Full Text Archive logoFull Text Archive — Free Classic E-books

The Bible, in Swedish, both Testaments

Part 20 out of 47

Adobe PDF icon
Download this document as a .pdf
File size: 1.7 MB
What's this? light bulb idea Many people prefer to read off-line or to print out text and read from the real printed page. Others want to carry documents around with them on their mobile phones and read while they are on the move. We have created .pdf files of all out documents to accommodate all these groups of people. We recommend that you download .pdfs onto your mobile phone when it is connected to a WiFi connection for reading off-line.

och att ingen finnes, som kan r„dda ur din hand?

010:008 Dina h„nder hava danat och gjort mig,
helt och i allo; och nu f”rd„rvar du mig!
010:009 T„nk p† huru du formade mig s†som lera;
och nu l†ter du mig †ter varda till stoft!

010:010 Ja, du utg”t mig s†som mj”lk,
och s†som ost„mne l„t du mig stelna.
010:011 Med hud och k”tt bekl„dde du mig,
av ben och senor v„vde du mig samman.
010:012 Liv och n†d besk„rde du mig,
och genom din v†rd bevarades min ande.

010:013 Men d„rvid g”mde du i ditt hj„rta den tanken,
jag vet att du hade detta i sinnet:
010:014 om jag syndade, skulle du vakta p† mig
och icke l„mna min missg„rning ostraffad.

010:015 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig!
Men vore jag „n oskyldig, s† finge jag ej lyfta mitt huvud,
jag skulle m„ttas av skam och sk†da min of„rd.

010:016 H”jde jag det likv„l, d† skulle du s†som ett lejon jaga mig
och alltj„mt bevisa din undermakt p† mig.
010:017 Nya vittnen mot mig skulle du d† f”ra fram
och alltmer l†ta mig k„nna din f”rt”rnelse;
med skaror efter skaror skulle du ans„tta mig.

010:018 Varf”r l„t du mig d† komma ut ur moderssk”tet?
Jag borde hava f”rg†tts, innan n†got ”ga s†g mig,
010:019 hava blivit s†som hade jag aldrig varit till;
fr†n moderlivet skulle jag hava f”rts till graven.

010:020 Kort „r ju min tid; m† han d† l†ta mig vara,
l„mna mig i fred, s† att jag f†r en flyktig gl„dje,
010:021 innan jag g†r h„dan, f”r att aldrig komma †ter,
bort till m”rkrets och d”dsskuggans land,
010:022 till det land vars dunkel „r s†som djupa vatten,
dit d„r d”dsskugga och f”rvirring r†der,
ja, d„r dagsljuset sj„lvt „r s†som djupa vatten.
011:001 D„refter tog Sofar fr†n Naama till orda och sade:

011:002 Skall s†dant ordfl”de bliva utan svar
och en s† stortalig man f† r„tt?
011:003 Skall ditt l”sa tal n”dga m„n till tystnad,
s† att du f†r bespotta, utan att n†gon kommer dig att blygas?
011:004 Och skall du s† f† s„ga: ½Vad jag l„r „r r„tt,
och utan fl„ck har jag varit inf”r dina ”gon½?

011:005 Nej, om allenast Gud ville tala
och uppl†ta sina l„ppar till att svara dig,
011:006 om han ville uppenbara dig sin visdoms l”nnligheter,
huru han „ger f”rst†nd, ja, i dubbelt m†tt,
d† ins†ge du att Gud, dig till f”rm†n,
har l„mnat †t gl”mskan en del av din missg„rning.

011:007 Men kan v„l du utrannsaka Guds djuphet
eller fatta den Allsm„ktiges fullkomlighet?
011:008 H”g s†som himmelen „r den -- vad kan du g”ra?
djupare „n d”dsriket -- vad kan du f”rst†?
011:009 Dess l„ngd str„cker sig vidare „n jorden,
och i bredd ”vertr„ffar den havet.

011:010 N„r han vill fara fram och sp„rra n†gon inne
eller kalla n†gon till doms, vem kan d† hindra honom?
011:011 Han „r ju den som k„nner l”gnens m„n,
f”rd„rv uppt„cker han, utan att leta d„refter.
011:012 Men lika l„tt kan en d†raktig man f† f”rst†nd,
som en vild†snef†le kan f”das till m„nniska.

011:013 Om du nu r„tt bereder ditt hj„rta
och utr„cker dina h„nder till honom,
011:014 om du skaffar bort det f”rd„rv som kan l†da vid din hand
och ej l†ter or„ttf„rdighet bo i dina hyddor,
011:015 ja, d† f†r du upplyfta ditt ansikte utan skam,
du st†r fast och har intet att frukta.

011:016 Ja, d† skall du f”rg„ta din olycka,
blott minnas den s†som vatten som har f”rrunnit.
011:017 Ditt liv skall d† str†la klarare „n middagens sken;
och kommer m”rker p†, s† „r det som en gryning till morgon.
011:018 Du kan d† vara trygg, ty du „ger ett hopp;
du spanar omkring dig och g†r sedan trygg till vila.

011:019 Ja, du f†r d† ligga i ro, utan att n†gon f”rskr„cker dig,
och m†nga skola s”ka din ynnest.
011:020 Men de ogudaktigas ”gon skola f”rsm„kta;
ingen tillflykt skall mer finnas f”r dem,
och deras hopp skall vara att f† giva upp andan.
012:001 D„refter tog Job till orda och sade:

012:002 Ja, visst „ren I det r„tta folket,
och med eder kommer visheten att d” ut!
012:003 Dock, j„mv„l jag har f”rst†nd s† gott som I,
icke st†r jag tillbaka f”r eder;
ty vem „r den som ej begriper slikt?

012:004 S† m†ste jag d† vara ett †tl”je f”r min v„n,
jag som fick svar, s† snart jag ropade till Gud;
man ler †t en som „r r„ttf„rdig och ostrafflig!

012:005 Ja, med f”rakt ses olyckan av den som st†r s„ker;
f”rakt v„ntar dem vilkas f”tter vackla.
012:006 Men f”rh„rjares hyddor †tnjuta frid,
och trygghet f† s†dana som trotsa Gud,
de som hava sin gud i sin hand.

012:007 Men fr†ga du boskapen, den m† undervisa dig,
och f†glarna under himmelen, de m† upplysa dig;
012:008 eller tala till jorden, hon m† undervisa dig,
fiskarna i havet m† giva dig besked.

012:009 Vem kan icke l„ra genom allt detta
att det „r HERRENS hand som har gjort det?
012:010 I hans han „r ju allt levandes sj„l
och alla m„nskliga varelsers anda.

012:011 Skall icke ”ra pr”va orden,
likasom munnen pr”var matens smak?
012:012 Vishet tillkommer ju de gamle
och f”rst†nd dem som l„nge hava levat.

012:013 Hos Honom finnes vishet och makt,
hos honom r†d och f”rst†nd.
012:014 Se, vad han river ned, det bygges ej upp;
f”r den han sp„rrar inne kan ingen uppl†ta.
012:015 Han h†ller vattnen tillbaka -- se, se d† bliver d„r torrt,
han sl„pper dem l”sa, d† f”rd„rva de landet.

012:016 Hos honom „r kraft och klokhet,
den f”rvillade och f”rvillaren „ro b†da i hans hand.
012:017 R†dsherrar utblottar han, han f”r dem i landsflykt,
och domare g”r han till d†rar.
012:018 Han uppl”ser konungars v„lde
och s„tter f†ngb„lte om deras h”fter.

012:019 Pr„ster utblottar han, han f”r dem i landsflykt,
och de s„krast rotade kommer han p† fall.
012:020 V„lbetrodda m„n ber”var han m†let
och avh„nder de „ldste deras insikt.
012:021 Han utgjuter f”rakt ”ver furstar
och lossar de starkes g”rdel.

012:022 Han blottar djupen, s† att de ej h”ljas av m”rker,
d”dsskuggan drager han fram i ljuset.
012:023 Han l†ter folkslag v„xa till -- och f”rg”r dem;
han utvidgar deras gr„nser, men f”r dem sedan bort.
012:024 Stamh”vdingar i landet ber”var han f”rst†ndet,
han leder dem vilse i v„gl”sa ”demarker.
012:025 De famla i m”rkret och hava intet ljus,
han kommer dem att ragla s†som druckna.
013:001 Ja, alltsammans har mitt ”ga sett,
mitt ”ra har h”rt det och nogsamt givit akt.
013:002 Vad I veten, det vet ocks† jag;
icke st†r jag tillbaka f”r eder.
013:003 Men till den Allsm„ktige vill jag nu tala,
det lyster mig att g† till r„tta med Gud.

013:004 Dock, I „ren m„n som spinna ihop l”gn,
allasammans hops„tten I f†f„ngligt tal.
013:005 Om I „nd† villen alldeles tiga!
Det kunde tillr„knas eder som vishet.
013:006 H”ren nu likv„l mitt klagom†l,
och akten p† mina l„ppars gensagor.

013:007 Viljen I f”rsvara Gud med or„ttf„rdigt tal
och honom till f”rm†n bruka o„rligt tal?
013:008 Skolen I visa eder partiska f”r honom
eller g”ra eder till sakf”rare f”r Gud?
013:009 Icke kan s†dant „ndas v„l,
n„r han h†ller r„fst med eder?
Eller kunnen I g„ckas med honom,
s†som man kan g„ckas med en m„nniska?

013:010 Nej, f”rvisso skall han straffa eder,
om I visen en hemlig partiskhet.
013:011 Sannerligen, hans majest„t skall d† f”rskr„cka eder,
och fruktan f”r honom skall falla ”ver eder.
013:012 Edra t„nkespr†k skola d† bliva visdomsord av aska,
edra f”rsvarsverk varda s†som vallar av ler.

013:013 Tigen nu f”r min, s† skall jag tala,
g†nge s† ”ver mig vad det vara m†.
013:014 Ja, huru det „n g†r, vill jag fatta mitt k”tt mellan t„nderna
och taga min sj„l i min hand.
013:015 M† han dr„pa mig, jag hoppas intet annat;
min vandel vill jag „nd† h†lla fram inf”r honom.
013:016 Redan detta skall l„nda mig till fr„lsning,
ty ingen gudl”s dristar komma inf”r honom.

013:017 H”ren, h”ren d† mina ord,
och l†ten min f”rklaring tr„nga in i edra ”ron.
013:018 Se, h„r l„gger jag saken fram;
jag vet att jag skall befinnas hava r„tt.
013:019 Eller gives det n†gon som kan vederl„gga mig?
Ja, d† vill jag tiga -- och d”.

013:020 Allenast tv† ting m† du ej g”ra mot mig,
s† beh”ver jag ej d”lja mig inf”r ditt ansikte:
013:021 din hand m† du ej l†ta komma mig n„r,
och fruktan f”r dig m† icke f”rskr„cka mig.
013:022 Sedan m† du †klaga, och jag vill svara,
eller ock skall jag tala, och du m† gendriva mig.

013:023 Huru „r det allts† med mina missg„rningar och synder?
L†t mig f† veta min ”vertr„delse och synd.
013:024 Varf”r d”ljer du ditt ansikte
och aktar mig s†som din fiende?
013:025 Vill du skr„mma ett l”v som drives av vinden,
vill du f”rf”lja ett borttorkat str†?

013:026 Du skriver ju bedr”velser p† min lott
och giver mig till arvedel min ungdoms missg„rningar;
013:027 du s„tter mina f”tter i stocken,
du vaktar p† alla v„gar,
f”r mina fotsulor m„rker du ut stegen.
013:028 Och detta mot en som t„res bort lik murket tr„,
en som liknar en kl„dnad s”nderfr„tt av mal!
014:001 M„nniskan, av kvinna f”dd,
lever en liten tid och m„ttas av oro;
014:002 lik ett blomster v„xer hon upp och vissnar bort,
hon flyr undan s†som skuggan och har intet best†nd.

014:003 Och till att vakta p† en s†dan uppl†ter du dina ”gon,
ja, du drager mig till doms inf”r dig.
014:004 Som om en ren skulle kunna framg† av en oren!
S†dant kan ju aldrig ske.

014:005 ˇro nu m„nniskans dagar oryggligt best„mda,
hennes m†naders antal fastst„llt av dig,
har du utstakat en gr„ns som hon ej kan ”verskrida,
014:006 v„nd d† din blick ifr†n henne och unna henne ro,
l†t henne njuta en dagakarls gl„dje av sin dag.

014:007 F”r ett tr„d finnes ju kvar n†got hopp;
hugges det „n ned, kan det †ter skjuta skott,
och telningar beh”va ej fattas d„rp†.
014:008 Om „n dess rot tynar h„n i jorden
och dess stubbe d”r bort i mullen,
014:009 s† kan det gr”nska upp genom vattnets †ngor
och skjuta grenar lik ett nyplantat tr„d.

014:010 Men om en man d”r, s† ligger han d„r slagen;
om en m„nniska har givit upp andan, var finnes hon d† mer?
014:011 S†som n„r vattnet har f”rrunnit ur en sj”,
och s†som n„r en flod har sinat bort och uttorkat,
014:012 s† ligger mannen d„r och st†r ej mer upp,
han vaknar icke †ter, s† l„nge himmelen varar;
aldrig v„ckes han upp ur sin s”mn.

014:013 Ack, att du ville g”mma mig i d”dsriket,
f”rd”lja mig, till dess din vrede hade upph”rt,
staka ut f”r mig en tidsgr„ns och sedan t„nka p† mig --
014:014 fast„n ju ingen kan f† liv, n„r han en g†ng „r d”d!
D† skulle jag h†lla min stridstid ut,
„nda till dess att min avl”sning komme.

014:015 Du skulle d† ropa p† mig,
och jag skulle svara dig;
efter dina h„nders verk skulle du l„ngta;
014:016 ja, du skulle d† r„kna mina steg,
du skulle ej akta p† min synd.
014:017 I en f”rseglad pung l†ge d† min ”vertr„delse,
och du ”verskylde min missg„rning.

014:018 Men s†som sj„lva berget faller och f”rvittrar,
och s†som klippan flyttas ifr†n sin plats,
014:019 s†som stenar n”tas s”nder genom vattnet,
och s†som mullen sk”ljes bort av dess fl”den,
s† g”r du ock m„nniskans hopp om intet.

014:020 Du sl†r henne ned f”r alltid, och hon far h„dan;
du f”rvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
014:021 Om hennes barn komma till „ra, s† k„nner hon det icke;
om de sjunka ned till ringhet, s† aktar hon dock ej p† dem.
014:022 Hennes kropp k„nner blott sin egen pl†ga,
hennes sj„l blott den sorg hon sj„lv f†r f”rnimma.
015:001 D„refter tog Elifas fr†n Teman till orda och sade:

015:002 Skall en vis man tala s† i v„dret
och fylla upp sitt br”st med ”stanvind?
015:003 Skall han f”rsvara sin sak med haltl”st tal,
med ord som ingenting bevisa?

015:004 ˇn mer, du g”r gudsfruktan om intet
och kommer med klagol†t inf”r Gud.
015:005 Ty din ondska l„gger dig orden i munnen,
och ditt behag st†r till illfundigt tal.
015:006 S† d”mes du nu skyldig av din mun, ej av mig,
dina egna l„ppar vittna emot dig.

015:007 Var du den f”rsta m„nniska som f”ddes,
och fick du liv, f”rr„n h”jderna funnos?
015:008 Blev du †h”rare i Guds hemliga r†d
och fick s† visheten i ditt v†ld?
015:009 Vad vet du d†, som vi icke veta?
Vad f”rst†r du, som ej „r oss kunnigt?
015:010 Gr†h†rsman och †ldring finnes ocks† bland oss,
ja, en som ”verg†r din fader i †lder.

015:011 F”rsm†r du den tr”st som Gud har att bjuda,
och det ord som i saktmod talas med dig?
015:012 Vart f”res du h„n av ditt sinne,
och varf”r v„lva dina ”gon s†,
015:013 i det du v„nder ditt raseri mot Gud
och ”ser ut ord ur din mun?

015:014 Vad „r en m„nniska, att hon skulle vara ren?
Vad en av kvinna f”dd, att han skulle vara r„ttf„rdig?
015:015 Se, ej ens p† sina heliga kan han f”rlita sig,
och himlarna „ro icke rena inf”r hans ”gon;
015:016 huru mycket mindre d† den som „r ond och f”rd„rvad,
den man som l„skar sig med or„ttf„rdighet s†som med vatten!

015:017 Jag vill kung”ra dig n†got, s† h”r nu mig;
det som jag har sk†dat vill jag f”rt„lja,
015:018 vad visa m„n hava gjort kunnigt,
lagt fram s†som ett arv ifr†n sina f„der,
015:019 ifr†n dem som allena fingo landet till g†va,
och bland vilka ingen fr„mling „nnu hade tr„ngt in:

015:020 Den ogudaktige har †ngest i alla sina dagar,
under de †r, helt f†, som besk„ras en v†ldsverkare.
015:021 Skr„ckr”ster ljuda i hans ”ron;
n„r han „r som tryggast, kommer f”rh„rjaren ”ver honom.
015:022 Han har intet hopp om r„ddning ur m”rkret,
ty sv„rdet lurar p† honom.

015:023 S†som flykting s”ker han sitt br”d: var „r det?
Han f”rnimmer att m”rkrets dag „r f”r handen.
015:024 ¸ngest och tr†ngm†l f”rskr„cka honom,
han nedsl†s av dem s†som av en stridsrustad konung.

015:025 Ty mot Gud r„ckte han ut sin hand,
och mot den Allsm„ktige f”rh„vde han sig;
015:026 han stormade mot honom med trotsig hals,
med sina sk”ldars ryggar i sluten hop;
015:027 han h”ljde sitt ansikte med fetma
och samlade hull p† sin l„nd;
015:028 han bosatte sig i st„der, d”mda till f”rst”ring,
i hus som ej fingo bebos,
ty till stenhopar voro de best„mda.

015:029 D„rf”r bliver han ej rik, och hans gods best†r ej,
hans sk”rdar luta ej tunga mot jorden.
015:030 Han kan icke undslippa m”rkret;
hans telningar skola f”rtorka av hetta,
och sj„lv skall han f”rg†s genom Guds muns anda.

015:031 I sin f”rvillelse m† han ej lita p† vad f†f„ngligt „r,
ty f†f„nglighet m†ste bliva hans l”n.
015:032 I f”rtid skall hans m†tt varda fyllt,
och hans krona skall ej gr”nska mer.
015:033 Han bliver lik ett vintr„d som i f”rtid mister sina druvor,
lik ett olivtr„d som f„ller sina blommor.

015:034 Ty den gudl”ses hus f”rbliver ofruktsamt,
s†som eld f”rt„r hyddor d„r mutor tagas.
015:035 Man g†r havande med olycka och f”der f”rd„rv;
den livsfrukt man alstrar „r ett sviket hopp.
016:001 D„refter tog Job till orda och sade:

016:002 ™ver nog har jag f†tt h”ra av s†dant;
usla tr”stare „ren I alla.
016:003 ˇr det nu slut p† detta tal i v„dret,
eller eggar dig „nnu n†got till gensvar?

016:004 Jag kunde v„l ock tala, jag s†som I;
ja, jag ville att I voren i mitt st„lle!
D† kunde jag hops„tta ord mot eder
och skaka mot eder mitt huvud till h†n.
016:005 Med munnen kunde jag d† styrka eder
och med l„pparnas ”mkan bereda eder lindring.

016:006 Om jag nu talar, s† lindras d„rav ej min pl†ga;
och tiger jag, icke sl„pper den mig „nd†.
016:007 Nej, nu har all min kraft blivit t”md;
du har ju f”r”tt hela mitt hus.
016:008 Och att du har hems”kt mig, det g„ller s†som vittnesb”rd;
min sjukdom f†r tr„da upp och tala mot mig.

016:009 I vrede s”ndersliter och ans„tter man mig,
man biter sina t„nder samman emot mig;
ja, min ov„n v„sser mot mig sina blickar.
016:010 Man sp„rrar upp munnen mot mig,
sm„dligt sl†r man mig p† mina kinder;
alla rota sig tillsammans emot mig.

016:011 Gud giver mig till pris †t or„ttf„rdiga m„nniskor
och kastar mig i de ogudaktigas h„nder.
016:012 Jag satt i god ro, d† krossade han mig;
han grep mig i nacken och slog mig i smulor.

Han satte mig upp till ett m†l f”r sina skott;
016:013 fr†n alla sidor tr„ffa mig hans pilar,
han genomborrar mina njurar utan f”rskoning,
min galla gjuter han ut p† jorden.
016:014 Han bryter ned mig med st”t p† st”t,
han stormar emot mig s†som en k„mpe.

016:015 S„cktyg b„r jag hopf„st ”ver min hud,
och i stoftet har jag m†st s„nka mitt horn,
016:016 Mitt anlete „r gl”dande r”tt av gr†t,
och p† mina ”gonlock „r d”dsskugga l„grad.
016:017 Och detta, fast„n v†ld ej finnes i mina h„nder,
och fast„n min b”n „r ren!

016:018 Du jord, ”verskyl icke mitt blod,
och l†t f”r mitt rop ingen vilostad finnas.
016:019 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne,
och i h”jden den som skall tala f”r mig.

016:020 Mina v„nner hava mig nu till sitt †tl”je,
d„rf”r sk†dar mitt ”ga med t†rar till Gud,
016:021 Ja, m† han h„r skaffa r„tt †t en man mot Gud
och †t ett m„nniskobarn mot dess n„sta.
016:022 Ty f† „ro de †r som skola upprinna,
innan jag vandrar den v„g d„r jag ej mer kommer †ter.
017:001 Min livskraft „r f”rst”rd, mina dagar slockna ut,
bland gravar f†r jag min lott.
017:002 Ja, i sanning „r jag omgiven av g„ckeri,
och avoghet f†r mitt ”ga st„ndigt sk†da hos dessa!

017:003 S† st„ll nu s„kerhet och borgen f”r mig hos dig sj„lv;
vilken annan vill giva mig sitt handslag?
017:004 Dessas hj„rtan har du ju tillslutit f”r f”rst†nd,
d„rf”r skall du icke l†ta dem triumfera.
017:005 Den som f”rr†der sina v„nner till plundring,
p† hans barn skola ”gonen f”rsm„kta.

017:006 Jag „r satt till ett ordspr†k bland folken;
en man som man spottar i ansiktet „r jag.
017:007 D„rf”r „r mitt ”ga skumt av gr„melse,
och mina lemmar „ro s†som en skugga allasammans.

017:008 De redliga h„pna ”ver s†dant,
och den oskyldige uppr”res av harm mot den gudl”se.
017:009 Men den r„ttf„rdige h†ller fast vid sin v„g,
och den som har rena h„nder bemannar sig dess mer.
017:010 Ja, g„rna m†n I alla ans„tta mig p† nytt,
jag l„r „nd† bland eder ej finna n†gon vis.

017:011 Mina dagar „ro f”rlidna, s”nderslitna „ro mina planer,
vad som var mitt hj„rtas beg„r.
017:012 Men natten vill man g”ra till dag,
ljuset skulle vara n„ra, nu d† m”rker bryter in.

017:013 Nej, huru jag „n bidar, bliver d”dsriket min boning,
i m”rkret skall jag b„dda mitt l„ger;
017:014 till graven m†ste jag s„ga: ½Du „r min fader½,
till f”rruttnelsens maskar: ½Min moder½, ½Min syster½.
017:015 Vad bliver d† av mitt hopp,
ja, mitt hopp, vem f†r sk†da det?
017:016 Till d”dsrikets bommar far det ned,
d† jag nu sj„lv g†r till vila i stoftet.
018:001 D„refter tog Bildad fr†n Sua till orda och sade:

018:002 Huru l„nge skolen I g† p† jakt efter ord?
Kommen till f”rst†nd; sedan m† vi talas vid.
018:003 Varf”r skola vi aktas s†som osk„liga djur,
r„knas i edra ”gon s†som ett f”rstockat folk?
018:004 Du som i din vrede sliter s”nder dig sj„lv,
menar du att d”r din skull jorden skall bliva ”de
och klippan flyttas bort fr†n sin plats?

018:005 Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut,
och l†gan av hans eld icke giva n†got sken.
018:006 Ljuset skall f”rm”rkas i hans hydda,
och lampan slockna ut f”r honom.
018:007 Hans v„ldiga steg skola st„ckas,
hans egna r†dslag bringa honom p† fall.

018:008 Ty han rusar med sina f”tter in i n„tet,
f”rs†ten lura, d„r han vandrar fram;
018:009 snaran griper honom om h„len,
och gillret tager honom fatt;
018:010 garn till att f†nga honom „ro lagda p† marken
och sn„rjande band p† hans stig.

018:011 Fr†n alla sidor „ngsla honom f”rskr„ckelser,
de jaga honom, varhelst han g†r fram.
018:012 Olyckan vill uppsluka honom,
och of„rd st†r redo, honom till fall.
018:013 Under hans hud fr„tas hans lemmar bort,
ja, av d”dens f”rstf”dde bortfr„tas hans lemmar.

018:014 Ur sin hydda, som han f”rtr”star p†, ryckes han bort,
och till f”rskr„ckelsernas konung vandrar han h„n.
018:015 I hans hydda f†r fr„mlingar bo,
och svavel utstr”s ”ver hans boning.

018:016 Nedantill f”rtorkas hans r”tter,
och ovantill vissnar hans krona bort.
018:017 Hans †minnelse f”rg†s ifr†n jorden,
hans namn lever icke kvar i v„rlden.
018:018 Fr†n ljus st”tes han ned i m”rker
och f”rjagas ifr†n jordens krets.
018:019 Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk,
och ingen i hans boningar skall slippa undan.

018:020 ™ver hans of„rdsdag h„pna v„sterns folk,
och ”sterns m„n gripas av rysning.
018:021 Ja, s† sker det med den or„ttf„rdiges hem,
s† g†r det dens hus, som ej vill veta av Gud.
019:001 D„refter tog Job till orda och sade:

019:002 Huru l„nge skolen I bedr”va min sj„l
och krossa mig s”nder med edra ord?
019:003 Tio g†nger haven I nu talat sm„dligt mot mig
och kr„nkt mig utan all f”rsyn.

019:004 Om s† „r, att jag verkligen har farit vilse,
d† „r f”rvillelsen min egen sak.
019:005 Men viljen I „nd† verkligen f”rh„va eder mot mig,
och p†st†n I att sm„leken har drabbat mig med sk„l,
019:006 s† veten fastmer att Gud har gjort mig or„tt
och att han har omsn„rjt mig med sitt n„t.

019:007 Se, jag klagar ”ver v†ld, men f†r intet svar;
jag ropar, men f†r icke r„tt.
019:008 Min v„g har han sp„rrat, s† att jag ej kommer fram,
och ”ver mina stigar breder han m”rker.
019:009 Min „ra har han avkl„tt mig,
och fr†n mitt huvud har han tagit bort kronan.

019:010 Fr†n alla sidor bryter han ned mig, s† att jag f”rg†s;
han rycker upp mitt hopp, s†som vore det ett tr„d.
019:011 Sin vrede l†ter han brinna mot mig
och aktar mig s†som sina ov„nners like.
019:012 Hans skaror draga samlade fram
och bereda sig v„g till anfall mot mig;
de l„gra sig runt omkring min hydda.

019:013 L†ngt bort ifr†n mig har han drivit mina fr„nder;
mina bekanta „ro idel fr„mlingar mot mig.
019:014 Mina n„rmaste hava dragit sig undan,
och mina f”rtrogna hava f”rg„tit mig.

019:015 Mitt husfolk och mina tj„nstekvinnor akta mig s†som fr„mling;
en fr„mmande man har jag blivit i deras ”gon.
019:016 Kallar jag p† min tj„nare, s† svarar han icke;
”dmjukt m†ste jag b”nfalla hos honom.

019:017 Min andedr„kt „r vidrig f”r min hustru,
jag v„cker leda hos min moders barn.
019:018 Till och med de sm† barnen visa mig f”rakt;
s† snart jag st†r upp, tala de oh”viskt emot mig.
019:019 Ja, en styggelse „r jag f”r alla dem jag umgicks med;
de som voro mig k„rast hava v„nt sig emot mig.

019:020 Benen i min kropp tr„nga ut i hud och hull;
knappt tandk”ttet har jag f†tt beh†lla kvar.

019:021 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina v„nner,
d† nu Guds hand s† har hems”kt mig.
019:022 Varf”r skolen I f”rf”lja mig, I s†som Gud,
och aldrig bliva m„tta av mitt k”tt?

019:023 Ack att mina ord skreves upp,
ack att de bleve upptecknade i en bok,
019:024 ja, bleve med ett stift av j„rn och med bly
f”r evig tid inpr„glade i klippan!

019:025 Dock, jag vet att min f”rlossare lever,
och att han till slut skall st† fram ”ver stoftet.
019:026 Och sedan denna min sargade hud „r borta,
skall jag fri ifr†n mitt k”tt f† sk†da Gud.
019:027 Ja, honom skall jag f† sk†da, mig till hj„lp,
f”r mina ”gon skall jag se honom, ej s†som en fr„mling;
d„refter tr†nar jag i mitt innersta.

019:028 Men n„r I t„nken: ½huru skola vi icke ans„tta honom!½
-- s†som vore skulden att finna hos mig --
019:029 d† m†n I taga eder till vara f”r sv„rdet,
ty vreden h”r till de synder som straffas med sv„rd;
s† m†n I d† besinna att en dom skall komma.
020:001 D„refter tog Sofar fr†n Naama till orda och sade:

020:002 P† s†dant tal giva mina tankar mig ett svar,
„n mer, d† jag nu „r s† uppr”rd i mitt inre.
020:003 Sm„dlig tillr„ttavisning m†ste jag h”ra,
och man svarar mig med munv„der p† f”rst†ndigt tal.

020:004 Vet du d† icke att s† har varit fr†n evig tid,
fr†n den stund d† m„nniskor sattes p† jorden:
020:005 att de ogudaktigas jubel varar helt kort
och den gudl”ses gl„dje ett ”gonblick?

020:006 Om „n hans f”rh„velse stiger upp till himmelen
och hans huvud n†r intill molnen,
020:007 S† f”rg†s han dock f”r alltid och aktas lik sin tr„ck;
de som s†go honom m†ste fr†ga: ½Var „r han?½
020:008 Lik en dr”m flyger han bort, och ingen finner honom mer;
han f”rjagas s†som en syn om natten.
020:009 Det ”ga som s†g honom ser honom icke †ter,
och hans plats f†r ej sk†da honom mer.
020:010 Hans barn m†ste gottg”ra hans skulder till de arma,
hans h„nder †terb„ra hans vinning.
020:011 B„st ungdomskraften fyller hans ben,
skall den ligga i stoftet med honom.

020:012 Om „n ondskan smakar ljuvligt i hans mun,
s† att han g”mmer den under sin tunga,
020:013 „r r„dd om den och ej vill g† miste d„rom,
utan h†ller den f”rvarad inom sin gom,
020:014 s† f”rvandlas denna kost i hans inre,
bliver huggormsetter i hans liv.
020:015 Den rikedom han har slukat m†ste han utspy;
av Gud drives den ut ur hans buk.
020:016 Ja, huggormsgift kommer han att dricka,
av etterormens tunga bliver han dr„pt.
020:017 Ingen b„ck f†r vederkvicka hans syn,
ingen str”m med fl”den av honung och gr„ddmj”lk.

020:018 Sitt f”rd„rv m†ste han †terb„ra, han f†r ej njuta d„rav;
hans fr”jd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
020:019 Ty mot de arma ”vade han v†ld och l„t dem ligga d„r;
han rev till sig hus som han ej kan h†lla vid makt.
020:020 Han visste ej av n†gon ro f”r sin buk,
men han skall icke r„dda sig med sina skatter.
020:021 Intet slapp undan hans glupskhet,
d„rf”r „ger och hans lycka intet best†nd.
020:022 Mitt i hans ”verfl”d p†kommer honom n”d,
och envar el„ndig v„nder d† mot honom sin hand.

020:023 Ja, s† m†ste ske, f”r att hans buk m† bliva fylld;
sin vredes gl”d skall Gud s„nda ”ver honom
och l†ta den tr„nga s†som ett regn in i hans kropp.

020:024 Om han flyr undan f”r vapen av j„rn,
s† genomborras han av kopparb†gens skott.
020:025 N„r han d† drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg,
n„r den ljungande udden kommer fram ur hans galla,
d† falla d”dsfasorna ”ver honom.

020:026 Idel m”rker „r f”rvarat †t hans skatter;
till mat gives honom eld som brinner utan pust,
den f”rt„r vad som „r kvar i hans hydda.
020:027 Himmelen l„gger hans missg„rning i dagen,
och jorden reser sig upp emot honom.
020:028 Vad som har samlats i hans hus far †ter sin kos,
likt f”rrinnande vatten, p† vredens dag.

020:029 S†dan lott f†r en ogudaktig m„nniska av Gud,
s†dan arvedel har av Gud blivit best„md †t henne.
021:001 D„refter tog Job till orda och sade:

021:002 H”ren †tminstone p† mina ord;
l†ten det vara den tr”st som I given mig.
021:003 Haven f”rdrag med mig, s† att jag f†r tala;
sedan jag har talat, m† du bespotta.

021:004 ˇr d† min klagan, s†som n„r m„nniskor eljest klaga?
Eller huru skulle jag kunna vara annat „n ot†lig?
021:005 Akten p† mig, s† skolen I h„pna
och n”dgas l„gga handen p† munnen.
021:006 Ja, n„r jag t„nker d„rp†, d† f”rskr„ckes jag sj„lv,
och f”rf„ran griper mitt k”tt.

021:007 Varf”r f† de ogudaktiga leva,
ja, med †ldern v„xa till i rikedom?
021:008 De se sina barn leva kvar hos sig,
och sin avkomma hava de inf”r sina ”gon.
021:009 Deras hus st† trygga, ej hems”kta av f”rskr„ckelse;
Gud l†ter sitt ris icke komma vid dem.

021:010 N„r deras boskap parar sig, „r det icke f”rg„ves;
l„tt kalva deras kor, och icke i otid.
021:011 Sina barn sl„ppa de ut s†som en hjord,
deras piltar hoppa lustigt omkring.
021:012 De st„mma upp med pukor och harpor,
och gl„dja sig vid pipors ljud.
021:013 De f”rn”ta sina dagar i lust,
och ned till d”dsriket fara de i frid.

021:014 Och de sade dock till Gud: ½Vik ifr†n oss,
dina v„gar vilja vi icke veta av.
021:015 Vad „r den Allsm„ktige, att vi skulle tj„na honom?
och vad skulle det hj„lpa oss att †kalla honom?½

021:016 Det „r sant, i deras egen hand st†r ej deras lycka,
och de ogudaktigas r†dslag vare fj„rran ifr†n mig!

021:017 Men huru ofta utslocknar v„l de ogudaktigas lampa,
huru ofta h„nder det att of„rd kommer ”ver dem,
och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
021:018 De borde ju bliva s†som halm f”r vinden,
lika agnar som stormen rycker bort.

021:019 ½Gud spar †t hans barn att lida f”r hans ondska.½
Ja, men honom sj„lv borde han vederg„lla, s† att han finge k„nna det.
021:020 Med egna ”gon borde han se sitt fall,
och av den Allsm„ktiges vrede borde han f† dricka.
021:021 Ty vad fr†gar han efter sitt hus, n„r han sj„lv „r borta,
n„r hans m†naders antal har n†tt sin „nde?

021:022 ½Skall man d† l„ra Gud f”rst†nd,
honom som d”mer ”ver de h”gsta?½

021:023 Ja, den ene f†r d” i sin v„lmaktstid,
d„r han sitter i allsk”ns frid och ro;
021:024 hans st„vor hava f†tt st† fulla med mj”lk,
och m„rgen i hans ben har bevarat sin saft.
021:025 Den andre m†ste d” med bedr”vad sj„l,
och aldrig fick han njuta av n†gon lycka.
021:026 Tillsammans ligga de s† i stoftet,
och f”rruttnelsens maskar ”vert„cka dem.

021:027 Se, jag k„nner v„l edra tankar
och de funder med vilka I viljen nedsl† mig.
021:028 I sp”rjen ju: ½Vad har blivit av de h”ga herrarnas hus,
av hyddorna n„r de ogudaktiga bodde?½

021:029 Haven I d† ej fr†gat dem som vida foro,
och akten I ej p† deras vittnesb”rd:
021:030 att den onde bliver sparad p† of„rdens dag
och b„rgad undan p† vredens dag?
021:031 Vem v†gar ens f”reh†lla en s†dan hans v„g?
Vem vederg„ller honom, vad han „n m† g”ra?

021:032 Och n„r han har blivit bortf”rd till graven,
s† vakar man sedan d„r vid kullen.
021:033 Ljuvligt f†r han vilja under dalens torvor.
I hans sp†r drager hela v„rlden fram;
f”re honom har och otaliga g†tt.

021:034 Huru kunnen I d† bjuda mig s† f†f„nglig tr”st?
Av edra svar st†r allenast trol”sheten kvar.
022:001 D„refter tog Elifas fr†n Teman till orda och sade:

022:002 Kan en man bereda Gud n†got gagn,
s† att det l„nder honom till gagn, om n†gon „r f”rst†ndig?
022:003 Har den Allsm„ktige n†gon b†tnad av att du „r r„ttf„rdig,
eller n†gon vinning av att du vandrar ostraffligt?

022:004 ˇr det f”r din gudsfruktans skull som han straffar dig,
och som han g†r med dig till doms?
022:005 Har d† icke din ondska varit stor,
och voro ej dina missg„rningar utan „nde?
022:006 Jo, du tog pant av din broder utan sak,
du plundrade de utblottade p† deras kl„der.
022:007 ¸t den f”rsm„ktande gav du intet vatten att dricka,
och den hungrige nekade du br”d.

022:008 F”r den v„ldige ville du uppl†ta landet,
och den myndige skulle f† bo d„ri,
022:009 men „nkor l„t du g† med tomma h„nder,
och de faderl”sas armar blevo krossade.

022:010 D„rf”r omgives du nu av snaror
och f”rf„ras av pl”tslig skr„ck.
022:011 ja, av ett m”rker d„r du intet ser,
och av vattenfl”den som ”vert„cka dig.

022:012 I himmelens h”jde „r det ju Gud som har sin boning,
och du ser stj„rnorna d„ruppe, huru h”gt de sitta;
022:013 d„rf”r t„nker du: ½Vad kan Gud veta?
Skulle han kunna d”ma, han som bor bortom t”cknet?
022:014 Molnen „ro ju ett t„ckelse, s† att han intet ser;
och p† himlarunden „r det han har sin g†ng.½

022:015 Vill du d† h†lla dig p† forntidens v„g,
d„r f”rd„rvets m„n gingo fram,
022:016 de m„n som bortrycktes, innan deras tid var ute,
och s†som en str”m fl”t deras grundval bort,
022:017 de m„n som sade till Gud: ½Vik ifr†n oss½,
ty vad skulle den Allsm„ktige kunna g”ra dem?
022:018 Det var ju dock han som uppfyllde deras hus med sitt goda.
De ogudaktigas r†dslag vare fj„rran ifr†n mig!

022:019 De r„ttf„rdiga skola se det och gl„dja sig,
och den oskyldige skall f† bespotta dem:
022:020 ½Ja, nu „ro f”rvisso v†ra motst†ndare utrotade,
och deras ”verfl”d har elden f”rt„rt.½

022:021 Men s”k nu f”rlikning och frid med honom;
d„rigenom skall lycka falla dig till.
022:022 Tag emot undervisning av hans mun,
och f”rvara hans ord i ditt hj„rta.

022:023 Om du omv„nder dig till den Allsm„ktige, s† bliver du uppr„ttad;
men or„ttf„rdighet m† du skaffa bort ur din hydda.
022:024 Ja kasta din gyllene skatt i stoftet
och Ofirs-guldet ibland b„ckens stenar,
022:025 s† bliver den Allsm„ktige din gyllene skatt,
det „dlaste silver varder han f”r dig.

022:026 Ja, d† skall du hava din lust i den Allsm„ktige
och kunna upplyfta ditt ansikte till Gud.
022:027 N„r du d† beder till honom, skall han h”ra dig,
och de l”ften du g”r skall du f† infria.
022:028 Allt vad du besluter skall d† lyckas f”r dig,
och ljus skall skina p† dina v„gar.
022:029 Om de leda mot djupet och du d† beder: ½Upp†t!½,
s† fr„lsar han mannen som har ”dmjukat sig.
022:030 Ja han r„ddar och den som ej „r fri ifr†n skuld;
genom dina h„nders renhet r„ddas en s†dan.
023:001 D„refter tog Job till orda och sade:

023:002 Ocks† i dag vill min klaga g”ra uppror.
Min hand k„nnes matt f”r min suckans skull.
023:003 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom,
huru jag kunde komma dit d„r han bor!

023:004 Jag skulle d† l„gga fram f”r honom min sak
och fylla min mun med bevis.
023:005 Jag ville v„l h”ra vad han kunde svara mig,
och f”rnimma vad han skulle s„ga till mig.

023:006 Icke med ”vermakt finge han bek„mpa mig,
nej, han borde allenast lyssna till mig.
023:007 D† skulle hans motpart st† h„r s†som en redlig man,
ja, d† skulle jag f”r alltid komma undan min domare.

023:008 Men g†r jag mot ”ster, s† „r han icke d„r;
g†r jag mot v„ster, s† varsnar jag honom ej;
023:009 har han n†got att skaffa i norr, jag sk†dar honom icke;
d”ljer han sig i s”der, jag ser honom ej heller d„r.

023:010 Han vet ju vilken v„g jag har vandrat;
han har pr”vat mig, och jag har befunnits lik guld.
023:011 Vid hans sp†r har min for h†llit fast,
hans v„g har jag f”ljt, utan att vika av.
023:012 Fr†n hans l„ppars bud har jag icke gjort n†got avsteg;
mer „n egna r†dslut har jag aktat hans muns tal.

023:013 Men hans vilja „r orygglig; vem kan hindra honom?
Vad honom lyster, det g”r han ock.
023:014 Ja, han giver mig fullt upp min besk„rda del,
och mycket av samma slag har han „nnu i f”rvar.

023:015 D„rf”r gripes jag av f”rskr„ckelse f”r hans ansikte;
n„r jag bet„nker det, fruktar jag f”r honom.
023:016 Det „r Gud som har gjort mitt hj„rta f”rsagt,
den Allsm„ktige „r det som har v†llat min f”rskr„ckelse,
023:017 ty jag fick icke f”rg†s, innan m”rkret kom,
d”dsnatten undanh”ll han mig.
024:001 Varf”r har den Allsm„ktige inga r„fstetider i f”rvar?
varf”r f† hans v„nner ej sk†da hans h„mndedagar?

024:002 Se, r†m„rken flyttar man undan,
r”vade hjordar driver man i bet;
024:003 de faderl”sas †sna f”r man bort
och tager „nkans ko i pant.
024:004 Man tr„nger de fattiga undan fr†n v„gen,
de betryckta i landet m†ste g”mma sig med varandra.

024:005 Ja, s†som vild†snor m†ste de leva i ”knen;
dit g† de och m”da sig och s”ka n†got till t„ring;
hedmarken „r det br”d de hava †t sina barn.
024:006 P† f„ltet f† de till sk”rd vad boskap pl„gar „ta,
de h„mta upp det sista i den ogudaktiges ving†rd.
024:007 Nakna ligga de om natten, ber”vade sina kl„der;
de hava intet att skyla sig med i k”lden.
024:008 Av st”rtskurar fr†n bergen genomdr„nkas de;
de famna klippan, ty de „ga ej annan tillflykt.

024:009 Den faderl”se slites fr†n sin moders br”st,
och den betryckte drabbas av utpantning.
024:010 Nakna m†ste de g† omkring, ber”vade sina kl„der,
hungrande n”dgas de b„ra p† k„rvar.
024:011 Inom sina f”rtryckares murar m†ste de bereda olja,
de f† trampa vinpressar och d„rvid lida t”rst.
024:012 Utst”tta ur m„nniskors samfund j„mra de sig,
ja, fr†n d”dsslagnas sj„lar uppstiger ett rop.
Men Gud aktar ej p† vad f”rv„nt som sker.

024:013 Andra hava blivit fiender till ljuset;
de k„nna icke dess v„gar
och h†lla sig ej p† dess stigar.
024:014 Vid dagningen st†r m”rdaren upp
f”r att dr„pa den betryckte och fattige;
och om natten g”r han sig till tjuvars like.
024:015 ˇktenskapsbrytarens ”ga spejar efter skymningen,
han t„nker: ½Intet ”ga f†r k„nna igen mig½,
och s„tter s† ett t„ckelse framf”r sitt ansikte.

024:016 N„r det „r m”rkt, bryta s†dana sig in i husen,
men under dagen st„nga de sig inne;
ljuset vilja de icke veta av.
024:017 Ty det svarta m”rkret r„knas av dem alla s†som morgon,
med m”rkrets f”rskr„ckelser „ro de ju f”rtrogna.

024:018 ½Men hastigt½, menen I, ½ryckes en s†dan bort av str”mmen,
f”rbannad bliver hans del i landet;
till ving†rdarna f†r han ej mer styra sina steg.
024:019 S†som sn”vatten f”rt„res av torka och hetta,
s† f”rt„r d”dsriket den som har syndat.
024:020 Hans moders liv f”rg„ter honom,
maskar frossa p† honom,
ingen finnes, som bevarar hans minne;
s†som ett tr„d brytes or„ttf„rdigheten av.
024:021 S† g†r det, n„r n†gon plundrar den ofruktsamma, som intet f”der,
och n„r n†gon icke g”r gott mot „nkan.½

024:022 Ja, men han uppeh†ller ock v†ldsm„nnen genom sin kraft,
de f† st† upp, n„r de redan hade f”rlorat hoppet om livet;
024:023 han giver dem trygghet, s† att de f† vila,
och hans ”gon vaka ”ver deras v„gar.
024:024 N„r de hava stigit till sin h”jd, besk„res dem en snar h„danf„rd,
de sjunka d† ned och d” som alla andra;
likasom axens toppar vissna de bort.
024:025 ˇr det ej s†, vem vill d† vederl„gga mig,
vem kan g”ra mina ord om intet?
025:001 D„refter tog Bildad fr†n Sua till orda och sade:

025:002 Hos honom „r v„ldighet och f”rskr„ckande makt,
hos honom, som skapar frid i sina himlars h”jd.
025:003 Vem finnes, som f”rm†r r„kna hans skaror?
Och vem ”verstr†las ej av hans ljus?

025:004 Huru skulle d† en m„nniska kunna hava r„tt mot Gud
eller en av kvinna f”dd kunna befinnas ren?
025:005 Se, ej ens m†nen skiner nog klart,
ej ens stj„rnorna „ro rena i hans ”gon;
025:006 huru mycket mindre d† m„nniskan, det krypet,
m„nniskobarnet, den masken!
026:001 D„refter tog Job till orda och sade:

026:002 Vilken hj„lp har du ej sk„nkt den vanm„ktige,
huru har du ej st„rkt den maktl”ses arm!
026:003 Vilka r†d har du ej givit den ovise,
och vilket ”verfl”d av klokhet har du ej lagt i dagen!
026:004 Vem gav dig kraft att tala s†dana ord,
och vems ande var det som kom till orda ur dig?

026:005 D”dsrikets skuggor gripas av †ngest,
djupets vatten och de som bo d„ri.
026:006 D”dsriket ligger blottat f”r honom,
och avgrunden har intet t„ckelse.

026:007 Han sp„nner ut nordanrymden ”ver det tomma
och h„nger upp jorden p† intet.
026:008 Han samlar vatten i sina moln s†som i ett knyte,
och skyarna brista icke under b”rdan.
026:009 Han g”mmer sin tron f”r v†r †syn,
han omh”ljer den med sina skyar.
026:010 En rundel har han v„lvt s†som gr„ns f”r vattnen,
d„r varest ljus „ndas i m”rker.

026:011 Himmelens pelare sk„lva,
de gripas av f”rf„ran vid hans n„pst.
026:012 Med sin kraft f”rskr„ckte han havet,
och genom sitt f”rst†nd s”nderkrossade han Rahab.
026:013 Blott han andades, blev himmelen klar;
hans hand genomborrade den snabba ormen.

026:014 Se, detta „r allenast utkanterna av hans verk;
en sakta viskning „r allt vad vi f”rnimma d„rom.
Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?
027:001 ¸ter hov Job upp sin r”st och kvad:

027:002 S† sant Gud lever, han som har f”rh†llit mig min r„tt,
den Allsm„ktige, som har v†llat min sj„ls bedr”velse:
027:003 aldrig, s† l„nge „nnu min ande „r i mig
och Guds livsfl„kt „r kvar i min n„sa,
027:004 aldrig skola mina l„ppar tala vad or„ttf„rdigt „r,
och min tunga b„ra fram o„rligt tal.

027:005 Bort det, att jag skulle giva eder r„tt!
Intill min d”d l†ter jag min ostrafflighet ej tagas ifr†n mig.
027:006 Vid min r„ttf„rdighet h†ller jag fast och sl„pper den icke,
mitt hj„rta f”rebr†r mig ej f”r n†gon av mina dagar.

027:007 Nej, s†som ogudaktig m† min fiende st† d„r
och min motst†ndare s†som or„ttf„rdig.
027:008 Ty vad hopp har den gudl”se n„r hans liv avsk„res,
n„r hans sj„l ryckes bort av Gud?
027:009 M†nne Gud skall h”ra hans rop,
n„r n”den kommer ”ver honom?
027:010 Eller kan en s†dan hava sin lust i den Allsm„ktige,
kan han †kalla Gud alltid?

027:011 Jag vill undervisa eder om huru Gud g†r till v„ga;
huru den Allsm„ktige t„nker, vill jag icke f”rd”lja.
027:012 Dock, I haven ju sj„lva allasammans sk†dat det;
huru kunnen I d† h„ngiva eder †t s† f†f„ngliga tankar?

027:013 H”ren vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud,
vilken arvedel v†ldsverkaren f†r av den Allsm„ktige:

027:014 Om hans barn bliva m†nga, s† „r vinningen sv„rdets;
hans avkomlingar f† ej br”d att m„tta sig med.
027:015 De som slippa undan l„ggas i graven genom pest,
och hans „nkor kunna icke h†lla sin klagogr†t.

027:016 Om han ock hopar silver s†som stoft
och l„gger kl„der p† h”g s†som lera,
027:017 s† „r det den r„ttf„rdige som f†r kl„da sig i vad han l„gger p† h”g,
och den skuldl”se kommer att utskifta silvret.

027:018 Det hus han bygger bliver s† f”rg„ngligt som malen,
det skall likna skjulet som vaktaren g”r sig.
027:019 Rik l„gger han sig och menar att intet skall tagas bort;
men n„r han ”ppnar sina ”gon, „r ingenting kvar.

027:020 S†som vattenfloder taga f”rskr„ckelser honom fatt,
om natten r”vas han bort av stormen.
027:021 ™stanvinden griper honom, s† att han far sin kos,
den rycker honom undan fr†n hans plats.

027:022 Utan f”rskoning skjuter Gud sina pilar mot honom;
f”r hans hand m†ste han flykta med hast.
027:023 D† sl†r man ihop h„nderna, honom till h†n;
man visslar †t honom p† platsen d„r han var.
028:001 Silvret har ju sin gruva,
sin fyndort har guldet, som man renar;
028:002 j„rn h„mtas upp ur jorden,
och stenar sm„ltas till koppar.

028:003 Man s„tter d† gr„nser f”r m”rkret,
och rannsakar ned till yttersta djupet,
028:004 D„r spr„nger man schakt l†ngt under markens bebyggare,
d„r f„rdas man f”rg„ten djupt under vandrarens fot,
d„r h„nger man sv„vande, fj„rran ifr†n m„nniskor.

028:005 Ovan ur jorden uppv„xer br”d,
men d„rnere omv„lves den s†som av eld.
028:006 D„r, bland dess stenar, har safiren sitt f„ste,
guldmalm h„mtar man ock d„r.

028:007 Stigen ditned „r ej k„nd av ”rnen,
och falkens ”ga har ej utspanat den;
028:008 den har ej blivit trampad av stolta vilddjur,
intet lejon har g†tt d„rfram.

028:009 Ja, d„r b„r man hand p† h†rda stenen;
bergen omv„lvas „nda ifr†n r”tterna.
028:010 In i klipporna bryter man sig g†ngar,
d„r ”gat f†r se allt vad h„rligt „r.
028:011 Vatten†dror t„ppas till och hindras att gr†ta.
S† dragas dolda skatter fram i ljuset.

028:012 Men visheten, var finnes hon,
och var har f”rst†ndet sin boning?
028:013 Priset f”r henne k„nner ingen m„nniska;
hon st†r ej att finna i de levandes land.
028:014 Djupet s„ger: ½Hon „r icke h„r½,
och havet s„ger: ½Hos mig „r hon icke.½

028:015 Hon k”per icke f”r „dlaste metall,
med silver g„ldas ej hennes v„rde.
028:016 Hon v„ges icke upp med guld fr†n Ofir,
ej med dyrbar onyx och safir.

028:017 Guld och glas kunna ej liknas vid henne;
hon f†r ej i byte mot gyllene klenoder.
028:018 Koraller och kristall m† icke ens n„mnas;
sv†rare „r f”rv„rva vishet „n p„rlor.
028:019 Etiopisk topas kan ej liknas vid henne;
hon v„ges icke upp med renaste guld.

028:020 Ja, visheten, varifr†n kommer v„l hon,
och var har f”rst†ndet sin boning?
028:021 F”rborgad „r hon f”r alla levandes ”gon,
f”r himmelens f†glar „r hon f”rdold;
028:022 avgrunden och d”den giva till k„nna;
½Blott h”rs„gner om henne f”rnummo v†ra ”ron.½

028:023 Gud, han „r den som k„nner v„gen till henne,
han „r den som vet var hon har sin boning.
028:024 Ty han f”rm†r sk†da till jordens „ndar,
allt vad som finnes under himmelen ser han.

028:025 N„r han m„tte ut †t vinden dess styrka
och avv„gde vattnen efter m†tt,
028:026 n„r han stadgade en lag f”r regnet
och en v„g f”r tord”nets str†le,
028:027 d† s†g han och uppenbarade henne,
d† l„t han henne st† fram, d† utforskade han henne.

028:028 Och till m„nniskorna sade han s†:
½Se Herrens fruktan, det „r vishet,
och att fly det onda „r f”rst†nd.½
029:001 ¸ter hov Job upp sin r”st och kvad:

029:002 Ack att jag vore s†som i forna m†nader,
s†som i de dagar d† Gud gav mig sitt beskydd,
029:003 d† hans lykta sken ”ver mitt huvud
och jag vid hans ljus gick fram genom m”rkret!

029:004 Ja, vore jag s†som i min mognads dagar,
d† Guds huldhet vilade ”ver min hydda,
029:005 d† „nnu den Allsm„ktige var med mig
och mina barn stodo runt omkring mig,
029:006 d† mina f”tter badade i gr„ddmj”lk
och klippan invid mig g”t ut b„ckar av olja!

029:007 N„r jag d† gick upp till porten i staden
och intog mitt s„te p† torget,
029:008 d† drogo de unga sig undan vid min †syn,
de gamla reste sig upp och blevo st†ende.
029:009 D† h”llo h”vdingar tillbaka sina ord
och lade handen p† munnen;
029:010 furstarnas r”st lj”d d† d„mpad,
och deras tunga l†dde vid gommen.

029:011 Ja, vart ”ra som h”rde prisade mig d† s„ll,
och vart ”ga som s†g bar vittnesb”rd om mig;
029:012 ty jag r„ddade den betryckte som ropade,
och den faderl”se, den som ingen hj„lpare hade.

029:013 Den olyckliges v„lsignelse kom d† ”ver mig,
och „nkans hj„rta uppfyllde jag med jubel.
029:014 I r„ttf„rdighet kl„dde jag mig, och den var s†som min kl„dnad;
r„ttvisa bar jag s†som mantel och huvudbindel.
029:015 ™gon blev jag d† †t den blinde,
och f”tter var jag †t den halte.

029:016 Jag var d† en fader f”r de fattiga,
och den ok„ndes sak redde jag ut.
029:017 Jag krossade den or„ttf„rdiges k„kar
och ryckte rovet undan hans t„nder.

029:018 Jag t„nkte d†: ½I mitt n„ste skall jag f† d”,
mina dagar skola bliva m†nga s†som sanden.
029:019 Min rot ligger ju ”ppen f”r vatten,
och i min krona faller nattens dagg.
029:020 Min „ra bliver st„ndigt ny,
och min b†ge f”ryngras i min hand.½

029:021 Ja, p† mig h”rde man d† och v„ntade,
man lyssnade under tystnad p† mitt r†d.
029:022 Sedan jag hade talat, talade ingen annan;
s†som ett vederkvickande fl”de kommo mina ord ”ver dem.

029:023 De v„ntade p† mig s†som p† regn,
de sp„rrade upp sina munnar s†som efter v†rregn.
029:024 N„r de misstr”stade, log jag emot dem,
och mitt ansiktes klarhet kunde de icke f”rm”rka.
029:025 T„cktes jag bes”ka dem, s† m†ste jag sitta fr„mst;
jag tronade d† s†som en konung i sin skara,
lik en man som har tr”st f”r de s”rjande.
030:001 Och nu le de †t mig,
m„nniskor som „ro yngre till †ren „n jag,
m„n vilkas f„der jag aktade ringa,
ja, ej ens hade velat s„tta bland mina vallhundar.

030:002 Vad skulle de ocks† kunna gagna mig med sin hj„lp,
dessa m„nniskor som sakna all manlig kraft?
030:003 Utm„rglade „ro de ju av brist och sv„lt;
de gnaga sin f”da av torra ”knen,
som redan i f”rv„g „r ”de och ”dslig.
030:004 Salt”rter plocka de d„r bland sn†ren,
och ginstr”tter „r vad de hava till mat.

030:005 Ur m„nniskors samkv„m drives de ut,
man ropar efter dem s†som efter tjuvar.
030:006 I gruvliga klyftor m†ste de bo,
i h†lor under jorden och i bergens skrevor.
030:007 Bland sn†ren h„va de upp sitt tjut,
under n„sslor ligga de skockade,
030:008 en avf”da av d†rar och „rel”st folk,
utjagade ur landet med hugg och slag.

030:009 Och f”r s†dana har jag nu blivit en visa,
de hava mig till „mne f”r sitt tal;
030:010 med avsky h†lla de sig fj„rran ifr†n mig,
de hava ej f”rsyn f”r att spotta †t mig.
030:011 Nej, mig till pl†ga, lossa de alla band,
alla tyglar kasta de av inf”r mig.

030:012 Invid min h”gra sida upph„ver sig ynglet;
mina f”tter vilja de st”ta undan.
De g”ra sig v„gar som skola leda till min of„rd.
030:013 Stigen framf”r mig hava de rivit upp.
De g”ra sitt b„sta till att f”rd„rva mig,
de som dock sj„lva „ro hj„lpl”sa.
030:014 S†som genom en bred r„mna bryta de in;
de v„ltra sig fram under murarnas brak.
030:015 F”rskr„ckelser v„lvas ned ”ver mig.
S†som en storm bortrycka de min „ra,
och s†som ett moln har min v„lf„rd farit bort.

030:016 Och nu utgjuter sig min sj„l inom mig,
el„ndesdagar h†lla mig fast.
030:017 Natten bortfr„ter benen i min kropp,
och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
030:018 Genom ”verm„ktig kraft har mitt kroppsh”lje blivit vanst„llt,
s†som en livkl„dnad h„nger det omkring mig.
030:019 I orenlighet har jag blivit nedstj„lpt,
och sj„lv „r jag nu lik stoft och aska.

030:020 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;
jag st†r h„r, men de bespejar mig allenast.
030:021 Du f”rvandlas f”r mig till en grym fiende,
med din starka hand ans„tter du mig.
030:022 Du lyfter upp mig i stormvinden och f”r mig h„n,
och i bruset l†ter du mig f”rsm„lta av †ngest.
030:023 Ja, jag f”rst†r att du vill f”ra mig till d”den,
till den boning dit allt levande f”rsamlas.

030:024 Men skulle man vid sitt fall ej f† str„cka ut handen,
ej ropa efter hj„lp, n„r of„rd har kommit?
030:025 Gr„t jag ej sj„lv ”ver den som hade h†rda dagar,
och ”mkade sig min sj„l ej ”ver den fattige?

030:026 Se, jag v„ntade mig lycka, men olycka kom;
jag hoppades p† ljus, men m”rker kom.
030:027 D„rf”r sjuder mitt innersta och f†r ingen ro,
el„ndesdagar hava ju m”tt mig.

030:028 Med m”rknad hud g†r jag, fast„n ej br„nd av solen;
mitt i f”rsamlingen st†r jag upp och skriar.
030:029 En broder har jag blivit till schakalerna,
och en fr„nde „r jag vorden till strutsarna.
030:030 Min hud har svartnat och lossnat fr†n mitt k”tt,
benen i min kropp „ro f”rbr„nda av hetta.
030:031 I sorgel†t „r mitt harpospel f”rbytt,
mina pipors klang i h”gljudd gr†t.
031:001 Ett f”rbund sl”t jag med mina ”gon:
aldrig skulle jag sk†da efter n†gon jungfru.
031:002 Vilken lott finge jag eljest av Gud i h”jden,
vilken arvedel av den Allsm„ktige d„rovan?
031:003 Of„rd kommer ju ”ver de or„ttf„rdiga,
och olycka drabbar og„rningsm„n.
031:004 Ser icke han mina v„gar,
r„knar han ej alla mina steg?

031:005 Har jag v„l umg†tts med l”gn,
och har min fot varit snar till svek?
031:006 Nej, m† jag v„gas p† en riktig v†g,
s† skall Gud f”rnimma min ostrafflighet.

031:007 Hava mina steg vikit av ifr†n v„gen,
har mitt hj„rta f”ljt efter mina ”gon,
eller l†der vid min h„nder en fl„ck?
031:008 D† m† en annan „ta var jag har s†tt,
och vad jag har planterat m† ryckas upp med roten.

031:009 Har mitt hj„rta l†tit d†ra sig av n†gon kvinna,
s† att jag har st†tt p† lur vid min n„stas d”rr?
031:010 D† m† min hustru mala mj”l †t en annan,
och fr„mmande m„n m† d† famntaga henne.
031:011 Ja, s†dant hade varit en sk„ndlighet,
en straffbar missg„rning hade det varit,
031:012 en eld som skulle f”rt„ra intill avgrunden
och f”rh„rja till roten all min gr”da.

031:013 Har jag kr„nkt min tj„nares eller tj„narinnas r„tt,
n„r de hade n†gon tvist med mig?
031:014 Vad skulle jag d† g”ra, n„r Gud stode upp,
och n„r han h”lle r„fst, vad kunde jag d† svara honom?
031:015 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet,
han, densamme, har berett dem i moderssk”tet.

031:016 Har jag v„grat de arma vad de beg„rde
eller l†tit „nkans ”gon f”rsm„kta?
031:017 Har jag „tit mitt br”dstycke allena,
utan att den faderl”se och har f†tt „ta d„rav?
031:018 Nej, fr†n min ungdom fostrades han hos mig s†som hos en fader,
och fr†n min moders liv var jag „nkors ledare.

031:019 Har jag kunnat se en olycklig g† utan kl„der,
se en fattig ej „ga n†got att skyla sig med?
031:020 M†ste ej fastmer hans l„nd v„lsigna mig,
och fick han ej v„rma sig i ull av mina lamm?

031:021 Har jag lyft min hand mot den faderl”se,
d„rf”r att jag s†g mig hava medh†ll i porten?
031:022 D† m† min axel lossna fr†n sitt f„ste
och min arm brytas av ifr†n sin led.
031:023 Jag m†ste d† frukta of„rd ifr†n Gud
och skulle st† maktl”s inf”r hans majest„t.

031:024 Har jag satt mitt hopp till guldet
och kallat guldklimpen min f”rtr”stan?
031:025 Var det min gl„dje att min rikedom blev s† stor,
och att min hand f”rv„rvade s† mycket?

031:026 H„nde det, n„r jag s†g solljuset, huru det sken,
och m†nen, huru h„rligt den gick fram,
031:027 att mitt hj„rta hemligen l„t d†ra sig,
s† att jag med handkyss gav dem min hyllning?
031:028 Nej, ocks† det hade varit en straffbar missg„rning;
d„rmed hade jag ju f”rnekat Gud i h”jden.

031:029 Har jag glatt mig †t min fiendes of„rd
och fr”jdats, n„r olycka tr„ffade honom?
031:030 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda s†,
ej att med f”rbannelse beg„ra hans liv.

031:031 Och kan mitt husfolk icke bevittna
att envar fick m„tta sig av k”tt vid mitt bord?
031:032 Fr„mlingen beh”vde ej stanna ”ver natten p† gatan,
mina d”rrar l„t jag st† ”ppna ut†t v„gen.

031:033 Har jag p† m„nniskovis skylt mina ”vertr„delser
och g”mt min missg„rning i min barm,
031:034 av fruktan f”r den stora hopen
och av r„dsla f”r stamfr„nders f”rakt,
s† att jag teg och ej gick utom min d”rr?

031:035 Ack att n†gon funnes, som ville h”ra mig!
Jag har sagt mitt ord. Den Allsm„ktige m† nu svara mig;
ack att jag finge min vederparts motskrift!
031:036 Sannerligen, jag skulle d† b„ra den h”gt p† min skuldra,
s†som en krona skulle jag f„sta den p† mig.
031:037 Jag ville d† g”ra honom r„kenskap f”r alla mina steg,
lik en furste skulle jag d† tr„da inf”r honom.

031:038 Har min mark h”jt rop ”ver mig,
och hava dess f†ror gr†tit med varandra?
031:039 Har jag f”rt„rt dess gr”da obetald
eller utpinat dess brukares liv?
031:040 D† m† t”rne v„xa upp f”r vete,
och ogr„s i st„llet f”r korn.

Slut p† Jobs tal.
032:001 De tre m„nnen upph”rde nu att svara Job, eftersom han h”ll sig
sj„lv f”r r„ttf„rdig.
032:002 D† blev Elihu, Barakels son, fr†n Bus, av Rams sl„kt, uppt„nd
av vrede. Mot Job uppt„ndes han av vrede, d„rf”r att denne
menade sig hava r„tt mot Gud;
032:003 och mot hans tre v„nner uppt„ndes hans vrede, d„rf”r att de
icke funno n†got svar varmed de kunde vederl„gga Job.
032:004 Hittills hade Elihu dr”jt att tala till Job, d„rf”r att de
andra voro „ldre till †ren „n han.
032:005 Men d† nu Elihu s†g att de tre m„nnen icke mer hade n†got att
svara, uppt„ndes hans vrede.

032:006 S† tog d† Elihu, Barakels son, fr†n Bus, till orda och sade;

Ung till †ren „r jag,
I d„remot „ren gamla.
D„rf”r h”ll jag mig tillbaka och var f”rsagd
och lade ej fram f”r eder min mening.
032:007 Jag t„nkte: ½M† †ldern tala,
och m† †rens m„ngd f”rkunna visdom.½

032:008 Dock, p† anden i m„nniskorna kommer det an,
den Allsm„ktiges livsfl„kt giver dem f”rst†nd.
032:009 Icke de †ldriga „ro alltid visast,
icke de „ldsta f”rst† b„st vad r„tt „r.
032:010 D„rf”r s„ger jag nu: H”r mig;
jag vill l„gga fram min mening, ocks† jag.

032:011 Se, jag v„ntade p† vad I skullen tala,
jag lyssnade efter f”rst†nd ifr†n eder,
efter sk„l som I skullen draga fram.
032:012 Ja, noga aktade jag p† eder.
Men se, ingen fanns, som vederlade Job,
ingen bland eder, som kunde svara p† hans ord.

032:013 Nu m†n I icke s„ga: ½Vi m”ttes av vishet;
Gud, men ingen m„nniska, kan nedsl† denne.½
032:014 Sk„l mot min mening har han icke lagt fram,
ej heller skall jag bem”ta honom med edra bevis.

032:015 Se, nu st† de best”rta och svara ej mer,
m†let i munnen hava de mist.
032:016 Och jag skulle v„nta, d† de nu intet kunna s„ga,
d† de st† d„r och ej mer hava n†got svar!
032:017 Nej, ocks† jag vill svara i min ordning,
jag vill l„gga fram min mening, ocks† jag.
032:018 Ty, fullt upp har jag av sk„l,
anden i mitt inre vill spr„nga mig s”nder.
032:019 Ja, mitt inre „r s†som inst„ngt vin,
likt en l„gel med nytt vin „r det n„ra att brista.

032:020 S† vill jag d† tala och skaffa mig luft,
jag vill uppl†ta mina l„ppar och svara.
032:021 Jag f†r ej hava anseende till personen,
och jag skall ej till n†gon tala inst„llsamma ord.
032:022 Nej, jag f”rst†r ej att tala inst„llsamma ord;
huru l„tt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
033:001 Men h”r nu, Job, mina ord,
och lyssna till allt vad jag vill s„ga.
033:002 Se, jag uppl†ter nu mina l„ppar,
min tunga tager till orda i min mun.
033:003 Ur ett redbart hj„rta framg†r mitt tal,
och vad mina l„ppar f”rst† s„ga de „rligt ut.

033:004 Guds ande „r det som har gjort mig,
den Allsm„ktiges fl„kt besk„r mig liv.
033:005 Om du f”rm†r, s† m† du nu svara mig;
red dig till strid mot mig, tr„d fram.
033:006 Se, jag „r likst„lld med dig inf”r Gud,
jag „r danad av en nypa ler, ocks† jag.
033:007 Ja, fruktan f”r mig beh”ver ej f”rskr„cka dig,
ej heller kan min myndighet trycka dig ned.

033:008 Men nu sade du s† inf”r mina ”ron,
s† lj”do de ord jag h”rde:
033:009 ½Ren „r jag och fri ifr†n ”vertr„delse,
oskyldig „r jag och utan missg„rning;
033:010 men se, han finner p† sak mot mig,
han aktar mig s†som sin fiende.
033:011 Han s„tter mina f”tter i stocken,
vaktar p† alla mina v„gar.½

033:012 Nej, h„ri har du or„tt, svarar jag dig.
Gud „r ju f”rmer „n en m„nniska.
033:013 Huru kan du g† till r„tta med honom,
s†som g†ve han aldrig svar i sin sak?
033:014 B†de p† ett s„tt och p† tv† talar Gud,
om man ocks† ej aktar d„rp†.

033:015 I dr”mmen, i nattens syn,
n„r s”mnen har fallit tung ”ver m„nniskorna
och de vila i slummer p† sitt l„ger,
033:016 d† ”ppnar han m„nniskornas ”ron
och s„tter inseglet p† sina varningar till dem,
033:017 n„r han vill avv„nda n†gon fr†n en og„rning
eller h†lla h”gmodet borta ifr†n en m„nniska.
033:018 S† bevarar han hennes sj„l fr†n graven
och hennes liv ifr†n att f”rg†s genom vapen.

033:019 Hon bliver ock agad genom pl†gor p† sitt l„ger
och genom st„ndig oro, allt intill benen.
033:020 Hennes sinne f†r leda vid maten,
och hennes sj„l vid den f”da hon „lskade.
033:021 Hennes hull f”rtvinar, till dess intet „r att se,
ja, hennes ben t„ras bort intill osynlighet.
033:022 S† nalkas hennes sj„l till graven
och hennes liv h„n till d”dens makter.

033:023 Men om en „ngel d† finnes, som vakar ”ver henne,
en medlare, n†gon enda av de tusen,
och denne f†r l„ra m„nniskan hennes plikt,
033:024 d† f”rbarmar Gud sig ”ver henne och s„ger;
½Fr„ls henne, s† att hon slipper fara ned i graven;
l”sepenningen har jag nu f†tt.½

033:025 Hennes kropp f†r d† ny ungdomskraft,
hon bliver †ter s†som under sin styrkas dagar.
033:026 N„r hon d† beder till Gud, „r han henne n†dig
och l†ter henne se sitt ansikte med jubel;
han giver s† den mannen hans r„ttf„rdighet †ter.

033:027 S† f†r denne d† sjunga inf”r m„nniskorna och s„ga:
½V„l syndade jag, och v„l kr„nkte jag r„tten,
dock vederfors mig ej vad jag hade f”rskyllt;
033:028 ty han f”rlossade min sj„l, s† att den undslapp graven,
och mitt liv f†r nu med lust sk†da ljuset.½

033:029 Se, detta allt kommer Gud †stad,
b†de tv† g†nger och tre, f”r den mannen,
033:030 till att r„dda hans sj„l fr†n graven,
s† att han f†r njuta av de levandes ljus.

033:031 Akta nu h„rp†, du Job, och h”r mig;
tig, s† att jag f†r tala.
033:032 Dock, har du n†got att s„ga, s† svara mig;
tala, ty g„rna g†ve jag dig r„tt.
033:033 Varom icke, s† „r det du som m† h”ra p† mig;
du m† tiga, s† att jag f†r l„ra dig vishet.
034:001 Och Elihu tog till orda och sade:

034:002 H”ren, I vise, mina ord;
I f”rst†ndige, lyssnen till mig.
034:003 ™rat skall ju pr”va orden,
och munnen smaken hos det man vill „ta.
034:004 M† vi nu utv„lja †t oss vad r„tt „r,
samf„llt s”ka f”rst† vad gott „r.

034:005 Se, Job har sagt: ½Jag „r oskyldig.
Gud har f”rh†llit mig min r„tt.
034:006 Fast„n jag har r„tt, m†ste jag st† s†som l”gnare;
d”dsskjuten „r jag, jag som intet har brutit.½

034:007 Var finnes en man som „r s†som Job?
Han l„skar sig med bespottelse s†som med vatten,
034:008 han g”r sig till og„rningsm„ns stallbroder
och s„llar sig till ogudaktiga m„nniskor.
034:009 Ty han s„ger: ½Det gagnar en man till intet,
om han h†ller sig v„l med Gud.½

034:010 H”ren mig d„rf”r, I f”rst†ndige m„n:
Bort det, att Gud skulle beg† n†gon or„tt,
att den Allsm„ktige skulle g”ra vad or„ttf„rdigt „r!
034:011 Nej, han vederg„ller var m„nniska efter hennes g„rningar
och l”nar envar s†som hans vandel har f”rtj„nat.
034:012 Ty Gud g”r i sanning intet som „r or„tt,
den Allsm„ktige kan icke kr„nka r„tten.

034:013 Vem har bjudit honom att v†rda sig om jorden,
och vem lade p† honom b”rdan av hela jordens krets?
034:014 Om han ville t„nka allenast p† sig sj„lv
och †ter draga till sig sin anda och livsfl„kt,
034:015 d† skulle p† en g†ng allt k”tt f”rg†s,
och m„nniskorna skulle v„nda †ter till stoft.

034:016 Men m„rk nu v„l och h”r h„rp†,
lyssna till vad mina ord f”rkunna.
034:017 Skulle den f”rm† regera, som hatade vad r„tt „r?
Eller f”rd”mer du den som „r den st”rste i r„ttf„rdighet?
034:018 F†r man d† s„ga till en konung: ½Du og„rningsman½,
eller till en furste: ½Du ogudaktige½?

034:019 Gud har ju ej anseende till n†gon h”vdings person,
han aktar den rike ej f”r mer „n den fattige,
ty alla „ro de hans h„nders verk.

034:020 I ett ”gonblick omkomma de, mitt i natten:
folkhopar gripas av b„van och f”rg†s,
de v„ldige ryckas bort, utan m„nniskohand.

034:021 Ty hans ”gon vakta p† var mans v„gar,
och alla deras steg, dem ser han.
034:022 Intet m”rker finnes och ingen skugga s† djup,
att og„rningsm„n kunna f”rd”lja sig d„ri.
034:023 Ty l„nge beh”ver Gud ej vakta p† en m„nniska,
innan hon m†ste st† till doms inf”r honom.
034:024 Han krossar de v„ldige utan rannsakning
och l†ter s† andra tr„da fram i deras st„lle.

034:025 Ja, han m„rker v„l vad de g”ra,
han omst”rtar dem om natten och l†ter dem f”rg†s.
034:026 S†som ogudaktiga tuktar han dem
”ppet, inf”r m„nniskors †syn,
034:027 eftersom de veko av ifr†n honom
och ej aktade p† alla hans v„gar.
034:028 De bragte s† den armes rop inf”r honom,
och rop av betryckta fick han h”ra.

034:029 Vem v†gar d† f”rd”ma, om han stillar larmet?
Ja, vem vill v„l sk†da honom, om han d”ljer sitt ansikte,
f”r ett folk eller f”r en enskild man,
034:030 n„r han vill rycka makten ifr†n gudl”sa m„nniskor
och hindra dem att bliva snaror f”r folket?

034:031 Kan man v„l s„ga till Gud: ½Jag m†ste lida,
jag som „nd† intet har f”rbrutit.
034:032 Visa mig du vad som g†r ”ver mitt f”rst†nd;
om jag har gjort n†got or„tt, vill jag d† ej g”ra s† mer.½

034:033 Skall d† han, f”r ditt klanders skull,
giva vederg„llning s†som du vill?
Du sj„lv, och icke jag, m† d”ma d„rom;
ja, tala du ut vad du menar.

034:034 Men kloka m„n skola s„ga s† till mig,
visa m„n, n„r de f† h”ra mig:
034:035 ½Job talar utan n†gon insikt,
hans ord „ro utan f”rst†nd.½

034:036 S† m† nu Job utst† pr”vningar allt framgent,
d† han vill f”rsvara sig p† og„rningsm„ns s„tt.
034:037 Till sin synd l„gger han ju uppenbar ondska,
oss till h†n sl†r han ihop sina h„nder
och talar stora ord mot Gud.
035:001 Och Elihu tog till orda och sade:

035:002 Menar du att s†dant „r riktigt?
Kan du p†st† att du har r„tt mot Gud,
035:003 du som fr†gar vad r„ttf„rdighet gagnar dig,
vad den b†tar dig mer „n synd?
035:004 Svar h„rp† vill jag giva dig,
jag ock dina v„nner med dig.

035:005 Sk†da upp mot himmelen och se,
betrakta skyarna, som g† d„r h”gt ”ver dig.
035:006 Om du syndar, vad g”r du v„l honom d„rmed?
Och om dina ”vertr„delser „ro m†nga, vad skadar du honom d„rmed?
035:007 Eller om du „r r„ttf„rdig, vad giver du honom,
och vad undf†r han av din hand?
035:008 Nej, f”r din like kunde din ogudaktighet n†got betyda
och f”r en m„nniskoson din r„ttf„rdighet.

035:009 V„l klagar man, n„r v†ldsg„rningarna „ro m†nga,
man ropar om hj„lp mot de ”verm„ktigas arm;
035:010 men ingen fr†gar: ½Var „r min Gud, min skapare,
han som l†ter lovs†nger ljuda mitt i natten,
035:011 han som giver oss insikt framf”r markens djur
och vishet framf”r himmelens f†glar?½
035:012 D„rf”r „r det man f†r ropa utan svar
om skydd mot de ondas ”vermod.

035:013 Se, p† f†f„ngliga b”ner h”r icke Gud,
den Allsm„ktige aktar icke p† slikt;
035:014 allra minst, n„r du p†st†r att du icke f†r sk†da honom,
att du m†ste v„nta p† honom, fast„n saken „r uppenbar.

035:015 Och nu menar du att hans vrede ej h†ller n†gon r„fst,
och att han f”ga bekymrar sig om m„nniskors ”vermod?
035:016 Ja, till f†f„ngligt tal sp„rrar Job upp sin mun,
utan insikt talar han stora ord.
036:001 Vidare sade Elihu:

036:002 Bida „nnu litet, s† att jag f†r giva dig besked,
ty „nnu n†got har jag att s„ga till Guds f”rsvar.
036:003 Min insikt vill jag h„mta vida ifr†n,
och †t min skapare vill jag skaffa r„tt.
036:004 Ja, f”rvisso skola mina ord icke vara l”gn;
en man med fullgod insikt har du framf”r dig.

036:005 Se, Gud „r v„ldig, men han f”rsm†r dock ingen,
han som „r s† v„ldig i sitt f”rst†nds kraft.
036:006 Den ogudaktige l†ter han ej bliva vid liv,
men †t de arma skaffar han r„tt.
036:007 Han tager ej sina ”gon fr†n de r„ttf„rdiga;
de f† trona i konungars krets,
f”r alltid l†ter han dem sitta d„r i h”ghet.

036:008 Och om de l„ggas bundna i kedjor
och f†ngas i el„ndets snaror,
036:009 s† vill han d„rmed visa dem vad de hava gjort,
och vilka ”vertr„delser de hava beg†tt i sitt h”gmod;
036:010 han vill d† ”ppna deras ”ra f”r tuktan
och mana dem att v„nda om ifr†n f”rd„rvet.

036:011 Om de d† h”ra p† honom och underkasta sig,
s† f† de framleva sina dagar i lycka
och sina †r i ljuvlig ro.
036:012 Men h”ra de honom ej, s† f”rg†s de genom vapen
och omkomma, n„r de minst t„nka det.
036:013 Ja, de som med gudl”st hj„rta h„ngiva sig †t vrede
och icke anropa honom, n„r han l„gger dem i band,
036:014 deras sj„l skall i deras ungdom ryckas bort av d”den,
och deras liv skall dela tempelbolares lott.

036:015 Genom lidandet vill han r„dda den lidande,
och genom betrycket vill han ”ppna hans ”ra.
036:016 S† s”kte han ock draga dig ur n”dens gap,
ut p† en rymlig plats, d„r intet tr†ngm†l r†dde;
och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta r„tter.

036:017 Men nu b„r du till fullo ogudaktighetens dom;
ja, dom och r„ttvisa h†lla dig nu fast.
036:018 Ty vrede borde ej f† uppegga dig under din tuktans tid,
och huru sv†rt du „n har m†st plikta, borde du ej d„rav ledas vilse.
036:019 Huru kan han l„ra dig bedja, om icke genom n”d
och genom allt som nu har pr”vat din kraft?

036:020 Du m† ej l„ngta s† ivrigt efter natten,
den natt d† folken skola ryckas bort ifr†n sin plats.
036:021 Tag dig till vara, s† att du ej v„nder dig till vad f”rd„rvligt „r;
s†dant behagar dig ju mer „n att lida.

036:022 Se, Gud „r upph”jd genom sin kraft.
Var finnes n†gon m„stare som „r honom lik?
036:023 Vem har f”reskrivit honom hans v„g,
och vem kan s„ga: ½Du g”r vad or„tt „r?½

036:024 T„nk d† p† att upph”ja hans g„rningar,
dem vilka m„nniskorna besjunga
036:025 och som de alla sk†da med lust,
de d”dliga, om de „n blott sk”nja dem i fj„rran.

036:026 Ja, Gud „r f”r h”g f”r v†rt f”rst†nd,
hans †r „ro flera „n n†gon kan utrannsaka.
036:027 Se, vattnets droppar drager han upp†t,
och de sila ned s†som regn, d„r hans dimma g†r fram;
036:028 skyarna gjuta dem ut s†som en str”m,
l†ta dem drypa ned ”ver talrika m„nniskor.

036:029 Ja, kan n†gon fatta molnens utbredning,
braket som utg†r fr†n hans hydda?
036:030 Se, sitt ljungeldsljus breder han ut ”ver molnen,
och sj„lva havsgrunden h”ljer han in d„ri.
036:031 Ty s† utf”r han sina domar ”ver folken;
s† bereder han ock n„ring i rikligt m†tt.
036:032 I ljungeldsljus h”ljer han sina h„nder
och s„nder det ut mot dem som begynna strid.
036:033 Budskap om honom b„r hans dunder;
sj„lva boskapen beb†dar hans ant†g.
037:001 Ja, vid s†dant f”rskr„ckes mitt hj„rta,
b„vande spritter det upp.
037:002 H”ren, h”ren huru hans r”st ljuder vred,
h”ren d†net som g†r ut ur hans mun.
037:003 Han s„nder det †stad, s† l†ngt himmelen n†r,
och sina ljungeldar bort till jordens „ndar.
037:004 Efter†t ryter s† d†net,
n„r han dundrar med sin v„ldiga r”st;
och p† ljungeldarna spar han ej,
d† hans r”st l†ter h”ra sig.
037:005 Ja, underbart dundrar Gud med sin r”st,
stora ting g”r han, ut”ver vad vi f”rst†.

037:006 Se, †t sn”n giver han bud: ½Fall ned till jorden½,
s† ock †t regnskuren, †t sitt regnfl”des m„ktiga skur.
037:007 D„rmed fj„ttrar han alla m„nniskors h„nder,
s† att envar som han har skapat kan l„ra d„rav.
037:008 D† draga sig vilddjuren in i sina g”mslen,
och i sina kulor l„gga de sig till ro.
037:009 Fr†n Stj„rngemaket kommer d† storm
och k”ld genom nordanhimmelens stj„rnor;
037:010 med sin andedr„kt s„nder Gud frost,
och de vida vattnen betvingas.

037:011 Skyarna lastar han ock med v„ta
och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
037:012 De m†ste sv„va „n hit, „n dit,
alltefter hans r†dslut och de uppdrag de f†,
vadhelst han †l„gger dem p† jordens krets.
037:013 ˇn „r det som tuktoris, „n med hj„lp †t hans jord,
„n „r det med n†d som han l†ter dem komma.

037:014 Lyssna d† h„rtill, du Job;
stanna och bet„nk Guds under.
037:015 F”rst†r du p† vad s„tt Gud styr deras g†ng
och l†ter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
037:016 F”rst†r du lagen f”r skyarnas j„mvikt,
den Allvises underbara verk?
037:017 F”rst†r du huru kl„derna bliva dig s† heta,
n„r han l†ter jorden domna under sunnanvinden?
037:018 Kan du v„lva molnhimmelen s† som han,
s† fast som en spegel av gjuten metall?

037:019 L„r oss d† vad vi skola s„ga till honom;
f”r v†rt m”rkers skull hava vi intet att l„gga fram.
037:020 Ej m† det beb†das honom att jag vill tala.
M†nne n†gon beg„r sitt eget f”rd„rv?

037:021 Men synes icke redan skenet?
Str†lande visar han sig ju mellan skyarna,
d„r vinden har g†tt fram och sopat dem undan.
037:022 I guldglans kommer han fr†n norden.
Ja, Gud „r h”ljd i fruktansv„rt majest„t;
037:023 den Allsm„ktige kunna vi icke fatta,
honom som „r s† stor i kraft,
honom som ej kr„nker r„tten, ej str„ngaste r„ttf„rdighet.
037:024 F”rdenskull frukta m„nniskorna honom;
men de sj„lvkloka -- dem alla aktar han ej p†.
038:001 Och HERREN svarade Job ur stormvinden och sade:

038:002 Vem „r du som st„mplar vishet s†som m”rker,
i det att du talar s† utan insikt?
038:003 Omgjorda nu s†som ej man dina l„nder;
jag vill fr†ga dig, och du m† giva mig besked.

038:004 Var var du, n„r jag lade jordens grund?
S„g det, om du har ett s† stort f”rst†nd.
038:005 Vem har fastst„llt hennes m†tt -- du vet ju det?
Och vem sp„nde sitt m„tsn”re ut ”ver henne?
038:006 Var fingo hennes pelare sina f„sten,
och vem var det som lade hennes h”rnsten,
038:007 medan morgonstj„rnorna tillsammans jublade
och alla Guds s”ner h”jde gl„djerop?

038:008 Och vem satte d”rrar f”r havet,
n„r det f”ddes och kom ut ur moderlivet,
038:009 n„r jag gav det moln till bekl„dnad
och l„t t”cken bliva dess linda,
038:010 n„r jag †t det utstakade min gr„ns
och satte bom och d”rrar d„rf”r,
038:011 och sade: ½H„rintill skall du komma, men ej vidare,
h„r skola dina stolta b”ljor l„gga sig½?

038:012 Har du i din tid bjudit dagen att gry
eller anvisat †t morgonrodnaden dess plats,
038:013 d„r den skulle fatta jorden i dess flikar,
s† att de ogudaktiga skakades bort d„rifr†n?
038:014 D† „ndrar den form s†som leran under signetet,
och tingen st† fram s†som kl„dda i skrud;
038:015 d† ber”vas de ogudaktiga sitt ljus,
och den arm som lyftes f”r h”gt brytes s”nder.

038:016 Har du stigit ned till havets k„llor
och vandrat omkring p† djupets botten?
038:017 Hava d”dens portar avsl”jat sig f”r dig,
ja, s†g du d”dsskuggans portar?
038:018 Har du ”versk†dat jordens vidder?
Om du k„nner allt detta, s† l†t h”ra.

038:019 Vet du v„gen dit varest ljuset bor,
eller platsen d„r m”rkret har sin boning,
038:020 s† att du kan h„mta dem ut till deras gr„ns
och finna stigarna som leda till deras hus?
038:021 Visst kan du det, ty s† tidigt blev du ju f”dd,
s† stort „r ju dina dagars antal!

038:022 Har du varit framme vid sn”ns f”rr†dshus?
Och haglets f”rr†dshus, du s†g v„l dem
038:023 -- de f”rr†d som jag har sparat till hems”kelsens tid,
till stridens och drabbningens dag?
038:024 Vet du v„gen dit varest ljuset delar sig,
dit d„r stormen sprider sig ut ”ver jorden?

038:025 Vem har †t regnfl”det ”ppnat en r„nna
och banat en v„g f”r tord”nets str†le,
038:026 till att s„nda regn ”ver l„nder d„r ingen bor,
”ver ”knar, d„r ingen m„nniska finnes,
038:027 till att m„tta ”dsliga ”demarker
och giva v„xt †t gr„sets brodd?

038:028 S„g om regnet har n†gon fader,
och vem han „r, som f”dde daggens droppar?
038:029 Ur vilken moders liv „r det isen gick fram,
och vem „r hon som f”dde himmelens rimfrost?
038:030 Se, vattnet t„tnar och bliver likt sten,
s† ytan sluter sig samman ”ver djupet.

038:031 Knyter du tillhopa Sjustj„rnornas knippe?
Och f”rm†r du att lossa Orions band?
038:032 ˇr det du som, n„r tid „r, f”r himmelstecknen fram,
och som leder Bj”rninnan med hennes ungar?
038:033 Ja, f”rst†r du himmelens lagar,
och ordnar du dess v„lde ”ver jorden?

038:034 Kan du upph”ja din r”st till molnen
och f”rm† vattenfl”den att ”vert„cka dig?
038:035 Kan du s„nda ljungeldar †stad, s† att de g†,
s† att de svara dig: ½Ja vi „ro redo½?

038:036 Vem har lagt vishet i de m”rka molnen,
och vem gav f”rst†nd †t j„rtecknen i luften?
038:037 Vem h†ller med sin vishet r„kning p† skyarna?
Och himmelens l„glar, vem h„ller ut dem,
038:038 medan mullen sm„lter s†som malm
och jordkokorna klibbas tillhopa?
039:001 ˇr det du som jagar upp rov †t lejoninnan
och stillar de unga lejonens hunger,
039:002 n„r de trycka sig ned i sina kulor
eller ligga p† lur i sn†ret?
039:003 Vem „r det som skaffar mat †t korpen,
n„r hans ungar ropar till Gud,
d„r de sv„va omkring utan f”da?

039:004 Vet du tiden f”r stengetterna att f”da,
vakar du ”ver n„r hindarna b”r kalva?
039:005 R„knar du m†naderna som de skola g† dr„ktiga,
ja, vet du tiden f”r dem att f”da?

039:006 De b”ja sig ned, de avb”rda sig sina foster,
hastigt g”ra de sig fria ifr†n f”dslov†ndan.
039:007 Deras ungar frodas och v„xa till p† marken,
s† springa de sin v„g och v„nda ej tillbaka.

039:008 Vem har sk„nkt vild†snan hennes frihet,
vem har lossat den skyggas band?
039:009 Se, hedmarken gav jag henne till hem,
och salt”knen blev hennes boning.
039:010 Hon ler †t larmet i staden,
hon h”r ingen p†drivares rop.
039:011 Vad hon spanar upp p† berget har hon till bete,
hon letar efter allt som „r gr”nt.

039:012 Skall vildoxen finnas h†gad att tj„na dig
och att stanna ”ver natten invid din krubba?
039:013 Kan du tvinga vildoxen att g† i f†ran efter t”m
och f”rm† honom att i ditt sp†r harva markerna j„mna?
039:014 Kan du lita p† honom, d† ju hans kraft „r s† stor,
kan du betro †t honom ditt arbetes frukt?
039:015 ™verl†ter du †t honom att f”ra hem din s„d
och att h„mta den tillhopa till din loge?

039:016 Strutshonans vingar flaxa med fr”jd,
men vad moders”mhet visa v„l hennes pennor, hennes fj„drar?
039:017 ¸t jorden ”verl†ter hon ju sina „gg
och ruvar dem ovanp† sanden.
039:018 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,
att ett vilddjur kan trampa dem s”nder.
039:019 H†rd „r hon mot sin avkomma, s†som vore den ej hennes;
att hennes avel kan g† under, det bekymrar henne ej.
039:020 Ty Gud har gjort henne gl”msk f”r vishet,
han har ej tilldelat henne f”rst†nd.
039:021 Men n„r det g„ller, piskar hon sig sj„lv upp till spr†ng;
d† ler hon †t b†de h„st och man.

039:022 ˇr det du som giver †t h„sten hans styrka
och kl„der hans hals med brusande man?
039:023 ˇr det du som l„r honom gr„shoppans spr†ng?
Hans stolta frustning, en f”rskr„ckelse „r den!
039:024 Han skrapar marken och fr”jdar sig i sin kraft
och rusar s† fram mot v„pnade skaror.
039:025 Han ler †t fruktan och k„nner ej f”rf„ran,
han ryggar icke tillbaka f”r sv„rd.
039:026 Omkring honom ljuder ett rassel av koger,
av ljungande spjut och lans.
039:027 Han skakas och rasar och uppslukar marken,
han kan icke styra sig, n„r basunen har ljudit.
039:028 F”r var basunst”t frustar han: Huj!
ˇnnu i fj„rran v„drar han striden,
anf”rarnas rop och larmet av h„rskrin.

039:029 ˇr det ett verk av ditt f”rst†nd, att falken svingar sig upp
och breder ut sina vingar till flykt mot s”der?
039:030 Eller „r det p† ditt bud som ”rnen stiger s† h”gt
och bygger sitt n„ste i h”jden?
039:031 P† klippan bor han, d„r har han sitt tillh†ll,
p† klippans spets och p† branta berget.
039:032 D„rifr†n spanar han efter sitt byte,
l†ngt bort i fj„rran sk†dar hans ”gon.
039:033 Hans ungar frossa p† blod,
och d„r slagna ligga, d„r finner man honom.

040:034 S† svarade nu HERREN Job och sade:

040:035 Vill du tvista med den Allsm„ktige, du m„stare?
Svara d†, du som s† klagar p† Gud!

040:036 Job svarade HERREN och sade:

040:037 Nej, d„rtill „r jag f”r ringa; vad skulle jag svara dig?
Jag m†ste l„gga handen p† munnen.
040:038 En g†ng har jag talat, och nu s„ger jag intet mer;
ja, tv† g†nger, men jag g”r det icke †ter.

040:001 Och HERREN talade till Job ur stormvinden och sade:

040:002 Omgjorda s†som en man dina l„nder;
jag vill fr†ga dig, och du m† giva mig besked.
040:003 Vill du g”ra min r„tt om intet
och d”ma mig skyldig, f”r att sj„lv st† s†som r„ttf„rdig?
040:004 Har du en s†dan arm som Gud,
och f”rm†r du dundra med din r”st s†som han?
040:005 Pryd dig d† med „ra och h”ghet,
kl„d dig i majest„t och h„rlighet.
040:006 Gjut ut din vredes f”rgrymmelse,
”dmjuka med en blick allt vad h”gt „r.
040:007 Ja, kuva med en blick allt vad h”gt „r,
sl† ned de ogudaktiga p† st„llet.
040:008 G”m dem i stoftet allasammans,
ja, fj„ttra deras ansikten i m”rkret.
040:009 D† vill jag prisa dig, ocks† jag,
f”r segern som din h”gra hand har berett dig.

040:010 Se, Behemot, han „r ju mitt verk s†v„l som du.
Han lever av gr„s s†som en oxe.
040:011 Och se vilken kraft han „ger i sina l„nder,
vilken styrka han har i sin buks muskler.
040:012 Han b„r sin svans s† styv som en ceder,
ett konstrikt fl„tverk „ro senorna i hans l†r.
040:013 Hans benpipor „ro s†som r”r av koppar,
benen i hans kropp likna st„nger av j„rn.
040:014 F”rstlingen „r han av vad Gud har gjort;
hans skapare sj„lv har givit honom hans sk„ra.
040:015 Ty foder †t honom framb„ra bergen,
d„r de vilda djuren alla hava sin lek.
040:016 Under lotustr„d l„gger han sig ned,
i skygdet av r”r och vass.
040:017 Lotustr„d giva honom tak och skugga,
piltr„d h„gna honom runt omkring.
040:018 ˇr floden „n s† v†ldsam, s† „ngslas han dock icke;
han „r trygg, om ock en Jordan bryter fram mot hans gap.
040:019 Vem kan f†nga honom, n„r han „r p† sin vakt,
vem borrar en snara genom hans nos?

040:020 Kan du draga upp Leviatan med krok
och med en metrev betvinga hans tunga?
040:021 Kan du s„tta en s„vhank i hans nos
eller borra en hake genom hans k„ft?
040:022 Menar du att han skall sl”sa p† dig m†nga b”ner
eller tala till dig med mjuka ord?
040:023 Att han skall vilja sluta f”rdrag med dig,
s† att du finge honom till din tr„l f”r alltid?
040:024 Kan du hava honom till leksak s†som en f†gel
och s„tta honom i band †t dina t„rnor?
040:025 Pl„ga fiskarlag k”psl† om honom
och stycka ut hans kropp mellan kr„mare?
040:026 Kan du skjuta hans hud full med spjut
och hans huvud med fiskharpuner?
040:027 Ja, f”rs”k att b„ra hand p† honom
du skall minnas den striden och skall ej f”ra s† mer.
040:028 Nej, den s†dant v†gar, hans hopp bliver sviket,
han f„lles till marken redan vid hans †syn.
041:001 S† of”rv„gen „r ingen, att han t”rs reta denne.
Vem v†gar d† s„tta sig upp mot mig sj„lv?
041:002 Vem har f”rst givit mig n†got, som jag allts† b”r betala igen?
Mitt „r ju allt vad som finnes under himmelen.

041:003 Jag vill ej h”ra upp att tala om hans lemmar,
om huru v„ldig han „r, och huru h„rligt han „r danad.

041:004 Vem m„ktar rycka av honom hans pansar?
Vem v†gar sig in mellan hans k„kars par?
041:005 Hans gaps d”rrar, vem vill ”ppna dem?
Runtom hans t„nder bor ju f”rskr„ckelse.

041:006 Stolta sitta p† honom sk”ldarnas rader;
hopslutna „ro de med fast f”rsegling.
041:007 T„tt fogar sig den ena intill den andra,
icke en vindfl„kt tr„nger in mellan dem.
041:008 Var och en h†ller ihop med den n„sta,
de gripa in i varandra och skiljas ej †t.

041:009 N„r han fnyser, str†lar det av ljus;
hans blickar „ro s†som morgonrodnadens ”gonbryn.
041:010 Bloss fara ut ur hans gap,
eldgnistor springa fram d„rur.
041:011 Fr†n hans n„sborrar utg†r r”k
s†som ur en sjudande panna p† br„nslet.
041:012 Hans andedr„kt framgnistrar eldkol,
och l†gor bryta fram ur hans gap.

041:013 P† hans hals har kraften sin boning,
och framf”r honom stapplar f”rsagdhet.
041:014 Sj„lva det veka p† hans buk „r ett stadigt fogverk,
det sitter orubbligt, s†som gjutet p† honom.

041:015 Hans hj„rta „r fast s†som sten,
fast s†som bottenstenen i kvarnen.
041:016 N„r han reser sig, b„va hj„ltar,
av †ngest mista de all sans.
041:017 Angripes han med ett sv„rd, s† h†ller det ej st†nd,
ej heller spjut eller pil eller pansar.
041:018 Han aktar j„rn s†som halm
och koppar s†som murket tr„.
041:019 B†gskott skr„mma honom ej bort,
slungstenar f”rvandlas f”r honom till str†;
041:020 ja, stridsklubbor aktar han s†som str†,
han ler †t rasslet av lansar.

041:021 P† sin buk b„r han skarpa eggar,
sp†r s†som av en tr”skvagn ristar han i dyn.
041:022 Han g”r djupet sjudande som en gryta,
likt en salvokokares kittel f”rvandlar han vattnet.

Book of the day: