans in grav
bland de rika kom han f”rst, n„r han var d”d
fast„n han ingen or„tt hade gjort
och fast„n svek icke fanns i hans mun.
053:010 Det behagade HERREN att sl† honom med krankhet:
om hans liv s† bleve ett skuldoffer,
d† skulle han f† se avkomlingar och l„nge leva,
och HERRENS vilja skulle genom honom hava framg†ng.
053:011 Ja, av den vederm”da hans sj„l har utst†tt
skall han se frukt och s† bliva m„ttad;
genom sin kunskap skall han g”ra m†nga r„ttf„rdiga,
han, den r„ttf„rdige, min tj„nare,
i det han b„r deras missg„rningar.
053:012 D„rf”r skall jag tillskifta honom hans lott bland de m†nga,
och med talrika skaror skall han f† utskifta byte,
eftersom han utgav sitt liv i d”den
och blev r„knad bland ”vertr„dare,
han som bar m†ngas synder
och bad f”r ”vertr„darna.
054:001 Jubla, du ofruktsamma,
du som icke har f”tt barn;
brist ut i jubel och ropa av fr”jd,
du som icke har blivit moder.
Ty den ensamma skall hava m†nga barn,
flera „n den som har man, s„ger HERREN.
054:002 Vidga ut platsen f”r ditt tj„ll,
l†t sp„nna ut t„ltet, under vilket du bor,
och spar icke;
f”rl„ng dina t„ltstreck
och g”r dina t„ltpluggar fastare.
054:003 Ty du skall utbreda dig b†de †t h”ger och v„nster,
och dina avkomlingar skola taga hedningarnas l„nder i besittning
och †ter befolka ”delagda st„der.
054:004 Frukta icke, ty du skall ej komma p† skam;
blygs icke, ty du skall ej varda utsk„md.
Nej, du skall f† f”rg„ta din ungdoms skam,
och ditt „nkest†nds sm„lek skall du icke mer komma ih†g.
054:005 Ty den som har skapat dig „r din man,
han vilkens namn „r HERREN Sebaot;
och Israels Helige „r din f”rlossare,
han som kallas hela jordens Gud.
054:006 Ty s†som en ”vergiven kvinna i hj„rtesorg
kallades du av HERREN.
Sin ungdomsbrud, vill n†gon f”rskjuta henne?
s„ger din Gud.
054:007 Ett litet ”gonblick ”vergav jag dig,
men i stor barmh„rtighet vill jag †ter f”rsamla dig.
054:008 I min f”rt”rnelses ”versvall dolde jag
ett ”gonblick mitt ansikte f”r dig,
men med evig n†d vill jag nu f”rbarma mig ”ver dig,
s„ger HERREN, din f”rlossare.
054:009 Ty s†som jag gjorde vid Noas flod, s† g”r jag ock nu:
s†som jag d† svor, att Noas flod icke mer
skulle komma ”ver jorden,
s† sv„r jag ock nu, att jag icke mer
skall f”rt”rnas p† dig eller n„psa dig.
054:010 Ja, om „n bergen vika bort
och h”jderna vackla,
s† skall min n†d icke vika ifr†n dig
och mitt fridsf”rbund icke vackla,
s„ger HERREN; din f”rbarmare.
054:011 Du arma, som har blivit s† hems”kt av stormar utan att
f† n†gon tr”st,
se, med spetsglans vill jag nu mura dina stenar
och giva dig grundvalar av safirer,
054:012 jag vill g”ra dina tinnar av rubiner
och dina portar av kristall
och hela din ringmur av „dla stenar.
054:013 Och dina barn skola alla bliva HERRENS l„rjungar,
och stor frid skola dina barn d† hava.
054:014 Genom r„ttf„rdighet skall du bliva bef„st.
All tanke p† f”rtryck vare fj„rran ifr†n dig,
ty du skall intet hava att frukta,
och all tanke p† f”rd„rv,
ty s†dant skall icke nalkas dig.
054:015 Om man d† rotar sig samman till anfall,
s† kommer det ingalunda fr†n mig;
och vilka de „n „ro, som rota sig samman mot dig,
s† skola de falla f”r dig.
054:016 Se, jag „r den som skapar smeden,
vilken bl†ser upp kolelden
och s† frambringar ett vapen, s†dant han vill g”ra det;
men jag „r ock den som skapar f”rd„rvaren, vilken f”rst”r det.
054:017 Och nu skall intet vapen, som smides mot dig,
hava n†gon lycka;
var tunga, som upph„ver sig f”r att g† till r„tta med dig,
skall du f† domf„lld.
Detta „r HERRENS tj„nares arvedel,
den r„tt de skola undf† av mig, s„ger HERREN.
055:001 Upp, alla I som „ren t”rstiga,
kommen hit och f†n vatten;
och I som inga penningar haven,
kommen hit och h„mten s„d och „ten.
Ja, kommen hit och h„mten s„d utan penningar
och f”r intet b†de vin och mj”lk.
055:002 Varf”r given I ut penningar f”r det som ej „r br”d
och edert f”rv„rv f”r det som icke kan m„tta?
H”ren p† mig, s† skolen I f† „ta det gott „r
och f”rn”ja eder med feta r„tter.
055:003 B”jen edra ”ron hit och kommen till mig;
h”ren, s† f†r eder sj„l leva.
Jag vill sluta med eder ett evigt f”rbund:
att I skolen undf† all den trofasta n†d jag har lovat David.
055:004 Se, honom har jag satt till ett vittne f”r folken,
till en furste och h”vding f”r folken.
055:005 Ja, du skall kalla p† folkslag som du icke k„nner,
och folkslag, som icke k„nna dig, skola hasta till dig
f”r HERRENS, din Guds, skull,
f”r Israels Heliges skull, n„r han f”rh„rligar dig.
055:006 S”ken HERREN, medan han l†ter sig finnas;
†kallen honom, medan han „r n„ra.
055:007 Den ogudaktige ”vergive sin v„g
och den or„ttf„rdige sina tankar
och v„nde om till HERREN, s† skall han f”rbarma sig ”ver honom,
och till v†r Gud, ty han skall besk„ra mycken f”rl†telse.
055:008 Se, mina tankar „ro icke edra tankar,
och edra v„gar „ro icke mina v„gar, s„ger HERREN.
055:009 Nej, s† mycket som himmelen „r h”gre „n jorden,
s† mycket „ro ock mina v„gar h”gre „n edra v„gar
och mina tankar h”gre „n edra tankar.
055:010 Ty likasom regnet och sn”n
faller ifr†n himmelen
och icke v„nder tillbaka dit igen,
f”rr„n det har vattnat jorden
och gjort den fruktsam och b„rande,
s† att den giver s„d till att s†
och br”d till att „ta,
055:011 s† skall det ock vara med ordet
som utg†r ur min mun;
det skall icke v„nda tillbaka till mig f†f„ngt
utan att hava verkat, vad jag vill,
och utf”rt det, vartill jag hade s„nt ut det.
055:012 Ty med gl„dje skolen I draga ut,
och i frid skolen I f”ras †stad.
Bergen och h”jderna
skola brista ut i jubel, d„r I g†n fram,
och alla tr„d p† marken skola klappa i h„nderna.
055:013 D„r t”rnsn†r nu finnas
skola cypresser v„xa upp,
och d„r n„sslor st†
skall myrten uppv„xa.
Och detta skall bliva HERREN till „ra
och ett evigt tecken, som ej skall pl†nas ut.
056:001 S† s„ger HERREN:
Akten p† vad r„tt „r
och ”ven r„ttf„rdighet,
ty min fr„lsning kommer snart,
och snart bliver min r„ttf„rdighet uppenbarad.
056:002 S„ll „r den m„nniska, som g”r detta,
den m„nniskoson, som st†r fast d„rvid,
den som h†ller sabbaten, s† att han icke ohelgar den,
och den som avh†ller sin hand
fr†n att g”ra n†got ont.
056:003 Fr„mlingen, som har slutit sig till HERREN,
m† icke s„ga s†:
½S„kert skall HERREN avskilja mig fr†n sitt folk.½
Ej heller m† den sn”pte s„ga:
½Se, jag „r ett f”rtorkat tr„d.½
056:004 Ty s† s„ger HERREN:
De sn”pta, som h†lla mina sabbater
och utv„lja det mig behagar
och st† fast vid mitt f”rbund,
056:005 †t dem skall jag i mitt hus och inom mina murar
giva en †minnelse och ett namn,
en v„lsignelse, som „r f”rmer „n s”ner och d”ttrar;
jag skall giva dem ett evigt namn,
som icke skall varda utrotat.
056:006 Och fr„mlingarna, som hava slutit sig till HERREN
f”r att tj„na honom och f”r att „lska HERRENS namn
och s† vara hans tj„nare,
alla som h†lla sabbaten, s† att de icke ohelga den,
och som st† fast vid mitt f”rbund,
056:007 dem skall jag l†ta komma till mitt heliga berg
och giva dem gl„dje i mitt b”nehus,
och deras br„nnoffer och slaktoffer
skola vara mig v„lbehagliga p† mitt altare;
ty mitt hus skall kallas
ett b”nehus f”r alla folk.
056:008 S† s„ger Herren, HERREN,
han som f”rsamlar de f”rdrivna av Israel:
Jag skall f”rsamla „nnu flera till honom,
ut”ver dem som redan „ro f”rsamlade till honom.
056:009 I alla djur p† marken,
kommen och „ten,
ja, I alla skogens djur.
056:010 V„ktarna h„r „ro allasammans blinda,
de hava intet f”rst†nd;
de „ro allasammans stumma hundar,
som icke kunna sk„lla;
de ligga och dr”mma

Book of the day:
Facebook Google Reddit StumbleUpon Twitter Pinterest