Full Text Archive logoFull Text Archive — Free Classic E-books

The Bible, in Swedish, both Testaments

Part 25 out of 47

Adobe PDF icon
Download this document as a .pdf
File size: 1.7 MB
What's this? light bulb idea Many people prefer to read off-line or to print out text and read from the real printed page. Others want to carry documents around with them on their mobile phones and read while they are on the move. We have created .pdf files of all out documents to accommodate all these groups of people. We recommend that you download .pdfs onto your mobile phone when it is connected to a WiFi connection for reading off-line.

ont bringar han alltid † bane,
tr„tor kommer han †stad.
006:015 D„rf”r skall of„rd pl”tsligt komma ”ver honom;
of”rt„nkt varder han krossad utan r„ddning.

006:016 Sex ting „r det som HERREN hatar,
ja, sju „ro styggelser f”r hans sj„l
006:017 stolta ”gon, en l”gnaktig tunga,
h„nder som utgjuta oskyldigt blod,
006:018 ett hj„rta som hopsmider f”rd„rvliga anslag,
f”tter som „ro snara till att l”pa efter vad ont „r,
006:019 den som fr„mjar l”gn genom falskt vittnesb”rd,
och den som v†llar tr„tor mellan br”der.

006:020 Min son, bevara din faders bud,
och f”rkasta icke din moders undervisning.
006:021 Hav dem alltid bundna vid ditt hj„rta,
f„st dem omkring din hals.
006:022 N„r du g†r, m† de leda dig,
n„r du ligger, m† de vaka ”ver dig,
och n„r du vaknar upp, m† de tala till dig.
006:023 Ty budet „r en lykta och undervisningen ett ljus,
och tillr„ttavisningar till tukt „ro en livets v„g.
006:024 De kunna bevara dig f”r onda kvinnor,
f”r din n„stas hustrus hala tunga.
006:025 Hav icke beg„relse i ditt hj„rta till hennes sk”nhet,
och l†t henne icke f†nga dig med sina blickar.
006:026 Ty f”r sk”kan m†ste du l„mna din sista br”dkaka,
och den gifta kvinnan g†r p† jakt efter ditt dyra liv.
006:027 Kan v„l n†gon h„mta eld i sitt mantelveck
utan att hans kl„der bliva f”rbr„nda?
006:028 Eller kan n†gon g† p† gl”dande kol,
utan att hans f”tter varda svedda?
006:029 S† sker ock med den som g†r in till sin n„stas hustru;
ostraffad bliver ingen som kommer vid henne.
006:030 F”raktar man icke tjuven som stj„l
f”r att m„tta sitt beg„r, n„r han hungrar?
006:031 Och han m†ste ju, om han ertappas, betala sjufalt igen
och giva allt vad han „ger i sitt hus.
006:032 S† „r ock den utan f”rst†nd, som f”rf”r en annans hustru;
ja, en sj„lvspilling „r den som s†dant g”r.
006:033 Pl†ga och skam „r vad han vinner,
och hans sm„lek utpl†nas icke.
006:034 Ty svartsjuk „r mannens vrede,
och han skonar icke p† h„mndens dag;
006:035 l”sepenning aktar han alls icke p†,
och bryr sig ej om att du bjuder stora sk„nker.
007:001 Min son, tag vara p† mina ord,
och g”m mina bud inom dig.
007:002 H†ll mina bud, s† f†r du leva,
och bevara min undervisning s†som din ”gonsten.
007:003 Bind dem vid dina fingrar,
skriv dem p† ditt hj„rtas tavla.
007:004 S„g till visheten: ½Du „r min syster½,
och kalla f”rst†ndet din f”rtrogna,
007:005 s† att de bevara dig f”r fr„mmande kvinnor,
f”r din n„stas hustru, som talar hala ord.

007:006 Ty ut genom f”nstret i mitt hus,
fram genom gallret d„r blickade jag;
007:007 d† s†g jag bland de f†kunniga,
jag blev varse bland de unga en yngling utan f”rst†nd.
007:008 Han gick fram p† gatan invid h”rnet d„r hon bodde,
p† v„gen till hennes hus skred han fram,
007:009 skymningen, p† aftonen av dagen,
nattens dunkel, n„r m”rker r†dde
007:010 Se, d† kom d„r en kvinna honom till m”tes;
hennes dr„kt var en sk”kas, och hennes hj„rta illfundigt.
007:011 Yster och l„ttsinnig var hon,
hennes f”tter hade ingen ro i hennes hus.
007:012 Žn var hon p† gatan, „n var hon p† torgen
vid vart gath”rn stod hon p† lur.

007:013 Hon tog nu honom fatt och kysste honom
och sade till honom med fr„ckhet i sin uppsyn:
007:014 ½Tackoffer har jag haft att framb„ra;
i dag har jag f†tt infria mina l”ften.
007:015 D„rf”r gick jag ut till att m”ta dig
jag ville s”ka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
007:016 Jag har b„ddat min s„ng med sk”na t„cken,
med brokigt linne fr†n Egypten.
007:017 Jag har best„nkt min b„dd med myrra,
med aloe och med kanel.
007:018 Kom, l†t oss f”rn”ja oss med k„rlek intill morgonen,
och f”rlusta oss med varandra i „lskog.
007:019 Ty min man „r nu icke hemma
han har rest en l†ng v„g bort.
007:020 Sin penningpung tog han med sig;
f”rst vid fullm†nstiden kommer han hem.½

007:021 S† f”rleder hon honom med allahanda fagert tal;
genom sina l„ppars halhet f”rf”r hon honom.
007:022 Han f”ljer efter henne med hast,
lik oxen som g†r f”r att slaktas,
och lik f†ngen som f”res bort till straffet f”r sin d†rskap;
007:023 ja, han f”ljer, till dess pilen genomborrar hans lever,
lik f†geln som skyndar till snaran,
utan att f”rst† att det g„ller dess liv.

007:024 S† h”ren mig nu, I barn,
och given akt p† min muns tal.
007:025 L†t icke ditt hj„rta vika av till hennes v„gar,
och f”rvilla dig ej in p† hennes stigar.
007:026 Ty m†nga som ligga slagna „ro f„llda av henne,
och stor „r hopen av dem hon har dr„pt.
007:027 Genom hennes hus g† d”dsrikets v„gar,
de som f”ra ned†t till d”dens kamrar.
008:001 H”r, visheten ropar,
och f”rst†ndet h”jer sin r”st.
008:002 Uppe p† h”jderna st†r hon,
vid v„gen, d„r stigarna m”tas.
008:003 Invid portarna, vid ing†ngen till staden
d„r man tr„der in genom d”rrarna, h”jer hon sitt rop:

008:004 Till eder, I man, vill jag ropa,
och min r”st skall utg† till m„nniskors barn.
008:005 L„ren klokhet, I f†kunnige,
och I d†rar, l„ren f”rst†nd.
008:006 H”ren, ty om h”ga ting vill jag tala,
och mina l„ppar skola uppl†ta sig till att s„ga vad r„tt „r.
008:007 Ja, sanning skall min mun tala,
en styggelse f”r mina l„ppar „r ogudaktighet.
008:008 R„ttf„rdiga „ro alla min muns ord;
i dem finnes intet falskt eller vr†ngt.
008:009 De „ro alla sanna f”r den f”rst†ndige
och r„tta f”r dem som hava funnit kunskap.

008:010 S† tagen emot min tuktan hellre „n silver,
och kunskap hellre „n utvalt guld.
008:011 Ty visheten „r b„ttre „n p„rlor;
allt vad h„rligt som finnes g†r ej upp emot henne.

008:012 Jag, visheten, „r f”rtrogen med klokheten,
och jag r†der ”ver eftert„nksam insikt.
008:013 Att frukta HERREN „r att hata det onda;
ja, h”gf„rd, h”gmod, en ond vandel
och en r„nkfull mun, det hatar jag.
008:014 Hos mig finnes r†d och utv„g;
jag „r f”rst†nd, hos mig „r makt.
008:015 Genom mig regera konungarna
och stadga furstarna vad r„tt „r.
008:016 Genom mig h„rska h„rskarna
och h”vdingarna, ja, alla domare p† jorden.

008:017 Jag „lskar dem som „lska mig,
och de som s”ka mig, de finna mig.
008:018 Rikedom och „ra vinnas hos mig,
„dla skatter och r„ttf„rdighet.
008:019 Min frukt „r b„ttre „n guld, ja, finaste guld
och den vinning jag sk„nker b„ttre „n utvalt silver.
008:020 P† r„ttf„rdighetens v„g g†r jag fram,
mitt p† det r„ttas stigar,
008:021 till att giva dem som „lska mig en rik arvedel
och till att fylla deras f”rr†dshus.

008:022 HERREN skapade mig s†som sitt f”rstlingsverk,
i urminnes tid, innan han gjorde n†got annat.
008:023 Fr†n evighet „r jag insatt, fr†n begynnelsen,
„nda ifr†n jordens urtidsdagar.
008:024 Innan djupen voro till, blev jag f”dd,
innan k„llor „nnu funnos, fyllda med vatten
008:025 F”rr„n bergens grund var lagd,
f”rr„n h”jderna funnos, blev jag f”dd,
008:026 n„r han „nnu icke hade skapat land och mark,
ej ens det f”rsta av jordkretsens stoft.
008:027 N„r han beredde himmelen, var jag tillst„des,
n„r han sp„nde ett valv ”ver djupet,
008:028 n„r han f„ste skyarna i h”jden,
n„r djupets k„llor br”to fram med makt,
008:029 n„r han satte f”r havet dess gr„ns,
s† att vattnet icke skulle ”vertr„da hans befallning,
n„r han fastst„llde jordens grundvalar --
008:030 d† fostrades jag s†som ett barn hos honom,
d† hade jag dag efter dag min lust
och min lek inf”r hans ansikte best„ndigt;
008:031 jag hade min lek p† hans jordkrets
och min lust bland m„nniskors barn.

008:032 S† h”ren mig nu, I barn,
ty saliga „ro de som h†lla mina v„gar.
008:033 H”ren tuktan, s† att I bliven visa,
ja, l†ten henne icke fara.
008:034 S„ll „r den m„nniska som h”r mig,
s† att hon vakar vid mina d”rrar dag efter dag
h†ller vakt vid d”rrposterna i mina portar.
008:035 Ty den som finner mig, han finner livet
och undf†r n†d fr†n HERREN.
008:036 Men den som g†r miste om mig han skadar sig sj„lv;
008:037 alla de som hata mig, de „lska d”den.
009:001 Visheten har byggt sig ett hus,
hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
009:002 Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin,
hon har j„mv„l dukat sitt bord
009:003 Sina tj„narinnor har hon uts„nt och l†ter ropa ut sin bjudning
uppe p† stadens ”versta h”jder:
009:004 ½Den som „r f†kunnig, han komme hit.½
Ja, till den of”rst†ndige s„ger hon s†:
009:005 ½Kommen och „ten av mitt br”d,
och dricken av vinet som jag har blandat.
009:006 ™vergiven eder f†kunnighet, s† att I f†n leva,
och g†n fram p† f”rst†ndets v„g.
009:007 (Den som varnar en bespottare, han f†r skam igen,
och den som tillr„ttavisar en ogudaktig f†r sm„lek d„rav.
009:008 Tillr„ttavisa icke bespottaren, p† det att han icke m† hata dig;
tillr„ttavisa den som „r vis, s† skall han „lska dig.
009:009 Giv †t den vise, s† bliver han „nnu visare;
undervisa den r„ttf„rdige, s† l„r han „n mer.
009:010 HERRENS fruktan „r vishetens begynnelse,
och att k„nna den Helige „r f”rst†nd.)
009:011 Ty genom mig skola dina dagar bliva m†nga
och levnads†r givas dig i f”r”kat m†tt.
009:012 Žr du vis, s† „r din vishet dig sj„lv till gagn,
och „r du en bespottare, s† umg„ller du det sj„lv allena.½

009:013 En d†raktig, yster kvinna
„r f†kunnigheten, och intet f”rst† hon.
009:014 Hon har satt sig vid ing†ngen till sitt hus,
p† sin stol, h”gt uppe i staden,
009:015 f”r att ropa ut sin bjudning till dem som f„rdas p† v„gen,
dem som d„r vandra sin stig r„tt fram:
009:016 ½Den som „r f†kunnig, han komme hit.½
Ja, till den of”rst†ndige s„ger hon s†:
009:017 ½Stulet vatten „r s”tt,
br”d i l”nndom smakar ljuvligt.½
009:018 han vet icke att det b„r till skuggornas boning,
hennes g„ster hamna i d”dsrikets djup.

----

010:001 Detta „r Salomos ordspr†k.

En vis son g”r sin fader gl„dje,
men en d†raktig son „r sin moders bedr”velse.

010:002 Ogudaktighetens skatter gagna till intet
men r„ttf„rdigheten r„ddar fr†n d”den.

010:003 HERREN l„mnar ej den r„ttf„rdiges hunger om„ttad,
men de ogudaktigas lystnad avvisar han.

010:004 Fattig bliver den som arbetar med lat hand,
men de idogas hand skaffar rikedom.

010:005 En f”rst†ndig son samlar om sommaren,
men en vanartig son sover i sk”rdetiden.

010:006 V„lsignelser komma ”ver den r„ttf„rdiges huvud,
men de ogudaktigas mun g”mmer p† or„tt.

010:007 Den r„ttf„rdiges †minnelse lever i v„lsignelse,
men de ogudaktigas namn multnar bort.

010:008 Den som har ett vist hj„rta tager emot tills„gelser,
men den som har of”rnuftiga l„ppar g†r till sin underg†ng.

010:009 Den som vandrar i ostrafflighet, han vandrar trygg,
men den som g†r vr†nga v„gar, han bliver r”jd.

010:010 Den som blinkar med ”gonen, han kommer ont †stad,
och den som har of”rnuftiga l„ppar g†r till sin underg†ng.

010:011 Den r„ttf„rdiges mun „r en livets k„lla,
men de ogudaktigas mun g”mmer p† or„tt.

010:012 Hat uppv„cker tr„tor,
men k„rlek skyler allt som „r brutet.

010:013 P† den f”rst†ndiges l„ppar finner man vishet,
men till den of”rst†ndiges rygg h”r ris.

010:014 De visa g”mma p† sin kunskap,
men den of”rnuftiges mun „r en ”verh„ngande olycka.

010:015 Den rikes skatter „ro honom en fast stad,
men de armas fattigdom „r deras olycka.

010:016 Den r„ttf„rdiges f”rv„rv bliver honom till liv;
den ogudaktiges vinning bliver honom till synd.

010:017 Att taga vara p† tuktan „r v„gen till livet,
men den som ej aktar p† tillr„ttavisning, han far vilse.

010:018 Den som g”mmer p† hat „r en l”gnare med sina l„ppar,
och den som utsprider f”rtal, han „r en d†re.

010:019 D„r m†nga ord „ro bliver ”vertr„delse icke borta;
men den som styr sina l„ppar, han „r f”rst†ndig.

010:020 Den r„ttf„rdiges tunga „r utvalt silver,
men de ogudaktigas f”rst†nd „r f”ga v„rt.

010:021 Den r„ttf„rdiges l„ppar vederkvicka m†nga,
men de of”rnuftiga d” genom brist p† f”rst†nd.

010:022 Det „r HERRENS v„lsignelse som giver rikedom,
och egen m”da l„gger intet d„rtill

010:023 D†rens fr”jd „r att ”va sk„ndlighet,
men den f”rst†ndiges „r att vara vis.

010:024 Vad den ogudaktige fruktar, det vederfares honom,
och vad de r„ttf„rdiga ”nska, del varder dem givet.

010:025 N„r stormen kommer, „r det ute med den ogudaktige;
men den r„ttf„rdige „r en grundval som evinnerligen best†r.

010:026 S†som syra f”r t„nderna och s†som r”k f”r ”gonen,
s† „r den late f”r den som har s„nt honom †stad.

010:027 HERRENS fruktan f”rl„nger livet
men de ogudaktigas †r varda f”rkortade.

010:028 De r„ttf„rdigas v„ntan f†r en glad fullbordan,
men de ogudaktigas hopp varder om intet.

010:029 HERRENS v„gar „ro den ostraffliges v„rn,
men till olycka f”r og„rningsm„nnen.

010:030 Den r„ttf„rdige skall aldrig vackla
men de ogudaktiga skola icke f”rbliva boende i landet.

010:031 Den r„ttf„rdiges mun b„r vishet s†som frukt,
men en vr†ng tunga bliver utrotad.

010:032 Den r„ttf„rdiges l„ppar f”rst† vad v„lbehagligt „r,
men de ogudaktigas mun „r idel vr†nghet.
011:001 Falsk v†g „r en styggelse f”r HERREN,
men full vikt behagar honom v„l.

011:002 N„r h”gf„rd kommer, kommer ock sm„lek,
men hos de ”dmjuka „r vishet.

011:003 De redligas ostrafflighet v„gleder dem,
men de trol”sas vr†nghet „r dem till f”rd„rv.

011:004 Gods hj„lper intet p† vredens dag
men r„ttf„rdighet r„ddar fr†n d”den.

011:005 Den ostraffliges r„ttf„rdighet g”r hans v„g j„mn,
men genom sin ogudaktighet faller den ogudaktige.

011:006 De redligas r„ttf„rdighet r„ddar dem,
men de trol”sa f†ngas genom sin egen lystnad.

011:007 N„r en ogudaktig d”r, varder hans hopp om intet;
ja, ondskans v„ntan bliver om intet.

011:008 Den r„ttf„rdige r„ddas ur n”den,
och den ogudaktige f†r tr„da i hans st„lle.

011:009 Genom sin mun f”rd„rvar den gudl”se sin n„sta,
men genom sitt f”rst†nd bliva de r„ttf„rdiga r„ddade.

011:010 N„r det g†r de r„ttf„rdiga v„l, fr”jdar sig staden,
och n„r de ogudaktiga f”rg†s, r†der jubel.

011:011 Genom de redligas v„lsignelse varder en stad upph”jd,
men genom de ogudaktigas mun brytes den ned.

011:012 Den „r utan vett, som visar f”rakt f”r sin n„sta;
en man med f”rst†nd tiger stilla.

011:013 Den som g†r med f”rtal, han f”rr†der din hemlighet,
den som har ett trofast hj„rta d”ljer vad han f†r veta.

011:014 D„r ingen r†dklokhet finnes kommer folket p† fall,
d„r de r†dvisa „ro m†nga, d„r g†r det v„l.

011:015 En som g†r i borgen f”r en annan, honom g†r det illa,
den som skyr att giva handslag, han „r trygg.

011:016 En sk”n kvinna vinner „ra,
och v†ldsverkare vinna rikedom.

011:017 En barmh„rtig man g”r v„l mot sig sj„lv
men den grymme misshandlar sitt eget k”tt.

011:018 Den ogudaktige g”r en bedr„glig vinst,
men den som uts†r r„ttf„rdighet f†r en s„ker l”n.

011:019 Den som st†r fast i r„ttf„rdighet, han vinner liv,
men den som far efter ont drager ”ver sig d”d.

011:020 En styggelse f”r HERREN „ro de vr†nghj„rtade,
men de vilkas v„g „r ostrafflig behaga honom v„l.

011:021 De onda bliva f”rvisso icke ostraffade,
men de r„ttf„rdigas avkomma f†r g† fri.

011:022 S†som en gyllene ring i svinets tryne,
s† „r sk”nhet hos en kvinna som saknar vett.

011:023 Vad de r„ttf„rdiga ”nska f†r i allo en god fullbordan,
men vad de ogudaktiga kunna hoppas „r vrede.

011:024 Den ene utstr”r och f†r dock mer,
den andre spar ”ver h”van, men bliver allenast fattigare.

011:025 Den frikostige varder rikligen m„ttad,
och den som vederkvicker andra, han bliver sj„lv vederkvickt.

011:026 Den som h†ller inne sin s„d, honom f”rbannar folket,
den som l„mnar ut sin s„d, ”ver hans huvud kommer v„lsignelse.

011:027 Den som vinnl„gger sig om vad gott „r, han str„var efter n†d,
men den son s”ker vad ont „r, ”ver honom kommer ock ont.

011:028 Den som f”rtr”star p† sin rikedom, han kommer p† fall,
men de r„ttf„rdiga skola gr”nska likasom l”v.

011:029 Den som drager olycka ”ver sitt hus, han f†r vind till arvedel,
och den of”rnuftige bliver tr„l †t den som har ett vist hj„rta.

011:030 Den r„ttf„rdiges frukt „r ett livets tr„d,
och den som „r vis, han vinner hj„rtan.

011:031 Se, den r„ttf„rdige f†r sin l”n p† jorden;
huru mycket mer d† den ogudaktige och syndaren!
012:001 Den som „lskar tuktan, han „lskar kunskap,
men of”rnuftig „r den som hatar tillr„ttavisning.

012:002 Den gode undf†r n†d av HERREN,
men den r„nkfulle varder av honom f”rd”md.

012:003 Ingen m„nniska bliver best†ndande genom ogudaktighet,
men de r„ttf„rdigas rot kan icke rubbas.

012:004 En idog hustru „r sin mans krona,
men en vanartig „r s†som r”ta i hans ben.

012:005 De r„ttf„rdigas tankar g† ut p† vad r„tt „r,
men de ogudaktigas r†dklokhet g†r ut p† svek.

012:006 De ogudaktigas ord ligga p† lur efter blod,
men de redliga r„ddas genom sin mun.

012:007 De ogudaktiga varda omst”rtade och „ro s† icke mer,
men de r„ttf„rdigas hus best†r.

012:008 I m†n av sitt vett varder en man prisad,
men den som har ett f”rv„nt f”rst†nd, han bliver f”raktad.

012:009 B„ttre „r en ringa man, som likv„l har en tj„nare,
„n den som vill vara f”rn„m och saknar br”d.

012:010 Den r„ttf„rdige vet huru hans boskap k„nner det,
men de ogudaktigas hj„rtelag „r grymt.

012:011 Den som brukar sin †ker f†r br”d till fyllest,
men of”rst†ndig „r den som far efter f†f„ngliga ting.

012:012 Den ogudaktige vill in i det n„t som f†ngar de onda,
men de r„ttf„rdigas rot skjuter skott.

012:013 Den som „r ond bliver sn„rjd i sina l„ppars synd,
men den r„ttf„rdige undkommer ur n”den

012:014 Sin muns frukt f†r envar njuta sig fullt till godo,
och vad en m„nniskas h„nder hava f”r”vat, det varder henne vederg„llt.

012:015 Den of”rnuftige tycker sin egen v„g vara den r„tta,
med den som „r vis lyssnar till r†d.

012:016 Den of”rnuftiges f”rt”rnelse bliver kunnig samma dag,
men den som „r klok, han d”ljer sin skam

012:017 Den som talar vad r„tt „r, han fr„mjar sanning,
men ett falskt vittne talar svek.

012:018 M†ngen talar i obet„nksamhet ord som stinga likasom sv„rd,
men de visas tunga „r en l„kedom.

012:019 Sannf„rdiga l„ppar best† evinnerligen,
men en l”gnaktig tunga allenast ett ”gonblick.

012:020 De som bringa ont † bane hava falskhet i hj„rtat,
men de som stifta frid, de undf† gl„dje.

012:021 Intet ont vederfares den r„ttf„rdige,
men ”ver de ogudaktiga kommer olycka i fullt m†tt.

012:022 En styggelse f”r HERREN „ro l”gnaktiga l†ppar,
men de som handla redligt behaga honom v„l.

012:023 En klok man d”ljer sin kunskap,
men d†rars hj„rtan ropa ut sitt of”rnuft.

012:024 De idogas hand kommer till v„lde,
men en lat hand m†ste g”ra tr„ltj„nst.

012:025 Sorg i en mans hj„rta trycker det ned,
men ett v„nligt ord skaffar det gl„dje.

012:026 Den r„ttf„rdige visar sin v„n till r„tta,
men de ogudaktigas v„g f”r dem sj„lva vilse.

012:027 Den late f†r icke upp n†got villebr†d,
men idoghet „r f”r m„nniskan en dyrbar skatt.

012:028 P† r„ttf„rdighetens v„g „r liv,
och d„r dess stig g†r fram „r frihet ifr†n d”d.
013:001 En vis son h”r p† sin faders tuktan,
men en bespottare h”r icke p† n†gon n„pst.
013:002 Sin muns frukt f†r envar njuta sig till godo,
de trol”sa hungra efter v†ld.

013:003 Den som bevakar sin mun, han bevarar sitt liv,
men den som „r l”smunt kommer i olycka

013:004 Den late „r full av lystnad, och han f†r dock intet,
men de idogas hunger varder rikligen m„ttad.

013:005 Den r„ttf„rdige skyr l”gnaktigt tal,
men den ogudaktige „r f”rhatlig och sk„ndlig.

013:006 R„ttf„rdighet bevarar den vilkens v„g „r ostrafflig,
men ogudaktighet kommer syndarna p† fall.

013:007 Den ene vill h†llas f”r rik och har dock alls intet,
den andre vill h†llas f”r fattig och har dock stora „godelar.

013:008 Den rike m†ste giva sin rikedom s†som l”sepenning f”r sitt liv,
den fattige h”r icke av n†got

013:009 De r„ttf„rdigas ljus brinner glatt,
men de ogudaktigas lampa slocknar ut.

013:010 Genom ”vermod kommer man allenast split †stad,
men hos dem som taga emot r†d „r vishet.

013:011 L„ttf†nget gods f”rsvinner,
men den som samlar efter hand f†r mycket.

013:012 F”rl„ngd v„ntan t„r p† hj„rtat,
men en uppfylld ”nskan „r ett livets tr„d.

013:013 Den som f”raktar ordet hemfaller †t dess dom,
men den som fruktar budet, han f†r vederg„llning.

013:014 Den vises undervisning „r en livets k„lla;
genom den undviker man d”dens snaror.

013:015 Ett gott f”rst†nd bereder ynnest,
men de trol”sas v„g „r alltid sig lik.

013:016 Var och en som „r klok g†r till v„ga med f”rst†nd,
men d†ren breder ut sitt of”rnuft.

013:017 En ogudaktig budb„rare st”rtar i olycka,
men ett tillf”rlitligt s„ndebud „r en l„kedom.

013:018 Fattigdom och skam f†r den som ej vill veta av tuktan,
men den som tager vara p† tillr„ttavisning, han kommer till „ra.

013:019 Uppfylld ”nskan „r ljuvlig f”r sj„len,
men att fly det onda „r en styggelse f”r d†rar.

013:020 Hav din umg„ngelse med de visa, s† varder du vis;
den som giver sig i s„llskap med d†rar, honom g†r det illa.

013:021 Syndare f”rf”ljas av olycka,
men de r„ttf„rdiga f† till l”n vad gott „r.

013:022 Den gode l„mnar arv †t barnbarn,
men syndarens gods f”rvaras †t den r„ttf„rdige.

013:023 De fattigas nyodling giver riklig f”da,
men m†ngen f”rg†s genom sin or„ttr†dighet.

013:024 Den som spar sitt ris, han hatar sin son,
men den som „lskar honom agar honom i tid.

013:025 Den r„ttf„rdige f†r „ta, s† att hans hunger bliver m„ttad,
men de ogudaktigas buk m†ste lida brist.
014:001 Genom visa kvinnor varder huset uppbyggt,
men of”rnuft river ned det med egna h„nder.

014:002 Den som fruktar HERREN, han vandrar i redlighet,
men den som f”raktar honom, han g†r krokiga v„gar.

014:003 I den of”rnuftiges mun „r ett gissel f”r hans h”gmod,
men de visa bevaras genom sina l„ppar.

014:004 D„r inga dragare finnas, d„r f”rbliver krubban tom,
men riklig vinning f†r man genom oxars kraft.

014:005 Ett sannf„rdigt vittne ljuger icke,
men ett falskt vittne fr„mjar l”gn.

014:006 Bespottaren s”ker vishet och finner ingen,
men f”r den f”rst†ndige „r kunskap l„tt.

014:007 G† bort ifr†n den man som „r d†raktig;
aldrig fann du p† hans l„ppar n†got f”rst†nd.

014:008 Det „r den klokes vishet, att han aktar p† sin v„g,
men det „r d†rars of”rnuft, att de ”va svek.

014:009 De of”rnuftiga bespottas av sitt eget skuldoffer,
men bland de redliga r†der gott behag.

014:010 Hj„rtat k„nner sj„lvt b„st sin egen sorg,
ej heller kan en fr„mmande intr„nga i dess gl„dje.

014:011 De ogudaktigas hus f”r”des,
men de r„ttsinnigas hydda blomstrar.

014:012 M†ngen h†ller sin v„g f”r den i r„tta,
men p† sistone leder den dock till d”den.

014:013 Mitt under l”jet kan hj„rtat s”rja,
och slutet p† gl„djen bliver bedr”velse.

014:014 Av sina g„rningars frukt varder den avf„llige m„ttad,
och den gode bliver upph”jd ”ver honom.

014:015 Den f†kunnige tror vart ord,
men den kloke aktar p† sina steg.

014:016 Den vise tager sig till vara och flyr det onda,
men d†ren „r ”vermodig och sorgl”s.

014:017 Den som „r snar till vrede g”r vad of”rnuftigt „r,
och en r„nkfull man bliver hatad.

014:018 De f†kunniga hava f†tt of”rnuft till sin arvedel,
men de kloka bliva kr”nta med kunskap.

014:019 De onda m†ste falla ned inf”r de goda,
och de ogudaktiga vid den r„ttf„rdiges portar.

014:020 J„mv„l av sina n„rmaste „r den fattige hatad,
men den rike har m†nga v„nner.

014:021 Den som visar f”rakt f”r sin n„sta, han beg†r synd,
men s„ll „r den som f”rbarmar sig ”ver de betryckta.

014:022 De som bringa ont † bane skola f”rvisso fara vilse,
men barmh„rtighet och trofasthet r”na de som bringa gott † bane.

014:023 Av all m”da kommer n†gon vinning,
men tomt tal „r ren f”rlust.

014:024 De visas rikedom „r f”r dem en krona
men d†rarnas of”rnuft f”rbliver of”rnuft.

014:025 Ett sannf„rdigt vittne r„ddar liv,
men den som fr„mjar l”gn, han „r full av svek.

014:026 Den som fruktar HERREN har ett tryggt f„ste,
och hans barn f† d„r en tillflykt.

014:027 I HERRENS fruktan „r en livets k„lla
genom dem undviker man d”dens snaror

014:028 Att hava m†nga unders†tar „r en konungs h„rlighet,
men brist p† folk „r en furstes olycka.

014:029 Den som „r t†lmodig visar gott f”rst†nd,
men den som „r snar till vrede g†r l†ngt i of”rnuft.

014:030 Ett saktmodigt hj„rta „r kroppens liv,
men bittert sinne „r r”ta i benen.

014:031 Den som f”rtrycker den arme sm„dar hans skapare,
men den som f”rbarmar sig ”ver de fattiga, han „rar honom.

014:032 Genom sin ondska kommer de ogudaktige p† fall,
men den r„ttf„rdige „r frimodig in i d”den.

014:033 I den f”rst†ndiges hj„rta bor visheten,
och i d†rarnas krets g”r hon sig kunnig.

014:034 R„ttf„rdighet upph”jer ett folk
men synd „r folkens van„ra.

014:035 En f”rst†ndig tj„nare behaga konungen v„l,
men ”ver en vanartig skall han vrede komma.
015:001 Ett mjukt svar stillar vrede,
men ett h†rt ord kommer harm †stad.

015:002 De visas tunga meddelar god kunskap,
men d†rars mun fl”dar ”ver av of”rnuft.

015:003 HERRENS ”gon „ro ”verallt;
de giva akt p† b†de onda och goda.

015:004 En saktmodig tunga „r ett livets tr„d,
men en vr†ng tunga giver hj„rtes†r.

015:005 Den of”rnuftige f”raktar sin faders tuktan,
men den som tager vara p† tillr„ttavisning, han varder klok.

015:006 Den r„ttf„rdiges hus g”mmer stor rikedom,
men i de ogudaktigas vinning „r olycka.

015:007 De visas l„ppar str” ut kunskap,
men d†rars hj„rtan „ro icke s†som sig b”r.

015:008 De ogudaktigas offer „r en styggelse f”r HERREN,
men de redligas b”n behagar honom v„l.

015:009 En styggelse f”r HERREN „r den ogudaktiges v„g,
men den som far efter r„ttf„rdighet, honom „lskar han.

015:010 Sv†r tuktan drabbar den som ”vergiver v„gen;
den som hatar tillr„ttavisning, han m†ste d”.

015:011 D”dsriket och avgrunden ligga uppenbara inf”r HERREN;
huru mycket mer d† m„nniskornas hj„rtan!

015:012 Bespottaren finner ej behag i tillr„ttavisning;
till dem som „ro visa g†r han icke.

015:013 Ett glatt hj„rta g”r ansiktet ljust,
men vid hj„rtesorg „r modet brutet.

015:014 Den f”rst†ndiges hj„rta s”ker kunskap,
men d†rars mun far med of”rnuft.

015:015 Den betryckte har aldrig en glad dag,
men ett gott mod „r ett st„ndigt g„stabud.

015:016 B„ttre „r n†got litet med HERRENS fruktan
„n en stor skatt med oro.

015:017 B„ttre „r ett fat k†l med k„rlek
„n en g”dd oxe med hat.

015:018 En snarsticken man uppv„cker tr„ta,
men en t†lmodig man stillar kiv.

015:019 Den lates stig „r s†som sp„rrad av t”rne,
men de redliga hava en banad stig.

015:020 En vis son g”r sin fader gl„dje,
och en d†raktig m„nniska „r den som f”raktar sin moder.

015:021 I of”rnuft har den vettl”se sin gl„dje,
men en f”rst†ndig man g†r sin v„g r„tt fram.

015:022 D„r r†dpl„gning fattas varda planerna om intet,
men best†ndande bliva de, d„r de r†dvisa „ro m†nga.

015:023 En man gl„der sig, n„r hans mun kan giva svar;
ja, ett ord i sinom tid, det „r gott.

015:024 Den f”rst†ndige vandrar livets v„g upp†t,
D† att han undviker d”dsriket d„rnere.

015:025 Den h”gmodiges hus rycker HERREN bort,
men „nkans r†m„rke l†ter han st† fast.

015:026 F”r HERREN „ro ondskans anslag en styggelse,
men milda ord rena.

015:027 Den som s”ker or„tt vinning drager olycka ”ver sitt hus,
men den som hatar mutor, han f†r leva.

015:028 Den r„ttf„rdiges hj„rta bet„nker vad svaras b”r,
men de ogudaktigas mun fl”dar ”ver av onda ord.

015:029 HERREN „r fj„rran ifr†n de ogudaktiga,
men de r„ttf„rdigas b”n h”r han.

015:030 En mild blick g”r hj„rtat glatt,
ett gott budskap giver m„rg †t benen.

015:031 Den vilkens ”ra h”r p† h„lsosam tillr„ttavisning,
han skall f† dv„ljas i de vises krets.

015:032 Den som ej vill veta av tuktan fr†gar icke efter sitt liv,
men den som h”r p† tillr„ttavisning, han f”rv„rvar f”rst†nd.

015:033 HERRENS fruktan „r en tuktan till vishet,
och ”dmjukhet g†r f”re „ra.
016:001 En m„nniska g”r upp planer i sitt hj„rta,
men fr†n HERREN kommer vad tungan svarar.

016:002 Var man tycker sina v„gar vara goda,
men HERREN „r den som pr”var andarna.

016:003 Befall dina verk †t HERREN,
s† hava dina planer framg†ng.

016:004 HERREN har gjort var sak f”r dess s„rskilda m†l,
s† ock den ogudaktige f”r olyckans dag.

016:005 En styggelse f”r HERREN „r var h”gmodig man;
en s†dan bliver f”rvisso icke ostraffad.

016:006 Genom barmh„rtighet och trofasthet f”rsonas missg„rning,
och genom HERRENS fruktan undflyr man det onda.

016:007 Om en mans v„gar behaga HERREN v„l
s† g”r han ock hans fiender till hans v„nner.

016:008 B„ttre „r n†got litet med r„ttf„rdighet
„n stor vinning med or„tt.

016:009 M„nniskans hj„rta t„nker ut en v„g,
men HERREN „r den som styr hennes steg.

016:010 Gudasvar „r p† konungens l„ppar,
i domen felar icke hans mun.

016:011 V†g och r„tt v„gning „ro fr†n HERREN,
alla vikter i pungen „ro hans verk.
016:012 En styggelse f”r konungar „ro ogudaktiga g„rningar,
ty genom r„ttf„rdighet bliver tronen bef„st.

016:013 R„ttf„rdiga l„ppar behaga konungar v„l,
Och den som talar vad r„tt „r, han bliver „lskad.

016:014 Konungens vrede „r d”dens f”rebud,
men en vis man blidkar den.

016:015 N„r konungen l†ter sitt ansikte lysa, „r d„r liv,
och hans v„lbehag „r s†som ett moln med v†rregn.

016:016 L†ngt b„ttre „r att f”rv„rva vishet „n guld
f”rst†nd „r mer v„rt att f”rv„rvas „n silver.

016:017 De redligas v„g „r att fly det onda;
den som aktar p† sin v„g, han bevarar sitt liv.

016:018 Stolthet g†r f”re underg†ng,
och h”gmod g†r f”re fall.

016:019 B„ttre „r att vara ”dmjuk bland de betryckta
„n att utskifta byte med de h”gmodiga.

016:020 Den som aktar p† ordet, han finner lycka,
och s„ll „r den som f”rtr”star p† HERREN.

016:021 Den som har ett vist hj„rta, honom kallar man f”rst†ndig,
och d„r s”tma „r p† l„pparna h„mtas mer l„rdom.

016:022 En livets k„lla „r f”rst†ndet f”r den som „ger det,
men of”rnuftet „r de of”rnuftigas tuktan.

016:023 Den vises hj„rta g”r hans mun f”rst†ndig
och l„gger l„rdom p† hans l„ppar, allt mer och mer.

016:024 Milda ord „ro honungskakor;
de „ro ljuvliga f”r sj„len och en l„kedom f”r kroppen.

016:025 M†ngen h†ller sin v„g f”r den r„tta,
men p† sistone leder den dock till d”den.

016:026 Arbetarens hunger hj„lper honom att arbeta
ty hans egen mun driver p† honom.

016:027 F”rd„rvlig „r den m„nniska som gr„ver gropar f”r att skada;
det „r s†som brunne en eld p† hennes l„ppar.

016:028 En vr†ng m„nniska kommer tr„ta †stad,
och en ”rontasslare g”r v„nner oense.

016:029 Den or„ttr†dige f”rf”r sin n„sta
och leder honom in p† en v„g som icke „r god.

016:030 Den som ser under lugg, han umg†s med vr†nga tankar;
den som biter ihop l„pparna, han „r f„rdig med n†got ont.

016:031 En „rekrona „ro gr† h†r;
den vinnes p† r„ttf„rdighetens v„g.

016:032 B„ttre „r en t†lmodig man „n en stark,
och b„ttre den som styr sitt sinne „n den som intager en stad.

016:033 Lotten varder kastad i sk”tet,
men den faller alltid vart HERREN vill.
017:001 B„ttre „r ett torrt br”dstycke med ro
„n ett hus fullt av h”gtidsmat med kiv.

017:002 En f”rst†ndig tj„nare f†r r†da ”ver en vanartig son,
och bland br”derna f†r han skifta arv.

017:003 Degeln pr”var silver och sm„ltugnen guld,
s† pr”var HERREN hj„rtan.

017:004 En ond m„nniska aktar p† ondskefulla l„ppar,
falskheten lyssnar till f”rd„rvliga tungor.

017:005 Den som bespottar den fattige sm„dar hans skapare;
den som gl„der sig †t andras of„rd bliver icke ostraffad.

017:006 De gamlas krona „ro barnbarn,
och barnens „ra „ro deras f„der.

017:007 Stortaliga l„ppar h”vas icke d†ren,
mycket mindre l”gnaktiga l„ppar en furste.

017:008 En g†va „r en lyckosten i dens ”gon, som ger den;
vart den „n kommer bereder den framg†ng.

017:009 Den som skyler vad som „r brutet, han vill fr„mja k„rlek,
men den som river upp gammalt, han g”r v„nner oense.

017:010 En f”rebr†else verkar mer p† den f”rst†ndige
„n hundra slag p† d†ren.

017:011 Upprorsmakaren vill allenast vad ont „r,
men en budb„rare utan f”rbarmande skall s„ndas mot honom.

017:012 B„ttre „r att m”ta en bj”rninna fr†n vilken man har tagit ungarna,
„n att m”ta en d†re i hans of”rnuft.

017:013 Den som vederg„ller gott med ont,
fr†n hans hus skall olyckan icke vika.

017:014 Att begynna tr„ta „r att sl„ppa ett vattenfl”de l”st;
h†ll d„rf”r inne, f”rr„n kivet har brutit ut.

017:015 Den som friar den skyldige och den som f„ller den oskyldige,
de „ro b†da en styggelse f”r HERREN.

017:016 Vartill gagna v„l penningar i d†rens hand?
Han kunde k”pa sig vishet, men han saknar f”rst†nd.

017:017 En v„ns k„rlek best†r alltid.
och en broder f”des till hj„lp i n”den.

017:018 En m„nniska utan f”rst†nd „r den som giver handslag,
den som g†r i borgen f”r sin n„sta.

017:019 Den som „lskar split, han „lskar ”vertr„delse;
Men som bygger sin d”rr h”g, han far efter fall.

017:020 Den som har ett vr†ngt hj„rta vinner ingen framg†ng,
och den som har en f”rv„nd tunga, han faller i olycka.

017:021 Den som har f”tt en d†raktig son f†r bedr”velse av honom,
en d†res fader har ingen gl„dje.

017:022 Ett glatt hj„rta „r en god l„kedom,
men ett brutet mod tager m„rgen ur benen.

017:023 Den ogudaktige tager g„rna sk„nker i l”nndom,
f”r att han skall vr„nga r„ttens v„gar.

017:024 Den f”rst†ndige har sin blick p† visheten,
men d†rens ”gon „ro vid jordens „nda.

017:025 En d†raktig son „r sin faders gr„melse
och en bitter sorg f”r henne som har f”tt honom.

017:026 Att pliktf„lla j„mv„l den r„ttf„rdige „r icke tillb”rligt;
att sl† „dla m„n strider mot r„ttvisan.

017:027 Den som har vett, han spar sina ord;
och lugn till sinnes „r en man med f”rst†nd.

017:028 Om den of”rnuftige tege, s† aktades ocks† han f”r vis;
den som tillsluter sina l„ppar „r f”rst†ndig.
018:001 Den egensinnige f”ljer sin egen lystnad,
med all makt s”ker han strid.

018:002 D†ren fr†gar ej efter f”rst†nd,
allenast efter att f† l„gga fram vad han har i hj„rtat.

018:003 D„r den ogudaktige kommer, d„r kommer f”rakt,
och med skamlig vandel f”ljer sm„lek.

018:004 Orden i en mans mun „ro s†som ett djupt vatten,
s†som en fl”dande b„ck, en vishetens k„lla.

018:005 Att vara partisk f”r den skyldige „r icke tillb”rligt
ej heller att vr„nga r„tten f”r den oskyldige.

018:006 D†rens l„ppar komma med kiv,
och hans mun ropar efter slag.

018:007 D†rens mun „r honom sj„lv till olycka,
och hans l„ppar „ro en snara hans liv.

018:008 ™rontasslarens ord „ro s†som l„ckerbitar
och tr„nga ned till hj„rtats innand”men.

018:009 Den som „r f”rsumlig i sitt arbete,
han „r allaredan en broder till r”varen.

018:010 HERRENS namn „r ett starkt torn;
den r„ttf„rdige hastar dit och varder beskyddad.

018:011 Den rikes skatter „ro honom en fast stad,
h”ga murar likna de, i hans inbillning.

018:012 F”re fall g†r h”gmod i mannens hj„rta,
och ”dmjukhet g†r f”re „ra.

018:013 Om n†gon giver svar, f”rr„n han har h”rt,
s† tillr„knas det honom s†som of”rnuft och skam.

018:014 Mod uppeh†ller mannen i hans svaghet;
men ett brutet mod, vem kan b„ra det?

018:015 Den f”rst†ndiges hj„rta f”rv„rvar kunskap,
och de visas ”ron s”ka kunskap.

018:016 G†vor ”ppna v„g f”r en m„nniska
och f”ra henne fram inf”r de store.

018:017 Den som f”rst l„gger fram sin sak har r„tt;
sedan kommer vederparten och uppdagar huru det „r.

018:018 Lottkastning g”r en „nde p† tr„tor,
den skiljer mellan m„ktiga m„n.

018:019 En f”ror„ttad broder „r sv†rare att vinna „n en fast stad,
och tr„tor „ro s†som bommar f”r ett slott.

018:020 Av sin muns frukt f†r envar sin buk m„ttad,
han varder m„ttad av sina l„ppars gr”da.

018:021 D”d och liv har tungan i sitt v†ld,
de som g„rna bruka henne f† „ta hennes frukt.

018:022 Den som har funnit en r„tt hustru, han har funnit lycka
och har undf†tt n†d av HERREN.

018:023 B”nfallande „r den fattiges tal,
men den rike svarar med h†rda ord.

018:024 Den som „vlas att f† v„nner, han kommer i olycka;
men v„nner finnas, mer trogna „n en broder.
019:001 B„ttre „r en fattig man som vandrar i ostrafflighet
„n en man som har vr†nga l„ppar och d„rtill „r en d†re.

019:002 Ett obet„nksamt sinne, redan det „r illa;
och den som „r snar p† foten, han stiger miste.

019:003 En m„nniskas eget of”rnuft kommer henne p† fall,
och dock „r det p† HERREN som hennes hj„rta vredgas

019:004 Gods skaffar m†nga v„nner,
men den arme bliver ”vergiven av sin v„n.

019:005 Ett falskt vittne bliver icke ostraffat,
och den som fr„mjar l”gn, han kommer icke undan.

019:006 M†nga s”ka en furstes ynnest,
och alla „ro v„nner till den givmilde.

019:007 Den fattige „r hatad av alla sina fr„nder,
„nnu l„ngre draga sig hans v„nner bort ifr†n honom;
han far efter l”ften som „ro ett intet.

019:008 Den som f”rv„rvar f”rst†nd har sitt liv k„rt;
den som tager vara p† insikt, han finner lycka

019:009 Ett falskt vittne bliver icke ostraffat,
och den som fr„mjar l”gn, han skall f”rg†s.

019:010 Det h”ves icke d†ren att hava goda dagar,
mycket mindre en tr„l att r†da ”ver furstar.

019:011 F”rst†nd g”r en m„nniska t†lmodig,
och det „r hennes „ra att tillgiva vad n†gon har brutit.

019:012 En konungs vrede „r s†som ett ungt lejons rytande,
hans n†d „r s†som dagg p† gr„set.

019:013 En d†raktig son „r sin faders f”rd„rv,
och en kvinnas tr„tor „ro ett oavl†tligt takdropp.

019:014 G†rd och gods f†r man i arv fr†n sina f„der,
men en f”rst†ndig hustru „r en g†va fr†n HERREN.

019:015 L„ttja f”rs„nker i d†sighet,
och den h†gl”se f†r lida hunger.

019:016 Den som h†ller budet f†r beh†lla sitt liv;
den som ej aktar p† sin vandel han varder d”dad.

019:017 Den som f”rbarmar sig ”ver den arme, han l†nar †t HERREN
och f†r vederg„llning av honom f”r vad gott han har gjort.

019:018 Tukta din son, medan n†got hopp „r,
och †tr† icke att v†lla hans d”d.

019:019 Den som f”rg†r sig i vrede, han m† plikta d„rf”r,
ty om du vill st„lla till r„tta, s† g”r du det allenast v„rre.

019:020 H”r r†d och tag emot tuktan,
p† det att du f”r framtiden m† bliva vis.

019:021 M†nga planer har en man i sitt hj„rta,
men HERRENS r†d, det bliver best†ndande.

019:022 Efter en m„nniskas goda vilja r„knas hennes barmh„rtighet,
och en fattig man „r b„ttre „n en som ljuger.

019:023 HERRENS fruktan f”r till liv;
s† f†r man vila m„tt och hems”kes icke av n†got ont.

019:024 Den late sticker sin hand i fatet,
men gitter icke f”ra den †ter till munnen.

019:025 Sl†r man bespottaren, s† bliver den f†kunnige klok;
och tillr„ttavisar man den f”rst†ndige, s† vinner han kunskap.

019:026 Den som ”var v†ld mot sin fader eller driver bort sin moder,
han „r en vanartig och sk„ndlig son.

019:027 Min son, om du icke vill h”ra tuktan,
s† far du vilse fr†n de ord som giva kunskap.

019:028 Ett ont vittne bespottar vad r„tt „r,
och de ogudaktigas mun „r glupsk efter or„tt.

019:029 Straffdomar ligga redo f”r bespottarna
och slag f”r d†rarnas rygg.
020:001 En bespottare „r vinet, en larmare „r rusdrycken,
och ovis „r envar som raglar d„rav.

020:002 S†som ett ungt lejons rytande „r den skr„ck en konung ingiver;
den som †drager sig hans vrede har f”rverkat sitt liv.

020:003 Det „r en „ra f”r en man att h†lla sig ifr†n kiv,
den of”rnuftige s”ker alltid strid.

020:004 N„r h”sten kommer, vill den late icke pl”ja;
d„rf”r s”ker han vid sk”rdetiden f”rg„ves efter frukt.

020:005 Planerna i en mans hj„rta „ro s†som ett djupt vatten,
men en man med f”rst†nd h„mtar „nd† upp dem.

020:006 M†nga finnas, som ropa ut var och en sin barmh„rtighet;
men vem kan finna en man som „r att lita p†?

020:007 Den som vandrar i ostrafflighet s†som en r„ttf„rdig man,
hans barn g†r det val efter honom.

020:008 En konung, som sitter p† domarstolen,
rensar med sina ”gons kastskovel bort allt vad ont „r.

020:009 Vem kan s„ga: ½Jag har bevarat mitt hj„rta rent,
jag „r fri ifr†n synd½?

020:010 Tv† slags vikt och tv† slags m†tt,
det ena som det andra „r en styggelse f”r HERREN.

020:011 Redan barnet r”jer sig i sina g„rningar,
om dess vandel „r r„ttskaffens och redlig.

020:012 ™rat, som h”r, och ”gat, som ser,
det ena som det andra har HERREN gjort.

020:013 Žlska icke s”mn, p† det att du icke m† bliva fattig;
h†ll dina ”gon ”ppna, s† f†r du br”d till fyllest.

020:014 ½Uselt, uselt½, s„ger k”paren;
men n„r han g†r sin v„g, rosar han sitt k”p.

020:015 Man m† hava guld, s† ock p„rlor i myckenhet,
den dyrbaraste klenoden „ro dock l„ppar som tala f”rst†nd.

020:016 Tag kl„derna av honom, ty han har g†tt i borgen f”r en annan,
och panta ut vad han har, f”r de fr„mmandes skull.

020:017 Or„ttf†nget br”d smakar mannen ljuvligt,
men efter†t bliver hans mun full av stenar.

020:018 Planer hava framg†ng, n„r de „ro v„l ”verlagda,
och med r†dklokhet m† man f”ra krig.

020:019 Den som g†r med f”rtal, han f”rr†der hemligheter;
med den som „r l”smunt m† du ej giva dig i lag.

020:020 Den som uttalar f”rbannelser ”ver fader eller moder,
hans lampa skall slockna ut mitt i m”rkret.

020:021 Det f”rv„rv man i f”rstone „vlas efter,
det varder p† sistone icke v„lsignat.

020:022 S„g icke: ½Jag vill vederg„lla ont med ont½;
f”rbida HERREN, han skall hj„lpa dig.

020:023 Tv†faldig vikt „r en styggelse f”r HERREN,
och falsk v†g „r icke n†got gott.

020:024 Av HERREN bero en mans steg;
ja, en m„nniska f”rst†r icke sj„lv sin v„g.

020:025 Det „r farligt f”r en m„nniska att obet„nksamt helga n†got
och att ”verv„ga sina l”ften, f”rst n„r de „ro gjorda.

020:026 En vis konung rensar bort de ogudaktiga s†som med en kastskovel
och l†ter tr”skhjulet g† ”ver dem.

020:027 Anden i m„nniskan „r en HERRENS lykta;
den utrannsakar alla hj„rtats innand”men.

020:028 Mildhet och trofasthet „ro en konungs vakt;
genom mildhet st”der han sin tron.

020:029 De ungas „ra „r deras kraft,
och de gamlas prydnad „ro deras gr† h†r.

020:030 S†r som svida rena fr†n ondska,
ja, tuktan renar hj„rtats innand”men.
021:001 Konungars hj„rtan „ro i HERRENS hand s†som vattenb„ckar:
han leder dem varthelst han vill.

021:002 Var man tycker sin v„g vara den r„tta,
men HERREN „r den som pr”var hj„rtan.

021:003 Att ”va r„ttf„rdighet och r„tt,
det „r mer v„rt f”r HERREN „n offer.

021:004 Stolta ”gon och h”gmodigt hj„rta --
de ogudaktigas lykta „r dem till synd.

021:005 Den idoges omtanke leder allenast till vinning,
men all fikenhet allenast till f”rlust.

021:006 De skatter som f”rv„rvas genom falsk tunga,
de „ro en f”rsvinnande dunst och hasta till d”den.

021:007 De ogudaktigas ”verv†ld bortrycker dem sj„lva,
eftersom de icke vilja g”ra vad r„tt „r.

021:008 En o„rlig mans v„g „r idel vr†nghet,
men en r„ttskaffens man handla redligt

021:009 B„ttre „r att bo i en vr† p† taket
„n att hava hela huset gemensamt med en tr„tgirig kvinna.

021:010 Den ogudaktiges sj„l har lust till det onda;
hans n„sta finner ingen barmh„rtighet hos honom.

021:011 Straffar man bespottaren, s† bliver den f†kunnige vis:
och undervisar man den vise, s† inh„mtar han kunskap.

021:012 Den R„ttf„rdige giver akt p† den ogudaktiges hus,
han st”rtar de ogudaktiga i olycka.

021:013 Den som tillsluter sitt ”ra f”r den armes rop,
han skall sj„lv ropa utan att f† svar.

021:014 En hemlig g†va stillar vrede
och en sk„nk i l”nndom v†ldsammaste f”rbittring.

021:015 Det „r den r„ttf„rdiges gl„dje att r„tt skipa,
men det „r og„rningsm„nnens skr„ck.

021:016 Den m„nniska som far vilse ifr†n f”rst†ndets v„g,
hon hamnar i skuggornas krets.

021:017 Den som „lskar glada dagar varder fattig;
den som „lskar vin och olja bliver icke rik.

021:018 Den ogudaktige varder given s†som l”sepenning f”r den r„ttf„rdige,
och den trol”se s„ttes i de redligas st„lle.

021:019 B„ttre „r att bo i ett ”de land
„n med en tr„tgirig och besv„rlig kvinna.

021:020 Dyrbara skatter och salvor har den vise i sin boning,
men en d†raktig m„nniska f”rsl”sar sitt gods.

021:021 Den som far efter r„ttf„rdighet och godhet,
han finner liv, r„ttf„rdighet och „ra.

021:022 En vis man kan storma en stad full av hj„ltar
och bryta ned det f„ste som var dess f”rtr”stan.

021:023 Den som besvarar sin mun och sin tunga
han bevarar sitt liv f”r n”d.

021:024 Bespottare m† den kallas, som „r fr„ck och ”vermodig,
den som far fram med fr„ck f”rm„tenhet.

021:025 Den lates beg„relse f”r honom till d”den,
i det att hans h„nder icke vilja arbeta.

021:026 Den snikne „r alltid full av snikenhet;
men den r„ttf„rdige giver och spar icke.

021:027 De ogudaktigas offer „r en styggelse;
mycket mer, n„r det framb„res i sk„ndligt upps†t.

021:028 Ett l”gnaktigt vittne skall f”rg†s;
men en man som h”r p† f†r allt framgent tala.

021:029 En ogudaktig man upptr„der fr„ckt;
men den redlige vandrar sina v„gar st†ndaktigt.

021:030 Ingen vishet, intet f”rst†nd,
intet r†d f”rm†r n†got mot HERREN.

021:031 H„star rustas ut f”r stridens dag,
men fr†n HERREN „r det som segern kommer.
022:001 Ett gott namn „r mer v„rt „n stor rikedom,
ett gott anseende „r b„ttre „n silver och guld.

022:002 Rik och fattig f† leva j„mte varandra;
HERREN har gjort dem b†da.

022:003 Den kloke ser faran och s”ker skydd;
men de f†kunniga l”pa †stad och f† plikta d„rf”r.

022:004 ™dmjukhet har sin l”n i HERRENS fruktan,
i rikedom, „ra och liv.

022:005 T”rnen och snaror ligga p† den vr†nges v„g;
den som vill bevara sitt liv h†ller sig fj„rran ifr†n dem.

022:006 V„nj den unge vid den v„g han b”r vandra,
s† viker han ej d„rifr†n, n„r han bliver gammal.

022:007 Den rike r†der ”ver de fattiga,
och l†ntagaren bliver l†ngivarens tr„l.

022:008 Den som s†r vad or„tt „r, han f†r sk”rda f”rd„rv,
och hans ”vermods ris f†r en „nde.

022:009 Den som unnar andra gott, han varder v„lsignad,
ty han giver av sitt br”d †t den arme.

022:010 Driv ut bespottaren, s† upph”r tr„tan,
och tvist och sm„delse f† en „nde.

022:011 Den som „lskar hj„rtats renhet,
den vilkens l„ppar tala ljuvligt, hans v„n „r konungen.

022:012 HERRENS ”gon bevara den f”rst†ndige;
d„rf”r omst”rtar han den trol”ses planer.

022:013 Den late s„ger: ½Ett lejon „r p† gatan;
d„rute p† torget kunde jag bliva dr„pt.½

022:014 En trol”s kvinnas mun „r en djup grop;
den som har tr„ffats av HERRENS vrede, han faller d„ri.

022:015 Of”rnuft l†der vid barnets hj„rta,
men tuktans ris driver det bort.

022:016 Den som f”rtrycker den arme bereder honom vinning
men den som giver †t den rike v†llar honom allenast f”rlust.

----

022:017 B”j ditt ”ra h„rtill, och h”r de vises ord,
och l„gg mina l„rdomar p† hj„rtat.
022:018 Ty det bliver dig ljuvligt, om du bevarar dem i ditt innersta;
m† de alla ligga redo p† dina l„ppar.
022:019 F”r att du skall s„tta din f”rtr”stan till HERREN,
undervisar jag i dag just dig.
022:020 Ja, redan f”rut har jag ju skrivit regler f”r dig
och meddelat dig r†d och insikt,
022:021 f”r att l„ra dig tillf”rlitliga sanningsord,
s† att du r„tt kan svara den som har s„nt dig †stad.

022:022 Plundra icke den arme, d„rf”r att han „r arm,
och f”rtrampa icke den fattige porten.
022:023 Ty HERREN skall utf”ra deras sak,
och dem som r”va fr†n dem skall han ber”va livet.

022:024 Giv dig icke i s„llskap med den som l„tt vredgas
eller i lag med en snarsticken man,
022:025 p† det att du icke m† l„ra dig hans v„gar
och bereda en snara f”r ditt liv.

022:026 Var icke en av dem som giva handslag,
en av dem som g† i borgen f”r l†n.
022:027 Icke vill du att man skall taga ifr†n dig s„ngen d„r du ligger,
om du icke har n†got att betala med?

022:028 Flytta icke ett gammalt r†m„rke,
ett s†dant som dina f„der hava satt upp.

022:029 Ser du en man som „r v„l f”rfaren i sin syssla,
hans plats „r att tj„na konungar;
icke m† han tj„na ringa m„n.

023:001 N„r du sitter till bords med en furste,
s† besinna v„l vad du har framf”r dig,
023:002 och s„tt en kniv p† din strupe,
om du „r alltf”r hungrig.
023:003 Var ej lysten efter hans smakliga r„tter,
ty de „ro en bedr„glig kost.

023:004 M”da dig icke f”r att bliva rik;
avst† fr†n att bruka klokskap.
023:005 L†t icke dina blickar flyga efter det som ej har best†nd;
ty f”rvisso g”r det sig vingar
och flyger sin v„g, s†som ”rnen mot himmelen.

023:006 Žt icke den missunnsammes br”d,
och var ej lysten efter hans smakliga r„tter;

023:007 ty han f”rfar efter sina sj„lviska ber„kningar.
½Žt och drick½ kan han val s„ga till dig,
men hans hj„rta „r icke med dig.
023:008 Den bit du har „tit m†ste du utspy,
och dina v„nliga ord har du f”rspillt.

023:009 Tala icke f”r en d†res ”ron,
ty han f”raktar vad klokt du s„ger.

023:010 Flytta icke ett gammalt r†m„rke,
och g”r icke intr†ng p† de faderl”sas †krar.
023:011 Ty deras b”rdeman „r stark;
han skall utf”ra deras sak mot dig.

023:012 V„nd ditt hj„rta till tuktan
och dina ”ron till de ord som giva kunskap.

023:013 L†t icke gossen vara utan aga;
ty om du sl†r honom med riset, s† bevaras han fr†n d”den;
023:014 ja, om du sl†r honom med riset,
s† r„ddar du hans sj„l undan d”dsriket.

023:015 Min son, om ditt hj„rta bliver vist,
s† gl„der sig ock mitt hj„rta;
023:016 ja, mitt innersta fr”jdar sig,
n„r dina l„ppar tala vad r„tt „r.

023:017 L†t icke ditt hj„rta avundas syndare,
men nit„lska f”r HERRENS fruktan best„ndigt.
023:018 F”rvisso har du d† en framtid,
och ditt hopp varder icke om intet.

023:019 H”r, du min son, och bliv vis,
och l†t ditt hj„rta g† r„tta v„gar.
023:020 Var icke bland vindrinkare,
icke bland dem som „ro ”verd†diga i mat.
023:021 Ty drinkare och frossare bliva fattiga,
och s”mnaktighet giver trasiga kl„der.

023:022 H”r din fader, som har f”tt dig,
och f”rakta icke din moder, n„r hon varder gammal.
023:023 S”k f”rv„rva sanning, och avh„nd dig henne icke,
s”k vishet och tukt och f”rst†nd.
023:024 Stor fr”jd har den r„ttf„rdiges fader;
den som har f†tt en vis son har gl„dje av honom.
023:025 M† d† din fader och din moder f† gl„dje,
och m† hon som har f”tt dig kunna fr”jda sig.

023:026 Giv mig, min son, ditt hj„rta,
och l†t mina v„gar behaga dina ”gon.
023:027 Ty sk”kan „r en djup grop,
och n„stans hustru „r en tr†ng brunn.
023:028 Ja, s†som en r”vare ligger hon p† lur
och de trol”sas antal f”r”kar hon bland m„nniskorna.

023:029 Var „r ve, var „r j„mmer?
Var „ro tr„tor, var „r klagan?
Var „ro s†r utan sak?
Var „ro ”gon h”ljda i dunkel?
023:030 Jo, d„r man l„nge sitter kvar vid vinet,
d„r man samlas f”r att pr”va kryddade drycker.
023:031 S† se d† icke p† vinet, att det „r s† r”tt,
att det giver s†dan glans i b„garen,
och att det s† l„tt rinner ned.
023:032 P† sistone stinger det ju s†som ormen,
och likt basilisken sprutar det gift.
023:033 Dina ”gon f† d† sk†da s„llsamma syner,
och ditt hj„rta talar f”rv„nda ting.
023:034 Det „r dig s†som l†ge du i havets djup,
eller s†som sv„vade du uppe i en mast:
023:035 ½De sl† mig, men †t v†llar mig ingen sm„rta,
de st”ta mig, men jag k„nner det icke.
N„r skall jag d† vakna upp,
s† att jag †terigen f†r skaffa mig s†dant?½
024:001 Avundas icke onda m„nniskor,
och hav ingen lust till att vara med dem.
024:002 Ty p† ”verv†ld t„nka deras hj„rtan,
och deras l„ppar tala olycka.

024:003 Genom vishet varder ett hus uppbyggt,
och genom f”rst†nd h†lles det vid makt.
024:004 Genom klokhet bliva kamrarna fyllda
med allt vad dyrbart och ljuvligt „r.

024:005 En vis man „r stark,
och en man med f”rst†nd „r v„ldig i kraft.
024:006 Ja, med r†dklokhet skall man f”ra krig,
och d„r de r†dvisa „ro m†nga, d„r g†r det v„l.

024:007 S„llsynt korall „r visheten f”r den of”rnuftige,
i porten kan han icke uppl†ta sin mun.

024:008 Den som t„nker ut onda anslag,
honom m† man kalla en r„nksmidare.

024:009 Ett of”rnuftigt p†fund „r synden,
och bespottaren „r en styggelse f”r m„nniskor.

024:010 L†ter du modet falla, n„r n”d kommer p†,
s† saknar du n”dig kraft.

024:011 R„dda dem som sl„pas till d”den,
och bist† dem som stappla till avr„ttsplatsen.

024:012 Om du s„ger: ½Se, vi visste det icke½,
s† bet„nk om ej han som pr”var hj„rtan m„rker det,
och om ej han som har akt p† din sj„l vet det.
Och han skall vederg„lla var och en efter hans g„rningar.

024:013 Žt honung, min son, ty det „r gott,
och sj„lvrunnen honung „r s”t f”r din mun.
024:014 Lik s†dan m† du r„kna visheten f”r din sj„l.
Om du finner henne, s† har du en framtid,
och ditt hopp varder d† icke om intet.

024:015 Lura icke, du ogudaktige, p† den r„ttf„rdiges boning,
”va intet v†ld mot hans vilostad.
024:016 Ty den r„ttf„rdige faller sju g†nger och st†r †ter upp;
men de ogudaktiga st”rta ”ver „nda olyckan.

024:017 Gl„d dig icke, n„r din fiende faller,
och l†t ej ditt hj„rta fr”jda sig, n„r han st”rtar ”ver „nda,
024:018 p† det att HERREN ej m† se det med misshag
och flytta sin vrede ifr†n honom.

024:019 Harmas icke ”ver de onda,
avundas icke de ogudaktiga.
024:020 Ty den som „r ond har ingen framtid;
de ogudaktigas lampa skall slockna ut.

024:021 Min son, frukta HERREN och konungen;
giv dig icke i lag med upprorsm„n.
024:022 Ty pl”tsligt skall of„rd komma ”ver dem,
och vem vet n„r deras †r f† en olycklig „nde?

----

024:023 Dessa ord „ro ock av visa m„n.

Att hava anseende till personen, n„r man d”mer, „r icke tillb”rligt.
024:024 Den som s„ger till den skyldige: ½Du „r oskyldig½,
honom skola folk f”rbanna,
honom skola folkslag ”nska of„rd.
024:025 Men dem som skipa r„ttvisa skall det g† v„l,
och ”ver dem skall komma v„lsignelse av vad gott „r.

024:026 En kyss p† l„pparna „r det,
n„r n†gon giver ett r„tt svar.

024:027 Fullborda ditt arbete p† marken,
g”r allting redo †t dig p† †kern;
sedan m† du bygga dig bo.

024:028 B„r icke vittnesb”rd mot din n„sta utan sak;
icke vill du bedraga med dina l„ppar?
024:029 S„g icke: ½S†som han gjorde mot mig vill jag g”ra mot honom,
jag vill vederg„lla mannen efter hans g„rningar.½

024:030 Jag gick f”rbi en lat mans †ker,
en of”rst†ndig m„nniskas ving†rd.
024:031 Och se, den var alldeles full av ogr„s,
dess mark var ”vert„ckt av n„sslor,
och dess stenmur l†g nedriven.
024:032 Och jag betraktade det och aktade d„rp†,
jag s†g det och tog varning d„rav.
024:033 Ja, sov „nnu litet, slumra „nnu litet,
l„gg „nnu litet h„nderna i kors f”r att vila,
024:034 s† skall fattigdomen komma farande ”ver dig,
och armodet s†som en v„pnad man.
025:001 Dessa ordspr†k „ro ock av Salomo; och Hiskias, Juda konungs, m„n
hava gjort detta utdrag.

025:002 Det „r Guds „ra att f”rd”lja en sak,
men konungars „ra att utforska en sak.

025:003 Himmelens h”jd och jordens djup
och konungars hj„rtan kan ingen utrannsaka.

025:004 Skaffa slagget bort ifr†n silvret,
s† f†r guldsmeden fram en klenod d„rav.

025:005 Skaffa de ogudaktiga bort ur konungens tj„nst,
s† varder hans tron bef„st genom r„ttf„rdighet.

025:006 F”rh„v dig icke inf”r konungen,
och tr„d icke fram p† de stores plats.
025:007 Ty det „r b„ttre att man s„ger till dig: ½Stig hitupp½,
„n att man flyttar ned dig f”r n†gon f”rn„mligare man,
n†gon som dina ”gon redan hava sett.

025:008 Var icke f”r hastig att begynna en tvist;
vad vill du eljest g”ra l„ngre fram,
om din vederpart kommer dig p† skam?

025:009 Utf”r din egen sak mot din vederpart,
men uppenbara icke en annans hemlighet,
025:010 p† det att icke envar som h”r det m† lasta dig
och ditt rykte bliva ont f”r best„ndigt.

025:011 Gyllene „pplen i silversk†lar
„ro ord som talas i r„ttan tid.

025:012 S†som en gyllene ”rring passar till ett br”stsp„nne av fint guld,
s† passar en vis bestraffare till ett h”rsamt ”ra.

025:013 S†som sn”ns svalka p† en sk”rdedag,
s† „r en p†litlig budb„rare f”r avs„ndaren;
sin herres sj„l vederkvicker han.

025:014 S†som regnskyar och bl†st, och likv„l intet regn,
s† „r en man som skryter med givmildhet, men icke h†ller ord.

025:015 Genom t†lamod varder en furste bevekt,
och en mjuk tunga krossar ben.

025:016 Om du finner honung, s† „t icke mer „n du t†l,
s† att du ej bliver ”verm„tt d„rav och f†r utspy den.
025:017 L†t din fot icke f”r ofta komma i din v„ns hus,
S† att han ej bliver m„tt p† dig och f†r motvilja mot dig.

025:018 En stridshammare och ett sv„rd och en skarp pil
„r den som b„r falskt vittnesb”rd mot sin n„sta.

025:019 S†som en gnagande tand och s†som ett skadedjurs fot
„r den trol”ses tillf”rsikt p† n”dens dag.

025:020 S†som att taga av dig manteln p† en vinterdag,
och s†som syra p† lutsalt,
s† „r det att sjunga visor f”r ett sorgset hj„rta.

025:021 Om din ov„n „r hungrig, s† giv honom att „ta,
och om han „r t”rstig, s† giv honom att dricka;
025:022 s† samlar du gl”dande kol p† hans huvud,
och HERREN skall vederg„lla dig.

025:023 Nordanvind f”der regn
och en tasslande tunga mulna ansikten.

025:024 B„ttre „r att bo i en vr† p† taket
„n att hava hela huset gemensamt med en tr„tgirig kvinna.

025:025 S†som friskt vatten f”r den f”rsm„ktande,
s† „r ett gott budskap ifr†n fj„rran land.

025:026 S†som en grumlad k„lla och en f”rd„rvad brunn,
s† „r en r„ttf„rdig som vacklar inf”r den ogudaktige.

025:027 Att „ta f”r mycket honung „r icke gott,
och den som vinner „ra f†r sin „ra nagelfaren.

025:028 S†som en stad vars murar „ro nedbrutna och borta,
s† „r en man som icke kan styra sitt sinne.
026:001 S†som sn” icke h”r till sommaren och regn icke till sk”rdetiden,
s† h”ves det ej heller att d†ren f†r „ra.

026:002 S†som sparven far sin kos, och s†som svalan flyger bort,
s† far en of”rtj„nt f”rbannelse f”rbi.

026:003 Piskan f”r h„sten, betslet f”r †snan
och riset f”r d†rarnas rygg!

026:004 Svara icke d†ren efter hans of”rnuft,
s† att du icke sj„lv bliver honom lik.

026:005 Svara d†ren efter hans of”rnuft,
f”r att han icke m† tycka sig vara vis.

026:006 Den som s„nder bud med en d†re,
han hugger sj„lv av sig f”tterna, och f†r olycka till dryck.

026:007 Lika den lames ben, som h„nga kraftl”sa ned,
„ro ordspr†k i d†rars mun.

026:008 S†som att binda slungstenen fast vid slungan,
s† „r det att giva „ra †t en d†re.

026:009 S†som n„r en t”rntagg kommer i en drucken mans hand,
s† „r det med ordspr†k i d†rars mun.

026:010 En m„stare g”r sj„lv allt,
men d†ren lejer, och lejer vem som kommer.

026:011 Lik en hund som v„nder †ter till i sina spyor
d†re som p† nytt begynner sitt of”rnuft.

026:012 Ser du en man som tycker sig sj„lv vara vis,
det „r mer hopp om en d†re „n om honom.

026:013 Den late s„ger: ½Ett vilddjur „r p† v„gen,
ja, ett lejon „r p† gatorna.

026:014 D”rren v„nder sig p† sitt g†ngj„rn,
och den late v„nder sig i sin s„ng.

026:015 Den late sticker sin hand i fatet,
men finner det m”dosamt att f”ra den †ter till munnen.

026:016 Den late tycker sig vara vis,
mer „n sju som giva f”rst†ndiga svar.

026:017 Lik en som griper en hund i ”ronen
„r den som f”rivrar sig vid andras kiv, d„r han g†r fram.

026:018 Lik en rasande, som slungar ut brandpilar
och skjuter och d”dar,
026:019 „r en man som bedrager sin n„sta
och sedan s„ger: ½Jag gjorde det ju p† sk„mt.½

026:020 N„r veden tager slut, slocknar elden.
och n„r ”rontasslaren „r borta, stillas tr„tan.

026:021 S†som gl”d kommer av kol, och eld av ved,
s† uppt„ndes kiv av en tr„tgirig man.

026:022 ™rontasslarens ord „ro s†som l„ckerbitar
och tr„nga ned till hj„rtats innand”men.

026:023 S†som silverglasering p† ett s”ndrigt lerk„rl
„ro k„rleksgl”dande l„ppar, d„r hj„rtat „r ondskefullt.

026:024 En fiende f”rst„ller sig i sitt tal,
men i sitt hj„rta b„r han p† svek.
026:025 Om han g”r sin r”st ljuvlig, s† tro honom dock icke,
ty sjufaldig styggelse „r i hans hj„rta.

026:026 Hatet brukar list att f”rd”lja sig med,
men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i f”rsamlingen.

026:027 Den som gr„ver en grop, han faller sj„lv d„ri,
och den som v„ltrar upp en sten, p† honom rullar den tillbaka.

026:028 En l”gnaktig tunga hatar dem hon har krossat,
och en hal mun kommer fall †stad.
027:001 Ber”m dig icke av morgondagen,
ty du vet icke vad en dag kan b„ra i sitt sk”te.

027:002 M† en annan ber”mma dig, och icke din egen mun,
fr„mmande, och icke dina egna l„ppar.

027:003 Sten „r tung, och sand „r sv†r att b„ra,
men tyngre „n b†da „r f”rargelse genom en of”rnuftig man.

027:004 Vrede „r en grym sak och harm en st”rtflod,
men vem kan best† mot svartsjuka?

027:005 B„ttre „r ”ppen tillr„ttavisning
„n k„rlek som h†lles f”rdold.

027:006 V„nnens slag givas i trofasthet,
men ov„nnens kyssar till ”verfl”d.

027:007 Den m„tte trampar honung under f”tterna,
men den hungrige finner allt vad bittert „r s”tt.

027:008 Lik en f†gel som har m†st fly ifr†n sitt bo
„r en man som har m†st fly ifr†n sitt hem.

027:009 Salvor och r”kelse g”ra hj„rtat glatt,
”mhet hos en v„n som giver v„lbet„nkta r†d.

027:010 Din v„n och din faders v„n m† du icke l†ta fara,
g† icke till din broders hus, n„r of„rd drabbar dig;
b„ttre „r en granne som st†r dig n„ra
„n broder som st†r dig fj„rran.

027:011 Bliv vis, min son, s† gl„der du mitt hj„rta;
jag kan d† giva den svar, som sm„dar mig.

027:012 Den kloke ser faran och s”ker skydd;
de f†kunniga l”pa †stad och f† plikta d„rf”r.

027:013 Tag kl„derna av honom, ty han har g†tt i borgen f”r en annan,
och panta ut vad han har, f”r den fr„mmande kvinnans skull.

027:014 Den som v„lsignar sin n„sta med h”g r”st bittida om morgonen,
honom kan det tillr„knas s†som en f”rbannelse.

027:015 Ett oavl†tligt takdropp p† en regnig dag
och en tr„tgirig kvinna, det kan aktas lika.
027:016 Den som vill l„gga band p† en s†dan vill l„gga band p† vinden,
och hala oljan m”ter hans h”gra hand.

027:017 J„rn giver sk„rpa †t j„rn;
s† sk„rper den ena m„nniskan den andra.

027:018 Den som v†rdar sitt fikontr„d, han f†r „ta dess frukt;
och den som v†rdar sig om sin herre, han kommer till „ra.

027:019 S†som spegelbilden i vattnet liknar ansiktet,
s† avspeglar den ena m„nniskans hj„rta den andras.

027:020 D”dsriket och avgrunden kunna icke m„ttas;
s† bliva ej heller m„nniskans ”gon m„tta.

027:021 Silvret pr”vas genom degeln och guldet genom sm„ltugnen,
s† ock en man genom sitt rykte.

027:022 Om du st”tte den of”rnuftige mortel
med en st”t, bland grynen,
s† skulle hans of”rnuft „nd† g† ur honom.

027:023 Se v„l till dina f†r,
och hav akt p† dina hjordar.

027:024 Ty rikedom varar icke evinnerligen;
best†r ens en krona fr†n sl„kte till sl„kte?
027:025 N„r ny brodd skjuter upp efter gr„set som f”rsvann,
och n„r foder samlas in p† bergen,
027:026 d† „ger du lamm till att bereda dig kl„der
och bockar till att k”pa dig †ker;
027:027 d† giva dig getterna mj”lk nog,
till f”da †t dig sj„lv och ditt hus
och till underh†ll †t dina tj„narinnor.
028:001 De ogudaktiga fly, om ock ingen f”rf”ljer dem;
men de r„ttf„rdiga „ro of”rskr„ckta s†som unga lejon.

028:002 F”r sin ”vertr„delses skull f†r ett land m†nga herrar;
men d„r folket har f”rst†nd och inser vad r„tt „r,
d„r bliver det best†ndande.

028:003 En usel herre, som f”rtrycker de arma,
„r ett regn som f”rh„rjar i st„llet f”r att giva br”d.

028:004 De som ”vergiva lagen prisa de ogudaktiga,
men de som h†lla lagen g† till strids mot dem.

028:005 Onda m„nniskor f”rst† icke vad r„tt „r,
men de som s”ka HERREN, de f”rst† allt.

028:006 B„ttre „r en fattig man som vandrar i ostrafflighet
rik som i vr†nghet g†r dubbla v„gar.

028:007 Den yngling „r f”rst†ndig, som tager lagen i akt;
men som giver sig i s„llskap med sl”sare g”r sin fader skam.

028:008 De som f”r”kar sitt gods genom ocker och r„ntor,
han samlar †t den som f”rbarmar sig ”ver de arma.

028:009 Om n†gon v„nder bort sitt ”ra och icke vill h”ra lagen,
s† „r till och med hans b”n en styggelse.

028:010 Den som leder de redliga vilse in p† en ond v„g,
han faller sj„lv i sin grop;
men de ostraffliga f† till sin arvedel vad gott „r.

028:011 En rik man tycker sig vara vis,
men en fattig man med f”rst†nd uppdagar hurudan han „r.

028:012 N„r de r„ttf„rdiga triumfera, st†r allt h„rligt till;
men n„r de ogudaktiga komma till makt, f†r man leta efter m„nniskor.

028:013 Den som f”rd”ljer sina ”vertr„delser, honom g†r det icke v„l;
men den som bek„nner och ”vergiver dem, han f†r barmh„rtighet.

028:014 S„ll „r den m„nniska som st„ndigt tager sig till vara;
men den som f”rh„rdar sitt hj„rta, han faller i olycka.

028:015 Lik ett rytande lejon och en glupande bj”rn
„r en ogudaktig furste ”ver ett fattigt folk.

028:016 Du furste utan f”rst†nd, du som ”var mycket v†ld,
att den som hatar or„tt vinning, han skall l„nge leva.

028:017 En m„nniska som tryckes av blodskuld
bliver en flykting „nda till sin grav, och ingen m† hj„lpa en s†dan.

028:018 Den som vandrar ostraffligt, han bliver fr„lst;
men den som i vr†nghet g†r dubbla v„gar, han faller p† en av dem.

028:019 Den som brukar sin †ker f†r br”d till fyllest;
men den som far efter f†f„ngliga ting f†r fattigdom till fyllest.

028:020 En redlig man f†r mycken v„lsignelse;
men den som fikar efter att varda rik, kan bliver icke ostraffad.

028:021 Att hava anseende till personen „r icke tillb”rligt;
men f”r ett stycke br”d g”r sig m†ngen till ”vertr„dare.

028:022 Den missunnsamme „vlas efter „godelar
och f”rst†r icke att brist skall komma ”ver honom.

028:023 Den som tillr„ttavisar en avf„lling skall vinna ynnest,
mer „n den som g”r sin tunga hal.

028:024 Den som plundrar sin fader eller sin moder
och s„ger: ½Det „r ingen synd½,
han „r stallbroder till r”varen.

028:025 Den som „r lysten efter vinning uppv„cker tr„ta;
men den som f”rtr”star p† HERREN varder rikligen m„ttad.

028:026 Den som f”rlitar sig p† sitt f”rst†nd, han „r en d†re;
men den som vandrar i vishet, han bliver hulpen.

028:027 Den som giver †t den fattige, honom skall intet fattas;
men den som tillsluter sina ”gon drabbas av mycken f”rbannelse.

028:028 N„r de ogudaktiga komma till makt, g”mma sig m„nniskorna;
men n„r de f”rg†s, v„xa de r„ttf„rdiga till.
029:001 Den som f†r mycken tillr„ttavisning, men f”rbliver h†rdnackad,
han varder of”rt„nkt krossad utan r„ddning.

029:002 N„r de r„ttf„rdiga v„xa till, gl„der sig folket,
men n„r den ogudaktige kommer till v„lde, suckar folket.

029:003 Den som „lskar vishet g”r sin fader gl„dje;
men den som giver sig i s„llskap med sk”kor f”rst”r vad han „ger.

029:004 Genom r„ttvisa h†ller en konung sitt land vid makt;
men den som utpressar g„rder, har f”rd„rvar det.

029:005 Den man som smickrar sin n„sta
han breder ut ett n„t f”r han f”tter.

029:006 En ond m„nniskas ”vertr„delse bliver henne en snara,
men den r„ttf„rdige f†r jubla och gl„djas.

029:007 Den r„ttf„rdige v†rdar sig om de armas sak,
men den ogudaktige f”rst†r intet.

029:008 Bespottare uppvigla staden,
men visa m„n stilla vreden.

029:009 N„r en vis man vill g† till r„tta med en of”rnuftig man,
d† vredgas denne eller ler, och har ingen ro.

029:010 De blodgiriga hata den som „r ostrafflig,
men de redliga s”ka skydda hans liv.

029:011 D†ren sl„pper all sin vrede l”s,
men den vise stillar den till slut.

029:012 Den furste som aktar p† l”gnaktigt tal,
hans tj„nare „ro alla ogudaktiga.

029:013 Den fattige och f”rtryckaren f† leva j„mte varandra;
av HERREN f† b†das ”gon sitt ljus.

029:014 Den konung som d”mer de armas r„tt.
hans tron skall best† evinnerligen.

029:015 Ris och tillr„ttavisning giver vishet,
men ett oupptuktat barn drager skam ”ver sin moder.

029:016 D„r de ogudaktiga v„xa till, d„r v„xer ”vertr„delsen till,
men de r„ttf„rdiga skola se deras fall med lust.

029:017 Tukta din son, s† skall han bliva dig till hugnad
och giva ljuvlig spis †t din sj„l.

029:018 D„r profetia icke finnes, d„r bliver folket tygell”st;
men s„ll „r den som h†ller lagen.

029:019 Med ord kan man icke tukta en tj„nare
ty om han „n f”rst†r, s† r„ttar han sig icke d„refter.

029:020 Ser du en man som „r snar till att tala,
det „r mer hopp om en d†re „n om honom.

029:021 Om n†gon „r f”r efterl†ten mot sin tj„nare i hans ungdom,
s† visar denne honom p† sistone f”rakt.

029:022 En snarsticken man uppv„cker tr„ta,
och den som l„tt f”rt”rnas beg†r ofta ”vertr„delse.

029:023 En m„nniskas h”gmod bliver henne till f”r”dmjukelse,
men den ”dmjuke vinner „ra.

029:024 Den som skiftar rov med en tjuv hatar sitt eget liv;
n„r han h”r edsf”rpliktelsen, yppar han intet.

029:025 M„nniskofruktan har med sig snaror,
men den som f”rtr”star p† HERREN, han varder beskyddad.

029:026 M†nga s”ka en furstes ynnest,
men av HERREN f†r var och en sin r„tt.

029:027 En or„ttf„rdig man „r en styggelse f”r de r„ttf„rdiga,
och den som vandrar i redlighet „r en styggelse f”r den ogudaktige.
030:001 Detta „r Agurs, Jakes sons, ord och utsaga. S† talade den mannen
till Itiel -- till Itiel och Ukal.

030:002 Ja, jag „r f”r of”rnuftig f”r att kunna r„knas s†som m„nniska,
jag har icke m„nskligt f”rst†nd;
030:003 vishet har jag icke f†tt l„ra,
s† att jag „ger kunskap om den Helige.

030:004 Vem har stigit upp till himmelen och †ter farit ned?
Vem har samlat vinden i sina h„nder?
Vem har knutit in vattnet i ett kl„de?
Vem har fastst„llt jordens alla gr„nser?
Vad heter han, och vad heter hans son -- du vet ju det?

030:005 Allt Guds tal „r luttrat;
han „r en sk”ld f”r dem som taga sin tillflykt till honom.
030:006 L„gg icke n†got till hans ord,
p† det att han icke m† besl† dig med l”gn.

030:007 Om tv† ting beder jag dig,
v„gra mig dem icke, intill min d”d:
030:008 L†t f†f„nglighet och l”gn vara fj„rran ifr†n mig;
och giv mig icke fattigdom, ej heller rikedom,
men l†t mig f† det br”d mig tillkommer.
030:009 Jag kunde eljest, om jag bleve alltf”r matt, f”rneka dig,
att jag sporde: ½Vem „r HERREN?½
eller om jag bleve alltf”r fattig, kunde jag bliva en tjuv,

Book of the day:
Facebook Google Reddit StumbleUpon Twitter Pinterest