Full Text Archive logoFull Text Archive — Free Classic E-books

Fritofs Saga by Esaias Tegner

Part 2 out of 5

Adobe PDF icon
Download this document as a .pdf
File size: 0.4 MB
What's this? light bulb idea Many people prefer to read off-line or to print out text and read from the real printed page. Others want to carry documents around with them on their mobile phones and read while they are on the move. We have created .pdf files of all out documents to accommodate all these groups of people. We recommend that you download .pdfs onto your mobile phone when it is connected to a WiFi connection for reading off-line.

daer aftonrodnan ligger staendigt kring
en enslig blomstervaerld av frid och kaerlek. 305
Vem vet, hur svag man aer? Min barndoms droemmar,
de laenge tystade, sta upp igen
och viska i mitt oera med en roest
sa vaelbekant, som vore det en systers,
sa oem, som vore det en aelskares. 310
Jag hoer er icke, nej, jag hoer er icke,
I lockande, I fordom kaera staemmor!
Vad skulle jag, ett Nordens barn, i Soedern?
Jag aer foer blek foer rosorna daeri,
foer faergloest aer mitt sinne foer dess gloed, 315
det skulle braennas av den heta solen,
och laengtansfullt mitt oega skulle se
mot Nordens stjaerna, vilken star alltjaemt,
en himmelsk skiltvakt, oever faedrens gravar.
Min aedle Fritiof skall ej flykta fran 320
det kaera land han foeddes att foersvara,
skall icke kasta bort sitt rykte foer
en sak sa ringa som en flickas kaerlek.
Ett liv, daer solen spinner, ar fran ar,
den ena dagen alltid lik den andra, 325
ett skoent men evigt enahanda aer
foer kvinnan endast; men foer mannens sjael,
och helst foer din, blev livets stiltje troettsam.
Du trives baest, daer stormen tumlar kring
pa skummig gangare utoever djupen 330
och pa din planka, uppa liv och doed,
du kaempa far med faran om din aera.
Den skoena oeknen, som du malar, bleve
en grav foer bragder, icke foedda aen,
och med din skoeld foerrostades jaemvael 335
ditt fria sinne. Sa skall det ej vara!
Ej skall jag stjaela bort min Fritiofs namn
ur skaldens sanger, icke jag skall slaecka
min hjaeltes aera i dess morgonrodnad.
Var vis, min Fritiof, lat oss vika foer 340
de hoega nornor, lat oss raedda ur
vart oedes skeppsbrott dock aennu var aera,
var levnads lycka kan ej raeddas mer:
vi _maste_ skiljas.

_Fritiof_.
Varfoer maste vi? 345
Foer det en soemnloes natt foerstaemt ditt sinne!

_Ingeborg_.
Foer det mitt vaerde raeddas boer och ditt.
_Fritiof_.
Pa mannens kaerlek vilar kvinnans vaerde.

_Ingeborg_.
Ej laenge aelskar han den, han ej aktar.

_Fritiof_.
Med loesa nycker vinns hans aktning ej. 350

_Ingeborg_.
En aedel nyck aer kaenslan av det raetta.

_Fritiof_.
Var kaerlek stridde ej mot den i gar.

_Ingeborg_.
I dag ej heller, men var flykt dess mera.

_Fritiof_.
Noedvaendigheten bjuder henne, kom!

_Ingeborg_.
Vad som aer raett och aedelt, aer noedvaendigt. 355

_Fritiof_.
Hoegt rider solen, tiden gar foerbi.

_Ingeborg_.
Ve mig, han aer foerbi, foerbi foer alltid!

_Fritiof_.
Besinna dig, aer det ditt sista ord?

_Ingeborg_.
Jag har besinnat allt, det aer mitt sista.

_Fritiof_.
Vaelan, farvael, farvael, kung Helges syster! 360

_Ingeborg_.
O Fritiof, Fritiof, skola _sa_ vi skiljas?
Har du ej nagon vaenlig blick att ge
at barndomsvaennen, ingen hand att raecka
at den olyckliga, du aelskat foerr?
Tror du, jag star pa rosor haer och visar 365
min levnads lycka leende ifran mig
och sliter utan smaerta ur mitt broest
ett hopp, som vaext tillhopa med mitt vaesen?
Var icke du mitt hjaertas morgondroem?
Var glaedje, som jag kaende, hette Fritiof, 370
och allt, vad livet stort och aedelt har,
tog dina anletsdrag infoer mitt oega.
Foerdunkla ej den bilden foer mig, moet
med hardhet ej den svaga, naer hon offrar,
vad henne kaerast var pa jordens rund, 375
vad henne kaerast blir i Valhalls salar!
Det offret, Fritiof, aer nog tungt aenda;
ett ord till troest det kunde vael foertjaena.
Jag vet, du aelskar mig, har vetat det,
alltsen mitt vaesen boerjade att dagas, 380
och saekert foeljer dig din Ingborgs minne
i manga ar aennu, varthelst du far.
Men vapenklangen doevar sorgen dock,
hon blaser bort uppa de vilda vagor
och toers ej saetta sig pa kaempens baenk, 385
vid dryckeshornet firande sin seger.
Blott da och da, naer uti nattens frid
du moenstrar aen en gang foerflutna dagar,
da skymtar fram bland dem en bleknad bild:
du kaenner honom vael, han haelsar dig 390
fran kaera trakter, det aer bilden av
den bleka jungfrun uti Balders hage.
Du ma ej visa honom bort, fastaen
han blickar sorgligt, du ma viska honom
ett vaenligt ord i oerat: nattens vindar 395
pa trogna vingar foera det till mig,
_en_ troest likvael, jag har ej nagon annan!--
Foer mig aer intet, som foerstroer min saknad;
i allt, som omger mig, har hon en malsman.
De hoega tempelvalven tala blott 400
om dig, och gudens bild, som skulle hota,
tar dina anletsdrag, naer manen skiner.
Ser jag at sjoen, daer sam din koel och skar
i skum sin vaeg till laengterskan pa stranden.
Ser jag at lunden, daer star mangen stam 405
med Ingborgs runor ritade i barken.
Nu vaexer barken ut, mitt namn foergas,
och det betyder doeden, saeger sagan.
Jag fragar dagen, var han sag dig sist,
jag fragar natten, men de tiga still, 410
och havet sjaelvt, som baer dig, svarar pa
min fraga endast med en suck mot stranden.
Med aftonrodnan skall jag skicka dig
en haelsning, naer hon slaecks i dina vagor,
och himmelns langskepp, molnen, skola ta 415
ombord en klagan fran den oevergivna.
Sa skall jag sitta i min jungfrubur,
en svartklaedd aenka efter livets glaedje,
och soemma brutna liljor uti duken,
tills en gang varen vaevt sin duk och soemmar 420
den full med baettre liljor pa min grav.
Men tar jag harpan foer att sjunga ut
oaendlig smaerta uti djupa toner,
da brister jag i grat, som nu----

_Fritiof_.
Du segrar, Beles dotter, grat ej mera! 425
Foerlat min vrede; det var blott min sorg,
som foer ett oegonblick tog vredens draekt;
den draekten kan hon icke baera laenge.
Du aer min goda norna, Ingeborg:
vad aedelt aer, laer baest ett aedelt sinne. 430
Noedvaendighetens vishet kan ej ha
en baettre foeresprakerska aen dig,
du skoena vala med de rosenlaeppar!
Ja, jag vill vika foer noedvaendigheten,
vill skiljas fran dig men ej fran mitt hopp; 435
jag tar det med mig oever vaestervagor,
jag tar det med mig intill gravens port.
Med naesta vardag aer jag haer igen;
kung Helge, hoppas jag, skall se mig ater.
Da har jag loest mitt loefte, fyllt hans fordran, 440
foersont jaemvael det brott, man diktat pa mig;
och da begaer jag, nej, jag fordrar dig
pa oeppet ting emellan blanka vapen,
ej utav Helge men av Nordens folk;
det aer din giftoman, du kungadotter! 445
Jag har ett ord att saega den, som vaegrar.
Farvael till dess, var trogen, gloem mig ej,
och tag, till minne av var barndomskaerlek,
min armring baer, ett skoent vaulunderverk,
med himlens under ritade i guldet 450
--det baesta undret aer ett troget hjaerta--.
Hur skoent han passar till din vita arm,
en lysmask lindad kring en liljestaengel!
Farvael, min brud, min aelskade, farvael,
om nagra mana'r aer det annorlunda! 455

_(Gar.)_

_Ingeborg_.

Hur glad, hur trotsig, hur foerhoppningsfull
han saetter spetsen av sitt goda svaerd
pa nornans broest och saeger: Du skall vika!
Du arme Fritiof, nornan viker ej,
hon gar sin gang och ler at Angurvadel. 460
Hur litet kaenner du min moerke broder!
Ditt oeppna hjaeltesinne fattar ej
det dystra djupet utav hans och hatet,
som gloeder i hans avundsjuka barm.
Sin systers hand ger han dig aldrig; foerr 465
han ger sin krona, ger sitt liv till spillo
och offrar mig at gamle Oden eller
at gamle Ring, som nu han kaempar mot.--
Varhelst jag ser, finns intet hopp foer mig;
dock aer jag glad, det lever i ditt hjaerta. 470
Jag vill behalla foer mig sjaelv min smaerta,
men alla goda gudar foelje dig!
Haer pa din armring dock sig raekna later
var saerskild manad av en langsam sorg;
tva, fyra, sex, da kan du vara ater 475
men finner icke mer din Ingeborg.

IX.

INGEBORGS KLAGAN.

Nu aer det hoest, 1
stormande haever sig havets broest.
Ack, men hur gaerna jag sute
aenda daer ute!

Laenge jag sag 2
seglet i vaester, det floeg pa sin vag.
Ack, det aer lyckligt, far foelja
Fritiof pa boelja.

Boelja, du bla, 3
svaell ej sa hoegt det gar fort nog aenda.
Lysen, I stjaernor, och saegen
seglaren vaegen!

Naer det blir var, 4
kommer han hem, men den aelskade gar
ej till hans moete i salen,
icke i dalen;

ligger i mull, 5
bleknad och kall foer sin kaerleks skull,
eller hon klagar och bloeder,
offrad av broeder.--

Falk som han gloemt! 6
Du skall bli min, jag vill aelska dig oemt.
Sjaelv vill jag mata foer aegarn
vingade jaegarn.

Haer pa hans hand 7
virkar jag in dig i dukens rand,
vingar av silver och rika
guldklor tillika.

Falkvingar tog 8
Freja en gang och kring rymderna drog,
soekte i norr och i soeder
aelskade Oeder.

Laente du ock 9
vingarna ut, du ej bure mig dock.
Doeden allena mig bringar
gudarnas vingar.

Jaegare skoen, 10
sitt pa min skuldra och blicka at sjoen!
Ack, hur vi laengte och blicke,
kommer han icke.

Naer jag aer doed, 11
kommer han saekert; minns da, vad jag bjoed:
haelsa och haelsa du ater
Fritiof, som grater!

X.

FRITIOF PA HAVET.

Men pa stranden stod 1
kung Helge och kvad
med foerbittrat mod,
och till trollen han bad.

Se, da moerknar himlabagen,
dundret gar kring oede rum,
och i djupet kokar vagen,
och dess yta hoeljs med skum.
Blixtarna i molnen draga
haer och daer en blodig rand,
alla havets faglar jaga
skrikande emot sin strand.

"Hart blir vaedret, broeder!
Stormens vingar hoer jag
flaxande i fjaerran,
men vi blekna ej.
Sitt du lugn i lunden,
taenk pa mig och laengta,
skoen i dina tarar,
skoena Ingeborg!"

Mot Ellidas stam 2
drog ett trollpar till fejd.
Det var vindkall Ham,
det var snoeig Hejd.

Och da loesas stormens vingar,
och den vilde doppar dem
aen i djupet, aen han svingar
virvlande mot gudars hem.
Alla fasans makter skrida,
ridande pa vagens topp,
ur den skummiga, den vida,
bottenloesa graven opp.

"Skoenare var faerden
uti manens skimmer
oever spegelvagor
haen mot Balders lund.
Varmare, aen haer aer,
var vid Ingborgs hjaerta,
vitare aen havsskum
svaellde hennes barm."

Nu Solundar-oe 3
star ur vag, som gar vit,
daer aer stillare sjoe,
daer aer hamn, styr dit!

Men foervagen viking raedes
ej sa laett pa trofast ek,
star vid styret sjaelv och glades
at de vilda vindars lek.
Hardare han seglen faester,
skarpare han vagen skaer.
Rakt i vaester, rakt i vaester
skall det ga, vart boeljan baer.

"Lyster mig att kaempa
aen en stund mot stormen.
Storm och nordbo trivas
vael ihop pae sjoen.
Ingborg skulle blygas,
om dess havsoern floege
raedd, med slappa vingar,
foer en il i land."

Men nu vaexer vag, 4
nu foerdjupas gol,
och det viner i tag,
och det knakar i koel.

Dock, hur vagorna ma strida,
tumlande nu med, nu mot,
gudatimrade Ellida
trotsar aennu deras hot.
Som ett stjaernskott uti kvaellen,
skjuter hon sin fart i froejd,
hoppar, som en bock pa fjaellen,
oever avgrund, oever hoejd.

"Baettre var att kyssa
brud i Balders hage
aen sta haer och smaka
saltskum, som yr opp.
Baettre var att famna
kungadotterns midja
aen sta haer och gripa
roderstangen om."

Men oaendlig koeld 5
snoear skyn utur,
och pa daeck och pa skoeld
smattrar hagelskur.

Och emellan skeppets stammar
kan du icke se foer natt,
daer aer moerkt som i den kammar,
daer den doede bliver satt.
Ofoersonlig vag, foertrollad,
vill dra seglaren i krav;
vitgra, som med aska sallad,
gapar en oaendlig grav.

"Blaa bolstrar baeddar
Ran i djupet at oss,
men mig bida dina
bolstrar, Ingeborg!
Goda draengar lyfta
arorna Ellidas,
gudar byggde koelen,
baer oss aen en stund."

Oever styrbord gick 6
nu en sjoe med fart,
i ett oegonblick,
spolas daecket klart.

Da fran armen Fritiof drager
loedig guldring, tre mark tung,
blank som sol i morgondager,
var en skaenk av Bele kung.
Hugger sa i stycken ringen,
konstfullt utav dvaergar gjord,
delar den och gloemmer ingen
utav sina maen ombord.

"Guld aer gott att hava
uppa giljarfaerden,
tomhaent traede ingen
ner till sjoebla Ran.
Kall aer hon att kyssa,
flyktig till att famna,
men vi faesta havsbrud
med det braenda guld."

Med foernyat hot 7
faller stormen pa,
och da brister skot,
och da springer ra.

Och mot skeppet, halvt begravet,
vagorna till aentring ga.
Hur man ocksa oeser, havet
oeser man ej ut aenda.
Fritiof sjaelv kan ej sig doelja,
att han doeden har ombord.
Hoegre dock aen storm och boelja
ryter aen hans haerskarord.

"Bjoern, kom hit till roder,
grip det starkt med bjoernram!
Sadant vaeder saenda
Valhalls makter ej.
Trolldom aer a faerde:
Helge niding kvad den
saekert oever vagen,
jag vill upp och se."

Som en mard han floeg 8
uti masten opp,
och daer satt han hoeg
och sag ned fran topp.

Se, da simmar foer Ellida
havsval, lik en lossnad oe,
och tva leda havstroll rida
pa hans rygg i skummig sjoe.
Hejd, med paelsen snoead neder,
skepna'n lik den vita bjoern,
Ham med vingar, dem han breder
viftande som stormens oern.

"Nu, Ellida, gaeller
visa, om du goemmer
hjaeltemod i jaernfast,
buktig barm av ek.
Lyssna till min staemma:
aer du gudars dotter,
upp, med kopparkoelen
stanga trollad val!"

Och Ellida hoer 9
pa sin herres roest,
med ett sprang hon koer
emot valens broest.

Och en blodig strale ryker
utur saret upp mot sky;
genomborrat vilddjur dyker
vralande til djupets dy.
Pa en gang tva lansar springa,
slungade av hjaeltearm,
mitt i luden isbjoerns bringa,
mitt i becksvart stormoerns barm.

"Bra, Ellida, traeffat!
Ej sa hastigt, tror jag,
dyker Helges drakskepp
upp ur blodig dy.
Hejd och Ham ej heller
halla sjoen nu laengre:
bittert aer att bita
i det blaa stal."

Och nu stormen flyr 10
pa en gang fran sjoen,
blott en svallvag styr
mot den naera oen.

Och pa en gang solen traeder
som en konung i sin sal,
aterlivar allt och glaeder
skepp och boelja, berg och dal.
Hennes sista stralar kroena
klippans topp och dunkel lund,
alla kaenna nu de groena
straenderna av Efjesund.

"Stego Ingborgs boener,
bleka moer, mot Valhall,
boejde liljevita
knaen pa gudars guld.
Tar i ljusbla oegon,
suck ur svandunsbarmar
roerde asars hjaertan.
Lat oss tacka dem!"

Men Ellidas stam, 11
utav valen stoett,
gar i marvad fram,
aer av faerden troett.

Troettare aenda av faerden
aero alla Fritiofs maen,
knappast, stoedda emot svaerden,
halla de sig uppe aen.
Bjoern pa vaeldig skuldra drager
fyra utav dem i land,
Fritiof ensam atta tager,
saetter dem kring brasans brand.

"Blygens ej, I bleka!
Vag aer vaeldig viking;
det aer hart att kaempa
emot havets moer.
Se, daer kommer mjoedhorn
vandrande pa guldfot,
vaermer frusna lemmar.
Skal foer Ingeborg!"

XI.

FRITIOF HOS ANGANTYR.

Nu aer att saega, huru 1
jarl Angantyr satt aen
uti sin sal av furu
och drack med sina maen.
Han var sa glad i hagen,
sag ut at blanad ban,
daer solen sjoeng i vagen
allt som en gyllne svan.

Vid foenstret gamle Halvar 2
stod utanfoer pa vakt.
Han vaktade med allvar,
gav ock pa mjoedet akt.
En sed den gamle hade:
han jaemt i botten drack,
och intet ord han sade,
blott hornet in han stack.

Nu slaengde han det vida 3
i salen in och kvad:
"Skepp ser jag boeljan rida,
den faerden aer ej glad.
Maen ser jag doeden naera;
nu laegga de i land,
och tvenne jaettar baera
de bleknade pa strand."--

Utoever boeljans spegel 4
fran salen jarl sag ned.
"Det aer Ellidas segel
och Fritiof, tror jag, med.
Pa gangen och pa pannan
kaenns Torstens son igen.
Sa blickar ingen annan
i Nordens land som den."

Fran dryckesbord helt modig 5
sprang Atle viking da,
svartskaeggig baersaerk, blodig
och grym att se uppa.
"Nu", skrek han, "vill jag proeva,
vad ryktet ment daermed,
att Fritiof svaerd kan doeva
och aldrig ber om fred."

Och upp med honom sprungo 6
hans bistra kaempar tolv,
pa foerhand luften stungo
och svaengde svaerd och kolv.
De stormade mot stranden,
daer troettat drakskepp stod,
och Fritiof satt a sanden
och talte kraft och mod.

"Laett kunde jag dig faella," 7

skrek Atle med stort gny,
"vill i ditt val dock staella
att kaempa eller fly.
Men blott om fred du beder,
fastaen en kaempe hard,
jag som en vaen dig leder
allt upp till jarlens gard."

"Vael aer jag troett av faerden", 8
genmaelte Fritiof vred,
"dock ma vi proeva svaerden,
foerraen jag tigger fred."
Da sag man stalen ljunga
i solbrun kaempehand,
pa Angurvadels tunga
var runa stod i brand.

Nu skiftas svaerdshugg dryga, 9
och drapslag hagla nu,
och baegges skoeldar flyga
pa samma gang itu.
De kaempar utan tadel
sta dock i kretsen fast.
Men skarpt bet Angurvadel,
och Atles klinga brast.

"Mot svaerdloes man jag svaenger", 10
sad' Fritiof, "ej mitt svaerd,
men lyster det dig laenger,
vi proeva annan faerd."
Likt vagor da om hoesten
de baegge storma an,
och stalbeklaedda broesten
sla taett emot varann.

De brottades som bjoernar 11
uppa sitt fjaell av snoe,
de spaende hop som oernar
utoever vredgad sjoe.
Rotfaestad klippa hoelle
vael knappast ut att sta,
och lummig jaernek foelle
foer mindre tag aen sa.

Fran pannan svetten lackar, 12
och broestet haeves kallt,
och buskar, sten och backar
uppsparkas oeverallt.
Med baevan slutet bida
stalklaedda maen a strand;
det brottandet var vida
beroemt i Nordens land.

Till slut dock Fritiof faellde 13
sin fiende till jord,
han knaet mot broestet staellde
och talte vredens ord:
"Blott jag mitt svaerd nu hade,
du svarte baersaerksskaegg,
jag genom livet lade
pa dig den vassa egg."

"Det skall ej hinder bringa", 14
sad' Atle, stolt i hag.
"Ga du och tag din klinga,
jag ligger som jag lag.
Den ena som den andra
skall en gang Valhall se:
i dag ma jag vael vandra,
i morgon du kanske."

Ej laenge Fritiof droejde, 15
den lek han sluta vill,
han Angurvadel hoejde,
men Atle lag dock still.
Det roerde hjaeltens sinne,sin vrede da han band,
hoell midt i hugget inne
och tog den fallnes hand.

Nu Halvar skrek med iver 16
och hov sin vita stav:
"Foer edert slagsmal bliver
haer ingen glaedje av.
Pa bord sta silverfaten
och ryka laenge sen,
foer er skull kallnar maten,
och toersten goer mig men."

Foersonta traedde bada 17
nu inom salens doerr,
daer mycket var att skada,
som Fritiof ej sett foerr.
Grovhyvlad planka klaeder
ej nakna vaeggar daer
men dyrbart gyllenlaeder
med blommor och med baer.

Ej mitt pa golvet gloeder 18
den muntra brasans sken,
men emot vaegg sig stoeder
kamin av marmorsten.
Ej roek i sal sig lade,
ej sags daer sotad as,
glasrutor foenstren hade,
och doerren hade las.

Daer straecka silverstakar 19
ut armarna med ljus,
men intet stickbloss sprakar
att lysa kaempens rus.
Helstekt, med spaeckad bringa,
star hjort pa bordets rund,
med guldhov lyft att springa
och loev i hornens lund.

Bak kaempens stol en taerna 20
star med sin liljehy
och blickar som en stjaerna
bakom en stormig sky.
Daer flyga lockar bruna,
daer strala oegon bla,
och som en ros i runa
sa gloeda laeppar sma.

Men hoeg a silverstolen 21
satt jarlen i sin prakt;
hans hjaelm var blank som solen
och pansar't guldbelagt.
Med stjaernor oeversallad
var manteln rik och fin,
och purpurbraemen fallad
med flaeckloes hermelin.
Tre steg han gick fran bordet, 22
bjoed handen at sin gaest
och vaenligt tog till ordet:
"Kom hit och sitt mig naest!
Raett manget horn jag toemde
med Torsten Vikingsson;
hans son, den vittberoemde,
ej sitte fjaerran fran!"

Da sags han baegarn raga 23
med vin fran Sikeloe;
det gnistrade som laga,
det skummade som sjoe:
"Vaelkommen gaest haer inne,
du son utav min vaen!
Jag dricker Torstens minne,
Jag sjaelv och mina maen".
En skald fran Morvens kullar 24
da proevar harpans gang.
I vaelska toner rullar
hans dystra hjaeltesang.
Men i norraena tunga
en ann pa faedrens vis
hoers Torstens bragder sjunga,
och han tog sangens pris.

Nu mycket jarlen sporde 25
om fraenderna i Nord,
och Fritiof redogjorde
foer allt med vittra ord.
Ej nagon kunde klaga
pa vald uti hans dom,
han talte lugnt som Saga
i minnets helgedom.

Naer han daernaest beraettar, 26
vad han pa djupet sag,
om Helges troll och jaettar,
besegrade pa vag,
da gladas kaempar alla,
da smaler Angantyr,
och hoega bifall skaella
till hjaeltens aeventyr.

Men naer han talar ater 27
om aelskad Ingeborg,
hur oemt den skoena grater,
hur aedel i sin sorg,
da suckar mangen taerna
med kinderna i brand.
Ack, hur hon tryckte gaerna
den trogne aelskarns hand!

Sitt aerende framfoerde 28
den ungersven till slut,
och jarlen taligt hoerde,
till dess han talat ut.
"Skattskyldig var jag icke,
mitt folk aer fritt som jag:
kung Beles skal vi dricke
men lyda ej hans lag.

Hans soener ej jag kaenner, 29
men fordra de en gaerd,
vael, som det hoeves maenner,
de kraeve den med svaerd!
Vi moeta dem pa stranden--
dock var din far mig kaer."--
Da vinkar han med handen
sin dotter, som satt naer.

Da: sprang den blomstervidja 30
fran stol med gyllne karm;
hon var sa smal om midja,
hon var sa rund om barm.
I gropen uppa kinden
satt Astrild, liten skalk,
lik fjaeriln, foerd av vinden
allt i en rosenkalk.

Hon sprang till jungfruburen 31
och kom tillbaka med
groenvirkad pung, daer djuren
ga under hoega traed
och silvermanen skiner
pa sjoe av segel full;
dess las aer av rubiner
och tofsarna av gull.

Hon lade den i handen 32
uppa sin fader huld;
han fyllde den till randen
med fjaerran myntat guld.
"Daer aer min vaelkomstgava,
goer med den vad du vill;
men nu skall Fritiof lova
bli haer i vinter still.

Mod gagnar allestaedes, 33
men nu aer stormens tid,
och Hejd och Ham, jag raedes,
ha ater kvicknat vid.
Ej alltid goer Bllida
sa lyckligt sprang som sist,
och manga valar rida
sin vag, fast en vi mist."

Sa skaemtades i salen 34
och dracks till dager ljus,
men gyllne vinpokalen
gav glaedje blott, ej rus.
Fullbraeddad skal vart aegnad
at Angantyr till slut,
och sa i god vaelfaegnad
satt Fritiof vintern ut.

XII.

FRITIOFS ATERKOMST.

Men varen andas i blanad sky,
och jordens groenska blir ater ny.
Da tackar Fritiof sin vaerd och saetter
anyo ut oever boeljans slaetter,
och glaettigt skjuter hans svarta svan 5
sin silverfara pa solblank ban;
ty vaestanvindar med varens tunga
som naektergalar i seglen sjunga,
och Aegirs doettrar med sloejor bla
kring rodret hoppa och skjuta pa. 10
Det aer sa skoent, naer du staeven vaender
fran fjaerran segling mot hemmets straender,
daer roeken stiger fran egen haerd
och minnet vaktar sin barndomsvaerld
och friska kaellan din lekplats loegar, 15
men faedren sitta i groena hoegar
och, full av laengtan, den trogna moen
star pa sin klippa och ser at sjoen.--
Sex dar han seglar, men pa den sjunde
en moerkbla strimma han skoenja kunde 20
vid himlaranden; den vaexer ut
med skaer och oear och land till slut.
Det aer _hans_ land, som ur boeljan traeder,
han ser dess skogar i groena klaeder,
han hoer dess forsar med skummigt larm, 25
och klippan blottar sin marmorbarm.
Han haelsar naesen, han haelsar sunden
och seglar taett under gudalunden,
daer sista sommar sa mangen natt
den glade svaermarn med Ingborg satt. 30
"Vi syns hon icke, kan hon ej ana,
hur naer jag gungar pa moerkbla bana?
Kanske hon laemnat sin Balders vard
och sitter sorgsen i kungens gard
och harpan slar eller guldet tvinnar."--35
Da stiger ploetsligt fran templets tinnar
hans falk i hoejden och skjuter ned
pa Fritiofs axel, sa var hans sed.
Han flaxar staendigt med vita vingen,
fran skuldran lockar den trogne ingen; 40
han krafsar staendigt med brandgul klo,
han ger ej vika, han ger ej ro.
Han lutar kroknaebb till Fritiofs oera,
det aer som hade han bud att foera
kanske fran Ingborg, fran aelskad brud, 45
men ingen fattar de brutna ljud.

Ellida susar nu fram om naeset,
hon hoppar glad som en hind pa graeset,
ty vaelkaend boelja mot koelen slar,
men Fritiof munter i staeven star. 50
Han gnuggar oegat, han laegger handen
utoever pannan och ser at stranden,
men hur han gnuggar, och hur han ser,
han finner icke sitt Framnaes mer.
Den nakna eldstad star upp ur mullen, 55
lik kaempens benrad i aettekullen;
daer garden var, aer ett svedjeland,
och askan virvlar kring haerjad strand.
Foerbittrad Fritiof fran skeppet hastar,
kring braenda tomter han oegat kastar, 60
sin faders tomter, sin barndoms ban.
Da kommer hastigt lurvharig Bran,
hans hund, som ofta, sa kaeck som trogen,
foer honom brottats med bjoern i skogen.
Han goer i glaedjen sa manga hopp, 65
han springer hoegt pa sin herre opp.
Mjoelkvite gangarn med guld i manen,
med ben som hinden, med hals som svanen,
den Fritiof ridit sa mangen gang,
ur dalen ilar med hoega sprang. 70
Han gnaeggar glaettigt, han halsen vaender,
han vill ha broed ur sin herres haender.
Den arme Fritiof, mer arm aen de,
har ingenting att de trogna ge.--

Bedroefvad, husvill--pa aervda grunden 75
star Fritiof, blickar kring svedda lunden,
da gamle Hilding mot honom gar,
hans fosterfader med silverhar.
"Vad haer jag skadar mig knappt foerundrar;
naer oern aer flugen, hans bo man plundrar. 80
En kunglig idrott foer landets fred!
Vael haller Helge sin kungaed
att gudar dyrka och maenskor hata,
och mordbrand heter hans eriksgata.
Det goer mig snarare harm aen sorg; 85
men saeg mig nu, var aer Ingeborg?"--
"De bud, jag baer dig", den gamle sade,
"jag raeds, du finner dem foega glade.
Sa snart du seglat, kung Ring broet fram,
fem skoeldar vael jag mot en foernam. 90
I Disardalen, vid an, stod slaget,
och blodroett skummade vattendraget.
Kung Halvdan skaemtade jaemt och log,
men likafullt som en man han slog.
Jag hoell min skoeld oever kungasonen, 95
jag var sa glad at den laerospanen.
Men laenge hoells ej den leken ut;
kung Helge flydde, da vart det slut.
Men som han flydde, den asafraende,
foerbi din gard, han i hast den taende. 100
Foer broedren sattes da tva beting:
sin syster skulle de ge kung Ring,
hon ensam kunde hans skymf foersona;
om ej, sa toge han land och krona.
Och av och an gingo fredens bud; 105
men nu kung Ring har foert hem sin brud."--
"O kvinna, kvinna!" nu Fritiof sade,
"den foersta tanke, som Loke hade,
det var en loegn, och han saende den
i kvinnoskepnad till jordens maen. 110
En blaoegd loegn, som med falska tarar
alltjaemt oss tjusar, alltjaemt oss darar,
hoegbarmad loegn med sin rosenkind,
med dygd av varis och tro av vind;
i hjaertat flaerden och sveket viska, 115
och mened dansar pa laeppar friska.--
Och dock, hur var hon mitt hjaerta kaer,
hur kaer hon var mig, hur kaer hon aer!
Jag kan ej minnas sa langt tillbaka,
att hon i leken ej var min maka. 120
Jag minns ej bragd, som jag taenkt uppa,
daer hon ej taenktes som pris ocksa.
Som stammar, vuxna fran rot tillsamman,
slar Tor den ena med himlaflamman,
den andra vissnar; men loevas en, 125
den andra klaeder i groent var gren:
sa var var glaedje, var sorg gemensam,
jag aer ej van att mig taenka ensam.
Nu aer jag ensam. Du hoega Var,
som med din griffel kring jorden far 130
och skriver eder pa gyllne skiva,
lat bli det narrspel, lat bli att skriva!
Med loegner ristar du skivan full,
det skada aer pa det trogna gull.
En dikt jag minnes om Balders Nanna, 135
men sanning finns ej pa maensklig panna,
det finns ej trohet i maenskobroest--
naer sveket laente min Ingborgs roest,
den roest lik vinden pa blomsteraengar,
lik harpoljudet fran Brages straengar. 140
Jag vill ej lyssna till harpoljud,
jag vill ej taenka pa troloes brud.
Vart stormen dansar, dit vill jag foelja,
blod skall du dricka, du vaerldshavsboelja!
Varhelst en klinga sar hoegens saed, 145
pa berg, i dal, vill jag vara med.
Jag toer vael moeta en kung med krona,
mig lyster se, om jag da skall skona.
Jag toer vael moeta bland skoeldars larm
en ungersven med foeraelskad barm, 150
en narr, som litar pa tro och heder,
den vill jag hugga av oemkan neder,
vill spara honom att sta en dag
besviken, skymfad, foerradd som jag."--

"Hur ungdomsblodet dock kokar oever", 155
sad' gamle Hilding, "hur vael behoever
det dock att kylas av arens snoe,
och oraett goer du den aedla moe.
Anklaga icke min fosterdotter,
anklaga nornan, vars vreda lotter 160
ej maenskor rubba; de falla fran
askdiger himmel pa jordens son.
Vael hoerde ingen den aedlas klagan,
hon teg som Vidar i gudasagan,
hon soerjde tyst som i sunnanskog 165
en turturduva, vars make dog.
Foer mig hon yppade dock sitt hjaerta,
i djupet bodde oaendlig smaerta.
Som vattenfageln med sarat broest
till bottnen dyker--det aer hans troest, 170
att dagen icke i saret gloeder,
pa bottnen ligger han och foerbloeder--,
sa hennes smaerta i natt sjoenk ned,
jag ensam vet vad den starka led.
'Ett offer aer jag', hon sade ofta, 175
'foer Beles rike: snoeblommor dofta
i fridsmoens lockar, och vintergroent
kring offret haenges, det aer dock skoent!
Jag kunde doe, men det vore skoning;
foertoernad Balder vill blott foersoning, 180
en langsam doed, kan ej vila fa,
dess hjaerta klappar, dess pulsar sla.
Men saeg foer ingen den svagas strider!
Jag vill ej oemkas, ehur jag lider;
kung Beles dotter foerdrar sin sorg, 185
men haelsa Fritiof fran Ingeborg!'--
Naer broellopsdagen nu kom--den dagen
jag gaerna sett fran min runstav tagen--,
mot templet skredo i langsam faerd
vitklaedda jungfrur och maen med svaerd. 190
Foer skaran tagade dyster sangarn,
men blek satt bruden pa svarte gangarn,
blek som en ande, som sitter pa
det svarta molnet, naer askor ga.
Jag hov ur sadeln min hoega lilja, 195
jag ledde henne pa tempeltilja
till altarrunden; daer sade hon
at Lofn sitt loefte med saeker ton,
och mycket bad hon till vite guden,
och alla graeto, sa naer som bruden. 200
Da maerkte Helge pa hennes arm
din ring, han ryckte den bort med harm;--
pa Balders bild nu den gyllne haenger--.
Min vrede styrde jag da ej laenger;
jag rev fran laenden mitt goda svaerd, 205
ej mycket var da kung Helge vaerd.
Men Ingborg viskade mig: 'Lat vara,
en broder kunnat mig detta spara,
dock mycket tal man, foerrn man foergas,
Allfader doemer emellan oss.'"-- 210

"Allfader doemer", sad' Fritiof dyster,
"men litet ocksa mig doema lyster.
Aer nu ej Balders midsommarfest?
I templet aer vael den kroente praest,
mordbraennarkungen, som salt sin syster; 215
mig ocksa litet att doema lyster."

XIII.

BALDERS BAL.

Midnattssolen pa bergen satt, 1
blodroed till att skada;
det var ej dag, det var ej natt,
det vaegde emellan bada.

Baldersbalet, den solens bild, 2
brann pa vigda haerden.
Snart aer aenda lagan spilld,
da rar Hoeder foer vaerlden.

Praester stodo kring tempelvaegg, 3
makade balets braender,
bleka gubbar med silverskaegg
och med flintkniv i harda haender.

Kung med krona star bredvid, 4
sysslar kring altarrunden.
Hoer! Da klinga i midnattstid
vapen i offerlunden.

"Bjoern, hall endast doerren till, 5
fangna aero de alle.
Ut eller in om nagon vill,
klyv hans huvudskalle!"

Blek vart kungen, alltfoer vael 6
kaende han den roesten.
Fram steg Fritiof med vredgad sjael,
kvad som en storm om hoesten:

"Haer aer skatten, som du bjoed 7
haemtas fran vaestervagor.
Tag den! Sedan pa liv och doed
slass vi vid Balders lagor;

skoeld pa ryggen, barmen bar, 8
ingen skall striden klandra.
Foersta hugget som kung du har,
gloem ej, mitt aer det andra.

Blicka ej at doerren sa! 9
Raev aer fangad i kula.
Tank pa Framnaes, taenk uppa
systern med lockar gula!"--

Sa han talte med hjaeltefog, 10
drog ur goerdel pungen;
foega varsamt han den slog
mitt i pannan pa kungen.

Blodet frusade ut ur mund, 11
svart det blev foer oega:
danad lag vid altarrund
asafraenden hoega.

"Tal du ej ditt eget guld, 12
fegaste i ditt rike?
Angurvadel vill ej ha skuld
att ha faellt din like.

Stilla, praester med offerkniv, 13
bleka manskensfoerstar!
Kunde gaella ert usla liv,
ty min klinga toerstar.

Vite Balder, styr din harm, 14
se ej pa mig sa mulen!
Ringen, som du baer pa arm,
med foerlov, han aer stulen.

Ej foer dig, sa vitt jag vet, 15
smiddes han av Vaulunder.
Valdet ranade, jungfrun graet,
bort med de nidingsfunder!"--

Tappert drog han, men ring och arm 16
voro som grodda samman:
naer den lossnade, stoep av harm
guden i offerflamman.

Hoer! det knattrar, lagan slar 17
guldtand i tak och sparrar.
Doedsblek Bjoern i porten star,
Fritiof blygs, att han darrar.

"Oeppna doerren, slaepp folket ut! 18
Vakt ej mer jag behoever.
Templet brinner, gjut vatten, gjut
hela havet daeroever!"

Nu fran templet och ned till strand 19
knyts en kedja av haender,
boeljan vandrar fran hand till hand,
fraeser mot svedda braender.

Fritiof sitter som regnets gud 20
hoegt pa bjaelken och floedar,
delar till alla sitt haerskarbud,
lugn bland de heta doedar.

Fafaengt! Elden tar oeverhand, 21
roekmoln virvla och vaelta,
guldet droppar pa gloedhet sand,
silverplatarna smaelta.

Allt foerlorat! Ur halvbraend sal 22
eldroed hane sig svingar,
sitter pa takets as och gal,
flaxar med loesta vingar.

Morgonvinden spelar fran norr, 23
hoegt det mot himmeln blossar.
Balderslunden aer sommartorr,
lagan aer hungrig och frossar.

Rasande far hon fran gren till gren, 24
aen har hon langt till malet.
Eja, vad vilt, vad rysligt sken!
Vaeldigt aer Baldersbalet.

Hoer, hur det knakar i raemnad rot, 25
se, hur topparna gloeda!
Vad aer maenniskokraft emot
Muspels soener, de roeda!

Eldhav boeljar i Balders lund, 26
strandloest svalla dess vagor.
Sol gar opp, men fjaerd och sund
spegla blott avgrundslagor.

Aska aer templet inom kort, 27
aska tempellunden;
sorgsen drager Fritiof bort,
grater i morgonstunden.

XIV.

FRITIOF GAR I LANDSFLYKT.

Pa skeppsdaeck satt
i sommarnatt
bedroevad hjaelte.
Som vagor vaelte
aen sorg, aen harm 5
uti hans barm;
och tempelbranden
roek aen fran stranden.
"Du tempelroek,
flyg hoegt och soek, 10
soek opp Valhalla
och nederkalla
den Vites haemnd,
at mig bestaemd!
Flyg dit och skvallra, 15
sa valven skallra,
om tempelrund,
foerbraend till grund;
om traebelaetet,
som foell fran saetet 20
och braende ned
som annan ved;
om lunden sedan,
fridlyst, alltsedan
svaerd bands vid laend-- 25
nu aer han braend,
fick ej den heder
att ruttna neder!--
Det daer, med mer,
som var man ser, 30
gloem ej att foera
till Balders oera,
du toeckenbud
till toecknig gud!

Helt visst besjungen 35
blir milde kungen,
som bannlyst mig,
ej just fran sig,
men fran sitt rike.
Vaelan, vi vike 40
till riken bla,
daer vagor ga.
Du far ej vila,
du maste ila,
Ellida, ut 45
till vaerldens slut.
Du maste vagga
i saltad fragga,
min drake god;
en droppe blod 50
ej heller skadar,
evar du vadar.
I stormens sus
aer du mitt hus;
det andra braende 55
gud Balders fraende.
Du aer min Nord,
min fosterjord;
ifran den andra
jag maste vandra. 60
Du aer min brud
i becksvart skrud;
ty pa den vita
var ej att lita.--

Du fria hav, 65
du vet ej av
kung, som foertrycker
med haerskarnycker.
Din kung aer den
bland fria maen, 70
som aldrig skaelver,
hur hoegt du vaelver
i retad harm
vitskummig barm.
De blaa faelten 75
foernoeja hjaelten.
Hans koelar ga
som plog daerpa,
och blodregn dugga
i ekens skugga, 80
men stalblankt aer
utsaedet daer.
De faelten baera
sin skoerd av aera,
sin skoerd av guld. 85
Bliv du mig huld,
du vilda boelja!
Dig vill jag foelja.
Min faders hoeg
star still, och troeg, 90
och vagor doena
omkring den groena.
Min skall bli bla,
med havsskum pa,
skall staendigt simma 95
i storm och dimma
och dra allt fler
i djupet ner.--
Du blev mig givet
till hem i livet, 100
du blir min grav,
du fria hav!"

Sa kvad den vilde.
Med sorg sig skilde
hans trogna staev 105
fran vaelkaend saev.
Han vaggar sakta
bland skaer, som vakta
aennu i Nord
den grunda fjord. 110
Men haemnden vakar:
med tio drakar
kung Helge sam
i sundet fram.
Da ropte alla: 115
"Nu kung vill falla.
Ett slag han ger;
ej trives mer
valhallasonen
inunder manen, 120
vill ovanom,
varfran han kom;
den gudabloden
vill hem till Oden."

Knappt var det sagt, 125
foerrn osedd makt
vid koeln sig hakar
pa Helges drakar.
Allt mer och mer
de dragas ner 130
till Ranas doeda,
och sjaelv med moeda
kung Helge sam
fran halvdraenkt stam.--

Men Bjoern den glade 135
log hoegt och sade:
"Du asablod,
den list var god.
Mig ingen sporrat,
jag skeppen borrat 140
foerliden natt,
ett lovligt spratt!
Jag hoppas, Bana
af gammal vana
dem haller kvar; 145
men skada var,
att icke drotten
gick med till botten."

I vredesmod
kung Helge stod, 150
knappt fraelst ur vagen.
Han spaende bagen,
stalgjuten, rund,
mot klippig grund.
Han sjaelv ej kaende, 155
hur hart han spaende,
tills med en klang
stalbagen sprang.

Men Fritiof vaeger
sin lans och saeger: 160
"En doedsoern baer
jag bunden haer.
Om ut den floege,
da lage hoege
kungsniding faelld 165
foer vald och vaeld.
Men frukta icke,
min lans ej dricke
den feges blod!
Den aer foer god 170
foer de bedrifter.
Pa runogrifter
han ristas ma,
men icke pa
de nidingsstaenger, 175
daer ditt namn haenger.
Ditt mandomsroen
foersjoenk i sjoen.
Till lands ej heller
det mycket gaeller. 180
Rost bryter stal,
ej du; ett mal
mer hoegt aen detta
vill jag mig saetta.
Giv akt, hur vitt 185
det gar fran ditt."--

Da tar han furen,
till ara skuren,
en mastfur faelld
i Gudbrands daeld. 190
Han tar dess make
och ror sin drake.
Han ror med kraft:
som roerpils skaft,
som kallbraeckt klinga, 195
de aror springa.--

Nu sol gar opp
bak fjaellens topp,
och vinden ljuder
fran land och bjuder 200
var vag till dans
i morgonglans.
Pa boeljans toppar
Ellida hoppar
i froejd astad; 205
men Fritiof kvad:

"Heimskringlas panna,
du hoega Nord!
Jag far ej stanna
uppa din jord. 210
Fran dig att stamma
jag yvs med skael.
Nu, hjaelteamma,
farvael, farvael!

Farvael, du hoega 215
valhallastol,
du nattens oega,
midsommarsol!
Du klara himmel,
lik hjaeltens sjael, 220
du stjaernevimmel,
farvael, farvael!

Farvael, I fjaellar,
daer aeran bor!
I runohaellar 225
foer vaeldig Tor!
I blaa sjoear,
jag kaent'a vael,
I skaer och oear,
farvael, farvael! 230

Farvael, I hoegar
vid boelja bla,
dem linden snoegar
sitt blomdoft pa;
men Saga doemer 235
med raettvis sjael
vad jorden goemmer:
farvael, farvael!
Farvael, I lunder,
I groena hus, 240
jag lekt inunder
vid baeckens sus!
I barndomsvaenner,
som ment mig vael,
jag aen er kaenner; 245
farvael, farvael!
Min kaerlek gaeckad,
min gard aer braend,
min aera flaeckad,
i landsflykt saend! 250
Fran jord vi vaedje
till havet vael,
men livets glaedje,
farvael, farvael!"

XV.

VIKINGABALK.

Nu han svaevade kring pa det oedsliga hav, han for vida 1
som jagande falk;
men foer kaempar ombord skrev han lagar och raett. Vill
du hoera hans vikingabalk?

"Ej ma taeltas a skepp, ej ma sovas i hus: inom salsdoerr 2
blott fiender sta.
Viking sove pa skoeld och med svaerdet i hand, och till
taelt har han himmeln den bla.

Kort aer hammarens skaft hos den segrande Tor, blott 3
en aln langt aer svaerdet hos Frej.
Det aer nog; har du mod, ga din fiende naer, och foer kort
aer din klinga da ej.

Naer det stormar med makt, hissa seglen i topp! det aer 4
lustigt pa stormande hav.
Lat det ga, lat det ga! den, som stryker, aer feg; foerrn
du stryker, ga hellre i krav!

Moe aer fridlyst a land, far ej komma ombord: var det 5
Freja, hon sveke dig dock;
ty den gropen pa kind aer den falskaste grop, och ett naet
aer den flygande lock.

Vin aer Valfaders dryck, och ett rus aer dig unt, om du 6
endast med sansning det baer:
den, som raglar a land, kan sta upp, men till Ran, till
den soevande, raglar du haer.

Seglar kraemare fram, ma du skydda hans skepp, men 7
den svage ej vaegre dig tull!
Du aer kung pa din vag, han aer slav av sin vinst, och
ditt stal aer sa gott som hans gull.

Gods ma skiftas a daeck genom taerning och lott: hur den 8
faller, beklaga ej dig!
Men sjoekonungen sjaelv kastar taerningen ej, han behaller
blott aeran foer sig.

Nu syns vikingaskepp, da aer aentring och strid, det gar 9
hett under skoeldarna till;
Om du viker ett steg, har du avsked fran oss, det aer
lagen, goer sen som du vill!

Naer du segrat, var noejd! Den, som beder om frid, har 10
ej svaerd, aer din fiende ej;
boen aer valhallabarn, hoer den bleknades roest, den aer
niding, som ger henne nej.

Sar aer vikingavinst, och det pryder sin man, naer pa broest 11
eller panna det star;
lat det bloeda, foerbind det, sen dygnet aer om men ej foerr,
vill du haelsas foer var."--

Sa han ristade lag, och hans namn med var dag vaexte 12
vida pa fraemmande kust,
och sin like han fann ej pa blanande sjoe, och hans
kaempar de stridde med lust.

Men han sjaelv satt vid rodret och blickade moerk, han 13
sag ned i det vaggande bla:
"Du aer djup; i ditt djup trives friden kanske, men hon
trives ej ovanuppa.

Aer den Vite mig vred, ma han taga sitt svaerd, jag vill 14
falla, om sa aer bestaemt;
men han sitter i skyn, skickar tankarna ned, som foermoerka
mitt sinne alltjaemt."--

Dock, naer striden aer naer, tar hans sinne sin flykt, stiger 15
djaervt som den vilade oern,
och hans panna aer klar, och hans staemma aer hoeg, och
som Ljungaren star han i foern.

Sa han sam ifran seger till seger alltjaemt, han var trygg 16
pa den skummande grav,
och han synte i Soeder bad oear och skaer, och sa kom
han till Grekelands hav.

Naer han lunderna sag, som ur vagorna sta, med de 17
lutande templen uti,
vad han taenkte, vet Freja, och skalden det vet, I, som
aelsken, I veten det, I!

"Haer vi skulle ha bott, haer aer oe, haer aer lund, haer aer 18
templet, min fader beskrev:
det var hit, det var hit jag den aelskade bjoed, men den "
harda i Norden foerblev.

Bor ej friden i saliga dalarna daer, bor ej minnet i pelaregang? 19
Och som aelskandes viskning aer kaellornas sorl, och som
brudsang aer faglarnas sang.

Var aer Ingeborg nu? Har hon gloemt mig alltren foer 20
graharige, vissnade drott?
Ack! jag kan icke gloemma; jag gave mitt liv foer att se,
foer att se henne blott.

Och tre ar ha foergatt, sen jag skadat mitt land, idrotternas 21
konungasal;
sta de haerliga fjaellen i himmeln aennu? Aer det groent i min
faedernedal?

Pa den hoeg, daer min fader aer lagd, har jag satt en lind, 22
mann' hon lefver aennu?
Och vem vardar den spaeda? Du jord, giv din must, och
din dagg, o du himmel, giv du!

Dock, vi ligger jag laengre pa fraemmande vag och tar 23
skatt och slar maenskor ihjael?
Jag har aera alltnog, och det flammande guld, det lumpna,
foeraktar min sjael.

Daer aer flagga pa mast, och den visar at norr, och i norr 24
aer den aelskade jord;
jag vill foelja de himmelska vindarnas gang, jag vill styra
tillbaka mot Nord."

XVI.

FRITIOF OCH BJOeRN.

_Fritiof_.
Bjoern, jag aer ledsen vid sjoe och vag, 1
hoeljorna aero oroliga saellar.
Nordens de fasta, de aelskade fjaellar
locka med underlig makt min hag.
Lycklig aer den, som hans land ej foerskjutit,
ingen foerjagat fran faedernas grav!
Ack, foer laenge, foer laenge jag flutit
fridloes omkring pa det vilda hav.

_Bjoern_.
Havet aer gott, det ma du ej klandra: 2
frihet och glaedje pa havet bo,
veta ej av den vekliga ro,
aelska alltjaemt att med boeljorna vandra.
Naer jag blir gammal, vid groenskande jord
vaexer jag ocksa vael fast som graesen.
Nu vill jag kaempa och dricka ombord,
nu vill jag njuta mitt sorgfria vaesen.

_Fritiof_.
Isen har nu dock oss jagat i land, 3
runt kring var koel ligga vagorna doeda:
vintern, den langa, vill jag ej foeroeda
haer ibland klippor pa oedslig strand.
Aennu en gang vill i Norden jag jula,
gaesta kung Ring och min roevade brud;
se vill jag ater de lockarna gula,
hoera dess staemmas de aelskade ljud.

_Bjoern_.
Gott, jag foerstar dig: kung Ring skall roena, 4
vikingahaemnden aer foega blid.
Kungsgard vi taenda vid midnattstid,
sveda den gamle och roeva den skoena.
Eller kanhaenda pa vikingavis
aktar du drotten en holmgang vaerdig,
eller han staemmes till haerslag pa is:--
saeg, hur du vill, jag aer genast faerdig.

_Fritiof_.
Naemn mig ej mordbrand, och taenk ej pa krig 5
fredlig till kungen min kosa jag staeller.
Han har ej felat, hans drottning ej heller,
hamnande gudar ha straffat mig.
Litet har jag att pa jorden hoppas,
vill blott ta avsked av den, jag har kaer,
avsked foer evigt! Naer lundarna knoppas,
kanske ock foerr, aer jag ater haer.

_Bjoern_.
Fritiof, din darskap jag aldrig foerlater. 6
Klagan och suck foer en kvinnas skull!
Jorden, ty vaerr, aer av kvinnor full,
miste du en, sta dig tusen ater.
Vill du, sa haemtar jag dig av det kram
hastigt en laddning fran gloedande Soeder,
roeda som rosor och spaeka som lamm,
sen dra vi lott eller dela som broeder.

_Fritiof_.
Bjoern, du aer oeppen och glad som Frej, 7
tapper att strida och klok att rada;
Oden och Tor, dem kaenner du bada,
Freja, den himmelska, kaenner du ej.
Icke om gudarnas makt ma vi tvista:
akta dig, vaeck ej den evigas harm!
Fort eller sent hennes slumrande gnista
vaknar i gudars och maenniskors barm!

_Bjoern_.
Ga dock ej ensam, din hemvaeg kan staengas. 8

_Fritiof_.
Ej gar jag ensam, mitt svaerd foeljer med.

_Bjoern_.
Minns du, hur Hagbart blev haengd i traed?

_Fritiof_.
Den, som kan tagas, aer vaerd att haengas.

_Bjoern_.
Stupar du, stridsbror, jag haemnar dig vael,
ristar vael blodoern pa Fritiofs bane.

_Fritiof_.
Onoedigt, Bjoern, den galande hane
hoer han ej laengre aen jag. Farvael!

XVII.

FRITIOF KOMMER TILL KUNG RING.

Kung Ring han satt i hoegbaenk om julen och drack mjoed, 1
hos honom satt hans drottning sa vit och rosenroed.
Som var och hoest dem bada man sag bredvid varann;
hon var den friska varen, den kulna hoest var han.

Da traedde uti salen en okaend gubbe in, 2
fran huvud och till foetter han insvept var i skinn.
Han hade stav i handen, och lutad sags han ga,
men hoegre aen de andra den gamle var aenda.

Han satte sig pa baenken laengst ned vid salens doerr; 3
daer aer de armas staelle aennu, som det var foerr.
De hovmaen logo smaedligt och sago till varann
och pekade med fingret pa luden bjoernskinnsman.

Da ljungar med tva oegon den fraemmande sa vasst, 4
med ena handen grep han en ungersven i hast,
helt varligen han vaende den hovman upp och ned;
da tystnade de andra--vi hade gjort sa med.

"Vad aer foer larm daer nere? Vem bryter kungens frid? 5
Kom upp till mig, du gamle, och lat oss talas vid!
Vad aer ditt namn? Vad vill du? Var kommer du ifran?"
Sa talte kungen vredgad till gubben, goemd i vran.

"Helt mycket spoer du, konung, men jag dig svara vill. 6
Mitt namn ger jag dig icke, det hoer mig ensam till.
I Anger aer jag uppfoedd, min arvgard heter Brist,
hit kom jag ifran Ulven, hos honom lag jag sist.

Jag red i forna dagar sa glad pa drakens rygg, 7
han hade starka vingar och floeg sa glad och trygg;
nu ligger han foerlamad och frusen jaemte land,
sjaelv aer jag gammal vorden och braenner salt vid strand.

Jag kom att se din vishet, i landet vida spord, 8
da moette man med han mig, foer han aer jag ej gjord;
jag tog en narr foer broestet och vaende honom kring,
dock steg han upp helt oskadd, foerlat mig det, kung Ring!"--

"Ej illa", sade kungen, "du laegger dina ord; 9
de gamla boer man aera, kom, saett dig vid mitt bord!
Lat din foerklaedning falla, lat se dig, som du aer,
foerklaedd trivs glaedjen icke, jag vill ha glaedje haer."

Och nu fran gaestens huvud foell luden bjoernhud ner; 10
i staellet foer den gamle envar en yngling ser.
Ifran den hoega pannan kring skuldran bred och full
de ljusa lockar floeto liksom ett svall av gull.

Och praektig stod han foer dem i sammetsmantel bla, 11
i handsbrett silverbaelte med skogens djur uppa.
I drivet arbet' alla den konstnaer bragt dem an,
och runt kring hjaeltens midja de jagade varann.

Och ringens gyllne smycke kring armen satt sa rikt, 12
vid sidan haeng hans slagsvaerd, en stannad ljungeld likt.
Den lugna hjaelteblicken kring sal och gaester for;
skoen stod han daer som Balder och hoeg som Asa-Tor.

Den haepna drottnings kinder de skifta faerg sa snaellt, 13
som roeda norrsken mala de snoebetaeckta faelt;
som tvenne vattenliljor inunder stormens larm
sta gungande pa vagen, sa haevdes hennes barm.

Nu blaste lur i salen, och tyst blev oeverallt, 14
ty nu var loeftets timme, och in bars Frejers galt,
med kransar omkring bogen och aepple uti mund,
och fyra knaen han boejde pa silverfatets rund.

Och konung Ring sig reste i sina lockar gra, 15
han roerde galtens panna och gjorde loefte sa:
"Jag svaer att Fritiof vinna, fastaen en kaempe stor;
sa hjaelpe Frej och Oden, daerhos den starke Tor!"

Med trotsigt loeje reste sig fraemlingen sa hoeg, 16
en blixt av hjaeltevrede hans anlet' oeverfloeg;
han slog sitt svaerd i bordet, sa det i salen klang,
och upp fran ekebaenken varenda kaempe sprang.

"Och hoer du nu, herr konung, mitt loefte aevenvael: 17
ung Fritiof aer min fraende, jag kaenner honom vael.
Jag svaer att Fritiof skydda, och var det mot en vaerld;
sa hjaelpe mig min norna, daerhos mitt goda svaerd!"

Men kungen log och sade: "Helt dristigt aer ditt tal, 18
dock, orden aero fria i nordisk kungasal.
Fyll honom hornet, drottning, med vin, som du har baest!
Den fraemling, vill jag hoppas, i vinter aer var gaest."

Och drottningen tog hornet, som framfoer henne stod, 19
av urens panna brutet, en kostelig klenod,
pa blanka silverfoetter, med mangen gyllne ring,
med forntidsbilder sirad och runeskrift omkring.

Med nederslagna oegon hon raeckte hornet da, 20
men darrande var handen, och vin blev spillt daerpa.
Som aftonrodnans purpur pa liljorna ibland,
de dunkla droppar brunno pa hennes vita hand.

Och glad tog gaesten hornet utav den aedla fru; 21
ej tvenne maen det toemde, som maenner aero nu;
men laett och utan tvekan, den drottning till behag,
den vaeldige det toemde uti ett andedrag.

Och skalden tog sin harpa--han satt vid kungens bord-- 22
och sjoeng ett hjaertligt kvaede om kaerleken i Nord,
om Hagbart och skoen Signe, och vid hans djupa roest
de harda hjaertan smaelte i stalbeklaedda broest.

Han sjoeng om Valhalls salar och om einheriars loen, 23
om tappra faeders bragder pa faeltet och pa sjoen.
Da grep var hand at svaerdet, da flammade var blick,
och flitigt omkring laget det djupa hornet gick.

Helt skarpt blev daer nu drucket allt i det kungahus, 24
varenda kaempe tog sig ett aerligt julerus,
gick sedan bort att sova foerutan harm och sorg;
men konung Ring den gamle sov hos skoen Ingeborg.

XVIII.

ISFARTEN.

Kung Ring med sin drottning till gaestabud far, 1
pa sjoen star isen sa spegelklar.

"Far ej oever isen", den fraemling sad': 2
"han brister, foer djupt aer det kalla bad."--

"Kung drunknar icke sa laett", sad' Ring, 3
"den, som aer raedd, kan ga sjoen omkring."

Den fraemling blickar sa moerk med hot, 4
han spaenner stalsko i hast pa fot.

Slaedtravarn saetter med makt astad, 5
han frustar lagor, han aer sa glad.

"Straeck ut", skrek kungen, "min travare god, 6
lat se, om du aer av Sleipners blod!"

Det gar, som stormen gar oever sjoen, 7
den gamle ej aktar sin drottnings boen.

Men stalskodd kaempe star heller ej still, 8
han far dem foerbi, sa snart han vill.

Han ritar mang' runa i isens famn, 9
skoen Ingeborg aker oever sitt namn.

Sa ila de fram pa den glatta ban, 10
men under dem lurar den falska Ran.

Hon stoeter ett hal i sitt silvertak, 11
och slaeden ligger i oeppen vak.

Skoen Ingeborg vart sa blek pa kind, 12
da kommer den gaest som en virvelvind.

Han borrar sin stalsko i isen fast 13
och griper i gangarns man med hast.

Da svaenger han laett med ett enda hopp 14
bad' haest och slaede pa isen opp.

"Det tag vill jag prisa", sad' kungen fort, 15
"ej Fritiof den starke det baettre gjort."

Sa vaende de ater till kungsgard om; 16
den fraemmande blev daer, tills varen kom.

XIX.

FRITIOFS FRESTELSE.

Varen kommer, fageln kvittrar, skogen loevas, solen ler, 1
och de loesta floder dansa sjungande mot havet ner.
Gloedande som Frejas kinder tittar rosen ur sin knopp,
och i maenskans hjaerta vakna levnadslust och mod och hopp.

Da vill gamle kungen jaga, drottningen skall med pa jakt, 2
och det hela hov foersamlas, vimlande i brokig prakt.
Bagar klinga, kogar skramla, hingstar skrapa mark med hov,
och med kappor oever oegat skrika falkarna pa rov.

Se, daer kommer jaktens drottning! Arme Fritiof, se ej dit! 3
Som en stjaerna pa en varsky sitter hon pa gangarn vit,
haelften Freja, haelften Rota, skoenare aen baegge tva,
och fran laetta purpurhatten vaja hoegt de fjaedrar bla.

Se ej pa de oegons himmel, se ej pa de lockars gull! 4
Akta dig, det liv aer smidigt, akta dig, den barm aer full!
Blicka ej pa ros och lilja, skiftande pa hennes kind,
hoer ej pa den kaera staemman, susande som varens vind!

Nu aer jaegarskaran faerdig. Hejsan, oever berg och dal! 5
Hornet smattrar, falken stiger lodraett emot Odens sal.
Skogens abor fly med angest, soeka sina kulors hem,
men med spjutet straeckt framfoer sig aer valkyrjan efter dem.

Gamle kungen kan ej foelja jakten, som hon flyger fram, 6
ensam vid hans sida rider Fritiof, tyst och allvarsam.
Moerka, vemodsfulla tankar vaexa i hans kvalda broest,
och varthelst han aen sig vaender, hoer han deras klagoroest.

"O! vi oevergav jag havet, foer min egen fara blind? 7
Sorgen trivs ej raett pa vagen, blaser bort med himmelns vind.
Grubblar viking, kommer faran, bjuder honom opp till dans,
och de moerka tankar vika, blaendade av vapnens glans.

Men haer aer det annorlunda: outsaeglig laengtan slar 8
sina vingar kring min panna; som en droemmande jag gar,
kan ej gloemma Balders hage, kan ej gloemma eden aen,
som hon svor,--_hon_ broet den icke, grymma gudar broeto den.

Ty de hata maenskors aetter, skada deras froejd med harm, 9
och min rosenknopp de togo, satte den i vinterns barm.
Vad skall vintern vael med rosen? Han foerstar ej hennes pris,
men hans kalla ande klaeder knopp och blad och stjaelk med is."

Sa han klagade. Da kommo de uti en enslig dal, 10
dyster, hoptraengd mellan bergen, oeverskyggd av bjoerk och al.
Daer steg kungen av och sade: "Se, hur skoen, hur sval den lund!
Jag aer troett, kom lat oss vila! Jag vill slumra haer en stund."--

"Icke ma du sova, konung; kall aer marken haer och hard, 11
tung blir soemnen, upp! jag foer dig snart tillbaka till din gard."--
"Soemnen, som de andra gudar, kommer, naer vi minst det tro",
sade gubben. "Unnar gaesten ej sin vaerd en timmes ro?"

Da tog Fritiof av sin mantel, bredde den pa marken haen, 12
och den gamle kungen lade tryggt sitt huvud pa hans knaen,
somnade sa lugnt, som hjaelten somnar efter stridens larm
pa sin skoeld, sa lugnt, som barnet somnar pa sin moders arm.

Som han slumrar, hoer! da sjunger kolsvart fagel ifran kvist: 13
"Skynda, Fritiof, draep den gamle, sluta pa en gang er tvist!
Tag hans drottning, dig tillhoer hon, dig har hon som brudgum kysst,
intet maenskligt oega ser dig, och den djupa grav aer tyst."--

Fritiof lyssnar: Hoer! da sjunger snoevit fagel ifran kvist: 14
"Ser dig intet maenskligt oega, Odens oega ser dig visst.
Niding, vill du moerda soemnen? Vill du vaernloes gubbe sla?
Vad du vinner, hjaelterykte vinner du dock ej daerpa."--

Sa de baegge faglar sjoengo; men sitt slagsvaerd Fritiof tog, 15
slaengde det med fasa fran sig fjaerran i den moerka skog.
Kolsvart fagel flyr till Nastrand, men pa laetta vingars par
som en harpoton den andra klingande mot solen far.

Strax aer gamle kungen vaken. "Mycket var den soemn mig vaerd, 16
ljuvligt sover man i skuggan, skyddad av den tappres svaerd.
Dock, var aer ditt svaerd, o fraemling? Blixtens broder, var aer han?
Vem har skilt er, I, som aldrig skulle skiljas fran varann!"--

"Lika mycket", Fritiof sade, "svaerd jag finner nog i Nord; 17
skarp aer svaerdets tunga, konung, talar icke fridens ord.
Moerka andar bo i stalet, andar ifran Nifelhem,
soemnen aer ej saeker foer dem, silverlockar reta dem."--

"Jag har icke sovit, yngling, jag har blott dig proevat sa; 18
obeproevad man och klinga litar ej den kloke pa.
Du aer Fritiof, jag har kaent dig, alltsen i min sal du steg,
gamle Ring har vetat laenge, vad hans kloke gaest foerteg.

Varfoer smoeg du till min boning, djupt foerklaedd och utan namn? 19
Varfoer, om ej foer att stjaela bruden ur den gamles famn?
Aeran, Fritiof, saetter sig ej namnloes uti gaestfritt lag,
blank aer hennes skoeld som solen, oeppna hennes anletsdrag.

Ryktet talte om en Fritiof, maenniskors och gudars skraeck, 20
skoeldar kloev och tempel braende den foervagne lika kaeck.
Snart med haerskoeld, sa jag trodde, kommer han emot ditt land,
och han kom, men hoeljd i lumpor, med en tiggarstav i hand.

Varfoer slar du ner ditt oega? Jag var ocksa ung en gang; 21
livet aer en strid fran boerjan, ungdomen dess baersaerksgang.
Klaemmas skall hon mellan skoeldar, tills det vilda mod aer toemt;
jag har proevat och foerlatit, jag har oemkat och foergloemt.

Ser du, jag aer gammal vorden, stiger snart i hoegen in; 22
tag mitt rike da, o yngling! tag min drottning, hon aer din.
Bliv min son till dess och gaesta i min kungssal som foerut!
Svaerdloes kaempe skall mig skydda, och var gamla tvist har slut."--

"Icke", svarar Fritiof dyster, "kom jag som en tjuv till dig; 23
ville jag din drottning taga, saeg, vem skulle hindrat mig?
Men min brud jag ville skada, en gang, ack! blott en gang aen.
O jag dare! halvslaeckt laga taende jag pa nytt igen.

I din sal jag droejt foer laenge, gaestar mer ej daer, o kung! 24
Ofoersonta gudars vrede vilar pa mitt huvud tung.
Balder med de ljusa lockar, han, som har var doedlig kaer,
se, han hatar mig allena, ensamt jag foerkastad aer.

Book of the day: